Utsädesburna Sjukdomar och Egenproducerat Ekologiskt Utsäde Seed Borne Diseases and Home-grown Organic Seed

Transkript

1 Utsädesburna Sjukdomar och Egenproducerat Ekologiskt Utsäde Seed Borne Diseases and Home-grown Organic Seed Henrik Dinkel Handledare: Ann-Charlotte Wallenhammar, Hushållningssällskapet, Örebro och Lennart Johnsson Examinator: Berndt Gerhardson Enheten för växtpatologi och biologisk bekämpning, SLU, Uppsala Examensarbete inom agronomprogrammet 2003

2 2

3 Sammanfattning Det ekologiska utsädet som produceras idag räcker i vissa fall inte för att täcka ett allt ökande behov. Detta ställer krav på näringen och forskningen att undersöka vilka faktorer som har betydelse för en lyckad utsädesproduktion. Kraven från EU om att allt utsäde som används för ekologisk produktion så småningom ska vara ekologiskt producerat, gör att något måste ske inom en snar framtid. De utsädesburna sjukdomarna skapar problem bl.a. eftersom inte ekologiskt utsäde får betas med konventionella metoder och i denna skrift görs ett försök att studera bakgrunden till problemet. Studien innefattar en litteraturstudie på ämnet utsädesburna sjukdomar samt en sålådeinventering och en laboratorieanalys av utsädesburna sjukdomarna orsakade av Drechslera spp., Bipolaris sorokiniana, Stagonospora nodorum, Tilletia spp., Ustilago spp., Ascochyta spp., Botrytis spp. och Fusarium spp. Det har i en mängd tidigare undersökningar visats att skadegörarnas livscykel och patogenicitet i hög grad påverkas av odlingsåtgärder. I denna undersökning tydde mycket på att stråsäden hade en högre smittograd under 2002 jämfört med Skillnad mellan sorter av samma gröda har varit svårt att påvisa p.g.a. att få olika sorter har använts. Ursprung, dvs. om utsädet var köpt eller hemmaodlat, visade sig inte ha någon betydelse. Gödslingsnivåer och förfrukt visar inte på skillnader i smitta, men för känsliga stråsädesarter har genomgående bra förfrukter använts. Baljväxterna har använts som förfrukt och lantbrukarna har använt fler sorter i förhållande till stråsäden. Bipolaris i korn har ökat under 2002 vilket bekräftas av undersökningen. Innevarande år (2002) har varit gynnsamt för Fusarium avenaceum i havre har inte ökat under 2002 jämfört med 2001 trots goda betingelser under sommaren. Ej heller kan någon grobarhetssänkning ses för drabbade partier. Överlag har utsädet klarat sig bra med undantag av kornet som ofta är svårt drabbat av svampsjukdomar, framförallt D. teres. Endast 6 % av proverna klarade kraven för betning ej nödvändig medan motsvarande siffra för vårvete var 100 %. Abstract The bulk of organic seed for a range of species available today, is not enough to satisfy a growing market. This demands the industry and the scientists to investigate which factors that are responsible for a successful seed production. The EC organic seed demand for organic production from 2004 makes this even more important and calls for immediate action. The seed borne diseases create problems partly because chemical seed dressing is not allowed in organic production. This paper is an attempt to study the background of seed borne diseases and their control. The study consists of a literature review on the topic and a seed inventory with seed testing for the pests Drechslera spp., Bipolaris sorokiniana, Stagonospora nodorum, Tilletia spp., Ustilago spp., Ascochyta spp., Botrytis spp. och Fusarium spp. A range of earlier studies have shown the effect of different cultural practices in controlling seed borne diseases. A difference in the level of infection due to yearly deviation is proved to have great significance. The difference between varieties of the same species has been hard to prove because of little variety variation among the selected batches. The origin, i.e. whether the seed were bought certified or homegrown showed to be of no significance. Different fertilizer levels and the effect of previous crop do not show any differences in contamination of the seed, however, the sensitive grains are in general grown in good crop rotations. Legume crops were often used as previous crop for grains and a lot more varieties are used in this category compared to the grain group. Bipolaris in barley increased more in 2002 compared to the previous year, which is confirmed by this investigation. Infection of Fusarium spp. in oats was not severe in spite of the favorable conditions during the first months of summer Nor did batches with higher infection levels affect the germination of oats. The grain- and legume batches were in general healthy with the exception of barley, which often was heavily contaminated by seed- borne diseases eg D. teres.. 3

4 4

5 Innehållsförteckning Abstract...3 Del I. Litteraturdel Bakgrund Ekologisk utsädesproduktion Allmänt om utsädesburna sjukdomar Sjukdomar i stråsäd Kornets bladfläcksjuka Strimsjuka Bipolaris Vetets bladfläckssjuka Havrens bladfläcksjuka Brunfläcksjuka Stinksot Dvärgstinksot Fusarioser Flygsot i havre Flygsot i korn Sjukdomar i ärt, åkerböna och lupin Ärtfläcksjuka Ärtbladmögel Gråmögel på ärt Bönfläcksjuka Chokladfläcksjuka Vissnesjuka Bekämpning av utsädesburna sjukdomar Förebyggande åtgärder Direkta bekämpningsmetoder Analys av utsädesburna sjukdomar Toleranströsklar för utsädesburna sjukdomar...18 Del II. Resultatdel...19 Bakgrund...19 Material och metoder...19 Resultat...22 Felkällor...29 Diskussion...29 Epilog...31 Referenslista...32 Bilagor

6 6

7 Inledning Syftet med denna undersökning var att genom gängse analysmetoder undersöka kvaliteten på ekologiskt utsäde som producerats på den egna gården. Detta kompletterades med en enkätundersökning för att söka utröna vilka odlingsåtgärder och yttre odlingsförutsättningar som kan påverka förekomsten av utsädesburna sjukdomar. Vidare gjordes en litteraturstudie för att spegla dagens utsädessituation och kort sammanfatta kunskapen om de utsädesburna sjukdomarna. Del I. Litteraturdel 1 Bakgrund Huvudprincipen för det ekologiska lantbruket är att upprätta ett holistisk synsätt till livsmedelsproduktion vilket också innebär en liknande syn på utsädesproduktionen (Vogt-Kaute, 2001). Det ekologiska utsädet för vissa grödor som idag produceras räcker inte för att täcka behovet. Detta kan få svåra konsekvenser för det framtida ekologiska lantbruket eftersom det från 2004 blir ett krav på ekologiskt producerat utsäde (SJVFS 1996:47 med ändringar i SJVFS 2003:10 och 2003:22). Detta krav härrör från EG-förordning 2092/91 som den 1 januari 1995 antogs i Sverige. Sverige fick fem år på sig att implementera denna förordning men gavs 2001 dispens från detta krav om det visade sig att ekologiskt utsäde inte fanns att tillgå på den svenska marknaden (SJVFS 2002:33). Detta ställer krav på näringen att hitta lösningar på detta problem och direkta åtgärder krävs för att uppmuntra ekologisk utsädesproduktion (Cook & Wolfe, 2000). För att garantera utsädestillgången i framtiden, självförsörjning på utsäde har hela tiden varit ett mål för det ekologiska lantbruket, kanske det krävs att odlarna i högre grad använder eget, hemmarensat utsäde. (Dirke & Wallenhammar, 1998). Ett hinder för ekologisk utsädesodling är de skadegörare som är utsädesburna och begränsar storleken på skörden samt sänker dess kvalitet. I denna skrift undersöks endast utsädesburen smitta och urvalet av skadegörare har gjorts med utgångspunkt ifrån vilka patogener som analyseras vid de nationella utsädesanalysföretagen/utsädeskontrollen (SUK,FMAB och Analycen Nordic). 2 Ekologisk utsädesproduktion Skadegörare och sjukdomar har länge utgjort ett hot mot jordbruket. När de kemiska bekämpningsmedlen kom trodde många att problemen var över men istället har skador på miljön och resistensproblem uppstått. Den ekologiska odlingen har inte resistensproblem men här föreligger istället en risk att mängden inokulum uppförökas över åren. De utsädesburna sjukdomarna är det största problemet vid ekologisk utsädesproduktion och ett friskt utsäde är här mycket viktigt (Cook & Wolfe, 2000; Tamm, 2000). För att kunna göra denna produktion sjukdomsfri krävs bl.a. att man ställer högre krav på växtföljden och undvika odling av stråsäd efter stråsäd. Här ligger den 7

8 ekologiska odlingen ett steg före den konventionella eftersom god växtföljd oftast tillämpas. Jordbearbetningen är också en viktig del och bör vara ett komplement till växtföljden. Resistenta sorter har för vissa sjukdomar gjort ekologisk utsädesodling möjlig även i riskområden, t.ex. sorten Stava och dvärgstinksot. Utsäde av bra årgång med god kvalitet kan med fördel överlagras mer än ett år (Dirke & Wallenhammar, 1998; Cook & Wolfe, 2000). 3 Allmänt om utsädesburna sjukdomar De sjukdomar som drabbar stråsäd och trindsäd orsakas ofta av svampar men också av bakterier och virus. Patogena svampar kan spridas på olika sätt, varav spridning med utsädet är ett. I utsädet, på eller i kärnan, överlever svampen som vilmycel eller sporer och kan därifrån smitta groddplantan (Olvång, 2002). Sundhet när det gäller utsäde kan definieras enligt ISTA från 1976 som närvaron eller frånvaron av patogena organismer som svampar, bakterier och virus samt skadegörare som nematoder och insekter men fysiologiska omständigheter som brist på mikronäringsämnen kan vara inblandade (Mathur & Kongsdal, 2001). 4 Sjukdomar i stråsäd 4.1 Kornets bladfläcksjuka Kornets bladfläcksjuka orsakas av Drechslera teres (Sacc.) Shoemaker, med det perfekta stadiet Pyrenophora, och förekommer som växtpatogen på gräsarter över hela världen. Svampen ger upphov till fläckar som täcker bladet i olika stor grad men fläckar och missfärgningar kan även uppträda på strå, kärna och koleoptil. Drechslera-svampen övervintrar som mycel eller sporer på infekterade kärnor, växtrester eller rötter hos mottagliga arter. Förlusterna varierar med gröda, sort och rådande väderförhållanden men verkar vara störst hos kornet (Olofsson, 1976; Agrios, 1997 & Olvång, 2002). 4.2 Strimsjuka Kornets strimsjuka, som orsakas av D. graminea, är mindre allvarlig i dag bl. a på grund av effektiv betning. Svampen angriper både 2- och 6-radskorn men uppträder mest i sorter med öppen blomning. Svampen överlever som vilmycel i kärnan där den senare växer systemiskt med plantan och infekterar kärnanlagen under blomningen. Symptomen i 3-5 bladsstadiet ses som vitgula, senare bruna strimmor längs mittnerven på bladen vilket resulterar i starkt missbildade ax utan fullbildade kärnor. Skördeförlusterna är nästan lika stora som angreppets storlek i procent angripna plantor (Olvång, 2002). Sambandet mellan utsädessmitta och fältangrepp verkar dock vara svagt. Enligt Olofsson (1976) är frekvensen bladangrepp betydligt lägre än antalet smittade kärnor. Detta styrks av Svensson (1986) som med regressionsanalys 8

9 (r 2 =0,58) visar att knappt 40 % av Drechslera-smittade kärnorna gav angrepp på plantorna. Olofsson visar också att såtidpunkt och miljöbetingelser har större betydelse för hur smittan ska utveckla sig än själva smittan på utsädespartiet. 4.3 Bipolaris Bipolaris sorokiniana kallas allmänt för Bipolaris och angriper bl.a. korn, speciellt vissa sorter. De allvarligaste skadorna uppkommer på rötterna men grobarheten kan också minska. Bladangrepp av Bipolaris är vanligtvis svaga. Svampen växer från infekterade kärnor in i alla delar av värden och från primärangrepp på bladen sprids svampsporer och ger upphov till sekundära fläckar på blad, ax och kärna. Kännetecken är mörkt bruna stråbaser, rötter och hypokotyl. Bladfläckarna påminner om kornets bladfläcksjuka men har mörkare fläckar, runda till ovala, omgivna av en gul bård. Vid blomning sker kärninfektion då svampen växer in i embryot. Svampens sporproduktion är som kraftigast vid början av gulmognad. Marksmitta anses vara den viktigaste smittkällan för rotangrepp då svampens sporer är tjockväggiga och överlever flera år i marken. Motåtgärder är att undvika mottagliga sorter och ha uppehåll mellan korngrödor. Man bör också undvika alltför djup sådd (Hedene & Olofsson, 1994; Olvång, 1999 & Olvång, 2002) 4.4 Vetets bladfläckssjuka Vetets bladfläcksjuka orsakas av (D. tritici-repentis (Died.) Shoem.) och sjukdomen kan vara allvarlig i intensivt odlade veteområden (Agrios, 1997). De primära angreppen på groddplantan orsakas enbart av utsädesburen smitta. Symptomen är mörkbruna, nekrotiska fläckar på första bladet och en brunt missfärgad koleoptil. De sekundära infektionerna orsakas av konidier och askosporer och syns som små, mörkbruna fläckar, senare med ljusare mittparti. Utanför fläckarna ses en gul, klorotisk bård. Senare under säsongen kan fläckarna flyta ut och bladen får ett flammigt utseende. Svampen överlever som vilmycel på infekterade kärnor och det är oklart hur stor betydelse den utsädesburna smittan har för vidare spridning. Den viktigaste faktorn för svampens vidare spridning är infekterade halmrester. De primära angreppen är troligtvis mindre allvarliga men bladfläckarna medför nedvissning av plantor i förtid och kan innebära betydande skördeförluster (Olvång, 1998). 4.5 Havrens bladfläcksjuka Havrens bladfläcksjuka orsakas av Drechslera avenae (Eidam) Sharif och har en biologi liknande D. teres men sprids långsammare. Svampen gynnas av fuktigt och kyligt klimat och yttrar sig primärt som missfärgning av koleoptilen och strimliknande symptom på de nedre bladen. De sekundära angreppen syns som mörka, vanligen långsträckta fläckar omgivna av en gul kantzon, 9

10 mot frisk vävnad övergående i purpur (Olofsson, 1976; Olvång, 2002). Större skördebortfall på 10-20% har påvisats vid tidiga och starka angrepp och är vanligast i sydvästra Sverige. Smittan sprids främst via utsäde och infekterade halmrester. (Olofsson, 1976; Erneskog, 2000) 4.6 Brunfläcksjuka Stagonospora nodorum (syn.septoria nodorum) är en allvarlig skadegörare i vete och infektion av kärnan kan leda till låg kärnvikt, nedsatt grobarhet och uppkomst samt, för höstvete, minskad övervintringsförmåga. Skadorna varierar dock stort mellan åren beroende på väderleken (Olvång, 2002). Odlingsområdets läge kan också ha betydelse. Flackt liggande områden med kraftiga och växlande vindar är i genomsnitt mindre utsatta för sjukdomsangrepp (Wellving, 1971) Svampen övervintrar som mycel i kärnan och på växtrester i marken. Symptomen är gulbruna till bruna, ovala till långsträckta fläckar omgivna av en gul zon och syns bäst runt axgång (Olvång, 2002). De huvudsakliga smittkällorna är utsäde och infekterade växtrester i fält. Ifrån utsädet sprids smittan till groddplantan och därifrån som konidier till plantans nedre blad. Därifrån klättrar svampen uppåt och kan också nå axet (Berggren Gustafsson & Djurle, 1993). Sjukdomen påverkar groningen, speciellt vid sådd i torr jord men det är okänt hur stor betydelse den utsädesburna smittan har vid epidemier. Tusenkornvikten (tkv) påverkas också av angrepp och den största nedgången i tkv kan ses när hela plantan är angripen. Infektioner på andra eller tredje bladet har dock ringa påverkan (Wellving, 1971; Kristensen et al, 2001). God växtföljd med måttlig kvävegödsling minskar risken för angrepp. Kortstråiga sorter bör undvikas och betning har effekt (Olvång, 2002). Enligt Djurle (1998) ökar risken för att angreppet ska överstiga 20 % av bladytan under DC med 50 % om vete är förfrukt. En fältstudie gjord av Nolan & Cooke (2000) utrönte möjligheterna att kontrollera bl.a. S. nodorum genom att förbehandla vetesorten Hussars flaggblad med kultur av D. teres. Försöket visade en signifikant minskning av S. nodorum angrepp och en ökning av skörden. Skillnader fanns dock i resultaten mellan olika sorter. 4.7 Stinksot Stinksot orsakas av sotsvampen Tilletia caries (DC.) Tul. & C. Tul. som huvudsakligen angriper höstvete även om man måste vara uppmärksam på att även vårvete kan angripas. Symptomen syns först efter axgång då infekterade ax har en blågrön färg och inte gulnar lika fort som friska ax. I stort sett alla kärnor omvandlas så småningom till sotsporsamlingar. Sotsporerna sprids vid tröskningen och faller till marken varifrån de kan infektera på nytt. Den vanligaste spridningen är dock genom smittat utsäde (Johnsson, 1999). 10

11 Borgen & Kristensen (1996) anger att spridning kan ske med maskiner. Friska utsäden kan bli smittade vid tröskning av vete där sporer av Tilletia spp. kan finnas kvar i tröskan trots upprepad påfyllning och tömning av ren säd upp till fem gånger. Stinksot är den allvarligaste sjukdomen i kärnan och kan bli ett svårt problem för de ekologiska företag som nyttjar eget utsäde. Undersökningar i Danmark har visat att det finns ett samband mellan antal år ekologisk produktion och infektionsgraden av stinksot i marken (Borgen & Kristensen, 1996). Eftersom kemiska betningsmedel inte är tillåtna i den ekologiska odlingen måste andra förebyggande åtgärder vidtas. Johnsson et. al. (1995) föreslår att all ekologisk höstveteproduktion bör företas med resistenta sorter oavsett om stinksot förekommit på gården eller inte. Bekämpning av stinksot kan också göras med den nyligen framtagna värmebehandlingsmetoden som är effektiv mot sotsporer. Även medel som senapsextrakt och mjölkpulver har kan ha effekt. Mjölkpulver bör dock användas med försiktighet då det kan ge grobarhetssänkningar. Vete efter vete ger ofta upphov till spillplantor med restsmitta. Bäst resultat torde uppnås genom stubbearbetning efter skörd som lockar spillplantor att gro varefter plöjning kan företas med någon form av förplog på plogen. Ytskiktet kommer då att hamna längst ner mot plogsulan och risken är minimal att spillplantor ska överleva (Johnsson et al, 1995; Borgen & Kristensen, 1996 & Bergman & Forsberg, 2000). 4.8 Dvärgstinksot Orsakas av T. contraversa och är mindre vanligt förekommande än vanlig stinksot. En angripen planta blir ofta kraftigt bestockad och får dvärgväxt hos strån med angripna ax. Huvudskott och vissa sidoskott kan vara friska medan ett annat skott kan vara förkrympt och ha angripna ax. T. contraversa är beroende av långvarigt snötäcke och gror när sporerna ligger i markytan. Liksom sin släkting T. caries kan svampen ligga upp till 10 år i marken utan att förlora infektionsförmågan (Johnsson, 1999). Bekämpning sker genom friskt utsäde och resistenta sorter. Förutom detta finns en rad odlingstekniska åtgärder som t.ex. att ställa skärbordet högt. Resistenta sorter har tidigare inte fungerat tillfredsställande. Tjelvar var helt resistent mot stinksot och delvis mot dvärgstinksot men har gått ur sortlistan pga bristande efterfrågan. För att undvika problem med stinksot bör alltid vete som ska användas för egen produktion av utsäde analyseras med avseende på stinksotsporer. Numera finns dock sorten Stava som har mycket god resistens mot vanligt stinksot och en förhållandevis god resistens mot dvärgstinksot (Borgen & Kristensen, 1996; Johnsson, 1999). 11

12 4.9 Fusarioser Axfusarioser orsakas under svenska förhållanden oftast av Fusarium culmorum (W.G.Sm) och F. avenaceum (Corda:Fr). Michrodochium nivale (Fr.) Samuels & Hallet, som orsakar snömögel, påverkar grödan på liknande sätt och nämns ofta när det talas om fusarioser (Karlsson & Karlsson, 2001). Stråfusarioser orsakas i första hand av F. culmorum och på vete syns sjukdomen i tidiga utvecklingsstadier som ytliga, stora mörka fläckar på de nedre bladslidorna. Senare mörkfärgas stråbasen och strået kan också brytas av. Svampen sprids via utsäde och mark och på smittade skörderester kan sporer bildas som sprids i beståndet. Sjukdomen bekämpas genom god växtföljd och noggrann jordbearbetning (Hedene & Olofsson, 1994). Råg och vete har viss resistens mot axfusarioser. Enligt Karlsson & Karlsson (2001) har råg visat sig angripas i större utsträckning än rågvete och vete av groddfusarioser medan det omvända råder för axfusarioser Flygsot i havre Flygsot i havre orskas av svampen Ustilago avenae som överlever innanför fröskalet på kärnan. Från mycelet växer ett basidium ut som kan smälta samman med ett annat basidium och infektera den växande koleoptilen (Olvång, 2002). Sporer från infekterade vippor sprids i samband med blomningen men även vid tröskning, till friska plantor. Stor skillnad verkar finnas mellan sorter (Sperlingsson, 1996) Flygsot i korn Flygsot i korn orsakas av svampen Ustilago nuda. Svampens sporer sprids från angripna ax med vinden vid blomning till friska kornblommor. Kort efter blomningen kan hela axet vara angripet med bara axspindeln kvar. Sexradskorn är ofta mer mottagligt än tvåradskorn eftersom de blommar över en längre tid och därmed ökar risken för starkare infektion (Johnsson, 1999). För att infektera måste sotsporen landa på pistillens märke där den gror och växer in till embryoanlaget. Här övervintrar den som ett vilmycel tills groningen sker. Från grodden växer den systemiskt i plantan och redan under stråskjutningen har svampen trängt in i axanlaget. Skördeförlust i procent kan uppskattas till ungefär samma som frekvensen sotax (Olvång, 2002). 12

13 5 Sjukdomar i ärt, åkerböna och lupin Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att få en lyckad ärtodling. Jorden bör vara genomsläpplig och väl dränerad med ph över 6. När dålig dränering och strukturskador förekommer i samband med nederbördsrika år finns risk för kvävning. Detta kan yttra sig i ökad känslighet för sjukdomar (Tholarp, 1999). 5.1 Ärtfläcksjuka Det så kallade Ascochyta-komplexet, bestående av tre närstående svampar, kan förorsaka både blad-, stjälk- och baljfläckar samt mörkfärgning av hjärtblad, rot och stambas. Smittan är i huvudsak utsädesburen men kan och infektera från marken (Bodker & Larsson 1995; Olvång, 2002). Ascochyta pisi orsakar ärtfläcksjuka på blad, stjälkar, baljor och frön men räknas idag inte som en allvarlig skadegörare eftersom man kan hålla den under kontroll genom att använda friskt utsäde (Bodker & Larsson 1995). Mycosphaerella pinodes den viktigaste skadegörarsvampen på ovanjordiska delar. Smitta sker primärt genom utsäde eller smittad jord och sprids sedan med vattenstänk och kan under blöta och varma förhållanden ge procentiga förluster (Bodker & Larsson 1995). Phoma medicaginis var. pinodella är en av de vanligaste rotpatogenerna i Skandinavien. Den orsakar mörkfärgning av stjälkbas och rötter och sprids med regnstänk (Bodker & Larsson 1995). Motåtgärder är att odla motståndskraftiga sorter och ha en växtföljd med 4-5 års uppehåll mellan ärtgrödor (Olvång, 2002). 5.2 Ärtbladmögel En av de vanligaste skadegörarna i ärtor är Peronospora pisi f.sp. pisi, som särskilt förekommer i områden med intensiv ärtodling. Den orsakar skördeförluster och dålig ärtkvalitet under våta och kalla odlingsförhållanden. Den allvarligaste infektionstypen är den primära där vilsporer i marken infekterar groddplantan men sporer sprids också via utsädet. Symptomen är ofta småvuxna, klorotiska plantor med ibland bleka fläckar på bladens översida och ett gråviolett ludd på undersidan. Härifrån sprids sporer vilka orsakar sekundära angrepp i form av bruna fläckar på blad, baljor och stjälk (Hedene & Olofsson, 1994; Bodker & Larsson, 1995; Olvång, 2002). Genom att odla motståndskraftiga sorter samt ha långa uppehåll mellan ärtgrödorna minskas risken för angrepp (Olvång, 2002). 13

14 5.3 Gråmögel på ärt Gråmögel på ärtor orsakat av Botrytis cinerea (Pers.) drabbar även ett antal andra växter. Angreppet börjar ofta i bladvecket på nedfallna blomblad eller i änden på baljorna om blomrester sitter kvar där (Bodker & Larsson, 1995). Mycelet kan sedan växa igenom baljorna och infektera fröna (Olvång, 2002). De synliga symptomen är enskilt gulnande plantor som senare vissnar ner. Spridning sker med vinden och infektionen kräver fukt (Tholarp, 1999). B. cinerea är en parasit och angriper främst försvagade plantor eller växtdelar. Ofta börja angreppet i en snittyta eller i en mekanisk skada. Svampen gynnas av svalt och fuktigt klimat och konidierna gror efter en tid i 90 % luftfuktighet (Lund, 1998). Smitta på växtrester i form av svampens sclerotier förekommer allmänt och gråmögel kan därför inte effektivt bekämpas genom växtföljdsåtgärder (Hedene & Olofsson, 1994). 5.4 Bönfläcksjuka Bönfläcksjuka orsakas av Colletrichum lindemuthianum och drabbar endast åkerböna där starka angrepp förekommer enstaka år. Bladfläckarna är bruna eller grå, runda och omgivna av en mörk rand. Pyknider syns som små, svarta upphöjningar i fläckens mitt vilket gör det lätt att skilja från Botrytis fabae. Colletrichum-fläckarna är också vanligtvis större. Stjälkfläckarna är långsträckta och oregelbundna, djupt insjunkna i vävnaden. På baljan är fläckarna mörka och mycket djupt insjunkna. Angripna frön kan ha mörka utflytande fläckar och är ofta skrumpna och små. C. fabae sprids huvudsakligen med utsäde men svampen kan överleva flera år i fältet på döda växtrester (Gunnarsson, 1987; Olvång, 2002). För att undvika angrepp bör friskt utsäde användas liksom god växtföljd och fribelägenhet från andra åkerbönfält. Öppna odlingslägen där grödan snabbt torkar upp efter regn är bra. Även motståndskraftiga sorter bör användas (Gunnarsson, 1987; Olvång, 2002). Smittan sitter ofta djupt inne i fröet varför betning inte ger effekt (Johansson, 1999). 5.5 Chokladfläcksjuka Chokladfläcksjuka orsakas av två närbesläktade svampar; Botrytis fabae och B. cinerea och är den vanligast förekommande svampsjukdomen på åkerböna. Angreppen kommer ofta sent på sommaren och skadar inte bönan nämnvärt. Symptomen ses som små, runda chokladfläckar på bladen och längsgående mörka streck på stjälken. Fläckarna är starkt avgränsade mot frisk vävnad och även blommor och baljor kan angripas (Olvång, 2002; Gunnarsson, 1987). De som varit med ett tag säger att chokladbruna fläckar på åkerbönorna är bara bra, då mognar bönorna snabbare (web 3, 2002). 14

15 B. fabae övervintrar främst som sclerotier på vissna plantrester men även som mycel på bl.a. döda bönrester. Enligt Gunnarsson (1987) har utsädessmittan mindre betydelse för angreppet på plantan. Smittan minskar med lagringstiden och efter nio månaders lagring kan ingen smitta hittas. Vid normala vårtemperaturer krävs mycket inokulum på utsädet för att angrepp ska ske i fält. Vid högre temperaturer krävs mindre inokulum för angrepp (Gunnarsson, 1987). Motåtgärder är att omsorgsfullt nedplöja angripna växtrester och att anlägga ett glesare bestånd eftersom svampen gynnas av ett tätt och kraftigt bestånd (Gunnarsson, 1987; Olvång, 2002). Friskt utsäde är också viktigt (Hedene & Olofsson, 1994). 5.6 Vissnesjuka Vissnesjuka orsakas av Fusarium oxysporum f.sp. pisi. Patogenen är både mark- och utsädesburen och kan överleva i marken, i frånvaro av ärtor, i sex år. Svampen angriper kärlsträngar i rötter och stjälk och yttrar sig som fläckvis gulfärgning och vissning i fältet. På plantan kan mörka missfärgningar på rötter och rothals ses. Angreppen förvärras på strukturskadade jordar under regniga somrar (Hedene & Olofsson, 1994; Web 1, 2003). Svampen förekommer mycket sällan i Sverige. 6 Bekämpning av utsädesburna sjukdomar Ekologiskt utsäde kan inte bekämpas kemiskt utan parasitbekämpningen måste klaras av med förebyggande metoder, biologiska medel eller fysikaliska metoder. Den väsentligaste av dessa metoder är att införa friskt utsäde i systemet. Man kan dock inte räkna med att det ekologiska utsädet, som i någon generation är betat, är helt fritt från sjukdomar. Utsädesburna sjukdomar förekommer lika ofta på konventionellt obetat som på certifierat ekologiskt utsäde. För att veta om det finns behov av behandling av utsädet bör det undersökas på något av fröanalysföretagen. Några av analyserna tar längre tid att utföra och detta skapar problem för höstsäden där kort tid löper mellan skörd och sådd/avsalu. Arbete pågår för närvarande med att ta fram snabbare analysmetoder bl.a. med PCR-teknik. (Borgen, 2001) När utsädet är analyserat ska det utvärderas. I det konventionella lantbruket finns en behovsanpassad betning utvecklad, dvs vägledning om när betning bör ske. Dessa gränser har hittills använts även för det ekologiskt producerade utsädet som en toleransgräns för hur infekterat ett utsäde får vara. Gränserna är satta utifrån den förutsättning att t.ex. bladfläcksvampar senare under säsongen kan bekämpas med fungicider (Borgen, 2001). 15

16 7 Förebyggande åtgärder För att kunna ta fram ett utsäde av hög kvalitet är det nödvändigt att grödan etablerar sig och utvecklas bra och inte försämras av allvarliga sjukdomar (Dirke, 1998). Temperaturen vid sådd är många gånger avgörande för om utsädessmittan ska överföras till groddplantan. Detta gäller speciellt bladfläcksvampar som utvecklas bäst vid sådd i kall jord respektive S. nodorum och D. avenae som gynnas av varma temperaturer vid sådd (Kristensen et al, 2001). Flera av de svampsjukdomar som kan försämra utsädeskvaliteten gynnas av blöta höstar med dåliga förhållanden vid skörd. Torkningen måste ske omsorgsfullt för att undvika skador. Viktigast är att undvika för höga temperaturer och att inte torka för fort (Dirke, 1998). Användningen av resistenta sorter såsom Stava höstvete gör att man kan bemästra flera av de utsädesburna sjukdomarna (Fritz, 1999). I vissa fall kan speciella sorter behövas tas fram för den ekologiska odlingen men ofta är problemen med sjukdomar likartade för de olika odlingsinriktningarna (Web 2, 2003). För att förebygga sjukdomar på trindsäd är såbäddsberedningen mycket viktig, att luckra mycket före sådd. Det är också viktigt att fälten är väldränerade och att, om man odlar ärtor, dessa inte förekommer för ofta i växtföljden. Gröngödsling med korsblommiga växter har i försök visat sig reducera ärtrotrötan men kan också hämma ärtorna (Bodker & Larsson, 1995). Tidig skörd kan vara ett sätt att bli förbättra utsädeskvaliteten. Det finns en risk att grödan under mognadstiden blir kontaminerad av patogener och försök av Olvång & Persson (2002) visar att kärninfektion av D. teres, B. sorokiniana och D. tritici-repentis ökar under mognadsperioden hos korn och vete. Denna ökning var speciellt signifikant vad gäller B. sorokiniana som ökade både under ett regnigt år och under två torra år. Skörd under en tvåveckorsperiod före normal skördetid gav en mycket lägre infektionsfrekvens för dessa patogener jämfört med normal skördetid. Vattenhalten var under denna period mindre än 35 % och ingen minskning av grobarheten kunde ses. För infektion av Fusarium spp. kunde ingen korrelation med skördetid hittas, troligen på grund av att den optimala infektionsperioden för Fusarium spp. är under blomningen. Vitaliteten hos utsädesburna patogener beror av en mängd faktorer, bl.a. är temperaturen och den relativa fuktigheten av stor betydelse. Detta innebär att angreppsgraden av flera sjukdomar kan minska eller öka under lagringen. Embryoburet inokulum kan överleva under en längre tid och påverkas i mindre grad av lagring. Många patogener mister vitalitet efter lagring på frö. Brunfläcksjuka i vete, med lagring under optimala förhållanden, minskar under perioden från höstskörd till vårsådd från % på hösten till 10 % våren därpå. (van den Bulk & Langerak, 1995; Kristensen et al, 2001) Fribelägenhet från andra odlingar är viktigt för att hålla utsädet så rent som möjligt. Detta är speciellt viktigt för råg som förökar sig med korsbefruktning (Dirke & Wallenhammar, 1998). 16

17 8 Direkta bekämpningsmetoder I litteraturen kan en uppsjö av olika fysikaliska och biologiska metoder, mer eller mindre realistiska, hittas. Här nedan omnämns dock bara de metoder som diskuteras i branschen idag. Betning med biologiska medel Det medel som används idag baseras på den vanligt förkommande jordbakterien Pseudomonas chlororaphis och appliceras på utsädet som ett konventionellt betningsmedel. Vid kärnans groning förökar sig bakterien på skadegörarens bekostnad. Det kan användas med god effekt särskilt mot kornets bladfläcksjuka. Mer osäker effekt har den mot strimsjuka, havrens bladfläcksjuka och hårdsot (Gerhardson et al, 1996; Web 4). Värmebehandling av utsäde Värmesanering av utsäde är en gammal metod som bygger på att utsädespartiet utsätts för värme genom varmluft, varmvatten eller något annat medium. Principen är att med hjälp av värme nå så hög sundhet som möjligt utan att grobarheten sänks nämnvärt. Flera faktorer påverkar utgången av behandlingen, bl.a. utsädets vattenhalt, ålder, groningsvila och storlek. Dagens metod utvecklad av ett forskarlag vid institutionen för lantbruksteknik vid SLU kan väl konkurrera med kemisk betning, både ekonomiskt och effektmässigt. De patogener som kan bekämpas med godtagbar effekt är F. nivale, S. nodorum, D. avenae, D. teres, D. graminea, T. caries, U. nuda, U. avenae och U. tritici. (Bergman & Forsberg, 2000) Utsädesrensning har också betydelse, ett rensat utsädesparti har visat sig ha en betydligt lägre angreppsgrad av flera av de utsädesburna sjukdomarna än ett orensat. Rensningen kan alltså i viss mån begränsa innehållet av utsädesburna sjukdomar i partiet. En rad sjukdomar angriper endast de översta kärnorna i axet och dessa är statistiskt sett mindre än övriga kärnor. Själva angreppet kan också innebära att kärnorna blir mindre och man kan på så sätt reducera angreppsgraden av bl.a. Ustilago spp., Fusarium spp. och S. nodorum genom att rensa bort mindre kärnor i partiet. Sotsjukdomarna i vete kan reduceras genom diverse mekaniska behandlingar eftersom sotsporerna sitter löst utanpå kärnan. (Borgen, 2001) Det har även utvecklats andra betningsmedel som är användbara i ekologiskt lantbruk. I Tyskland används Tillecur som är baserat på bl.a. senapspulver. Detta har god effekt mot stinksot. (Borgen, 2001) 9 Analys av utsädesburna sjukdomar Kvaliteten på allt utsäde som saluförs ska kontrolleras genom laboratorieanalys vid de nationella frökontrollföretagen. Kvalitetskraven som ska uppfyllas är bl.a. grobarhet, vattenhalt, renhet och sundhet. Renheten är ett mått på hur fritt utsädet är från övriga arter och sundheten är ett mått på förekomsten av utsädesburna sjukdomar. De olika kraven som ställs på utsädet varierar från art 17

18 till art och framgår av Statens jordbruksverks föreskrifter. I Sverige har vi för de flesta stråsädesarter högre kvalitetskrav än vad EUs regelverk kräver. Trots detta får utsäde som certifierats i annat land saluföras i Sverige med undantag av flyghavre där Sverige får ställa högre krav (Dahlberg, 2001). För den enskilde odlaren gäller det att vid köp av certifierat utsäde kräva den faktiska analysen av partiet och inte bara det undre eller övre värdet. Stinksot eller dvärgstinksotsporer kan förekomma i partiet men i lägre mängder (Dirke & Wallenhammar, 1998). De flesta utsädesfirmor skickar in utsädesprover tagna direkt ute hos lantbrukaren och värderar analysresultaten av dessa prover. Förutom att detta ger problem med representativiteten hos provet, har enligt van den Bulk & Langerak (1995) visat sig att ett orensat parti har en betydligt högre grad av infektion av flera av de utsädesburna sjukdomar än vad utsädet kommer att få efter rensning i renseri. Mot bakgrund av detta kan man dra slutsatsen att mycket av potentiellt utsäde aldrig kommer till renserierna eftersom det istället kasseras. Uttagningen av utsädesprovet på gården kan starkt påverka analysresultaten. Här är det viktigt att ett representativt prov tas ut, gärna från flera delar av partiet. Det faktum att lagringstiden har inflytande på patogeners vitalitet får stora konsekvenser för analysen. En analys gjord kort efter skörd kan få helt andra värden än en analys gjord vid sådd (Dirke & Wallenhammar, 1998 & Borgen, 2001). 10 Toleranströsklar för utsädesburna sjukdomar I Sverige har vi inga speciella regler för ekologiskt utsädesbehandling utan allt utsäde behandlas lika. Detta innebär att det är betningsrekommendationerna som styr utsädets fortsatta öde efter analysen. Diskussion pågår om att anpassa dessa trösklar till ekologisk produktion av utsäde eftersom de gamla trösklarna är satta utifrån den förutsättning att effektiva betningsprodukter finns att tillgå samt att grödan vid behov kan besprutas mot sjukdomar under växtsäsongen (Kristensen et al, 2001). Idag gällande rekommendationer framgår av tabell 1. Tabell 1. Betningsrekommendationer 2002 enligt Statens utsädeskontroll (SUK) Växtslag Smitta, % Betning Höstvete, råg, rågvete 0-40 Tillrådlig Nödvändig Vårvete 0-15 Ej nödvändig Tillrådlig Nödvändig Havre 0-35 Ej nödvändig Tillrådlig Nödvändig Vårkorn 0-10 Ej nödvändig Tillrådlig (Olvång, 2002) Nödvändig 18

19 För övrigt finns gränsvärden för sotsjukdomar; inga sporer av T.caries resp. T.contraversa tillåts i vår- eller höstvete, 0,1 % av Ustilago nuda i vår-och höstkorn och 500 sporer U.avenae /gram spannmål i bruksutsäde av havre. I klassen C1 är gränsvärdet 200 sporer/gram spannmål. Ärtor har ett gränsvärde för Ascochyta pisi på 5 % i bruksutsäde och 0% i C1. Lupin har inga gränsvärden i Sverige men i Danmark har 0 % Colletotrichum spp. satts som gräns. Allmänt kan sägas om gränsvärdena att Sverige driver en hårdare linje än t.ex. Danmark när det gäller sotsjukdomar medan det omvända råder för bladfläckssvampar (Borgen et al, 2000). Del II. Resultatdel Bakgrund Ett hinder för ekologisk utsädesproduktion är de skadegörare som är utsädesburna och som därmed kan verka begränsande på skördens storlek och försämra dess kvalitet. Det är av denna anledning angeläget att undersöka förekomsten av dessa skadegörare samt vilka odlingsåtgärder som har betydelse för utsädets sundhet. Kontrakterade utsädesodlare omfattas i regel av ett fungerande kontrollsystem för utsädesburna sjukdomar medan kunskapen om det hemmarensade utsädet är begränsad (Christenson, 1998). Ett fåtal skrifter finns på detta område varav bara en, Olvång (1999), rör ekologiskt utsäde. Skrifterna har i många fall inte publicerats utan är särtryck från de före detta nationella frökontrollanstalterna. Brukningsåtgärderna har stort inflytande på förekomsten av utsädesburna sjukdomar och med detta i baktanke sattes en enkät ihop för att undersöka den bakomliggande odlingshistorien för de insamlade utsädespartierna. Enkäten formulerades av Ann- Charlotte Wallenhammar, Lennart Johnsson och författaren med en av Växtskyddscentralens i Linköping (Göran Gustafsson) tidigare ihopsatta enkäter som mall. Material och metoder Spannmålspartier från Syd- och Mellansverige avsett för utsäde våren och hösten 2002 samt våren 2003 insamlades under två omgångar. Inventeringen kompletterades med en enkätundersökning för varje enskilt parti (bilaga 6). Proverna analyserades vid Frökontrollen Mellansverige AB (FMAB) med avseende på Drechslera spp., Bipolaris sorokiniana, Stagonospora nodorum, Tilletia spp., Ustilago spp., Ascochyta spp., Botrytis spp. och Fusarium spp. Urvalet av skadegörare har gjorts med utgångspunkt ifrån de patogener som analyseras inom den nationella utsädeskontrollen alt. utsädesanalysföretagen. 19

20 Utsädesproverna hanterades på FMAB och fraktionerades och märktes upp enligt gängse rutiner (Kvalitetsmanual för FMAB). Renhetsanalys utfördes inte, med undantag för prover som analyserades med avseende på sotförekomst. Sundhetsanalyserna är inte ackrediterade av ISTA (International Seed Testing Association) utan följer de rutiner som finns inom svensk utsädeskontroll. Analyserna utfördes med hjälp av Kvalitetsmanual för FMAB. Ursprunget till varje utsädesparti ges av bilaga 1. Nummerangivelsen avser förklara var utsädet odlades samt vilket år det odlades. I bilagan anger första siffran i kolumn 1 länet (1=Uppland, 2=Värmland, 3=Södermanland, 4=Örebro och norra Västergötland, 5=Skåne, 6=Gotland, 7=Östergötland, 8=Halland och 9=Kalmar och Kronobergs län), andra och tredje siffran anger produktionsår och parti, där 1-19 anger 2001, anger Undantag gäller för parti 406, 411 och 125 som producerades under år I bilaga 1 kan man även utläsa hur utsädet har producerats samt hur sundheten och grobarheten var. Av 114 erhållna och analyserade prover svarade 92 % av lantbrukarna på enkäten. Där uppgift saknas om sundhet av enskild skadegörare har lantbrukaren eller utsädesfirman i förväg analyserat provet på annan fröprovningsfirma och därigenom inte fått med de skadegörare vi eftersökt. Kolumnen som avser totalsmitta inbegriper inte sotsjukdomar vilkas smitta, angett i antal sporer per gram spannmål och för korn i procent, tillkommer. Omräkningar av gödselmängder till totalkväve gjordes med hjälp av Albertsson (2001). Grobarhetsanalys Till grobarhetsanalysen användes frö direkt från provpåsen och eventuella andra arter sorterades bort efter hand. Fröna placerades på, med vanligt vatten, fuktat groningspapper 1750, 22 x 40 cm (Munktell) med hjälp av inläggningsklocka (100 frön). Under första analysomgången gjordes s.k. fullständig analys då 4 x 100 kärnor lades in. Under den andra omgången undersöktes, 3 X 100 kärnor (s.k. vägledande analys). Fröna täcktes sedan med ensidigt plastbehandlat groningspapper 1755, 19x 40 cm med den belagda sidan ned mot fröna. Bottendelen viktes upp och papperet rullades ihop. Delproverna numrerades med provnummer och datum och rullarna ställdes i plastkruka med i botten liggande distanser för att undvika att provet skadas av stående vatten. Proven ställdes in i kallgroningsrum 10 C, under 4 dagar för att häva groningsvilan och ställdes efter detta in i varmgroning C, under 4 dygn. Avläsning gjordes därefter med lupp. Medeltalet för avräknade prov beräknades och uttrycktes i procent abnorma, döda och normala frön. Gibberellinsyra-behandlat papper användes ej under första analysomgången eftersom inget nyskördat material då användes. Sundhetsanalys 1. Osmometoden 2 x 50 rensade frön togs ut och lades på stansat filterpapper, doppat i mättad sackaroslösning 0,6 M, på plasttallrik. Plastlock lades på och provet staplades tillsammans med 10 andra prover inklusive ett referensprov mellan 2 glasskivor. Ett resårband virades runt om stapeln för att få stabilitet och förhindra avdunstning. Stapeln inkuberades under 7 dygn i ljusskåp med ljusintensitet minst 4000 lux under timmar. Temperaturen var här ca. 22 C under 20

21 mörkerperioden och C under ljusperioden. Vid inkubationstidens slut skedde avräkning av sjukdomsalstrande svampar med hjälp av UV-ljus i betraktningsskåp (Chromato-Vue Cabinet Model CC-60). Septoria spp. på vete, råg och rågvete avlästes i 365 nm och Drechslera spp. på havre och korn i 254 nm. För att komplettera fluorescensresultaten i betraktningsskåpet gjordes även en besprutning av papperen med NaOH-lösning (1%) då substanser bildade av Drechslera spp. färgas blå. Fläckarna räknades och angavs i procent av respektive svampsjukdom. 2. Pappersmetoden 2 x 50 frön togs ut och placerades med inläggningsklocka på filterpapper doppat i Acetatbuffert ph 5. Filterpapperen hade dessförinnan placerats i en låg plastskål, (blå skål). Alla skålar täcktes med glasskiva och inkuberades under 4 dygn i kallgroningsrum 10 C och därefter 5 dygn i C. Efter detta bestämdes förekomsten av sjukdomar med hjälp av stereolupp (Leica MS 5) och vid behov med mikroskåp (Leica ATC 2000). Resultatet angavs som procent angripna kärnor av det undersökta provet. 3. Stinksot och dvärgstinksotanalys. Det från början fraktionerade provet om 75 g vetekärna tömdes i E-kolv (200 ml) och skakades ordentligt med 50 ml vatten och 2 droppar diskmedel. 2 ml av suspensionen överfördes med pipett till preparatrör vilket centrifugerades i 5 minuter vid 1500 varv/minut och 2 minuter vid 5500 varv/minut. Överskottsvatten i provet tömdes ut och 0,12 ml glycerol-etanol-lösning tillsattes. Provet skakades för att få homogen suspension. 2 droppar av suspensionen togs ut med Pasteurpipett och lades på varsitt rutnät i räknekammare med rutnät 3 x 3 mm och 0,1 mm siktdjup. Täckglas lades på och antal sporer räknades i mikroskåp (Leica ATC 2000) vid 100 x förstoring. Antalet funna sporer multiplicerades med 22 som då gav antal sporer/gram spannmål. 4. Flygsotanalys av korn. Dag 1. Det uttagna provet sållades, rensades och vägdes upp till 120 gram rensat korn. Med hjälp av numigral togs 2000 kärnor ut och tömdes i 600 ml bägare. 50 ml vatten och 50 ml koncentrerad svavelsyra slogs på i nämnd ordning under kraftig omrörning. Provet fick stå i värmeskåp (Termak TS 4057), 75º C under 30 minuter. Provet omrördes kraftigt med glasstav och vatten fylldes på. Kärnorna sköljdes med vatten tills de flesta skalen var borta och spolades ned i en 1-liters sättkolv med hjälp av saltlösning (150g NaOH/l + 175g NaCl/l). Kolven fylldes till 2/3 med saltlösningen och förvarades i timmar i rumstemperatur. Innan laboratoriet lämnades dag 1 rördes innehållet i kolven om eftersom kärnorna riskerar att fastna i botten. Dag 2. Innehållet i kolven rördes om med stålstav och ytterligare saltlösning fylldes på tills kolven var nästan full. De embryon som flöt upp till ytan dekanterades bort med hjälp av 2, med olika stora nätstorlekar, tesilar och slogs i 100 ml bägare. Koncentrerad mjölksyra slogs på till 1 cm höjd. Ytterligare saltlösning slogs i kolven och embryodekanteringen gjordes om tills inga embryon fanns bland kärnorna. Bägaren med mjölksyra ställdes i 80º C under timmar. 21

22 Dag 3. Embryona sköljdes med 10 ml 99,5 % etanol och överfördes till petriskål. Alkohol/glycerollösning (2/3 etanol) hälldes över embryona till alla var fuktiga. Embryona undersöktes i stereolupp (Leica MS 5) och vid behov också i mikroskåp vid 40 x förstoring. Resultatet uttrycktes i procent naketsot. 5. Havreflygsot Provpåsen skakades om och 25 g havre vägdes upp. Provet tömdes i E-kolv (200 ml) och täcktes med parafilm. Provet skakades ordentligt med 50 ml vatten och 2 droppar diskmedel. 2 ml av suspensionen överfördes med pipett till preparatrör vilket centrifugerades i fem minuter vid 1500 varv/minut och 1 minut vid 5500 varv/minut. Överskottsvatten i provet tömdes ut och 0,12 ml glycerol/ etanollösning (2/3 glycerol) tillsattes. Provet skakades för att få homogen suspension. 2 droppar av suspensionen togs ut med Pasteur-pipett och lades på varsitt rutnät i räknekammare med rutnät 3 x 3 mm och 0,1 mm siktdjup. Täckglas lades på och antal sporer räknades i mikroskåp (Leica ATC 2000) vid 100 x förstoring. Antalet funna sporer multiplicerades med 66 och angavs som antal sporer per gram spannmål. Resultat Urvalet gjordes icke-slumpmässigt och antalet svar av de lantbrukare som skickade in utsädesprover redovisas i tabell 2. Tabell 2. Urval av lantbrukare och svarsfrekvens länsvis Totalt C S D T M I E N H, G Antal ingående i urvalet Svar ingående i beräkningen Svarsfrekvens, % Sundheten i allmänhet I tabell 3 kan man se hur ursprunget har spelat roll för sundheten i partierna. Se även tabell 1 för gränsvärden. Tabell 3. Ursprungets betydelse för betningsbehovet (*) Ej nödvändig Tillrådlig Nödvändig Totalt antal Statsplomberat % av antal Hemmaprod % av antal (*) Tabellen avser endast partier av korn, havre, vete, rågvete och råg där enkätsvar om ursprung inkommit. 22

23 Bland trindsäden har en större andel av utsädet varit inköpt konventionellt obetat. Årsmånen har undersökts genom att jämföra 2000, 2001 och 2002 (tabell 4). Tabell 4. Skördeår och smittograd i medeltal (% infekterade kärnor) för spannmål Skördeår Antal obs Totalsmitta Totalt Av tabell 4 framgår att en något högre smittograd erhållits för 2002 vilket också för många sädesslag bekräftas av växtskyddscentralerna. Skillnaden i smittograd mellan åren är dock inte signifikant avvikande. Tabell 5 visar hur sundheten för trindsäd såg ut under åren 2001 och Här finns inga skillnader mellan åren. Tabell 5. Skördeår och smittograd i medeltal (% infekterade frön) för trindsäd Skördeår Antal obs Totalsmitta Totalt 24 5 Vad gäller odlingsåtgärder rent allmänt har det varit plöjt i alla fall utom två, där det endast var stubbearbetat före sådd. De lantbrukare som svarat på frågan om liggsäd anger att det i mycket liten omfattning varit fråga om liggsäd. Sundheten hos vårkorn Vårkorn är generellt svårt drabbat av skadegörare och de flesta partier har en så pass hög smittograd att de måste betas. Här finns en stor sortskillnad vad gäller smittograden men denna är svårt att här säkert avgöra pga av det låga antalet prover. I undersökningen klarade sig endast 5,8 % under gränsen för tillrådlig och nödvändig betning under 2002 och 12,5 % under Detta överensstämmer bra med utsädesanalysföretagens analyser som visar på stort betningsbehov av korn i Mellansverige under 2003 (Växtskyddsbrev ). Länsvis var kornet friskast i Halland och Uppland (tabell 7). Värst drabbat var Örebro och Småland. Kornets flygsot påträffades i tre partier (två från Uppland och en från Sörmland). Smittograden var här under 1 %. Sortvalet har för korn inte visat sig ha någon betydelse, mycket på grund av att urvalet var för litet och variansen mycket stor inom sorterna. I bilaga 2 ges en överblick över samtliga sorter, grobarhet och totalangrepp. Grobarheten hos kornet har varit god. Vad gäller kornkärnor med både Fusariumoch Bipolaris-angrepp verkar det inte som om grobarheten har påverkats. Detta kan bero på att angreppen av Fusarium och Bipolaris varit små under Under 2002 var angreppen av Bipolaris exceptionellt höga men grobarheten verkar inte heller här ha påverkats (tabell 6). Den ökade angreppsgraden av Bipolaris stämmer också med Frökontrollernas resultat för 2002 (Växtskyddsbrev ). Enligt Waern (pers. medd. 2003) är Bipolaris-smittan starkt sortbunden där speciellt Baronesse brukar vara mottaglig. Notera att flera av Baronesse-partierna är svårt drabbade men att även andra sorter har hög smittograd. 23

24 Tabell 6. Smittograd av Bipolaris och grobarhet ( ) Parti Sort Smittograd, % Grobarhet % 901 Baronesse Baronesse Baronesse Baronesse Baronesse Baronesse Baronesse Baronesse Baronesse Baronesse Mentor Mentor Henni Henni Kinnan Baron./Ortega Okänd 2 92 Tabell 7. Länsvis smittograd Smittograd medelvärden,% Län C S D T M I E N H,G Korn Antal obs Havre Antal obs Höstvete Antal obs Vårvete Antal obs Råg Antal obs Rågvete Antal obs Speltvete Antal obs Åkerböna Antal obs Ärt Antal obs Lupin Antal obs