Bibliotek skall finnas överallt Att resa i främmande biblioteksland

Transkript

1 Bibliotek skall finnas överallt Att resa i främmande biblioteksland Tomas Lidman Honduras Inte precis nere vid den helt förstörda flodstranden, utan en bit upp på kullarna ovanför, låg det nya nationalbiblioteket inrymt i en gammal byggnad i kolonial stil. Ett stort atrium släppte generöst in det starka ljuset men byggnaden gav ändock skugga tack vare det utskjutande taket. Färgerna var starka och klara, gult och grönt. Det återstod mycket arbete innan byggnaden kunde tas i bruk och böckerna det sköra arvet från förr låg travade på varandra i primitiva salar, exponerade för fukt och skadedjur. På husen strax nedanför kunde man se hur högt floden stigit när orkanen Mitch varit som allra mest hänsynslös. Där fanns ett tydligt streck av lera. Personalen hade försökt ta sina nya arbetsplatser i bruk så bra det gick. Nästan allt saknades, hyllor, papper, pennor, skåp. Men man var glad för att det inte gått för nationalbiblioteket som för konstmuseet. Den rasande floden hade helt underminerat stora delar av byggnaden som numera var utrymd. Hur skall vi från vår utgångspunkt på ett konstruktivt sätt kunna bidra till att situationen blir bättre? Det var en fråga jag ofta återkom till under min resa till fyra centralamerikanska länder under vintern Jag var inte ensam. Med mig hade jag KBs administrative chef Bo-Ingemar Darlin, som under flera år haft det ekonomiska ansvaret för KBs mellanamerikaprojekt, och Britt-Mari Andersson-Pelling som varit projektledare från starten. Dessutom deltog Jane Cederquist och Lars Redin från Historiska museet som driver ett parallellprojekt på museisidan. Biblioteksprojektet syftar för det första till att bygga upp och stödja nationalbiblioteksfunktionen i Guatemala, Honduras, Nicaragua och El Salvador, för det andra att stödja infrastrukturella satsningar på folkbibliotekssidan. En hjälp till självhjälp. Vi gjorde också besök på små folkbibliotek i huvudstadens utkanter där människorna lever under de uslaste förhållanden och små barn ofta driver omkring utan stöd och tillsyn. Kvinnorna har den fulla försörjningsbördan och männen drivs i en känsla av otillräcklighet och vanmakt in i olika drogberoenden. Vi såg dem sitta vid vägkanterna, magra med sina huvuden djupt nedsjunkna i händerna som för att dölja sina ansikten för sig själva och omvärlden. Biblioteken var en kombination av daghem, fritidscenter, allaktivitetshus med angränsande skollokaler. Trots att det var vinterlov var lokalerna överfulla av barn i alla åldrar. Böckerna var väl använda, ofta smutsiga och ganska trasiga men ändå ordnade på ett överskådligt och trevligt sätt. Av de båda bibliotekarierna, som inte bara hade att övervaka böckerna utan också skulle se till att barnen hade meningsfull sysselsättning också när de inte läste, fick vi veta att detta kanske var enda platsen där barnen fick vara sig själva ett kort tag och inte utnyttjades till familjens försörjning. Biblioteket var den enda plats dit man kunde gå och dra sig undan en ofattbar misär. Här rådde också en uppsluppen stämning. Det var roligt att komma in och se den aktivitet som rådde. Genast fick vi några kollektiva teckningar där biblioteket och läsandet prisades. Jag tog med mig en teckning hem och min dotter Charlotte berättade om dess historia för sin klass någon vecka senare.

2 Regnandet hade underminerat snart sagt varje dalsänka och vägarna och broarna hade flutit bort. Bilen som vi åkte i tvingades gång på gång ned i flodbotten där den fick kryssa sig fram mellan stenar och nedfallna träd. Upp igen, upp i de kringliggande bergen. Vi var bjudna på lunch till kulturministern och före detta journalisten och storgodsägaren Herman Allan Padgett. Det var inte så långt dit, kanske 50 km, men den dåliga vägen gjorde det upplevda avståndet avsevärt längre. Hans hus låg väl inbäddat i djupaste grönska, men ändå med fri utsikt åt flera håll. Han hade ett långt liv bakom sig med flera äktenskap, ett stort antal barn och barnbarn. Det yngsta befann sig på plats och lekte i den obligatoriska poolen. Bakom huset fanns julkrubban kvar. Den utgjorde ett eget litet samhälle under bar himmel. Lunchen var den klassiska mellanamerikanska med olika rätter, bönröra, majsbröd och grillat kött av olika slag. Vad sa kulturministern i sitt tal till oss egentligen? Han sa naturligtvis att samarbetet mellan Honduras och Sverige fungerade bra, i alla fall vad gällde kulturbiståndet. Det svenska bidraget var ytterst viktigt och i själva verket en förutsättning för den fortsatta existensen av många bibliotek. Särskilt viktigt var biståndet till nationalbiblioteket som nu i sin nya skrud behövde allt stöd. Vad svarar man på det? Man ställer naturligtvis inte den logiska följdfrågan varför det är på detta viset. Varför är pengarna så orättvist fördelade. Det hade ju varit alldeles fel och ett brott mot konvenansen. Nej, man får framhålla att detta projekt bygger på ömsesidighet. Att vår strävan är att bygga upp någonting gemensamt som värdlandet successivt kan ta över. Att det är stimulerande att medverka till långsiktig höjning av läskunnigheten och bildningen. Det senare är dessutom helt sant. Det är en otrolig upplevelse att på plats kunna konstatera den effekt som biståndet har. Att hyllor som inköpts för biståndspengar fylls av böcker som införskaffats på samma premisser och att böckerna används. Nicaragua Man får inte tro att Nicaragua bara består av det av jordbävningar hårt drabbade Managua. Managua är ingen rolig stad. Den bär så tydliga spår av sin tragiska historia ödelades den helt av en kraftig jordbävning. Den återskapades igen men är idag huvudsakligen en kåkstad som byggts upp på ruinerna av den gamla staden, som återigen nästan helt förstördes Både Léon och Granada är två historiskt intressanta städer centralorter i var sin provins som har en sliten men mänskligare atmosfär. Själv har jag fastnat för Granada som ligger ca 40 km från Managua. Staden består av några stora öppna torg och ett fåtal gator i det typiska rutmönster som kännetecknar den tidiga barockens stadsarkitektur. Vi hittar samma typ av stadsplan i flera städer i Europa grundade på talen. Det är lätt att hitta, man går aldrig vilse trots att det knappast existerar några gatlyktor eller gatskyltar. Det är gediget mörkt efter nattens inbrott. Mörkt och fuktigt. Fukten lägger sig som ett skyddsförband kring kroppen. Människorna lever ute. På kvällarna finns det ingen klar gräns som markerar vad som är ute och vad som är inne. Hela torget eller gatan utanför huset är en del av vardagsrummet. TVn står ofta på och man får en god uppfattning om livets villkor hos en inte alltför välbärgad stadsfamilj. I denna sköna stad pågick en bibliotekskonferens med utbildning för landets samtliga folkbibliotekarier. Nationalbiblioteket stod som värd och vårt gemensamma projekt bistod med extern lärarkompetens och med vissa kostnader för resor och uppehälle. Konferenslokalen låg lite högt, på en öppen plats, med utsikt över de gamla tegeltaken. Den fungerade samtidigt som kulturhus och konstmuseum. Den lätta brisen hade fri tillgång till konferensdeltagarna och gav dem välbehövlig svalka. Temperaturen sjönk sällan under plus 35 grader. Det behövdes inga väggar.

3 Det var konkreta biblioteksfrågor som avhandlades, bl.a. inköp och tidskriftshantering. Kursledningen i form av nationalbibliotekarien Jimmy Alvarado och Javier Jiron hade lagt ned ett enormt arbete på att samla alla engagerade vid ett och samma tillfälle. Den hade gjort upp ett imponerande program med omväxlande praktiska och teoretiska övningar. Här fanns deltagare från de allra nordligaste provinserna och från de otillgängliga atlantkuststäderna, som Bluefields. Intresset var kolossalt. Jag kunde se på mina kollegers positiva och förväntansfulla ansiktsuttryck, att detta var något som man verkligen uppskattade och hade sett fram emot. Det finns egentligen ingen biblioteksutbildning i landet, och vill man ha en sådan, måste man välja Mexico eller Guatemala, med alla de kostnader ett sådant uppehälle för med sig. Det här blev ett tillfälle för professionell förkovran och erfarenhetsutbyte med likasinnade. Som bevis på genomgången utbildning fick man ett diplom. Utbildningen betraktades som så pass viktig att utbildningsministern själv José Antonio Alvarado tillsammans med kulturministern Clemente Guido förrättade invigningen. Avslutningen och den högtidliga diplomutdelningen, som sköttes av kulturministern med ringa assistans av mig, ägde rum på nationalbiblioteket i Managua. Efter avslutningen åkte vi tillbaka till Granada och åt middag hos utbildningsministern. Han bodde i ett elegant hus i utkanten av staden. Det var välbevakat med höga stängsel och ett obestämt antal vakter. Mörkret hade fallit när vi kom dit, så det var svårt att få någon uppfattning om hur det låg placerat, men så mycket såg vi, att det var en stor enplansvilla med flera sällskapsrum där den lokala, färgstarka konsten var väl representerad, liksom det typiska konsthantverket från trakten. Stolt visade han oss runt och pekade ut sängen där hans far legat och sovit när inbördeskriget brutit ut och Sandinisterna kom och tog över huset. Fadern, som var Somoza-anhängare och även hög tjänsteman på den tiden, flydde ut i trädgården men togs till fånga. Han ställdes inför faktum att antingen tvingas skriva på en överlåtelsehandling av egendomen till Sandinisterna och bli kvar i landet, eller deporteras utomlands. Han valde det senare och tilläts fly till USA, där han fortfarande lever. Han kommer aldrig mera att sätta sin fot i det här landet, sa ministern/sonen. Huset blev sedan högkvarter för den lokala förvaltningen under Sandinisttiden återfick familjen egendomen och den är nu så långt möjligt restaurerad till ursprungligt skick. Hela historien berättades med viss humor, stor inlevelse och dramatik, men såren från den tiden var fortfarande vidöppna. Självfallet sade han ingenting om orsakerna till inbördeskriget och Somoza-regimens fall. Det fick vi lista ut själva. Och den rigorösa bevakningen talade sitt tydliga språk. Den vackra matsalen var dekorerad i klara färger och matbord och stolar var gjorda i ädelträ från trakten. Även maten hade en lokal prägel och till huvudrätt serverades halstrad fisk. Fisken är mycket speciell med ett gigantiskt huvud och en liten kropp, vilket får den att se grotesk ut på fatet. Men den var god. Två små nätta indianskor skötte köket och serveringen. De lyckades med stor nit servera varje rätt från fel håll. Utan framgång försökte värdinnan korrigera dem med tydliga ansiktsuttryck. Hon förklarade senare att detta med vänster och höger inte existerar som begrepp bland Mayafolket. Man förstår helt enkelt inte vad som avses. Under middagen berättade ministern om sina lejon i trädgården. Jag kunde ju bara inte tro honom! Men han vidhöll att han hade två välskapta lejonungar i en bur bara några tiotals meter från matsalsfönstret. Detta måste beskådas. Ministern tog fram en jätteficklampa och vi begav oss i gåsmarsch ut i nattmörkret. Mycket riktigt, i en bur som såg ut som en gammaldags cirkusvagn, fanns två gyllene lejonungar. Deras ögon gnistrade i ljuskäglan från ficklampan. De var lekfulla. Man kunde sticka in en pinne genom gallret och de angrep den genast med sina tassar. Försiktigt kunde man också känna på pälsen. Förundrade stod vi där i

4 den ljumma natten och förstod att skall man hålla på formerna och vill stryka under sin betydelse, gäller det att ha lejon som husdjur. Ometepe Den imponerande Vannen tog oss dagen därpå ned till staden Rivas som ligger i södra änden av Nicaraguasjön. Nicaraguasjön är en av Sydamerikas största insjöar och isolerades från Stilla Havet genom landhöjning för några tusen år sedan. Denna förhållandevis sena isolering har medfört ett unikt djurliv. Bland annat finns här världens enda sötvattenshaj, en imponerande skapelse som kunde beskådas vid de lite förfallna caféerna som fanns i hamnen. Den lilla hamnen används främst som förbindelselänk till två små vulkanöar som finns mitt i sjön. Det var till en av dem, Ometepe, vi var på väg för att inviga två nya folkbibliotek. För Nicaraguaborna är bananer en viktig basföda. Det kunde vi konstatera när vi såg en skakig färja komma in i hamnen och försiktigt lossa sin väldiga last av bananer. Båten hade en oroande slagsida och allteftersom bananerna lossades höjde färjan sin vattenlinje. Bananstockarna bars av i den ca 40-gradiga värmen. Det visade sig att det var just den färjan som skulle ta oss över till Ometepe. Allt tog sin tid och ministern blev allt otåligare och vankade av och an. Vi andra tog det lugnt och sökte skydd undan solen. Det blåste välgörande på sjön och efter en timmes färd med en vidunderlig utsikt över de vackra vulkanöarna var vi framme i byn Moyogalpa ett par timmar försenade. Trots detta väntade en entusiastisk orkester på oss med fanfarer och spel på kajen. I triumf fördes vi genom bygatan upp till det lilla biblioteket som skulle invigas. Det var för dagen dekorerat med ballonger och banderoller i gult och blått. Byborna hade slutit upp i imponerande skaror och vi förstod att det var en viktig och högtidlig dag. Invigningen skedde utan incidenter och vi kunde beskåda bland annat böcker och hyllor som svenska skattebetalare bekostat. I största hast färdades vi till nästa ort och nästa invigning. Balgue låg på andra sidan ön och vi fick åka runt vulkanen. Ministern körde själv sin Van kraftfullt på slingriga vägar. Vi förstod emellertid när vi passerade en cricketstadion alldeles före byn att biblioteksinvigningen skulle få konkurrens. Vi behövde dock inte oroa oss för när vi kom fram, också här ett par timmar försenade, blev vi högtidligt och nyfiket mottagna och satta i skuggan invid den byggnad som snart skulle invigas. Små söta skolflickor i ljuva klänningar dansade för oss och några pojkar spelade taktfast musik. Ministern och jag hade nu i vårt tunga värv att klippa band inte bara sällskap av borgmästaren Mario Ortiz utan också av den lokala padren som frejdigt välsignade böckerna genom att stänka vatten på dem. Biblioteket bestod av ett öppet rum med läsplatser, hyllor och böcker. Allt försiggick under den stekande solen. Vi kunde inte bli kvar någon längre tid och ganska stressade körde vi genom det vackra landskapet tillbaka till färjan som tvingats vänta på oss. Båtfärden gav tid till allvarligare funderingar. Hur går det med dessa ömtåliga institutioner biblioteken när vi lämnat ön? Har de någon framtid och finns det någon som kommer att sörja för dem? Och vad betyder de egentligen för människorna som lever på en plats som präglas av självförsörjning och brist på pengar? Läskunnigheten som under Sandinisttiden ökat har nu fallit tillbaka och vad kan biblioteken göra för att ändra på detta? Man gör det enkelt för sig om man säger att på dessa frågor finns inga riktiga svar. Självfallet bidrar biblioteken till en positiv samhällsutveckling. Bara att de finns där, synliga, som manifestationer för kunskap och bildning, och utgör en protest mot okunnighet och analfabetism är viktigt. De nästan söndertummade och mycket nedsmutsade böckerna jag såg på flera bibliotek vittnade också om att de användes och lästes. Jag slöt fred med mig själv och insåg projektets betydelse för ett land i stort behov av inte

5 bara teknisk utveckling utan också stöd för kunskapsuppbyggnad och bildning. Då först kan man bygga upp en hållbar och folkligt accepterad demokrati. Ikoner 2000:1