(D)om minus Palme =? Kapitel 1

Transkript

1 (D)om minus Palme =? Kapitel 1 Mitt namn är Yourge. Yourge OidipusSon. Yourge på grund av felstavning, OidipusSon efter min far, fadern jag måste ha hatat medan jag älskat min mor eller kanske var det tvärtom, idag minns jag inte längre helt säkert och försöker hantera det allteftersom det drabbar mig. Ena dagen har jag själen tvinnad runt ryggraden, känner den strama när jag ler, skava när jag går och spricka som en sparkdräkt i sina 60- talssömmar. Nästa dag hoppas jag och tror och spritter i livsanden igen som en lyckligt framavlad hippieunge. Kalla det besynnerligt, obehagligt eller rentav besinningslöst. Kalla mig sjuk, galen eller vad ni så önskar. Mina vänner kallar mig You. Hjonjävel! Ligger du och drömmer nu igen din förbannade dårhushjonajävel?! vrålar han ändå nedifrån djupet av sin själlösa mentalskötarelekamen och trycker sitt ansikte alltför nära igen, stirrar som en psykopat på mig ifrån andra sidan drömmen där jag ligger på rummets brits och knäpper med såriga tår, vilar mina i långa hospitalskorridorer sönderhasade fötter. Och visst har han rätt. Är ännu han som är min verklighet och det andra bara min längtan förstår jag men inte säger och vet att det inte heller är någonting han vill höra. Reser bara på mig och lunkar efter på fuktkippande fotsulor utan att längre lägga märke till dom gälla dårhusskrattens ekande emellan väggarna. På vägen passar jag på att rätta till Taekwondo-skyddshjälmen på Strangeblommas huvud där han står och dunkar sin ångestvärkande skalle i vitkalkad vägg som spartanaren i brottning med själva livet, och han mumlar tacksamt och blir 1

2 inte ledsen när jag glider undan för hans välmenande men ack så katatoniska kram. Samma krampaktiga omfamning som han själv en gång fastnade i när skräcken för allt runtomkring blev för stor. Samma rädsla som fått oss alla att hamna här och också jag bär stundom tvångströja och är sprungen ur en tattarsläkt med stor oro och rastlöshet i sin själ, kanske generationer som suttit där och vaggat sina skallar i madrasserade rum. Men nej, det är inte synd om mig och jag ler och himlar med ögonen åt den mentalvårdande vid min sida när jag tänker på det - att vi nog alla är lite galna till mans, men allra galnast dom som säger sig vara friska i vårt idag alltmer sjuka samhällsklimat. Har HON präntat in i mig under våra obligatoriskt återkommande terapistunder som blev så mycket mer än så. Nästan religiösa aha-upplevelser om hur ett liv skulle kunna vara. Hon som ända ifrån början varit som en öm strykning av medmänsklighet mot fosterbarnets tårrandiga kind. Hon lyser upp hela rummet med sitt själsläkande ansikte när hon undrar om jag vet vad det är för en speciell dag idag och jag nickar belåtet och vet vad hon menar. Att det är dags för dig att gå vidare You säger hon med förtröstansfull stämma. Ja säger jag och tänker på det, hur jag ska ut i samhället igen. Hur känns det? frågar hon med allvar nu i sin blick. Är jag..frisk nu? Därute finns livet men det måste du leva själv. Är jag..ensam igen? Vill du vara det? Du måste bara.. Sköta mig, jo...vara snäll mot.. Människorna, jag vet fyller jag i och går fram och ger henne en stor fastklamrande kram...jag menar också mot dig själv You förtydligar hon medan 2

3 jag lämnar rummet och känner en våldsam oro slå sin knutna näve i solar plexus, det under huden inneslutna skriket skära av förtvivlan över att återigen behöva lämna och lämnas. Medan själen stumnar av känsloströmmarna som stasat sig och allt kanaliseras fel, ångestsvetten sipprar ut genom porerna och jag försöker förstå nu att det inte är som jag håller på att dö. Du hade inte släppts ut dom närmaste decennierna om jag fått bestämma väser den mentalvårdslöse elakt och sluter upp bakom min rygg utanför, men jag hör honom som alltid bara som genom ett filter, har aldrig lyssnat fullt ut på hans alltid lika värdelösa skitprat och det vet han och intuitivt har vi dväljts av varandras närvaro ifrån allra första stund och nu vill jag ta farväl av dom som är mina vänner. För hur mår du idag You?, tack bara bra svarar jag, ska ut i samhället nu, sedär säger Mendelsohn och ler vänligt mot mig, denne lika oktavhögt väldige som repertoarbrett brede musikant som blev kvar i en jazzfusion någon gång där på 50- talet och inte hittat ut ännu och kanske är det så han valt och behöver ha det. Han nickar åt mig där han står mitt på golvet och dirigerar sin ljudlösa orkester med jazzspretiga fingrar och tvingar upp mig i gälla C-en när jag säger farväl, kisar listigt bakom gammelmansskägget och vinkar bort mig när jag viskar i hans öra att jag tänker komma tillbaka och hämta ut honom, känner noter knastra under mina skosulor när jag går därifrån, duckar lyckligt under hans vildsint sologungande brassektion. SorgSam sitter som alltid vid sitt bord och krokítecknar kvinnor i sitt block. Lever i en svart-vit värld där leenden stelnar i tårfåror istället för smilgropar. Börjar dra sina svarta streck ut över duk och bord och styr som tåspetsbarnet med sin tunga, låter sina kolstreck halka ner över stolar och ut över golv, hela rummet fyllas av nakna krokítecknade kvinnoformer, har slutna ögon nu när han lyfter 3

4 upp min skjorta och med andra handen drar långa parallella streck över min mage, kanske är det början på ett kvinnoben, är bara lycklig när han skapar, fontanellen pulserar trotsigt av drömmar, tårna i hans vitmålade sockiplast kryllar sig i kramper, kvinnorna fnissar kittligt under sin tillblivelse när han ser undan för den elake mentalskötaren och vet att somliga av oss borde få hjälp fylla i våra konturer varje dag och kanske är vi tecknade allihopa, isåfall vissa bara karikatyrer, för d..d..du lovar You, ja.. A..a..alldeles säkert?! stammar vår vän och 70-talist i liv igen så långt och grått och trist. Alldeles säkert! mimar jag högt till dom alla innan sista korridorsdörren slår igen emellan oss, jag kommer att återvända och hämta ut er mina vänner. Fastän det enda jag kan luta mig tillbaka mot förutom mitt på rätt sida om gränsen igen balanserande förstånd, är nedstuvat i sjömanssäcken jag har kastad över mina axlar. Du inte kommer att klara dig en sekund därute i verkligheten säger den elake vid min sida medan vi tillryggalägger dom där sista trappstegen ned till ytterdörren. Inte riktigt ännu.. Bara glöm det förtydligar han, fattar du dumskalle?!..inte riktigt ännu.. Vaddå inte riktigt ännu? upprepar han föraktfullt och öppnar dörren för mig med sin absolut sista nyckel...men NU! säger jag och fotar honom så hårt i röven att han står på öronen i trapphuset. Lyckas resa sig upp igen bara mödosamt och morrar och vaggar med överkroppen. För ett ögonblick verkar överväga att följa efter men tvekar och gör mig lika besviken som lättad, vill inte skada någon men vore ju rena friskvården ta under behandling en sådan som dig! vrålar han You och springer ut i en vinter vit som hospitalets fasader, lämnar äntligen spår efter sig igen, tydliga framåtlutade pulsande. 4

5 Och kanske har HON rätt min själasörjande vän ifrån otaliga stunder av förtröstansfulla samtal. Att det idag bara är mig själv jag hatar och inte står ut med och att dåtiden för länge sedan är förbi. Men är så svårt ibland att ens tänka tanken när ju navelsträngen skulle klippas av, inte slitas, växtvärken i själen strålar ut i nervbanorna medan man ställer sig den igen och igen samma tvångsmässigt upprepade fråga - att går jag att älska nu, ögonen rödbrustna av gråtfärdig ungainställsamhet, eller nu far, ju så duktig och skötsam i skolan, eller nu då mor, har verkligen slutat pissa ner mig av ångest om nätterna, går jag att älska nu?!.. 5

6 Kapitel 2 Du står verkligen där och väntar på mig när jag kommer ut, min älskade Guadelopa Estrada de Complicada. You säger ditt latinska leende. G säger mitt folkhemsskeva när du griper min hand. Precis som du som liten flicka en gång höll hårt i modershanden medan ni sprang rödgråtna genom landningsbanans ångande hetta. Tvingades fly till släktingar i avlägset Venezuela när kontrarevolutionerna drev som en gräsbrand över den sydamerikanska kontinenten. Junta-generalerna plågade olycksalig syster och bror utan att blinka bakom solglasögonen när eltortyren fick källarlamporna att flämta. Mörkermännen marscherade fram igen i stålskodda stövlar och förödde allt som kom i deras väg som inte var multinationaliserat, lade ett Moneda-palats i rykande ruiner. Knappt hann få med dig en barndom skyndande bort mot det startberedda planet med Consuela-dockan i famnen. Släkthistoria i form av bara ärvt mormorshalsband skramlande i lyckoskrin. Har varit utom mig av oro förtäljer min prövande blick. Trodde jag förlorat dig förtäljer dina stora mörkt uppfordrande ögon. Som mor och dotter tvingades lämna kvar fadern i det långa ned i havet stupande kustlandet för att aldrig mer höra utav honom. Där på Estadio Chile där han stått upp och trotsigt sjungit Sång för livet till Victor Jaras dirigerande händer. Innan också dessa slogs sönder av soldaternas gevärskolvar. Så som de menade sig kunna slå itu ett helt folks drömmar och hopp om en bättre värld. Trodde sig kunna kväsa själva själens brinnande längtan efter värdigt liv. Genom att måla fan på väggen där Unidad Populars fasadmålningar i kåkstäderna skrek solidaritet och rättvisa. Låta vapen söndra 6

7 massmanifestationerna i miljoner små. Prångla ut falskord där valsegern i september 1970 talat sitt tydliga språk och bara kunde vilseleda dem som vilseledas ville, lät förtrycket mynna ut i allra människofientligaste nyliberalism. Du istället fick växa upp i Venezuela innan kuppen mot Chavez väckte historien och minnesbilderna till liv och skrämde dig att fly till ännu avlägsnare nord. Lämna mig aldrig mer förmedlar senoritafamnen du återigen sluter mig i. Kan inte vara ifrån någon jag tycker så mycket om förmedlar mina hårdkramande armar. Så som man håller någon för att aldrig någonsin vilja släppa. Så som mödrarna på Plaza de Santiago sörjt sig galna efter sina försvunna söner och döttrar. Vandrat fram varje söndag i en evighet nu bara för att få veta vad som hände och kanske äntligen få lägga dem till vila. Inte förlora mer för att alls kunna leva vidare som människa ibland människor. Du säger dig ännu kunna förnimma din döda fars hjärta slå. Som Moai-stenstoder vaggar din tunga historia G. Kom till mig som en skänk ifrån ovan. Bokstavligt talat. Föll rakt i min mållösa famn när du hoppade ifrån första våningen som du av språkförbistring förväxlat till åtminstone fjärde. På flyktingförläggningen där du efter ännu ett uppehållstillståndsavslag till slut bestämde dig för att ta ditt liv. Där jag själv befann mig för att jag inte längre kommunicerade med min omgivning och mitt moderlands asylpolitik löpt alldeles amok. Ordlösa sen låg vi en salig röra av armar och ben på gräsmattan medan hjälpande människor skyndade till. Menade att vi verkat ha överlevt vårt första möte med bara smärre blessyrer. Inte såg att jag var slagen till marken också utav din charm som kvinna! Hänförd av din flamenco-frenesin i dina hårt stampande fötter 7

8 när du reste dig upp och blängde surt på mig. Inte förstod att busvisslingen var mitt sätt att fråga hur många barn du ville ha med mig istället för ett fungerande språk. Irriterat gick därifrån och gjorde mig förtvivlad. Skvatt galen konstaterade immigrationsmyndigheterna efter omprövning i instans efter instans. Och sände iväg mig för psykiatrisk vård. Där vi möttes igen eftersom flykten ifrån ens land också är flykten ifrån trauman i ens själ. Jag tillbringat varje stund i mitt själsliga mörkerrum för att återigen framkalla bilden av ditt solmogna leende, du kände igen mig och vidrörde med ETfingertoppar. Så outtalat försiktiga till en början, stumt strykande tätt intill. Med förutsatsen inte önska störa, fastän man ingenting hellre vill. För såhär älskad hade jag aldrig tidigare velat bli. Men för var dag som gick blev vi allt djärvare. Blickarna vi kastade efter varandra i korridorerna allt längre, vår till en början rent autistiska kärlek alltmera utlämnande. Om du visade din sjukjournal så visade jag min. Avslöjande våra skenande hjärtans EKG, sprakande känselspröts sinusormande EEG-kurvor, ja, jag såg dig, kände dig, kunde höra dig gråta asylsökande ända bortifrån din kvinnoavdelning när vinden låg rätt. Varje lagförslaget lingvistiktest till trots föll ett språk på plats emellan våra olika kontinenter. Jag....jag....och....och....du Guadelopa....du Guadelopa....nej....nej....tu..,..du..,..y..,..och..,..me..,..jag? prövade vi oss kärlekande fram. 8

9 Inte långt efter att du utfärdat mitt permanenta uppehållstillstånd i din solvarma famn, gick vi till prästen och du fick ditt. Vilade mitt öde från och med nu i siestans svalkande haciendaskugga, ditt i ABF-kursernas egentligen så välmenande land. 9

10 Kapitel 3 Härligt att se dig igen You utbrister Plethon och sluter mig i sin frenetiskt ryggdunkande kram, visste väl att du inte var knäppare än såhär din tokfan! Nej säger jag lika glad se honom. Min alltid lika jämngamle vän Plethon. Som bar på en skimrande själ som kunde förnimma dom mest fantastiska skeenden och sammanhang, men i sina mörkaste stunder bara kände ångest och skräck. Som jag bara måste ha växt upp tillsammans med på någon förortsgård någon gång för länge sen. Vars existens jag medvetandegjordes om när jag kontrafrågade vem han var själv - han svarade att därom tvista ju di lärde, redan dom gamla grekerna.. medan han vinkade in mig i elchocksrummet han låg fastspänd uti - innan jag greppade hans framsträckta hand samtidigt som strömmen for genom hans konvulserande kropp. Vad..var, vem? monologmumlade jag sen i uppvakningsrummet man burit in mig i efter att jag slagits till golvet. Det är du som är You och jag som är Adrian Anger och kallas Plethon..?..och inte Platon nej och någonstans i världsalltet befinner vi oss och förnuftigt är väl det filosoferade han ifrån britsen bredvid och log sitt voltångande spjuverleende. Plethon. Som tillsammans med SorgSam och Mendelsohn och Strangeblomma och mig stred hårt mot hospitaliseringens förrädiskt påkrypande afasi. För det är det som är själva meningen - att ha en dialog med sina medmänniskor och försöka kommunicera så gott man kan - för det tycker dom inte om motmänniskorna, alla dessa vrångbölar utan uns av sans, minsta tillstymmelse till vett menade han och var lika mycket filantrop som vän av visshet. Jag vill bli en sådan där m..m..medm.. Medmänniska, jag vet SorgSam svarade Plethon och nickade 10

11 förtröstansfullt bakom sin hippielånga bruna lugg, jag vet.. Kom att följas åt genom dårhuskorridorerna och höll varandra vid liv fram tills han blev en av dom första som drabbades av den nya sjukvårdsreformen innebärande att själavården skulle läggas ut på entrepenad och flyttas ut på..gatan? Nu ser jag på honom igen med samma stora förundan som alltid när han gestikulerande talar om för mig att något fantastiskt har hänt som måste förtäljas, medan han föser in mig i den gamla Saab 96-an han kört upp vid sidan om mig med. För det här är helt sanslöst min vän, sanna mina ord! säger han och petar i ettan och styr ut oss i stadens eftermiddagstrafik. Och börjar berätta. Om den sinnevärld som skall komma att möta mig nu. Med samhällen och människor. Och påstådda naturlagar av oginhet och förakt. För redan under sin första praktikplatssökardag när han stegat ut ifrån försäkringskassan och in på arbetsförmedlingen i vår stad hade han förstått att något inte stått rätt till och att saker och ting inte längre var som förr, ju inte haft KAS sedan 12-årsåldern.. Snubblat redan innanför glasdörrarna över tillfälligt framlagda handlingspaket mot arbetslösheten i riket. Upplevt vissa gråta, andra slå uppgivet efter honom när han nickat vagt till övriga arbetslösa i sin väg. Sett människor som omfattats av arbetsmarknadsåtgärder ligga tätt sammanpressade mot varandra på golvet och agera heltäckningsmatta, skratta uppgivet när man tvingades kliva på deras spända magar. På nätterna sades horder av arbetssökande treva sig fram längs förmedlingarnas husgrunder för att åtminstone finna något ströjobb, måhända på något av traktens många sockerbruk. För härinne förmedlade man på sin höjd vinkar sade förmedlarnas stålblickar, den dolda arbetslösheten låg listigt undanstuvad under stora presenningar på gården, bar svarta remsor för ögonen, för 11

12 munnarna för att inte kunna göra sina röster hörda, kommer att bli något alldeles förbannat trångt i pigkamrarna framöver You. Medan förmedlarna bara smilat åt hans oro när han skurit sig på dom vassa registreringshandlingarna. Kallat honom konjukturkänslig och menat att arbetslöshet för riktiga män, det var när man fick hämta ut sina matkuponger direkt på Fonus begravningsbyråer, långtidsarbetslösa registrerades hos länsantikvarien, var själva män och kvinnor med åtskilliga lyckade själsliga självmord bakom sig och stolta över det. Sade man på franska. Då ett privat företagskonsortium nere i Frankrike köpt upp rättigheterna till landets alla arbetsförmedlingar, du i fortsättningen var tvungen att tala flytande franska för att få jobb, skulle alla ha sig en spark i röven hade Plethon menat, tyckte dom lät utmärkt och lös upp för sedär, ännu en arbetsuppgift, men nej monsiour Platon, Plethon, pardon monsiour Plethon, måste sökas den normala vägen, fy fan för er krystade och artificiella projektarbetsmarknad! hade Plethon utbrustit och retirerat därifrån. Men gått våldsamt fel på sin väg ut. Istället hamnat i korridorer där det inte längre huserade någon som helst anständighet. Nästan blivit nedsprungen av en headhunter som kommit rusande genom korridoren. Stannat till i steget och börjat fingra prövande på min väns huvud, vägt dess tyngd i sina handsvettssmackande händer, försökt rycka det direkt från sina axlar. Hade tvingat Plethon att handgripligen hålla honom ifrån sig, situationen varit fascistiskt vacker och mannen fullständigt rubbad. Kontorsdörrarna runtomkring gläntats på av rekryterare med rumshyllor fulla av överskvalpande glasburkar innehållande sorgligt tillbakastirrande skallar, överallt huvuden krympta till oigenkännlighet, själar krympta till handelsvara. Huvudjägare som i detta nu valde ut Plethon som en tjuren Ferdinand ibland alla de andra tjurarna och 12

13 utbrast att honom måste dom ha och det med ena argumentet huvudlösare än det andra! För begrep han inte att det här var en jättechans att ta sig upp i samhället, en möjlighet för honom att i fortsättningen kunna se ner på andra människor, det frågade dom en man som var 1.90 lång men ständigt såg situationerna växa honom över huvudet menade Plethon, en man som är 2 meter lång men låter kort säger ni, driver ni med mig?! hade chefsrekryteraren gormat medan han kommit med långa kliv längs korridoren, nej, han är utmärkt för uppgiften med sin lugna trygga arbetarbakgrund och faller inte raklång bak så fort han inte har kapitalet i ryggen, är rent underklassaktigt stabil och rejäl i kroppsbyggnaden och kommer att klara omsvängningarna på marknaden bättre än alla socialgrupp 1-direktörerna man hitills haft på platsen!, så vad säger han själv då? hade chefschefsrekryteraren frågat medan han synat min väns tänder som den i mun skådande hästhandlaren, får man isåfall bära kastmärke i pannan? hade Plethon undrat, va?, knulla diamantklirrande damer..,?,..iförda endast ozelotpälsar?, inga fler spetsfundigheter nu om jag får be, vad är det för ett jobb vi pratar om?, chefsjobbet på ett multinationellt läkemedelsföretag där den förre VD-n dog av en overdos magsårspreparat, nå, vad säger han herr Platon?, Plethon!, herr Plethon?, herr verkställande direktören Plethon om jag får be! hade min vän avslutat diskussionen med och saken varit klar. Så det är alltså så det ligger till You och jag fick naturligtvis tänka efter ordentligt där ett tag för ville ju inte hoppa i alldeles galen tunna. Men inte heller ta erbjudet jobb som svart städhjälp hemma hos en gång så 68-röd journalist i dennes kamp mot det gråa i hörnorna medan han själv låg på soffan och `daytradade på nätet för den här pigan har håriga ben under sina korvande hossor och lägger sig inte på rygg vid minsta lilla fingerknäppning. Må vara hur 13

14 hushållsnära tjänster dom vill, för ett modernt fungerande samhälle är dom lika avlägsna som månens baksida. Men är det rätt att göra såhär? Trolöshet mot huvudman? Nej, att börja schackra läkemedel.. Om vårt mål från och med nu är att ha en så lugnande effekt på marknaden som möjligt så, javisst. Har redan gjort mitt första uppköp. Av aktier? Nej, tjugo stycken gamla Saab 96-or i originalskick att ersätta företagets alltför brackiga representationsbilpark med. Den här min alldeles egna är exakt samma bil som Eric Carlsson `på taket vann amerikanska ökenrallyt Baja 1000 med 1969, tog veckor att spåra fram, går som en klocka, skulle tippa på en sisådär 60 DIN-hkr, lägg märke till skyddsbågarna fram, avgasröret på taket, till och med lacken är den gamla originalbenvita med svart huv, liksom reklam-`stripsen för BP och dom bilar som man bara går att stoppa - i munnen!.. Säger min vän och gamle dårhusbroder Plethon, numera VD för ett multinationellt läkemedelsföretag, och bankar uppfordrande i sin dörrsidas nyputsade plåt med utanförhängande rallyhandskebeklädd vänsternäve. 14

15 Kapitel 4 Men visst förstår han att det kan se lite illa ut. Nickar Plethon till mig där han sitter pretentiöst tillbakalutad i den sjudande VD-bubbelpoolen i rummet innanför sitt mahognykontor och sippar på en whisky. Med en liten kontorsfröken under sin vänsterprasslande högerarm som reser sig upp nu med vattnet rinnande utefter, utav diktamensupptagande, skakande skinkor. Men han älskar henne ju och kanske kommer hon att diktera hela hans framtid viskar han sekreterarrumpedaskande och ser fånigt på mig, det kan väl ändå inte vara förbjudet? Förvisso, kärlek på lasarett har man ju hört talas om men..på multinationellt läkemedelsföretag? Nej, fan tro t. För allt har gått så fort. Går så väldigt fort. Plötsligt sitter jag där och snurrar på min chefsstol som nyutnämnd vice VD, fattande det ena beslutet efter det andra, och ändå inte. Och mår dåligt av situationen. Inte för att jag skulle vara så mycket godare än alla andra och utrustad blott med den jungfruräddande riddarens ädla värdeskala. Men känner tydligt hur det stirras misstänksamt efter mig och viskas bakom min rygg. Anmärks på mitt ovårdade yttre, ser ju inte mitt numera vårdade inre. Står inte ut med alla dessa avdelningschefer och affärsområdesrepresentanter, alla dessa ursäkter till medmänniskor med leenden strukturrationaliserade till snipmunnar, hela arsenaler av klyschor istället för själsliga kvaliteér. Jag måste vara extremt streberkänslig för jag tappar livslusten bara av att se deras promemorior, får luftrörsproblem av deras dynamiska rännande i dörrarna, tvingar dom genom företagsdekret att sitta stilla i åtminstone en kvart, men ingenting hjälper. Ger slutligen upp och låter Plethon ta över. Vilken rusar vrålande in i konferensrummen vartefter han succesivt höjer rösten. Är ofta väldigt ängsliga 15

16 människor man därefter ser lämna sammankomsterna och kanhända köper det oss tid. Själv försvinner jag allt längre ner i byggnadens våningar, umgås till slut bara med dom på arbetsgolvet. Som naturligtvis inte heller vill ha med mig att göra och bara blänger listigt tillbaka. Chefsjävel säger deras talande blickar och sparkar mig i röven eftersom dom ju sägs inte kunna döda. Detta att inte höra hemma någonstans. Och må dåligt av det flackar jag med blicken och `lyder ju bara order -lismande. Ni vet, nerverna. Då får han väl gå till doktorn.. säger dom gäckande. Va?..företagsläkaren.....konsulthälsovården.. Jaha. Javisst! garvar dom och dunkar mig i ryggen och vet naturligtvis redan vad som väntar mig, en trappa ned i källaren och sen till vänster, där man bultar på med ringen i det illagrinande mässingslejonhuvudets mun. En beklämmande syn. Ett helt företagsläkarväntrum belamrat med arbetsskadade stackars satar staplade på varandra för att spara plats. Till hälften redan balsamerade för att spara tid. Söndervärkta arbetarvrak som ingenting tror och ingenting hoppas på längre. Inväntande domen ifrån den rabiate gamle militärläkare som rusar runt och minsann ingenting har till övers för kverulanter och undansmitare, ryter att allihopa ska dom tillbaka till fronten igen. En skalpellvassblickandes sjuksköterska vid hans sida pressar långa smärtlindrande sprutnålar in i leder och ryggmärg. Överallt på golven ligger tabletter utströdda, måhända är det en läkemedelsföretagsarbetsförmån? Ingen tycks reagera. Sorgligt stumma inväntar dom sin tur. När jag försöker inleda ett samtal med mannen bredvid brister han bara ut i gråt och tystnar inte förrän översköterskan 16

17 utdelar en rungande örfil. En annan försöker säga något men ur hans öppnade mun rullar bara dom smärtstillande dragéerna. Förstår på läkartisslet att hans leder är så slitna och knakande att arbetskamraterna börjat klaga. Dom nödtorftigt uppspjälade lemmarna är inrullade direkt i diariepappren om friställning. Det här dramat går i svartaste svart, som i den mest grekiska tragedi, med Plethon uti?! Du också? utbrister jag när han slår sig ner i stolen bredvid. Bara precis hinner nicka till mig innan den rödbrusige fältskären griper tag i hans blå arbetaroverall. Ni igen utbrister denne med tydlig avsmak. Vad är det ni vill människa, finns ju inget synligt fel på er?! Nej, sedär samhällsdilemmat säger Plethon och reser sig upp med kvidande mimik, så avgrundsdjupt är nu det svarta hålet i min mage att ingen gastroskopiundersökning i världen skulle kunna ge mig meningen med livet tillbaka. Har sagt till dig att vi inte sysslar med själsligt välbefinnande. På det här multinationella läkemedelsföretaget? Har ju förklarat att det på ett modernt fungerande företag inte finns plats för resultatshämmande oro eller eftertankes bleka krankhet. Redan läkarvetenskapens fader Hippokrates talade om respekten för människan, att om inte bota ivarjefall lindra, om inte lindra så åtminstone trösta.. Depression för att värld är kall och hård?..rentav gått och blivit kroniskt, det här genom generationer av underklassanfädrer nedärvda ångesttillståndet, inför inte bara framtiden, utan såväl då som- nutid? Finns ingenting jag kan göra så länge du vägrar äta tabletter så försvinn härifrån avslutar doktorn nu istället synande mig. Läkarlistigt. Som kommer ifrån övervåningarna fyller Plethon hjälpsamt i över axeln. 17

18 Jaha. Långt ovanifrån. Tvekan nu. Verkar spakare. Och ni önskar? Ett långt och lyckligt liv försöker jag. Inte ännu en? Åtminstone få ta tempen.. Mer tvekan. På arbetsklimatet. Har fått ett helt företag på halsen förtydligar Plethon. Va? Rör sig om tydliga utslag. Vafalls? Utav misströstan, men vi ska ju inte vara oroliga säger ni, kan ju medicineras. Det var väl också själva fan kreverar slutligen läkaren och kör upp sitt huvud i synen på Plethon, när ska ni begripa att det inte är samhället det är fel på, utan er?! När ska ni begripa att det inte bara är er det är fel på, utan också samhället replikerar Plethon med lika mycket huvud i den andres ansikte och jag kastar mig emellan för att förhindra uppkomsten av blodvite..på den här läkemedelsföretagsläkarkliniken?.. Och att jag inte bara mår dåligt, utan tillika är VD för ett multinationellt företag, så anse er från och med nu vara friställd Herrn doktorn, måhända har han tabletter mot det också? Och glöm inte att ta med er eder kvinnliga koncentrationslägervakt. Och gaska upp er människa och gå ut och finn er ännu något blodbesudlat boer-krig någonstans, adjö avslutar Plethon och leder mig därifrån som vännen som anar och förstår, att världen är väldig och levandets vedermöda så svår, att man får göra så gott man förmår. Så visst förstår jag att det kanske kan se lite illa ut så där vid första anblicken upprepar Plethon och sträcker på sig i VD-bubbelpoolen i rummet innanför sitt 18

19 mahognykontor, sofistikerat sippande på sin whisky. Men jag har inte påverkats och vi kommer inte att förvandlas till vresiga och vrånga skitskallar. För om vi är män och kvinnor med diagnoser You, så är dom här människorna fullständigt vansinniga.. 19

20 Kapitel 5 Själv är jag tokig i dig G. Som conquistadoren! Som drar plundrande fram och bara ser guld i ditt skönskimrande leende, vill kolonisera och slå din kropp i bojor, inmuta varje fyndrättighet i din själ. Som Salvadore. Som lyfter upp dig och ser dig sträcka yrvaket på dig i sin famn, dina läppar le och ögonlocken klippa. Konstnärsmåttar med blundande öga när han stryker ut dig över duken, penslar fram dig med långa känsliga drag i erotikpalettens alla hudrodnande färger, smetar varma nyanser över din krampfnissande mage. Vänder på dig och rollar din rumpa blå, rygg och nacke likaså, fyller varje veck och kladdig kärleksvrå. Arbetar dag och natt för att inte se dig försvinna ofullbordad in i minneslunden. Quetero me gusta(tycker om dig med) läspar du medelhafsigt lemomslutande. Då friktionen oss emellan bara är den emellan man och kvinna, inte skavande det minsta när vi fonetiskt bensärande idkar kroppsspråkets Esperanto. Älskar så högljutt kultursammansmältande att vi får staka oss igenom våra kärleksmanus, antikens njutningslystna hedonister fått hålla för sina öron. Men ingen kan höra oss där vi flyttat in på företagets sedan länge nedlagda informationsavdelning. Bara vi anar svagt Ipren-mannens enerverande nynnande i korridorernas ventilationssystem. Här får du komma och gå som du vill min benstarka ut- och invandrerska, helt underbara lilla ikringvandrerska, finns inga gränser för vår kärlek. Då tycker vi ju om varandra, båda två(queteros memeros, se todos) stönar jag grötigt och lutar mig mot vitpanelat skrivbord, så svårt att gå med byxorna nere vid anklarna, men jag klagar inte, när du låter dina sammetsläppar sluta sig kring min värld, ler identitetssökande och får mig le vänligt tillbaka. Försöka dra ut på det genom att tänka på allt 20

21 emellan himmel till jord. Jord och eld. Eld och vatten. Sjöar och hav. Bad, sommar och sol. Och glass i bägare, chocklad och päron, slickepinnar nej, isglass ja, och glass i strut, jordgubb och pecansmak, pistage och blåbär, två kulor och vanilj på din tunga G, våtservetter för kladdiga munnar nej, bilmärken på s ja, Simca och Skoda, Seat och Suzuki, Subaro och citroén?, fotboll, 4-3 till Paris Saint Germaine, Marseille och Lyon, Bologna, FC Madrid och Barcelona, Valencia och Zaragosa, ett kryss tvåa, eller 3-4-3, tryck på bollhållaren G, känselfotade frisparkar direkt i mål, Zeeedine Zeeeeeedane, Tour de France!, klungstrider och gul ledartröja, Motobecane och Raleigh och Crescent, Miyata och Shimano, tolvväxlat och fjortonväxlat, tjugofyra, lika många som dygnets timmar, nej, vägrar fråga dig vad klockan är min älskade, serpentinvägar och bergsetapper, stalaktiter nej!, gnejs och granit ja!, och andra äldre urbergsmassiv och sediment, yngre jotniska, vulkaniska ytbergarter som leptit och hälleflinta och porfyr nej!, kambrosilurtidens skiffrar och fossil, lavamassornas stelnade diabas nej!, kritperiodens sandsten och kalksten ja!, tertiärtiden, med sina eruptiva vulkaners magma nej G, neej, joooooooooooooh min rosstjälkstuggande senorita, så lycklig kunna falla dig på läppen!!.. istidsfingrets kylande strykning längs ryggmärgen sen, grus och sten och morän, moras och jättegrytor, hällar och flyttblock, rullstensåsar, kärlekstecknen..ollonrodnande smeker jag ditt långa korpsvarta hår.. Rensar skrivbordet med ena armen, lutar dig tillbaka med den andra och lägger dig ned så försiktigt det går. Ser flera år gammal företagspromemoria ha klibbat sig fast på din bak och läser miljöskadebetingat -..vara kapabel att med alla medel stödja varje strävande mot målet att mätta varenda marknad..- innan jag slänger bort den tillsammans med trosorna och ler och ser igen, den naknaste kvinna jag någonsin sett. Denna hunger efter dig min delikata tösabit, ätandet med 21

22 blicken, innan jag tuggar gourménickande på din solvarma apelsinrumpa, ännu knastrig av strandsand, gnager svultet på dina enchiladalår och smaskar mexikanbanditmustaschat ibland kryddade burritosblygdläppar, vad är det här för bordsskick You säger din ihopbitna mun när jag slickar mig om olivindränkt hetsätarmun, nere på knä för dig min Michelinfemstjärniga skönhet, lapande fram dina Mona Lisa-leenden, teckenletande som stigfinnaren, utforskande som en Vasco da Gama med tungan varje tempererad zon och jungfruligt territorium för där är du ju G, och där, kan känna dig slå kluckande mot min tunga medan du stönar guadelopiskt, vad tänker du på när du vill dra ut på det min älskade, skäggstrån i badrumsvasken?, soppåsen som inte burits ut fastän du påminnt om det flera gånger, in genom ena örat och ut genom det andra, så trött på det nu!, kanske på dina konstnärliga lerformer och lerfigurer, som du skapar utav tillvarons händelser och skeenden och känslorna som svallar över ibland av glädje och oro, livet som ju aldrig riktigt går att hålla tillbaka, förstår jag när du fångar mig i ett ljuvligt benlås och blundar, You?, mmm, You?!, ja min älskade vän, Yooooooouuuuu!!, skriker du och faller mig i smaken lika mycket som du faller mig om halsen och jag ler ännu en gång lyckligt..åt den självklara sanningen i att det är så mycket vackrare att se en kvinna komma, än behöva se henne gå..håller om varandra länge sen, som värsta mysiga hemmakvällarterorister, fastvuxna som kärleksord fallna i god jord.. På radion långt borta kan man höra marknaden sägas vara orolig igen. Någon prata om tillväxt och gruva sig över någonting nedåtgående igen. Medan vår kärlekskurva haussar som It-aktier på 90-talet när vi gör våra inteckningar i varandra. Står högre i kurs hos den andre än någonsin, utan att för den skull vara spekulerande. 22

23 Min drömkvinna, jag drömmer dig varje natt, varje klarvaken dag. Så mycket drömmer jag att jag stundom inte vet vad som är verklighet, när också den vänder bort ansikte efter ansikte. Ekar det i informationsavdelningens korridorer när någon bultar uppfordrande på avdelningsdörren, THUMPH THUMPH. Skakar det oroväckande i läkemedelskomplexet som ju redan vilar på så kortsiktigt osäkra ekonomiska premisser. Och jag tvingas hasta genom vestibulen för att se mig lika uppgivet omkring varje gång någon inte är där. Jag sånär håller på att missa föremålet på trappavsatsen framför som jag stänger dörren i en hast. Korgen i flätad bast. Med ett lika litet invirat bylte i botten, som jag tycker mig höra barnskrika? Och får tänka efter ordentligt nu innan jag tror att jag förstår. Den förtvivlade unga modern som inte längre klarar av att ta hand om sitt barn och i desperation lämnar det lilla knytet på trappan utanför dom bättre bemedlades dörr. Hoppas på godheten som stundom betingas fram inför det försvarslösa och näpet söta, också hos dessa. TA HAND OM DET DÅ JAG INTE LÄNGRE KAN står det skrivet med spretigt förtvivlad text på lappen jag läser, tårögt blickande ned på det som visar sig vara ett väl inslaget..manuskript. Ännu jollrande som första utkastet, överlämnat med barnpuderdammande händer och den bortadopterandes skamset undanglidande blick. Som en stöt går det rakt till mitt fosterbarnshjärta. I två dagar upphör jag att existera för min omvärld medan jag läser och försöker följa textens ringlande stig, banar mig fram emellan radernas yviga grenar. Och tycker mig se, författaren?, skymta till i ögonvrån, i läkemedelsföretagets parkliknande grönska, vara försvunnen så fort jag tittar upp. 23

24 Kapitel 6 Jag är trött och märkt av arbetsmiljön på företaget nu. Reagerar nervigt vid minsta ljud och kramar hårt om krucifixet i min hand, drömmer hela tiden mardrömmar om dom huggtandade. Fastän jag sover mindre än någonsin. Får ingen ro om jag så somnar skavfötters direkt under sammanträdesborden med människor som menar sig kunna arbeta dygnet runt. Det känns som om jag skulle behöva vila i månader. Men blir alldeles klarvaken. När jag plötsligt en dag stöter på Dom sedan länge insomnade. På min väg ner till arbetsgolvet i vitansiktad förvirring istället går ett par trappor upp och hamnar på vinden. I skumma lagerutrymmen med övertäckta takfönster. Där jag i totalmörkret ändå anar närvaron av homo sapiens, tydligt förnimmer deras apneanstrukna snarkningar. Med darrande händer tänder lamporna och betraktar människor som ligger raklånga på madrasser och bara andas stötvis! Är så pergamentgula i hyn att dom lika gärna kunde vara döda. Verkar bara hållas vid liv genom dom intravenöst tillförda vätskor som rinner i takets slingrande slangsystem. Jag vågar inte rysta deras kroppar som är tunna och spända som fladdermusvingar och måhända skulle spricka. Istället viskar jag i den närmstes öra. Men får inget svar förrän jag försiktigt stryper tillförseln av den elakast grönlysande vätskan. Väcker honom mitt i en dödentrotsande inandning och han stirrar oroligt på mig, försöker men orkar inte resa sig. Var inte rädd skyndar jag mig att säga när jag granskas misstroget igen. Nehej, och vem är du? frågar han muntorrt emellan ihopklibbade läppar. Jag är You. Låter konstigt. Inte sant? 24

25 Inte en av dom då? Har aldrig varit en-av-dom svarar jag och är alldeles säker på min sak, förstår att gå varligt fram. Människan är som sårbarast i det ögonblick hon vaknar ur sin sömn. Tycker mig ändå se en strimma hopp tändas i hans sömnssega blick. Då måste du hjälpa oss.. Självklart...härifrån stönar han medan hans magra hand griper hårt om min arm. Jag ser dom tydligt sen när jag slitit bort fönstrens svarta skynken. Ligga utspridda likt kastade Marlboro-fimpar. Skrynkligt gammelmansgapande utan att vara speciellt till åldern komna, liksom svedda i kanterna. Själv vandrar jag som en återuppväckande Jesus ifrån bädd till bädd och stänger av tillförseln av den illastinkande gröna vätskan som jag förstår måste vara drogen. Ser medlidande på deras sönderstungna armveck och provsmakar det som isåfall borde vara vätske- och näringtillskottet. Grinar illa och begriper att ingen människa kan leva värdigt på sådan smörja. Kan bara bestå av dom mest elementära kolhydrater och aminosyror och definitivt inga uppbyggande proteiner eller vitaliserande vitaminer, ens antydan till nödvändiga spårämnen. Någon måste alldeles ha glömt den gamla läran.. nickar jag pedagogiskt till dom alltfler som börjar vakna och sträcka på sig...lätt för dig att politisera och vara efterklok....kostläran avslutar jag meningen och börjar ana hur sakerna och tingen hänger ihop. För riktigt otäcka är somligas liggsår. Måste ha legat häruppe länge. Är rent omöjliga att få liv i. Fackliga representanter förklarar min förstuppvaknande vän, somnade ju in redan någon gång på 80-talet. Själv kände jag hur ögonlocken blev allt tyngre och klippande 25

26 av varje personligt tecknad försäkring förklarar en annan. Jag föll i sömn på 90-talet medan jag satt och självförhandlade min lön förklarar ytterligare en. En hel arbetarrörelse..drabbad av sömnsjuka? Lätt att säga nu, på vilken sida står du egentligen? På vilken sida stod ni, hel arbetarklass med borderlinestörning?! Bered er på den riktiga mardrömmen nu när ni vaknat upp. Är medens skamsna, borttittande, och kanhända är jag för hård. För ni är nog inte så dumma ändå.. Tilräckligt dumma för att ha bortförhandlat den en gång avtalade turordningen. Förvisso konstaterar jag trött, men erbjuder mig ändå att ordna upp vätska och näring. Eller vill dom vila mer? Nej för guds skull, ingen mer vila nu! utbrister dom Törnrosa-nyvaket och ser med avsmak på mig, riddaren som precis väckt dom med, väl ändå inte en kyss? Men gärna något att läsa om det skulle gå för sig fyller någon i. Några paket cigaretter. Och kanske ett ishockeyspel och några kortlekar menar ytterligare någon bakom min rygg när jag går därifrån, hör snöbyarnas tjutande utanför, tokprövande ryckningar i takets bjälklager och nock. Där är du ju menar Plethon när jag råkar stöta på honom i företagets entré. Där han står och hånglar med sin lilla rodnande..städerska! Men bara kelar lite You, kan inte hjälpa det, älskar ju henne också!.. Får vara som det vill med det menar jag och vill inte lägga mig i varken den kärlek som kommer eller den som går, se bara till att det bärs upp rikligt med vätska och näring till vindsutrymmena den närmaste tiden. Javisst replikerar han och kysser ljudligt sin tilltänkta medan hon lirkar sina kläder rätt igen, kommer få torka bort 26

27 hans fingrande och kyssmunnar med fläckborttagningsmedel sen. Dessutom ett antal ishockey-spel och Memory och Svarte Petter och....knippen Pókemon-kort? läser min vän nu ändå aningen ögonbrynshöjande när han synar den skrivna önskelistan i min hand. Visst. Vindsutrymmena är fyllda utav utbrända medarbetare. Fattades bara det grimaserar han illa och stryker tillbaka sin långa lugg, viskar gulliga ord i sin lokalvårdande tös öra och vinkar när hon försvinner runt hörnet. Så kärlekskrankt tankspritt att han med bara nöd och näppe undviker att kollidera med den kritstrecksrandige man som kommer rännande i motsatt riktning genom entrén. Förjävulen Nasdaq! utbrister han och hytter med knuten VDnäve. Nasdaq? upprepar jag ändå något uppdaterad nu ifrån allehanda mediala ekonominyhetsinslag. Kallar honom så för att jag inte har en aning om vem han är förtydligar sig Plethon medan han rättar till sin på sniskanhängande slips, vart han kommer ifrån eller är påväg. Vad sysslar han med då? Kan man verkligen fråga sig You.. Konstaterar min vän där står vi med våra ansikten tätt upptryckta mot immat entréglasfönster sen och ser det svajande masttornet sticka upp som fuktat `känna vartåt det blåser finger ute på gårdsplanens mitt. Följer häpna Nasdaq s vinglande hit och dit högt däruppe och känner rentav oro över att människan ska trilla ner. Där han står med och gormar ut sina svindlande prognoser i väldelig megafon. Ned till aktiespekulanterna som strömmat till i takt med att snålblåsten tilltagit och står kappvändande i kastvindarna emellan byggnaderna nu. Lika turbulenta kastvindar som dom vi stod framåtlutade i på våra förortsgårdar en gång i vår ungdom hett önskande vara coola. 27

28 Dom istället skriker sitt illavarslande `vargen kommer! med vidöppna Munch-munnar upplevande evolutionens tvära kast. Kvartalsårsrapporter istället för fungerande samhällen, visst är det så tankeläser Plethon mina funderingar sneglande ifrån sidan. Otäckt. Visst skrämmer det vid första anblicken. Men du behöver inte vara rädd. Inte? Nejdå. Finns inga starka män inom näringslivet. Deras muskler är sedan länge förtvinade av allt sittande stilla på makten. Finns inga starka marknadskrafter, bara ryggradslösa och av narcisism testikelförskrumpnade. Säkert? Javisst, du måste bara tuffa till dig lite. Eller som min salig farmor brukade säga, man får inte vara snäll så man är dum, förstår du vad jag menar min vän?.. Jag försöker Plethon, tro mig. Jag tror dig. 28

29 Kapitel 7 Guadelopa inte bara tuffar till sig. Är arg som ett helt nätverk kvinnliga råfeminister! Stora mörka moln dyker upp på vår hitintills så klara kärlekshimmel, trodde aldrig ett par ögon kunde bli så svarta. När du ser på mig som på någon du aldrig sett förut. Hade du burit på minsta främlingsfientliga tendenser hade du bett mig lämna landet och agiterat högljutt för hårdare asylregler. Menat att vad kunde vara bättre än att hjälpa mig på plats och ställe, hänsyftande på helvetiskt varmt sådant där någon hytte elakt med sin eldgaffel. Jag drabbas hårt nu av ditt sydländska temperament. Hukar under ditt intensiva gestikulerande, skyggar när du smäller häftigt i korridorens alla dörrar. Slänger ur dig saker på spanska som jag inte hinner översätta med bästa vilja i världen. Spottar ur dig sådant som jag aldrig skulle våga översätta. För att till slut slita det spansk-svenska översättningslexikonet direkt ur mina måste väl ändå kunna lösa det här-frenesibläddrande händer. Medan jag bävar. Kommer på mig själv fundera över om du tänker arbeta dig succesivt fram längs kontorsdörrarna eller bara väljer dom på måfå, försöker räkna ut hur många det isåfall skulle kunna röra sig om, informationsavdelningen sägs en gång ha varit en viktig företagsenhet. Står och ser långt efter den ivägslängda språkparlören och undrar hur du nu tror jag ska kunna förstå dig. Du som ju översätter med hjälp av din svensk-spanska, överfull av bara hysteriska Defenda del locorepliker? Por no decir me que pasa(för ingen säger till mig vad jag ska göra)! säger du med piskande hår i fläta. Nähä(No)? säger jag med hår tillbakaskriket som vore jag en seriefigur. No absolutamente. Yo manjo es.(absolut inte. Jag menar det). Jaha(Si). 29

30 Yo no se acceptento(jag accepterar det bara inte). Men jag ska acceptera det menar du(pero mi son lo acceptento mana tu)? Es tengo no embrajartos(det har jag inte sagt). Men vad säger du då(pero que escuda tien)? Son lo hoy tu escrillarar(att det är upp till dig att välja). Att det är vad för någonting(tengas asui es)? översätter jag igen i återbördat lexikon. Consera es embrajarto(du hörde vad jag sa) klipper du av och kallar din förut så förryckande älskade, s e d i e n t a(förtryckande) fonetiserar du överdrivet långsamt. Vad pratar du om(tu le parlara)? Sedmenta(Stelnande). Vad menar du(que tu se manja)? Controllada(Kontrollerande)! Vad är det här G(Que sentraro G)? tidsfristsöker jag i uppriktig mening försöka förstå. Yo lo se farango(att du känner dig jagad av mig). Jag jagar dig inte(yo no farango tu). Tu emrasita mi(tycker jag stänger in dig). Jag stänger inte in dig(yo no emrasita tu). Stranga tu(kväver dig). Kväver(Strangela)? Si, consenta sero se mi la viva(javisst, för du bestämmer minsann själv över ditt liv).. Naturligtvis(Claro)...yo se que tengo(..vad du vill göra).. Clarojo(Självklart)...y queora y quelora(..och när och hur).. Visst(Si)...y sero mi spatsero contento é clarero(..och nu tänker du gå ut ett tag för att få tid tänka efter) och styr stegen ut i hallen med mig i faggorna som ju undrar vart. 30

31 Que no tengo(du vet inte). När kommer du hem då(que te hora a casa)? Lo cenda(beror på). För du tänker väl komma hem igen(tu sansela e retunda a casa)?.. Mycket sent förstår jag framåt småtimmarna då jag hunnit bli orolig på gränsen till nervsammanbrott min vän. Irrat runt i cirklar i lokalerna och tuggat naglar upp till handlederna. Godot-väntat mig hålögd min rasande granna av solskens-ätt, grant rasande kastanjettsufragett. Som varit var någonstans(son lo que tabjera)? undrar jag medan du demonstrativt slänger dina ytterkläder på närmaste stol. Lo son aquiera(lite överallt) svarar du och ser oförstående..på mig?, con nostros companjeras(med några väninnor). Jaha(Si). Si(Ja). Vilka väninnor då(que las companjeras)? försöker jag luska ointresserat fastän jag vet att sådant inte går. Mi companjeras y no embraja(mina vänner och inga du känner) säger du och stryker tillbaka det blå i ditt svarta hår. Nähe(No). No(Nej). Men jag har ju gått och väntat på dig(pero estrados etiente é tu) säger jag och kan inte hålla det tillbaka. Que estradas complicadas(varför har du gjort det)? säger du utan att heller längre hålla det tillbaka. Ju varit orolig för dig(esta no tranquilera e tu). Tu esta no nedimente(hade du inte behövt). Inte behövt(no nedimente)? Si, se no comprenda You.. Vad är det du inte förstår You....esta carracas.. 31

32 ..som gör dig så brydd....nervosa....nervös....insecura....osäker....vomita....illa mående....y gardia civil....och på din vakt? Que se no comprenda You.. Vad är det du inte begriper You....en este siempre....i denna eviga....triste....sorgliga....reprisa....upprepning....y tragedia?..och tragedi? Que se no comprenda You.. Vad är det du har så svårt att fatta You....tu idiota....din idiot....hombre del chauvinista....någon som man kan ha lika väl som mista....y fellaciocho?!!..och kukskalle?!! översätter jag, som av alla din figurer nu måste utgöra den allra slätaste, är du och jag, från och med nu, bara förmögna kommunicera genom monologer? Men. Du får förlåta mig G, men jag kan inte med karljäveln! 32

33 Kapitel 8 När 70-talet kom orkade inte längre min far ensam bära familjens sociala misslyckande och jag lämpades av på stadens barnpsykiatriska klinik. Där det förut funnits för många känslor och kriser fanns det nu istället doktorer och tabletter och terapi. Där det förut funnits - för lite känslor? - fanns nu den goda sjuksköterskan Barbro som tog med mig hem till sig för att också jag skulle få uppleva en helgpermission. Idag även vag minnesbild av måhända bara extraknäckande behandlingsassistent, ivarjefall sångare på Till Mossan och Till Fassan, sysselsatt med avdelningens allra överaktivaste femtonåring. Efter att ha fallit handlöst genom familjemaskorna fångades jag upp av det civiliserade samhällets om än ibland stramande skyddsnät. Placerades som 11-åring i mitt första fosterhem. Så inåtvänd nu att jag bara såg avigsidan av min egen rygg, levde bara i töcknet utav försvunnen mor och saknad far. Tålmodigt lockades jag ut ur mitt skal med hjälp av gammal beprövad medmänsklighet. Försiktigt stoppades jag på nytt in i en barndom och lärde mig stå på skidor, på öronen, ingen fara, upp igen!, få kompisar, läsa Buster om kvällarna och slå en hyfsad puttefotbollsbredsida, villkorslöst släpptes jag in i deras värld och vardag, gavs jag möjlighet att återigen bli en del av något, vilket jag inte varit på så länge. Som det värmde, och skrämde att återigen ha något att förlora! Är än idag i behov av tjocka Freud-manualer om skuld och skam innan jag ens vågar närma mig ämnet barndom. Fosterbarnets längtan hem är lika vanmäktig som tröstlöst evig. Men jag gjordes inte bitter och folkilsken, utan folkhemsk. Jag hade precis börjat på högstadiet första gången jag råkade på honom. Vi var lika gamla, gick i varsin parallellklass och hade till och med gemensamma tyskalektioner. Precis som mig bussades han varje dag till skolan i den närliggande Gyllene Tider-staden. Fick fri 33

34 utbildning och lagstadgad bespisning, till och med gratis mjölk till maten, och behövde bara läsa i skolböckerna om en gång ett fattiglands segregerade skolsystem. Jag minns att jag ryggade intuitivt. Fastän jag vid det här laget var van vid livets besynnerliga människor och människors lika besynnerliga liv. Som om han mitt uppe i all inpräglad livsskräck skrämde utöver det vanliga. Var trots barnets ifrån början alltid icke onda oskuldsfullhet utrustad med osedvanligt skral empatiförmåga. Framåt och målinriktad tolkade väl omgivningen det som och inte ens han själv hade en tanke på att det skulle kunna vara annorlunda, när han sade sig vilja bli diplomat, och man duckade så gott man kunde undan hans alltmer yviga översittaroch mobbingtendenser. Träffade på honom igen på gymnasiet ett par fosterhem senare. Hade blivit manipulativ och ynglingaberäknande nu. Talade som till beundrarskaror. Fick mina kamrater att akta sig noga för att komma i hans väg. Också jag. Som ändå bara gick omkring och hoppades att till sist få höra en mors Kom upp och ät nu! 60-tals-eka emellan förortshöghusens gapande balkongmunnar, en far återigen sitta ned med storögd son och bygga flygplansmodeller. Som om ödet försökte säga mig något såg jag honom en sista gång precis som mig värnpliktsjaga sovjetiska ubåtar i tidigt 80-tal. Han låtsades inte heller lägga märke till mig. 34