Löneavtal och konkurrenskraft i Danmark och Norge

Transkript

1 1 Maj 2014 Löneavtal och konkurrenskraft i Danmark och Norge Under vintern och våren har nya löneavtal slutits i Danmark och Norge. Den danska lönebildningen har alltsedan 2010 års avtal starkt präglats av den ekonomiska krisen. Även 2014 års avtal innehåller relativt måttliga arbetskostnadsökningar. Ändå signalerar årets danska uppgörelse ett första steg mot en normalisering efter krisavtalen 2010 och Påslagen blev något högre i 2014 års avtal och parterna gick tillbaka till treåriga avtal. Samtidigt har konkurrenskraften för dansk ekonomi förbättrats efter några år av försvagning före finanskrisen. I Norge indikerar årets avtal en nedväxling av löneökningstakten. Trots detta lär de norska löneökningarna även fortsättningsvis bli högre än i konkurrentländerna. En försvagning av den norska kronen under 2013 innebär samtidigt en viss lättnad för landets exportföretag. En ny utredning om norsk lönebildning, Holden III, sluter upp bakom frontfagsmodellen och analyserar framtida utmaningar. Danmark Efter den kraftiga nedgången i samband med finanskrisen har återhämtningen i dansk ekonomi varit väsentligt långsammare än till exempel i Sverige och Norge. Även i förhållande till euroområdet har den danska utvecklingen varit svagare och fortfarande ligger BNP på en lägre nivå än före krisen (diagram 1). Diagram 1 BNP, volym, index 2008: kv1=100 Källa: Eurostat

2 2 Det stora prisfallet på dansk bostadsmarknad orsakade en kraftig nedgång i byggandet, samtidigt som de lägre förmögenhetsvärdena på bostäder ledde till ett ökat sparande bland de högt skuldsatta danska hushållen och en neddragning av konsumtionen. Konsumtionen har inte återhämtat sig alls och ligger fortfarande närmare 6 procent under nivån före krisen. I samband med krisen försämrades också arbetsmarknaden kraftigt och arbetslösheten fördubblades på kort tid. Diagram 2 Danmark: Löneökningar och arbetslöshet, procentuell förändring respektive procent av arbetskraften Källa: Danmarks statistik Låga påslag i danska avtal lite högre 2014 Löneökningstakten föll tillbaka från 4,5 procent till 2,5 procent på bara ett år (diagram 2). En ytterligare nedväxling kom till stånd när 2010 års tvååriga löneavtal kom på plats i den privata sektorn. Det vägledande avtalet inom industrin gav då en höjning av lägstlönerna med 1,1 procent första avtalsåret och 1,7 procent andra året. För normallöneområden med endast centrala påslag blev motsvarande ökningstal 1,5 respektive 2,25 procent. Följande år 2011 slöt offentlig sektor nya avtal, också på två år, som innehöll lönefrysningar det första avtalsåret och blygsamma löneökningstal andra avtalsåret. Lönefrysningarna var en följd av den följsamhetsmekanism som finns gentemot privat sektor. Även det tvåårsavtal som slöts 2012 i privat sektor innehöll historiskt låga påslag. Under loppet av 2013 skedde en viss stabilisering på arbetsmarknaden och tillförsikten inom industrin växte. Stämningsläget inför 2014 års förhandlingar i privat sektor var därför något mer optimistiskt än inför 2012 och 2010 års avtalsrörelser. Dessutom hade krisårens låga löneökningar medverkat till att Danmark förbättrat sin kostnadsmässiga konkurrenskraft. Industrins avtal som är vägledande för det så kallade mindstebetalningsområdet, där en stor del av lönebildningen sker på lokal nivå, blev klart i början av februari Avtalet är treårigt, till skillnad från de två föregående överenskommelserna 2010 och 2012 som var tvååriga. Sammantaget är avtalet värt cirka 5,4 procent över treårsperioden, eller 1,8 procent per år. Höjningen av lönerna uppgår till knappt 4,5 procent över perioden och resterande 1 procent förklaras framför allt av avsättning till individuella konton som den anställde kan använda till pension, betald ledighet eller lön.

3 Kostnadsramen för transportavtalet, som är vägledande för normallöneområdet där lönebildningen sker på central nivå, blev knappt 6 procent över tre år. Löneökningen uppgår till 5 procent och övriga förbättringar som avsättning till individuella konton är värda cirka 1 procent. Sammantaget hamnade 2014 års avtal i privat sektor något högre än föregående avtal Återgången till treårsavtal kan möjligen också ses som ett tecken på normalisering efter krisavtalen 2010 och Därmed har Danmark gått samma väg som tidigare Finland och Sverige där man nu är tillbaka i treåriga uppgörelser efter några år med kortare avtalsperioder. Stärkt konkurrenskraft för dansk industri Den försiktigt ökade optimismen i dansk industri är dels ett uttryck för ljusare konjunkturutsikter, men den bottnar också i de senaste årens förbättring av den kostnadsmässiga konkurrenskraften. Man kan dessutom också notera en viss allmän omsvängning i den tidigare ganska negativa synen på dansk konkurrenskraft. Traditionella mått på konkurrenskraft som enhetsarbetskostnader visar visserligen på en tydlig försämring under 2000-talet fram till krisen, både beroende på högre löneökningar än i omvärlden och en svag produktivitetsutveckling, men samtidigt har prisutvecklingen på dansk export varit relativt gynnsam. Ekonomi- och inrikesministeriet konstataterar i rapporten Danske industrivirksomheders lønkonkurrenceevne er fortsat udfordret att trots att konkurrenskraften förbättrats de senaste åren återstår fortfarande för dansk ekonomi att återta förlorad mark. Denna syn ifrågasätts dock till exempel av danska LO som får visst stöd av den så kallade produktivitetskommissionen som i sin rapport Danmarks produktivitet hvor er problemerne? rekommenderar att man är försiktig med att utnyttja enhetsarbetskostnader vid internationella jämförelser utan att också ta hänsyn till förändringar i bytesförhållandet - alltså förhållandet mellan priserna på det Danmark exporterar och det man importerar. Diagram 3 Enhetsarbetskostnader i tillverkningsindustrin Index 1995= Danmark Tyskland Finland Sverige Norge Källa: Eurostat Jämför man utvecklingen av enhetsarbetskostnader i Danmark med övriga nordiska länder och Tyskland sedan mitten av 1990-talet ser det onekligen ut

4 som att den danska konkurrenskraften har försvagats (diagram 3). Medan enhetsarbetskostnaderna i Sverige, Finland och Tyskland föll med mellan procent från mitten av 1990-talet fram till finanskrisen, steg de i Danmark med över 20 procent under samma period. Endast den oljedopade norska ekonomin uppvisade en större ökning av enhetsarbetskostnaden. Det är dock viktigt att hålla i minnet vad enhetsarbetskostnaden visar och vad den inte visar. Enhetsarbetskostnaden mäter relationen mellan arbetskraftskostnaderna och volymen varor och/eller tjänster som produceras. Om arbetskraftskostnaderna ökar mer än produktionsvolymen per arbetad timme stiger enhetsarbetskostnaden. Sålunda kan arbetskraftskostnaderna öka mer i ett land än i omvärlden om också produktiviteten ökar mer, utan att konkurrenskraften därför försämras. Alternativt kan konkurrerenskraften upprätthållas om de högre löneökningarna motverkas av en försvagning av växelkursen. Ett problem med enhetsarbetskostnaden som ett mått på konkurrenskraft är dock att den relaterar förändringen av arbetskraftskostnaden med förändringen i produktionsvolymen och att det kan vara svårt att beräkna produktionen i reala termer. Om det till exempel är så att ett land är framgångsrikt med att ta ut högre priser för sina produkter till exempel via hög specialisering, eftersökt design eller hög kvalitet, som inte fångas upp i den beräknade produktionsvolymen, behöver en ökning av den relativa enhetsarbetskostnaden inte vara något problem. I viss mån verkar så vara fallet för dansk industri. Ett sätt att illustrera detta är att jämföra utvecklingen av löneandelen i Danmark med den i konkurrentländerna. Förändringen i löneandelen, eller arbetskostnadsandelen, avspeglar förhållandet mellan utvecklingen av arbetskraftskostnader och den nominella produktiviteten och inte den reala produktiviteten som enhetsarbetskostnaden gör. Löneandelen behöver således inte stiga, trots att arbetskraftskostnaderna ökar mer än den reala produktiviteten, om företagen samtidigt har möjlighet att öka sina priser i motsvarande grad. Diagram 4 Löneandel i tillverkningsindustrin, index 1995= ,0 125,0 120,0 115,0 110,0 105,0 100,0 95,0 90,0 85,0 80,0 Danmark Tyskland Finland Sverige Norge Källa: Eurostat

5 5 Som framgår av diagram 4 framstår den danska konkurrenskraften som betydligt starkare om den mäts på detta sätt. Jämfört med resten av Norden och Tyskland är det endast det sistnämnda landet som haft en svagare utveckling av löneandelen. Noterbart är också att utvecklingen för Sverige, och i ännu högre grad Finland, framstår som väsentligt mindre gynnsam än om man tittar på enhetsarbetskostnaden. För Norge gäller motsatt förhållande. Ländernas olika branschsammansättning spelar härvidlag en viktig roll för deras respektive prisutveckling. Telekom och skog (Sverige, Finland) har till exempel haft en svag prisutveckling jämfört med läkemedel (Danmark) och produkter relaterade till olje- och gasindustrin (Norge). Samtidigt kan det också vara så att danska företag varit mer framgångsrika än sina utländska konkurrenter med att utveckla till exempel design och kvalitet och därmed mött en högre betalningsvilja hos sina kunder. Det bör noteras att jämförelsen mellan länder är känslig för vilken starttidpunkt som används. I diagram 4 har 1995 använts som starttidpunkt. I Finland och Sverige sjönk till exempel löneandelen kraftigt under första halvan av talet, medan löneandelen steg i Tyskland under samma period. För Finland och Sverige skulle jämförelsen sålunda se mer gynnsam ut, och mindre gynnsam för Tyskland, om starttidpunkten sattes några år tidigare. När det gäller den danska industrins konkurrenskraft har det skett en otvetydig förstärkning de senaste fem åren, både om man tittar på löneandelens utveckling och den relativa enhetsarbetskostnaden. Förstärkningen av konkurrenskraften enligt det sistnämnda måttet har dessutom varit större än vad som framgår av diagram 3 eftersom den danska kronen försvagades under perioden (under 2013 och 2014 har kronen emellertid återtagit en del av den tidigare försvagningen). Norge Lägre löneökningar i Norge men fortsatt högre än i omvärlden Avtalsförhandlingarna i Norge 2014 genomförs i förbundsvisa förhandlingar. Eftersom 2014 är ett huvudförhandlingsår omfattar förhandlingarna inte enbart löner utan också andra frågor. För den fackliga sidan var en uppgörelse om tjänstepensioner ett viktigt krav i 2014 års avtalsrörelse, där man ville få till ett nytt avtal om förvaltningen av den obligatoriska tjänstepensionen. Arbetsgivarsidan ville dock inte inkludera tjänstepensionen i några förhandlingar före 2017 då pensionsreformen ska utvärderas. Någon konkret uppgörelse om tjänstepensionerna uppnåddes heller inte i årets förhandlingar men parterna enades om att gemensamt utreda frågan. När det gäller löneökningarna i det vägledande avtalet mellan parterna inom industrin (Fellesforbundet för LO och Norsk Industri för NHO) blev utfallet en total kostnadsram på 3,3 procent, inklusive en uppskattning av löneglidningen, enligt parternas beräkningar. I stat och kommun pågår förhandlingarna sedan början av april månad och medling har påbörjats eftersom någon uppgörelse inte kommit till stånd under föreskriven tid. Om löneökningarna för hela ekonomin stannar vid 3,3 procent 2014 skulle detta i så fall bli de lägsta löneökningarna sedan I de prognoser som lades fram av Norges Bank och Statistisk Sentralbyrå i mars månad, innan några avtal var klara, räknade man med löneökningar på 3,5 respektive 3,8 procent för Årets, för norska förhållanden, relativt måttliga avtal ska

6 6 bland annat ses mot bakgrund av låga löneökningar i omvärlden och en ökning av arbetslösheten i Norge, om än från låg nivå. Diagram 5 Norge: Löneökningar och arbetslöshet, procent 7 7 Lön 6 5 Prognos Norges Bank Arbetslöshet Källor: Statistisk Sentralbyrå, Norges Bank I genomsnitt har den norska industrins löner ökat med 1½ procentenhet mer per år än i Norges konkurrentländer det senaste decenniet. Till detta kan läggas en förstärkning av kronen med knappt en halv procent per år så att de norska timlönekostnaderna sammanlagt stigit med 20 procent mer än i omvärlden (diagram 6). Under 2013 försvagades dock valutan vilket åtminstone tillfälligt innebar en uppbromsning av utvecklingen med stigande norska relativa lönekostnader. Den snabbare kostnadsökningen i Norge har inte motsvarats av en bättre produktivitetsutveckling än i konkurrentländerna. Att lönerna ändå kunnat öka så snabbt utan en kraftig försämring av vinstläget beror som tidigare redovisats på den gynnsamma prisutvecklingen för norsk export (diagram 4). Diagram 6 Norge: Relativa timlönekostnader, index 2003= Relativ timlön Relativ timlön, gemensam valuta Källa: Det tekniske beregningsutvalget for inntektsoppgjørene (TBU)

7 7 Innan 2014 års förhandlingar satte igång presenterades en ny utredning om norsk lönebildning. Utredningar om lönebildningen har gjorts i Norge ungefär vart tionde år. Den förra utredningen som gick under namnet Holden IIutvalget, efter ekonomen Steinar Holden, presenterades 2003 och skulle bland annat analysera i vilken mån lönebildningen påverkades av införandet av inflationsmål i penningpolitiken och handlingsregeln i finanspolitiken. Handlingsregeln stipulerar att staten kan ha ett underskott motsvarande 4 procent av landets oljeförmögenhet, medan inflationsmålet innebär att Norges Bank ska sträva mot en inflation på 2,5 procent. I 2003 års utredning kom man fram till slutsatsen att frontfagsmodellen, där den internationellt konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande, var fortsatt ändamålsenlig. Syftet med den utredning som blev klar i december 2013, Holden III, var att utvärdera hur lönebildningen fungerat under de 12 år som det nya finans- och penningpolitiska ramverket varit på plats. Dessutom angavs i direktiven att utredningen skulle analysera den höga norska kostnadsnivån och effekter av till exempel en mindre gynnsam utveckling av priserna för norsk export framöver. Det ökade beroendet av olje- och gassektorn för norsk ekonomi, samt effekter av 2004 års EU-utvidgning på norsk arbetsmarknad lyftes också fram inför tillsättandet av utredningen. Slutsatser i rapporten är bland annat att den kostnadsmässiga konkurrenskraften för norsk industri inte bör försvagas, utan efter hand förstärkas, för att inte riskera en snabb nedbanting av den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Utredningen rekommenderar också en mer återhållsam finanspolitik eller i klartext att man använder mindre av oljeförmögenheten än vad handlingsregelns fyra procent anger. I och med att handlingsregeln för ökad användning av oljeförmögenheten infördes 2001 var man i Norge införstådd med att detta skulle driva upp efterfrågan på arbetskraft i både i den hemmamarknadsinriktade sektorn och i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Detta skulle innebära ökad konkurrens om arbetskraften och leda till högre löneökningar och försvagad konkurrenskraft i exportsektorn. Förväntningar om en något försvagad konkurrenskraft var också skälet till att man i Norge valde att införa ett inflationsmål som ligger något högre (2,5 procent) än i t ex euroområdet (under men nära 2 procent), eller i Sverige (2 procent). Utredningen sluter också upp bakom frontfagsmodellen, det vill säga att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara normerande för resten av arbetsmarknaden. Införandet av rörlig växelkurs och handlingsregeln ändrar inte på de grundläggande sammanhang som modellen bygger på enligt utredningen. Det poängteras att sambandet mellan löneökningar och konkurrenskraft visserligen blivit mindre direkt eftersom växelkursen också kan ändras. Å andra sidan betonas att löneökningarnas effekt på konkurrenskraften normalt blir starkare med inflationsmål än med fast växelkurs. Vid för höga löneökningar reagerar centralbanken med att höja räntan för att motverka ökad inflation, vilket i sin tur normalt leder till en förstärkning av valutan. Därigenom försämras konkurrenskraften både genom högre löneökningar och genom en starkare växelkurs.

8 8 Utredningen slår fast att industrins konkurrenskraft även fortsättningsvis spelar en viktig roll för analysen av norsk lönebildning, vilket också manifesteras i de årliga rapporter som publiceras inför avtalsförhandlingarna, Grunnlaget for inntektsoppgjørene, där avsnittet om norsk konkurrenskraft upptar en stor del. Denna slutsats står i skarp kontrast till exempelvis Konjunkturinstitutets analys av svensk lönebildning där bedömningar av konkurrenskraften och kostnadsutvecklingen i omvärlden inte har någon plats. I Grunnlaget for inntektsoppgjørene saknas också normativa utsagor om lägstlöner, lämpliga löneökningstakter och skattningar av jämviktsarbetslösheten.