Ge din gåva på pg Tack för att du hjälper till!

Transkript

1 Ge din gåva på pg Tack för att du hjälper till!

2 Camilla om Nina: Jag har inte mött någon med större hjärta. Min mamma dog i somras. Hon var svårt sjuk i cancer i fem år och bodde på hospice. Under hela tiden har Nina funnits med oss och vår familj. Det har förändrat min syn på mycket, säger Camilla Höglund, 28 år. Jag talar med henne om Nina, sjukhuspastor. Vi har kommit att stå så nära varandra. Hon är så bekväm och trygg. Första gången vi träffades var jag orolig över att träffa en pastor. Jag ville inte bli påprackad något och var skeptisk, har ingen relation till kyrkan. Nina har varit väldigt stöttande i alla dessa år. Och är det fortfarande. Hon var också med på begravningen. Mamma hade svårt att tala om känslor. Nina bara satt hos henne. Gång efter gång. Successivt kunde hon börja tala om allt. Jag har inte mött någon med större hjärta. Fortfarande sms:ar hon och stöttar både mig och min bror. Jag har helt ändrat uppfattning om sjukhuspastorer. När mamma blev sjuk utbildade jag mig till friskvårdskonsulent. Men jag fick lägga allt på is och har inte orkat ta itu med mitt liv igen förrän nu. Mamma dog hemma på vår altan. Då ringde jag Nina. Nina lever nära döden Hon nominerades till kläddesignern Gudrun Sjödens tävling Årets färgstarkaste kvinna och hon har i många år arbetat nära människor i livets slutskede på hospice. Sådan är hon. Färgstark och livsklok. Nina Holgersson är pastor i Svenska Missionskyrkan och sjukhuspastor sedan 20 år tillbaka. Tretton av de åren har hon arbetat på Änggårdens hospice i Göteborg. Det bästa med mitt arbete är att jag får möta människor på riktigt. När allt är avskalat. Här finns inte plats att skjuta upp viktiga frågor utan man får mötas där man är. Utan rädsla. Det har jag lärt mig med åren, säger Nina. När känner du att du haft en bra dag på jobbet? Jag känner mig ofta rik efter en dag med riktiga möten med gästerna på hospice eller anhöriga och helst så lite sammanträden som möjligt. Att jag väldigt naket får möta människor som annars aldrig skulle kommit i min väg. Nina ser sitt viktigaste uppdrag att låta människor få klä i ord det som surrar runt i huvudet. Alla som kommer till hospice vet ju vad det handlar om. Vi behöver inte linda in något. Samtalen rör sig i många dimensioner. Livet som varit, glädje och smärtsamma saker man bär på, frågor om vad som händer när man dör. Jag har inga svar på frågorna, men jag har lärt mig att våga vara närvarande i frågor där inga svar finns. Jag sitter kvar, utan rädsla, även i ångestladdade rum. Nina har alltid på sig pastorskragen när hon är på jobbet. Det visar vem hon är och att hon är tillgänglig. Genom åren har hon följt människor in i döden, och fått många viktiga relationer till anhöriga. Hon är med all säkerhet den pastor i Missionskyrkan som har flest begravningar. Vissa år kan de bli runt ett 60-tal. Det finns så mycket liv på hospice, säger Nina. Det kan låta paradoxalt, men när livet och döden är så närvarande skärps alla sinnen och livet blir så intensivt. Till och med vackert, menar hon. Mina relationer med anhöriga är minst lika viktiga. Många gånger är det svårare för dem än för den som ska dö. Varför behövs sjukhuspastorer när det finns kuratorer och psykologer? Jag ser min roll som en brygga mellan gäster, anhöriga och personal. Idag vet vi ju att kroppen och själen hör samman och att livsfrågorna väcks när vi hamnar i kris och sjukdom och livet hotas. Sedan en tid arbetar Nina på Östra sjukhuset och hamnar oftare i akuta skeden. Den förmiddag vi talas vid är hon trött. Hon hade haft beredskap och polisen ringde mitt i natten och ville ha hjälp med ett dramatiskt dödsbud där ett självmord ingick. Jag kände att det fanns mycket oro i polisbilen på väg. Jag sa till de unga poliserna att nu får vi åka utan rädsla. Då kan jag känna att allt livet gett mig av erfarenheter gör att jag kan sprida lugn och trygghet i den svåra situationen. Nina vet vad hon talar om. För tio år sedan gick hennes älskade lillasyster bort i cancer. En erfarenhet som i mötet med andra gör henne orädd. Jag tänker ofta på vad min syster lärde mig under sina sista månader i livet, hur hon tänkte och vad som var viktigt för henne och hur hon ville att vi anhöriga skulle möta henne, säger Nina. Det finns ju aldrig några genvägar eller rätta saker att säga, säger hon. Men att sitta kvar även när det är svårt. Och att aldrig, aldrig säga du ska se att det ordnar sig. Ibland suckar du på Facebook över en tung dag på jobbet? Då handlar det om den onda bråda döden ofta. Barn som dör. Avslut som aldrig hinns med. Då kan jag sucka när jag cyklar hem, säger Nina. Var hämtar denna färgstarka kvinna kraft att arbeta dag ut och dag in i dödens och sorgens närhet? Hon cyklar mycket och är bra på att njuta av livet. Ibland på väg med ett dödsbud lyssnar hon på häftig musik och hon klär sig nästan alltid i starka färger. Lila, cerise, klarblått. Hon har märkt att färgerna ger energi, till både henne och de hon möter. Den här kvällen finns hon med som ledare i en sorgegrupp för barn där en förälder dött. Och sen ska hon cykla hem i vårkvällen och njuta extra av vårljuset. Görel Byström Janarv

3 Foto: Carolin Freiholz

4 Diana om Luca: Victor blev ett bönesvar för mig Jag har önskat och bett att det någon gång ska finnas arabiska grupper och gudstjänster på arabiska här. Jag har varit medlem i Högdalskyrkan i 20 år. Länge var jag den ende arabisktalande i församlingen. Så när jag träffade pastor Victor sa jag Gode Gud du har hört min bön. Det här är en stor glädje för mig. Jag träffade pastor Victor 2010 när min pappa fortfarande levde. Pappa satt i rullstol och ville komma till kyrkan varje onsdag, även om det var väldigt kallt ute. Samarbetet mellan två kulturer är viktigt för församlingen och det har förändrat församlingen mycket. Det har skapat glädje och liv. Pastor Victor och hans fru Mariam har en väldigt stor påverkan i mitt liv. Det betyder mycket att de är väldigt troende och älskar Jesus. Diana Chamoun, medlem i Högdalskyrkan, tolkar gudstjänster från arabiska till svenska. Victor bygger integration med språkcafé Högdalen är en fantastisk plats som ger oss inspiration. Här fanns en församling som öppnade hjärtat för oss, säger Victor Luca, pastor i Högdalskyrkan med förflutet i Egypten. Jag hinner knappt ta i kyrkportens handtag innan han har öppnat den. Victor Luca har väntat innanför dörren. Sedan ett år är han anställd av Missionskyrkan på halvtid för att bygga en verksamhet för arabisktalande i området och i församlingen. Via en tjänst i Milano kom han till Sverige för fem år sedan. Tillsammans med hustrun Mariam Ghaly delade han visionen om att starta svensk-arabiska gudstjänster i en missionskyrka, och att bygga integration genom kyrkan. Mariams församlingspastor Lars Åberg i Södertälje hade tidigare arbetat i Högdalen och visste att de behövdes där. Här ligger kyrkan mitt i centrum, bredvid tunnelbanestationen och busstorget. I närheten finns skola som undervisar svenska för invandrare. Där går över 500 personer. Det ger en jättebra möjlighet att lära känna människor, säger Victor Luca. Nu är det gudstjänst på arabiska varje onsdag. På söndagar läses evangelietexten på svenska och arabiska och en söndag i månaden är gudstjänsten på arabiska. Victor predikar och gudstjänsten tolkas på svenska. Onsdagsgudstjänsterna tolkas också för den som inte kan arabiska. Tidigt startade Victor och församlingens diakon ett språkcafé, mellan klockan elva och ett när svenskundervisningen för invandrare hade lunchrast. Det hade Victor själv saknat första tiden i Sverige, en plats för att öva, lyssna och prata med någon från Sverige. Skolan var vidtalad. Första gången vällde det in människor, minns de. För församlingen är Victor och Mariam en gåva. Många var till åren och församlingen minskade. Nu kommer det återigen barn till kyrkan. De har fått elva nya medlemmar från arabisktalande länder. Många har valts in i styrelsen, som kyrkvärdar och i fikagrupper. Med gudstjänsterna på arabiska kom människor från närområdet till kyrkan som tidigare behövt resa iväg långt till andra kyrkor. Församlingen har fått en helt annan kontaktyta i Högdalen än vad de hade tidigare. Victor Luca är glad att Högdalskyrkans mål var att skapa en församling. Inte en arabisk vid sidan om den svenska, under samma tak. Det är mycket viktigt för oss, säger han. Men det måste få ta tid, menar Victor. Steg för steg, det ska kännas rätt för alla. Han antecknar när vi samtalar. Tre saker är extra viktiga för att öka integrationen, menar han. Att dela kyrkokultur har varit till stor hjälp för att komma in i församlingen. Den presbyterianska kyrkan han kommer ifrån har många likheter med Missionskyrkan. För dem som kommit nya till kyrkan har barnoch ungdomsgrupperna ofta varit en väg in. Barnen drar familjerna till kyrkan. De känner glädje av att sjunga på svenska och att komma till kyrkan. De vuxna behöver också en mötesplats och så har det blivit i Högdalskyrkan. De som kommer nya till kyrkan tipsar och ger råd, om var det finns rum att hyra i en lägenhet eller om ett ledigt jobb. Eller ännu mer handgripligt, man samlar in kläder till dem som kommit till Sverige på vintern. Då förstår vi vad människor behöver, att kyrkan är en mötesplats. Vi ska vara där för de kristna, men vi har också ett ansvar för att visa vår kärlek för människorna kring oss, säger Victor Luca. Jag tänker på hur vi ska hjälpa människor runt oss inte bara kristna, inte bara araber, inte bara egypter, syrier, libaneser, irakier eller marockaner. Vi ska skapa en gemenskap i kyrkan. Erika Wermeling

5 Foto: Peter Hoelstad

6 Gabrielle om Anette: Hon var ett vikarierande hopp för mig Anette betydde jättemycket för mig hela studietiden. De som jobbade i kyrkan rörde sig mycket ute på campusområdet och det var där jag träffade henne, säger Gabrielle Jacobsson, präst i Västra Storsjöbygdens församling, Östersund. Hon inspirerade oss att höja blicken. Hon har en förmåga att veta vad som händer internationellt i olika samhälls- och kyrkliga frågor. Jag förstår inte riktigt hur hon gör. Jag tycker att Anette lever evangeliet, hon visar det genom hur hon bemöter mig. Hon har funnits där som ett vikarierande hopp och visat att det finns någon annan som tror på mig när jag inte gör det i förlängningen är det Gud. När jag stötte på sorg fanns hon där. Hon stannade kvar och orkade lyssna, det var en väldigt viktig känsla då. Hon erbjöd en promenad eller stack åt mig en näsduk utan att göra några stora gester. När det var läge kunde hon visa på det spirande livet med glimten i ögat. Jag lockas av att vara kyrka utanför kyrkan Vi sitter i händelsernas centrum. Jag tror att kyrkan är så här, när den är som bäst, säger Anette Brandt, studentpastor i Svenska Missionskyrkan. I Uppsala delar Universitetskyrkan lokaler med kåren, nationernas kansli och studenttidningen. När Universitetskyrkan flyttade till studentkåren fick de mindre utrymme. Men det var det värt tyckte Anette Brandt och hennes fyra kollegor från Svenska kyrkan. Få dörrar mellan kyrkan och övriga universitetet tvärtom fick de delat fikarum och mycket samarbete. Anette Brandt tycker om att vara där det händer. Hon har alltid lockats av att arbeta utanför en traditionell församling, att vara kyrka utanför kyrkan. Universitetskyrkan ska vara med i det glada. För Anette är det ett tydligt motto, som hon gärna återvänder till med lika delar allvar, intensitet och glimt i ögat. Det driver mig mycket att få dela glädjen. Då blir jag tydlig med min kristna tro och identitet i mötet med människor, säger hon. Kyrkan vänder sig till studenter och anställda vid Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet i samma stad. De kommer till gospelkören och stilla mässan. Studenterna skiftar beroende på aktivitet, men grupperna är stabila. Anette var med och startade gospelkören när hon började som studentpastor för tolv år sedan. I körstaden Uppsala är den en mötesplats utan intagningsprov. Anette Brandt träffar unga människor som flyttat hemifrån och till en ny ort, som gör upp med vad de kommer ifrån och spänner sig mot nya idéer och ny kunskap. Mest handlar samtalen om livet i stort, studiefrågor bollar hon vidare till studenthälsan en trappa upp. Universitetskyrkan ska vandra med studenterna precis där de är. Inte före eller inte komma efter, i det som är glatt och sorgligt. Vi finns till för alla med tro och utan tro, för alla som tar spjärn mot nya idéer, säger hon. Med åren har tröskeln blivit lägre. Studenterna söker upp henne när de vill prata med någon utanför familj eller kurskamrater, någon de har förtroende för. Numera är Anette Brandt och hennes kollegor med i många delar av det som händer på universitet. De är med på studentsamlingar om livskvalitet och hjälper universiteten att göra krisplaner. När det närmar sig inspark är kyrkan med och utbildar ansvariga ledare. Vad gör man om det värsta händer? Och vad är det värsta? Kan det vara epilepsianfall, kanske dödsfall, resonerar studenterna. Vi hjälper dem att tänka, och finns där för att skapa förtroende innan något händer. Det är superhäftigt att vi får vara med i så många sammanhang, säger hon. Universiteten har egna rutiner när studenter eller anställda dör. Men Anette och kollegorna blir ofta ombedda att vara med och lämna dödsbud, ordna minnesstund och ha samtal. Det är en fin balansgång hon måste gå för att behålla studenternas och universitetsledningens förtroende. Skepticismen mot kyrkan minskar, men hon får ofta frågor om vad kyrkan gör på universiteten. Öppenhet och lyhördhet är ett måste för att möta kraven på religiös obundenhet, menar hon. Det krävs strategi för att skapa förtroende i universitetsledningen. Man måste vara både ödmjuk och kaxig. Vi ska vara tydliga i ett sammanhang där andra sätter ramarna. Bakom det ligger hårt arbete. Och det bygger på en kontinuitet som är viktig att värna om, säger Anette. Erika Wermeling

7 Foto: Peter Hoelstad

8 Mission i Sverige? Javisst! Varje vår gör Missionskyrkan, som nu är en del av Gemensam Framtid, en rikstäckande insamling till kyrkans gemensamma arbete i Sverige. Så också i år. Med hjälp av gåvor till vårt nationella arbete kan fler människor nås med budskapet om hopp och framtidstro. Pengarna vi samlar in går till att stötta församlingarnas musikliv, till våra distriktsföreståndare, till omstart och nystart av församlingar, till evangelisation och stöd till församlingarnas diakonala arbete. Kort sagt: till allt det vi gemensamt bestämt att vår kyrka ska göra. Ofta handlar det om arbete som varje enskild församling inte mäktar med, om det arbete där vi behöver samverka nationellt. I tidningen du håller i handen berättar vi om tre viktiga arbetsområden, genom tre personer. Vi berättar om Nina som är sjukhuspastor och arbetar nära människor i livets slutskede i Göteborg, om Victor som arbetar med arabisktalande nysvenskar i stockholmsförorten Högdalen och om Anette som arbetar som studentpastor i Uppsala. Läs och grips av deras vittnesbörd och om Camilla, Diana och Gabrielle, tre personer som vittnar om vad mötet med just Nina, Victor och Anette fått betyda för dem. Med en bön om Guds välsignelse och en glädjerik bön- och offerdag Ulla Marie Gunner, nationell missionssekreterare Ge din gåva på pg Tack för att du hjälper till!