i marken, det var ingen hård smäll, men han vred knät och läkaren sa med ett svalt och knappt märkbart leende att precisionen varit god.

Transkript

1 Mors dag Han hade fallit och slagit knät i asfalten under Stockholm Maraton. Det blev käpp och haltande gång, ändå var pappa envis: när vi skulle ut i skärgården för att fira mors dag veckan efter loppet var det han som skulle köra, mamma hade inte kört bil på flera år och litade inte riktigt till sin förmåga. Varken jag eller min syster Ulrika fick lov att köra. Det är ändå jag som har ansvaret för bilen, sa pappa, det är bäst att jag kör. Det var vänster knä som skadats. För att trycka på kopplingen behövs ingen större spänst i knät, menade pappa. Det går bra detta, Anders, sa han till mig. Han pratade inte om skadan under körningen, men jag såg hur det drog i kinden emellanåt, malande smärta som avslöjades i små ryckningar. Ulrika lade antagligen inte märke till det, hon pratade med mamma och berättade om en kille hon träffat på en fest, han levde lantliv på ett torp med får och höns omkring sig, hon tyckte det kändes en aning primitivt. När han bjöd hem henne på middag tackade hon nej. Det kunde kanske vara spännande att lära känna honom, sa mamma. Tror inte det, sa Ulrika. Mamma frågade om hon gick på många fester, Ulrika svarade Ett par gånger i månaden, och mamma sa Det är några för mycket. Ulrika muttrade något om att hon själv kunde bestämma vad som var bra och dåligt för henne. Jag försökte prata med pappa om maratonloppet, han koncentrerade sig på körningen ut till skärgården, spanade efter rätt skylt och avtagsväg, han sa bara några få ord om olyckan. Efter loppet insåg han att det varit en dum idé, att vid sextiofyra års ålder försöka sig på en sådan sträcka för första gången. Efterklokhet är den enda exakta vetenskapen, brukade han säga; trots det kunde han inte låta bli att förbanna sig själv när sjukvårdarna kom med båren och körde iväg honom till vad som skulle komma att bli en lång konvalescens. Pappa blev påsprungen och trängd och dunsade med knät före 1

2 i marken, det var ingen hård smäll, men han vred knät och läkaren sa med ett svalt och knappt märkbart leende att precisionen varit god. Han ville sjukskriva mig, men det gick jag inte med på, sa pappa. Gick inte med på, med mitt knä, ja du får ursäkta den dåliga ordvitsen. Pappa skrattade till och svängde in på parkeringsplatsen. Vilken härlig dag det är, Olof, sa mamma till pappa och strök honom över kinden med sin hand. Hon klev ur bilen och satte matkorgen på marken, innan jag och Ulrika hunnit knäppa upp våra bälten hade mamma öppnat dörren på min sida. Jag satte mig på en sten och gäspade, jag blir alltid så trött av att åka bil, det är en lång väntan för att nå fram till ett mål. Ulrika berättade för mamma att hon var trött på ekonomistudierna och skulle läsa praktisk filosofi efter sommaren. För att få ett djupare perspektiv på allting, som hon uttryckte det. Pappa vred kroppen och satte försiktigt ner fötterna på parkeringsmarken. Han lutade sig och hittade käppen i baksätet, ställde den mot bilen. Han tog tag i ratten och hävde sig upp ur förarsätet. Några steg åt sidan, handen mot käppen och så stapplade han framåt, vinglade till och ställde sig sedan i givakt. Han skruvade baskern ett par centimeter, gjorde honnör och ropade: Klar för avmarsch! Jag drog handen genom håret och undrade om inte kalufsen såg ut som en nybadad katt, håret kändes nu spretigt efter några hastiga gnugg med hårgelé på händerna innan vi körde från stan. Mamma tog matkorgen och Ulrika svängde kaffetermosen som en pendel genom luften. Akta så att du inte tappar den, sa mamma. Oj då, skrek Ulrika och slängde upp termosen i luften, den gjorde en båge och roterade snabbt, hennes hand fångade upp den när den återvände mot marken. Hon log mot mamma. Vi gick längs en smal stig ner mot klipporna. Jag pratade med pappa om några klassiker, han var professor i litteraturvetenskap och jag trodde att han 2

3 kunde ha synpunkter på varför den kurs jag läste inte alls tog upp hans favorit Dostojevskij. Det låter märkligt, men ni läser väl några andra giganter istället? frågade pappa. Kanske det, sa jag. Han såg undrande på mig, som om han förstod att jag tagit det lugnt den här terminen och inte kom ihåg exakt vilka författare vi läste på kursen. Käppen slog mot stenarna längs stigen, pappa satte försiktigt ner fötterna och svor till då och då. Jag hörde Ulrika sucka bakom mig och viska: Kommer vi fram idag eller? Hon behövde inte vänta länge. Stigen tog tvärt slut, vi stod på klipphällarna och doften från havet drog in över oss. Mamma hade rätt, det var en härlig dag, det blåste en aning, men inga moln skymde solen, det kunde bli riktigt varmt om vi hade tur. Blir det bra här? sa jag. Nej, jag vill längre bort, svarade Ulrika. Jag vill sitta nära havet. Jag vet inte om han klarar jo, det gör han, sa mamma och gick och ställde sig bakom pappa. Jag håller i dig, så går det lättare, sa hon och greppade hårt i pappas sandfärgade vårjacka. Anders, du kan väl ta maten? frågade mamma. Okej då, mumlade jag och högg tag i korgen. Den var ganska tung. Engångsgrill, en liten kylväska, folköl och mineralvatten, pan riche, en bukett blommor som mamma fått av mig och Ulrika. Morsdagspresent, jag tyckte inte vi behövde köpa något, mamma sa alltid att det inte var nödvändigt. Men Ulrika hade ändå kommit med en bukett och skrivit våra namn på kortet. Pappa darrade i benet när han satte sig på filten som mamma lagt ut på hällen. Han slog med käppen så att ett par måsar lyfte från sin plats under ungbjörkarna några meter bakom oss. Han tog fram pipan och tände. 3

4 Inte skall du röka nu innan maten, sa mamma. Det skiter jag i, sa pappa, blundande och tog ett djupt bloss på pipan. Jag flyttade mig lite närmare, jag älskade lukten av tobak ur hans pipa. Ulrika hade lagt sig på rygg på filten, hon fortsatte berätta om sina studier. Stod inte ut med de kursare hon planerat att skriva uppsatsen tillsammans med. De kan ingenting, sa hon, de pratar om allt annat än studierna, så nästa termin tänker jag ta en paus från företagsekonomin. Det var som en repris av hennes år på högstadiet: flera gånger bytte hon skola och klass. Lärarna såg henne inte, förstod inte, klasskamraterna var störiga eller obegåvade, det fanns ett bra skäl varje gång. Vi satt ett par meter från klippkanten, jag vet inte hur långt det var ner till vattnet, kanske fem eller sex meter. Ulrika fick välja plats, hon sa att hon ville sitta upphöjt och med bästa utsikten. Jag gissade att det skulle gå att grilla trots att vi satt direkt i vinden, det kändes som om vinden mojnade under den korta stund vi satt på filten. Fixar du grillen? frågade mamma. Ja, det är ju jag som är bäst på att grilla, svarade jag. Så fan heller, sa Ulrika och satte sig upp. Det är det visst och därför är det jag som grillar, svarade jag. Ulrika räckte ut tungan. Hon sträckte sig mot matkorgen, välte omkull den och högg tag i en folköl som rullade ut. Kan du ge mig grillen? frågade jag. Pallar inte, sa Ulrika och öppnade ölen. Jag gick bort till den liggande matkorgen och tog engångsgrillen. När jag gick förbi trampade jag Ulrika på foten. Aj, vad håller du på med? Vill du att jag också skall gå med käpp? Det var inte meningen, ljög jag och skrattade. Pappa kliade sig i det gråa skägget och puffade på pipan. Jag gick ett par meter bort från filten och satte ner grillen på klipphällen. Pappa kastade asken med tändstickor till mig. 4

5 Anders, sitt inte så nära kanten, sa mamma och tog fram ett paket korvar ur kylväskan. Jag rev av skyddsplasten från grillen och ögnade igenom instruktionerna, skrynklade ihop och stoppade i fickan. Tände en tändsticka som vinden släckte med detsamma. Bäst på att grilla? skrattade Ulrika och klunkade i sig av ölen. Mamma och pappa tittade på mig. Jag satte mig med ryggen mot havet och tände tre tändstickor samtidigt. Lågan slog upp, jag kupade handen kring stickorna och förde dem mot kolbitarna. Höll kvar stickorna en stund, men kolet vägrade ta emot lågan. Jag släppte ner tändstickorna mellan bitarna, väntade ett par sekunder. Fortfarande ingen eld i grillen. Du kanske skall ha tändvätska? ropade Ulrika. Det skall inte behövas enligt instruktionerna. Instruktionerna? Men tänk själv någon gång, svarade hon. Bråka nu inte. Jag tog faktiskt med lite extra tändvätska, sa mamma och sträckte sig mot korgen. Okej, det var ju bra, sa jag och tog emot flaskan. Mamma kröp fram till klippkanten och tittade ner på havet. Skall du inte flytta in lite? Det är så långt ner. Nej fan, nu skall jag grilla, svarade jag. Ulrika öppnade en ny öl och frågade mamma och pappa vad de skulle göra under sommaren. De skulle ha tre veckor ledigt tillsammans, kanske hyra ett hus i Frankrike, pappa kände en litteraturprofessor i Lyon som kunde förmedla en bra kontakt och ett pris under det normala för högsäsongen. Mamma ville stanna några dagar i Paris och pratade om sevärdheter, hon hade en almanacka ovanför skrivbordet på jobbet, bilder av Eiffeltornet och från latinkvarteren. Det vore skönt som omväxling, sa mamma och suckade över sitt jobb som marknadsansvarig på ventilationsföretaget hon jobbat på i tio år. Jag börjar faktiskt bli lite trött på det, började hon. Ulrika avbröt och sa att det skulle bli skönt att vara ledig från studierna, hon var trött efter 5

6 vårterminen och skulle inte jobba under sommaren. Hon tänkte tågluffa i Spanien och Portugal, kanske Italien. Skulle jag kunna låna lite pengar av er? frågade hon. Ja det skall väl gå bra, sa mamma. Visst, instämde pappa. Jag hade glömt bort grillandet och istället lyssnat på samtalet. Jag skulle också behöva låna lite i sommar, sa jag. Ett par tusen bara. Mamma och pappa nickade. Inga problem, sa mamma. Ulrika och jag hade lånat pengar av dem flera gånger de senaste åren, det var aldrig något knussel. De var inte rika, men generösa. Vi behövde aldrig betala tillbaka något. Jag är hungrig, sa Ulrika, tömde ölburken och rapade lågt. Ja, det skulle vara gott med grillat nu, sa pappa. Jag sprutade rejält med tändvätska över kolbitarna och tände en ny sticka. Kolen flammade upp, brann en kort stund, sedan dog lågan hastigt ut. Du skall vänta tills det torkat in lite, påpekade Ulrika. Men jag orkar inte vänta, fnyste jag. Nu tar jag över, sa Ulrika och reste sig upp. På väg till grillen öppnade hon en ny öl. Hon tog tändvätskan och sprutade på, ställde sig precis framför mig, med ryggen mot. Jag tog ett steg åt sidan. Pappa höll händerna kring det ömma knät, käppen vilade mot hans lår. Ulrika drog en sticka över asken och försökte tända kolbitarna, stickan brann men kolet låg där i aluminiumformen utan att flamma. Det blev ju inte bättre, sa jag och ställde mig mitt emot Ulrika. Hon lutade sig över grillen och plockade upp en stor kolbit. Här, sa hon och kastade den på min kind. Tänd den om du kan. Jag plockade upp kolbiten och kastade tillbaka, den träffade henne på ögonlocket. 6

7 Aj som fan, skrek hon och lyfte upp grillformen. Innan hon hann slänga kolen på mig sparkade jag till formen, bitarna hoppade ur, studsade på klipphällen och föll ut över kanten. Idiot, sa Ulrika. Nu har vi ingen grill. Du skulle ju kasta kolbitarna på mig. Det skulle jag visst inte. Kom här, lugna ner er, sa mamma. Vi gick och satte oss på filten. Pappa plockade fram papptallrikar och bestick, mamma tog upp potatissalladen och brödet, satte fram den sista ölburken. Korvarna låg kalla och råa i förpackningen. Anders, det är ananas i potatissalladen, sa mamma. Ananas som du tycker så mycket om. Men jag gillar inte frukt i maten, det vet du väl, sa Ulrika. Ananas är gott, sa jag. Det är alldeles för sött, sa Ulrika. Jag hatar ananas. Nu äter vi, sa pappa. Nej, jag vill grilla först, sa Ulrika. Jag är hungrig, sa jag. Vi måste ha korv. Vi behöver inte grilla, sa mamma. Jag vill grilla, sa Ulrika igen. Har vi tänkt grilla skall vi väl grilla, tyckte pappa. Anders skall fixa en ny grill, kontrade Ulrika. Jag orkar inte. Vi skiter i det, svarade jag. Det är inga problem, jag kan köpa en ny grill, sa pappa. Vi körde förbi en mack på vägen hit, de har säkert. Köp då några fler öl också. Ulrika har supit upp tre stycken, sa jag. Pappa greppade käppen och tog ett djupt andetag. Klarar du att resa dig, Olof? frågade mamma. Det är sprickor i klipphällarna. Det är ingen fara, sa pappa. 7

8 Mamma höll händerna mot hans rygg när han reste sig, det minns jag. Att hon rörde vid honom. Pappa tog stöd med hjälp av käppen och reste sig upp med ett ryck. Han gungade till, det såg ut som en långsam, medveten rörelse, men jag borde förstått att han tappade balansen och i det ögonblicket inte längre kunde stå upp av egen kraft. Baskern lämnade huvudet och landade på filten. Allt gick väldigt fort. Jag minns knappt. Men jag kommer ihåg ljudet: hur det knakade till i hans knä. Och jag ser ofta bilden framför mig: pappa som skrek och stapplade framåt. Ett steg. Två steg. Klippkanten, han föll ut. Över kanten. Hans kropp, blodet som rann från huvudet ut i vattnet. Tystnad kan vara vackert, tystnad kan vara fasansfullt. Efter begravningen bodde jag ett par veckor i mina föräldrars hus. Jag försökte utföra olika sysslor på dagarna, så gott det gick, var tvungen att hålla mig sysselsatt. Rensa ogräs i rabatterna, klippa häcken, vattna rosorna, köra en runda med bilen, handla mat trots att jag inte hade någon aptit. Jag levde nästan helt i tystnad. Ulrika brukade ringa vid halv nio på kvällen, vi pratade en kort stund, det handlade mest om vad jag gjort och hon gjort under dagen och hur det var med mamma, sedan orkade Ulrika inte mer, hon ville gå och lägga sig. Mamma och jag pratade nästan inte med varandra under dagarna, det var som om vi förberedde oss för en gemensam, kort pratstund på kvällarna. Vi lärde oss att kommunicera på ett nytt sätt, ögonblicksvis, med en lång väntan innan tillfället ville infinna sig. Det var likadant varje kväll: mamma och jag satt i soffan med var sin kopp kaffe, teven på låg volym, bilder och ansikten som blixtrade förbi, jag minns inte riktigt om vi någonsin såg ett helt program. En kväll vidrörde vi händelseförloppet under utflykten, mamma fortsatte och pratade sig igenom hela skeendet, fram till sekunden då pappa reste sig. I den bilden trädde tystnaden åter in. 8

9 Jag kan inte minnas att hon någonsin skällt ut mig, fast det inte saknats tillfällen. Jag tror att hon blev riktigt arg på mig första gången den kvällen. Varför följde ni inte med honom? Varför orkade ni inte resa på er? Hon skrek åt mig. Och sedan ångrade hon sig direkt efteråt, hon borde inte farit ut mot mig på det sättet, Det tjänar ingenting till, sa hon. Jag satt tyst i soffan, efter en stund började jag gråta. Kaffet blev kallt, jag smakade en skvätt, men drack inte upp det. Jag såg på mamma i soffan, hon satt hukad, som krökt på mitten, huvudet i händernas skydd. Sedan torkade jag tårarna från min kind och sa: Du har rätt, mamma. Du har rätt att bli arg på mig. Det är bra att du blir arg. Vi firar inte längre mors dag. Vi försöker träffas andra dagar istället, även om det inte blir så ofta. Hon har några väninnor, det är utlandsresor och vinprovning och fjällvandringar. När hon fyller år brukar jag och Ulrika åka hem till henne med mat och tårta, kanske mousserande vin. Hon säger alltid att hon borde ha ordnat något, men inte orkat. Vi säger: Det gör ingenting, det är ju din dag, det är vi som skall fixa till dig. Jag frågar inte längre mamma om jag kan få låna pengar. Ekonomin klarar jag, men den tillåter inga höga krav på tillvaron. Mamma frågar numera aldrig om jag behöver låna, som hon kunde göra förr, när jag pluggade. Ett tag hade jag planer på att fortsätta med litteraturvetenskap, försöka doktorera på Dostojevskij och hans verk, men så tänkte jag att pappa skall få ha honom för sig själv. Ibland träffas jag och min syster på egen hand. Pratar om då och nu, mest om det som varit. Vi behöver vår historia, den är viktig för att förstå allt som hänt. Det händer att vi äter något tillsammans. Oftast är det jag som fixar maten. Kött har vi ätit, men vi har aldrig grillat. Jag vet inte om Ulrika någonsin funderat på att föreslå det. 9

10 Under skärgårdsutflykten hade hon sagt att hon hatade ananas. Jag borde förstås kommit ihåg det, men mitt minne var grumlat som det ofta blir när större, för livet avgörande händelser lägger sig över de mindre och trycker ner dem till dunkla vrår inne i psykets kammare. När jag vid ett tillfälle flera år efter utflykten bjöd hem Ulrika på middag råkade jag lägga ner ett par bitar ananas i såsen till fläskfilén. Tanklöst av mig, men hon sa ingenting om det. Vi satt mittemot varandra, hon såg tomt på mig, hon tuggade och tuggade. Långsamt, som om hon rullade varje bit ananas över tungan, för att vänja sig vid smaken. 10