~ Caroline Skanne ~ Mai Van Phan ~ Johannes S.H. Bjerg ~ Haikuverkstäder SVENSKA HAIKU ~ SÄLLSKAPETS TIDSKRIFT BLÅELD 3:2016

Transkript

1 ~ Caroline Skanne ~ Mai Van Phan ~ Johannes S.H. Bjerg ~ Haikuverkstäder SVENSKA HAIKU ~ SÄLLSKAPETS TIDSKRIFT BLÅELD 3:2016

2 innehåll inledning Blåeld tidskriften med en redaktion som växer... 3 intervju Caroline Skannes haikupoesi söker skymten av det eviga i nuet... 4 av Anna Maris mästare Yosa Buson och haiku med sälta... 6 av Herbert Jonsson poetik Haikuns sju dödssynder... 8 av Anna Maris haikupoeter Mai Van Phan en av Vietnams intressantaste poeter av Lars Vargö poetik Får man parafrasera gamla mästares haikuer? av Carl-Erik Wiberg haiku Ny haiku Olle Andersson Johan Bergstad Gunnel Björkström Michael Economou Eva Ermenz Judit Katalin Hollós Marcus Liljedahl Ola Lindberg Christer Nilsson Marianne Humble Nilsson Kerstin Park th. vandergrau Jessica Vieglins Alice Wiman haiga av Eva Jonsby Haiga renku Vildgäss en vårjunicho av Marcus Liljedahl och Anna Maris haibun Haibun av Judit Hollós intervju med världshaikuprofil Att förbli öppen inför det oväntade intervju med Johannes S. H. Bjerg av Marcus Liljedahl. bokrecensioner Non senza titolo Daniel Gahnertz av Marcus Liljedahl bokrecensioner Näckrosblad Haiku av Anna Wiik & Eva Jonsby av Tore Sverredal bokrecensioner Transport: Fri haiku Anna Maris av Lars Vargö haikuverkstäder Utvalda bidrag Kristin Allwood Gunnel Björkström Irene Carlsson Linda Forss Per Holmlöv Helene Jäderberg Lars-Erik Larsson Per Lundahl Barbro Nilsson Kerstin Öhrbo digital kukai Sommarkukai Irene Carlsson Julia Hägermark Eva Jonsby Peter Sjöstedt Tore Sverredal th. vandergrau haikuverkstäder retrospektiv Doftande hyvelspån av Florence Vilén Iréne Carlsson Sven Enander Gunnar Johnson Per Holmlöv Helga Härle Eva Jonsby Ola Lindberg Peter Svensson Mary-Ann Thysell th. vandergrau Anna Wiik Florence Vilén internationella tävlingar Medlemmar i internationella tävlingar av Marcus Liljedahl Daniel Gahnertz Judit Hollós Anna Maris Helga Härle europeiska haikusällskapet Haiku bygger broar mellan Europas länder av Anna Maris annons Haiku på Hässleholms kulturhus efterord Bland haikuer och objudna grodor Roger Bergkvist redaktionellt NR 3/2016 av tidskriften Blåeld

3 inledning Blåeld tidskriften med en redaktion som växer Välkommen till tredje numret av Blåeld, Svenska Haikusällskapets nya tidskrift. Nu börjar vi på redaktionen långsamt bli varma i kläderna. I vårt tredje nummer intervjuar vi ett par av Skandinaviens mest spännande och företagsamma haikupoeter och haikuredaktörer. Caroline Skanne från Lund, bosatt i Storbritannien, är poet och förläggare för Hedgerow och Wildflower press. Johannes S.H. Bjerg i Danmark är en av de mest aktiva redaktörerna i världen genom sitt engagemang i Under the Basho, The Living Haiku Anthology och Bones. Vidare bidrar Judit Hollos med en artikel om haibun, en poesiform som hon själv skriver ypperligt fint. Lars Vargö skriver om den vietnamesiske poeten Mai Van Phan och Carl-Erik Wiberg om att parafrasera mästarna. Det är glädjande att se hur Haikusällskapets aktiviteter utökas. Ginko i Järpen och Litteraturrunda i Skåne är bara några av de saker som sker i höst. Jag själv och Marcus Liljedahl kommer att medverka på självaste Bokmässan i Göteborg. Det känns väldigt roligt att kunna få haiku och renku representerat där. Vi blir dessutom fler som jobbar med Blåeld. Redan i förra numret anslöt Marcus Liljedahl som redaktör. Dessutom fick vi två nya korrekturläsare - Gunnel Björkström från Göteborg och Roger Bergkvist från Västerås. Vi har också fått lite förstärkning åt vår designer Anders Blomdahl när det gäller layout av Blåeld, av Totte Wiberg. Vi är tacksamma att så många vill vara med och vi behöver fler som hjälper till med att skriva och vara redaktörer för olika sektioner. Om du är intresserad av att bidra till Blåeld vill vi gärna höra från dig. Det kan gälla allt från att skriva en artikel eller göra en intervju med någon till att skicka in en bokanmälan. Har du en haikudikt som du tycker särskilt mycket om? Då får du gärna skriva en liten text om vad dikten betyder för dig. Skriv till oss på redaktion@blaeld.nu. 3

4 intervju Caroline Skannes haikupoesi söker skymten av det eviga i nuet av Anna Maris Caroline Skanne är svenskan som blivit känd i den internationella haikuvärlden för sina konstfulla haiga och för sin haikujournal, Hedgerow, som publiceras varje vecka. Hennes egna haikuer, konst och annan kortpoesi ges även ut via det egna förlaget Wildflower poetry press. Hon kom till London 1998 för att lära sig språket och stannade helt enkelt kvar. Hennes utbildning är inom antropologi och kulturpolitik och hon avlade sin magistratsexamen vid Goldsmith s University. Avhandlingen handlade om genusstereotyper i barnlitteratur och dess påverkan på genusidentitet. Under studierna tillbringade hon helgerna i en bokaffär i Charing Cross och kvällarna i en DJ-bar i Islington, för att kunna finansiera studierna. Resten av tiden gick åt till kreativt skrivande. Hon ursäktar sig för sin skriftliga svenska i vår korrespondens. Den har inte använts mycket sedan hon flyttade från Lund Hennes sambo är i och för sig också svensk, men det svenska skriftspråket används inte längre till vardags, och knappt det talade heller, erkänner hon. Desto mer skrivet blir det på engelska. Hennes haikubok Paper wings kommer ut i september och hon har redan flera egna böcker bakom sig. Caroline Skannes första möte med japansk kortpoesi var dock hemma i Sverige, redan på gymnasiet. En känd poet, som jag borde komma ihåg namnet på, höll en workshop i poesi som fokuserade på haiku, valde ut mitt försök och sa att jag förstod mig på haiku. Det var inte sant så klart, det tog mig många år innan jag kom i närheten av att ens försöka förstå mig på haiku! Men någonting måste han ha sett i Carolines dikter. För när hon började publicera sina dikter 2005, tog det snabbt fart. Från början var det fri Caroline Skanne vers, som hon skrivit sedan tonåren, men när hennes två barn föddes, 2007 och 2010, blev dikterna bara kortare och kortare. Jag brukade ha anteckningsbok i fickan, kamera över ena axeln, bebis på den andra Det var här mina första haikuer föddes, längs Regent s Canal i Östra London, Hackney. Som många poeter dras Skanne till haikuns enkelhet. Detta att vara ledd av sina sinnen, och på något vis hitta själen i ett ögonblick, det är en meditativ process som hjälper mig att hålla mig grundad i nuet. Detsamma gäller skrivprocessen. Hon säger själv att hennes dikter alltid haft en längtan till naturen, vilket har fått sitt utlopp i 4

5 haiku. På sätt och vis har min haikuresa tagit mig tillbaks till den punkt där mitt diktande började för över 20 år sen, till min fascination för taoism, zenbuddhism och andra när-relaterade filosofier. Hennes dikter är naturnära, känsliga och meditativa. Hon fångar de minsta detaljerna i små ögonblick, nyanserna i vardagliga händelser, i insekternas rörelser och fåglarnas flykt. Saker som kanske inte ens observeras av människor utan bara finns där i all hemlighet, lyckas hon beskriva. Själv har hon svårt att beskriva sin egen stil! Det är ju upp till läsaren att avgöra, på gott och ont Men kanske fresh kan passa? Hon säger att hennes haikupoesi letar efter en skymt av det eviga i nuet. För mig är haiku en brygga mellan den inre och yttre verkligheten. Det finns ingenstans att gömma sig i haiku. Bara ärlighet. Caroline fascineras av många olika uttryck i haiku och närliggande poesiformer. Förutom haikulegender som Basho, Buson, Issa och Shiki kan jag inte få nog av de tidiga kvinnliga haikupoeterna från Japan, som Kawai Chigetsu, Shiba Sonome och Chiyojo, för att nämna några. Speciellt Sonomes poesi talar till mig! Tydligen cirkulerade det rykten om att hon lämnade disken dagar i sträck när hon var upptagen med haiku, och det kan jag relatera till! Annars kommer den stora inspirationen från djur och natur, från det vilda både runt omkring och inom oss. Fåglar, speciellt rödhaken, hittar en väg in i mina dikter floden har också alltid haft en speciell plats i min haikudiktning, och skogen, månens faser och vildblommor. Jag kan hitta inspiration i en fjäder i sommarbrisen, barnskratt från rummet intill, snöflingor som smälter i håret... Det finns dikter överallt, det handlar bara om att öppna sina sinnen! Carolines egen tidskrift publiceras varje vecka online och har ett imponerande urval av poeter. Hennes vision för Hedgerow var att skapa en plattform där små dikter (haiku och relaterade former, men även fri vers och konst) från både nya och etablerade röster kunde existera sida vid sida. Poetisk frihet är viktig för mig som poet, konstnär, redaktör och publicist. Till skillnad från många andra poesijournaler, letar jag inte efter den perfekta dikten, utan efter den perfekta mixen. Varje bidrag måste kunna stå för sig självt, men samtidigt bidra till det stora hela. Veckoschemat ger utrymme för en versatil representation av teman, stilar och uttryck. Jag är inte rädd för att experimentera. Hennes eget förlag Wildflower poetry press växte ur Hedgerow, där hon framför allt hade produktion av antologier som baktanke. Jag dras till det som växer lite utanför lådan. Jag har en förkärlek för poesi och konst som vill förändra världen: både den inre och yttre. För Caroline är framåtrörelse en viktig drivkraft. Efter att de första titlarna kommit ut fick hon fler och fler frågor av poeter som drömde om att se sina manuskript i tryck. Jag tycker om att låta saker växa in i sig själva, utan att kontrollera utvecklingen för mycket. Detta var vad som hände med Wildflower poetry press. Just nu jobbar hon med antologin Wild voices: small poems & art by women, som är planerad för publikation senare i höst. Då kommer även en serie korta poesiböcker, där hennes egen trilogi Paper wings (haiku, senryu, haiga), Wild blossom (tanka & tanka art), och Driftwood (små dikter & konst i friare form) är med. Något hon som förläggare av poeter från hela världen har sett är hur gränsöverskridande haiku kan vara. Det konkreta elementet som är så centralt i haiku hjälper oss att förstå och uppskatta den här korta diktformen över kulturella gränser. Hon har börjat uppskatta svensk haiku på ett annat sätt nu när hon bor utomlands. Jag tycker om att läsa svensk haiku. Det tar mig tillbaks till mina rötter. Sverige är ett så vackert land, med mycket att erbjuda i form av influenser från natur, mytologi, kultur, politik och litteratur. Även om engelskan är hennes uttrycksspråk är det inte uteslutet att vi en dag får läsa dikter av Caroline Skanne även på svenska. Jag skriver på engelska, det är det språket dikterna kommer till mig på. Det har alltid varit min ambition att skriva på engelska, det var delvis därför jag lämnade Sverige för att studera i London efter gymnasiet. Jag visste alltid att mitt skrivande var det jag ville ägna mig åt i livet, men inte att det skulle bli poesi! Jag har blivit mer och mer intresserad av att skriva på svenska på sistone. Kanske en ny utmaning för mig! 5

6 mästare Yosa Buson och haiku med sälta Herbert Jonsson I ÅR ÄR DET JÄMNT trehundra år sedan Yosa Buson föddes, och det kan därför vara på sin plats att ägna litet extra uppmärksamhet åt hans diktning, som betytt så mycket inte minst för den moderna haikuns utveckling. Jag har i många år ägnat mig åt hans poesi och andra skrifter, och upphör aldrig att fascineras av den friskhet hans verk har, hur han även som gammal behöll en ungdomlig vilja att om och om igen utmana både sin samtid och traditionen. Därför vill jag här titta närmare på ett par av hans dikter som i hög grad ifrågasätter både dåtida och våra mer sentida ideal. I japansk haiku-teori möter man ofta kritik mot dikter som är för tekniskt intrikata, som är mer fyndiga kvickheter än lyrik. I äldre teoretiska texter använde man ofta ordet shiokarashi, att dikterna var för salta, för att beskriva detta negativa. En annan liknande egenskap, som genomgående dömts ut som något negativt även i modernare poetik, är rikutsu, för mycket resonerande i en haiku. Buson instämde på det hela taget med att detta var något man borde undvika när man skrev haiku, men han kunde också irritera sig på att det fanns många i hans samtid som lät strävan efter enkelhet och direkthet bli en ursäkt för att skriva banal och tom poesi. Därför hände det att han, mycket medvetet, skrev extremt komplexa haikuer för att visa att även ett sådant skrivsätt kunde vara en möjlighet. Mitt första exempel är hämtat från ett brev Buson skrev 1782, i vilket han beklagar sig över tillståndet i den samtida haiku-poesin. Ett par dagar efter fullmånen beundrade man denna måne som är litet naggad i kanten. Den kallas nochi no tsuki på japanska och är ett vanligt hösttema i japansk haiku. I den nutida kalendern är det månen natten runt den trettonde oktober. Att vi ser denna måne i vattnet betyder att den speglas i den blanka vattenytan på en mindre sjö eller damm. Det talar om stillhet utan en krusning. Månskenet skulle förstås kunna speglas även i ett rörligt vatten, men här ser man månens konturer som i en spegel. I diktens här och nu är det bara detta vi ser, men den sista raden utvecklar en längre berättelse om vad som hänt tidigare. Även om beckasinen inte är här längre, blir den närvarande i läsarens inre bild så snart den nämns. Vi förstår att den var där i vattnet tidigare, att den plötsligt flugit sin väg, och att de svallvågor som rörts upp av dess vingslag nu åter har stillnat. På så vis fångar dikten en längre tidsrymd; i alla fall ett par minuter, som antyder att betraktaren blivit stående, försjunken i platsen. Att så direkta motsatser som rörelse och stillhet så övertygande uttrycks med dessa korta rader visar mästarens hand. Efter denna dunkla höstdikt från ett grått och ensligt skymningslandskap ska vi nu förflytta oss till en varmare årstid. Några år före kompositionen av den föregående dikten, sommaren 1777, hade Buson tagit sig för att under en period dagligen skriva minst tio haikuer, med målet att slutföra ettusen dikter innan sommarens slut. Sjukdom förhindrade Den avtagande fullmånen i vattnet efter att beckasinen flugit sin väg nochi no tsuki shigi tatsu ato no mizu no naka 6

7 honom att slutföra detta projekt, men det gav ändå upphov till ett stort antal fina haikuer. En av dessa utnyttjar det japanska språkets rika vokabulär på ett mycket sofistikerat sätt, så att översättaren tvingas bli mer långrandig än vad som kanske är passande för en haiku. Från seglet som färdats i natten gryr dagen under den bleknande månen - grönskande lövverk yobashiri no ho ni ariakete wakaba kana Den svagt lysande gryningsmånen brukar räknas som ett hösttema, men när den som här kombineras med ett annat årstidstema, den tidiga sommarens friska grönska, tillåts detta senare ta överhanden. Två av de ord som används i dikten bär på mycket information. Med yobashiri menas en seglats genom natten. Kanske är det någon som har varit ute på nattfiske, eller kanske är det en resenär som kommer långväga ifrån. Seglet är hissat, så man har varit i rörelse i mörkret, och nu syns de första solstrålarna på duken. Gryningsmånen heter ariake på japanska, men här används detta ord som ett verb som uttrycker att morgonen gryr medan månen fortfarande hänger kvar i skyn. Det ger alltså en extra färgton till den tidiga morgonen. Lövverket ger inte bara dikten dess årstid, med sin fyllighet skapar det också en kontrast till de bleka färgerna ute till havs, segelduken, det ännu dunkla havet och den allt suddigare månen. Det antyder också en bergig kustlinje täckt av frodig växtlighet, som kan verka överväldigande på betraktaren. Man kan pröva åtminstone två olika läsningar av denna haiku. Läsaren kan placera sig på land, mitt i det täta lövverket; kanske ligger allt fortfarande i skugga, men genom en öppning bland trädgrenarna syns långt ut till havs ett segel lysa i det tidiga solljuset. Eller så kan läsaren ta plats i segelbåten, med blicken upp mot masttoppen. Solens strålar har då kanske redan nått den höga kusten där växtligheten lyser så intensivt som den bara kan göra på morgonen, då ljuset faller in från sidan. Båda dessa dikter visar på ett intresse för de stämningar som uppkommer i spelet med reflektioner, ljus och skugga, teman Buson ofta återkommer till i sina haikuer. Han visar här att även dikter som är så komplexa som dessa kan förmedla ett rikt poetiskt uttryck. 7

8 poetik Haikuns sju dödssynder av Anna Maris KAN MAN GÖRA FEL NÄR man skriver haiku? Anna Maris, redaktör för Blåeld och deltagare i urvalsgruppen för haikubidrag till tidskriften ger sin version av haikuns sju dödssynder. Haiku kallas populärt världens kortaste poesiform och den är troligen även den mest misshandlade. För den som verkligen går in för att läsa, skriva och förstå haiku blir omvärldens syn på formen lätt en stor källa till frustration. Haiku är ett livslångt lärande. För många blir diktformen ett sätt att utveckla inte bara sitt skrivande, utan också sitt förhållningssätt och sin syn på sig själv och omvärlden. Att läsa haiku är som att lyssna på klassisk musik. I stort sett alla människor kan uppskatta formen, oavsett kunskapsnivå. Men för att verkligen fördjupa sin upplevelse av denna konstform är det väl värt att sätta sig in i de estetiska parametrar som är grunden för den. Detta gäller i allra högsta grad haikun. Kan man göra fel när man skriver haiku? Det korta svaret är ja. Det kan man. Det känns kanske lite hårt att säga, rentav elakt. Poesi kan naturligtvis aldrig vara rätt eller fel. Det är alltid upphovspersonen som äger rätten till verket. Men precis som en limerick som inte håller versmåttet eller en kärleksdikt som inte handlar om kärlek kan en haiku få fel etikett. Haiku har vissa definitioner som gör att en dikt kan kallas så. Hamnar ett alster för långt utanför ramen är det alltså ingen haikudikt. Att bedöma vad som är haiku och inte är så klart mycket svårare än så. Även väldigt experimentell dikt kan ibland räknas som haiku. Det är nog lättare att säga vad som inte är haiku än vad som är det. I förlängningen är så klart alla kulturyttringar fina. Skaparen känner en inre glädje över det man åstadkommit. Man berikar sig själv i skapandet. Att stanna på den ambitionsnivån känns kanske lite synd, när ens produktion skulle kunna bli till glädje även för andra. Så vad gör folk då för fel när de skriver haiku? Här kommer listan på de sju dödssynderna: 1. Stavelseräkning Det japanska versmåttet för haiku är Det är numera vedertaget att västerländsk haiku inte har det. När R H Blyth och Harold Henderson och andra som tog haikun till den engelskspråkiga världen (och sedan vidare) först översatte versmåttet, insåg man inte att en japansk stavelse inte motsvarar en västerländsk. Det blir helt enkelt för långt på svenska och engelska. Numera säger vi att dikten ska kunna läsas i ett andetag. Att hitta rytmen blir så klart svårare utan ett exakt versmått. Regeln är i stället att man håller sig inom ramen för stavelser (ett maximalt mått). Även om måttet är godtyckligt hör man med lite övning när det är rätt. En känsla för haiku får man i första hand genom att läsa haikudikter. Det är så klart inte fel att skriva haiku i stavelser. Men poeter fyller oftast ut raderna med onödiga stavelser för att det ska passa. I haiku bör ingenting överflödigt förekomma. Inga upprepningar och inga onödiga ord. Då blir det gärna också kort. 2. Innehåll Ofta ser man exempel på alla möjliga typer av texter, från politisk kommentar till visdomsord 8

9 skrivna i stavelseräkningen 5-7-5, som man vill ska passera som haiku. Men denna diktform kräver mycket mer än ett versmått för att kunna kal las haiku. Livets förgänglighet, enkelhet, lätthet, vardagsmystik och skönheten i det slitna, är teman som ofta återkommer i dikten. Naturlyriken kan sägas vara dess bas, då årstidsorden, kigo, stammar från naturen: månen, blommor, fåglar, väderlek och blommande träd skildras ofta i haiku, men naturen är på många sätt enbart ett verktyg i dikten. I senryu är det människans dråplighet och natur som är ett återkommande tema. 3. Hjärta och smärta Sorgegråt, dysterhetens klo, djupa sår i din själ. Dessa formuleringar har ingen plats i haiku. Punkt. Om du vill beskriva saknad - välj en bild och presentera den. Show, don t tell, säger man ofta inom alla former av skrivande, men det är aldrig mer sant än i haiku. Betrakta i stället det konkreta i naturen och få din dikt att framkalla de känslor av saknad eller ensamhet som du vill förmedla. Det kan vara döda löv, den svarta tjärnen, skogens tystnad eller en öde strand. I haiku vill vi beskriva ett ögonblick så att den som läser kan uppleva samma känslor som författaren genom att se samma bild. Det är inte en diktform som ska beskriva de egna känslorna eller tankarna. 4. Shoppinglista Ett annat nybörjarmisstag är det vi kallar shoppinglista. Tre på varandra staplade påståenden eller bilder: stormvarning/traktorn plöjer i marken/ tre kråkor. Här har vi helt enkelt en lista på olika saker som händer. I haiku vill man gärna ställa två bilder mot varandra som bildar en helhet. Det får gärna finnas någon typ av kontrast eller något som kan jämföras, för att ge en insikt om människans natur. Dock aldrig tre bilder. Det blir helt enkelt för mycket information. Hela meningar är också tabu i haiku. Man bör alltså, enligt vissa, trots att det förekommer, inte kunna läsa en dikt som en fullständig mening. så. Haiku förklarar inte. Man beskriver med enkla ord det man ser. En majoritet av alla nybörjare är för pretentiösa i sina formuleringar. Det är enkelheten som är målet med haiku, inte att komplicera beskrivningar eller att skapa eleganta formuleringar, även om det alltid rör sig om en fin balans och till viss del är en fråga om personlig stil. Det samma gäller visdomsord och allt som skriver läsaren på näsan. Haiku är en form för egen och andras meditation, läsarens egna slutsatser och diktarens ödmjukhet. 6. Enbildshaiku Är du förtjust i dina egna formuleringar? Bra. Det är fint med silver i snön och guld i höstlöven. Men en haiku måste vara mer än så. Det räcker inte att visa en bild. Dikten måste bjuda till eftertanke, gärna genom att visa två kontrasterande bilder eller skeenden. Finns inget djup i dikten, inget rum för eftertanke, meditation eller kontemplerande är det helt enkelt bara en bild. 7. Brist på poesi Haiku är poesi. Det kan bli så avskalat att man går miste om det poetiska i en dikt. En senryu kan så klart vara rolig, men även där behövs ett mått av elegans, barnslig storögdhet eller djup som skapar den poesi som haiku först och främst är. Den här essän är skriven med glimten i ögat. Den bygger på ett mycket stort antal formella och informella samtal med haikupoeter under flera år. Den är skriven både för att provocera och skapa eftertanke hos läsaren. Debattera gärna texten genom att återkoppla på facebook eller skicka ett meddelande till redaktionen. Vad har artikelförfattaren glömt? Håller du med eller inte? Kan du själv komma på fler dödssynder än sju? 5. Metaforer Gryningens förväntan, himlens blyghet, sommaren reder sin bädd Haiku bör vara mer konkret än 9

10 haikupoeter Mai Van Phan en av Vietnams intressantaste poeter av Lars Vargö MAI VAN PHAN, FÖDD 1955, är en av Vietnams intressantaste poeter med ett drygt tjugotal diktsamlingar bakom sig. Hans dikter är av varierande längd, men även hans kortdikter är mycket representativa. Det framgår inte minst av hans senaste samling på engelska, The Selected Poems of Mai Van Phan, Publishing House of the Vietnam Writer s Association (2015), som är ett resultat av ett samarbete mellan fem översättare. Mai Van Phan har även fått andra diktsamlingar publicerade på engelska, inte minst Grass Cutting in a Temple Garden (2014, översättare Nhat-Lang Le) och Firmament Without Roof Cover (2012, översättare Tran Nghi Hoang). Mai Van Phans poesi är både lågmäld och finstämd. Bakom hans uttryck finns århundraden av östasiatiska lyriska traditioner, samtidigt som han i sin poesi inte väjer för det moderna, ibland besvärliga vardagsliv som finns i ett land som i snabb takt utvecklas mot en ny ekonomisk och politisk verklighet. I dikterna finns såväl det högljudda, dramatiska som det tysta, oförgängliga, exempelvis Ljudet av åska skakar om liljan en aning Utan att kalla kortdikterna för haiku är det ofta ändå lätt att hitta shasei, en beskrivning av det poeten verkligen ser, deltar i eller iakttar. Ibland kan man även finna den humor som diktformen senryû står för: Samma nyckel kan inte låsa upp idag heller Många av hans kortdikter har titlar, vilket därmed skiljer dem från haiku, men titlarna bidrar samtidigt till ytterligare en dimension och hamnar någonstans i utrymmet mellan haiku och den något längre diktformen tanka. Vietnam har en begränsad uttrycksfrihet, enpartistat som det är, och Mai Van Phans dikter är inte politiska i den meningen att de söker hitta utrymmen där han kan kritisera den etablerade ordningen. De är däremot politiska i den meningen att han pekar på det nödvändiga i att människor varken förgriper sig på varandra eller på den omgivande och nödvändiga naturen. Han skapar därmed ett slags poesins motsvarighet till slow food, poetiska uttryck som tar avstånd från vissa levnadssätt genom att understryka rikedomen och nyttan av andra. Onekligen är han mer känd för sina moderna, längre dikter än för de haikuliknande korta dikterna, och helst bör man väl läsa alla tillsammans för att göra rikedomen i hans poesi rättvisa, men hans kortdikter är onekligen så rika på innehåll att de kan läsas separat. I den nyutkomna engelska diktsamlingen är lämpligt nog också den första hälften, på knappt tre hundra sidor, ägnad åt hans kortdikter, medan de längre dikterna fyller de därpå följande tre hundra sidorna. En intressant poet är det i alla fall, vilken hälft man än väljer. 10

11 Med tår som gräver i jorden utan att titta upp känner jag ändå knopparna ovanför Håller en cikadas skal så lätt som om den aldrig funnits Den fantastiska vårluften vilar ett tag jag har hämtat en full hink med vatten utan att veta vad jag ska ha den till Natten börjar i solnedgången när en råtta hastar över vägen I slutet av januari vårregnet har inte kommit än persikoblommorna faller en i taget Blommor i konferensrummet fortfarande färska men måste ändå bytas ut för nästa möte En mästare i kampsporter sitter ensam och sjunger lågmält en sorgsen melodi De dödas själar passerar förbi jag drar snabbt upp en handfull gräs för att torka av gravstenen Lägenheter en fågel slår med vingarna fyra eller fem grannar öppnar sina dörrar för att titta 11

12 En pagod bredvid floden Min fars dödsdag floden framför mitt hus flyter i tystnad klockorna låter klarare Vid vägens ände Upptagen med att se på blommorna utmed vägen jag kommer fram till en klippa en fågel flyger förbi och tar över när jag går in i affären frågar någon var kommer du ifrån Tankar i regnet Håller i min cykel vid tempelporten otroligt molnet som jag beundrade dränker mig nu en munk kommer ut och ropar oroa dig inte bara gå in och be Översättning: Lars Vargö Källa: The Selected Poems of Mai Van Phan, Publishing House of the Vietnam Writers Association, 2015 Mai Van Phan och översättaren 12

13 poetik Får man parafrasera gamla mästares haikuer? av Carl-Erik Wiberg ATT PLAGIERA ANDRAS haiku är fult. Men var slutar efterapning och var börjar den egna kreativiteten? Får man parafrasera gamla mästares haikuer? Carl-Erik Wiberg vänder och vrider på frågan med hjälp av Teijiro, Hosai och Shiki. I Lars Vargös Japansk haiku, världens kortaste diktform, finns de klassiska mästarna väl representerade. En haiku som fångade min uppmärksamhet nyligen var följande av den lungsjuke och tidigt bortgångne Masaoka Shiki ( ), den fjärde och sista i raden av de fyra stora japanska mästarna: Ljudet av en sax som klipper rosor en vacker majdag Det är inte Shikis haiku längre utan en parafras. Den klippande saxen, nu i slutet av dikten, ger en förhöjd dramatik åt ett vardagligt skeende. Medan man i originalet kan förnimma något subtilt rofyllt, känner man i parafrasen kanske snarare en oro inför ljudet av en sax, något som kan uppfattas som ett avbrott i trädgårdsidyllen, där förut endast rådde stilla ro. Ett annat exempel av en japansk mästare: Jag driver på hästen allt vad jag kan in i kvällssolen (Yuhi no naka e chikara ippai uma wo oikakeru av Ozaki Hosai, ) (Bara wo kiru hasami no oto ya satsukibare) Att jag lade märke till den dikten berodde inte så mycket på den pregnanta återgivningen av ett ganska alldagligt skeende, utan mer på att jag insåg att dikten kunde omformuleras till exempelvis detta: Doften av rosor en vacker majdag - ljudet av en sax Det kan omskrivas till: Skridskoåkaren skrinnar raskt in i kvällssolen Vad som blir kvar av originalet är, förutom förnimmelsen av den snabba rörelsen mot den sjunkande solens riktning, slutraden in i kvällssolen. I Hosais haiku finns pronomenet jag, vilket i parafrasen är 13

14 utbytt mot det neutrala ordet skridskoåkaren. Gör det haikun bättre eller sämre och är det en parafras? En annan haiku, och nu av Shinoda Teijiro ( ): Ingen fågelsång lade jag plötsligt märke till idag (Saezuri no nakarishi kyô to futo kizuku) Som kan omvandlas till: Stannade plötsligt ingen fågelsång - sensommar Innehållet i båda dikterna är praktiskt taget detsamma. Vad som skiljer dem åt är återgivningen av den plötsliga insikten om att naturen är tyst. Här är efterapningen av Teijiros haiku mer av en parafras än i det förra exemplet. Kanske kan man påstå att den har en egen kvalitet, som gör den självständig? I allt man skriver lånar man, medvetet eller omedvetet, något från sina föregångare. Så vad är då originellt och vad är efterapning? Det originella finns inte så mycket i ordvalet som i tillvägagångssättet, det vill säga hur man närmar sig sitt material, sitt tema. Naturen är så ofantligt rik på upplevelser och liksom att allt i naturen upprepas av årstidernas växlingar är det också fullt möjligt att en haiku, som utgår från en naturupplevelse, kan upprepas mer eller mindre ordagrant av olika författare åtskilda i tiden av kanske mer än ett sekel. Det har sagts att en haiku ska dokumentera tillfällets innersta väsen och göra det på ett sätt som avslöjar människans släktskap med naturen. Det kan man nog påstå ifråga om de haikudikter som återgivits ovan. Och sätten att dokumentera är så många, ungefär som när man efter bara några få drag i ett schackparti ges ett otal möjligheter inför fortsättningen. 14

15 haiku Ny haiku urval Michael Economou Alice Wiman Små solar blänker i koloniträdgården CD-skivor Slånbärsbusken kvittrar och tjattrar - var är sparvarna? Min fars käpp väntar intill tysta dödsbädden. Nu är det min tur. Framme vid fars grav: jag ser honom småskratta åt trädens allvar. Droppen på lövet överväldigas aldrig. Hörde jag rymden? Kraften från fars hand i exakta dödsstunden. Hjärtat vinkade. 15

16 haiku Marianne Humble Nilsson Lysmaskar på rad, på svarta strängar kryper upplysta hissar Marcus Liljedahl Vecklar ut kartan den vänder sig i blåsten, visar en ny väg vintersol våra skuggor når bortom ruinen Hotellets kuddar jag vrider och vänder på tankar i natten våg efter våg det osägbara ständigt på våra läppar Olle Andersson ett hus i tystnad bara ljusstumpar kvar av natten Många stigar när kompassnålen flyttar in och vägen är din. pianots brutna toner och tystnaden sedan regnet Mina ögon är en ljuskälla i mörkret. Iakttar en fest. 16

17 haiku Kerstin Park Gunnel Björkström Julikväll balsaminen lossnar av humlans tyngd Kusthotell dansen tar aldrig slut för vimplarna Pojken vid dammen hämtar sin håv - förgäves Fågelexkursion flickan hittar en bärnsten bland alla kängor Månsken på stranden festfolket stannar upp vid kvinnan av sand Judit Katalin Hollós Stjärnklar julinatt människornas värld bakom glasrutan högsäsong - glaciärtungan beströdd med pumpafröskal avklädd majstång - allt färre av dina mail i inkorgen 17

18 Jessica Vieglins Eva Ermenz Sekunden innan den runda klockan faller på plattformen ett rött paraply skymmer sikten i parken stövlarna läcker Johan Bergstad havet i april andas in, andas ut ordlöst midnattssol varje ord för mörkt th. vandergrau vårvinter koltrasten bär solen i sin näbb koltrasten sången lyfter nattens slöja Dark side of the moon barnen kastar frisbee med min favorit-lp bergssida var börjar jag nytt tempel turisterna flockas i wifi-zonen 18

19 Ola Lindberg reser iväg på egen hand vårmoln täckt av murgröna brandtrappan Christer Nilsson på kyrkogården har vinden lagt sig jag lever denna månskenskväll myggbetten kliar vilar årorna i mångatan tågvisslan i vinden vid brevlådan härbärge timvisaren pekar på utgången 19

20 haiga Eva Jonsby 20

21 21 Caroline Skanne

22 22 Caroline Skanne

23 23 Caroline Skanne

24 24 Caroline Skanne

25 25 Caroline Skanne

26 renku Vildgäss en vårjunicho av Marcus Liljedahl och Anna Maris vildgäss ett stråk av lätta moln i våra ögon marcus mot en röd tegelvägg sprider sig solvärmen anna trevande händer... en espressomaskin spottar och fräser marcus han målar naglarna på hennes tår anna lukten av tång sakta fladdrar ett hav av segel marcus 26

27 tankar rusar mot en knivskarp horisont anna längst in i den hemliga trädgården en ensam staty anna gula asplöv lossnar ur gudinnans lagerkrans marcus törstande hud långsamt får den liv igen ringblomsolja anna en tung doft av sandelträ sprider sig i rummet marcus himlavalv ovanför oss tänds stjärnorna anna där vi skildes på vår väg samma frusna måne marcus 27

28 haibun Haibun ett språk mänskligheten har lärt sig att prata igen av Judit Katalin Hollós OM MAN FÅR LUST ATT RESA tillbaka i tiden i hopp om att gräva ut haibuns rötter, finner man att i mer än ett tusen år har japanska författare skapat verk där prosa och poesi flätas ihop. Avsikten har varit att dokumentera landets historia och mytologiska ursprung. De här texterna rörde sig på en bred skala av genrer och omfattade noveller, historiska berättelser, folksagor, såväl som reseskildringar, fiktiva dagböcker och memoarer som tjänade som prototyper av bland annat de där märkliga skönlitterära formerna som vi numera kallar för haibun och tankaprosa. Bland deras förebilder nämns sådana verk som Tosa Nikki ( Tosas Dagbok ) från 935, Ise Monogatari ( Sagan om Ise ) och Izumi Shikibu Nikki ( Dagboken av Izumi Shikibu ). Änkan Murasaki Shibiku komponerade sagan Genji Monogatari ( Berättelsen om Genji ) som så tidigt som år 1005 kombinerade dikt och prosa genom 795 waka (som numera kallas tanka) inbäddade i Japans första roman. I äktenskapet mellan den femradiga tanka-dikten och prosan föddes senare den så kallade tankaprosan. Man skulle kunna tro att den här företeelsen, att skriva omväxlande på lyrik och prosa är unik, men intressant nog dyker det upp liknande hybrider även i de västerländska traditionerna. Det räcker om man tänker på Dante Alighieris La Vita Nuova (1295) som placerar en sonett i kroppen av en kommentar eller på Snorre Sturlasons Heimskringla (kring 1230), en fornnordisk saga som sammanlänkar gamla metriska former såsom drôttkvætt med narrativ prosa. Termen haibun användes först under 1600-talet av den japanske poeten Matsuo Bashô ( ) i ett brev skrivet till en av hans lärjungar, Kyorai, år De tidigaste exemplen där haiku och prosa ingick i verken inkluderade reseberättelser och karaktärsskisser, och inspirerades av kinesiska prosaiska genrer. Bashô upptecknade en av sina resor genom landets olika provinser i sin kända haibun Oku no Hosomichi ( Den smala vägen mot norr ). Andra anmärkningsvärda haikai-poeter som skapade haibun inkluderade Yosa Buson ( ), Kobayashi Issa ( ) och Masaoka Shiki ( ) som gjorde ett försök att revolutionera haibun genom att skapa genren shaseibun: prosaskisser. Även om flera moderna poeter gav uttryck för att haibun i sin klassiska form kunde betraktas som en död genre efter Meijirestaurationen (mellan 1866 och 1869) i Japan, visade det sig att dess traditionella ramar i själva verket utvidgades. Under 1900-talet vaknade haibun till liv igen i de engelsk- och franskspråkiga länderna samtidigt som den etablerade sig i världslitteraturen. Numera erbjuder tidskrifterna Haibun Today och Contemporary Haibun Online ett brett urval av haibun av samtida författare från hela världen. Önskar man bryta sig loss från de gamla formerna så bjuder Johannes S. H. Bjergs journal The Other Bunny på alternativa, oftast futuristiska experiment. Om man blir sugen på att prova sina kunskaper inom ramarna för en internationell tävling, får man gärna anmäla sig till Genjuan Haibun Contest, anordnad av poeten Stephen Henry Gill, eller delta i den årliga haibuntävlingen organiserad av Haiku Society of America. Liksom på haikuns, tankadiktens och de andra korta japanska formernas område finns det ett helt spektrum av skolor och närmandesätt även i haibunrikedomen. Det finns fog för att påstå att den här enastående skönlitterära formen hela tiden förändras och utvecklas. Kärnreglerna säger dock att en haibun gör anspråk på att spela in och kristallisera ett speciellt, 28

29 känslomässigt ögonblick eller scen på antingen ett rent skildrande sätt eller genom att det äger rum i en fiktiv eller drömlik atmosfär. Haibunprosan som helst ska använda konkreta bilder och ett enkelt språk börjar vanligen med en titel och är sammansatt av ett eller flera stycken, ofta skrivna i första eller tredje person singularis och i presens även om i vissa fall preteritum används, till exempel i Robert D. Wilsons Vietnam Ruminations som utforskar det så kallade reportage-narrativet. Själva texten kan vara i valfri stil och handla om valfritt ämne (kärlek, barndomsminnen, bokstavliga och spirituella resor) samtidigt som den innehåller en eller flera haikudikter, var och en på en eller tre rader. Den kan variera i längd från en eller två meningar till längre prosatexter men nutida engelskspråkiga poeter visar en tendens till att skapa kortare och mer kompakta verk, kanske med tanke på att en välskriven haibun gärna lämnar utrymme åt läsarens fantasi. I bästa fall finns det en subtil länk mellan den prosaiska delen av texten och haikun, vilken oftast belyser en annan dimension av innehållet i prosan, vrider på verkligheten och för narrativen i en annan riktning. Att placera haikun i slutet av verket kan bidra till en emotionell effekt som ger läsaren en behaglig känsla av överraskning. Eftersom det finns många ingredienser att ta hänsyn till under skapandet kan haibun ofta bjuda på en utmaning för poeter som håller på att upptäcka dess knepiga nyanser. Att hitta den rätta dikten till prosan eller tvärtom är inte alltid enkelt, särskilt om man väljer utan någon närmare eftertanke. En bra haibun spelar på alla möjliga sinnen och för oss genom ett landskap av musik, smak och dofter som kan hjälpa till att framkalla minnen. Det är alltid värdefullt att läsa upp den färdiga texten högt. Det är viktigt att haikun själv har en hög kvalitet och skiner i texten som en finslipad ädelsten. Dikten används inte för att citera från, eller att förklara och upprepa, den prosaiska delen, istället ger den ytterligare djup och mening. Ibland kan man i en haibun-författares skrifter uppleva att istället för att relatera till prosasektionen fungerar poesin snarare som illustration till den gestaltade känslan, och då klingar texten lika falskt som när en skådespelare bara markerar på scenen. Förutom detta har jag sett exempel i både engelska och ungerska haibun att poeterna har lånat, och därmed upprepat, vissa rader från sina verk när de valde titel. Trots allt står det klart att det är precis de nämnda svårigheterna, som då de bemästras, skapar en enorm och oförglömlig skönhet hos haibuns speciella konstart, en konstart som lockar allt fler entusiaster i varje generation till fördjupning. Källor: Guidelines-for-Writing-Haibun.pdf 29

30 intervju med världshaikuprofil Att förbli öppen inför det oväntade intervju med Johannes S. H. Bjerg. av Marcus Liljedahl. Johannes Bjerg är född 1957 i Danmark och han skriver både på danska och engelska, vilket är ett viktigt element i hans arbete i huvudsak haiku och haiku-relaterade former. Han är grundare av tidskriften Bones, en publikation för nutida haiku, där han också är medredaktör. Han är representerad i A New Resonance 8 (Red Moon Press 2013) och andra antologier, senast i Heart Breaths Book of contemporary Haiku (Cyberwit 2016). Han är författare till ett flertal böcker som till exempel Penguins/Pingviner, 122 haikuer, tvåspråkig: engelska och danska (Cyberwit, Indien 2011); Parallels, engelska (Yet To Be Named Free Press, England 2013); Threads/Tråde, tvåspråkig haiku (Createspace 2013); Notes / Noter , tvåspråkig länkad vers (Yet To Be Named Free Press, England 2013); Paper Bell Lessons/Papirklokkebelæringerne, tvåspråkig haiku (Createspace 2013) och Like a Plane/Som et fly, bilder och haiku (ebok). De flesta av dessa böcker finns som gratis e-bokversion ( books.html) för läsning och/eller nedladdning. Jag lärde känna Johannes i ett flertal haikugrupper på Facebook, där vi båda var aktiva. I mina försök att hitta min egen röst och i viss mån min stil, sökte jag kontakt med Johannes för diskussion om haiku, i synnerhet om en mer experimentell haiku. Genom dessa samtal har jag lärt mig förstå, uppskatta och skriva denna typ av haiku, och jag har dessutom själv haft glädjen att bli publicerad i Bones vid ett flertal tillfällen. Jag har länge velat intervjua Johannes mer ingående om hur han ser på haikuformen, och hur hans konstnärliga process ser ut, speciellt med tanke på hans användande av ett stort antal olika former av haiku-relaterad poesi. Det är min förhoppning att denna intervju ska bidra till en större förståelse för och uppskattning av den sortens haiku, vars bilder eller koncept ofta står i starkare kontrast till varandra än vad som är vanligt i konventionell haiku. Marcus: Haiku och/eller haiku-besläktad poesi är en mycket unik eller speciell genre, och jag är nyfiken på vad som fick dig intresserad av den eller varför du kände en dragning till den. Hur kom du i kontakt med haiku, och vad är det med formen som attraherar dig kreativt? Johannes: Vad som inledningsvis attraherade mig var kortheten. För många år sedan var jag konstnär och arbetade med minimalism och konceptuell konst, och haiku rörde liksom vid samma strängar inom mig. Jag hade slutat med måleriet (mer eller mindre), eftersom jag fått nog av konstscenen som sådan och gled på sätt och vis bara in i skrivandet. Men jag kunde inte hitta en väg in i det som kändes tillfredställande. Jag läste en hel del dansk poesi men hittade ytterst lite som inspirerade mig. Jag förmodar att det var allt det där med jag, mig, mitt, den där konstnärliga upptagenheten med jaget, som mycket poesi behandlar eller växer ur (och nuförtiden även haibun), som gjorde mig ointresserad. Poesi, som en form för bekännelser, är fullständigt ointressant för mig. Poesi och konst som förklarar världen, det ensamma geniet som belyser en kaotisk värld, etcetera. lämnar mig oberörd, liksom ett vältrande i (inbillad) personlig smärta eller hjärtesorg. I mina ögon måste konst äga rum lite på en neutral plats eller mark, mellan konstnären och konsumenten, annars blir slutresultatet att konstnären levererar en monolog, utan rum för mottagarens eller läsarens deltagande. Ett konstverk eller en dikt är en enhet laddad med latent energi, som bara blir levande när det är någon som läser, betraktar eller lyssnar på den. För att den ska bli levande, måste den lämna en öppning åt personen som upplever den, vara inkluderande. Precis som med haiku: skribenten 30

31 tillhandahåller den första halvan av dikten, läsaren kompletterar den med sina egna erfarenheter. Jag letade efter kortpoesi som inte skrev mig på näsan, och jag snubblade över en dansk haikusamling av Pia Tafdrup, Boomerang, som visade mig att kortvers har förmågan att förmedla en hel del. Nu kan jag dock se att samlingens haikuer kanske mer leker med en slags formel ; de är och en smula besudlade av en litterär danska, det vill säga ett sätt att skriva, eller ett språk, som mest finns i en slags västerländskt skolad poesi (ej haikai). Dock såg jag att det fanns potential att packa haiku med en massa energi, utrymme, bilder, på några få rader, och det fick mig att söka efter mer på nätet. Johannes Bjerg och då var jag fast. Haikuns till synes oändliga universum öppnades upp, och jag svalde, åt, drack och drömde haiku. När jag blev bekant med Hosai Ozaki, Ban ya Natsuishi och Roadrunner Journal (och många fler än jag kan nämna här), blev det tydligt för mig att allt är möjligt i haiku. Precis som en minimalistisk målning eller objekt, eller ett konceptuellt stycke konst, är det något som existerar på egen hand, en haiku är bara där på papperet som en slags språngbräda, en utgångspunkt, en kärna av energi. Man behöver inte vara expert för att ta in en enkel gest, enkla skisser eller antydningar. Man behöver bara låta sina sinnen ta in det, och låta sitt inre smälta det. Det är ett inre tillstånd, snarare än ett sätt att tänka, och jag litar på varandet (intuitionen) mer än tänkandet. Haiku är briljant, eftersom det handlar om sammansatta bilder, som skapar en spänning, som får läsaren att begrunda och utforska länken mellan bilderna, och om sammanställningen av dem är kontrasterande (två bilder som du vanligtvis inte stöter på i vardagen, en humla på ett rymdskepp, exempelvis) försöker din hjärna utforska vilken kopplingen dem emellan är. Men i vårt medvetande är allt sammankopplat, alla former av till synes orelaterade saker sätts samman. Vår verklighet är en kombination av vår yttre och inre verklighet (om det nu finns någon skillnad), och var och när vi lever med alla implikationer av kultur, historia och språkstruktur, och det är själva haikuns jordmån; det är härifrån allt växer. Från vårt stakande genom livet i vårt försök att förstå hur allt hänger ihop. Marcus: Du säger att den konstnärliga upptagenheten med jaget, som mycket poesi behandlar eller växer ur, är fullständigt ointressant för dig. Har denna åsikt en grund i någon slags filosofisk uppfattning, är den kanske kopplad till en andlig utövning, eller ser du helt enkelt haiku som den perfekta formen för att skapa detta gemensamma, neutrala utrymme eller grund, där poeten och läsaren kan mötas, en språngbräda som tillåter läsaren att smälta innehållet och bli aktiv i dikten? Johannes: Jag antar att en aspekt av min motvilja - eller ogillande - för det egocentriska i konst kan härledas till min uppfattning att syn på konst - poesi i detta fall - i verkligheten är en andlig utövning (en bland många) i sökandet efter tingens kärna, flödet i alla tings essens, och det ligger bortom det personliga. Konst är - som jag ser det - ett sätt att bearbeta det faktum att vi är levande, en dialog med varandet. Som människor är vi mer än jaget som försöker få grepp om världen vi befinner oss i, och mer än offer i allt detta. För att se vad som ligger lite djupare, måste man tränga igenom ytan av hur allt till synes är. Ett slags utforskande sökande, om man så vill. I bekännelse-poesi förses man med ett fait accompli och det finns ingen väg in. I bästa fall kan man erfara Åh, jag har känt likadant i denna poesi och man (jag) glömmer dikten. Livet händer, men det händer oss inte. Det är inte ute efter att krossa oss. 31

32 Då mänskliga känslor i stort sett erfars likadant i oss alla, är de banala. Vår smärta må vara stor, men alla känner vi smärta någon gång i livet. De kan vara en mötespunkt, eftersom vi är tillsammans, men det är knappast (eller inte särskilt ofta) material som genererar bra konst. Vi använder de erfarenheterna för att navigera genom livet, men konst är mer än det. Eller kan vara. Konst är en process där vi ställer frågor och lyssnar på en antydan till ett svar. I vårt emotionella liv kan smärta ha ett oändligt nätverk av betydelser, som bara vi känner till, som bara personen som erfar den känner till, och det är därför en kliché som det vi inte sade egentligen är tom, eftersom det kan vara vad som helst och ingenting. Ingen annan än skribenten kan veta vad en sådan kliché innehåller för olika betydelser, och därför är den irrelevant för läsaren. Haiku är konkret. Vi växer inte genom att klänga fast vid vår smärta utan genom att upptäcka varför vi upplever smärta (och varför vi uppfattar det som hänt oss som smärta ). Haikun är för kort för att innesluta allt det där privata, och ändå ger haikun dig en antydan. Haiku är en diktform för antydningar och är inkluderande, det vill säga (i en ideal värld) lämnar den en skiss åt dig, och som läsare gör du vad du kan för att komplettera bilden. Om du förses med ett uttalande som: Så här känner jag, och detta är vad jag tycker är fel med världen, så finns det väldigt lite du kan göra med det. Haiku är en perfekt mötesplats - eller mötespunkt - för människor och deras sinnen. Den ger uppslag till att söka vidare, i bästa fall. Det ligger också nära till hands att fånga upp flyktiga tankar, till och med för skribenten, om att det finns flera sätt att betrakta världen, det finns mer att se än vad vi normalt ser. Vi är vanedjur, och vi är vana vid att ha ett sätt att se på saker och ting (eller har en begränsad syn på saker och ting), för det är väldigt svårt för oss att inte ha det. Vi blir lätt bekväma med att göra saker på ett visst sätt, och om vi gör det också i konsten, så hamnar vi i ett upprepande mönster; vi gör samma saker om och om igen. Vi målar upp samma bilder, vi skriver samma dikt om och om igen det krävs mycket energi för att ifrågasätta saker och ting. För att förbli öppen inför det oväntade. För att ifrågasätta vad vi tror vi har bemästrat och att bryta ner det (eller upp) för att utvecklas. Det ligger i vår natur att känna oss nöjda och trygga med vad vi tror vi har åstadkommit, och att inte utmana det (men då antar jag att alla vill utvecklas bortom sig själva, och det är kanske en smula arrogant...). En av de få traditionella reglerna inom haikun som jag värdesätter är dess avrådan från fokusering på jaget (i dessa dagar i väst är mindre fokus på jaget det bästa vi kan hoppas på). Det innebär en vers som inte är baserad på det igenkännbara lidande jagets koncept utan rör sig någonstans i den neutrala sfären mellan människor där skribenten och läsaren kan mötas. Det är som en picknick. Jag tar med filten att sitta på, den filten får bli vår plats, och du får ta med maten. I bästa fall kan även haiku lämna dig med en gåta, någonting som inte helt och hållet kan förstås, men som ändock resonerar inom dig. twenty billion light-years of perjury: your blood type is B tjugo miljarder ljusår av mened: din blodgrupp är B av Hoshinaga Fumio är en sådan slags haiku för mig. Jag läser vad han har att säga om det och ändock... En haiku är en plats där vi kan mötas eftersom vi delar något som mänskliga varelser, men det är en mötesplats, inte en predikstol. Marcus: Har du som en rutin att skriva varje dag? Är det en del av ditt dagliga liv eller skriver du endast när en idé kommer till dig? Johannes: Både och. Jag försöker vara öppen för ord mer eller mindre varje dag när jag är för mig själv. På morgonen startar jag datorn, medan kaffet bryggs, och den är på tills det att jag går och lägger mig. När jag är hemma är jag i ensamhet och jag förvandlas mer eller mindre till lyssnare dygnet runt, alla veckans dagar. När jag är borta bland andra människor sitter jag alltid några timmar med datorn innan jag går och lägger mig. Inspiration innebär egentligen bara att förbli öppen inför det kreativa flödet och idéerna, snarare än att vänta på den gudomliga gnistan. Det handlar om att lyssna till vad som pågår inne i mitt sinne djupt där nere där det knappast finns några ord ännu utan endast intryck, bilder, vaga konturer av idéer där det ständigt närvarande samtalet i det mänskliga sinnet äger rum. Inspiration är i verkligheten snarare en sinnesstämning än en gnista eller ett utflöde. 32