INBLICK AFRIKA Nummer 1, 2013

Transkript

1 INBLICK AFRIKA Nummer 1, 2013 Regionkontor Afrika Regionledare Bernth-Åke Ottosson P.O. Box 7344 Nelspruit, South Africa Tel: +27 (0) E-post: Ögonblick, reportage och intervjuer från Evangeliska Frikyrkans arbete i Region Afrika 20

2 REGION AFRIKA Mission i 120 år - vad händer sedan? REGION AFRIKA Bok som visar svårigheter och glädje Det är nu drygt 120 år sedan EFKs modersamfund började missionsarbete i Afrika. Ett sätt att beskriva resultatet är att berätta om nio självständiga kyrkor med sammanlagt omkring medlemmar. Det är ett fantastiskt resultat och frågan kommer naturligtvis om det behövs någon mission i framtiden. Kan inte dessa kyrkor missionera själva? Det är två situationer som ger relevans till frågan - om mission i Afrika behövs eller inte i framtiden. Den första är att idag är den afrikanska kyrkan en mycket snabbt växande kyrka. Centrum för den kristna kyrkan finns inte längre i nord utan i syd. Den andra är att antalet fattiga människor i världen minskar snabbt. Tittar man bara till statistiken så är redan milleniemålet om halverat antal människor som lever på mindre än 1,25 dollar per dag till år 2015 redan uppnått. Hälften av jordens befolkning bor nu i så kallade medelinkomstländer. Flera av dessa länder med snabbt växande ekonomi finns nu i Afrika. När FN nyligen presenterade sitt Human Development Index så var elva afrikanska länder bland de 14 med bäst tillväxt. EFKs partnerkonferens juni Foto Elin Kullingsjö. Behövs det då mission i Afrika under dessa omständigheter? Mitt svar är ja det behövs mission men arbetet måste bedrivas efter de nya förutsättningarna och med nya inriktningar. Idag sker arbetet i samverkan mellan EFK och olika samarbetskyrkor. Vi använder inte längre ordet bistånd lika frekvent som tidigare. Ordet bistånd talar om att någon hjälper någon annan ger bistånd. I församlingsutvecklingsarbetet samverkar vi i ledarträning och utbildning. De unga och snabbt växande kyrkorna vill samverka med en kyrka som EFK som har lång erfarenhet inom olika områden. Samtidigt har vi som befinner oss i en Europeisk kontext där kyrkorna går bakåt på flera sätt mycket att lära från den afrikanska kyrkan. När det gäller fattigdomsbekämpning så är det också viktigt med samverkan. Det är lätt att låta sig luras av statistiken som visar på en snabb tillväxt i Afrika. Problemet är att klyftorna mellan rika och fattiga inom dessa länder snarare ökar än minskar. Det är också viktigt att komma ihåg att statistiken talar om tillväxttakten inte var på listan man befinner sig. Medlemmarna i EFKs samarbetskyrkor kommer till stora delar från de fattiga samhällsskikten och länderna finns bland gruppen med de allra fattigaste länderna i världen. Även här är samverkan den rätta vägen att gå. Västvärlden har öst in biståndsmedel till Afrika under de senaste 50 åren då den stora frigörelsevågen gick över kontinenten. Nu är det viktigt att vi skiljer mellan katastrofhjälp, som fortfarande kan behövas ibland, och återuppbyggnad samt utveckling. Nio självständiga samarbetskyrkor med sammanlagt cirka medlemmar och ett omfattande socialt arbete. Det är ett sätt att sammanfatta frukten av EFKs arbete i Afrika under en tidsepok av 120 år. Men bakom dessa siffror finns det mer att berätta många berättelser, händelser och skeenden som alla är för värdefulla för att glömmas bort. Berättelser om hur svenska missionärer ofta från enkla förhållanden har fått vara med om att i ord och handling verka för den kristna kyrkans utbredning. I ord och handling är en del i EFKs Region Afrikas historiesatsning. Boken är ett led i att bevara kunskap och ge ny kunskap om mission i Afrika men den är även en möjlighet för inspiration till fortsatt och bättre mission. Boken ger även ett bidrag till EFKs och dess samarbetskyrkors självförståelse och identitet. Tillsammans bidrar detta till möjligheten att ta avstamp i historien men med fokus på kyrkans roll idag och inför framtiden. Vill du veta mer? Besök och sök på respektive intressant land för att läsa mer om projekten. Där hittar du fler artiklar där du får möta människor och få en inblick i Afrika. En inblick i en annan medmänniskas liv och en möjlighet att lyssna till hur han eller hon fått sitt liv förändrat genom EFKs arbete. Där får du dela ett ögonblick med dessa människor och du får en inblick i deras vardag, deras drömmar och deras vandring. Ester Monson på motorcykel när hon besöker skolor och kyrkor i Sydafrika på 1920-talet. Foto EFKs arkiv. I ord och handling beskriver EFK och dess modersamfunds Fribaptistsamfundet (FB), Helgelseförbundet (HF) och Örebromissionen (ÖM) arbete i Afrika under 120 år i sju länder Sydafrika, Swaziland, Moçambique, Botswana, Zambia, Tanzania och Centralafrikanska Republiken. Författargruppen har bestått av Elin Kullingsjö, Bernth-Åke Ottosson, Göran Janzon och Håkan Wistrand. Text: Elin Kullingsjö 2 19

3 ZAMBIA ka sätt har vi prövat denna längtan och kallelse genom att besöka olika missionsprojekt. När utbildningen PROMIS gavs på halvfart hösten 2012 med studieort Jönköping, tändes en förhoppning att det kanske var vår tid nu att åka ut som missionärer. Varför Zambia? Daniel: När vi tidigare tänkt yttre mission så har Sydostasien och Japan legat i våra tankar. Först efter augusti 2012 då jag besökte Tanzania tillsammans med Furulundskyrkan, kom sydöstra Afrika upp som en möjlighet. Då Zambia är ett grannland till Tanzania och tjänsterna passade oss som handen i handsken var det svårt att inte söka. Sofie och Daniel Broman är på väg ut till Zambia med sina barn. Foto Privat. 18 Vad kommer era arbetsuppgifter att vara? Daniel: Jag kommer att ha en samordningsuppgift med fokus på att utveckla samarbetet mellan EFK och MBA. Så långt vi har förstått kan det även behövas stöd inom ledarskap och ekonomi. Vad detta i praktiken innebär kan vara svårt att se i detalj nu. Sofie: Jag kommer att stödja och utveckla omvårdnadsarbetet på sjukhuset. Detta omfattar att se till hela människans behov såsom ande kropp och själ. Beroende på vilka behov som finns kommer våra arbetsuppgifter att förändras med tiden. Vilket stöd hoppas ni kunna vara för MBA? Daniel: Vi hoppas kunna komma med nya idéer i arbetssätt och ledarskap samt berika varandra genom våra olikheter och förutsättningar. En stor utmaning är att kunna ge verktyg åt MBA så att man kan bli mer självförsörjande. Vad har ni för förhoppningar på er tid i Zambia? Daniel: Vi hoppas och tror att vi kommer leva och verka i en miljö där vi både kan påverka och påverkas. Att vi genom denna tid kan sammankoppla och fortsätta det utbyte som kyrkorna i Sverige har med MBA. Att detta samarbete kan utvecklas och på så sätt uppmuntra människor både i Sverige och i Zambia att leva i en nära relation till Jesus. Vad har ni för rädslor inför flytten? Sofie: Det är mycket som skall falla på plats, speciellt för våra tre barn med skolgång och kompisar. Sedan finns det risk för malaria och andra tropiska sjukdomar. Det känns lättare att flytta iväg än att komma hem i ett senare skede. Vid hemkomsten ser vi ut att höra hemma i Sverige men våra hjärtan har förmodligen blivit mer zambiska. När EFK senast träffade sina partners för en konferens var ämnet fattigdomsbekämpning ett viktigt inslag. Tillsammans försöker vi hitta vägar som leder till utveckling. Att kyrkorna hittar sin roll i samhället är också viktigt. Hur kan kyrkan vara med och påverkar regeringar och andra makthavare så att en rättfärdig fördelning kan ske, så att inkomsterna från den snabba Karta från wikipedia.se 120 år av mission 7 länder (Centralafrikanska republiken, Tanzania, Zambia, Mocambique, Botswana, Swaziland och Sydafrika) 3 tillväxten kan stanna i respektive land och komma befolkningen till del. Tillsammans vill EFK och samarbetskyrkorna i Afrika försöka förändra världen till det bättre. Det gäller både i Afrika och i Europa. Samverkan i mission är därför också ett viktigt samarbetsområde. Bernth-Åke Ottosson Regionledare Afrika EFK i Region Afrika 8 missionärer trossyskon 10 samarbetspartners 24 projekt Mer än 60 stipendiater till yrkesutbildning 500 barn som får stöd till skolgång 5 bibel och pastorsskolor 50 % av befolkningen är under 15 år 22,5 miljoner människor lever med HIV 62 barnfamiljer i Swaziland får stöd kr till kvinnoprojekt i RCA kr till barnprojekt i Sydafrika kr till sjukvård i Zambia kr till församlingsledarträning i Moçambique REGION AFRIKA

4 SYDAFRIKA EFK i Sydafrika EFK har verkat i Sydafrika i omkring 120 år och har varit en del i grundandet av flera samfund i landet. Förutom Holiness Union Church, HUC, så har man också haft en hand i grundandet av Independent Baptist Church, IBC. EFK stöttar också Union Bible Institutet, UBI, som är en ekumenisk bibelskola som tränar och utbildar ledare för den afrikanska kyrkan. Förutom samfunden driver EFK också ett bokförlag i Durban och stöttar Place of Restoration och dess fosterhemsplaceringsprogram Give a Child a Family. Till denna stiftelse är våra missionärer Monica och Basil Woodhouse sekonderade. Utöver dem finns fem personer som jobbar på regionkontoret i Nelspruit. Sam vill se kunskapen fördjupas ZAMBIA EFK i Zambia EFKs arbete i Zambia började redan 1930 under väldigt enkla förhållanden. Under många år bestod missionsstationen i Mpongwe av två enkla stråhyddor. Idag samarbetar EFK med det lokala samfundet Mpongwe Baptist Association, MBA, som består av omkring medlemmar. Samfundet bedriver också ett sjukhus med 100 anställda. Bromans ska stötta samarbetskyrkan När Sam Ngobe bara var 17 år och gick i gymnasiet planterade han sin första församling. Idag är han pastor i två församlingar och drömmer om en djupare, snarare än en bredare församlingstillväxt. Gospelmusiken hörs långt utanför den stora konferensbyggnaden i Mzinti. Högtalarna har skruvats upp på högsta volym. Filmdukarna står uppstaplade vid scenen och åhörarna filmas titt som tätt. Det är dags för årets upplaga av samfundet Holiness Union Churchs regionala påskkonferens i Mpumalanga regionen. Fem församlingar samlas under helgen och den stora salen som rymmer omkring 6000 personer fylls under morgonen sakta till bredden. Flera besökare måste stå längs väggarna eftersom stolarna inte räcker till. En lokal pastor med karisma håller förmiddagens undervisningspass. Predikningarna varvas med inbjudan till frälsning och några personer går fram för att ta emot Jesus, medans de flesta sitter kvar i bänkarna. Sydafrika är ansett som ett kristet land, men Sam Ngobe som är en av pastorerna inom samfundet och som under eftermiddagen ska hålla i undervisningen, menar att det bara är en bråkdel av de som kommit till konferensen som vet vad det innebär att vara kristen. Det är kanske hälften av dem som förstår varför de är här. En del är här bara för att ha roligt. För mig handlar det inte om att plantera så många församlingar som möjligt, men att nå ut till de som redan är i våra församlingar. Det är farligt att tänka att alla som kommer känner till sanningen, men senare upptäcka att de inte har en aning. Det gör jobbet svårt för oss. Vi pratar ofta om framgång och lycka, men inte om den inre sanningen. Det är inget som berör själen och deras liv, menar Sam. Sam vet vad han pratar om. Han var bara 17 år gammal när han var med och grundade sin första församling i Schomansdahl. Min första kyrka lade jag grunden för 1996 när jag gick i skolan. Vi var två pastorer och jag var söndagsskolelärare. Det är spännande att se något byggas från grunden och växa. Jag anser att alla pastorer bör vara med och bygga upp en församling. Det hjälper en att identifiera sig själv och veta hur Gud fungerar. Det är en utmaning att bygga något från grunden, menar Sam. Vi behöver bygga upp den inre människan så att han får en hälsosam vandring. Pendlar mellan församlingarna Församlingsplanterandet fortsatte senare för Sam. Efter ett bibelskolår i Sam Ngobe är pastor för två församlingar i Sydafrika. Foto Matilda Hector. Gudstjänst i Mpongwe, Zambia. Foto Elin Klemetz. Sofie och Daniel Broman är tillsammans med sina tre barn på väg att åka ut som missionärer för EFK till Zambia. Planen är att de ska resa i början av 2014 och vara placerade i Mpongwe. De kommer att utveckla och intensifiera samarbetet med Mpongwe Baptist Association, MBA, vilket kommer ske genom att de på plats följer upp nuvarande projekt och hittar nya vägar för att bekämpa fattigdom och utveckla kyrkans organisation. Kan ni berätta om er själva? Sofie: Jag är 35 år och tillbringade totalt nio år av min uppväxt i Japan som missionärsbarn. Vid 20-års ålder fick jag själv en längtan och kallelse att på något sätt åka ut i mission. I val av yrke blev det därför naturligt att jag utbildade mig till sjuksköterska. Några år senare studerade jag vidare till intensivvårdssjuksköterska och fick då möjlighet att åka till Laos och studera vården där. Sedan 2003 blev Furulundskyrkan i Partille vårt andliga hem, där jag har varit engagerad inom lovsången, barnarbetet och som missionsombud. Daniel: Jag har fyllt 41 år och är i grund och botten ingenjör som fokuserat mer på ledarskap och entreprenörskap. Sedan 2009 har jag förmånen att verka som ordförande i Furulundskyrkans EFS-förening. Jag har haft mission på mitt hjärta sedan jag var pojke då missionärerna kom hem och berättade om sina erfarenheter från fjärran länder. Under 2012 fick jag tillsammans med 18 personer besöka det projekt som Furulundskyrkan stödjer i Tanzania. Detta fick mig att inse hur mycket det betyder att vi arbetar tillsammans som kyrka och ser till hela Kristi kropp över nations- och kulturgränser. Varför mission? Sofie: Redan innan vi blev ett par hade vi en längtan och kallelse till mission. På oli- 4 17

5 MOCAMBIQUE EFK i Mocambique EFK har funnits i Moçambique sedan de första missionärerna från Fribaptistsamfundet kom till landet för omkring 90 år sedan. Igreja União Baptista Moçambique, IUBM, är EFKs partner i landet och har idag omkring medlemmar. Förutom att vara med och stärka samfundets administration och träna nya ledare genom bibelskolan Laulane är EFK också med och bekämpar den utbredda fattigdomen på olika sätt. Man ger bland annat stipendier till universitetsstudenter och stöd till ett dövcenter i Maputo. Idag finns den utsända missionärsfamiljen Hans-Ove och Sonia Persson i Maputo för att stötta kyrkans arbete. Dövcentret ger Poresa en vardag I Moçambique är döva diskriminerade och utstötta av samhället, något som kyrkan Primeira Igreja Batista Renovada snappade upp och bestämde sig för att starta ett dövcenter för att fånga upp flickor med funktionsnedsättningen. Idag sysselsätts tio flickor i en kyrklokal i centrala Maputo. En av dem är Poresa. För sex år sedan startade ett dövcenter för flickor i källarlokalen i den lilla kyrkan Primeira Igreja Batista Renovada i centrala Maputo. Det var när den då nioåriga Poresa som är döv, inte hade något att göra om dagarna, som pastorn i församlingen bestämde att man skulle hjälpa henne. Dövcentret Mãos que falam (händer som talar) öppnades och idag kommer tio flickor i åldrarna dagligen till centret som fungerar som en yrkesskola. Det är jättebra här. Jag har lärt mig Marta hjälper döva Poresa att sy på dövcentret i Maputo. Foto Hasse Persson. 16 mycket som jag inte visste förr, säger Poresa, samtidigt som en tolk översätter hennes teckenspråk. På förmiddagarna går Poresa i skolan och på eftermiddagarna kommer hon till centret där hon syr och gör konstverk. Det som tillverkas på centret säljs i kyrkan. Men man har stora visioner om att öppna en affär där produkterna kan tillverkas. Vi letar efter en affär som ska ge inkomst till flickorna. Vi har mycket planer men behöver folk som kommer och undervisar flickorna. Vi vill att det ska växa och bli större, säger Marta Elisa Masinga som är en av lärarna på centret. Marta berättar att det är tufft för flickorna. Hon känner inte till något annat center i landet som hjälper döva flickor och menar att om de inte fått chansen att komma till centret så hade de haft det väldigt svårt eftersom regeringen enligt henne inte gör något för dem. De är diskriminerade eftersom de inte pratar. Det är svårt för dem att få jobb, säger hon. Trots detta finns det hopp. Att komma till centret har gett Poresas självförtroende en kick. I framtiden drömmer jag om att ha familj, hus och barn och ett yrke som jag kan arbeta med, säger hon och ler med hela ansiktet. Gudstjänst Holiness Union Church. Foto Bernth-Åke Ottosson. Swaziland gick han vidare till att starta en församling i Barberton 2006 och en i grannstaden Nelspruit Hela veckorna pendlar han mellan de två församlingarna och det viktigaste för honom är att hans medlemmar får en djupare kunskap om Gud och själva i sin tur vinner människor till tron. I Afrika tittar man ofta på tv och ser de stora kyrkorna i USA och Europa och vill bli som dem, man tror att det är så man vinner respekt och framgång. Det handlar bara om pengar, men ett resultat är att det dödar kyrkans andliga liv. Fokus blir på byggnaden och strukturen snarare än den andliga tillväxten. Man predikar om framgång, välsignelser och pengar, men vad händer efter att man blivit välsignad? Vi behöver bygga upp den inre människan så att han får en hälsosam vandring. Det är bra att växa i antal, men när man växer måste man också ställa sig frågan om de växer i Herren. Om Jesus kommer tillbaka imorgon, hur många av dessa kommer med? Därför spenderar Sam sex dagar i veckan med att undervisa församlingarna om bibeln. Han predikar också på den lokala 5 SYDAFRIKA radiokanalen där han fått bra respons från lyssnarna. Historien skapar utmaningar Sydafrika med dess historia har många utmaningar och kyrkan är inte förskonad. Inom Sams församlingar kommer de flesta från samma kultur och stam, men han drömmer om att även andra sydafrikanska kulturer snart ska våga sig in genom dörrarna. Jag vill nå hela Sydafrika. Jag skulle gärna ha personer med indisk eller afrikaans bakgrund. Min fru pratar afrikaans och mina barn går i en afrikaans skola. Vi måste bryta den barriär som finns. En del tror att svarta och vita inte ska vara tillsammans, men Gud ser oss inte på det sättet. Jag har utmanat mina medlemmar och sagt att de ju bor granne med personer med olika hudfärg och att vi vill ha detsamma i kyrkan. Sam är stolt över den historia som HUC bär med sig och tycker det är viktigt att man lär sig av andra länder och kulturer. Sverige är en del av vår historia. Vi är ett resultat av den svenska kyrkan och tycker

6 SYDAFRIKA alltid att det är spännande att höra om vad som händer i Sverige. Det finns en del som vi lämnat bakom oss av historien, som vi borde hållit fast vid och en del saker som vi kunde lära av svenskarna som vi nonchalerat. Till exempel tror jag att vi kunde haft HUC församlingar över hela kontinenten. Idag har vi inte ens församlingar i hela Sydafrika, det är pinsamt, vi utförde inte jobbet ordentligt. Men Sam drömmer om att ändra på detta och i framtiden skapa en missionerande kyrka. Han vill redan nu börja utrusta unga kristna att gå ut och plantera församlingar i andra länder genom att de stöttas utifrån den lokala församlingen. 6 Så snart dessa två församlingar gör bra ifrån sig vill jag träna unga människor och hjälpa dem ordna pass så de kan åka på missionsresor till Zimbabwe för att få se hur mission fungerar. En del människor hittar sin kallelse när de åker på denna typ av resor, avslutar Sam. Fyra EFK-stipendiater vid Union Bible Institute i Sweetwater. Skolan utbildar bland annat pastorer åt Holiness Union Church. Foto Johanna Rudolfsson och Elin Klemetz. ledningen i församlingsutvecklingsarbetet genom undervisning i pastorsskolor och på ledarsamlingar, samt stötta ungdomssektionens ledarskap. Jag kommer också att jobba med projekthanteringsfrågor. Vilket stöd hoppas ni kunna vara för EEB? Maria: Vi hoppas att vi kan betjäna EEB, lyssna på dem och få gå med dem i någon form av utvecklingsprocess. Anton: Självklart hoppas vi kunna vara ett stöd, men vi tänker också att det är ett ömsesidigt samarbete som vi kommer att finnas med i, där vi hoppas kunna bidra med stöd och uppmuntran, råd och samarbete i såväl att hålla hopp och fokus på att det är Gud som ger växten men också att vi alla får vara Guds medarbetare. Vad har ni för förhoppningar på er tid i RCA? Maria: Vi hoppas att det får bli en period där vi kan vara med och betjäna folket med våra gåvor. Jag hoppas också att det ska bli tre år som vi och våra barn kommer att bära Jag ser fram emot att sitta ute under ett träd och prata med en centralafrikanska och kunna förstå och göra mig förstådd på sango. 15 CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN med sig erfarenheter av resten av livet, att bättre förstå människor från andra kulturer och bära med sig vad som är viktigt i livet vad gäller prioriteringar både materiellt och relationellt. Jag ser fram emot att sitta ute under ett träd och prata med en centralafrikanska och kunna förstå och göra mig förstådd på sango. Att lära mig deras kultur och hur det fungerar. Anton: Jag ser mest fram emot de dagar när vi kommer att känna att vi är på samma linje som våra centralafrikanska vänner, när vi kan dela livet med dem och tillsammans arbeta för Guds rikes utbredande på alla plan. Vad utmanar och inspirerar er? Anton: Vi utmanas av att få kliva in i ett nytt sammanhang och en ny kultur. Att få bygga relationer med en längtan att få lära av vad de centralafrikanska trossyskonen har att ge och att där också få dela med oss av vår vandring i Jesu fotspår. Att våra kunskaper och erfarenheter ska kunna komma arbetet i EEB till del. Vad har ni för rädslor inför flytten? Maria: Massor! Att känna sig utanför, att inte begripa någonting, att barnen inte ska hitta kompisar, att någon av oss ska bli akut sjuk, alla småkryp och ormar. Att inte få vänner, att vi ska längta hem, att barnen ska tycka det är jättejobbigt, att vi inte ska tycka om maten eller bränna oss i solen. Anton: Att vi inte ska hitta rätt i relationer och arbete.

7 CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN Carlssons vill bli en del av EEBs arbete Tillsammans med sina fyra barn planerar Anton och Maria Carlsson från Umeå att under 2014 åka ut som missionärer till Centralafrikanska republiken. De drömmer om att vara ett stöd för samarbetskyrkan Eglise Evangéligue Baptiste, EEB, och få vara med och utveckla arbetet. Men flytten är inte utan rädslor och utmaningar. Vilka är ni? Anton: Jag är 39 år och har varit missionärsbarn i Etiopien. Efter ett års utbytesstudier i Kanada och franskstudier på både gymnasiet och universitetet har jag önskat att någon gång i livet få göra en period i utlandstjänst. Sedan 2002 har vi varit engagerade i Korskyrkan i Umeå. Jag har varit i församlingstjänst i många år, med undantag för universitetsstudier där jag bland annat läste en politisk magisterexamen. En viktig del av utbildningsprofilen utgjordes av en termins utbytesstudier i Frankrike och två månaders Minor Field Study (MFS) i Bayanga i RCA. I RCA genomförde jag en attitydkartläggning som även fungerade som ett stöd till EEB i deras arbete bland Bayakafolket. Maria: När vi gifte oss 1998 hade vi en gemensam längtan att vart vi än skulle vara, så ville vi tjäna Gud. Utifrån detta, och en vilja att fördjupa oss i Guds ord, gick vi Bibelinstitutet på Örebro Missionsskola, för att bygga en stadig gemensam grund. Efter bibelskolåret valde jag att utbilda mig till byggnadsingenjör och har sedan 2005 arbetat som byggnadskonstruktör. Familjen Carlsson. Foto Privat. 14 Varför RCA? Anton: Vi hörde att EFK utlyste tjänster i Zambia och RCA och tänkte Är det dags nu?. Vi sökte och efter att vi varit på intervju var det precis som att RCA var det som föll sig naturligt att prata om och föreställa sig att åka till. Idag känner vi oss trygga i att det är Gud som leder oss dit. Vad visste ni om landet innan ni blev antagna? Maria: Vi visste att det var ett fattigt land med stora nationella problem. Vår hemförsamling har också under en längre period stöttat EFKs projekt bland Bayakafolket. Vad kommer ni att jobba med i RCA? Maria: Efter inledande språkstudier kommer jag att fungera som ett stöd för EEB med översyn av det stora fastighetsbeståndet och vara med och följa upp eventuella nybyggnationer. Jag kommer också att finnas med i det viktiga arbete som EEB har för att stärka kvinnors situation och även engageras i något av de stora sociala projekt som EEB driver. Anton: Jag ska vara ett stöd för missions- EFK i Tanzania EFKs samarbetskyrka Free Pentecostal Churches of Tanzania, FPCT har nästan en halv miljon medlemmar och nya församlingar bildas kontinuerligt. EFK har under åren haft flera missionärer på plats och stödjer idag samfundets församlingsplanteringsprogram, tre bibelskolor, barnhem och två hälsokliniker. Utöver detta ger man också stipendier till universitetsstudenter och skolstöd till barn. 7 TANZANIA Bibelskolan viktig för växande samfund Den lilla församlingen i Kiwangwa, Tanzania som tillför EFKs samarbetskyrka hade många utmaningar har tagit sig till en växande kyrka. En viktig pelare för framgången är bibelskolan där EFKs Andreas Dagernäs undervisar. EFKs samarbetskyrka i Tanzania heter Free Pentecostal Churches of Tanzania, FPCT, och har flera lokala kyrkor utspridda i landet. En av församlingarna ligger i Kiwangwa och har de senaste åren genomgått en stor tillväxt, från en handfull kristna i mitten på 90-talet till över tusen medlemmar idag. Kyrkan kämpade länge mot misstro och fördomar i den utpräglade muslimska miljö där de verkade, men är idag en respekterad del av samhället. En sådan resa gör man inte utan uppoffringar och strategiskt tänkande, säger Andreas Dagernäs, teolog och före detta missionär för EFK i Tanzania. Andreas gästföreläser på flera av samfundets bibelskolor och tror att en viktig byggsten i församlingsbyggandet är den månadslånga bibelskolan som församlingen i Kiwangwa driver. Sedan arbetets början har bibelskolan varit en återkommande tillväxtfaktor för ledare i församlingen i Kiwangwa med dess omkring 20-talet utposter. De andliga stöttepelarna i Kiwangwa, pastorerna Samuel Benjamin och Boazi Myengo, drar ett tungt lass i planering och undervisning. Tillsammans med andra lokala församlingsledare och lärare från andra delar i landet, skapar man en kurs som tjänar flera viktiga syften, säger Andreas som idag är en av gästlärarna på skolan. Han menar att bibelskolan framförallt svarar för två grundläggande behov. Att ge kristna ledare kunskap i bibel och troslära och att skapa sammanhållning och stärka den gemensamma visionen mellan de många församlingsutposterna. Dessa båda syften hänger mycket nära samman, säger han. Mångfald på bibelskolan Eleverna på bibelskolan består av en rik mångfald av kvinnor och män i olika åldrar och från olika bakgrund. Den gemensamma nämnaren är att de alla innehar någon slags Bibelskolan i Kiwangwa. Foto Andreas Dagernäs.

8 TANZANIA ledarfunktion i sin lokala församling. Det kan vara som pastor, evangelist, äldste, ungdomsledare, körledare, diakon eller ledare för kvinnoarbetet. En del har bara gått ut grundskolan medan andra har högre utbildning i bagaget. Somliga har inte gått en dag i skolan men har lärt sig läsa och skriva på egen hand. Att undervisa en sådan brokig skara innebär naturligtvis en pedagogisk utmaning. Det kan vara svårt att anpassa nivån på studierna till de olika förkunskaper som eleverna kommer med. Ofta får det bli en kompromisslösning för att anpassa sig till det stora flertalet, säger Andreas Dagernäs. Skolan en viktig grund Omkring 20 personer går på bibelskolan varje år och läser allt från bibelteologi och troslära till kyrkohistoria och mission. Det här är viktiga ämnen för ledarna i församlingarna. Förkunskaperna kan som sagt variera, likaså den andliga bakgrunden. En del av ledarna har bara varit troende i några år och bibelskolan blir då en viktig bibelteologisk och församlingsteologisk grund att stå på, berättar Andreas. Genom bibelskolan har pastorerna en chans att vara med och påverka och forma de ledare som står i predikostolen och leder sina utposter. Bibelskolan är viktig för att skapa tillhörighet, en känsla av att höra samman och veta vad FPCT står för i trosfrågor och praktiska frågor. Bibelskolan kan Andreas Dagernäs undervisar regelbundet på FPCTs bibelskolor. 8 Somliga har inte gått en dag i skolan men har lärt sig läsa och skriva på egen hand. också tjäna som en första grund för att senare få möjlighet att läsa teologi på heltid på någon av samfundets pastors- och teologiutbildningar, menar Andreas. Fler vill gå - men utmaningar kvarstår Under åren har ett stort antal ledare gått bibelskolan, men det finns fortfarande fler som behöver och vill gå. Utbildningen utvecklas hela tiden. Församlingen i Kiwangwa har en vision om att fortsätta utveckla bibelskolan med ytterligare kurser i framtiden. Men det finns ett stort behov är lokaler. Just nu är behovet skriande av elevförläggning. De flesta som läser på skolan får ligga på madrass på golvet, antingen i klassrummet eller på kyrkans golv. Det är ohållbart i längden och därför har man redan avsatt pengar och tagit initiativ till att börja bygga, säger Andreas. En annan utmaning är ekonomin. EFK finns med som ekonomisk partner och hjälper församlingen i Kiwangwa att driva bibelskolan. De som går får betala en liten avgift som täcker en del av materialkostnaderna, sedan finns pengarna från EFK som en ytterligare resurs till skolan. Det skulle i nuläget vara helt omöjligt att ta ut de reella kostnaderna i kursavgift, därför är stödet från EFK av enorm betydelse, menar Andreas. Textbearbetning: Matilda Hector Ofta är det personalen på sjukhuset som slår larm om de ser att ett barn som kommer in för andra åkommor lider av näringsbrist, berättar Josiane. Men ibland kommer de in alldeles för sent för att personalen ska kunna hjälpa dem. Sex barn dog i veckan. De kom för sent och det var allvarligt. När de kommer för sent är det svårt att hjälpa dem, säger Josiane Wane. Lär ut om rätt mat För att Dogali och Koundou ska gå en bättre framtid till mötes och få den mat de behöver för att växa och bli starka, lär sjukhuspersonalen föräldrarna att laga rätt mat. I en liten trädgård precis bredvid verandan odlar man därför grönsaker och bönor och utbildar kvinnorna om vad som kännetecknar hälsosam mat. Men trots detta är Koundous mamma Yembela orolig. Hon vet inte hur hon ska ta hand om sin son efter tiden 13 CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN Ndjoma Blanche och sonen Dogali Claver och Madame Yembela Marie och hennes barn Koundou Victorine är patienmter på sjukhusets nutritionsavdelning. Wessing Celestin och Wane Josiane jobbar på avdelningen för undernärda barn på Gamboula sjukhus. Foto Matilda Hector. på sjukhuset. Jag har ingen familj, ingen make, pappan till min son vägrar träffa mig och jag vet inte hur framtiden blir för mitt barn. Det är svårt att ge min son och mig själv mat för jag har inga pengar, säger hon. Dogalis mamma Ndjoma har mer hopp för framtiden än Yembela. Jag hoppas kunna starta ett litet företag inom jordbruk för att hjälpa min son. Jag kommer följa rekommendationerna jag fått härifrån, berättar hon. För att försäkra sig om att Dogali och Koundou blir helt återställda, kommer Josiane Wane att boka en tid för dem tre månader efter att de lämnat sjukhuset. Då väger vi barnet och kollar om han har gått upp i vikt, säger hon samtidigt som hon pekar på vågen som hänger i taket ute på verandan.

9 CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN EFK i Centralafrikanska Republiken I 90 år har EFK samarbetat med Eglise Evangélique Baptiste, EEB, i Centralafrikanska republiken, RCA. Församlingsrörelsen består av 250 församlingar med omkring medlemmar och driver idag förutom kyrkor och bibelskolor också ett sjukhus, sjuksköterskeutbildning, hälsokliniker, hushållsskolor, projekt till stöd för minoritetsbefolkningar, skolprojekt och mikrofinansprojekt. Den svenska närvaron har funnits i landet länge och det är något som EEB vill att man fortsätter med. EEB har idag stort fokus på att själva få vara en missionsrörelse och EFK vill fortsätta stötta dem i deras verksamhet och vision. Personalen jobbar mot klockan På sjukhuset i Gamboula i Centralafrikanska republiken jobbar man mot klockan för att hjälpa alla undernärda barn i området. Under en vecka dör flera barn för att de inte fått den mat de behöver. Koundou och Dogali är två av de pojkar som vårdas på sjukhuset. Det är tidig förmiddag, lite gråmulet ute och värmen etsar sig fast på kroppen. På verandan vid avdelningen för undernärda barn på Gamboula sjukhus sitter några bilder uppfästa på halvnakna pojkkroppar. En våg hänger ner från taket. Den lilla ytan som utgör verandan fylls snabbt med barn och föräldrar. Gråten ekar och den smärta som barnen genomlider ljuder ut i den tomma luften. Samtidigt som föräldrarna febrilt försöker trösta. Jag hade två söner tidigare men de dog på grund av undernäring eftersom jag inte hade någon bröstmjölk och pengarna räckte inte till, berättar Yembela Marie. Hon är en av de många mammor som under tre månaders tid måste bo på avdelningen på grund av att hennes barn lider av undernäring. I famnen ligger hennes fyra månader gamla son Koundou. Han är liten till växten, men ser för dagen välmående ut och När de kommer för sent är det svårt att hjälpa dem. 12 dricker glatt mjölken från sin mammas bröst. Koundou har stora ögon och tittar nyfiket på alla mammor och barn som står runtomkring honom. Det var efter att han började bli allt tunnare som Yembela började ana oråd och tog honom till sjukhuset. Bredvid Yembela sitter Ndjoma Blanche och Dogali Claver. Dogali är Ndjomas första barn och är bara ett år gammal. Hans huvud är svullet och ansiktet är vitfläckigt efterson huden flagat av. De har varit på avdelningen i en månad och det var efter att Dogalis ansikte blev svart som Ndjoma skyndade sig till sjukhuset. Fattigt område Dogali och Koundou är bara två av de fem barn som just nu finns på avdelningen för undernärda barn på Gamboula sjukhus. Området kring Gamboula sjukhus är fattigt. De flesta livnär sig på jordbruk och genom att sälja sina egenodlade produkter. Undernäring kommer från att man är fattig och har brist på mat eller att man inte har hälsosam mat. Men det beror också på sjukdomar och parasiter, förklarar Josiane Wane som är sjuksköterska på avdelningen. 9 SWAZILAND EFK i Swaziland Redan på 1930-talet kom några av EFKs missionärer från Sydafrika till Swaziland och EFK har under alla år haft en fin relation med samarbetskyrkan Holiness Union Church, HUC. HUC blev självständigt 1977, men EFK stöttar fortfarande arbetet. Förutom att stötta samfundet direkt har EFK också varit med och byggt upp Emkhuzweni hälsocentrum med hjälp av svenska biståndspengar. Idag bekämpar EFK också fattigdomen genom att betala skolgång och mat åt föräldralösa barn och deras fosterfamiljer. Man ger också stipendium till personer som går yrkesutbildningar. Kyrkan ger föräldralösa barn en framtid Till följd av att aidsepidemin skördat tusentals liv i Swaziland, har många barn lämnats föräldralösa och utan hopp för framtiden. EFKs samarbetskyrka i landet, Holiness Union Church, HUC, är inte förskonad. För att möta de enorma behov som samhället står inför driver samfundet ett projekt för att hjälpa barn och deras fosterfamiljer. En av de som får stöd från kyrkan är 13-åriga Nomcebo Nkambule. Hon drömmer om att en dag bli läkare och hjälpa andra i hennes situation. Här kan du se barnens betyg, säger Felicity Tsabedze och lägger fram en bunt med skolbetyg. Jag vill jobba på ett stort sjukhus. Jag vill hjälpa andra så att de kan bli som jag Utmärkt. Bra jobbat. Dåligt presterat. Det är bara några av de kommentarer som står på de A4 papper som projektkoordinatorn Felicity visar. Ett papper sticker dock ut, det är 13-åriga Nomcebo Nkambules. EFK besökte Nomcebo i september 2011 och möttes då av en nedstämd och blyg flicka som förlorat sin mamma på grund av aids. Nomcebo bor kvar i samma fyrkantiga cementhus som sist, tillsammans med sin morbror som jobbar som säkerhetsvakt. Hemmet ligger bara några hundra meter från Felicitys kontor i Emkhuzweni. Vägen dit är svårframkomlig och gräset står högt runt huset. Den som vill komma fram till den sandplätt som Nomcebos hem 13-åriga Nomcebo Nkambule utanför sitt hem i Emkhuzweni. Foto Matilda Hector.

10 SWAZILAND byggts på, måste slå sig fram för att hitta stigen som leder upp till hemmet. Vill fortfarande bli läkare Det är eftermiddag och Nomcebo har precis hunnit hem från skolan. Hon bär en rosa skjorta som förstärker hennes vackra leende. Nomcebo släpar fram en stråmatta som hon lägger ut på den lösa sanden, sätter sig ner och förklarar att hon just idag fick ha på sig vilka kläder hon ville i skolan. Man kan betala 50 cent så slipper man ha på sig uniformen, berättar hon på vältalad engelska. På frågan vad som hänt i hennes liv sedan EFK besökte henne sist, tittar Nomcebo ner i sanden och svarar med lågmäld röst. Min mormor har dött. För bara ett och ett halvt år sedan satt Nomcebos mormor tillsammans med henne utanför hemmet. Mormodern var stolt över sitt barnbarn som precis som idag vill bli läkare när hon vuxit upp. Det finns mycket pengar att tjäna som Nomcebos trädgård. Foto Matilda Hector. läkare. Jag vill jobba på ett stort sjukhus. Jag vill hjälpa andra så att de kan bli som jag, säger Nomcebo övertygat och tittar upp. Ge tillbaka vad man fått Felicity gläds när hon hör historier som Nomcebos. Hon drömmer om att de som en gång fått stöd genom projektet själva ska bidra i framtiden. Det är just det vi vill, säger Felicity Tsabedze. När de gått ut skolan och fått jobb, vill vi att de ska ge tillbaka till kyrkan så att vi kan hjälpa andra precis som de blivit hjälpta. Kyrkans fokus är idag att stötta familjerna som kommer på Holiness Union Churchs gudstjänster. Välgörenhet börjar i hemmet, förklarar Felicity och syftar på församlingen. Behoven är enorma inom HUC och Felicity menar att man först efter att ha hjälpt sina egna, kommer vara redo att även stötta andra ute i samhället. Det hjälper inte att vi ger dem pengar till skolavgiften när de går hungriga. När man inte äter balanserat mår man inte bra. Idag får 61 barn i fem av HUCs församlingar stöd. Sedan 2011 har man utvecklat projektet och idag hjälper man inte bara barnen, utan hela familjen.precis som tidigare hjälper vi till och betalar skoluniformen och den extra avgift som staten inte står för så att barnen kan gå i skolan. Men det hjälper inte att vi ger dem pengar till skolavgiften när de går hungriga. När man inte äter balanserat mår man inte bra. Vi ska därför lära dem att plantera grödor i sina trädgårdar, så att de själva kan odla tillräckligt med mat och grönsaker. Deras prestation i skolan påverkas av bristen på mat hemma, ingen kan göra bra ifrån sig om man är hungrig, menar Felicity. SWAZILAND Felicity Tsabedze är projektkoordinator. Foto Matilda Hector. Aids har lämnat många föräldralösa En sak har barnen som ingår i projektet gemensamt, de är föräldralösa till följd av den aidsepidemi som hittills gjort att omkring barn i landet förlorat sina föräldrar. Barnen är också med i HUCs församlingar där de får bibelundervisning. Men det är inga enkla liv de lämnats kvar att leva. De tvingas ofta att gå upp klockan fem på morgonen för att utföra olika sysslor åt fosterfamiljerna. Nomcebo måste hämta vatten och samla ved. 16-åriga Bougumusa Tsabedze måste lämna korna på bete och samla in dem på eftermiddagen efter skolan, utöver det plockar han majs från fältet varje dag, berättar han när EFK träffar honom i hans skola under förmiddagen. En skola som EFK en gång varit med och startat i området. Bougumusa är tacksam att han får stöd till sin skolgång. Han förlorade båda sina föräldrar i aidsepidemin för några år sedan. Hans mormor är fortfarande i livet, men klarar inte av att ensam ta hand om honom. Därför bor Bougumusa sedan fem år tillbaka med den idag pensionerade HUC pastorn Daniel Magagula och hans fru Linah. Våra egna barn är vuxna och vi har inga boende hos oss, vi tänkte att han kunde bo här och hjälpa oss att handla och hjälpa till här hemma. Fram tills för ett år sedan betalade jag för hans skolgång och mat, men det är skönt att få stöd från projektet nu, säger Daniel. Daniel och Linah har ett välbyggt medelstort cementhus uppe på en kulle, bara ett stenkast från Bougumusas skola. När Daniel får veta att Bougumusa berättat att han vill bli poliskommissarie när han blir äldre, blir han stolt så det försmäktar och Bougumusa förklarar lite generat varför han vill bli just polis. Det finns så många här som stjäl och jag vill arrestera dem, säger han och fnissar lite