Violett guldvinge. Lycaena helle. Kännetecken. Utbredning och status. Fjärilar, Dagfjärilar

Transkript

1 Lycaena helle Violett guldvinge Fjärilar, Dagfjärilar NE NA LC DD NT VU EN Starkt hotad (EN) B2ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv) CR RE Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Lepidoptera (fjärilar), Familj: Lycaenidae (juvelvingar), Släkte: Lycaena, Art: Lycaena helle - violett guldvinge (Denis & Schiffermüller, 1775) Synonymer: Papilio helle Denis & Schiffermüller, 1775, Heodes amphidamas (Esper, 1780) Kännetecken Violett guldvinge förebådar sommaren och är ett litet smycke glänsande i violett mot brun och orangeröd botten på vingöversidorna. Undersidan är orangefärgad och rikligt tecknad med svarta punkter. Båda könen har på framvingarna samma svartaktiga rader av fläckar som inåt och utåt begränsar mellanfältet samt en svart diskfläck, men endast honan har gulröda fläckar utanför den yttre fläckraden. Hos honan finns också gulröda fläckar närmare utkanten på bakvingen och ibland också tydligare blåvioletta band av fläckar på båda vingarna. Vingspann mm. Utbredning och status Violett guldvinge förekommer i Fennoskandien som underarten lapponica. Den ersätts från västra Sibirien och österut av ssp. phintonis. Nominatformen förekommer i Centraleuropa och är där en av de mest hotade dagfjärilsarterna. I Fennoskandien minskade arten kraftigt redan under talen och minskningen fortsätter. Tillbakagången kan direkt knytas till de dramatiska förändringarna inom jordbruket med upphörande hävd av slåtter- och hagmarker, samt att ogödslade sådana blir allt ovanligare. Efter den regniga och kyliga sommaren 1987 försvann arten från stora områden. Från 1990-talet har som mest en handfull lokaler varit kända från län med aktuella förekomster. Ny slåtterteknik och en fortsatt kvalitetsförsämring av habitaten har lett till att fragmenteringen av gynnsamma livsmiljöer blivit ohållbar i stora delar av artens forna utbredningsområde. I Sverige har violett guldvinge alltid varit utpräglat lokalt förekommande, men individtätheten i de lokala populationerna var ofta ganska hög, åtminstone inom den centrala delen av totalutbredningen. Under 1800-talet var arten känd från Hälsingland till Norrbotten och Jämtland samt i Norge, nordligast från Finnmark. Enligt Svenska Fjärilar ( ) var arten sydligast påträffad i Västmanland, Värmland, Dalarna och Gästrikland, där den även då var lokal. Fram till 1955 var arten påträffad i samtliga provinser norr om ovan nämnda landskap utom Pite lappmark. Dessutom finns ett tillfälligt fynd från Närke Fram till början av 1970-talet kunde arten påträffas lokalt vid sin sydgräns i nordligaste Uppland. I norra Västmanland fanns den till mitten av 1970-talet i Skinnskatteberg och till mitten av 1980-talet i Högfors. I Värmland fanns arten 2008 bara kvar på en plats i Norra Finnskoga jämfört med fyra lokaler under föregående tioårsperiod. Även i Dalarna har arten minskat mycket starkt och finns nu möjligen endast kvar i fjällnära miljöer. Genom artens inkluderande i EU:s habitatdirektiv under 2000-talet har flertalet länsstyrelser i norra Sverige inventerat arten. I Härjedalen finns ännu några förekomster i fjällnära områden. I Medelpad har arten påträffats på en lokal. Huvudförekomsten finns idag i Jämtland och där både på lägre nivåer vid Storsjön och i fjällnära områden. Den kalkrika jordmånen bidrar där sannolikt till en större spridning av värdväxten till kärrmiljöer med lågväxt vegetation. Från Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten har rapporterats om ett fåtal lokaler under 2000-talet. Inga fynd har rapporterats från lappmarkerna. Arten har länge påträffats i de södra fjälltrakterna, men fynd saknas i fjälltrakterna mellan Jämtland och Lule lappmark och härifrån och vidare norrut var den endast mycket lokalt förekommande på enstaka, klimatmässigt gynnsamma, fjällsluttningar, bl.a. på Njulla vid Abisko i Torne lappmark. I Norge är artens historiska utbredningsområde mindre och sträcker sig från Akershus i söder fram till Jotunheimsmassivet (senast 2007) i väster och med nordgräns i norra Hedmark. Fynd saknas längre norrut med få undantag i alla områden med en högre årsnederbörd och ett mildare vinterklimat. Idag finns arten kvar på mindre än tio lokaler. Artens tidigare utbredning i Finland omfattade hela inlandet. Idag återfinns den endast med några spridda isolerade förekomster i södra hälften och mer sammanhängande från norra Österbotten till Kuusaamo. Den har även påträffats på södra och nordvästra Kolahalvön. Från Estland finns endast två äldre fynduppgifter. Världsutbredningen omfattar isolerade mindre förekomster i främst Pyrenéerna, Ardennerna, Jura, Vogeserna, Bayern, Tjeckien, Slovakien, östra Tyskland, Polen, Ural, Kaukasus och från Norden vidare österut genom Ryssland och Sibirien till Transbajkal, Amur och Jakutien. ArtDatabanken - artfaktablad 1

2 Ekologi Relativt stor samstämmighet råder i litteraturen om larvernas värdväxt. I Mellaneuropa är denna stor ormrot, Bistorta major (Polygonum bistorta), vilken inte växer som ursprungligt inhemsk i de nordiska länderna. I Fennoskandien är värdväxten ormrot, Bistorta vivipara (Polygonum viviparum). Uppgifter om ängssyra, Rumex acetosa, och bergsyra, Rumex acetosella, som värdväxter figurerar i äldre litteratur, men dessa har under uppfödning av svenska larver inte accepterats. Den violetta guldvingens lokala uppträdande och kraftiga minskning i södra delen av artens utbredning indikerar att ormrot, som är starkt hävdgynnad, är den enda värdväxten. Växten förekommer i Sverige i två vitt skilda miljöer. Av störst betydelse för guldvingen var åtminstone förr förekomster i frisk till fuktig, betad eller slåttrad, vanligen sluttande ängsmark med oförändrat god tillgång på rörligt markvatten. Jordarten skall vara mineralrik och väl dränerande (inte lera). I nederbördsrikare områden förekommer den även på torrare underlag. Den lågvuxna och solälskande ormroten trängs i denna miljö mycket snabbt ut om hävden bryts. Om inte de små groddplantorna som tillväxer på blomstängeln lossnar genom någon form av yttre påverkan, t.ex. genom slag vid slåtter, tillbakabildas de. Den andra livsmiljön är kärrmark, där växten förekommer i kalkpåverkad torv vid källframbrott och i övre fastmarksövergången i kraftigare lutande fattigkärr. Denna livsmiljö är relativt sällsynt utanför fjällkedjan, men är där den främsta livsmiljön för violett guldvinge. Vidare kan värdväxt och fjäril påträffas i soliga gläntor i skogsmark, vanligen i anslutning till bäckar eller översilningsmarker och ofta där dessa korsas av mindre vägar eller kraftledningsgator. Förekomster av värdväxten i vägkanter är oftast små men kan vara betydelsefulla för att binda samman ett nätverk av mer vitt utspridda lämpliga slåtterängs- eller kärrmiljöer. Fjärilen flyger under gynnsamma år i hela utbredningsområdet redan från mitten eller slutet av maj och ett par veckor framåt. Försenade individer kan ibland påträffas till början av juli. Äggen placeras ett och ett vid mittnerven på bladundersidorna av värdväxten. Larvutvecklingen tar i Mellaneuropa inte mer än cirka 20 dagar på den mer högväxta stor ormrot. Sannolikt gynnas larvutvecklingen i Sverige av att slåtter och höbärgning inte nämnvärt skadar den lågvuxna ormroten, utan istället i högre grad exponerar markytan för soluppvärmning. Larverna är mycket tröga och de uppvaktas i liten grad av myror. Förpuppningen sker i Mellaneuropa fritt hängande på döda växtdelar. I Sverige gräver larven ner sig i mossa före förpuppningen och arten övervintrar alltid i puppstadiet. Den partiella andragenerationen som är känd från Mellaneuropa har aldrig noterats i Sverige. Violett guldvinge är en av ett fåtal dagfjärilsarter som kan upprätthålla individrika populationer på kontinuerligt hävdad slåttermark, om denna sköts rätt. Flertalet blåvingearter i samma livsmiljö gynnas istället av kortvarigt bruten hävd och utnyttjar vid kontinuerlig hävd i högre grad kantzonerna för sin larvutveckling. Hot Arten hotas av upphörande traditionell hävd och igenplantering av ogödslade, företrädesvis sluttande slåtterängsmark på olika markunderlag. Det finns starka skäl att misstänka att den numera väder- och tidpunktsmässigt obundna ensilagetekniken kommer att leda till att skörden oftare infaller under ett kritiskt skede i artens livscykel då larver är för små för att finna vägen tillbaka till värdväxten eller ägg skakas loss från sitt underlag. Vidare hotas arten av dikningsföretag som eliminerar översilningsytor i både hagmark och gläntrik skogsmark. Artens livsmiljöer har redan i hög grad gått förlorade och violett guldvinge hotas idag av den tilltagande isoleringen av kvarvarande populationer. År med onormalt solfattigt och kyligt väder under sommaren leder ofta till att höskördar går förlorade. Kvarlämnat förmultnande gräs missgynnar ormroten. Sådana år gör också att färre lantbrukare förlitar sig på traditionell slåtter och övergår till ensilagetekniken. Detta är den sannolikaste förklaringen till många lokala populationers utdöende. Återkolonisering riskerar att helt utebli då fragmentering och isolering av livsmiljöerna passerat en okänd kritisk gräns. Artens mycket snabba försvinnande från alla områden söder om Jämtland samtidigt som ensilagetekniken fått större spridning bör tas som en skarp varning att arten snart kan vara helt försvunnen från odlingslandskapet i Sverige. ArtDatabanken - artfaktablad 2

3 Åtgärder Arten bör uppmärksammas inom de områden där dess livsmiljöer ännu är relativt talrika och oförstörda för att på sikt garantera artens överlevnad i jordbrukslandskapet. Sådana områden finns ännu i Jämtland, Ångermanland och Västerbotten. Ogödslade slåtterängar med förekomst av violett guldvinge bör skyddas från gödsling och upplöjning. Höskörden bör fortsättningsvis ske på en tidpunkt då vädret medger möjlighet att torka höet på marken och endast en skörd bör tas ut varje säsong på traditionellt vis. Undvik att använda ensilageteknik med flera skördar av kortare gräs i dessa områden. I naturvårdsområden där hävden varit bruten men återupptagits bör en återinplantering av violett guldvinge övervägas om artens möjligheter att naturligt återkolonisera området bedöms som orealistiska. En noggrann studie av artens ekologi är nödvändig innan ett sådant företag sätts i verket och en uppföljning av inplanteringsresultaten av största vikt. Artens utbredning och populationsstorlek inom de slåttrade naturreservaten i Jämtlands län som sköts för att gynna olika orkidéarter bör noga kartläggas. Övrigt Arten omfattas av EU:s habitatdirektiv vilket innebär att arten skall skyddas i nätverket Natura Ett nationellt åtgärdsprogram är under framtagande. Finn Iversen har bidragit med väsentlig information vid första revisionen av artfaktabladet. Nils Ryrholm har bidragit med väsentlig information vid samtliga revisioner av faktabladet. Konventioner och artskydd Konventioner: Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4 Fridlysning: Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5, 7. Bestämmelsen gäller hela landet Åtgärdsprogram: Ej påbörjat ArtDatabanken - artfaktablad 3

4 Litteratur Berglind, S.-Å Ängsfjärilar påväg att ersättas av granplantor. Värmlands natur 1990(4): Bink, F.A Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem. Burrau, N Macrolepidopterologiska iakttagelser från Härnösandstrakten och Nordingrå Opusc. ent. 23(1-2): Cederberg, B Rapporter Inocellia 12(1): Ebert, G Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart. Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Eliasson, H Macrolepidopterfaunan i Älvkarleby. Ent. Tidskr. 66: Franzén, M. & Johannesson, M Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige Ent. Tidskr. 126: Frendin, H Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: Geiger, W Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg. Hedqvist, K.-J Fjärilar från Vindelälvens dalgång inom Degerfors socken i Västerbottens län. Ent. Tidskr. 71(1): Henriksen, H.J. & Kreutzer, I The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense. Higgins, L.G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes, P Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm. Kesküla, T Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: Kozlov, M. & Jalava, J Lepidoptera of the Kola Peninsula, northwestern Russia, report no. 1 from the research projekt on the Entomological Bioindicators on Kola Peninsula. Ent. Fenn. 5: Lampa, S Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): Langer, T.W Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn. Larsson, A Storfjärilar infångade i området norr om Satisjaure och Pätsatsjaure i Lule Lappmark åren Ent. Tidskr. 89(1-2): Lindeborg, M Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige Ent. Tidskr. 130: Lindeborg, M. (in prep.). Åtgärdsprogram för violett guldvinge Naturvårdsverket. Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen. Malmgren, U Västmanlands flora. Svensk Botanisk tidskrift, Lund. Meyer, M Proposals of criteria for the compilation of a European Red Data List of Papilionoidea et Hesperioidea endangered on continental level. SEL abstract of lecture. Mossberg, B. & Stenberg, L Den nordiska floran. Wahlström & Widstrands förlag, Stockholm. Nilsson, M. & Berglind, S.-Å Dagflygande ängsfjärilar i Värmlands län 2004, en inventering i Östmark-Höljesområdet och Örtensjö-området. Rapport 2004:25, Länsstyrelsen i Värmlands län. Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm. Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C. W. K. Gleerups förlag, Lund. Palmqvist, G Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige Ent. Tidskr. 132: Pellmyr, O Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: Ryrholm, N Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige Ent. Tidskr. 116(1-2): Ryrholm, N. & Ohlsson, A Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige Ent. Tidskr. 125: Ryrholm, N Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige Ent. Tidskr. 126: Sandberg, G Om en for Norges fauna og regio arctica ny Rhopalocer. Ent. Tidskr. 4(3-4): Väisänen, R Conservation of Lepidoptera in Finland; recent advances. Nota lepid. 14(4): Wahlgren, E Om de svenska Heodes arterna. Ent. Tidskr. 45(2-3): Wretlind, E.G Om den högre fjärilsfaunan i en av de östliga lappmarkssocknarna, Malå i Västerbottens län. Ent. Tidskr. 52: Östlund, R Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2-4): ArtDatabanken - artfaktablad 4

5 Författare Claes U. Eliasson Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & ArtDatabanken - artfaktablad 5