Hur var det då?

Transkript

1 Olovslundsskolan fyller 80 år Rektor Vibeke Eriksson har varit skolans chef sedan Den här texten är skriven av Vibekes mamma, som syns till höger på bilden Hur var det då? Av Maj-Britt (Caj) Ödlund 1931 gick jag redan tredje året i Wallinska skolan, en privat flickskola med adress Tegnérlunden 5 i Stockholm. Det var en tid med många förändringar. Hösten det året togs första klasskortet.

2 Vibekes mamma Maj-Britt Öberg inringad. Så här kunde alltså flickor se ut Alla är 8 eller 9 år. Alla är klädda i kjol. Ingen hade kommit på den tanken att flickor skulle kunna gå i byxor. Jo, skidbyxor fick vi ha, om vi skulle ut och åka men att ha dem i skolan var otänkbart. Vibekes pappa Bertil Ödlund inringad. En pojkklass hösten De har just börjat i läroverk och är år. De flesta har kortbyxor, några har långbyxor med pressveck. Kavaj förekommer, men vanligast är slipover, en tröja utan ärmar. En av pojkarna har skolmössa, en svart sidenmössa med skärm och med ett märke som visar vilken skola han går i. När det blivit lite kallare om några veckor kommer alla pojkarna att ha sådan mössa. Ingen har långt hår.

3 Mamma följde mig till skolan de första dagarna. Där tog fröken Göransson emot mig och några andra flickor. Fröken Göransson var nyutexaminerad från lärarinneseminariet hon kanske var lika nervös som vi, men det visste vi ingenting om. I klassrummet fanns ett tjugotal bänkar där bord och stol satt ihop. Man måste klämma sig in när man skulle sätta sig. Bänken var brunmålad och ryggstödet var dekorativt målat med blommor i glada färger. Jag hade råkat komma i bänken framför en flicka som hade långt, ljust hår, stora blå ögon och en vacker, ljusblå klänning. Hon var så vacker att jag trodde hon var en prinsessa. När jag fick höra att hon hade adress Karlbergs slott var jag helt säker på att det var sant. Jag fick så småningom komma hem till henne och visst bodde hon inom slottsområdet, men det var i trädgårdsmästarbostaden. Det var nämligen hennes pappas tjänstebostad. Några år senare kom de riktiga prinsessorna Margareta och Birgitta (vår kungs systrar) till vår skola på en scoutfest och jag blev mycket besviken när de såg ut som vanliga flickor. Vårt klassrum låg på nedre botten, alldeles intill skolporten. På andra sidan porten fanns vaktmästaren. Det var en liten, snäll tant med korta ben. Hon hette Charlotte och även vi elever fick kalla henne så. Alla lärarinnor skulle vi naturligtvis kalla Fröken. Hos Charlotte fanns en telefon på väggen. Den fick vi låna om det var något alldeles väldigt viktigt. Hemma fanns telefonen oftast i tamburen. Det var en ganska stor låda med plats för luren i en klyka upptill. Nu kunde man ringa genom att slå numret på en nummerskiva, men bara några år tidigare skulle man säga numret till en telefonist. Nu blev det också sexsiffrigt nummer, tidigare var det uppdelat efter stadsdelarna. Vi hade då Kungsholmen 385 och farmor hade Vasa Den första tiden var lektionerna inte så många, men senare blev den fulla skoldagen , lördagar Dagen delades upp i två delar, en före och en efter lunch. (Vi kallade dock pausen Frukostrast.) Vi skulle hinna hem och äta under den rasten. Någon mat serverades inte i skolan. De flickor som bodde långt bort t ex i Bromma måste ha smörgåsar med sig. Dessa fick de äta i klassrummet. Fröken Göransson lärde oss läsa, skriva och räkna. Men vi fick också lära oss att vara artiga. När Fröken kom in i rummet skulle vi ställa oss upp. Vi skulle också stå upp när vi skulle besvara en fråga. Jag lärde mig snart att åka till skolan själv. I Stockholm fanns då 15 spårvägslinjer. Ett fåtal bussar fanns också. Biltrafiken var nästan obefintlig. Folk i allmänhet hade inte bil. Transporter till butikerna skedde oftast med häst och vagn. Det låg hästspillning på gatorna. Ibland måste man ju gå förbi en häst som stod och väntade medan åkaren lastade av eller på. Jag var alltid rädd då, för hästar är stora djur.

4 Vi bodde nära Fridhemsplan och jag fick ta 4:an från S:t Eriksgatan och byta till 5.an vid Upplandsgatan. Den hade hållplats vid Tegnérlunden. Jag hade terminskort på dessa linjer. För att få köpa ett sådant måste man ha intyg från skolan att avståndet var tillräckligt långt för att berättiga till inköp av kortet. Ingen cyklade till skolan. I vår skola gick flickor från alla delar av stan. En del bodde i ytterområdena Bromma, Hässelby, Spånga, Sundbyberg, Råsunda eller Lidingö. Bland de flickor som bodde i Bromma fanns de som skulle åka med Nockebybanan, 12:an. De kunde komma med spårvagn hela vägen från och till skolan. De steg på 5:an vid Tegnérlunden och åkte till Tegelbacken, där 12:an utgick. Tegelbacken var då en stor knutpunkt för spårvägen. Även linje 13 som gick till Ulvsunda utgick härifrån och 1, 2, 3, 5, 6 och 9 (tror jag) passerade här. Strax efter starten kunde 12:an bli hindrad av nedfällda bommar för att ett tåg skulle passera på sin väg till eller från Centralen. Så gick färden uppför Hantverkargatan och sedan vidare på Drottningholmsvägen. För att komma över Tranebergssundet till Brommalandet måste spårvagnen gå på vattnet. Sedan 1914 hade det funnits en pontonbro och där skvalpade 12:an fram i såväl snöstorm som vackert väder. Båttrafiken var fortfarande livlig i sundet. Bron var öppningsbar och spårvagnen måste därför ofta stå stilla och vänta medan båtarna passerade. Dessa dagliga trafikhinder för 12:an kvarstod ända tills den nya Tranebergsbron stod klar :an gick från början bara till Alléparken. Sedan utökades linjen hållplats för hållplats var den färdigbyggd ända till Nockeby. Många av dem som arbetade med banläggningen byggde sina hus i Olovslund. I oktober 1952, två månader innan Vibeke föddes, avkortades sträckan till Alvik-Nockeby. Jag fick också åka med 12:an över pontonbron ibland. Mamma hade en faster som hade sommarstuga vid Solviksbadet och henne åkte vi gärna och hälsade på. Vintertid besökte vi henne ännu hellre, för hon hade frukt- och godisbutik nära Tegelbacken. När mamma skulle åka dit och handla frukt, följde vi barn gärna med för att få välja godis. Och det fanns! Den tiden var det populärt med äppelklubbor, men det fanns ju allt annat också sega gubbar i alla färger och former, sportkola (som var randig), ett tuggummi som hette Bang och några små snögubbar, som var ungefär som marshmallows. Och så fanns det kolor med filmbilder och dem samlade vi på och bytte sen med varandra. Lösgodis förekom i stora glasburkar som var uppradade efter väggen. Så klart vi gärna följde med. För att bära. Wallinska skolan var inrymd i en ganska liten byggnad som är Enskilda Gymnasiet idag. Fyra våningar var mest lektionssalar och toaletter i änden av varje korridor. Högst upp fanns bibliotek och biologi- och kemisal. Till biologirummets utrustning hörde ett alldeles äkta mänskligt skelett. Det var mycket populärt att gripa tag i handen och hälsa Goddag! Aulan var en trappa upp och gymnastiksalen en trappa ner. Två

5 omklädningsrum fanns bredvid. Där hängdes tygpåsar med våra gymnastikkläder. En gång i mitten av terminen tog vi hem och tvättade dem. Det fanns en dusch men den användes aldrig. Sent på våren och tidigt på höstterminen kunde vi ha utegymnastik i Vasaparken och på vintern blev det i stället skridskoåkning på gymnastiktimmarna. Vi kunde också få gå och bada på Centralbadet. Under många år fanns där en skylt som berättade att Wallinska skolan hade 100 % simkunnighet. Vi gick fyra år i förberedande skola, fem år i realskolan och därefter antingen tre år till gå ut åttan och få normalskolekompetens eller fyra år i gymnasiet och ta studenten. Fröken Göransson hade hand om oss i fyra år, sedan fick vi olika lärare i olika ämnen. Vi fick ett bestämt klassrum och en av lärarinnorna blev vår klassföreståndare. Hon bestämde var vi skulle sitta. I mitten av terminen blev det ommöblering och var och en fick en annan plats. Pulpet och stol satt nu inte ihop som det gjorde i småskolan. Pulpeten bestod av ett bord med lock och i lådan där under skulle vi förvara våra böcker. Engelska var första främmande språk, sedan kom tyska i tredje klass i realskolan och franska i femte. Lektionerna började i regel kl Före det var det morgonbön i aulan. Vi skulle stå uppställda klassvis och gå in tillsammans till de bänkar som var avsedda för oss. Någon spelkunnig elev spelade orgel till psalmerna. Andaktsstunden hölls av en lärare. Rasterna var minuter och då skulle vi gå ut. Vi hade ju bara gatan att vara på. Den gångstig som ledde upp till parken var långt ner mot Upplandsgatan. Det fanns ju praktiskt taget inga bilar så vi behövde inte vara rädda för trafiken. Det hände i 3:e förberedande att en flicka berättade att hennes föräldrar hade skilt sig. Skilsmässa hade vi aldrig hört talas om. Ännu konstigare var det när hon året efter fick en ny pappa - och han hade bil! Hon blev ibland körd till skolan - och vad kunde vi göra annat än stå och gapa. Vi hade bara kvinnliga lärare. Manliga lärare fick vi inte förrän i gymnasiet. Vi sa givetvis inte du till dem. Vi sa över huvud taget inte du till vuxna. Inte ens till våra föräldrar. Vi, min mamma och pappa, mina två bröder och jag, bodde nära Fridhemsplan i en trerumslägenhet vid S:t Eriksgatan. Där fanns inget badrum. I tamburen var en liten vattentoalett med ett mycket litet tvättfat med rinnande kallt vatten. I sängkammaren stod en kommod med handfat och vattenkanna. Där tvättade vi oss.

6 Vi hade några släktingar som hade en modernare lägenhet på Pontonjärgatan, och dit fick hela familjen gå och bada i badkar en gång i veckan flyttade vi till en större lägenhet i samma hus hela fem rum och kök, två balkonger åt gatan och stor öppen spis i hallen. Den där spisen kommer jag särskilt ihåg. På min 10-årsdag stod en glänsande cykel där och fick mig med ens att känna mig vuxen. Sedan måste jag gå till Polisen och anmäla innehavet och få ett nummer att fästa på cykeln. Jag cyklade väl en del runt gatorna hemma, men riktig fart på cyklandet blev det inte förrän Tranebergsbron var klar. Då blev det många utflykter till Nockeby och Drottningholm. S:t Eriksgatan var på 30-talet en ganska smal gata. Stora planteringar med träd och buskar fanns framför husen på gatans västra sida. På det som blev kvar rymdes två spårvägsspår och en smal trottoar. Det var likadant på Drottningholmsvägen. Mellan Fridhemsplan och parken var det fullt med syrenbuskar i planteringarna. Ljuden var också annorlunda än de är i dag. Spårvagnar gnisslade och hästhovar klapprade mot stenläggningen. Stora handkärror, som användes för mindre transporter, knakade och knirkade när de

7 stora trähjulen gungade fram över kullerstenarna fanns inga daghem eller fritidshem. Mammorna var hemma och ganska ofta fanns också ett hembiträde. För oss var det en nödvändighet, eftersom min mamma var yrkesarbetande. Det var hembiträdet som tvättade skrubbsår och som tröstade när man slagit sig. Men mamma och pappa fanns ju med på kvällarna. Och så var det förstås söndagarna. Då gjorde vi ofta utflykter tillsammans. Ibland gick vi och hälsade på farmor, men minst lika ofta gick vi till kyrkogården, till farfars grav. Han hade varit död i mer än 10 år när jag började skolan, men pappa och alla hans syskon tyckte ändå att det var viktigt att gå dit. Mest gick dock utflykterna till Drottningholm. Jag minns än hur evighetslånga broarna var från Nockeby, över Kärsölandet och fram till slottet. Det hände ibland att både mamma och pappa måste arbeta trots att det var söndag. Då kanske vi fick gå på bio. På Kungsholmen fanns som mest 12 biografer, men det var senare. På 30-talet var det inte så många. Runt 1930 hände något revolutionerande inom filmvärlden. Ljudfilmen kom. Från början av seklet hade man kunnat se rörliga bilder men dock utan allt tal. Replikerna visades i rutor mellan vad skådespelarna gjorde i filmen. Och nu kunde man höra dem prata! Under stumfilmens dagar hade en pianist följt med vad som utspelades på den vita duken. Nu blev allting mer levande trots att allt förstås var svartvitt. Det kostade 35 öre att gå på matiné. Vi såg mest cowboyfilmer, men eftersom vi inte hade några kunskaper i engelska, kallade vi dem kojbojs. Att det fanns gott om hembiträden berodde bl a på att flickor, som vuxit upp på landet och gärna ville komma till stan, då gärna sökte plats i familj. Matlagning och städning hade de ju oftast fått lära sig hemma. Samma år som jag började skolan kom en flicka från Nyköpingstrakten till oss som hembiträde. Hon var 19 år och blev mera som en storasyster till oss Hon var alltid glad och skojfrisk. Bara för att roa oss brukade hon gå på händer mellan spisen och skafferiet. Eftersom köket var ganska stort kunde det röra sig om så där 5-6 meter. Men alla hembiträden var inte sådana. Hos min bästis Elsa var det en barsk, något äldre kvinna med stärkt förkläde. Hon skojade aldrig. Hembiträdets arbetsplats var framför allt köket. Där fanns givetvis ingen diskmaskin och diskbänken var ofta i varje fall hos oss - av vit marmor. Det var vackert och opraktiskt. Det var lätt att slå sönder glas och porslin där. Tvättmaskiner fanns ju inte heller. Stortvätten skickades bort. Det låg en stor tvättinrättning vid Nockebybron. De kom och hämtade smutstvätten och levererade den en vecka senare, blankmanglad och härligt rendoftande. På vinden fanns en tvättstuga, men jag vet inte hur den såg ut för vinden var otäck med skum belysning och små prång överallt, så jag vågade inte gå dit. De flesta hade gasspis. På väggen bakom satt en mätare som skulle förses med gaspolletter för att spisen skulle fungera. Polletterna köptes i mataffären.

8 Det fanns inte kylskåp. Maten förvarades i skafferiet. Hos Elsa hade de ett isskåp. Det såg ut ungefär som ett kylskåp som stod på golvet. Högst upp, ovanpå skåpet var en låda, där det alltid skulle ligga ett isblock. En gång i veckan kom en isvagn. Gubben som körde den hoppade av och band fast hästen någonstans. Sen la han ett skinnförkläde på ryggen och tog en stor tång, som han kunde gripa ett isblock med, gjorde det och slängde upp det på ryggen. Sen bar han det fyra trappor upp. Och den barska tanten hos Elsa blev mycket förtjust. Elsa bodde i en likadan våning under oss. Sängkammaren tillhörde föräldrarna hos båda. Elsa fick dela rum med sina två systrar. Samma rum hos oss fick mormor som flyttade in hos oss när vi fått den stora våningen. Min äldre bror sov i herrummet ja, det hette så. Nu heter det vardagsrummet. Där fanns en soffa som gick att göra om till säng. Jag sov i matsalen och min säng var hopfällbar. Den slogs upp till natten och fälldes ihop på morgonen och ställdes undan i serveringsrummet. Eget rum fick jag inte förrän jag var 15 år och då var det i sommarstugan. Hembiträdet (jungfrun) bodde i jungfrukammaren, ett ganska stort rum innanför köket. I den mindre lägenheten fick hon sova i en alkov i köket. Elsa och jag lekte med en flicka som bodde tvärs över gatan. Hon hette Ellen och hos henne fanns ingen vattentoalett. När hon skulle gå på toa fick hon gå ut på gården, där det var en hel rad med torrdass. Gården var mycket större än vår, så det var bättre att leka där. Vi kunde bolla mot väggarna och rita mönster i marken för att hoppa hage. Från ett bygge i närheten fick vi tag på trasiga kakelplattor som vi kunde ha som hoppstenar. Vi var duktiga på att hoppa rep och hittade på olika lekar där vi kunde visa vår hoppskicklighet. Och så kunde vi ju cykla runt gården, för den var tillräckligt stor för det. En pojke som hette Lalla bodde längre ner på gatan. På hans gård fanns det råttor men dessutom ett stort vedupplag. Där lekte både vi och råttorna. Lalla brukade jaga dem med slangbella. Ett par stora soptunnor fanns på varje gård. De verkade alltid överfulla och luktade förskräckligt. Hemma fanns sophinken under diskbänken. Den skulle kläs med tidningspapper för att man skulle kunna lägga soporna där. När hinken var full skulle den bäras ner på gården och tömmas i en av de stora tunnorna. Man skulle sedan skölja den under en stor vattenkran som också fanns där, men den blev mycket snart äcklig igen. Vi kunde gå ut och in i vilka portar som helst. Alla var öppna under dagtid men låsta efter nio på kvällen. Vi bodde högst upp och bredvid vår köksdörr gick en halvtrappa upp till vinden. Det hände att hemlösa smög sig in före nio och sökte sin nattplats där i trappan.

9 30-talet var en svår tid för många och det fanns några som gick och tiggde vid dörrarna. När det ringde på dörren och man öppnade, kunde där stå en liten tandlös gumma och niga. Om hon fick en hel femöring blev hon överlycklig. Penningvärdet var ju inte som det är i dag. Vi hade kopparslantar ett-, tvåoch femöringar, silverslantar var tio-, tjugofem- och femtioöringar. Det förekom ettöres kola och det fanns också möjlighet till halvöresköp. Det fanns en sorts cigaretter som kostade 90 öre för 20 stycken. Två lösa sådana kostade alltså fyraochetthalvt öre stycket. Kopparslantar behövdes när det kom gårdsmusikanter. Det fanns både ensamma och sådana som kom i grupper om två eller tre. Oftast var det en dragspelare som ledde det hela och ibland var det också någon av dem som sjöng. Fönstren öppnades och kvinnor lutade sig ut och lyssnade. (Männen var ju inte hemma på dagarna.) Kopparslantar inlindade i tidningspapper kastades ner till dem. Så länge det kom små penningpaket stannade de kvar och spelade. Sedan gick de vidare till nästa gård. Det fanns ingen speciell ungdomsmusik, så som rock- och popmusik är i dag. Det började talas om jazz från Amerika, men det dröjde tills den fick fotfäste i vårt land. Evert Taube skrev sjömansvalser som alla kunde tralla och även andra valser hörde till gårdsmusikanternas repertoar. Det fanns även musik på radio. En timme varje eftermiddag spelades grammofonmusik. Det började lite lättare - som valserna t ex - för att sedan fortsätta till det mer allvarliga - kanske kammarmusik, opera eller stor orkestermusik med symfoniska verk. Radion stod hos oss i hallen och där kunde mamma och pappa dricka sitt kaffe på maten och samtidigt lyssna på nyheterna. Vi hade också en grammofon. Det var en låda som såg ut som en väska och som man alltså kunde bära med sig. På sidan fanns en vev som man skruvade upp grammofonen med. När man slog upp locket fanns där en skivtallrik och en pick-up med stift i. Skivorna var av bakelit och kunde lätt gå sönder eller bli repade. Om det blev en kraftig repa stannade stiftet där och upprepade samma sak igen, samma sak igen, samma sak igen ända tills någon lyfte på pick-upen och musiken kunde fortsätta. Skivan hade två sidor och det fanns bara utrymme för ett musikstycke per sida. Men det fanns också annat vi roade oss med när vi var inomhus. Vi spelade kort ganska ofta det blev rödskägg och casino för det mesta. Elsa och jag samlade också på filmbilder, som vi klippte ut ur tidningar. Vi klistrade in dem i album, som jag tror att pappa hade råkat få tag på någonstans. Klistret tillverkade vi av vetemjöl och vatten. Det blev lite kladdigt, och bilderna kunde bli lite buckliga, men det blev fina album ändå och jag sparade mina upp i vuxen ålder. Något som var helt annorlunda mot hur det är i dag var mataffären. Den låg på

10 andra sidan gatan och där stod herr och fru Nilsson bakom disken och tog fram alla varor man skulle köpa. Det fanns inte en färdig förpackning för något. Allt köptes i lös vikt socker, mjöl, makaroner, kaffe och t o m smör. Allt skulle mätas upp och vägas. Man köpte kaffebönor och malde själv hemma i köket i en liten kaffekvarn. Intill mataffären låg en mindre butik. Där såldes mjölken. Där var så kallt att expediten hade ytterkläder under sin vita rock. Mjölken förvarades i stora plåtflaskor. Ett litermått med långt skaft stacks ner och mätte upp önskad mängd, som hälldes i den kanna som kunden haft med sig. Med grädden var det samma sak. Men, om man glömt gräddsnäckan hemma, kunde grädden mätas upp i en papperspåse. Om man skyndade sig hem gick det bra. Alla affärer hade öppet mellan 9 och 6. Lördagar stängdes tidigare. Mjölk- och blomsterbutiker fick ha söndagsöppet. I båda kunde man handla mellan 9 och11. Köpa blommor var möjligt också mellan 1 och 3 på eftermiddagen. Mellan 11 och 1 fick ingen ha öppet. Då var det gudstjänsttid. För mig som är gammal förefaller inte 80 år som särskilt lång tid. Men jag inser att den värld vi lever i nu skiljer sig en hel del från hur det var då på 1930-talet. Då fanns inga datorer det är väl den allra största skillnaden. I dag går det ju inte att leva utan dessa. Även de små barnen lär sig spela spel på datorn. Och om man inte sitter vid datorn, så tittar man på TV. Telefonen ringer från byxfickan eller handväskan. Om det finns fast telefon hemma, så räcker det inte med en apparat, det måste vara en i varje rum. Vi går på bio - på biograf eller hemma. Engelskspråkiga filmer behöver inte översättas för mina åriga barnbarn, de klarar engelskan mycket bättre än jag. Man kan flyga till alla platser på jorden, och den som tycker att vintrarna här hemma är för kalla tar med hela familjen på en badtur till Thailand eller liknande. Det anses inte så märkvärdigt längre. Vi åker tunnelbana om vi inte tar bilen förstås, många har ju egen bil. Plastpåsar användes till allt möjligt, inte bara till soporna, och de stora soptunnorna är förvisade till egna rum som man inte behöver se. Eget rum för barnen är ingen lyx och vem vill tänka sig att bo utan möjlighet till dusch? Vi var inte så upplysta förr. Sexualupplysning stod definitivt inte på schemat, och det djärvaste som visades på film var en ganska så oskyldig kyss. Vi fick inte heller på film uppleva mord, hemska biljakter eller explosioner. Vi var inte bara oupplysta, vi var också oskyldiga och kände inte till världens ondska som dagens barn blir matade med på både TV och film. Det sägs att gamla människor ofta säger det var bättre förr, men jag håller inte med. Alla nyheter och förändringar är visserligen inte av positiv art, men för mig tycks ändå det mesta nya vara av godo. Och vem vet vad som kan komma under nästa 80 år?

11 Nils Holgersson (1935) Sven Erixon Målning på duk Tillhör Olovslundsskolan