Örberga kyrka Tidigkristna gravmonument, gravar och ett medeltida hus på kyrkogården

Transkript

1 UV RAPPORT 2014:149 ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING Örberga kyrka Tidigkristna gravmonument, gravar och ett medeltida hus på kyrkogården Östergötland, Vadstena kommun Örberga kyrka och socken Dnr , , Rikard Hedvall

2

3 UV RAPPORT 2014:149 ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING Örberga kyrka Tidigkristna gravmonument, gravar och ett medeltida hus på kyrkogården Östergötland Vadstena kommun Örberga kyrka och socken Dnr , , Rikard Hedvall Örberga kyrka 1

4 Riksantikvarieämbetet Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Öst) Roxengatan Linköping Tel Fax e-post uvost@raa.se e-post fornamn.efternamn@raa.se Riksantikvarieämbetet UV Rapport 2014:149 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2012/0744. Grafisk form Britt Lundberg Kartografi Lars Östlin Foto RAÄ, UV Öst Tryck/utskrift Elanders Sverige AB, 2014 Omslagsbild Framsida: Utställningslokalen i den så kallade tiondeboden på Örberga kyrkogård. I förgrunden det rekonstruerade gravmonumentet. I bakgrunden en av de fyra dekorerade kalkstenshällarna som påträffades vid undersökningen och som utgör förlaga för det rekonstruerade monumentet. Foto RAÄ, UV Öst. Baksida: Runforskaren Helmer Gustavson delar med sig av sina kunskaper vid det rekonstruerade gravmonumentet i tiondeboden i Örberga på Arkeologidagen Foto RAÄ, UV Öst. 2 Örberga kyrka

5 Innehåll Sammanfattning 5 Bakgrund 6 Kulturmiljö 6 Tidigare undersökningar 8 Syfte 8 Frågeställningar 9 Metod och genomförande 9 Resultat 10 Kyrkogårdstopografi 10 Väster om kyrkan 12 Tidigkristna gravmonument, stenkista och gravstenar 13 Gravar 18 Byggnadslämningar och byggnadsmaterial 20 Norr om kyrkan 21 Stenkista och kalksten 22 Gravar 22 Byggnadslämningar och lagerstratigrafi 23 Öster om kyrkan 25 Söder om kyrkan 25 Tidigkristet gravmonument, stenkista och gravstenar 26 Gravar 29 Byggnadslämningar och lagerstratigrafi 29 Väster om kyrkogården 29 Östra kyrkogårdsmuren 32 Vidare arbeten med skelettmaterialet 34 Osteologisk analys 34 Tandstatus 34 Sjukliga förändringar C-analyser av skelett 36 Vidare arbeten med gravmonumenten 37 Runologisk analys 37 Konservering av stenmaterial 37 Ett nytillverkat gravmonument 38 Utställningen 42 Referenser 43 Administrativa uppgifter 44 Fig 1. Karta över Östergötland med platsen för undersökningen markerad. Motala Vadstena Skänninge Mjölby Bilaga 1. Databas osteologisk dokumentation 46 Caroline Ahlström Arcini Bilaga C analys 48 Göran Possnert Bilaga 3. Konserveringsrapport 52 Misa Asp Bilaga 4. Färgsättning 55 Rikard Larsson Bilaga 5. Runologisk analys 56 Helmer Gustavson Bilaga 6. Utställningsskyltar/texter 58 Helmer Gustavson och Rikard Hedvall Motala ström Svartån Linköping Stångån Norrköping Söderköping Örberga kyrka 3

6 ± Fig 2. Topografiska kartan med undersökningen markerad. Skala 1: Örberga kyrka

7 Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV, är en uppdragsfinansierad del av Riksantikvarieämbetet som i huvudsak genomför arkeologiska undersökningar efter beslut enligt Lag (SFS 1988:950) om kulturminnen m m. Uppdragsverksamheten utför även konsultuppdrag i form av utredningar, kulturmiljöanalyser och planeringsunderlag. Den arkeologiska uppdragsverksamheten har ingen myndighetsfunktion. Arkeologisk förundersökning Örberga kyrka Sammanfattning Riksantikvarieämbetet, UV Öst genomförde en arkeologisk förundersökning i Örberga i samband med att marken runt kyrkan skulle dräneras. Rogslösa pastorat planerade att anlägga en dräneringsanläggning runt hela kyrkan efter flera år med stora fuktproblem i kyrkan. Från ett större brunnsschakt väster om tornet, trycktes dräneringsledningen under kyrkogårdsmuren och vidare ut på en plan gräsyta, väster om kyrkogården, där en stenkista anlades. Undersökningen genomfördes under oktober och november månad På kyrkogården påträffades 67 skelett varav 35 analyserades osteologiskt av Caroline Ahlström Arcini, UV Syd, RAÄ. Samtliga gravar tolkas vara medeltida. Ett antal av dessa härrör sannolikt från tiden innan stenkyrkan byggdes i början av 1100-talet, då det bör ha funnits en träkyrka på platsen. Ett kyrkogårdslager äldre än stenkyrkan lokaliserades på ett flertal platser. Gravarna som påträffades norr om kyrkan verkar i stort sett vara tidigmedeltida. Detta kan säkerligen kopplas samman med den allmänna bild av att gravläggningar norr om kyrkorna i stor utsträckning upphörde under 1200-talet. Samtliga fem bestämbara skelett från den norra sidan om kyrkan var av kvinnligt kön vilket också stärker uppfattningen om könsuppdelade kyrkogårdar under tidig medeltid. Gravarna var i stort sett placerade i välordnade nord-sydliga rader på kyrkogården. Några skelett påträffades under en gravhäll och i en stenkista uppbyggd av tre återanvända kalkstenshällar till ett tidigkristet gravmonument. Under ytterligare ett återanvänt gravmonument påträffades ben från minst femton individer. Gravmonumentet var dekorerat med tre slingrande drakar och längst stenens kant fanns en runslinga som berättar att Torger hade låtit lägga detta kummel över Gunna, hans moder. Gudarna hjälpe hennes själ. Av någon anledning har man tidigt, sannolikt framför allt under 1100-talet, fört på stora mängder jord på kyrkogården. Det rör sig om hela området från korpartiet och fram till den västra kyrkogårdsmuren, men mäktigast är jordlagret i väster. Endast några meter väster om tornet, på kyrkogården, påträffades resterna efter ett stenhus. Troligen har huset varit sammanbyggt med den källarbod som finns utanför kyrkogårdsmuren. Söder om källaren grävdes dräneringsschaktet genom en stenpackning som förmodligen utgjort fundament för en eftermedeltida byggnad. Örberga kyrka 5

8 Efterföljande år konserverades samt planerades och upprättades en utställning av dessa gravhällar och gravmonument. Ett rekonstruerat gravmonument har tillverkats genom att de påträffade hällarna kopierades. Monumentet har därefter färglagts utifrån färgspår på andra påträffade gravmonument, framför allt från S:t Lars kyrka i Linköping. Utställningen invigdes den 12 juni 2011 och visades tillsammans med kyrkan för allmänheten på Arkeologidagen i augusti samma år. Den permanenta utställningen kompletterades år 2012 och kan nu ses i den så kallade tiondeboden på kyrkogården. Hösten 2013 genomfördes också en undersökning av den östra kyrkogårdsmurens norra del i samband med att den skulle renoveras. Bakgrund Fuktproblemen i Örberga kyrka har diskuterats under en längre tid. Förutom att golven blivit fuktiga så har också fukten krupit upp i murarna vilket fått till följd att putsen har släppt på murarna. Vid ett möte vid kyrkan våren 2005 diskuterade personal från Länsstyrelsen i Östergötland, Rogslösa pastorat och Riksantikvarieämbetet, UV Öst möjligheter och förutsättningar för en dräneringsanläggning runt kyrkan. För att minimera sträckan för dräneringsledningen och för att begränsa ingreppet i kyrkogården med alla dess gravar, planerades utloppet för ledningen åt väster, vilket blev den kortaste ledningssträckningen. Eftersom de medeltida gravarna är orienterade i östvästlig riktning berördes därmed färre gravar än om schaktet hade grävts söderut som var ett av alternativen. Dessutom kunde då de skelett som berördes i större utsträckning undersökas i sin helhet än om schaktet fått en nordsydlig orientering. Ett kompletterande uppdrag år 2013 rörde kyrkogårdsmuren som då höll på att renoveras. Delar av stenmuren var skadade, framför allt genom frostsprängning, och frågor om hur den varit konstruerad blev aktuella då den skulle rekonstrueras. Kulturmiljö I Örberga finns sedan tidigare några fragment från tidigkristna gravmonument i kalksten. Typen utgör de äldsta kristna gravmonument som vi känner till från Sverige och kan stilistiskt dateras till 1000-talet. Typen förekommer rikligast i Östergötland, med cirka 35 fyndplatser, men finns också representerade i Småland, Västergötland, Södermanland och Närke. De har likheter med runstenarnas texter och ornamentik. Det innebär att de delvis är samtida. En skillnad är dock att det rör sig om gravmonument, placerade över en grav på kyrkogården, medan runstenarna oftast är resta som minnesstenar efter en person som är begravd på annan plats. Gravmonumenten har liksom runstenarna varit kraftigt bemålade vilket man ibland kan se i form av kvarvarande färg eller färgpigment. Gravmonumenten indikerar att det har funnits en kyrka i Örberga senast vid 1000-talets mitt eller strax därefter. Förmodligen rör det sig om en kyrka byggd i trä eftersom vi inte känner till att man uppförde murade byggnader på 1000-talet i Östergötland. Stenkyrkan uppfördes i slutet av 1110-talet med torn, långhus och kor med en förmodad absid. Idag återstår torn och långhus av den ursprungliga byggnaden sedan koret rivits och ersatts med ett nytt korsformat och rakt avslutat kor mot öster. Utbyggnaden, som skedde under 1200-talet är mycket ovanlig i sitt slag, anses vara en influens från cisterciensiskt stilideal (Bonnier 1996:72). Förutom planformen fick koret också en cisterciensisk prägel genom korets skråkantade sockel och fönstergruppen i öster. Sakristian anses ha tillkommit under 1400-talet och eventuellt även vapenhuset. Det sistnämnda revs år 1816 när den nuvarande entrén öppnades upp i tornets västvägg. 6 Örberga kyrka

9 Fig 3. Örberga kyrka sedd från sydväst. Längst ner till vänster i bild anlades en stenkista kopplad till dräneringsledningen runt kyrkan. Under kyrkogårdsmuren trycktes ledningen för att denna inte skulle behöva röras. I vänster bildkant syns taket på en källare som sannolikt är medeltida. Örberga kyrka är en av de äldsta kyrkorna i landet. Utseendemässigt är den också mycket ovanlig, med sitt speciella torn och tidiga korsformade kor. På tornets nord- och sydsida finns två runda till hälften utstickande trapptorn med spiraltrappor. Den enda parallellen i landet i dag är den kanske mer välbekanta Husaby kyrka i Västergötland. Flera forskare har genom tornet velat se en koppling till det karolingiska riket, där man redan under 800-talet uppförde kyrkor med monumentala västverk (Bonnier 1996:71). I tornet kunde kejsaren ha en loge eller ett kapell och från detta kunde man nå en herrskapsläktare i långhusets västra del. I Örberga finns också en öppning mellan torn och långhus en våning upp. Från öppningen, eller från en läktare innanför den, har patronus kunnat lyssna på mässan i avskildhet från övriga kyrkobesökare. Kyrkan antas nämligen vara uppförd, som gårdskyrka, på privat initiativ. Enligt arkeolog Jan Erikssons tolkning av det äldre kartmaterialet ska denna gård ha legat direkt väster om kyrkogården, på en tomt som haft samma längd som kyrkogården i nord-sydlig riktning (muntlig uppgift). Trävirke från tornet har daterats genom dendrokronologisk analys, så kallad årsringsdatering. Tre prover från tornet har kunnat åldersbestämmas, två från övertäckningen av trappingången i södra trapptornet och ett från motsvarande ställe i det norra trapptornet. Alla ekplankorna bedömdes ha murats in när tornet byggdes. Den ena plankan från södra trapptornet hade bevarad barkkant, och provet visade att virket hade fällts vintern Örberga kyrka 7

10 Enligt Thomas Bartholin, som analyserat proverna, är det osannolikt att barken skulle finnas kvar om plankan tidigare använts för något annat ändamål. Den andra plankan i södra trapptornet hade ingen bark bevarad och dess avverkningsår kunde beräknas till 1115 ± 5, vilket stämmer bra med den förra dateringen. Plankan från det norra trapptornet gav dock en annan datering; dess avverkningsår beräknades till 1085 ± 5, alltså ungefär 30 år tidigare (Eriksson 2006). Det kan tolkas som att den är återanvänd eller har legat oanvänd en tid alternativt att kyrkan började byggas redan i slutet av 1000-talet. Kyrkogården begränsas av en hög och kraftig kalkstensmur. Kyrkogården är så rikligt tilltagen att man kan fråga sig vad som ursprungligen rymts innanför dess murar. Kyrkan är placerad ungefär mitt på kyrkogården i nord-sydlig riktning medan den är kraftigt förskjuten åt väster. I anslutning till den västra murens utsida, knappt tio meter från kyrktornet, finns idag en tunnvälvd källare (under tegeltaket i vänster bildkant i figur 3). Åldern på källaren är okänd men den är sannolikt från medeltiden. Ytterligare en medeltida byggnad finns på kyrkogårdens södra del, alldeles innanför kyrkogårdsmuren, tiondeboden. Den ursprungliga funktionen för denna är inte känd. Tidigare undersökningar Ett föremål som påträffats för länge sedan identifierades först på 1950-talet som en gravkalk. Förmodligen har den påträffats i samband med grävningsarbeten i koret. Den kan härröra från en prästgrav från 1100-talet som en personlig ägodel. Endast några få motsvarigheter har påträffats i Skandinavien och då rör det sig om högt uppsatta kyrkliga tjänare, som biskopar, vilka fått sin personliga kalk med sig i graven. Marian Ullén har skrivit en artikel om gravkalken i Meddelanden från Östergötlands Länsmuseum 1996 där Ann Catherine Bonnier också skrivit en artikel om Örberga kyrka och övriga kyrkor i Dals härad. I augusti år 1993 genomfördes en arkeologisk undersökning av Örberga kyrka. Undersökningen gjordes som ett led i projektet Kyrkorna i Östgöta-Dal. Uppdragsgivare var Sveriges Kyrkor, Riksantikvarieämbetet. En rapport av undersökningarna publicerades i Riksantikvarieämbetet UV Östs rapportserie 2001:36. Undersökningen fokuserades på kyrkobyggnaden och dess olika byggnadsdelars kronologi samt om man hade använt bottenvåningen i tornet som begravningsplats. Förutom gravar i tornet påträffades också en gravkammare på den södra sidan om långhuset, vid platsen för det rivna vapenhuset (Bonnier m fl 2001). Resultaten från en dendrokronologisk undersökning, som föregick den arkeologiska undersökningen 1993 presenterades, ursprungligen är de publicerade i Dendrokronologiska undersökningar av medeltida kyrkor inom Linköpings stift (Eriksson 2006). Syfte Målsättningen med den arkeologiska undersökningen var framför allt att minimera ingreppen i de gravar och eventuella andra lämningar som finns på kyrkogården. Detta skulle kunna göras genom en minimering av schaktdjupet men också av dess bredd. I de fall detta inte gick, skulle skeletten i gravarna friläggas, dokumenteras och analyseras osteologiskt. En förutsättning för att den osteologiska analysen skulle genomföras var att gravarna skulle gå att relatera till en speciell tidsperiod och att benen utgöras av minst ett halvt skelett. Även andra eventuella lämningar skulle dokumenteras, tolkas och dateras. När det gäller kyrkogårdsmuren var syftet med den undersökningen att försöka klargöra hur muren varit konstruerad och då framför allt hur den varit täckt. 8 Örberga kyrka

11 Frågeställningar Undersökningsresultaten har en stor potential. Såväl gravar som avsatta lager, t ex byggnationslager, innehåller viktig information. Problemet med schaktningar på en kyrkogård är alltid att en del av denna potential förstörs utan att informationen kan tas tillvara. Det beror till exempel på att man inte i så stor utsträckning kan undersöka hela gravar utan att en stor del av dessa fortsätter utanför undersökningsområdet. De gravar som kan undersökas mer eller mindre i sin helhet kan berätta för oss om äldre begravningstraditioner. Genom en osteologisk analys kan också personernas liv utifrån kost, arbete, sjukdomar och död analyseras. Utifrån de tidigare kända fragmenten av tidigkristna gravmonument vet vi att det bör ha funnits en kyrka här redan under 1000-talet. Med undersökningen fanns det möjlighet att spår från denna skulle kunna påträffas. För den del av undersökningen som berörde området väster om kyrkogården skulle eventuella byggnadslämningar tillhörande den gård som legat på denna tomt kunna påträffas. Vilken typ av lämningar skulle det kunna röra sig om och från vilken tid härstammade de? Metod och genomförande Väster om kyrkogården grävdes ett större schakt för anläggandet av en stenkista för dräneringsvattnet. Ett schakt från denna grävdes fram till den västra kyrkogårdsmuren, varifrån ledningen trycktes in under muren och fram till ett schakt direkt väster om kyrktornet, som var ungefär 3x4 meter. Dessa schakt grävdes ungefär två meter djupa, en bit ner i undergrunden. Från schaktet vid kyrktornet och vidare runt kyrkan grävdes ett 0,75 1,0 meter brett och 0,4 2,0 meter djupt ledningsschakt. Målet med dräneringsledningen var att placera den så pass nära kyrkan som möjligt för att få maximal effekt. Utifrån rasrisken för kyrkmurarna fick schaktet ända förläggas ett stycke ut från kyrkväggen. Runt tornet var avståndet till schaktet mellan 1,0 och 2,0 meter. Vid långhusets norra vägg lämnades en cirka 0,75 meter bred slänt från kyrkan fram till schaktet. Vid andra partier, där schaktet inte grävdes så djupt, förlades schaktet en halv meter ifrån eller direkt intill kyrkväggen. Söder om långhuset hade schaktet redan vid planeringen av exploateringen bestämts förläggas söder om det tidigare rivna vapenhuset och ett gravkor. Schakten grävdes med maskin men en sträcka utmed korets södra sida fick grävas för hand runt de befintliga gravstenarna. Maskinschaktningen avbröts då gravar/skelett eller andra lämningar påträffades och grävdes då i stället fram för hand. Samtliga lämningar ritades in i förhållande till kyrkan i skala 1:20 och vissa fotograferades. En viss prioritering utifrån ekonomi gjordes, efter diskussion med länsstyrelsen. Osteologisk bestämning skulle endast genomföras på skelett där mer än hälften av detta kunde grävas fram. Resultatet blev att 35 skelett av 67 togs in för analys. På ritningarna och i tabellerna anges ej grävd för de skelett som rensades fram men som inte plockades upp. De skelettdelar som var tvungna att avlägsnas för ledningens skull, men var för begränsade för en osteologisk analys, dokumenterades men återbegravdes därefter av kyrkvaktmästaren. I rapporten anges en armställningstypologi för skeletten där de olika placeringarna av armarna benämns från A till D. Den har sitt ursprung i en undersökning av Lars Redin, där han kunde påvisa en kronologisk förändring av hur man placerade armarna på den döde under medeltiden. Vid armställning A lades armarna utmed sidorna, vid B placerades händerna i skötet, medan C-typen hade händerna placerade på magen. Vid armställning D var händerna lagda över bröstet. Generellt sett är armställning A äldst, följt av B, sedan C och slutligen D (Redin 1976:179). Örberga kyrka 9

12 Eftersom avrinningen var planerad att ske västerut, mot stenkistan, fick schakten grävas så att de sluttade, med det största djupet längst i väster. Dagens markyta, väster om tornet, låg ungefär på nivån +122,80 meter över havet och schaktet grävdes till nivån under +121,00 möh. Den orörda markytan låg här på nivån +121,95 möh. Öster om koret låg dagens markyta på nivån drygt +122,00 möh och schaktet grävdes ner till nivån +121,60 möh, ett schaktdjup på endast 0,4 meter. Det resulterade i att inga gravar berördes runt kor och sakristia, korsarmarna i koret borträknade, tack vare det begränsade djupet. Det djupast liggande skelettet låg på nivån +121,20 möh medan den grundast nedgrävda individen låg på nivån +122,17. I samband med undersökningen grävdes också ett maximalt 0,4 meter djupt schakt för en elkabel, från kyrkan till det medeltida stenhuset vid den södra kyrkogårdsmuren. Schaktet, som förlades i den nordsydgående grusgången, utgick från dräneringsschaktet söder om långhuset och berörde endast det sentida gruset i gången som också innehöll enstaka löst liggande ben. I samband med att den östra kyrkogårdsmuren (norra halvan) renoverades genomfördes en dokumentation av murens ovansida för att försöka klargöra hur och om dess murkärna varit täckt. Växtligheten på muren avlägsnades och i enstaka områden grävdes även jord bort för att frilägga murens skal och kärna. Dokumentationen utgjordes av text och fotografier. De platser som dokumenterades uppmättes samtliga från kyrkogårdsmurens inre nordöstra hörn. Resultat Nedan presenteras undersökningsresultaten uppdelat i en del om kyrkogårdens topografi som utgör en väsentlig del med tanke på anledningen till undersökningen dräneringen. Därefter presenteras resultaten från områdena väster, norr, öster och söder om kyrkan samt från området väster om kyrkogården. Till sist redovisas de vidare arbeten som företogs med de tidigkristna gravmonumenten, gravstenen med trapetsoid form samt undersökningen av den östra kyrkogårdsmuren. Kyrkogårdstopografi En bidragande orsak till fuktproblemen i kyrkan är att markytan idag ligger betydligt högre än den ursprungligen gjort. Det innebär att kyrkmurarna delvis täcks av jord. Kyrkogårdens marknivå ligger på +122,80 möh väster om tornet, medan golvnivån inne i tornet ligger på nivån +121,98 möh. Här är alltså en differens på cirka 0,8 meter. I den norra korsarmen ligger golvet omkring 0,5 meter lägre, och i den södra 0,2 0,4 meter lägre, än den nuvarande marknivån utanför dessa byggnadsdelar. Långhusmurarna och tornet vilar på en sula bestående av ett kalkstensskift som sticker ut 0,1 0,15 meter från muren. Vid långhusets nordvästra hörn ligger golvnivån ungefär på samma nivå som torngolvet. Den utvändiga sulan ligger här på +122,27 möh, det vill säga nästan 0,3 meter ovanför nuvarande golvnivå. I detta parti framgår också att långhusets sula ligger på det lager som verkar ha utgjort ett äldre växtlager och äldre kyrkogårdsjord (se figur 21 och 22). Vid anläggandet av stenkyrkan har man grävt ner genom detta lager och ner i undergrunden vid grundläggningen. Grundgrävningen är så snävt tilltagen att frischaktet endast sträcker sig 0,1 0,2 meter utanför sulan. Över det äldre växt/kyrkogårdslagret finns ett byggnationslager som ansluter till sulan, tolkat som det ursprungliga byggnationslagret. Det bör betyda att marknivån då kyrkan byggdes i början av 1100-talet låg på nivån +122,07 möh i detta område. Detta visar att kyrkans golvnivå redan från 10 Örberga kyrka

13 m 34 Fig 4. Planritning över undersökningsområdet med schakten inritade med röda linjer. Svarta siffror och streck visar skelettens läge och numrering medan olika typer av anläggningar (se fig 32) har markerats med röda siffror. början legat på en lägre nivå än marken utanför kyrkan i väster. Detta förutsätter förstås att dagens golvnivå motsvarar den äldsta golvnivån eller i varje fall att den inte har sänkts. Det sistnämnda är mindre troligt eftersom det ofta brukar vara tvärtom, att golvnivån höjs successivt. Det här kan delvis förklaras med att marken där kyrkan uppfördes sluttade åt öster. Hur det ursprungliga koret förhöll sig till 1100-talets marknivå vet vi inte idag eftersom det revs på 1200-talet. Sluttningen går att följa utmed den norra långhusväggen genom att titta på sulans lutning. Utmed den 8,5 meter långa fasaden sjunker sulan 0,21 meter mot öster. Motsvarande är differensen på det äldre kyrkogårdslagrets nivå cirka 0,15 meter utmed samma sträcka. Om man studerar den södra korsarmens södra mur, avspeglas sluttningen tydligt i den skråkantade sockeln. Murverkets olika skift är relativt vågräta till skillnad från sockeln. Även här följer sockeln den sluttande terrängen, men den följer terrängen på en högre nivå än den äldre långhussulan. Vid tidpunkten för korombyggnaden på 1200-talet bör alltså en utfyllnad av kyrkogården ha gjorts, åtminstone från denna del och vidare västerut. Anledningen till detta är oklar. Örberga kyrka 11

14 Även en påträffad stenbyggnad väster om tornet (se vidare nedan), vars golv låg på nivån +122,50 möh. visar att markytan bör ha höjts här med upp mot en halv meter från 1100-talets början och fram till den tidpunkt då denna byggdes vilket mycket väl kan ha varit något eller några årtionden senare. Öster om kyrkan ser det ut som att marknivån är höjd cirka 0,15 meter sedan koret byggdes på 1200-talet, men denna höjning bör ha skett innan sakristian byggdes på talet eftersom dess grund av natursten går upp till denna nivå. Därefter verkar det inte ha skett någon nämnvärd förändring av marknivån fram till idag. Utmed den norra sidan, var det 0,2 meter tjocka, äldre kyrkogårdslagret (nr 2 i figur 21) väl bevarat utmed långa sträckor. Även lagret visade att terrängen sluttat åt öster om än inte lika tydligt som långhussulan. Från det nordvästra långhushörnet och fram till skarven mellan den norra korsarmen och sakristian skilde det bara cirka 0,15 meter i höjd på lagret. Det äldre kyrkogårdslagret påträffades inte väster om kyrkan. Förmodligen var det helt söndergrävt eftersom det var så många gravar grävda här. Även söder om kyrkan var lagret söndergrävt utom vid något mindre parti. Lagernivån på denna sida var i stort sett densamma som på den norra sidan. Öster om kyrkan påträffades inte heller kyrkogårdslagret vilket troligen berodde på att lagret ligger djupare än schaktet grävdes. Runt kyrkan låg de understa gravarna på nivåer runt +121,20 möh. I förhållande till det äldre kyrkogårdslagret var dessa gravar nedgrävda 0,6-0,8 meter, vilket var ett vanligt gravdjup vid denna tid. Några av de undersökta gravarna saknade kalkbruk i fyllningen vilket bör betyda att de är äldre än stenkyrkan. De är sannolikt samtida med en förmodad träkyrka som bör ha uppförts senast vid tiohundratalets mitt med tanke på de tidigkristna gravmonu menten som påträffats i Örberga. Väster om kyrkan Ett större schakt fick grävas mellan tornet och kyrkogårdsmuren, eftersom ledningen från utsidan av kyrkogårdsmuren skulle tryckas fram hit under muren och någon större precision för detta arbete inte kunde utlovas. Dessutom var det tänkt att en spolbrunn skulle placeras på denna plats. Schaktets storlek blev cirka 3x4 meter. Från detta schakt grävdes ett smalare ledningsschakt runt kyrkan Fig 5. Planritning över schaktet på kyrkogården, väster om tornet. Röda siffror markerar anläggningar medan de svarta siffrorna visar skelettens numrering. Gravarna är markerade med gröna streck som avslutas med ett litet streck i vinkel om skelettet var intakt i denna riktning, dvs fot- eller huvudänden. 0 2,5 m Örberga kyrka

15 Fig 6a. Fotografi taget rakt ner från tornfönstret. Tornmuren syns nederst i bild och i ovankant löper kyrkogårdsmuren. På den andra sidan kyrkogårdsmuren, till höger om öppningen, kan källarbyggnadens tak anas som omnämns nedan. Mellan kyrkogårdsmurens insida och tornet, syns ett parti med stenar till en byggnad, K18. Till höger om detta syns ett gulvitt kalkbrukslager som utgjort golv i byggnaden, K29. Direkt till vänster om byggnadslämningen syns stenkistan med de återanvända gravmonumenten, K19 22, grav 14 och 15, och till vänster om denna den trapetsoidformade gravstenen, K23, skelett 1. Ovanför kistan ligger den yngre fragmentariska gravstenen på gången, K16. I det smala schaktet nere till höger i bild skymtar ett vitt streck i den västra schaktkanten. Det är gravhällen K25, grav 60, som inte undersöktes vidare utan ligger kvar. Fig 6b. Detalj av föregående figur. Tidigkristna gravmonument, stenkista och gravstenar Redan knappt 0,1 meter under markytan, strax innanför öppningen i kyrkogårdsmuren, påträffades en gravsten, nr K16, fig 5. Den bör ha placerats där sekundärt som beläggning på kyrkogårdsgången. Det rör sig om en gravsten från 1700/1800-talet. Den är dekorerad med ett ristat kors. Stenen som var dåligt bevarad bestod av flera fragment. Stenen smulades sönder då den lyftes upp och har därför kasserats. Tre och en halv meter väster om tornet, i kyrkans mittaxel, påträffades en stenkista innehållande de två skeletten 14 och 15, K19 22, fig Kistans översta delar låg bara 0,3 meter under dagens marknivå, på +122,51 möh. Kistan bestod av två helt obearbetade gavlar i kalksten, K22. Även botten i kistan bestod av tre kalkstensbitar som var obearbetade. Övriga delar av kistan bestod av återanvända kalkstenshällar från ett eller två tidigkristna gravmonument. Locket till kistan, som var mycket fragmentariskt, hade ursprungligen utgjort en sidohäll i ett tidigkristet gravmonument, K19, fig 11. Den var dekorerad med vågband som utgick från stenens mitt åt var sitt håll. Ytan var svagt nerbottnad runt vågbanden så att de framträdde i svag relief. Dekoren var vänd uppåt. Örberga kyrka 13

16 Fig 7. Planritning som visar några av de undersökta skeletten, gravhällen K23, kistan K19 22 och huslämningen K18 + K29 väster om tornet. På planen har några nivåangivelser lagts in liksom ett antal koordinatkryss med en meters mellanrum. 14 Örberga kyrka

17 Fig 8. Kistan sedd från sydost med gravarna 1 och 5 hitom den dekorerade långsidan, K21 (nummer 414 i Linköpings stifts inventering över tidigkristna gravmonument, Hedvall och Menander 2009). Fig 9 (t v). Skeletten från en vuxen person med ett barn i sin famn i stenkistan, 14 och 15. Vid fotändan syns förmodade nischstenar på ömse sidor om mannens fötter liksom en sten till vänster om skallen. Fig 10 (ovan). Kistan är tömd och kalkstenarna i botten framträder. Ornamentiken på den norra långsidan (en ursprunglig gavel) syns tydligt, K20, (nummer 413 i Linköpings stifts inventering över tidigkristna gravmonument, Hedvall och Menander 2009). Fig 11 (t v). Den fragmentariska lockhällen som ursprungligen utgjort en långsida i ett tidigkristet gravmonument, K19 (nummer 415 i Linköpings stifts inventering över tidigkristna gravmonument, Hedvall och Menander 2009). Örberga kyrka 15

18 Fig 12 (t v). Den norra långsidan i kistan, som ursprungligen utgjort en gavelhäll, med det fyrfota djuret omslingrat av en orm, K20. Fig 13 (ovan). Detaljbild av föregående figur med de två kämpande djuren. Fig 14 (nedan). Den södra långsidan, K21, efter det att de två delarna satts ihop och hängts upp på väggen i Örbergas tiondebod. 16 Örberga kyrka

19 Den södra långsidan i kistan utgjordes av en häll med samma motiv, vilket bör betyda att de ursprungligen tillhört samma monument, 21, fig 14. Ornamentiken var vänd utåt, mot söder och rätt orienterad. Stenmaterialet var annorlunda mot den förra liksom bearbetningen. Hela det ornerade området var nedhugget till en grov yta och alltså inte i relief. Hällen var helt intakt och i god kondition men sprack i två delar när den skulle lyftas upp. Som långsida i norr hade en ursprunglig gavelhäll återanvänts, K20, fig 10 och 12. Ett stort propellerkors pryder de båda sidorna och under detta avbildas på den ena sidan (den som ursprungligen varit vänd ut från gravmonumentet) en kamp mellan ett fyrfota djur och en orm. Formen på stenen, avses sannolikt symbolisera livets träd (Hedvall 2013). Toppen av stenen saknades och ena kanten hade delvis hackats sönder. Troligen hade detta skett på 1950-talet då man enligt en kyrkvaktmästare hade träffat på en stenkista i samband med att en elkabel för kyrkans ytterbelysning hade grävts ner. Anledningen till kistlockets fragmentariska skick kan kanske till viss del skyllas på samma orsak, men den främsta anledningen bör vara att kistan bara varit nedgrävd ytligt. Ornamentiken på den ursprungliga gavelhällen var ristad på en plant huggen yta. På båda sidor fanns de klassiska propellerkorsen och längst ner på den ena sidan (monumentets utsida) fanns ett fyrfotadjur omslingrad av en orm. Botten av kistan utgjordes av ett flertal obearbetade kalkstensbitar. Kistans obearbetade gavlar och botten togs inte till vara. De tre andra delarna är efter konservering utställda i tiondeboden. I kistan låg skelettet av en man med ett barn i famnen, skelett 15 och 14. Några delar av skeletten var lite omrörda i kistan. Vid huvudets högra sida fanns en sten och på ömse sidor om fötterna låg stenar som kan ha utgjort nischstenar. Direkt söder om kistan fanns en trapetsoidformad gravsten, även den i kalksten, som var slipad, K23. Fotändan av stenen saknades liksom skelettets underben och fötter. De grävdes sönder vid gravläggningen av gravarna Stenen var 0,1 meter tjock, 0,54 0,74 meter bred och den bevarade längden 1,15 meter. Den låg 0,58 0,75 meter ovanför skelettet. Gravhällen konserverades och är nu utställd i tiondeboden. Fig 15. Gravhäll av slipad kalksten med trapetsoid form, K23. Den undre delen, fotänden, är avslagen i samband med senare gravgrävning för skeletten Hällen är placerad i utställningen i tiondeboden. Örberga kyrka 17

20 Fig 16. Gravkors påträffat i de omrörda massorna väster om tornet i Örberga. Delar av ett gravkors i kalksten påträffades också i schaktet väster om tornet, fig 16. Delarna låg i omrörda lager och kunde inte knytas till någon grav. Det hör nog heller inte till detta område med medeltida gravar, eftersom det bör vara av betydligt senare datum. Fragmenten förvaras i pilgrimshärbärget i tiondeboden. Ytterligare en gravhäll kom fram i kanten av det smalare ledningsschaktet norrut, K25, fig 5. Endast en mindre del av kalkstenshällens ovansida var synlig, men på detta parti syntes inga spår av bearbetning. Fötterna till skelettet låg en meter under hällens ovansida, 60. Gravnedgrävningen från hällens nivå och ner till skelettet kunde tydligt ses i schaktkanten. Skelettet och stenhällen togs inte upp. Gravar Sammanlagt påträffades arton gravar väster om tornet. Av dessa undersöktes femton och fjorton är osteologiskt analyserade. Fyra skelett analyserades alltså inte, nummer 60, 66, 67 och 3. Av de fyra skeletten grävdes nummer 3 bort och återbegravdes medan övriga ligger kvar. Nivåmässigt förekom en stor variation, med upp mot en meters nivåskillnad, till skillnad från de övriga undersökningsområdena. Gravarna var ordnade i två nordsydliga rader. En tredje rad med gravar närmare tornet skulle hypotetiskt kunna finnas, men undersökningen berörde inte denna del. Avsaknaden av gravar i de båda ledningsschakten i norr och söder, i denna hypotetiska gravrad, kan dock tolkas som att det inte finns några gravar närmre tornet. Det är i så fall en ovanlig företeelse eftersom gravar brukar vara anlagda ända upp mot kyrkornas fasader. Utifrån armställningar på skeletten, förekomst av kalkbruk i gravfyllningen, gravstensform, stratigrafi och det nivåmässiga läget kan gravarna ges en generell kronologisk indelning. Äldst verkar gravarna 17, 18, 20, 22 och 60 vara. Marknivån bör vid gravgrävningen för dessa ha legat på +122,00 122,20 om man beräknar gravdjupet till 0,6 0,7 meter. Graven 17 har dock 14 C-daterats till perioden Samma dateringsperiod som graven 16 strax intill, men detta skelett ligger 0,4 meter högre upp. Grav 60 innehöll kalkbruk vilket innebär att den är yngre än 1100-talets början medan grav 22 bör vara äldre än denna tid. Skeletten 1 och 5 verkar tillhöra en något yngre fas utifrån att marknivån bör ha legat på nivån + 122,50. Grav 1:s trapetsoidformade gravhäll, 23, låg på denna nivå. Nischstenarna runt huvud och fötter brukar ges en datering till tiden (Kieffer-Olsen 1993:144). Troligen har båda individerna haft nischstenar vid huvud och fötter även om detta inte går att avgöra för grav 1, eftersom gravens fotände är söndergrävd. Skelettet 5 har fått en 14 C- datering till perioden Kistgraven med skeletten 14 och 15, en man med ett barn i famnen, är annorlunda placerad. Locket låg i nivå med grav 1:s gravhäll, men skelett 1 låg betydligt längre ner. Om grav 14 och15:s kistlock anses ha legat synligt i markytan, låg skeletten endast 0,3 0,4 meter under markytan. Skelett 14 har fått en 14 C-datering till perioden och nummer 15 till Örberga kyrka

21 Gravplatserna väster om tornet, med närhet till den förmodade storgården utanför kyrkogården och huset på kyrkogården, har troligen periodvis haft hög status. Här återfanns stenkistan av gravmonument och den trapetsoidformade gravhällen. En kvinna i års ålder var troligen begravd tillsammans med ett barn i åldern 5 5,5 år strax intill stenkistgraven och endast ett par meter från kyrkan, grav 16 fig 7. Eftersom kvinnan var mycket svårt sjuk i lepra borde hon ha blivit begravd vid spetälskehospitalet utanför Skänninge. Hospitalet i Skänninge anlades sannolikt senast i början av 1200-talet (Schück 1970:69) och kvinnan dog i perioden enligt en 14 C-analys. Sjukdomen har i detta skede inte gått att dölja men ändå blev hon begravd vid tornet. Kanske hörde hon till den släkt som ägde kyrkan vid gården och därför kunde de själva bestämma var hon skulle begravas. Under äldre medeltid, före hospitalens tid, kunde leprasjuka få sin sista viloplats på kyrkogården men arkeologiskt har man då kunnat belägga att dessa sjuka människor begravts perifert, längst ut mot kyrkogårdsmuren (Andrén 2000:12). Graven intill innehöll tre individer i åldern 9 10, 20 och 30 35, som sannolikt begravts samtidigt, vilket inte är så vanligt. Fig 17. Stratigrafiskt och nivåmässigt förhållande för några utvalda skelett väster om kyrkan. Bokstaven som representerar skelettet visar också skelettens armställningar enligt Redins armställningstypologi. Dateringarna redovisas med 2 sigma, bilaga 2. Observera dateringen av skelettet nr 17 som inte har kunnat förklaras. Örberga kyrka 19

22 Gravar i schaktet väster om kyrkan Grav Vuxen/ barn, kön Kista 15 V, man Stenkista + nischstenar? Vid fötterna och huvudet? Kalkbruk i fyllning Arm ställning Nivå Äldre än Yngre än Anm 14 C- datering Ja B 122, , 1 Pargrav B Stenkista Ja 122,11 121,97 17, 1 Pargrav B A 121, V, kvinna Nej A B 121,21 9, 20 Mkt lösben 5 B Kalknischstenar vid huvud och fötter 1 V, man Kalknischstenar vid huvud, trapetsoid gravsten +122,50 B 121, , 14 och 15? 17 Hö överarm saknas C? 121, , 10, 11 5 Hö underarm + del av vä överarm saknas B A 121,35 14 och 15 Lösben Kvinna C 121, Trissgrav 10, V C 121, Trissgrav 9, V, kvinna C 121, Trissgrav 10,9 armen under 10:an 20 V A 121, V C D 121,75 76 Pargrav 12? B C 121,82 69 Pargrav 16? 13 B C 121,74 3 V 121,58 Återbegravd och ej analyserat 60 V Lockhäll av obearbetad Ja 121,20 Ligger kvar kalksten + 122, ,30 Ligger kvar ,35 Ligger kvar Fig 18. Tabell över skeletten som påträffades väster om kyrkan. 14 C-resultaten är angivna med 2 sigma vilket motsvarar cirka 94% sannolikhet. Läget för gravarna visas på planen i figur 5. Observera att gravstratigrafin och 14 C-dateringarna för skeletten intill nummer 17 inte är samstämmiga. Byggnadslämningar och byggnadsmaterial I den norra delen av schaktet frilades hörnet av ett hus. Väggarna bestod av kalksten lagda i kalkbruk, K18. Det fanns inget spår av tegel. Muren var kompakt, 0,5 0,6 meter tjock, med stenar i storleken 0,1 0,4 meter. De översta murpartierna låg endast drygt 0,1 meter under dagens markyta. På insidan av muren fanns det ett kalkbruksgolv på nivån +122,45 möh, K29. Inget fyndmaterial kunde knytas till byggnaden som bör ha ett medeltida ursprung. För att inte huslämningen skulle behöva grävas bort flyttades schaktet söderut (se figur 5 7). På andra sidan kyrkogårdsmuren, K70, finns en stenkällare av okänd ålder, men den bör ha ett medeltida ursprung. Den ligger på den tomt som Jan Eriksson tolkat ha utgjort en storgård och till vilken kyrkan ursprungligen hört. Tomten sträckte sig tidigare utmed hela den västra sidan av kyrkogården. Stenkällarens södra mur ligger i liv med den nyfunna husgrunden på kyrkogården, vilket kan innebära att de utgjort en och samma byggnad eller åtminstone varit sammanbyggda. 20 Örberga kyrka

23 I kyrkans mittaxel 2,75 meter väster om tornet påträffades ett förmodat stolphål, K1, innehållande flera större stenar, tegelflis och kalkbruk. De översta stenarna syntes redan ett par decimeter under markytan +122,58 möh. Stolphålet överlagrar skelett 12 och är alltså yngre än detta. Även nordväst om tornet fanns ett stolphål, K2, och ytterligare stolphål fanns på norra sidan av torn och långhus (se vidare i kapitlet norr om kyrkan). Även detta stolphål innehöll kalkbruk, samt humöst material. Bottennivån låg på nivån +121,65 möh. Åtminstone det senare stolphålet bör kunna kopplas samman med en byggnadsställning. Ett flertal fyrkantigt huggna kalkstenar påträffades i den omrörda kyrkogårdsjorden i schaktet. Stenarna har troligen hamnat här i samband med att västportalen i tornet togs upp i början av 1800-talet. Byggnadsstenarna har inte vidare dokumenterats men samlades in och placerades i tiondeboden på kyrkogården. Norr om kyrkan Ledningsschaktet grävdes 0,75 1 meter brett. Mot långhusväggen släntades schaktväggen ända fram mot muren. Markytan låg vid långhusets nordvästra hörn på nivån +122,60 möh och grävdes där knappt 1,5 meter djupt. Utmed torn och långhus undersöktes samtliga gravar. Tre av dessa, som endast berördes till mindre del, genomgick inte någon osteologisk analys utan återbegravdes, fig 20. Från och med korsarmens västra sida och vidare österut kom höjningen (fallet) av schaktbotten och den sluttande topografin mot öster att innebära att färre gravar berördes. Endast ett skelett påträffades utmed korsarmens och sakristians nordsida, 55. Armställningen på skelettet var av typen C vilket indikerar en datering till 1200-tal eller senare och att det därmed sannolikt finns äldre gravar på ett större djup. Vid korsarmen och sakristian låg schaktbotten på nivån +121, m Fig 19. Planritning över schaktet norr om kyrkan med de gravar (svarta siffror) och anläggningar (röda siffror) som påträffades. Gravarna är markerade med gröna streck som avslutas med ett litet streck i vinkel om skelettet var intakt i denna riktning (huvud- eller fotänden). Örberga kyrka 21

24 Stenkista och kalksten På nordsidan om långhuset fanns ett barnskelett, 4, som på två sidor kringgärdades av stående kalkstenshällar, vid huvudet och överkroppens vänstra sida, K26. Graven var söndergrävd vid fotändan och resterande stenar som bör ha kringgärdat skelettet saknades. Vid korsarmens nordvästra hörn låg en kalkstenshäll som fortsatte in i slänten och åt andra hållet under korsarmen, K6. Ovansidan var grov och kanterna var inte bearbetade på den 0,5 meter breda stenen. Det kan röra sig om en del till en gravkista eller ett gravmonument, som i så fall inte ligger i ursprungligt läge eftersom dess orientering snarare är nord-sydlig än öst-västlig som den borde ha varit. Gravar Sammanlagt undersöktes tretton skelett. Till skillnad från väster om kyrkan låg gravarna nästan på samma nivå. Elva skelett låg på nivån +121,45 121,60 medan två låg på nivån +121,25 121,30 (21 och 61). De två sistnämnda gravarna hade också andra samhörigheter, som att det saknades kalkbruk i gravfyllningen och att de låg bredvid varandra. Armställningarna i de två gravarna var av typen A respektive B, vilket tillsammans med avsaknaden av kalkbruk indikerar att de är äldre än stenkyrkan. Gravmaterialet är begränsat och könsbestämningarna få, men det verkar som att endast kvinnor och barn blivit begravda på den norra sidan om kyrkan. Totalt påträffades 13 skelett, varav 5 var barnskelett. Av de övriga 8 skeletten kunde fem könsbestämmas, samtliga kvinnor. En tidigmedeltida uppdelning med mansgravar på kyrkans sydsida och kvinno gravar på nordsidan har konstaterats vid andra kyrkogårdsundersökningar och kan också ha varit praxis i Örberga. En annan skillnad i förhållande till gravarna väster om tornet är att det endast påträffades ett skelett med armställningstyp C på nordsidan. Det här kan med stor sannolikhet hänga samman med den förändrade gravpraxis att gravläggningar norr om kyrkan i stort sett upphörde från högmedeltid. Vid sockenkyrkan i Klåstad eller Klosterstad, på den andra sidan Vadstena, skedde detta under, och kanske till och med från början av, 1200-talet. Detta skulle också kunna förklara varför det verkar finnas så få gravar på nordsidan i Örberga. Gravar i schaktet norr om kyrkan Grav Vuxen/ barn, kön Kista Kalkbruk Armställning Nivå Äldre än Yngre än Anm 14 C- datering 2 V, kvinna Spikar Ja A 121,50 0,8 under sockel 61 V Nej B 121,26 Återbegravd 21 V, kvinna Nej A 121, , 23, B Kalksten Ja A (barn) 121,54 Sned riktning +121,68 23 B Ja B (barn) 121,5 60 Pargrav med B Ja A 121,48 56 Pargrav med V, kvinna C 121, V Ja 121,49 Koret? och 54 Sned och avgrävd, mkt lösben, återbegravd 54 V Ja 121,56 53 Anpassad till korutvidgning? Mkt lösben, återbegravd 7 V, kvinna Ja A 121,44 61? B A (barn) 6? 6 B Ja A 121,50 Koret 8 V, kvinna Ja A 121,49 53 Koret Fig 20. Tabell över skeletten som påträffades norr om kyrkan. 14 C-resultaten är angivna med 2 sigma vilket motsvarar cirka 94% sannolikhet. Läget för gravarna visas på planen i figur Örberga kyrka

25 Byggnadslämningar och lagerstratigrafi Förutom stolphål K2 norr om tornet, som tidigare behandlats, fanns ytterligare tre stolphål på samma linje utmed långhuset, K3 5. Samtliga stolphål var omkring en halv meter i diameter förutom ett väster om tornet, som var lite större, K1. Djupet på stolphålen på de som kunde mätas var 0,4 0,6 meter, med bottennivån +121,40 120,77. De innehöll kalkbruk i fyllningen och samtliga var stenskodda. Stolpens diameter kunde i ett fall konstateras ha varit 0,35 meter. De bör ha grävts inför resandet av byggnadsställningar och det kan inte uteslutas att de tillkommit i samband med uppförandet av kyrkan. Dessa var de enda stolphålen som påträffades vid undersökningen vilket kan förklaras med att motsvarande schakt söder om långhuset grävdes åtskilliga meter längre ut från fasaden och att grävdjupet i övriga delar av schakten var så begränsat. Vänstra delen i samma sektionsritning visar en skiss på samma murparti och lager men sedd från öster. Nedgrävningskanten för grundmuren syns tydligt liksom den något utstickand mursulan. Det korsformade 1200-tals korets nordvästra del vilade på en stor samling stenar, K7. Den bestod av upp mot ett hundratal 0,1-0,3 meter stora stenar. Under dem låg en 0,5 1,0 meter stor sten, K6. Stensamlingen fortsatte åtminstone tre meter utmed och under muren, men förmodligen fortsätter den ända fram till den numera igensatta dörren mitt på kordelen. På den andra sidan portalen saknades stenpackningen men istället fanns en utskjutande sula av kalksten fram till sakristian. Orsaken till varför det såg olika ut är okänd. Grundstenar stack fram under sakristians mur. Mellan den norra korsarmen och sakristian låg två stora stenar vilka inte kunde avgöras om de låg i ursprungligt läge eller inte. På den södra stenen, K27, som var 1,5 meter i diameter fanns kalkbruk. Av den norra frilades endast en mindre del, K28. Inga stenar plockades bort. 1. Kalkbruk och småsten byggnationslager. 2. Svart fet jord växtlager och äldre kyrkogård. 3. Kalkbruk fogmassa. 4. Lera och lite större stenar fundamentering. 5. Lera/kalksten/skiffer orörd mark. 6. Jordmassor som var omrörda ända ner på mursulan kyrkogårdsjord. Fig 21. Norr om långhuset fanns ett långt parti med i stort sett obruten lagerstratigrafi. En sektionsritning ritades vid långhusets nordvästra hörn. Den högra delen visar långhushörnet sett från norr. Nuvarande markyta är markerad med ett streck. Skala 1:20. Örberga kyrka 23

26 Fig 22. Den norra långhusmuren sedd från norr. Till höger om sulan vid hörnan syns tydligt det mörka lagret som bör vara ett äldre växtlager som senare kommit att utgöra kyrkogårdsjord till en äldre kyrka under 1000-talet. Det svarta på murens understa skift är spår efter asfalt eller liknande som har strukits på muren för att förhindra fuktinsläpp i muren. I samband med att detta applicerats har lager 6 grävts sönder så att alla eventuella stratigrafiska skiljen är försvunna. Fig 23. Den norra korsarmens vägg mot norr. I mitten den igensatta dörren och till höger om den syns stenfundamentet. Tegelstenarna ligger på sulan som saknas på andra sidan dörren. 24 Örberga kyrka

27 Fig 24. Sakristians och korets östra vägg. Skarven mellan dessa byggnadsdelar syns tydligt en bit upp i murverket vid de kraftiga hörnstenarna. Lägg märke till skillnaden i grundläggningarna liksom nivåerna för dessa. Öster om kyrkan Schaktet grävdes intill fasaden och inte djupare än 0,4 0,5 meter. Tack vare det begränsade djupet berördes inga skelett. Några omrörda skelettdelar däremot påträffades i kyrkogårdsjorden. De kan mycket väl härröra från söndergrävda gravar då 1200-talskorets eller sakristians grunder grävdes. Utmed sakristians mur stack grundstenar i gråsten fram, som var i storleken 0,2 0,3 meter. Dagens markyta ligger alldeles ovanför stenarna vilket bör betyda att marknivån i denna del är ungefär densamma som när sakristian uppfördes på 1400-talet. Kormuren däremot, vilar på en utskjutande sula av kalksten. I denna del sticker den inte ut lika mycket som vid den norra korsarmen. Här verkar markytan ha höjts 0,15 0,2 meter sedan koret byggdes på 1200-talet. Söder om kyrkan Sträckorna utmed korets södra sida fram till den södra korsarmen och utmed långhusets fasad grävdes för hand. Anledningen var det begränsade utrymmet och att det var ett känsligt område med gravstenar och byggnadslämningar. Själva huvuddräneringsledningen förlades mer än sex meter söder om långhuset för att inga ingrepp skulle göras i det område där vapenhuset fram till 1800-talets början låg. Vid platsen för vapenhuset och väster om korsarmen finns dessutom två gravkor som uppmärksammades vid undersökningen år 1993 (Bonnier m fl 2001). En ytligare grenledning förlades därför utmed långhusmuren, men nivåmässigt ovanför gravkoren. I det grunda schaktet påträffades varken byggnadslämningar eller gravar. Från detta schakt grävdes två ledningsschakt söderut, dels ett väster om det rivna vapenhuset och dels ett väster om korsarmen. Dessa anslöts sedan till det öst-västliga ledningsschaktet längst i söder. Örberga kyrka 25