Carlos orkester i Ruda minnen från 1950-talet. Av JERRY JONSSON

Transkript

1 Carlos orkester i Ruda minnen från 1950-talet Av JERRY JONSSON Jag med min tenorsaxofon i september 2015

2 Jag, beställde en tenorsaxofon, en begagnad, försilvrad Kohlert, från Smålands Musikvaruhus i Nässjö och löste ut den på posten i Högsby med 90 kronor (+ 1,80 i frakt) den 7 november Sedan betalade jag av resten med 25 kronor månaden tills hela summan på 440 kr var erlagd. En gitarrist, som hette Alfons Schneider, hade skaffat en saxofonkurs, som jag fick överta och jag packade upp saxofonen och tränade på alla lediga stunder. Ibland höll jag på långt in på nätterna och det är ofattbart att ingen i vår stora familj protesterade. Det fanns ingen musikskola på den tiden men jag lärde mig snabbt var tonerna låg på notbladet och på saxofonen. Jag var ensam på saxofon i Högsby då och det fanns f. ö. knappt en handfull musiker där ens med andra instrument. Det var meningen att vi skulle starta en orkester med gitarristen Alfons Schneider, den utmärkte dragspelaren Folke Ljung från Lillsjödal (som vunnit några dragspelstävlingar) och Olle Lundström, som spelade bas och trombon men även piano och andra instrument. Olle, som var fantastiskt duktig, hade spelat som yrkesmusiker i Norrköping och Linköping, men hade flyttat tillbaka till Högsby för att överta sin fars skoaffär. Vi spelade på olika sammankomster, bl.a. när kommunhuset i Högsby invigdes Folke Larsson spelade in ett band med vår musik och en del annat och det murades in i en vägg för att bevaras till eftervärlden. Sommaren 1951 arbetade jag på Bröderna Peterssons Tapetserarverkstad i Ruda och en dag kom Åke Ottosson dit med sin altsax och ett notblad och ville att jag skulle provspela. Det gick bra och vi bestämde då att jag skulle börja träna med Carlos orkester. Den orkestern hade legat nere ett par år och skulle starta om på nytt men det saknades en altsaxofonist. Förre orkesterledaren Ivar Jejdling skulle träna upp oss och vi var i hans källare och övade i några månader. Blåset hade dessutom extraträningar i veckorna hemma hos Åke Ottossons gästfria föräldrar. Jag tillbringade mycket tid där eftersom Åke och jag blev bästa vänner.

3 Carlos orkester på väg till en spelning 1952 Från vänster: Helge Karlsson, Åke Ottosson, Åke Eriksson, Kurt Persson, Jerry Jonsson, Siv Gustavsson, samt chauffören Arvid och Rune Flodbrant. En sommar cyklade vi på semestern de sju milen till Kalmar och tog färjan över till Färjestaden. Vi tältade och åkte runt på Öland på en tandemcykel, som vi lånat, och livnärde oss i huvudsak på kroppkakor. Orkestern premiärspelade nyårsafton 1951 i Oskarshamns folkpark. Det var en ungdomlig besättning år - frånsett basisten och trumslagaren. Den senare var i 40-årsåldern och i kraft av sin ålder blev han kapellmästare. Innan vi skulle börja spela gick trumpetaren ut för att hämta lite frisk luft. Då han såg ut att vara under 15 år tyckte ordningsvakterna att han skulle gå hem tillmamma men någon kom och berättade för dem att han tillhörde orkestern. Vi hade inte hunnit med att träna in mer än30 låtar varför vi tvangs spela om de flesta. Ändå fick vi bra kritik och det skrevs bl.a. att vi hade framtiden för oss. Så småningom hade

4 orkestern 350 låtar i sina pärmar. När bröderna Lennart och Ragnar Petersson kom in i orkestern var vi även i deras trevliga hem, i Kroken, och tränade. Vi hade även förmånen att få vara i Ruda skola. I början hade vi ingen enhetlig klädsel men efter en tid skaffade vi propra kostymer i diskreta grönrandiga nyanser. Vid omstarten 1956 skulle vi vara lite tuffare och klädde oss i röd blazer och grå byxor. På Ruda Lundfesten Från vänster: Helge Karlsson, Åke Eriksson, Jerry Jonsson, Åke Ottosson, Rune Flodbrandt och Siv Gustavsson. Knästående: Kapellmästare Kurt Persson. Högtalaranläggningen sköttes av de två i orkestern, som var mest tekniska. Den var enkel och bestod av två högtalare, som hängdes upp vid sidan av scenen och två mikrofoner, en framför blåset och en vid pianot, som även fungerade som sångmikrofon i de fåtal sångnummer vi hade.

5 Det var vår kvinnliga pianist, Siv Gustavsson, som sjöng. Det var ett behagligt decibelvärde i anläggningen. I dag måste man ha hörselproppar i öronen för att undvika hörselskador. I början, när vi skulle ta oss till spelningarna, åkte vi taxi. Det var en Volvodroska med ett extrasäte, som man kunde fälla upp när det behövdes. Från en spelning åkte tre flickor med så vi var elva personer med chauffören. Vi var dock smala och smärta så vi tog inte stor plats. Ståbasen (kontrabasen) hade vi på taket och i en låda på pakethållaren bak hade vi trummorna och de övriga instrumenten i bagaget. En period åkte vi Wolksvagenbuss, vilket var bekvämare. Så småningom köpte en del orkestermedlemmar bilar, som till en del kunde finansieras med de reseersättningar vi fick av arrangörerna. När avståndet till spelningarna så småningom ökade införskaffades en orkesterbuss. Helge Karlsson var den förste av oss som köpte bil, en gammal Volvodroska. Han skulle provköra den så vi samlade ihop ett gäng och åkte till Vena, cirka åtta mil, där det var dans skärtorsdagskvällen När vi skulle åka hem körde Helge vilse i mörkret. Vi hade kört förbi en bensinmack några km, när vi fick punktering. Något reservdäck fanns inte men som väl var, hade bilen en domkraft. När morgonen grydde skruvade Helge av hjulet och begav sig i sällskap med en frivillig kompis till macken, där däcket blev lagat och de återkom efter drygt ett par timmar så vi kunde fortsätta. Vi hamnade till sist i Västervik, d.v.s. i rakt motsatt håll i förhållande till Ruda. På hemvägen, när vi kom till Bockara, kokade kylaren. Helge fick gå in i ett hus och hämta en hink med vatten. Jag baddade ansiktet för att se litet fräschare ut eftersom jag skulle besöka min flickvän Birgits hem i Berga för första gången. Jag kom nästan en timma för sent och gav nog inget gott intryck. Några år senare, 1955, var vi dock gifta och är det fortfarande Det var långfredag och jag hade lovat att spela på en SSU-dans i Högsby med Folke Ljung

6 på dragspel och Alfons Schneider på gitarr. Jag blev hemskjutsad till Högsby och kom till spelningen dödstrött men med den lilla rutin jag skaffat mig klarade jag ändå spelningen. Offentliga danser fick på den tiden inte anordnas på vissa kyrkliga helgdagar som t.ex. långfredagen, påskdagen och juldagen. På långfredagen fick det i radion endast spelas kyrklig eller tung klassisk musik. Man skulle inte arbeta med händerna utan helst sitta overksam hela dagen. Då hade man uppfyllt de kriterier som gällde då. Föreningar behövde dock inte tillstånd för medlemsdanser. Dansen sågs inte med blida ögon från kyrkligt håll eftersom den uppfattades som mycket syndig och ansågs locka ungdomarna till ett osedligt leverne med de konsekvenser det innebar. Oskarshamns Tidning Trots att industrisamhället Ruda inte hade något överväldigande stort invånarantal har det i alla fall en förhållandevis bra sjumannaorkester. Problemet på mindre orter när det gäller så pass stora orkestrar är ju att skaffa ersättare om någon av medlemmarna skulle flytta på sig, i regel tvingas orkestern minska ner eller i värsta fall helt avstå från engagemang tills man lyckats spåra upp ett nytt musikämne. Carlos orkester har varit förskonad från sådana tillbud och resultatet har också blivit att bandet nu låter bra och har spelat in sig hos den dansanta ungdomen. Premiärspelningen skedde i Oskarshamn Folkets Park nyårsafton 1951 och sedan dess har det inte varit brist på vare sig engagemang eller uppskattning. Det är en ungdomlig orkester, medelåldern hos medlemmarna ligger så pass lågt som vid nitton år och det i sin tur gör att någon som helst brist på spelglädje inte finns. För att vara riktigt artiga skall vi presentera pianisten först, eftersom det rör sig om en kvinnlig sådan vilket inte är allt för vanligt. Hon heter Siv Gustafsson och förutom piano spelar hon också dragspel med den äran. Hennes kolleger i kompet är helge Karlsson, bas och Sten Carlsson, trummor. De fyra blåsarna är Åke Ottosson, allsax, det är dessutom han som står som kapellmästare för orkestern, Jerry Jonsson, altsax, Rune Flodbrandt, tenorsax och Åke Eriksson, trumpet. Repertoaren består till största delen av standardmelodier i behagligt danstempo.

7 Blåssektionen i Carlos orkester 1953 Åke Ottosson Altsax och klarinett Jerry Jonsson Altsax och klarinett Åke Eriksson Trumpet och fiol Rune Flodbrant Tenorsax och klarinett

8 Beträffande bilarna så var många av de begagnade i mycket dåligt skick, innan bilprovningen inrättades och avslöjade deras brister. Det var inte ovanligt att man körde med blankslitna däck. Bromsarna kunde vara i så dåligt skick att man fick använda handbromsen som ett komplement för att få stopp på bilen. Många av de väsentliga delarna för trafiksäkerheten var svårt rostskadade. Det kunde vara glapp i hjulupphängningen och i styrleden så det var dödgång i ratten. När bilprovningen äntligen kom försvann stora delar av den begagnade vagnparken och trafiksäkerheten förbättrades betydligt. Hastigheten hade dock inte varit så hög utan en marschfart på km var den vanliga. När den första motorvägen byggdes mellan Lund och Malmö var det därför många som undvek den av rädsla för att inte kunna hänga med i trafikrytmen. I samband med resorna till våra spelningar blev vi dock förskonade från större missöden men vid ett tillfälle fungerade inte bilens strålkastare varför vi kunde anträda hemresan först när det börjat ljusna. Under denna väntan hann vi frysa ordentligt. Under tidigt 1900-tal fanns det en orkester i Högsby, som åkte hästskjuts till sina engagemang. På en spelning i Mönsterås blev de osams, varför halva orkestern tvangs gå hem, en sträcka på cirka fyra mil. När min far och faster spelade i orkester på talet (The Crystal Band) hade arrangörerna inget piano utan de fick ta med sig sitt eget på en liten lastbil. Då fordrades det starka karlar i orkestern. Några högtalare fanns inte i orkestrarna då utan min far Arvid, som spelade fiol och cello samt sjöng ibland använde då en plåttratt, som förstärkte rösten lite. Han sjöng även på engelska för att imponera på danspubliken vilket inte var så svårt eftersom någon engelskundervisning inte förekom i den då 6-åriga obligatoriska skolan. Enligt min faster Wasty, som spelade piano, slutade han dock med engelskan efter det att en student kommit fram och frågat honom vilket språk han sjöng på. Orkesterengagemanget tog en stor del av fritiden.

9 Om vi en lördagskväll t.ex. spelade i den berömda Skyttepaviljongen i Örkelljunga reste vi från Ruda strax efter kl på eftermiddagen och var tillbaka först vid fyratiden på söndagsmorgonen. Högsby socken och kommun på 50-talet utgjordes av tätorten med samma namn, vilken var köpcentra med cirka 40 affärer (de flesta mycket små), samt två industriorter, Berga och Ruda. Berga låg en halvmil västerut och var järnvägsknut för linjerna Kalmar - Berga och Nässjö Berga - Oskarshamn. Ruda, som låg en mil bort i östlig riktning, var likaså järnvägsknut för linjerna Kalmar - Berga och Oskarshamn Älghults by. Fågelfors, som senare inlemmats, är beläget halvannan mil bort söder om kommuncentrum. Högsby hade två festplatser av vilka en fanns vid Frövi idrottsplats. Där fanns två dansbanor men underhållet var eftersatt. När vi i Carlos 7-mannaorkester spelade där 1952 skulle kapellmästaren Kurt Persson vid ett tillfälle gå ut genom scenens bakre dörr men han försvann med en duns i marken, då det var en fallhöjd på halvannan meter. Trappan utanför dörren hade ruttnat upp och var borttagen men dörren hade inte spikats fast. Det såg oerhört dråpligt ut men vi höll oss med stor ansträngning för skratt men när han, undervilda eder, reste sig upp oskadd formligen exploderade vi av skratt. Dansbanan, på vilken det spelades gammaldans, var likaså i dåligt skick och hade en del röthål, som märkts ut med lövruskor. På dessa Frövifester sålde arrangörerna dansbiljetter varför de gav oss följande uppmaning: Spela korta bitar pojkar så vi får sälja fler dansbiljetter. Vi spelade dock vår vanliga repertoar, kapellmästaren skickade till STIM en förteckning över de bitar vi spelade på danskvällarna. På repertoaren fanns det inga kompositioner av Evert Taube men han tog med några ändå. Orsaken var att kapellmästaren tyckte synd om Taube för att denne hade så dålig ekonomi. Han fick nu genom detta några extra STIM-pengar.

10 Oskarshamns Tidning 1953 Folkets Park Skottårsbalen som på lördagen gick av stapeln i Folkparken, besöktes av en ovanligt talrik publik, vilken fick svänga sig i dansvirvlarna efter Carlos välspelande orkester från Ruda. Damernas fria val att bjuda upp danspartner utnyttjades livligt och trängseln på dansgolvet var stundtals enorm, men så hade också orkestern den verkliga förmågan att rycka publiken med sig. De utlovade överraskningarna för damerna i form av frikort för säsongen utdelades efter dragning på entrébiljetterna. Kort sagt: en trivsam kväll. Den andra festplatsen i Högsby låg på den gamla frälsegården Husebys ägor och kallades Ekparken p.g.a. alla ekar, varav många var flera hundra år gamla. Som nioåring kröp jag under dansbanan och letade efter pengar och hittade en 25-öring. Drygt tio år senare stod jag på scenen och spelade med Carlos. Det var olika föreningar som höll fester där, bl.a. brottarklubben. Elförsörjningen låg på gränsen till kollaps. På en brottarklubbsfest gick en säkring varvid brottarklubbens ordförande ilade upp på dansbanan och med hög röst undrade om någon hade en propp (säkring) på sig. På 1950-talet och tidigare gick hela familjerna, från barn till de äldsta, till festerna och stannade till 22-tiden. Sedan fick ungdomarna över 15 år och äldre, som inte behövde gå hem med barnen överta festplatsen. Ordningen var i stort sett god på festplatserna. Visst förekom det slagsmål någon enstaka gång men då gjorde man upp utanför festplatsen och det slutade kanske med ett blått öga eller i värsta fall näsblod eller att någon av de inblandade förlorade en tand. Något tillhygge förekom inte. Det var s.k. ärliga slagsmål där endast knytnävarna fick användas. När någon låg ner eller ansåg sig besegrad var det över och ingen fortsatt misshandel förekom på liggande offer, vilket dessvärre inte är ovanligt i dag.

11 Slagskämparna såg till att ingen blev liggande kvar utan de tog hand om varandra och såg till att de klarade av att ta sig hem. Om det någon gång urartade fanns det stabila ordningsvakter som med några handgrepp skiljde de stridande åt. Att anmäla varandra för misshandel förekom inte. Fågelfors Folkpark hade en stor scen vilket medgav att arrangören kunde engagera dyrare artister och större grupper, t.ex. Malmstensgruppen. Andra artister var Harry Brandelius med sin dragspelande fru, Inga-Lill Roswald. Inger Berggren hade konjak med sig och bjöd på men vi var nykterister i orkestern utom vår äldre kapellmästare, som lät sig väl smaka. Av de större festplatserna i Högsby, Berga, Ruda och Fågelfors finns endast den sistnämnda kvar. Det fanns även dansbanor i småbyarna runt om, som lokalbefolkningen snickrat ihop. Ett par sådana fanns i Drageryd och Allgunnen. Vid den tiden fanns det många ungdomar på landsbygden och rörligheten var inte så stor. Endast ett fåtal hade råd att köpa cykel för att snabbare och lättare kunna förflytta sig. Det var ungefär som att skaffa bil idag. Även de större festplatserna med dansbanor och försäljningsstånd hade uppbyggts med engagemang av föreningar och deras händiga medlemmar, vilka även stod för underhåll och drift utan anslag från samhället. Det blev lite annorlunda, när storkommunerna kom till. Då minskade intresset för ideellt arbete. Ruda Lund var en festplats, belägen på Ruda gårds ägor i en vacker ekhage dominerad av stora gamla ekar. Där fanns två dansbanor, en för modern dans och en för gammeldans. Där arrangerades årligen endast en fest men i gengäld hölls den både på lördagen och söndagen och besöktes av cirka 2000 personer. Vid denna tid krävdes det motbok för spritinköp men det gick att komma över alkohol ändå. Det var som regel några som slog sig ihop och skaffade brännvin. På Rudalundsfesterna omtalades ett gäng på fyra yngre män som köpt sprit

12 tillsammans. Det bar sig inte bättre än att en av dessa blev så full att han ramlade av bänken. Spriten var emellertid inte slut varför det uppkom en diskussion om vad man skulle göra med hans andel. Att spara sprit var inte tänkbart - allt skulle drickas ur! Att dela på den fallnes andel var likaså otänkbart då han betalat för den. Problemet löstes på så sätt att två man höll upp den utslagne och den fjärde i gänget hällde i honom supen. Motboken hade sina fördelar för när den fanns förekom inte det ungdomsfylleri som är ett problem i dag. Carlos orkester från vänster: Rune Flodbrant, Åke Ottosson, Åke Eriksson, Siv Gustavsson, Jerry Jonsson, Sten Carlsson och Helge Karlsson.

13 Några fester bjöd på underhållning och hade t.o.m. smärre tävlingar, bl.a. i armbrytning. Högsby brottarklubb hade på1940-talet en tungviktare som vann sina flesta matcher och han hatade att förlora. Han var pigg på att utmana andra på olika aktiviteter, för att visa sin styrka. En gång gällde utmaningen att simma över Emån ovanför Tingebro, just där ån var bred och hade en strid ström. Han simmade själv över först medan den andre inte vågade och blev hemjagad. När det var dags för armbrytning på idrottsfesten log brottaren segervisst och lite överlägset. Han nådde finalen, vilket även en pensionär gjorde. När de gick sin match bröt de först sönder bordet varför ett nytt fick anskaffas. Först bröt de med höger arm varvid pensionären vann. Tungviktaren mörknade i ansiktet och trodde sig rå på pensionären när de bröt med vänster arm men även då vann pensionären. Det gick hans ära förnär och då ville han bryta arm i en match utanför själva tävlingen. Brottaren tog i så hårt att han var blå i ansiktet men ändå bröt pensionären ner honom till synes oberörd och då gav brottaren upp med ett generat leende. Pensionären var en liten, satt (kraftigt byggd) farbror, som bodde nära idrottsplatsen i Högsby. Även kända artister framträdde och några av dem som jag såg på arrangemang, där vi spelade, var Karin Juel (i Ruda), Jan Lindblad (i Berga), Snoddas (i Hultsfred) och Elof Arhle (i Blomstermåla). Alla var mycket trevliga mot oss i orkestern. På festplatserna förekom även servering, mest kaffe eller läskedryck med bulle och tre sorters kakor och vanligen var det föreningens kvinnor som stod för bakningen. För att visa sin uppskattning kunde någon säga: Det här var nästan lika gott som köpebröd!. Vidare såldes det kokt korv med bröd eller i papper, vilket var en billigare variant. De som hade en mager kassa, vilket inte var ovanligt, köpte enbart bröd med senap. I kräfttider sålde arrangören nykokta kräftor och de som var gladast i hatten tuggade tvärs över kräftan och fick därför i sig en hel del skal också. Det fanns även en tombola med fem hemliga vinster, vilka fick

14 hämtas ut först efter festens slut för att de åtrådda högvinsterna skulle finnas kvar till beskådande och locka nya lottköpare. Innan jag började spela i orkester hjälpte jag till med sådan lottförsäljning ibland. På en tillställning sålde vi ett stort antal lotter men utan att någon vinst gick ut. Lottköparna blev surare och surare och både jag och min försäljningskompis började bli misstänksamma. Vi tittade då runt på vinsthyllan och fann där en påse med vinstlotterna. Under några nervösa sekunder lyckades vi obemärkt smyga ner dem i tombolan. Bland festplatsernas attraktioner märktes även pilkastning, luftgevärsskytte och chokladhjul och på familjefesterna, som började på eftermiddagen, förekom säcklöpning och potatislöpning. I den senare grenen hade deltagarna en sked med skaftet i munnen och en potatis i skeden. Trångboddheten var på 50-talet och dessförinnan betydande och kanske av den orsaken fick ungdomarna styra om det mesta utomhus. En av följderna blev att några först födda avlades på danskvällarna. Ofta var det en oönskad följd och någon försökte göra abort genom att åka bak på en motorcykel som föraren framförde med hög hastighet på järnvägsbanken. Vid passagen av syllarna uppkom ett fruktansvärt skakande men ändå fick åtgärden ingen önskad effekt. Ansvarstagandet var emellertid högt bland de pojkar som åsamkat skadan, vilket resulterade i att ungdomarna blev tvungna att gifta sig för att bo ihop utan att vara gifta var otänkbart på den tiden. Det har alltid ryktats att dansmusiker är dåliga danspartner. En lördag, när vi var spellediga, var det dans på Skandia i Högsby. Jag skaffade en danskurs men hade bara en vecka på mig för att lära mig varför jag endast hann träna in foxtrotstegen. När lördagskvällen kom anlände jag till dansen spik nykter och dansade nästan hela kvällen med en flicka från Påskallavik och tyckte själv att det gick jättebra! Jag använde foxtrotstegen även

15 till slowfox, samba, rumba och tango. När vi själva spelade fjorton dagar senare i Påskallavik träffade jag flickan som yttrade: Vad full du var, Jerry, på dansen i Högsby!. Orkestrarna bokades i denna del av landet av arrangörerna genom musikförmedlingen i Oskarshamn. Anslutna dit var orkestrar som bestod av 4-8 man. Vår orkester hade de första åren sex man och en kvinna och det var vid denna tid och dessförinnan - ovanligt med en kvinnlig orkestermedlem. När vi ombildade orkestern till att omfatta åtta musiker år1956 var jag 25 år. Äldst var basisten, Helge Karlsson, och yngst var trumslagaren, Ragnar Petersson, 16 år. Medelåldern var endast 20 år men då vi hållit på i fem år var vi ändå rutinerade. Orkesterledare var Åke Ottosson. De åren som låg närmast framför oss som ett 8-mannaband förekom ingen sång utan tyngdpunkten låg på saxsektionen, som klingade mycket fint. Vi tränade minst en gång i veckan och hade spelningar de flesta lördagarna och på somrarna även på söndagar. Vi blev oerhört samspelade och notsäkra och hade även några utmärkta solister. Mest spelade vi dansant swingmusik medamerikanska standardarrangemang av Glenn Miller, Count Basie, Benny Goodman, Dizzy Gillespie m.fl. men även av svenska arrangörer - och några egna. I dag är det ytterst sällan att det förekommer dansmusik utan sång. De större orkestrarna, t.ex. Thore Ehrling, hade förr s.k. refrängsångerskor (vokalister) men musiken dominerades ändå av blåssektionerna. På 1960-talet kom de s.k. gitarrbanden, inspirerade av bl.a. Beatles, och konkurrensen ökade. Orkestrar, som var uppbyggda med blås, försvann efter hand. Carlos orkester höll emellertid på till 1986 men tvangs göra längre och längre resor till spelningarna. Hela Sydsverige var arbetsplats, ända upp till Örebro, där orkestern var populär och hade många spelningar. Sista spelningen ägde rum nyårsafton i Rosenfors populära

16 dansarena, i vilken vi spelat åtskilliga gånger, med början vårt startår Detta år låg gaget per man på 20 kr men när orkestern lades ned var det uppe i 1000 kr per man. Danssäsongen ute började valborgsmässoafton och det kunde då vara köldgrader och folk fick vända sig och värma en sida i taget vid bålet. Vi som spelade hade inte den möjligheten och det var inte så lätt att spela med nagelkalla. Något vibrato behövde inte läggas på för det kom automatiskt, när vi frös så vi skakade. Vid en spelning i maj månad i Bockara föll det t.o.m. snö. Festarrangörerna skulle hålla oss med piano. Det sattes i bästa fall ut på våren och stod sedan ute till hösten, påverkat av köld, fukt och värme. Om de varit något stämda vid säsongsstarten försvann det efter hand och på något piano kunde det även fattas en ton. En period hade orkestern en pianist, Ulf Wilhelmsson, som kunde grovstämma instrumentet och då lät det lite bättre.

17 F E S T arrangörer! Försäkra er om musik i god tid för sommarsäsongen Pertons Mönsterås 8 man Carlos Ruda 7 Unnerfalks O-hamn 7 Nils Yngves 6 Alf Hjorts 5 Kust Arvens 5 Hasses kvartett 4 Tusses kvartett 4 Sv. Musikerförbundet förmedling Klipp ut annonsen! Oskarshamn Tel. 1233

18 Senare blev f.ö. vår trumpetare finstämmare på pianofabriken i Vetlanda. När syntar och elorglar senare kom, köpte orkestrarna in sådana instrument och därmed försvann problemen av nämnda typ. På vintrarna fanns det många ställen där folk kunde dansa. Högsbyborna åkte främst till Oskarshamns Folkpark och Rosenfors men även till de mindre festplatserna i Björkshult och Fagerhult. I Högsby anordnades någon enstaka gång dans i Skandiabiografen, vilken sedan länge är riven. I Ruda hette danslokalen Alhambra men också den är borta. Även i Berga fanns en danslokal men den övertogs senare av företaget Beston och användes för att tillverka herrkläder i. Carlos orkester under en träningskväll 1956

19 De flesta spelningar fungerade allt i sin vanliga ordning men ibland inträffade något, vilket särskilt fastnat i minnet. När pianisten slog an första tonen, vid en spelning i Krokstorp, flög en svärm bålgetingar ur pianot. De kröp sedan på oss orkestermedlemmar hela kvällen men uppenbarligen gillade de vår musik för ingen blev stucken. När vi hade en spelning i Borgholm skulle vi åka dit med färja från Mönsterås. För säkerhets skull tog jag en sjösjuketablett men det var bleke (lugnt vatten) på sundet. Jag var pigg ända till vi skulle börja spela men då verkade tabletten på så sätt att jag blev riktigt sömnig men lyckades med stor möda hålla mig vaken. När vi spelade i Högsby kom riksdagsmannens flickor fram till oss och undrade om vi ville spela på hans 50-årskalas, som pågick. Vi lovade detta eftersom vi åkte förbi hans gård på hemvägen. Vi trängde oss in med våra instrument bland gästerna men tvangs stå lite utspridda så vi hade dålig kontakt med varandra. Stämningen var hög så det gjorde inte så mycket. Riksdagsmannen, som hette Nils Larsson, sade om sina flickor, som var blonda: De är inte vackra men de har charm. Det kunde man hålla med om för flickorna var mycket trevliga och glada och såg riktigt bra ut dessutom. Vår äldre kapellmästare Kurt berättade en del historier om Carlos första uppsättning musiker och bland annat om deras duktige altsaxofonist Elof, som var mycket närsynt. När orkestern skulle träna in ett arrangemang, som legat på hyllan en tid, spelade saxofonisten fel. De spelade om stycket med samma resultat. Tredje gången uppmanade de övriga honom att kolla upp noterna, varvid han höll upp notbladet nära ögonen och därefter kom med kommentaren aj tusan, jag spelade fel på en flugskit. Elof, som även spelade klarinett, blev så kallat kronvrak på grund av sin dåliga syn. Av dessa kronvrak blev en del uttagna som malajer vilka höll på med olika servicearbeten på kompanierna.

20 Åke och jag med tandemcykel på Ölandssemester 1953 Elof tyckte att det skulle vara trevligare att spela i regementets musikkår och han fick chansen att spela upp för att bli antagen. Musikerna tog fram den mest avancerade klarinettstämman övertygade om att han inte skulle klara av den. Elof förstod på deras sneda leenden vad det var frågan om, koncentrerade sig till det yttersta och spelade igenom stämman felfritt. Därefter vände han notbladet och spelade igenom stämman upp och ner varvid de närvarande tappade hakorna. Han blev givetvis antagen. Dödsstöten för dansbanorna och festplatserna kom när TV gjorde sitt intåg på 60-talet. Publikunderlaget blev så dåligt att det inte gick att ordna några fester och danser så att de gick med vinst. De enda som överlevde var några inbyggda dansställen, vilket medgav arrangemang även vintertid. Många fina folkparker revs ned och dansbanorna ute i byarna

21 ruttnade upp med några få undantag och flera går knappast att spåra längre. Det finns dock fortfarande ungdomar som tycker att det är roligare att dansa och träffas än att sitta framför TVapparaten eller datorn. I och med att bilarna blev allmän egendom på 60-talet var man inte längre så beroende av att dansstället låg nära hemorten utan de dansanta kunde åka10-15 mil till något populärt dansställe. Det finns emellertid undantag. Där det funnits eldsjälar, vilka lagt ner ett hårt arbete, har man lyckats bevara festplatser in i nutiden och där kan det fortfarande samlas så stor publik att dessa nöjesplatser kan överleva. Carlos orkester bildades redan 1938 och höll på nästan i ett halvsekel. Dock gjordes ett kortare uppehåll med framträdande men nyårsafton 1951 återkom orkestern på dansbanorna. Det har nu gått ett drygt halvsekel sedan Carlos orkester grundlade sin nya storhetstid. Av dåvarande orkestermedlemmar var fyra man kvar ända till avvecklingen 1986, nämligen Lennart Petersson, som även blev ledare, Åke Ottosson, Rune Flodbrant och Ragnar Petersson. Det lokala nöjeslivet har under orkesterns långa livstid, men även därefter, helt omstrukturerats. En av orsakerna är att folk flyttat från de mindre orterna men även några av de musiker som ingick i orkestern under nämnda decennium har sökt sig till andra orter och fått annan sysselsättning. I dag är vi endast fyra som är kvar i livet: Lennart Petersson, Åke Ottosson, Sten Carlsson och jag själv. Min Yamaha Purple saxofon

22 Carlos orkester Från vänster: Lennart Petersson altsaxofon, barytonsaxofon och dragspel, Åke Eriksson trumpet och fiol, kapellmästaren Åke Ottosson altsaxofon och klarinett, Ragnar Petersson trummor, Rune Flodbrandt tenorsaxofon och klarinett, Jerry Jonsson tenorsaxofon och klarinett, Helge Karlsson bas.(pianisten Ulf Wilhelmsson saknas på bilden). Lennart blev musiklärare och han skrev bl.a. saxofonskolan, saxofonen och jag åt Thore Ehrlings förlag och det blev den mest anlitade skolan. Mitt yrke var tapetserare och det förde mig till Scapa i Rydaholm 1964, där jag var arbetsledare och när verksamheten flyttade till Alvesta 1970 följde jag med. Åke Ottosson, som också var tapetserare, bor kvar i Ruda men han lämnade yrket för att bli svetsare på Scania i Oskarshamn. Åke Eriksson slutade 1959 och flyttade till Vetlanda och där var han verksam som finstämmare på pianofabriken.

23 Rune Flodbrant var också han tapetserare och genom att bosätta sig i Högsby förblev han hembygden trogen. Det blev även bröderna Petersson. Ragnar bosatte sig på föräldragården i Kroken, utanför Ruda och startade lastbilsåkeri och Lennart har försörjt sig som musiklärare och bor kvar i Ruda. Helge Karlsson skaffade egen liten gård i bygden medan Sten Carlsson flyttade till Stockholm och blev företagare inom plåtslageribranschen. Ulf Wilhelmsson spelade senare med Little Gerhard och därefter i Tyskland. Siv Gustavsson gifte sig och flyttade till Oskarshamn medan Kurt Persson flyttade till Göteborg. Om orkestern kan även nämnas att den i TV:s barndom medverkade där Vi i saxofonsektionen spelade även klarinett i Ruda musikkår i början av 1950-talet. Jag spelade också i Högsby musikkår. Dessutom var vi kabaréorkester vid något tillfälle när Rudamatörerna (en teatergrupp) uppträdde. När jag och barnbarnen gick förbi en musikaffär 1998 tyckte de att jag skulle gå in och låna en saxofon. Jag följde deras råd så efter 30 års uppehåll började jag spela igen. Förvånansvärt nog satt det mesta som i gamla tider. Jag avsåg endast att spela som hjärngymnastik men sedan jag köpt en tenorsaxofon spelar jag bl.a. vid SPF-möten, på kommunens äldrebonde och i pastoratets kyrkor tillsammans med vår SPF-kör vid speciella kyrksöndagar. Saxofonen är inte lagd på hyllan! På ålderns höst som pensionär och boende i Alvesta, tillsamman med min älskade hustru Birgit, spelar jag sedan många år tillbaka i Alvesta SPF Musikensemble där vi också har en trevlig kör. Vi framträder på SPF månadsmöten, i pastoratets kyrkor: Alvesta, Lekaryd, Hjortsberga, Kvenneberga, Härlöv och Blädinge. Varje vår och höst har vi ett gediget program som vi också framträder med på våra äldreboenden: Högåsen och Bryggaren i Alvesta, Björkliden i Vislanda, Asken i Västra Torsås, Furuliden i Moheda och Solgården i Gemla.

24 Alvesta SPF Musikensamble, Jerry Johnsson, saxofon. Lars Hörberg, saxofon. Gösta Andersson, piano. Per-Olof Sjöberg, bas och Nils Forsberg, klarinett. Vislanda i september 2015

25 Jag och Lars Hörberg

26 Jag med min Yamaha Purple Logo- Saxofon på Björkliden i Vislanda 1 september 2015

27 Alvesta SPF Musikensamble, Folkets Hus Alvesta dec 2013 Redigering text och bilder: Kennedy Andersson Äldre foton: Jerry Jonssons fotoarkiv Nytagna foton: Kennedy Andersson klicka in på socknar och Alvesta SPF Musikensamble, där finner du mer om Jerry Jonssons nuvarande musicerande. Alvesta 14 september 2015 Kennedy Andersson