VÄNNER OCH FIENDER TREDJE KAPITLET

Transkript

1 TREDJE KAPITLET VÄNNER OCH FIENDER När den olycksaliga staden försvunnit bakom bergskammarna, började Jhoschua omständligt förklara vad som hänt. För att d'epinay skulle förstå varför han blivit så arg, gav han sig in på en långdragen utläggning om vad Jesus egentligen menat med bröd och blod och allt vad han talat om med lärjungarna. Hur kan ni veta det där så noga? frågade greven med en halvkvävd gäspning. Om någon uttryckte sej dunkelt så var det väl Jesus. Det gjorde han väl inte alls det, invände Jhoschua förtrytsamt. Allt han sade var klart som kristall. Jaså det tycker ni? sade d'epinay med ett ironiskt småleende. Mig förvånar det inte alls om folk missförstått det där med blod och lekamen. Jesus formligen tjatade om att hans kött var mat och hans blod dryck. Det var ju en himla tur att han inte talade till kannibaler. Jhoschua blängde ilsket på honom. Det är just så där som Fan läser Bibeln, morrade han. Kanske det, skrattade d'epinay godmodigt. Hur som helst var det inte mycket att reta sig på. Alltihop är ju bara ett symboliskt spektakel i alla fall. Inte skadar det väl någon? Nej det må vara, medgav Jhoschua motvilligt. Synd bara att det ska behövas så mycket häxkonster för att folk ska tro på sin skapare. Samtalet avbröts av en röst som ropade bakom dem. Monseigneur, monseigneur! De växlade ett ögonkast och höll in sina hästar. Båda befarade att stadens styresmän nu insett att man inte kunde låta kyrkoskändare slippa undan så billigt. Något lugnades de av att det utsända uppbådet i så fall var väl knappt tilltaget. En ensam pojke kom farande i sporrsträck medan han ivrigt viftade med hatten över huvudet för att fånga deras uppmärksamhet. Monseigneur, flämtade han när han kom ifatt. Vilken lycka att jag fick se er. Vad vill du mitt barn? undrade Jhoschua som sakta började anpassa sig i rollen som präst. 1

2 Min gudfar baron de Chazey ligger för döden, förklarade den unge mannen. Jag är rädd att jag inte hinner hämta kyrkoherden i stan. Kan han bota sjuka? utbrast Jhoschua misstroget. Om det vore så väl. Han hade åtminstone kunnat ge baronen den sista smörjelsen. Nu bönfaller jag er monseigneur att stå till tjänst med den saken. Jhoschua såg rådfrågande på d'epinay som nickade omärkligt. Det skulle ha verkat konstigt om en präst nekat att utföra en sådan barmhärtighetstjänst. Därför red de snart åt motsatt håll i den unge mannens följe. Den sista smörjelsen, viskade Jhoschua till sin kamrat. Vad tusan är det? Frågan fick greven att småle. Han hade börjat dra sina egna slutsatser av kamratens absoluta okunnighet när det gällde kyrkliga ritualer. Om man lade ihop det ena med det andra var det inte uteslutet att Jhoschua verkligen var Kristus, precis som han fått för sig från början. Ni måtte ha tillbringat de sista tusen åren i en annan värld, sade han menande. Prästen smörjer den döende lite här och där med invigd olja. Var får jag den ifrån? undrade Jhoschua otåligt utan att bry sig om grevens insinuation. Och var, närmare bestämt, är "här och där"? Den unge mannen märkte att de andra sackade efter och manade enträget på dem. Om herrarna ville skynda på, bad han. Det brådskar. Jhoschua och d'epinay drev halvhjärtat på sina hästar men var snart på efterkälken igen. Nå? undrade Jhoschua otåligt. Det har något med de fem sinnena att göra, förklarade d'epinay vagt. Ögon, öron, näsa, mun. Det blir bara fyra. Jag vet inte exakt, erkände d'epinay lite irriterat. Jag har aldrig vart så illa däran att man behövt praktisera det på mig. Men oljan då? Använd fantasin för tusan. Stjäl lite ur en lampa. Ni kommer i alla fall att vara ensam med den döende. Är det allt? Man ska visst be om tillfrisknande och ge syndernas förlåtelse också, påminde sig d'epinay. Syndernas förlåtelse! fnyste Jhoschua förtretat. Tänk om folk kunde låta bli att synda istället? Under samtalet hade de vänt av från stora vägen. Nu red de mellan alléträden som bildade uppfarten till ett förtjusande litet slott. Deras vägvisare drev otåligt sin häst i 2

3 galopp. För att inte synas allt för ointresserade sporrade även de andra sina hästar. Snart hade stalldrängar tagit hand om dem medan de själva steg uppför trappan till huset. Baronens unge gudson ledde dem till en dörr som han försiktigt öppnade. En flicka kom genast utspringande. Hon var ett par år äldre än pojken. Annars var de så lika som ett par syskon kan bli. Hon log mot besökarna och neg djupt. Gud ske lov! utbrast hon. Jag tror inte han andas längre. Tänk om det redan är för sent. Frukta inte mitt barn, lugnade Jhoschua tryggt. Lämna honom i mina händer. Uppmaningen fick inte den påföljd som Jhoschua hoppats och trott. Greven hade sagt att han skulle bli ensam med den döende. Istället ställde sig barnen på var sin sida om sängen för att bevittna spektaklet. Jhoschua blängde förebrående på sin kamrat. D'Epinay höjde på axlarna. Man kunde bara konstatera att han misstagit sig. Nu ställde han sig vid fotändan och låtsades sorgsen medan kamraten fick klara sig bäst han kunde. Jhoschua kände sig obehaglig till mods. Först och främst förstod han inte nyttan med den akt han skulle genomföra. Det var åter en meningslös ritual, jämställd med besvärjelser och häxkonster. För övrigt föreföll den sjuke redan vara så död som han kunde bli. Suckande slog han sig ned på sängkanten. För syns skull kunde han åtminstone be för den arme. Medlidande lade han handen på den kalla pannan. Må Gud förlåta dina synder och göra dig frisk, sade han milt. I samma stund slog baronen upp ögonen. Oförstående stirrade han på den okände som satt på hans sängkant. En präst! röt han förtrytsamt. Sådana skenheliga hycklare har inget i mitt hus att göra. Greven hade varit lika säker som Jhoschua på att baronen var död. Nu fick han en ny bekräftelse på sin misstanke. Såvitt han visste fanns det bara en som kunde uppväcka döda, nämligen just den han började tro att Jhoschua var. För tillfället behöll han det för sig själv. Istället låtsades han bli lika glad som barnen. Å gudfar! tjöt de och kastade sig glädjestrålande i baronens armar. Baronen besvarade kramarna men kunde inte förstå anledningen till det opåkallade jublet. Vad står på? undrade han förbryllad. Vi är så glada att ni lever, förklarade flickan genom glädjetårarna. Att jag lever? utbrast baronen utan att bli klokare. Plötsligt påminde han sig prästen som suttit på sängkanten men nu diskret dragit sig avsides. 3

4 Är du kvar, din eländige skrymtare, gormade han. Det är förstås du som satt griller i ungarnas huv'en. Ni präster fikar lika girigt efter själar som gamarna efter kadaver. Ut härifrån innan jag ropar på... Men gudfar, avbröt den unge mannen förebrående. Herrarna gjorde sig besvär att rida en lång omväg för er skull. Om inte ni bekymrar er om saken så är åtminstone jag skyldig tacksamhet. Ett mål mat och en bägare vin är det minsta jag kan erbjuda. Vill ni inte låta dem få det under ert tak, får jag ta dem till närmaste värdshus. Gudfar har själv sagt att man alltid ska uppfylla gästfrihetens krav. Var det du Valdi som hämtade hit dem? utbrast baronen förvånat. Vi trodde att gudfar låg för döden, påpekade den unga flickan allvarligt. För döden! fnyste baronen avfärdande. Du ska då också ta i, Vanna lilla. Jag kände mej bara lite illamående. För döden, jag har väl aldrig hört på maken. Hur kan jag då stå här frisk och kry framför er? Det borde ni fråga monseigneur. Det måste ha varit hans böner som räddade gudfar. Böner, pyttsan! sade baronen avfärdande men betraktade ändå den märkvärdige prästen med ökat intresse. Vem är ni egentligen? undrade han. Sådan där kappa har varken biskop eller kardinal. Jhoschua blev svaret skyldig. Uppfordrande tittade han på d'epinay som bar ansvaret för utstyrseln. Greven förebrådde sig just att ha glömt bort problemet. Han hade nog tänkt på saken men skjutit den på framtiden. Nu förstod han att han genast måste svara för att inte väcka misstänksamhet. Impulsivt drog han till med det första den svartprickiga kåpan fick honom att tänka på. Seigneur Jhoschua är supremgeneral för den heliga Dalmatinerorden, förklarade han. Baronen rynkade pannan. Dalmatinerorden hade han aldrig hört talas om. Fast det fanns förstås så många klosterordnar att man inte kunde hålla reda på alla. Supremgeneral? upprepade han och låtsades överdrivet imponerad. En skrymtare av högsta rang alltså. Nåväl, säg till att vi blir fem till middagen. Visserligen förstör det aptiten att ha en munk vid bordet men för Valdis skull får jag väl stå ut. Baronen gjorde ingen hemlighet av sin fientliga inställning mot kyrkan. Vid matbordet fick Jhoschua utstå den ena gliringen efter den andra. De flesta förfelade sitt mål. Jhoschua hade så bristfälliga kunskaper att han oftast inte begrep vad baronen talade om. Därför kunde han besvara även de fräckaste anspelningar med ett förbindligt leende. Baronen suckade. Antingen var supremgeneralen ovanligt korkad eller också lät han oförskämdheterna passera bara för att undvika gräl. Vilket det än var så irriterade det honom. Ett gräl var just vad han ville få igång, så han fick ge luft åt sitt agg mot prästerskapet. 4

5 Värst är dom förbannade klosterordnarna, utlät han sig till sist för att mera direkt angripa just Jhoschua. Dom säger sig leva i fattigdom. Så äger dom hela landskap. Hur går det ihop? Så långt hade baronen fått prata nästan ensam. När Jhoschua någon gång dragit andan för att säga emot hade d'epinays stränga blick manat honom till försiktighet. De båda ungdomarna tyckte förstås att det ensidiga samtalet var hopplöst tråkigt. Åtminstone Valdi tyckte att han fått nog. Varför skickar ni i så fall Vanna till klosterskolan i Cluny? frågade han utmanande. Baronen tycktes närmast uppskatta hans dristiga sätt att lägga sig i. Ja det är en bra fråga, medgav han. Olyckligtvis finns det inget annat sätt för en flicka att få lite utbildning. Annars skulle jag skicka henne till Oxford, precis som dig. Om vi någonsin kommer iväg ja, muttrade Valdi buttert och tillade förklarande: Gudfar vill inte släppa iväg oss ensamma. Nej det förstår jag, sade d'epinay. Oxford! Varför så långt? Nog finns det lika bra universitet på närmare håll? Kanske det, instämde baronen. Men inte lika bra lärare. Jag ska studera för doktor Wyclif, fyllde Valdi i. Jhoschua log artigt för att verka intresserad. Baronen förvånades på nytt. Wyclifs namn fick de flesta präster att explodera. Nog måste ni hört om doktor Wyclif? förmodade han. Påven har nyligen fördömt en hel rad av hans teser. Jaså, sade Jhoschua förbindligt. Varför det? Varför det, ja det fick han aldrig veta. Skrik, skrän och upprörda röster hördes plötsligt utifrån. En kammartjänare kom instörtande, mycket blek om nosen. Det står en munk utanför och skriker att han företräder den Heliga Inkvisitionen, stammade han nervöst. Han har ett helt uppbåd i följe. Jaha, då har han presenterat sej i alla fall, sade baronen lugnt. Sade han inte vad han ville också? Tjänarens skrämda blick mot de båda gästerna var svar nog. Han säger att antikrist tagit sin tillflykt till huset, förklarade han darrande. Det rör sig om häxkonster, vanhelgd och Gud vet allt. Den som skyddar brottslingarna är förlorad till skärseldens kval. Jaja, det där har jag hört förr, sade baronen avfärdande. Han gick fram till fönstret och drog försiktigt undan gardinen en aning. Ja jag säger du det! utbrast han. D'Epinay hajade till, anande det värsta. 5

6 Vad är det? undrade han oroligt. De har dragit hit halva befolkningen, berättade baronen misslynt. Hundratals uppretade tölpar. Jag fruktade just det, mumlade d'epinay. Baronen gick tillbaka och satte sig vid bordet. Säg till munken att jag spisar middag, befallde han. Be honom vänta tills jag är färdig, artigt men bestämt. Gå sedan till köket. Se om någon från stallet är där. Skicka hit honom i så fall. Därpå fortsatte han oberört att äta. Långt ifrån lika lugn var d'epinay. Han vred sig i stolen och tycktes föga benägen att fortsätta måltiden. Jhoschua betraktade honom avvaktande. Vi borde kanske ge oss av? föreslog greven med en skygg blick mot fönstret. Det är lyckligtvis mörkt ute. Finns det bara en bakdörr så kanske... Ät för all del först, uppmanade baronen när han såg de andras oro. En god middag bör man alltid avnjuta som om det vore ens sista. Möjligheten tycktes inte falla d'epinay i smaken. Han gjorde en grimas vid tanken men petade trots allt lite i maten. Jhoschua höjde på axlarna och lade för sig på tallriken. Om de måste ge sig av hals över huvud, skadade det inte att ha magen full. Vem visste när de skulle få mat nästa gång? Efter ett tag kom kammartjänaren tillbaka med en förlägen stalldräng i följe, förlägen för att han kände sig bortkommen i de fina gemaken. Nå hur gick det? undrade baronen. Munken blev rasande, berättade tjänaren. Den som äter med Djävulen under sitt tak förskjuter de heliga sakramenten, skrek han. Han sa att baron kommer att sluta i Helvetet. Sen försökte han tränga sej in. Vad gjorde du då? Talade om hur många präster baron skurit öronen av för att de kommit och stört under middagen. Förträffligt! utbrast baronen uppskattande. Här har du en dukat för det. Och du då min vän. Du heter Jacob, inte sant? Stalldrängen bugade sig tafatt. Bra, fortsatte baronen. Dig vill jag växla några ord med mellan fyra ögon. Ursäkta mig ett ögonblick. Det sista var riktat till bordsgästerna. Baronen reste sig och förde med sig stalldrängen ut genom dörren som han noga tillslöt efter sig. D'Epinay spetsade öronen men kunde inte uppfatta något av det mumlande samtal som hördes utifrån. Snart kom också baronen tillbaka. Så vad det ordnat, förklarade han fryntligt. Då kan vi avsluta måltiden i lugn och ro. 6

7 Baronen slog sig åter ned vid bordet och åt med stor förtjusning. Han hade mycket att ta igen efter sjukdomen. Hotet utifrån tycktes han ha glömt. Det är också lätt för honom, tänkte d'epinay bittert. Det är inte han som riskerar att hamna på bålet. Samtidigt förmodade han att baronen hade någon plan för att rädda dem. Vad hade han annars pratat så hemlighetsfullt med stalldrängen om? Nu fick unge Valdi tillfälle att berätta om sin blivande lärare, den illustre doktor Wyclif. Han menar att kyrkan borde fråntas allt världsligt välde, förklarade han med en iver som avslöjade att han inte precis motsatte sig tanken. Gods och rikedom hör inte hemma inom kyrkan. Prästerna skall leva i fattigdom som apostlarna, precis som Kristi lag kräver. Doktor Wyclif har skrivit hela böcker om saken. Då förstår jag om han fått påven att sätta i halsen, skrattade d'epinay. Det är bäst du skyndar dig till Oxford, annars har nog den där doktorn hunnit få skinnet svett innan du kommer fram. Påven höll förstås på att spricka när han fick höra det, medgav baronen skadeglatt. Men Wyclif rår han inte på. Jhoschua blev mycket förvånad. Efter vad han förstått var det liktydigt med döden att opponera sig mot den påvliga överhögheten. Jag antar att doktor Wyclif har starkt stöd på sina håll, framkastade greven när han märkte att Jhoschua blev konfunderad. Jo, det kan ni lita på, försäkrade baronen. Förmodligen från dem som skulle få överta allt som kyrkan äger? gissade greven. Unge Valdi rodnade. Baronen harklade sig som en antydan att hans gäst balanserade på randen till det opassande. Naturligtvis måste vi adelsmän rycka in och se till att allt inte sprids vind för våg, förklarade han strängt. Vi har alltid tvingats ta ansvar för land och folk. Jhoschua nickade för sig själv och smålog mot d'epinay. Han förstod att denna lilla lektion i mänskligt beteende varit riktad till honom. De hade suttit en stund och pratat över de sista dropparna i glasen när baronen sträckte på sig till tecken att middagen var slut. Det börjar bli dags för er ungdomar att dra er tillbaka, sade han till Vanna och Valdi. För oss återstår bara att gå ut och prata med den envise munken. Jhoschua och greven växlade ett förskrämt ögonkast. Vi borde kanske inte visa oss, invände d'epinay hastigt. Men ni hörde väl att han är utsänd av det Heliga Ämbetet? Inte kan man trotsa Inkvisitionen, det borde väl ni veta monseigneur, som själv är en kyrkans man. 7

8 De där bålen som Inkvisitionen är så förtjust i, lär osa förskräckligt, förklarade d'epinay ivrigt. Själv besväras jag inte av rök men min vän har känsliga lungor. Jag är rädd att... Seså seså, avbröt baronen fryntligt. Inte ska ni väl återgälda gästfriheten med att trilskas? Kom nu så går vi ut och hälsar på munken. De båda kamraterna förstod att de blivit lurade. Baronen hade helt enkelt visat den hövlighet som hans gudson ansett sig skyldig. När det var gjort så rörde det honom inte längre vad som hände med gästerna. Inom sig nedkallade d'epinay förskräckliga förbannelser över den falske baronen och sin egen godtrohet. Han hade låtit sig invaggas i säkerhet. Därför hade han inte själv gjort upp någon plan. Enda möjligheten han nu såg var att fly genom ett fönster. Men troligtvis var huset omringat. Det skulle bara bereda den fördömde munken ännu större triumf om han fångade dem i flykten. De möttes av skrän och visslingar när de steg ut på trappan. I skenet från facklorna glimmade hundratals hatfyllda ögon. Antikrist, Antikrist, tvi, tvi, skrek man åt dem. Munken hade ställt in sig på att behöva göra en grundlig husrannsakan. Nu blev han snopen när de efterlysta frivilligt dök upp i baronens sällskap. Genast beordrade han två kraftiga karlar att lägga beslag på dem. Förankrade mellan dessa bjässar släpades de ned från trappan. Där omringades de och utsattes en stund för hopens bespottning innan allesamman troppade av med munken i spetsen. Det var en mörk natt utan stjärnor. Det fåtal som hade facklor kunde nätt och jämt se var de satte fötterna. De andra följde bara den närmaste skuggan framför sig. Ett ögonblick övervägde d'epinay möjligheten att slita sig fria. Mörkret skulle uppsluka dem på ett ögonblick. Nackdelen var att de inte själva kunde se var de klev. Det vore inte roligt om de trampade ner sig i ett kärr eller fastnade i en björnsax. Motvilligt förkastade han uppslaget. Istället började han intressera sig för karlarna som höll fast dem. För ett visst antal guldmynt skulle de förvisso slå ihjäl munken och släppa dem fria? Olyckligtvis var de inte ensamma. Den knotande hopen bakom gick inte att bortse från. Försiktigt kastade d'epinay en blick över axeln för att se hur många de var. Det han såg fick honom att haja till. Givetvis hade han trott att de skulle föras till staden och kastas i fängelse. Nu började han misstänka att munken planerade ett snabbare slut på processen. Ett par kraftiga klubbslag kanske. Ett par snabba snitt med kniven. Sedan behövdes ingen krånglig rättegång, inget dyrbart bränsle till bålen. Ihjälslagna och gömda i ett snår skulle de snart förtäras av korpar och rävar. Ingen skulle någonsin mer höra talas om dem. Behövde munken förklara saken kunde han lätt påstå att de lyckats undkomma i mörkret. Att d'epinays fantasi skenade iväg berodde på att en stor del av hopen sackat efter. Alla med facklor hade från början gått i en klunga strax bakom honom och 8

9 Jhoschua. Längre bak hade hopen bara lunkat på och följt flammorna. Därför märkte ingen att täten fick ett försprång som ökade med varje steg. D'Epinay blev inte förvånad när slutligen hela den bakre delen av tåget vek av på en annan stig. Munken ville naturligtvis inte ha så många vittnen till illdådet, resonerade han. De som var kvar var förmodligen hänsynslösa sällar som med glädje skulle krossa deras skallar. Det var bara en tidsfråga tills munken stannade och gav den slutgiltiga ordern. Greven knuffade till Jhoschua med armbågen. I det svaga skenet från munkens fackla kunde han se att kamraten märkte det och tittade på honom. Vi måste smita, väste han viskande. Jhoschua nickade. Han hade märkt att bjässen som ledde honom inte längre knep så hårt om armen. Med överrumplingens hjälp skulle de nog kunna slita sig loss och försvinna i mörkret. I själva verket hade han undrat varför inte d'epinay för länge sedan kommit med det förslaget. Nu nickade han på nytt för att visa att han var beredd. Nu! ropade d'epinay och knuffade samtidigt till sin fångvaktare så att han snavade och föll ned i diket. På samma gång slet sig Jhoschua loss från sin. Tillsammans rusade de in bland träden, så långt munkens fackla förmådde lysa. Sedan trevade de sig fram ännu ett stycke för att slutligen krypa ihop bakom ett buskage. Vad är det? hörde de munken fråga med barsk stämma. När munken vände sig om blev han visserligen snopen att fångarna rymt, men ännu mer över att finna sig ensam med ett litet fåtal. Var fanns alla de som följt honom från början? Var är allesamman? flämtade han bestört. Fångarna smet, konstaterade en av vakterna lakoniskt. Men alla de andra? Vilka andra? Hela följet i Jesu namn! Bakom buskarna lade d'epinay handen på Jhoschuas arm. Det är något konstigt med det här, konstaterade han viskande. Jag trodde munken räknat ut att vi skulle bli ensamma. Borta på stigen fick munken vänta förgäves på förklaringen. Förbryllad höjde han facklan för att mönstra den återstående skaran. Den föreföll mindre nu än för bara ett ögonblick sedan. I själva verket tycktes den minska för varje sekund. De dunkla skuggorna uppslukades av mörkret, en efter en. Snart var han ensam med de två som bevakat fångarna. Vad är det som pågår? flämtade han nervöst. Du tycks få gå ensam hem, frater. Dina underhuggare tog en liten omväg. 9

10 Vad är ni för ena egentligen? Det har du ändå ingen glädje av att veta. Gå nu så hinner du sova en stund innan dagen gryr. Bakom buskarna nöp d'epinay i Jhoschuas arm. Det måste va baronens karlar, gissade han. Hoppas de inte är så korkade att de låter munken löpa. Vad skulle de annars göra? Strypa honom förstås. D'Epinay! Ta med honom tillbaka då, ändrade sig greven motvilligt. Huvudsaken att han inte kan sprida ut den här historien. Då skulle vi aldrig kunna sova lugnt mer. Det begrep till och med Jhoschua. Ska vi ge oss tillkänna då? föreslog han. Inte alls långt därifrån nådde samtidigt den avskilda eftertruppen fram till landsvägen. Männen som från början burit facklorna hade under vägen lämnat dem till andra. En del hade skyllt på trötta armar, andra på behov de måste uträtta bland buskarna. De nya fackelbärarna märkte snart att de tappat bort både munken och fångarna. När de inte såg till dem ens ute på landsvägen, stannade de villrådigt. Mörkret och det spöklika fackelskenet bäddade för förklaringar bortom det naturliga. Onda makter var med i spelet, det var alla överens om. Hur som helst fanns det inte mycket att göra, mer än att återvända till staden. Där ventilerades händelsen både länge och väl. De flesta lutade åt åsikten att munk, fångar och väktare alla uppslukats av avgrunden och störtat ned i Helvetet. Några efterforskningar gjordes aldrig. Det övernaturliga är säkrast att inte rota i. När d'epinay och Jhoschua återvände till Chazey i sällskap med de föregivna vakterna och den molokne munken, då hade redan baronen tackat sitt gårdsfolk och skickat alla hem till sig. Nu väntade han lugnt i salongen på gästernas återkomst. Med hästarna kvar i stallet hade de knappast något annat val än att återvända. Lite höjde han ändå på ögonbrynen när han blev varse munken. Hade det inte varit bättre att sticka kniven i den där? undrade han. Jag var inne på att strypa honom, medgav d'epinay. Men supremgeneralen är så godhjärtad att det ibland gränsar till galenskap. Vad ska vi då göra med honom? Det var verkligen en fråga som krävde eftertanke. Inkvisitionen var inte att leka med och Dominikanerkloster vimlade det av. Munken skulle inte behöva färdas långt för att stöta på ett. När han berättat sin saftiga historia skulle det säkert anställas klappjakt på dem. Det lämpligaste var följaktligen att ha ihjäl honom. Enda 10

11 alternativet var att slå honom i järn och låsa in honom i källaren. Varken baronen eller d'epinay tyckte det var en bra lösning. Baronen skulle dra på sig kostnader för vatten och bröd vareviga dag. Greven måste oroa sig för att han skulle rymma. Vi kunde förstås skära av honom tungan, föreslog baronen när han inte fick något svar. D'Epinay sneglade på Jhoschua. Vad denne tyckte om förslaget var lätt att se. Greven suckade. Jhoschua begrep inte att den praktiska nödvändigheten ibland måste sättas före mänskliga hänsyn. Envis var han också. Det var meningslöst att ens diskutera saken. Alltså måste han hitta en annan utväg. Hur mycket tjänar du som munk i Dominikanerorden? frågade han oförmedlat. Någon egentlig avsikt hade han inte med frågan. Han visste bara att pengar var ett samtalsämne som intresserade alla och ofta gav oväntat utbyte. Tjänar? upprepade munken oförstående. Du har försakat din sömn och arbetat hela natten. Det måste du rimligen få någon belöning för. Ett farligt uppdrag var det också. Om det inte vore för supremgeneralen skulle du redan vara död. Munken glodde gapande på greven. Han begrep ingenting, särskilt som han hade svårt att koncentrera sig. Spekulationerna över vilket dödssätt man slutligen skulle enas om, upptog för mycket hans tankar. Har du blivit stum? undrade d'epinay otåligt. Jag förstår inte vad ers nåd menar, förklarade munken osäkert. Allt vi äger tillfaller klostret. Där får vi sedan bo i Herrens närhet, är inte det belöning nog? Om du tycker det så, instämde d'epinay ointresserat. Dalmatinerorden har förstås en annan uppfattning. Men det kan väl knappast intressera dig som är nöjd med så lite? Och hur är ert förhållande till damer? Da-da-damer? stammade munken och blev blossande röd. Nog har du väl hört talas om damer De är skapta så finurligt att man kan ha mycket roligt med dem. Munken svalde när han inte visste vad han skulle svara. D'Epinay log inåtvänt. Han började ana att de kanske inte behövde ha ihjäl den stackarn när allt kom omkring. Lyckligtvis har den Helige Fadern befriat dalmatinermunkarna från alla krångliga klosterregler, ljög han. Celibat, fasta, botgöring och Gud vet allt. Framför allt får de en ordentlig andel av ordens inkomster. Verkligen? utbrast munken häpet. Så har också den enklaste novis i Dalmatinerorden samma kyrkliga rang som en domprost. Generalen behöver bara underkasta sig påven själv. Då förstår du kanske vilken enastående tur du hade som misslyckades i ditt elaka uppsåt. Om du släpat dalmatinergeneralen inför en inkvisitionsdomstol skulle påven ha blivit rasande. 11

12 Munken korsade sig förskräckt inför tanken att falla i onåd hos den Helige Fadern. Det skulle förstöra alla möjligheter att någonsin bli prior vilket var det högsta mål han kunde hoppas uppnå inom sin orden. Lyckligtvis har generalen i sin gränslösa mildhet förlåtit dig din dumhet, fortsatte d'epinay. Fast du borde ha undersökt vem du gav dig på, visade du trots allt både plikttrohet och initiativförmåga. Det skulle inte förvåna mig om generalen gärna såg dig i en annan och mera tilltalande munkdräkt. Båda tittade på Jhoschua som nådigt nickade fast han bara dunkelt anade vart d'epinay syftade. Munken som inte väntat sig annat än att få halsen avskuren, såg naturligtvis betydliga fördelar i grevens förtäckta förslag. Det var bara en hake. Bara jag inte själv får stå till svars inför den Heliga Inkvisitionen, befarade han. Jag tyckte jag förklarade att Inkvisitionen inte har något inflytande över Dalmatinerorden, påminde d'epinay. Detta var trots allt väl mycket för munken att svälja. Såvitt han visste, var det bara påven som i sin ofelbarhet stod över Inkvisitionens domstolar. Samtidigt insåg han förstås att hans hälsa skulle må mycket illa av om han uttryckte några tvivel. Dessutom måste han erkänna att dalmatinerna föreföll leva betydligt angenämare än munkarna i den stränga Dominikanerorden. Skulle jag bli tvungen att börja som novis? undrade han ändå försiktigtvis. Naturligtvis inte, försäkrade d'epinay. Inte en erfaren munk som du. Vad heter du förresten? Jag kallas för frater Gotthard. Nå vad säger du om förslaget? Erbjudandet är lockande, det måste jag medge, sade munken tveksamt. Jag fruktar bara att seigneur generalen aldrig kommer att glömma min medverkan i dagens beklagliga händelser. Alldeles riktigt, insköt d'epinay innan Jhoschua hann säga motsatsen. Därför vill han att ni ska göra honom en tjänst, något som han också kommer att minnas, fast med tacksamhet. På så sätt kommer det ena minnet att uppväga det andra. Vad skulle det vara? undrade munken försiktigt. Generalen och jag måste göra en avstickare till Cluny. Under tiden behöver vi någon som förbereder vår ankomst till Avignon. Innan vi skiljs åt, skall du få veta allt vad du skall göra. Den överlycklige munken skickades i säng. Baronen hade redan förberett att Jhoschua och d'epinay skulle stanna, men när de tänkte dra sig tillbaka höll han dem kvar. Hörde jag rätt när ni sade att ni skulle till Cluny? undrade han. D'Epinay smålog för sig själv. Han hade nog trott att baronen skulle fästa sig vid det. 12

13 Egentligen är vi på väg till Avignon, förklarade han. Jag fruktar bara att ryktet om vad som hänt här skulle ligga steget före på vägen. Folk skulle känna igen oss på beskrivningen. Därför är det bäst om vi försvinner ett tag, tills allt fallit i glömska. Mycket riktigt, medgav baronen. Men varför just Cluny? Är vi inte skyldiga en gentjänst? Var det inte till Cluny er guddotter skulle? Därifrån är det också lätt för Valdi att slå följe med några som ska norrut mot England. Jag märker att jag gjorde rätt som hjälpte er, sade baronen och gnuggade belåtet händerna. Då ska jag se till att väcka dem tidigt så de hinner packa. Om ni hör ett glädjetjut i morron bitti så vet ni varifrån det kommer. Trötta men belåtna gick de båda kamraterna för att sova och hämta nya krafter efter dagens strapatser. De gick med armarna om varandras axlar som de såtaste vänner. Ingen sade något. Båda var försjunkna i sina egna tankar. Inte förrän de skulle skiljas utanför Jhoschuas dörr kom denne på att fråga något som han grubblat över. Vad ska vi egentligen ha den där munken till? Blir han inte bara till besvär? Lämna den saken åt mig, sade d'epinay lugnande. Han skall nog få göra skäl för sig. Jhoschua skakade på huvudet och gick in till sig. D'Epinay lyssnade en stund utanför dörren för att övertyga sig att han verkligen lade sig. Sedan smög han över till munkens rum. Denne hade visserligen gått och lagt sig, men den plötsliga omvälvningen i hans liv, fyllde huvudet med tankar och hindrade honom att somna. När d'epinay kom in, satte han sig upp, orolig att supremgeneralen ångrat den hastiga utnämningen. Greven slog sig ner i en stol och betraktade honom länge under tystnad. Du tycker säkert att det var en ganska ringa tjänst generalen krävde för att glömma dagens oförrätter, sade han till sist. Generalen var allt för vänlig, instämde munken spakt. Just det, höll d'epinay med. Sannerligen allt för vänlig. På grund av hans övermänskliga fromhet var det omöjligt för honom att själv förklara alla detaljer. Nu skall du få veta resten. Munken nickade oroligt avvaktande. D'Epinay samlade sig några ögonblick innan han fortsatte. Lyssna noga nu så ska du få veta vad du ska göra. Sedan följde en lång utläggning med detaljerade instruktioner. Men den var inte avsedd för främmande öron. 13