En gåtfull klocka talet bygga sin villa strax utanför området.

Transkript

1 En gåtfull klocka Det står en moraklocka i mitt vardagsrum. Den har funnits som en följeslagare i hela mitt 63-åriga liv. Första gången jag såg den var när jag som liten parvel var på visit hos min farmor och farfar. De bodde i farfars egenhändigt byggda villa på Ellenborgsvägen i Malmö. Farfar Robert var militär och då han tjänstgjorde som förvaltare på luftvärnets Lv4 lät han på 1940-talet bygga sin villa strax utanför området. Klockan stod i köket. Den gav ett behagligt och rofyllt tickande ifrån sig när vi - mor, far, syster och jag - på cykelbesök hos farmor, satt och drack saft vid köksbordet. Men klockan vilade på en hemlighet som var skrämmande. Den spökade! Som barn förstorar man alltid vad de vuxna berättar om. Det skulle ha kunnat vara så även i fallet med denna höga, vita klocka. Men nu är det tyvärr inte det. Bredvid köket fanns ett litet sovrum. När farfar blev sjuk skulle hans son komma ner och han fick sova över i rummet. På morgonen var han tämligen illa berörd. Flera gånger under natten hade han hört någon som gick i köket men trots att han stigit upp fanns ingen där. Farmor nickade bara och så: Det är klockan. När sedan farfar dog år 1956 började vid samma tid klockan slå utan orsak. Det slutade med att man fick stanna pendeln och därmed upphörde också klockan att gå. Detta var uppenbart inte något nytt för de äldre i släkten. Jaså! Ja, det är ju inte första gången det hänt vid sådant tillfälle, blev det svårtolkade svaret. Detta var skrämmande. När därför farmor sålde sitt hus och vi fick ta över klockan bestämde mor och far att den aldrig skulle få gå igen. Och så stod den sedan dess, tyst men hemlighetsfull. Vi bodde i en tvårumslägenhet på Ellstorpsgatan i Malmö och jag hade alltid klockan bakom min rygg under läxläsningen under hela min skoltid. Trots att jag visste att den spökade ingav den på ett märkligt sätt både värme och närhet. Det var ju min släkts klocka så det måste ju bara vara någon i släkten som ville gästa oss lite då och då. Och vi skåningar är ju tämligen släktkära av oss. Tyvärr bättrades klockans målning på. Den helt kritvita färgen var sliten och påmålades men inget av den 34

2 gamla gulddekoren täcktes över. Ett idiotiskt arbete men man visste inte bättre på den tiden. Så var det ju det här med klockans historia före det att den hamnade hos farmor och farfar i Malmö. På klockans insida sitter ett foto av en dam. Min far har textat Matilda Skytt *5/ / Fotografiet är taget i Torne Fotografi Ateljé, Torne. Denna ateljé var verksam från 1899 till åtminstone 1911 i Ryd och Älmhult i Småland. Det var ett bestämt fruntimmer, sa min far. Hon var ensam och efter hennes död kom klockan till farfar som ju var Mathildas systerson. Min far berättar andra saker som hade med klockan att göra. Årtalet 1795 som står på dörren skulle vara senare ditmålat, klockan var enligt traditionen något äldre. Klockan skulle också ha varit lite högre. När den en gång flyttades in i ett soldattorp var den emellertid för hög så sågen hade fått behöva användas. När och var detta skett var dock inte känt. Så dog då min far och femton år senare, året 2008, gick också min kära mor hädan. Inga klockslag förkunnade deras hädanfärd. Klockans pendel stod ju stilla som man velat att den skulle göra. Nu transporterades klockan till Christina och mitt hem vid Sigurdsgatan 11 i Malmö. På något märkligt sätt kändes det som om klockan inte ville släppa taget om mig. Den stod där i sitt hörn i vardagsrummet och mången gång när jag satt och tittade på TV fastnade i stället blicken på klockan. Jag kände starkt att det var något den ville säga; att vi inte var riktigt färdiga med varandra. Detta kan låta märkligt och overkligt och det är det kanske också. Jag började dock allt oftare ta mig tid att granska klockan lite mera i detalj. Det mest irriterande var att det inte fanns en historia knuten till detta golvur. Klockan hade ju säkert varit i släktens ägo länge. Men vem hade ägt den? Var hade den stått? Och vad betydde årtalet 1795? Det var också något på klockan som fattades något som jag sedan barnsben visste skulle ha funnits. Men minnet svek mig. Så bar det sig inte bättre än att jag en dag gick igenom min fars gamla papper. Ut ur en pappershög, som jag en gång arkiverat för senare genomläsning, föll en gulnad pappersbit. Pappret var försett med en handskriven text från den tid då man ännu inte fått slitoch-släng pennor utan fortfarande skrev med bläck. Och se, det var den här pusselbiten som jag letat efter i minnens arkiv. Ett litet hål i översta kanten visade var en gång det häftstift varit placerat som hållit pappersbiten på plats inne i klockan. Fotografiet med Gunnar Rosborns text på sin plats inne i klockan. En viktig pusselbit hade återfunnits. Kalla det ödet men jag tror personligen att det var klockan som stod bakom det hela. Den hjälpte mig bara att finna rätt väg i sökandet efter dess historia. För på lappen stod det: Nilsson Jon Larsson Skytt Maria Svensson Med en pil pekande på Jon stod också farfadern hade ägt klockan Virestad. Vem har en gång skrivit lappen? Kanske min far, kanske min farfar. I så fall var det märkligt att man skrivit namnet Nilsson så sent som år Farfar ändrade redan på 1920-talet namnet från Nilsson till Rosborn. Kanske var det Matilda själv som skrivit det och på gamla dar glömt bort det nya namnet. Hur det nu än är med det fanns plötsligt en historisk länk tillbaka i tiden. Under lappen låg dessutom ett gulnat tidningsurklipp fastsatt med ett gem på ett papper där min far skrivit 35

3 Matilda Skytt. Det var dödsrunan från år 1952 efter klockans ägarinna: Efter ett sakta avtynande avled i måndags kväll förra trotjänarinnan fröken Matilda Skytt, på ålderdomshemmet, Skatelöv, 87 år gammal. Hon var född i församlingen och kom i tidiga år ut i tjänst för att själv förvärva sitt bröd. Sålunda hade hon först anställning som barnpiga i Kronogård men kom senare till Hölmö och till Gottåsa. Hon hade därefter länge tjänst i elevhushållet vid Grimslövs folkhögskola samt hos framlidne dr J. E. Strandmarks föräldrar. Dessförinnan var hon ett par år i tjänst hos dåvarande ägaren till Dagersgård, och till denna plats återkom hon efter slutad gärning på folkhögskolan och i lärarhemmet där. Hon fick åt sig upplåtet ett eget litet hem i Dagersgård, och denna plats var henne mycket kär. Under de tre senaste åren har hon vårdats på församlingens ålderdomshem. Hon var en på ytan något kärv kvinna men rättrådig och gedigen till sin karaktär. Närmast sörjes hon av flera syskonbarn. Mina egna släktingar på farfars sida, dvs. Matildas far Jon Larsson Skytt och hennes mor Maria Svensson, hade alltså fått klockan i arv, ett släktled som gick två generationer bakåt. Med nästan av hänförelse svettiga händer startade jag datorn och kopplade in släktforskarprogrammet. Vem var farfadern? Jon Larsson Skytts far var Lars Månsson, född 1771 i Virestad i Småland, men längre tillbaka hade jag inte samlat uppgifter för denna släktgren. Åter stod klockan där vid TV-stunderna på kvällen och pockade på min uppmärksamhet. Jag beslöt mig för att studera den närmare med förstoringsglas. Och se! Då avslöjades något som tidigare förbisetts. Mycket svagt finns en liten inskription på själva urtavlan. Den är så oansenlig att man nästan inte ser den med blotta ögat om man inte vet att den finns där men ingraveringen är gjord på ett vackert sätt och med behaglig piktur. Texten lyder: Jon Månsson Kullatorp. Upptäckten slog bokstavligt talat ner som en bomb. Givetvis var jag så upphetsad att jag var tvungen att visa upp fyndet för hustrun. Men vem i hela friden var Jon Månsson? Om den gulnade papperslappens text var rätt skulle ju ägaren vara fadern till Lars Månsson och alltså heta Måns i förnamn. I brist på avfotograferade kyrkoböcker via Arkiv Digital på Internet som ju kostar en hel del sökte jag eventuella fler Den återfunna papperslapp som blev den avgörande pusselbiten i jakten påklockans forna ägare. uppgifter om Lars Månsson och hans far på Internet. Några släktforskare hade samma uppgifter som jag, alltså att Lars var född året 1771 men inget mer. Inga syskon och inga föräldrar var kända! Hopplösheten spred sig. Då spelade åter ödet in. Arkiv Digital på Internet öppnade upp för gratis användande av deras arkiv under en lördag och söndag. Nu fanns chansen. Det var tidigt lördag morgon den 19 mars 2011 som jag satte igång ett forskningsarbete som skulle avslutas först på söndagskvällen. Redan från början kördes emellertid huvudet i väggen. Visserligen hittades en Jon Månsson i ett av de tre torp som låg under gården Kulla i Virestad socken. Att Lars Månsson samtidigt dessutom bodde i ett av de övriga topen var kanske inte en tillfällighet. Var de bröder? Lars var enligt husförhörslängderna från början av 1800-talet född året 1771 och Jon enligt samma källor år De finns i Kullagårdens torp i böckerna från 1800 och framåt men var bodde de innan de kom hit. Och var de överhuvudtaget bröder? Genom att använda den stora databas som idoga släktforskare i Kronobergs genealogiska förening byggt upp borde det vara lätt att hitta dessa personer. Resultatet av en sökning på Lars och fadern Måns året 1771 gav visserligen tre namn men ingen av dessa personer var födda i Virestad socken. Kunde de ha flyttat in i socknen efter det att de blivit vuxna? Efter ett väldigt digitalt bläddrande bland hundratals handskrivna kyrkoboksidor var misslyckandet ett faktum. Inga av de barn som föddes år 1771 med namnet Lars 36

4 Det var bara att ta skeden i vacker hand. Jag valde därför ut en husförhörslängd från Virestad socken från slutet av 1700-talet och beslöt mig för att gå i genom alla de femhundra handskrivna sidorna för att försöka hitta var de två personernas bostäder fanns registrerade. Årtalen 1771 och 1776 var rimligt enkelt att söka efter, sida upp och sida ner. Just födelseåren finns ju i stort sett alltid upptecknat när personer beskrivs i husförhörslängderna. Arbetet tog några timmar. Resultatet var deprimerande. De två fanns inte i socknen! Genombrottet kom emellertid sent på lördagskvällen. En mängd vita lappar med handskrivna, insamlade uppgifter täckte nu både skriv- och tangentbord. Det såg hopplöst tilltrasslat ut. Desperat följde jag Jon Månsson i de olika husförhörslängderna fram till slutet av hans levnad. År 1836 skulle prästen lägga upp en ny bok. Jag tackar dig, du för mig i skrivande stund okände gudsman! Vid födelseåret 1776 har prästen nämligen korrigerat till 2/ Inte undra på att Jon varit försvunnen vid mina genomsökningar. Men hur var det då med Lars? Åter tack till den okände prästen som skrivit i husförhörslängden. Vid Lars gamla födelseår 1771 har han skrivit Enligt dopboken /10. Problemet var nu bara det att Lars inte finns i födelselängderna för Virestad under detta datum. Men prästen antyder ju att han funnit datumet i kyrkoböckerna! Efter ett inte alltför långt letande fick problemet sin lösning. Prästen hade bommat på ett år 1769 skulle vara och med fadern Måns var de som jag så hett och intensivt sökte efter. Lika illa gick det med eftersökningen av Jon som ju i husförhörslängderna uppgavs ha fötts året Och hela tiden stod klockan där i hörnet av vardagsrummet och såg märkligt hemlighetsfull ut. Den återupptäckta inskriptionen är inte lätt att upptäcka. Här står dock Jon Månsson Kullatorp. 37

5 Nu blev allt så mycket lättare. Lars och Jon var bevisligen bröder och de hade dessutom Håkan och Bengta som syskon. Fadern var Måns Håkansson och modern hette Svenborg Håkansdotter. Fadern dog av feber, endast 49 år gammal året Han bodde då tillsammans med sin familj på Lövöns torp i Virestad socken. Jon har flyttat från sitt barndomshem före år 1800 och vi finner honom då på torpet Kullatorp. Han bodde här till sin död i januari Den gulnande papperslappen berättade ju att Jon Larsson Skytts farfar ägt klockan. Det måste således vara Måns Håkansson som varit ägare. Han dog emellertid år 1785 hur ska man då förklara årtalet 1795 på klockdörren? Uppenbart är det så att sonen Jon Månsson i enlighet med inskriptionen också ägt klockan. Han lämnade hemmet under 1790-talet och satte sig som torpare i ett av Kullatorpen. Nog kan det tänkas att detta skett just 1795! Jon Månsson och hans hustru Carin Svensdotter fick aldrig några barn. Carin dog året 1842 men först år 1859 följde hennes man henne till Virestads kyrkogård. Han dog hemma på Kullatorp. Klockan måste vid arvsskiftet ha gått över till brodern Lars barn. Lars hade nämligen lämnat jordelivet tio år tidigare. Det blev nu hans äldsta son Jon Larsson Skytt som blev ny ägare. Detta stämmer också med traditionen att klockan sågats av för att kunna stå i ett soldattorp. Jon bodde nämligen i det låga soldattorpet nr 62, Sjöby Westergård i Skatelöv socken. Vid hans död har dottern Mathilda Skytt fått klockan. nya inskriptioner över namn och platser runt urtavlan. Så blev dock inte fallet. Om så varit skulle listan ha sett ut så här: * Måns Håkansson, Lövöns torp Virestad * Jon Månsson Kullatorp, Virestad * Jon Larsson Skytt, Sjöby Westergård soldattorp, Skatelöv * Mathilda Skytt Grimslöv och Dagersgård, Skatelöv * Robert Rosborn Ellenborgsgatan, Malmö * Gunnar Rosborn Ellstorpsgatan, Malmö. * Sven Rosborn Sigurdsgatan Malmö Må klockan vandra vidare i släkten. Det är min innerliga önskan att den aldrig ska komma att säljas. Om direkt arvinge inte finns ska den utan kostnad tilldelas någon av de efterlevande i nedstigande släkt- och blodsband till Måns Håkansson och Svenborg Håkansdotter, på samma sätt som den en gång kom från barnlöse Jon Månsson till Jon Larsson Skytt eller från barnlöse Mathilda Skytt till Robert Rosborn. Detta är mitt krav som ni framtida generationer har att rätta er efter. Om inte så blir fallet är jag helt säker på att klockan kommer att bli mycket avigt inställd till den stackars ägaren det är jag helt övertygad om. Ven har då tillverkat klockan? Adam Basiliers namn står ingraverat i sirlig text. Denne var från Eskilstuna, född den 6 december Han blev urmakare och verkade i Eskilstuna fram till sin död 13 mars Detta stämmer ju med att traditionen säger att klockan är äldre än året Hur en så stor klocka hamnat så långt från tillverkningsorten är dock en olöst gåta. Att det dessutom är en stadsurmakare som tillverkat klockan än än mera märkligt. Vid denna tid florerade nämligen allmogeurmakeriet i Småland. Den gamla klockan har avlockats några av sina dolda hemligheter. Kanske var det detta som jag så intensivt kände skulle göras innan jag i min tur lämnar den vidare mot framtida öden. Kanske var det så att även Jon Månsson när han flyttade in i sitt nya hem året 1795 kände klockans märkliga makt. När han sirligt ingraverar sitt namn och klockans plats gjorde han det nämligen så smått att inskriptionen egentligen inte är avsedd att läsas annat än för klockans ägare. Han satte också inskriptionen mellan urtavlans XII och I. Detta är en tämligen ologisk placering. Jag tror att han ville att kommande ägare skulle fylla på med Eskilstunaurmakaren Adam Basiliers namnskylt på den gamla klockan. 38