Devis Om man inte kan skratta åt sina egna misstag kan man inte skratta åt andras. Och det vill man ju!

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Devis Om man inte kan skratta åt sina egna misstag kan man inte skratta åt andras. Och det vill man ju!"

Ingrid Henriksson
för 8 år sedan
Visningar:

2 Devis Om man inte kan skratta åt sina egna misstag kan man inte skratta åt andras. Och det vill man ju! copyright 20 Per Axel Beskow & MBF Bokförlag All Rights Reserved. ISBN grafisk form: Skyttberg/Widholm produktion: W&W Communicate AB illustrationer: Ursula Wilby tryck: Norhaven A/S, Danmark, 20 MBF Bokförlag, Box 4, 6 26 Bromma. telefon: fax: o

ISBN 978- - 5635-35- grafisk form: Skyttberg/Widholm produktion: W&W Communicate AB illustrationer:

3 0 Debuten efter fem ringsignaler öppnades dörren. Ut steg en yrvaken man klädd i morgonrock och ett par slitna tofflor. Mottagningen är stängd idag, sa han bryskt och försökte dra igen dörren. Känner du inte igen mej? försökte jag samtidigt som jag lyckades få in en fot. Efter en stund insåg han sitt misstag och jag blev insläppt i hallen. På golvet var det en salig oreda med halvfyllda väskor, kläder och skor. O fan, det är ju du! Kommer du redan? Ja, förlåt röran här inne, men det blev lite sent i går kväll. Köpte en kåk utanför Laholm på telefon. Har inte sett den, men den lär vara bra, fortsatte han. Firade med några kompisar och Ja, frugan och ungarna har redan rest till Spanien och dom vet inget om huset. Blir väl att förklara när jag kommer dit. Så du återvänder inte hit efter semestern? Troligen inte. Jag är hiskligt trött på det här distriktet ska du veta. Kalvningsförlamningar, förlossningar, trasiga kojuver, feta och bortskämda hundar i parti och minut. Ska bli skönt att få byta distrikt. Se någonting annat och så slippa köra bil så förbaskat långt. Vägarna är ju rent omänskliga. Det kommer du nog att märka. det var denna kollega som jag ett halvår tidigare för första gången hade stiftat bekantskap med. Han en trött och less distriktsveterinär i den norrländska glesbygden och jag en ung och entusiastisk kandidat färdig för mitt första vikariat. Vi hade hamnat på samma informationsträff som en läkemedelsfirma höll på Stadshotellet i Skara. Några öl hade runnit ner genom våra torra strupar efter den segdragna föreläsningen. Då det blev dags att tömma blåsan hade vi kommit att stå bredvid varandra på krogens pissoar. Det var i denna torftiga miljö som vi hade gjort upp om framtiden. Han skulle ta en två månaders lång semester i Spanien och jag skulle under tiden vikariera för honom. Mitt förordnande godkändes av Lantbruksstyrelsen och alla papper vara klara när jag denna tidiga söndagsmorgon kom till det lilla samhället Berg i södra Jämtland. vi åt en enkel frukost i köket samtidigt som kollegan försökte få på sig skjorta och byxor. Diskbänken var belamrad med disk och på golvet stod en rad med tomma vinflaskor. Jo, skulle du kunna tänka dej lämna in de här flaskorna på bolaget när du passerar förbi? Du vet fruntimmer. Ser inte bra ut om Inga, hustrun alltså, får se det här när vi kommer tillbaka och ska packa. Efter några korta upplysningar om olika behandlingsmodeller som han tillämpade, hur jag skulle sortera in alla författningarna i pärmar under min lediga tid och var jag hittade telefonnumret till rörmokaren som skulle fixa diskmaskinen, var han klar för avfärd. Men du, försökte jag, mitt förordnande börjar inte förrän i morron och vad gör jag ifall det blir något akutfall i eftermiddag? Asch, det blir inget nu. Och skulle någon mot all förmodan ringa så kan det säkert vänta tills i morron. Med de orden försvann han söderut för att granska sitt

På golvet var det en salig oreda med halvfyllda väskor, kläder och skor. O fan, det är ju du! Kommer du redan? Ja, förlåt röran här inne, men det blev lite sent i går kväll.

4 2 nyförvärv till hus och sedan vidare till Spanien för en lång och skön semester. Kvar var jag med ansvaret för ett helt distrikt. Mitt första riktiga jobb som veterinär. När jag hade packat upp mina saker och gått igenom medicinskåpen på kliniken ringde telefonen. En kalv hade svår diarré och såg helt apatisk ut enligt djurägaren. Vad göra? Jag åkte ut till gården och fann en död kalv. Mitt första fall, nästan ett helt dygn innan mitt förordnande trädde i kraft. Fallet blev aldrig journalfört. hon kan inte skita! skrek hon i telefonen med gäll röst. Vem kan inte vadå? frågade jag yrvaket samtidigt som jag sträckte mig efter väckarklockan. Den visade på tio minuter över fem. Katta så klart! När kan han komma? Jag försökte förklara för den unga damen i telefonen att jag inte tänkte åka ut på landet för att behandla en katt. Allra minst klockan fem på morgonen. Hon skulle få komma till kliniken på kvällen om det passade. Efter en kortare ordväxling insåg hon detta och jag somnade om för att en timme senare åter bli väckt av en ilsken telefonsignal. Den här gången gällde det en akut kalvningsförlam- 3

Jag åkte ut till gården och fann en död kalv. Mitt första fall, nästan ett helt dygn innan mitt förordnande trädde i kraft. Fallet blev aldrig journalfört. hon kan inte skita!

5 4 ning och det blev att hastigt packa med det viktigaste i bilen och åka i väg. min allra första arbetsdag som tillförordnad distriktsveterinär närmade sig sitt slut. Facit blev ett tiotal gårdsbesök. Det som nu återstod var ett antal hundar och katter som skulle tas om hand på kvällen. Jag höll just på att avsluta behandlingen av en schäfer med en besvärlig öroninflammation då en tonårstjej med ett illrött hår och hårdspacklade ögon rusade in på mottagningen med en katt i famnen. Farsan sa att jag ska ha kvitto! skrek hon åt mig samtidigt som hon ställde ner katten på behandlingsbordet. Jag förstod att det här var den unga damen som hade ringt och väckt mig på morgonen. Vid det här laget hade jag hunnit bli ganska irriterad. Schäfern som satt kvar på andra sidan av bordet visade tänder och var minst lika upprörd som jag. Ta med dig katten och gå ut i väntrummet innan det händer en olycka! förklarade jag i en bestämd ton. Två patienter senare var det dags att ta hand om katten som inte kunde skita. Jag gjorde en koll av kattens hälsotillstånd och insåg strax att den inte hade förstoppning, som jag först trodde, utan att det rörde sig om en enkel urinvägsinfektion. En ofrivilligt skvätt urin på behandlingsbordet avgjorde saken. Efter en stunds funderande högt för mig själv kom jag fram till att katten behövde några sulfatabletter och kanske också något annat preparat. Men så ändrade jag mig och sa Det räcker nog med de här tabletterna. En tablett morgon och kväll. För att vara extra tydlig med tanke på flickans inte allt för klara intelligens lade jag till Hon ska bara ha de här tabletterna. Inget annat! Ska hon bara ha de här tabletterna? frågade hon med gapande mun. JA! HON SKA BARA HA DE HÄR TABLETTERNA! Men kan hon inte få lite mjölk ibland? Annars dör hon väl? Jo, sade jag med en suck. Det är riktigt, det tänkte jag faktiskt inte på! Lite mjölk bör hon nog också få. den kvällen somnade jag framför teven. På natten drömde jag om långa härliga sandstränder vid Spaniens sydkust. Långt borta på en strand stod en välbekant distriktsveterinär med ett badlakan nonchalant svept över höfterna och med en drink i sin ena hand. Jag tyckte hans leende var lite sarkastiskt, men jag kan ha fel. 5

Jag höll just på att avsluta behandlingen av en schäfer med en besvärlig öroninflammation då en tonårstjej med ett illrött hår och hårdspacklade ögon rusade in på mottagningen med en katt i famnen.

6 6 Kung för en dag stunden hade kommit då hästkastrationerna måste göras. Nu gick det inte längre att skjuta på det, hur gärna jag än ville. Hästägarna ringde nästan dagligen och påminde. Den ordinarie distriktsveterinären hade lovat att göra slag i saken redan i maj och nu var vi snart inne i rötmånaden. Jag tog mod till mig och bokade in den första kastrationen. natten innan låg jag sömnlös och gick igenom alla moment. Var skulle hästen dras omkull? Fanns det något bra ställe? Hur skulle jag bäst instruera medhjälparna? Det behövdes minst tre män. En som tog huvudet och två som höll reda på benen. Hur mycket bedövningsmedel gick det åt? Skulle jag åka till apoteket och fylla på lagret? Frågorna var många och jag kände ångesten komma krypande. På vägen till gården försökte jag intala mig att inte se vek och bortkommen ut. Jag måste göra ett gott intryck och visa min pondus. Och det här med hästkastrationer var ju ett rent rutinarbete som jag gjort hundratals gånger tidigare, eller hur? Väl framme på gården fick jag ett välkomnande som jag inte var beredd på. På förstukvisten stod en stor och bastant kvinna i femtioårsåldern med armarna i kors. I stället för att hälsa mig välkommen utbrast hon Jaha, vitrinärerna di blir bara mindre å mindre för vart år som går! Jag sjönk ihop. Det lilla uns av självförtroende som jag byggt upp raserades på någon minut. Jag hade gjort ett ynkligt intryck på den storvuxna kvinnan, det förstod jag nu. Trots denna inte allt för goda början så slutade det ändå lyckligt. Kastrationen genomfördes enligt konstens alla regler och jag kände mig riktigt nöjd. Visserligen hade några av medhjälparna tittat lite märkligt på mig då jag berättade att jag utfört många kastreringar tidigare under sommaren samtidigt som jag vecklade ut de glansiga och till synes helt oanvända instrumenten på operationsduken. samma dags kväll var det dags för min första kalvning. Gården låg flera mil bort och det tog drygt en timme att ta sig dit. Grusvägen var slirig efter eftermiddagens regn och det gick inte att hålla någon högre hastighet. Min Volvo gjorde ändå så gott den kunde. Längst in i ladugården, eller fjöset som den vanligen kallades för, stod en ensam ko. De andra hade släppts ut på bete efter kvällsmjölkningen. Belysningen var dålig och det var lågt i tak. Även om jag inte var speciellt lång så slog jag flera gånger huvudet i någon balk. Kalven levde och efter en mindre korrigering kunde jag få ut en stor kvigkalv. Den kom snabbt på benen och kunde ta några stapplande steg fram till kons juver för att få i sig den första viktiga råmjölken. Lyckan var fullständig! Efteråt vid brasan bjöds det på kaffe och våfflor med grädde och hemlagad hjortronsylt. Småpratet kom i gång och jag kände mig väl till mods. Först en lyckad hästkastration och sedan en lika lyckad kalvning. På samma dag dessutom. Jag var kung och lovade mig själv att även om allt fortsättningsvis skulle gå åt pipan så kunde jag ändå leva på detta. 7

natten innan låg jag sömnlös och gick igenom alla moment. Var skulle hästen dras omkull? Fanns det något bra ställe? Hur skulle jag bäst instruera medhjälparna? Det behövdes minst tre män.

Relevanta dokument

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i Ensamhet Danielle hade precis slutat jobbet och var på väg hemåt för en lugn och stilla fredagskväll för sig själv. Hon hade förberett med lite vin och räkor, hade inhandlat doftljus och köpt några bra