KAKELUGNSMAKARNA OCH DERAS UGNAR ULRIKA MEBUS. Examensarbete i byggnadsvård 15 poäng, 2006 Handledare: Stefan Haase

Transkript

1 DE GOTLÄNDSKA KAKELUGNSMAKARNA OCH DERAS UGNAR ULRIKA MEBUS Examensarbete i byggnadsvård 15 poäng, 2006 Handledare: Stefan Haase Avdelningen för byggnadsvård Högskolan på Gotland, SE Visby

2 ABSTRACT THE STOVE-BUILDERS AND THEIR TILED STOVES ON THE SWEDISH ISLAND OF GOTLAND In Sweden there is a two-hundred year old tradition of heating the dwellings with tiled stoves. Between approx and 1940 this was the most effective way to create a comfortable indoor-climate in the Swedish homes. On the island of Gotland there were many builders of these effective and elegant producers of heat. We can still see these beautiful and skilfully made tiled stoves in many of the Gotlandic homes. However there has been little known about who the stovebuilders were, where on the island they were active, when they lived and what they produced. The two questions this essay is trying to answer are: Who were the Gotlandic stove-builders, where and when did they work? The Gotlandic tiled stove what is it s characteristic and who was the producer? To be able to answer these questions it was necessary to do research in the archives as well as to do an inventory of a representative amount of Gotlandic tiled stoves, which ended up in good 300 documented stoves. As a result of these two parallel studies it is clear that between the years 1741, when the first stove-builder came to Gotland, and approx. 1940, there have been about forty stove-builders busy with making tiled stoves on the island. The first two ones came from Germany in the 1740:s: A. Pflaumbaum and G.C. Ulf. They produced stoves made of coloured (green, dark yellow, splashed) tiles in small sizes, 18,5 21 cm. In the 1770:s the next Stove-builder came to Gotland: O. Forsberg, who founded a workshop in Visby, S:t Michaelsgatan 15. This workshop would come to be a classical address for the coming hundred years. His son and grandson would take over the factory and run it followed by another stove-builder until it finally ceased to be in the 1890: s. The older Forsberg produced high-quality tiled stoves, delicately painted with flowers and ornaments. We still have quite many of these luxury-stoves left on Gotland. Now the tiles had gotten the size they would have over all the coming years, approx. 22,5 32 cm. The first craftsman to settle on the Gotlandic countryside was G. Korseman. In 1799 he settled in Hemse, at Halldings, and the pottery he founded would go on for over 100 years: his grand-grand-grand sons were the last stove-makers there and they closed the workshop in In the beginning this workshop produced light green stoves, later also splashed and in the late 1800: s white stoves with reliefs. The next man to settle outside town was C.N Berg, who in 1815 came to Klinte. Four of his sons and five of his grandsons came to be stove builders and they founded workshops all over the island: in Boge, Alva, Visby and one stayed in Klinte. It is clear that this family had a big impact on the tiled stove- building on Gotland. In all of their workshops they would have apprentices, who would spread the craftsmanship they 1

3 learnt by Bergs. The first Berg-stoves were often light greenish, with simple reliefs. The most well-known emblem of the stoves produced by this family is the fruit-basket. Figure 1. Fruit-basket, probably from the Berg s workshop in Klinte. In Visby E. Cedergren founded a workshop at Ryska Gränd 16 in 1835, which would later come to be the Cedergren`s tile stove factory under the supervision of his daughter-in-law and his grandson. In 1932 the factory stopped. The stoves of the factory were of very high class. They could be partly gilded or decorated with painted flowerornaments. Some of the stoves were even sold to Stockholm. There were also stove-builders in Havdhem, Katthammarsvik, Etelhem, Bunge and perhaps also in Hangvar. In Visby we know about at least two more workshops from the early 20:th century; L.Fredriksson, Södra Murgatan 4, and A.Svensson, Lindeväg 19. The ovens from this century are bright white with simple decorations and mostly lack reliefs. So what would the conclusion about the Gotlandic tiled stove-makers and their stoves be? Surely that they were highly skilled, hard working craftsmen who produced tiled stoves which were not only extremely effective concerning their ability to heat the dwelling-rooms, but which also were of high artistical and technical value. In many cases it is possible to know which stove-builder built certain tiled stoves, and also to date them, since one can see the same kind of models and patterns of certain times as well as from different parts of the island. This gives us the necessary clues to be able to get a grasp of who the possible stove-builder might have been. Thanks to that one might even get knowledge about the building itself when it was built or re- built. Therefore it seems important that the knowledge about the stovemakers and their workshops becomes so common that people see the importance of maintaining the stoves in their original places and shapes. 2

4 INNEHÅLL ABSTRACT... 1 INNEHÅLL... 3 FÖRORD... 4 TACK! 4 INLEDNING... 6 BAKGRUND 6 KUNSKAPSLÄGE 7 FRÅGESTÄLLNING 7 MÅL 7 AVGRÄNSNING 8 KAKELUGNEN ALLMÄNT OM KAKELUGNENS HISTORIA 10 G OTLANDS KAKELUGNAR 16 KA KELUGNSMAKAREN A LLMÄNT OM KAKELUGNSMAKARE I SVERIGE 23 GOTLANDS KAKELUGNSMAKARE 28 DE GOTLÄNDSKA KAKELUGNSMAKARNA VEM GJORDE KAKELUGNEN? SAM MANFATTANDE DISKUSSION KÄ LLOR

5 Arbetet som du håller i din hand har tillkommit som ett examensarbete i byggnadsvård vid Högskolan på Gotland. Efter tre års studier under ledning av duktiga hantverkare och utmärkta föreläsare är det nu dags att avrunda den underbara studietiden och bege mig ut i arbetslivet som bebyggelseantikvarie. Eftersom jag känner att jag fått ta del av så många människors stora kunskaper och erfarenheter, känns det riktigt att kunna få återgälda detta med ett litet bidrag till bebyggelse- och kulturmiljövården på Gotland. Därför tycker jag att det känns väldigt roligt att kunna plocka fram tillverkarna till de gotländska kakelugnarna ur historiens glömska så att vi kan ära dem som äras bör då det kommer till gamla kakelugnar. TACK! FÖRORD Jag har under arbetet med de gotländska kakelugnarna om och om igen fascinerats av hur högtstående det lokala hantverket är, inte bara idag, utan även i gångna tider. De gotländska kakelugnarna utgör sannerligen en utsökt representant för nyttokonst när den är som bäst. Trots att deras primära syfte var att fungera som praktiska och effektiva värmekällor har den mänskliga driften efter skönhet här ständigt firat nya triumfer. Det må så vara den djupgröna lystern i de äldsta kaklen, över de förfinade blomstermotiven på rokokougnarna till de intrikata vindlingarna i de otaliga olika krön- och frisrelieferna från 1800-talets senare hälft; den estetiska principen har ständigt hyllats. Väl på plats i byggningarna hade ugnarna också ett annat syfte än att enbart verka värmande och förskönande; man ville imponera på sina gäster! Därför ser man alltid de präktigaste ugnarna i salen och de rum dit gäster inbjöds. För kakelugnen har alltid varit en relativt dyr pjäs, och ju pråligare, desto bättre. Liksom vi idag gärna visar upp vårt välstånd genom olika attribut som bilar, kläder och lyxiga kök, fick kakelugnen tillsammans med fina hästar, bordslinne och silver ge sken av välstånd. Och hur är det idag? Jo, nog är en gammal, fin kakelugn, nyuppsatt och eldningsbar, ett statusföremål så gott som något än i denna dag. Ett stort och innerligt tack vill jag ge Stefan Haase, antikvarie, min ständigt uppmuntrande och inspirerande handledare. Tack, Stefan, för all tid du lagt ner på detta projekt om de gotländska kakelugnarna (som jag misstänker roar dig minst lika mycket som de har uppslukat mig ), för alla glada tillrop och roliga mejl. Ditt stöd har varit ovärderligt. Ett likaledes stort tack går till Nils Ljung, kakelugnsmakare med enorm kunskap och stort intresse för de gotländska kakelugnarna. Utan dig, Nisse, hade det varit betydligt vanskligare att härleda ugnarna till deras respektive upphovsmän. Ävenså vill jag frambära mitt tack till min landsman Joakim Hansson, antikvarie, som villigt lånat mig litteratur och kommit med information om de gotländska ugnarna. Tack Jocke, inte minst för uppslaget till hela arbetet! Tanken föddes nämligen på en officersmäss i Kaunas, Litauen, under en sen middag (pga. en busschaufför som irrat runt i timtal på de litauiska vägarna i sina försök att hitta till Kaunas från Klaìpeda) tillsammans med Jocke, Stefan och resten av min byggnadsvårdsutbildningsklass våren Till personalen på Landsarkivet i Visby riktar jag ett tack för er hjälpsamhet och ert engagemang i mitt forskningsprojekt! Utan er tjänstvillighet hade mycket information ald- 4

6 rig kommit i ljuset. Och ett stort tack skall också Elisabeth Fridblom och Göran Looström på Länsmuseet på Gotlands arkiv/bibliotek ha, för vilka det inte varit lätt att under pågående flytt få fram det material jag letat efter, men tjänstvilligheten har det inte varit minsta fel på. Kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen i Gotlands län skall ha tack för ekonomiskt bidrag, liksom Länsmuseet på Gotland som bidragit till arbetet genom att bekosta en färgutskrift av varje avbildad kakelugn, ett material som varit värdefullt, för att inte säga nödvändigt, vid bestämningsarbetet och som kommer att deponeras i Fornsalens arkiv, förhoppningsvis till glädje för många. Mitt varmaste tack går förstås till alla er lyckliga ägare till gotländska kakelugnar som så beredvilligt öppnat era dörrar för mig så att jag kunnat dokumentera den gotländska kakelugnsskatten. Tack för ert tillmötesgående och er stora vänlighet! Och min arma familj, som fått stå ut med en timtals ockuperad telefon, en ständigt upptagen bil och en fru/mamma som bara haft kakelugnar på hjärnan under flera månader, skall ha en stor kram. Tack Fabian (inte minst för datasupport), Felicia och Linnéa för att ni finns! Visby i oktober 2006 Ulrika Mebus Figur 2. En kakelugnsros till alla goda hjälpare 5

7 BAKGRUND INLEDNING På Gotland, liksom på annat håll i landet, har det varit tradition att värma sina bostäder med hjälp av kakelugn alltsedan 1700-talets slut. Man känner till att kakelugnsmakare varit verksamma på ön sedan 1740-talet. Med kakelugnsmakare avses i detta arbete de personer som sysslat med tillverkning av kakel till kakelugnar, och vilka i många fall, i varje fall i äldre tid, även satte upp dem. Synonyma beteckningar för kakelugnsmakare kan vara kruk- eller pottmakare. Enligt gamla handlingar var dock titeln kakelugnsmakare den allmänt förekommande på ön, och det är den som kommer att användas i denna uppsats. Arbetshypotesen inför detta arbete är att kakelugnarna på Gotland är tillverkade på ön, förutom i de fall där det är säkerställt att de blivit importerade från fastlandet eller från annat håll. Till grund för antagandet att de på Gotland förkommande kakelugnarna verkligen är tillverkade här kan anföras att: Innan skråordningen upphörde 1846 reglerades in- och utförsel av hantverksvaror noga. Det var förbjudet att införa gods till en ort där mästare i yrket redan var verksamma med att framställa varan ifråga. Detta innebar att de lokala mästarna på en ort slog vakt om sitt avsättningsområde och omedelbart anmälde otillbörlig import till högre ort. Kakelugnar är skrymmande och ömtåligt gods som dåligt tål att transporteras. Gotland, med sin avsides belägna position, var inte lämpat för sådana transporter i större omfattning. Från tidigare finns belägg för att ett större antal kakelugnsmakare varit verksamma på ön mellan 1741 och 1930-talet, vilket tyder på att den lokala produktionen bör ha varit omfattande. Vissa lokala särdrag kan urskiljas hos de gotländska kakelugnarna, vilket leder oss att tro att de är tillverkade av en begränsad skara hantverkare. Under kakelugnens blomstringstid fram till 1920-talet har åtskilliga kakelugnar tillverkats och murats upp av lokala mästare. Fortfarande kan vi i många fall se dessa ståtliga pjäser i de gotländska husen. Men frågan som infinner sig är: Var är just den här ugnen tillverkad, när och av vem? Är den primär på platsen eller senare ditflyttad? På dessa frågor finns det idag bara i ett fåtal fall klara svar, för övrigt är det gissningar och antaganden som får lämna osäkra besked. Med tanke på det stora intresset för de gotländska äldre kulturmiljöerna och det växande intresset för att vårda och bevara dem, är det av synnerlig vikt att klarlägga mer om de gotlandstillverkade kakelugnarnas proveniens och särdrag. Detta också med tanke på att antikviteter, kakelugnar inräknade, nuförtiden är väl rörliga; kakelugnen i salen på gården i Silte kanske härstammar från en bondauktion i 6 Figur talsugn från Stockholm, idag i ett Visbyhus

8 Värmland eller en antikaffär i Helsingfors. Vidare plockas fortfarande många gotländska kakelugnar ner och säljs vidare. Det är därför värdefullt att, innan denna in- och utvandring gjort det hart när omöjligt att avläsa lokala särdrag i det gotländska kakel- beskriva och karaktärisera de Gotlandstillverkade kakelug- ugnsbeståndet, inventera, narna. KUNSKAPSLÄGE Nu skulle man kanske tro att det redan finns mycket kunskap om de gotländska kakelugnsmakarna och deras produkter, men faktum är att så inte är fallet. Visserligen finns det personer som besitter stora kunskaper i ämnet, men någon heltäckande bild har hittills inte funnits, ej heller någon systematisk inventering. De mer speciella/ äldre ugnarna är hyfsat kända av antikvarier, likaså finns kakelugnsmakarsläktena Korseman/ Korsman och Berg väl dokumenterade av Marianne Korsman 1 och Karin Svahnström 2. Om alla de övriga kakelugnsmakarna som varit verksamma på ön finns lite publicerat, möjligtvis finns de omnämnda som hastigast i någon sockenbok. Karin Svahnström torde vara den som fördjupat sig mest i ämnet, och i hennes efterlämnade material, delvis förvarat på Fornsalen, Visby, finns en hel del att hämta. Under detta arbetes tillblipackat på länsmuseet. Detta beroende på att arkiv och bibliotek varit mitt uppe i en stor velse har det tyvärr inte varit möjligt att komma åt materialet, eftersom det legat ner- flytt. Det vore av intresse att komplettera denna uppsats med de uppgifter hon genom åratals forskarmöda kommit fram till, för att sålunda kunna sprida dem till en bredare allmänhet. Denna uppgift ligger dock i framtiden. Men knappast någon har hitintills känt till det stora antal kakelugnsmakare som varit verksamma på ön ända in på 1930-talet. Framförallt har de vanliga vita kakelugnarna levt ett liv i relativ anonymitet. Förhoppningen med detta arbete är att uppvärdera dessa så att de skall komma att uppskattas som de representanter för skickligt hantverk och yrkeskunnande av lokala mästare de är. FRÅGESTÄLLNING Vilka var de på Gotland verksamma kakelugnsmakarna och var/ när verkade de? Den gotländska kakelugnen - hur ser den ut, var finns den och kan man se spår av vem som tillverkade den? MÅL Att klargöra vilka de gotländska kakelugnsmakarna var, när de verkade och var på ön de hade verkstäder. Att karaktärisera och, om möjligt, bestämma tillverkare av gotländska kakelugnar genom inventeringar och jämförande studier av insamlat material. Att få en samlad bild av det gotländska kakelugnsbeståndet 1 Korsman, Svahnström,

9 AVGRÄNSNING Tidsintervallet som behandlas är , den tid det är säkerställt att kakelugnsmakare var verksamma på Gotland. Uppgifterna om kakelugnsmakarna begränsar sig huvudsakligen till levnadsår, verksamhetsår på Gotland, verksamhetsort och eventuella arbets- och släktskapsband dem emellan. Uppsatsen behandlar kakelugnsmakare i deras egenskap av kakelugnstillverkare. Senare tiders kakelugnsmakare, vilka enbart satte/sätter upp befintliga ugnar, ligger utanför ramen för detta arbete. Kakelugnar över hela ön har inventerats och de flesta socknar är representerade. Man bör dock hålla i minnet att detta inte är en heltäckande inventering av det gotländska kakelugnsbeståndet år 2006, utan ett urval, delvis slumpartat. Figur 4. Tre kakelugnar i nerplockat skick, Fröjel M ETOD Med hjälp av litteratur- och arkivstudier, framförallt på Landsarkivet i Visby, har en kunskapsgrund skapats om vilka de gotländska kakelugnsmakarna var och var de var verksamma. Flertalet människor med kunskap i ämnet; antikvarier, kakelugnsägare, hembygdsfolk, kakelugnsmakare, museifolk och andra kunniga människor, har tillfrågats och bidragit med värdefull kunskap. För att få inblick i var intressanta kakelugnar står har antikvarier och, i respektive sockmänniskor en, kunniga tillfrågats. 8

10 Kontakt har sedan tagits med ägare till kakelugnar per telefon och därefter har samtliga haft den stora vänligheten att öppna sina hem för mig så att jag kunnat dokumentera ugnarna. På plats har ugnen/ugnarna dokumenterats, dels fotografiskt, dels med hjälp av ett inventeringsformulär där uppgifter om socken, gård, kakelmått, profiler, dekor, eldstadsluckor, spjäll, ventiler osv. ifyllts. Stor uppmärksamhet har ägnats glasyren; utseende, kulör, yta. Uppgifterna har kompletterats med de boendes egna minnen och berättelser om såväl gård/hus som ugn. Totalt har drygt 300 kakelugnar dokumenterats under peri- oden mars-maj ut och analyserats. Först har ugnarna sorte- Det omfattande bildmaterialet har skrivits rats efter tid enligt följande: 1700-talets mitt- ca 1770 Ca tidigt 1800-tal Första hälften- mitten av 1800-talet Senare delen av 1800-tal- sekelskifte tal Därefter har materialet sorterats ungefär tredingsvis (norra, mellersta och södra Gotland) + Visby. Slutligen har varje grupp analyserats och sorterats med avseende på karaktäristika såsom glasyr, krön och reliefer, i någon mån kakelmått. Utifrån vetskap om kakelugnsmakare verksamma i trakten och andra ledtrådar såsom märkning (sällsynt), kända gjutformar och anekdoter/ kunskaper förmedlade av folk, har en stor del av ugnarna kunnat härledas till vissa verkstäder. Givetvis måste man hålla i minnet att det inte handlar om absolut säkra härledningar, därtill är bevisningen för svag i de flesta fallen, utan att det handlar om vilken den sannolika tillverkaren kan tänkas ha varit. Figur 5. Kakelmatriser från Pettersson i Havdhem, Eke hembygdsgård Stor hjälp i analysen av ugnarna har Nils Ljung, Stefan Haase och Joakim Hansson, bidragit med genom sina erfarenheter och kunskaper i ämnet kakelugnar. De har generöst avsatt tid till att träffas och gå igenom det digra inventeringsmaterialet. 9

11 KAKELUGNEN ALLMÄNT OM KAKELUGNENS HISTORIA En isande kall januaridag 1767 fick överintendent Carl Johan Cronstedt och general Fabian Wrede av Rikets Råd i uppdrag att utveckla en eldstadstyp som skulle hushålla med veden, eller, för att använda ett modernt begrepp, besitta maximal verkningsgrad. Herrarna skred genast till verket och presenterade redan samma höst ritningar till en ny typ av kakelugn, där de heta rökgaserna leddes genom vertikala kanaler inne i ugnen. Syftet med detta var att värmen från rökgaserna skulle tas upp av kakelugnens massa och ackumuleras där. Enligt den skrift som presenterade uppfinningen; Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing, reviderad nyutgåva 1775, framhölls att den nya typen av kakelugn kunde ge en vedbesparing på upp till 40%. 3 Figur 6. Ritning ur Cronstedts och Wredes Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder inrättade till besparing af wed" 1775 Senare nådde man än bättre resultat, och idag anser man att en traditionell kakelugn kan ha en verkningsgrad på upp till 85%. 4 Vid eldning med stängda luckor kan temperatumeter 5 och kakelugnens ren i eldstaden uppgå till 850º, då röken lämnar skorstenen är den ungefär 150º. Med tanke på att rökkanalerna kan ha en sammanlagd längd på 10 massa kan vara hundratals kilo är det inte att undra på att värmeutbytet blir högt. Nu var det dock inte så att kakelugnen som fenomen uppfanns av Herrar Cronstedt- Wrede. Nej, dess ursprung får härledas till södra Tyskland, där man redan under medeltiden tillverkade ugnar med kakelbeklädnad. Dessa ugnars kakel var skål- eller krukformade. Ordet kakel kan härledas ur det tyska Kachel som i sin tur går tillbaka på lati- 3 Tunander 1999, s.7 4 Johnsson 2005, s.24 5 Byggentreprenörerna 1999, s.35 10

12 Bruket av kakelugnar i stället för öppna spisar är föga vanligt, och där det nyligen blivit infört, finnas de ställda bredvid varandra för att kunna använda både den ena och den andra. 13 Så långt Lorenzo Magalotti, ur hans reseskildring från Sverige Kommentaren fälldes efter ett besök på Skokloster, där han sett sådana anordningar. På Skokloster hade flera ugnar uppsatts på 1670-talet. Av dessa ugnar har de billigare (om än synnerligen exklusiva för sin tid) brunglaserade reliefkakel, medan de verkliga praktstyckena är satta med vita dekormålade kakel. Tro- Eriksson. Skoklosterugnarna har invändigt horisontel- ligtvis är dessa kakel import från Tyskland, medan de bruna är tillverkade av Uppsalamästaren Michel la plåtar som bromsar upp rökgasen så att denna skall avge mer värme till ugnen och mindre ut i skorstenen, 14 en nyhet som införts efter tysk förebild i avsikt att höja verkningsgraden och därmed spara på veden. nets cacabulus, som betyder just lerkärl 6. Hos oss har man i äldre tid kallat lerkrukor och -skålar för pottor (jmf det dialektala blompotta, exempelvis), vilket ledde till att ugnar beklädda med dessa skålformade kakel här kom att kallas pottugnar. Jordfynd av sådana pottugnar daterade tal har gjorts i hela Östersjöområdet. 7 Kakelugnen var inget skandinaviskt fenomen utan spreds genom den tyska hansan till sydskandinaviska städer redan i slutet av 1200-talet. Först på 1500-talet började beteckningen kakelugn användas i Sverige, en tid då den var ganska allmän bland städernas borgerskap och på stormännens gårdar i Sydskandinavien. 8 Renässanskaklen var kvadratiska, ca cm, eller rektangulära reliefkakel med bildframställningar och glaserade i grönt, brunt eller svart. Rikhaltigt fyndmaterial från Lund pekar på att här fanns kakeltillverkning under 1500-talets mitt. Från denna tid härstammar steget eller rumpen som sitter som en utstående kant eller ram på baksidan av kaklet. 9 Dessa sofistikerade kakel sattes samman till sannskyldiga praktpjäser, s.k. avsatsugnar i två, tre eller fyra etage med en undre eldstadskammare och med sockel, friser, gesimser och krön. Ibland var den undre delen kvadratisk, satt med kvadratiska kakel, och det övre partiet rundat, satt med stående rektangulära kakel. 10 Dock var spisarna föga effektiva; de var försedda med rak rökkanal som ledde direkt till skorstenen. 11 På Kalmar slott lät man 1572 sätta upp kakelugnar. Tio år senare kallade man tyska kakelmakare till platsen och de tillverkade där kakel under de följande decennierna. Även i Stockholm fanns tyska kakelmakare verksamma. Importerat kakel, främst från Tyskland, har hittats i hamnstäder och vid vattenvägar kakel var bräckligt och lät sig näppeligen transporteras landvägen några längre sträckor. 12 Figur 7. Kakelugn från 1670 på Skokloster, vita dekormålade fajanskakel 6 Tunander 1982, s.36 7 Brunius1989, s Blomqvist 1936, s Cramér 1991, s Blomqvist 1936, s Tunander 1999, s Ibid. s Selling 1937, s Cramér/Lundholm 1998, s

13 Effekten var dock ringa. 15 Vidare påpekar Magalotti i sin reseskildring att man använde en lucka i spiselröret, kallad spjäll, för att sedan lågan är släckt stänga inne värmen, varigenom denna utbreder sig i rummet. Vad spjället anbelangar kom det på sina håll i bruk redan på 1400-talet, och på Glimmingehus, uppfört på 1500-talet, förekom spjäll i eldstadsmurarna. De pampiga kakelugnarna var givetvis även de utrustade med spjäll. Troligtvis är det under 1600-talets senare del som kakelugnsmakaryrket börjar bli etablerat i Sverige och därmed är det från denna tid vi egentligen kan tala om de första svenska kakelugnarna. Förebilderna var fortfarande tyska; vanliga ugnstyper under denna tid var de mörkt grön- och Figur 8. Ugn från ca 1700, från Jacobsbergs gård, Bredäng, nu på Skogaholm, brunglaserade avsatsugnarna, ofta gjorda för små rum medan man i de stora salarna Skansen fortfarande föredrog öppna spisar. Även rikt dekorerade reliefkakel, polykroma i gult, brunt och grönt, förekom. Stänkmålade ugnar började uppträda vid 1700-talets början. Ugnarna stod på stativ med svarvade, bulliga träben. De stod placerade något ut från väggen, vilket innebar att de hade fyra hörn. Hörnen var markerade med käl, vridna pelare eller någon form av figurer. Kakelmåtten var små, ca cm. Dessa barockug- ända framemot 1700-talets nar tillverkades och sattes upp i provinsen mitt. Figur 9. Rokokokakel dekorerat med alla fyra starkeldsfärger, trol. Nyköpingsarbete, Kulturskolan, Visby De vita dekormålade fajanskaklen började så smått tillverkas under 1600-talets senare del finns belägg för svensktillverkade ugnar med koboltblå dekor på vita kakel. 16 Rörstrand började sin verksamhet med tillverkning av fajanser, 1726, Marieberg I Stockholm följde man modets växlingar och gick mot lättare, ljusare ugnar som lånade drag såväl från den tyska barockugnen som från den franska cheminén (öppna spisen). Resultatet blev vad vi idag tänker på som den klassiska svenska kakelugnen med skänkhylla, indragen överdel, fasade hörn, stora eldstadsluckor och nätta fötter av trä, svarvade eller snidade. Barock övergick i rokoko. Det kanske mest betecknande för rokokougnarna är den större kakelstorleken, ca cm, samt den stora mångfalden av motiv man hittade på att dekorera kaklen med. På den vita tennglasyren kunde man måla med kobolt, koppar-, mangan- respektive antimonoxid och sålunda få fram blå, grön, brunviolett och gul kulör. Dessa fyra starkeldsfärger är karaktäristiska för rokokons 15 Tunander 1999, s Ibid. s Hernmarck 1946, s.20 12

14 kakelugnar och förekommer från ca 1760 och framåt. 18 Oftast användes en eller två av dessa kulörer. Ju fler kulörer som användes, desto finare ugn uppträder den runda kakelugnen för första gången i en byggnadslovsritning, från 1760-talet förekommer den mera frekvent. 19 Som krön på rokokokakelugnen var det vanligt med volut- och musselmotiv, en dekor som ingick som obligatorium i mästarstycket I Stockholm skulle mästerstycket 1755 utgöras av en blå och hwit kackelugn på fri vägg med sne tak, wridna hörn och fotstycken samt igenombrutna pelare af 3 kastens högd, 5½ kackels längd och 3½ kackels bredd skall en blå och hwit Figur 10. Krönvolut på tals ugn, Dalhem prästgård kackelugn på fri wägg af stora kackel efter nu warande bruk, med fyra hörn, åtta schicht el:r warf hög, 4½ kackel bred och 3 kackel djup jemte boga och mussla ofwan el:r frammantill 20 företes som mästarstycke. Det är nu, 1767, som herrar Cronstedt-Wrede presenterar sin revolutionerande kakelugn, med rökgångar försedd. Vi ser att den svenska kakelugnens yttre form redan var utbildad vid den här tidpunkten, nu kompletterades den med det geniala kanalsystem, som skulle göra den svenska kakelugnen känd och uppskattad långt utanför Sveriges gränser, inte minst i Tyskland. Typiskt för denna den verkliga kakelugnen är att elddet format vi idag är vana att se. De är utförda i smitt stadsluckorna krymper och antar järn eller, om det rör sig om en extra fin ugn, smidd 21 mässing som blankpolerats på utsidan. Ibland hör man beteckningen Mariebergs-ugn om en vit, dekormålad ugn. Det handlar då om en överförd be- på är en högklassig teckning, där originalet man syftar vitglaserad och rikt dekormålad kakelugn tillverkad vid Mariebergs porcellänsfabrik på Kungsholmen i Stock- för dessa ugnar är holm under och 70-talen. Unikt det utsökta dekormåleriet och de rena, klara färgerna. Lystern och färgrikedomen (bla rött) möjliggjordes ge- Tidigare har det nom ett speciellt bränningsförfarande. ansetts att kakelugnsproduktionen vid Mariebergsfabri- visar att ett större ken var ytterst ringa men ny forskning antal ugnar av varierande kvalitet och utseende fram- ställts här. 22 Figur 11. Mariebergskakel från Sturehov, Stockholm 18 Fisher 1922, s Cramér 1991, s Raphael 1914, s Gudmundsson 2001, s Scherman 2007, s

15 Figur 12. Kolonnkakelugn, trol. Stockholmsarbete. Kulturskolan, Visby Under gustaviansk tid kan man få se den sk kolonnkakelugnen dyka upp i vissa salonger. Denna består av en kvadratisk underdel, ett postament, på vilken ett runt överliv vilar. Ofta är den dekorationsmålad i stramt antikiserande motiv begär gesällen Isac Lehman att som mästerstycke få förfärdiga en nu i senare åren synnerligen i mode kommande och brukelig kackelugn med fyrkantig fot el:r pedistall samt rundformerad Colonne owan til. Begäran bifölls med nöije av ämbetet. 23 Under Empiren stiger kakelugnen ner från sina fötter och placerar sig stadigt tillrätta på ett murat, ofta marmoreringsmålat, fundament. Den målade dekoren försvinner och det vita kaklet blir dominerande. Istället dekoreras ugnen med reliefdekor i form av krönfris, ornerat krön, mitt- och fotsims och ibland medaljong mitt på framsidan. Hörnen blir skarpa. Provinsiellt fortsatte man att producera stänkta och dekormålade ugnar långt in på 1800-talet, ofta så att en ugn utsmyckades med såväl relief som kulör. Figur 13. Majolikaugn, tal, Myrvälder i Tingstäde Härefter händer egentligen inte så mycket mer vad den klassiska kakelugnens utveckling beträffar. Under olika modens och stilars inverkan antar den olika skepnad, men det är mest en kosmetisk fråga som kommer till uttryck genom olika ornament, propor- tioner och glasyrer. Storleken på kaklen behålls under nästan 200 år, likaså förkärleken för den vita glasyren och det släta bladkaklet, med vissa undantag. Ett markant sådant undantag utgör de sk majolikaugnarna, som var populära under nyrenässansen på talen. Dessa ugnar har mörk glasyr i grönt, brunt eller gult, ofta flera färger på samma kakel, relief- eller pottkakel av varierande storlek, rik form med pelare och olika ornament. Sådana tunga, något överlastade pjäser, var mycket populära i företrädesvis matsalar vid denna tid. Vid samma tidpunkt var även sk salskrokaner uppskattade; utsira- med emaljfärg, och förgyllningar, tänkta att pryda bostadens förnäm- ligaste rum, salen. Förebilderna till de ugnar med pastellfärger, målade dessa hämtades ofta i Tyskland. Olika nystilar gav dem deras form och ornament. Det är nu som vi Figur 14. Förgylld och emaljfärgsmålad salsugn, ev. Stockholmsarbete, Simunde i Vamlingbo 23 Raphael 1914, s

16 hos oss kan se den centraleuropeiska rokokon i form av svenska nyrokokougnar; utsirarokokons tidevarv, dvs talets mitt, var det där- de, svällande, förgyllda. Under emot den enkla skänkugnen, som beskrivits ovan, som var den svenska modellen. Mot århundradets slut och fram till 1920-talet återkom denna svenska 1700-tals ugn i nyproduktion och blev en vanlig ugnstyp. Antingen tillverkades den vit, slät och odekodekormålade kakel som tog sin förebild i 1700-talets rerad eller så smyckades den med dekorer. Man använde sig också av antika glasyrer; svagt tonade, nermattade, kracke- ibland på fötter som sina förebilder, nu oftast lerade. Dessa 1700-tals kopior ställdes tillverkade av glaserat lergods och 30-talets ugnar var oftast mycket enkla, släta med ringa dekor, ofta endast några ränder i relief. Den runda modellen var mycket vanlig under kakelugnens sista decennier. Figur 15. Förgylld nyrokoko- ugn, 1890-tal. Gangvide, När Figur talskopia, Residenset i Visby, ev. från Wisby kakelfabriks-aktiebolag AB, dvs. Cedergrens, 1920-tal Figur 17. Slät vit kakelugn vid Kyrkebys i Hejnum, tal 15

17 GOTLANDS KAKELUGNAR Men i nyare tider är Gotlandsbonden beklagligtvis ej mera nöjd med förfädrens tarvliga, små stugor; nej, mäktigare genom det vidgade åkerbruket och de höga spannmåls- odlingar och i förbättringen av priserna samt modig genom de lättfångade lånen, bygger han nu ofta stora tvåvånings stenhus med tegeltak- fast han ej alltid påkostat murbruk mellan stenarna -, pryder dem skrytsamt med porcellänskakelugnar, stora speglar och ljuskronor samt granna möbler, mattor och gardiner och måste därefter vidga hela sitt leverne: ett överflöd, som han ej behöva och verkligen högst sällan ha råd till, men för vilket han ofta blott med största bekymmer förmå betala de dryga räntorna, då han däremot haft vida större glädje och trygghet om han lagt sina sparpenningar i välberäknade sitt hemman. 24, så långt Säve. När han kom med dessa bistra ord vid 1800-talets mitt hade porcellänskakelugnen redan ett hundraårigt förflutet på ön. Det nya nu, vilket Säve vänder sig mot, var att den hade vandrat ner genom samhällsskikten och blivit var mans (eller i alla fall bondes) egendom, trots att priset uppenbarligen var högt. Men bruket av slutna eldstäder i de gotländska boningarna var troligtvis inget nytt, inte ens på landsbygden. Man kan anta att det på Gotland, i varje fall i Visby, funnits potdetta på grund av det stora välståndet, det tyska in- tugnar redan under talen, flytandet och de goda handelsförbindelserna med hansestäderna. Få fynd av pottkakel har dock gjorts, men jordfynd av lerkrukor med blyglaserad insida förekommer. En rei Visby utifrån kakelfynd från platsen. konstruktion av en pottkakelugn har gjorts 25 Som vi sett kom kakelugnar i bruk under talen i Skandinavien, men hur pass vanliga de var på Gotland är oklart. Dessa århundraden kännetecknas här av ekonomisk tillbakagång och knappa förhållanden. Gotland stod under danskt herravälde fram till 1645, så influenserna kom huvudsakligen söderifrån. I Danmark blomstrade kakeltillverkningen under denna tid, och tulljournalerna i Visby talar om stor import av stenkärl framförallt från Danmark och Tyskland. Många skärvor av kakel och annat lergods från denna tid har påträffats i jorden, inte minst i Visby. 26 Det är nog inte fel att anta att en hel del avsatsugnar sattes upp i staden, inte minst på Wisborgs slott. Huruvida de var tillverkade på Gotland är tveksamtingenting är känt om några kruk- eller kakelugnsmakare på ön under denna tid. Figur 18. Kopior av renässanskakel funna i Visby. Utförda av Eva-Britt Månelid 24 Säve, s Nilsson 1995, s Svahnström 1980, s.4 16

18 Först vid mitten av 1700-talet kom den gotländska kakelugnsproduktionen igång (se vi- s.29) och ugnarna från denna tid är kulörta i dare under Kakelugnsmakare- Gotland, grönt och gult, ibland stänkta eller randade. Kakelmåtten var små, ca 21 18,5 cm, ibland med en fördjupning i mitten. Förebilderna liksom tillverkarna var tyska. 27 Ugnarna saknade rökgångar och stod på en fotställning av trä med svarvade, bulliga ben. Eldstadsluckorna kunde vara stora, dubbla eller enkla och smidda av järn. Dessa kakelugnar var förbehållna ett förmöget fåtal eftersom priset var högt. De allra flesta värmde fortsatt sina bostäder med hjälp av öppna spisar skriver Linné: Uti inga hus här på orten brukte bönderne några kakelugnar ej heller spjäll till sina spisar, utan måste man här om Figur 19. Kakel, krön och halv volut från 1700-talets vintren hava en stadig eld 28 mitt. Salands, Linde På talen synes kakelugnsproduktionen på Gotland ha fått ett uppsving, beroende på ökat välstånd och innovationen med rökgångar. Den svenska kakelugnstypen med större bladkakel hade utvecklats och togs nu upp i den gotländska produktionen. De kulörta och stänkta ugnarna, ofta med en rinnig glasyr, levde kvar men fick sällskap av de ljusa dekormålade ugnarna. På Gotland användes företrädesvis blått, grönt och violett i dekoren, sällan mer Figur 20. Skänkhylla på 1700-talsugn, Dalhem prästgård. än två kulörer. Ibland har även gul färg använts. Det finns enstaka ugnar kvar där alla fyra starkeldsfärger nyttjats- troligtförekommer från denna tid, vis var dessa beställda av välbärgade kunder. Runda ugnar liksom böjda. De flesta ugnar förseddes med skänkhylla och avslutades ofta upptill med inåtsvängt krön och volut. Skänkhyllan var uppbyggd av en yttre kakellist med mindre kakel som hyllplan. Alltjämt stod ugnarna på en fotställning av trä, nu blev benen raka- stil. Eldstadsluckorna re och slankare, mot århundradets slut kannelerade i gustaviansk krympte i och med kanalsystemet. Fortfarande tillverkades de av järn, ofta med elegant utformade detaljer. Inga yttre sotluckor förekom, varken uppe eller nere; kakelugnen sotades genom löstagbara tegelstenar inuti eldstaden. Kolonnkakelugnar verkar aldrig ha blivit à la mode på ön, endast ett fåtal är kända, av vilka någon kan vara Sockholmsarbete. 27 Svahnström 1980, s.5 28 Linné 1745, s.10 17

19 I Wisby Stads Gångbara Priser å Materialier och Bygningsämnen år 1812 uppges priset för en porcellainskakelugn till 29 riksdaler, medan en grön dito endast kostar 12. En kakelugn kunde även fås oglaserad, avsedd att målas med lim- eller oljefärg efter uppsättning. Möjligen står beteckningen tegelkakelugn ovan inte för en oglaserad kaeldstad som till funktionen är uppbyggd som kelugn, utan betecknar en rörspis, dvs. en en kakelugn med eldstadskammare med luckor och invändiga rökgångar, men som sak- även omnämns järnkakelugn, alltså nar kakelbeklädnad. Lustigt är att i uppteckningen en järnkamin som hade fått den överförda beteckningen kakelugn, något som förekom även på andra håll i landet. Figur 21. Empireugn på Katthamra, Östergarn tal, trol. från J.Forsberg, Visby Under 1800-talets första hälft kom den raka, höga salsugnen i empire-stil, med enkla utåtsvängda krön. Ett slags bladmönstrat fris- och krönmotiv blev vanligt. Hörnen blev skarpa och ugnen odekorerad och glaserad med en tunn vit eller grönskiftande glasyr som lät den rödbrännande leran lysa fram inunder. Detta ger ugnarna ett svagt grön-rosa skimmer. Glasyren var halvblank till halvmatt. Även något tjockare, lätt runna glasyrer i gult-gulgrönt förekommer. Också runda ugnar tillverkades, krönen var ofta små och föga uppstickande. Ugnarna stod på uppmurade fundament eller socklar av ett kakels höjd, och dekormålades med lim- eller linoljefärg, företrädesvis i mörka färger. Ofta var dessa socklar vackert marmorerade. Eldstadsluckorna var enkla parluckor i smitt järn och fortfarande lyste sotluckorna med sin frånvaro. Parallellt med de vitaktiga ugnarna tillverkades stänkta och kulörta ugnar. Det verkar som om dessa var billigare och sålunda mer överkomliga. Man kan se dessa stänkta 1800-talsugnar överallt på ön, ibland helt släta, ibland med reliefer. Bottenfärgen är oftast gulvit eller gul, stänken gröna, mer eller mindre glesa eller runna. Också violett- och blåstänkta ugnar förekommer, men mera sparsamt. 18

20 En speciell typ av ugn från denna tid, och som synes ha varit allmän på Gotland, är ugnen av sk cheminée-typ. Detta syftar på det franska ordet för eldstad, och formen hämtar mycket riktigt sin inspiration i den öppna spisen. Modellen är en skänkugn där det nedre livet har insänkt mittparti med omgivande dekorerade risaliter och överstycken. Denna ugnstyp förefaller ha tillverkats av de Bergska kakelugnsmakarna kring , modellen verkar dock ha levt sig kvar än längre; det finns ugnar av denna typ tillskrivna J.A. Pettersson, verksam i Katthammarsvik Vissa av kakelugnarna från 1800-talets mitt, ofta gula med eller utan stänk, har stor eldstadslucka med en svängel för grytan. Dessa har då använts som matlagningsugn i vardagsstugan och fått ersätta den öppna spisen/härden talets ugnar har större krön, ofta symmetriska reliefvoluter efter antika förebilder. Äggstavsbårder som löper under skänkhyllan förekommer ofta, liksom en sorts bladmönstrad fris nertill. Luckorna är små och av järn, glasyren halvmatt till halvblank, rätt tunn och grå-grönaktig. Figur 22. Cheminéeugn vid Kullingbos i Källunge. Trol. från N.F. Berg, Boge Figur 23. Kakelugnskrön, Duss i Bro. Någon gång kring blir det vanligt med yttre sotlucka upptill på ugnen. Denna placerades då symmetriskt i mitten, oftast i krönfrisen. På äldre ugnar där sotluckan tillkommit senare vid omsättning, är den ofta asymmetriskt placerad, ofta kan det se lite underligt ut. Glasyren har nu blivit vitare och tjockare, de kulörta ugnarna försvinner alltmer, liksom de skarp hörnen som nu antar en mer rundad form. Relieferna och krönen blir alltmer 19

21 Även stil-ugnar såsom nygotik- och nyrokoko-ugnar förekommer. Vid sekelskiftet kan de vara rikt dekorerade med olika kulörer och förgyllningar. Modeller lånas troligtvis från såväl kontinenten (Tyskland) som fastlandet. Kanske har man även på Gotland (Cedergrens?) liksom vid Åbo Kakelfabrik vid denna tid köpt formar till dessa praktpjäser från Tyskland (tex Paul Obst, Berlin)? 29 Helt uteslutet är det inte. Produktionen vid Cedergrens verkar ha varit förstklassig, och man annonserar stort på baksidan av Svenska Slöjdföreningens specialnummer Pjäsen som där avbildas är en imponeintrikata och de kronformade krönen gör sitt intåg. Skänkhyllan tillverkas nu oftast i hela sektioner där yttre list och hyllplan utgörs av ett stycke. Den är dock fortfarande uppdelad i 3-4 sektioner. På 1860-talet förekommer det att man glaserar krön och hörnreliefkakel, fotsims och skänkhylla i en ljust blågrå färg. Även stora medaljonger mitt på ugnen förekommer, om än inte så allmänt. Figur 24. Blågrå skänkhylla i sektioner, Sorby i Stenkyrka. På talen introduceras yttre sotluckor i mässing nertill på kakelugnarna. Även spjälledare kommer nu (vilket möjliggör vackra spjällsnören!), liksom dubbla eldstadsluckor, de yttre i mässing, de inre i järn. Äldre ugnar som sätts om utrustas ofta med dessa moderniteter, något man kan se på att de kakel där hål gjorts för sotluckorna ofta är spruckna. Socklarna börjar sättas av glaserat kakel i samma kulör som ugnen, alltså mestadels vita. Nu byggs det mycket på Gotland, i och med laga skiftet utflyttas gårdar och man passar på att modernisera och bygga nytt. Inflyttningen till staden ökar också, och allt detta gör att kakelugnsmakarna får fullt upp. Också en sådan sak som att järnvägen kommer underlättar transporten av gods, vilket gör att avsättningen för kakelugnar ökar högst väsentligt. Produktionen av kakelugnar effektiviseras och glasyren blir allt vitare och blankare. Framemot sekelskiftet är det hög produktionstakt såväl ute på landsbygden som inne i staden. Figur talsugn, Sudergårda, Bäl. Den typiska 1890-tals ugnen är en blank, vit skapelse med långt driven reliefdekor på fotsims, krönfris och krön. Det förekommer att hela ugnen, dvs. även bladkaklen, är mönstrade. 29 Soiri-Snellman 2003, s.67 20

22 rande stilkopia av en 1700-tals ugn, vilken fortfarande står kvar på samma plats; Kul- att man Tillverkar imitatio- turskolan i Visby. I en annons från 1922 (se fig. 26b) sägs ner av antika kakelugnar, naturtroget återgivna i såväl form, färg som glasyrer. Figur 26a, 26b. Kakelugn, stilkopia utförd vid Wisby Kakelfabriksaktiebolag ca 1920, Annons från Detta leder oss vidare till 1900-talet. På en bild från Industri- och Fabriksutställningen i Visby 1904, ses tre ugnar från Cedergrens verkstad. En är mycket krusidullig med reliefkakel och förgyllning. Ugnen står idag i ett privathem i Hejde. Vidare ser vi en rund ugn med släta, dekormålade kakel. Dessa kakel, som vart och ett avbildar en Visby-vy, finns idag delvis i Länsmuseets samlingar. Dekormåleriet var bevisligen långt drivet, och Cedergrens ugnar lär kännetecknas just av sitt fina måleri. Det är känt att Axel Cedergrens hustru Alma var en duktig dekoratris. 30 Figur27a. Rikt dekorerad ugn, Cedergrens i Visby Svahnström 1980 s.11 Figur 27b. Bild från industriutställningen i Visby

23 Framemot talet blev ugnarna enklare med rena former, ofta repliker på talsugnen- rund eller med skänk. Små nischer var vanliga på de runda, mittelbandsförbestod ofta av stiliserade, jugendinspirerade blomstermo- sedda kakelugnarna. Måleriet tiv, till exempel näckrosor. Även annat måleri, som till exempel ett vikingaskepp (vid Lingvide, Havdhem) kunde förekomma. Luckor, spjälledare och sotluckor var nu ofta silverfärgade; tillverkade av förnicklad plåt. Den vanligaste och billigaste - ugnstypen under talen var den släta, runda Figur 28. Tre dekormålade ugnar från tiden kring 1910, troligen från Cedergrens i Visby ugnen, ibland ornerad med en diskret volut eller några ränder. Sådana ugnar finns över hela ön och många av dem är fortfarande i bruk. När kakelugnsproduktionen upphörde på Gotland är svårt att säga med bestämdhet. Bergs verkstad vid Vesters, Boge, lades ner Det finns uppgifter om att den sista kakelugnen tillverkades i Etelhem 1916, men ännu 1935 står A. Nilsson upptagen som kakelugnsmakare i Gotlands läns- och adresskalender, så helt säkert är det inte. Ce- verkstad i Hemse lades ner Ännu 1935 dergrens upphörde innan Korsmans tillverkades kakelugnar i Visby av Leander Fredriksson och Axel Svensson. I Havdhem tillverkade Pettersson ugnar fram till 1930-talet, likaså var Hultström i Alva verksam in på 1930-talet. 22

24 KAKELUGNSMAKAREN ALLMÄNT OM KAKELUGNSMAKARE I SVERIGE I Sverige känner vi till att det funnits kakelugnsmakare sedan 1500-talet. Möjligen var dessa män invandrade från Tyskland, där kakelugnsm akeriet hade lång tradition levererades sålunda till Lundegårds byggning i Lund handt gjorde och brennde ka- vi till en Anders Pottemager från kelugnar av Claus Pottemager. 31 I Varberg känner En grönglaserad kakelplatta med en Kristusrelief, daterad till tiden mellan och funnen i ett jordlager i Ny- Varbergkyrkan, anses vara tillverkat av denne satte Mickel Kakelugnsmakare från Västerås upp två ugnar i Örebro slott. Michel Eriksson sålde 1669 svart kakel till tre ugnar som sattes upp på Skokloster av honom. Nästkommande år uppförde krukmakarämbetets ålderman i Stockholm Hindrich Timm fyra vita kakelugnar med blå och grön dekor på Skokloster. 33 I Stockholms murmästarden första kakelugnen 1672; en liten brun ämbetes mästarstyckeritningar förekommer avsatsugn avsedd för ett vindsrum och utförd av Mårten Hack. 34 Det äldsta aktstycket från Stockholms kakelugnsmakares skrå är en Uthgiftz Book påbörjad Figur 29. Kakelugnsmakarskråets sigill, daterat Åldermannen Joh. Ahlströms namnteckning på ett gesällbrev utfärdat för C.N. Berg Visby Landsarkiv. 31 T 32 W 33 T 34 Cr unander 1982, s.58 alerius 1973, s.9 unander 1982, s.58 amér 1991, s Raphael 1914, s

25 Kakelugnsmakareämbetet i Stockholm hade sitt ursprung i krukmakarskrået. Detta skall ha bildats under 1500-talets slut. 36 Till en början utförde kakelugnsmakare och krukmakare samma sorts arbeten. På kakelugnsmakarskråets sigill finns årtalet 1622, detta tyder på att kakelugnsmakarskrået grundades som självständigt skrå detta år. Stockholmsskrået, som in på 1700-talet omfattade de flesta mästare i landet, benämndes krukomakareämbetet fram till 1748, sedan kakelugnsmakareämbetet till 1757, krukomakare- och kakelugnsmakareämbetet till 1784 och därefter endast kakelugnsmakareämbetet. Men benämningarna kakelugnsmakare, krukmakare och pottmakare verkar ha använts parallellt och utan åtskillnad; sålunda kan en och samma hantverkare än benämnas det ena, än det andra. De allra flesta tillverkade såväl kakelugnar som brukskeramik i form av krukor, krus, spillkummar, lergökar och dylikt. Men i ett utslag från Byggnings- och Ämbets Collegium 1787 heter det att kakelugnars uppsättande af ämbetets egne eller Fabriquerna förfärdigade kakel voro ett kakelugns- ensamma och egentliga gjöra 37, vilket makareämbetets ger oss anledning att tro att krukmakareskrået besvärat sig över den otillbörliga konkurrensen från Figur 30. Liten lergök från kakelugnsmakarna. Skomakare, bliv vid din läst, eller, Bergs, Vesters i Boge med andra ord- kakelugnsmakare, bliv vid din ugn... Så småningom bildades kakelugnsmakareämbeten även på andra håll i landet; 1694 Varberg och Laholm, 1708 Jönköping, 1761 Åbo (nuv. Finland), 1763 Göteborg, 1776 Uppsala. Vidare har Ängelholm, Gäfle, Lund och Västerås haft ämbeten sedan 1750, Västerås, Örebro sedan 1779, Falun 1781, Norrköping 1784, Köping 1793, Linköping 1794, Varberg 1799, Lidköping 1801, Falkenberg Ännu fler städer hade på talet egna skrån, eftersom det till Stockholmskrået under dess sista decennier endast hörde några få från andra städer (bla från Visby). I och med skrånas avskaffande 1846 och näringsfrihetens antagande 1864 blev det fritt fram för envar att idka sitt hantverk inte bara i städerna utan även på landsbygden. Ämbetets sammanslutning kallades lådan och hade sammankomst några gånger om året. Vid dessa möten öppnades ämbetslådan, vari förvarades ordförandeklubba, ämbetssigill, skråbägare eller välkomna ur vilken vin dracks vid ceremoniella sammanhang, protokoll, in- och utskrivningsbok, lådräkningsbok, kontanta medel och ev. reverser. Åldermannen, utsedd av magistraten, ledde mötena. Representanter från gesällskapet var också närvarande. Fanns missnöje med någon upplästes skråordningen och förmanades till skicklighet och redlighet. Varje mäster hade att regelbundet erlägga sina avgifter till lådan, dvs. ämbetet. 38 Detta hade en rad sociala uppgifter; sällskaplig samvaro men också fattig- och sjukvård för ämbetets medlemmar. Även begravningshjälp för både mästare och änkor kunde förekomma Brunius 1989, s Raphael 1914, s Ibid. s Brunius 1989, s

26 Gesällerna hade sin egen låda och sina egna sammankomster vilka kallades krogdag. Som lådmästare fungerade den senast antagna mästaren i ämbetet, en uppgift som kunde vara nog så besvärande blev lådmäster vid en sammankomst på Barnhuskällaren slagen och förföljd av gesällerna långt ut på gatan... Under skråtiden fanns det en noga reglerad utbildning för att så småningom uppnå mäsför honom att finna en verkstad och mästare som var villig att ta honom under sina ters titel. Då en gosse, vanligtvis i års ålder, aspirerade på lärlingsskap gällde det vingars beskydd och lära upp honom i yrket. Så gott som alltid inlemmades lärlingen i mästers hushåll och bodde där under sin lärotid. Ofta kunde förhållandena vara mycket enkla. Sedan skulle gossen inskrivas i lådan. Då skulle ett bördsbref företes, som visade gossens ålder samt att han är av ärliga föräldrar och ägta säng, samt under sin uppväxt alltid wisat sig dygdig, ärbar och skickelig. Därpå erlades en avgift och gossen skrevs in hos en mäster för ett visst antal år. Lärotiden kunde vara mellan 2 till 7 år, oftast 4-5. Figur 31. Gesällbrev för Christian Berg 1814, som gått i lära hos mäster Joh. Forsberg i Visby. Landsarkivet i Visby För att kunna antas som gesäll måste lärlingen för åldermannen och några mästare förete ett gesällprov. Ofta har detta utgjorts av en kruka eller ett krus. Nu kunde den unge mannen bege sig ut på gesällvandring. Detta innebar att han arbetade för en mästare i hans verkstad under viss tid, för att sedan dra vidare och lära sig mer vid nästa. För att kunna lämna en stad behövde han dock ett pass som utfärdades av mäster som intygade att gossen uppfört sig ärligt och beskedligt. Åldermannen skulle dessutom attestera passet. 25

27 Efter ett antal år kunde gesällen till lådan erlägga äskepenningar och ansöka om att få erlägga mästarprov. Om ansökan bifölls blev han ålagd att utföra ett visst slags mästerstycke, se sid 13. I landsorten var mästerstyckena ofta betydligt enklare, ibland inte ens en kakelugn utan kanske en glaserad soppskål med lock. I Göteborg skulle 1783 en kakelugn, målad och glaserad efter denna tidsens bruk utföras, medan i Uddevalla 1781 en grön pottkakelugn skulle utföras. 40 Generellt var alltså kraven på mästerstyckena i provinsen betydligt lägre. Detta medförde att det lätt kunde uppstå tvist ifall en provinskakelugnsmakare sökte om burskap i någon av storstäderna Stockholm eller Göteborg. Sex veckor senare skulle styckmästare, som gesällen nu kallades, visa upp några provkakel. Om dessa godkändes fick han fortsätta med sitt mästerstycke. Sedan mästerstyckskakelugnen var uppsatt och klar beskådades den av ämbetet med ålderman i spetsen. Sedan den godkänts lyckönskades den nye mästern och ämbetsbrodern, erlade stadgade avgifter och hade så vunnit burskap. 41 Vid 1700-talets slut hade Sverige 185 kakelugnsverkstäder i 69 städer över hela landet och antalet anställda uppgick till Figur 32. Grönstänkt talsugn som ursprungligen stått på träfötter. Friggars, Fårö Efter skråväsendets avveckling 1846 skedde egentligen inte så stora förändringar inom utbildningsgången, fortfarande bibehölls ordningen med lärlingar och gesäller. Dock stod det var och en fritt att öppna verkstad varhelst han önskade. Den stora förändringen för kakelugnsmakaryrket kom i och med industrialiseringen mot 1800-talets slut, då tillverkningen i många fall antog mer fabriksmässiga former. Yrkesspecialiseringen blev alltmer utpräglad, och runt 1870 uppkom olika yrkeskategorier såsom formare, sättare och dekoratör. 43 I de små landsortsverkstäderna bibehölls oftast den äldre ordningen med att kakelugnsmakaren själv såväl tillverkade kaklen som satte upp och satte om kakelugnarna. Under 1900-talets början fanns 43 kakelugnsfabriker i Sverige, enligt annan uppgift Dessa sysselsatte omkring 1500 arbetare. 45 De flesta av dessa fabriker drevs i rätt liten skala där kakelugnsmakarna fortfarande utförde varierande arbetsuppgifter. Till de större fabrikerna kunde berömda formgivare och arkitekter knytas, vilka ritade nya kakelugnsmodeller bildades Sveriges kakelugnsmakeriarbetares fackföreningars förbund anslöt man sig till LO. Men kakelugnens glanstid var obevekligen förbi när man närmade sig 1930-talet. Den långt mer praktiska värmeledningen installerades i var och varannan 40 Brunius 1989, s Raphael 1914, s Tunander 1999, s Cramér 1991, s Holm 1981, s.6 45 Tunander 1982, s.61 26

28 bostad och då fick kakelugnen stryka på foten. I och med detta blev kakelugnsmakarna arbetslösa och började se sig om efter en ny marknad. Många övergick till att arbeta som kakel- och plattsättare, arbetsuppgifter kakelugnsmakarna tidigare ratat eftersom de ansågs alldeles för okvalificerade. Sålunda beslöt kakelugnsmakarförbundets kongress i april 1928 att ändra förbundets namn till Svenska Kakel- och Plattarbetareförbundet. 46 Under 1930-talet fanns det gott om plattsättningsarbete, men inte mycket kakelugnstillverkning och -uppsättning. Däremot tillverkades många öppna spisar för myseldning. Under andra världskriget skedde ett uppsving för kakelugnen beroende på brist på kol och olja. Nu kom mången gammal ugn till heders igen och kakelugns- makare anlitades för att sätta om ugnar som blivit utdömda av sotarmästarna. Figur 33. Öppen spis, enligt uppgift tillverkad vid Etelhems krukmakeri (?), tal. Annexen, Etelhem Men säg den glädje som varar; och 60-talen kom med den stora rivnings- och moderniseringsvågen. Tusen och åter tusen gamla kakelugnar åkte nu utan pardon ut på soptippen och värmeledning drogs in i snart sagt varje hus och hem. På 1970-talet talades det om att kakelugnsmakaryrket skulle dö ut, eftersom nyrekrytering och arbetstillfällen saknades. Men som vi vet gick inte denna dystra profetia i uppfyllelse, tvärtom är en duktig kakelugnsmakare idag (2006) en bristvara, och kunderna får stå i kö för att få sin ugn upp- eller omsatt. Många av dessa duktiga yrkesmän och - kvinnor tillverkar även reservdelar till gamla ugnar, och det finns till och med vissa som gör hela ugnar. Låt oss hoppas att kakelugnsmakaren under 2000-talet går en ny vår till mötes! 46 Holm 1981, s.9 27

29 GOTLANDS KAKELUGNSMAKARE Juli 23 KRUKOMAKAREN har här nyligen inrättat en verkstad, emedan ingen här på landet varit tillförne. Han lät hämta sitt ler från Roma kloster, vilket tycks vara mycket gott. 47 Dessa ord från Linnés gotländska resa 1741, tyder på att han stött på Andreas Pflaumbom, som 1741 anlänt till Wisby, såsom den förste kruk-/kakelugnsmakaren på Gotland fanns ingen krukomakare på ön, men redan 1711 hade landshövdingen på Gotland för avsikt att inkalla en dylik. 48 Efter en 350-årig ekonomisk nedgång för det en gång så välbärgade Gotland var det nu hög tid att få igång på finanserna igen. Sedan 1645 var Gotland åter svenskt, och Karl den XII:s ändlösa krigande slukade enorma resurser. Stora ansträngningar gjordes från centralt håll att stimulera lokal produktion och export. Ansträngningarna att skaffa hit krukmakare får ses mot den bakgrunden; istället för att importera dyrt gods och sålunda föra ut kapital från ön ville man nu kunna få tillgångarna att stanna på ön. Kring 1724 dök en tysk upp och bosatte sig vid Stora Mickelgårds, Väskinde, där lämplig lera fanns till tegel och påttmakeri, men han stannade bara ett par år 49, kanske beroende på att leran inte var så lämplig; Tegelbruket, som här var anlagt, för ej lång tid tillbaka, hade svårighet efter gott ler: ty det kalkblandade leret gav tegel, som sprungo ofta till tredjedelen av hela bränningen, så snart fuktighet kom uppå dem: ty då de brända kalkpartiklar supa vätskan, bliva de heta, och utvidga sig, att teglet måste springa. för att citera Linné igen. Men 1741 hade Wisby stad alltså fått sin första kakelugnsmakare, eller krukomakare som han även kallades. Denne Andreas Pflaumbom invandrade från Tyskland och inrättade sig i Norderrotans 2:a kvarter n:o 54, nuvarande Vattugränd 5. Fyra år senare följdes han av Christian Georg/ Göran Ulf, även han från Tyskland. Ulf slog sig ner i granni skapet, nämligen Norderrotans 2:a Figur 34. Hörnet S:t Olofsgränd 6, Säcken, Visby. Detta bör ha varit grannfastigheten till Pflaumboms. Teckning av P.A. Säve, 1847 kvarter n:o 62, nuvarande Specksrum 11. Tillsammans verkar dessa herrar ha försett Gotlands elit med de kakelugnar som behövdes. 47 Linné 1957, s Svahnström 1980, s.4 49 Ibid. s.5 28

30 Gotland hade inte då och inte senare heller ett eget kakelugnsmakarämbete, vilket inne- nästan undantagslöst bar att Visby-mästarna var inskrivna i ett ämbete på fastlandet, Stockholm. 50 Så var också herrar Pflaumbom - Ulf. 51 De höll givetvis lärlingar, Pflaumbom bland andra sin son Mårten Pflaumbom och Ulf en Visby-gosse vid namn Abraham Lindbom. Denne gick även i lära i Stockholm, där han avlade mästarprov. Nåkakelugnsmakare i gon gång på talen bör dessa ha inlett sin bana som Visby. Abraham gifte sig sedan med jungfru Ulrika Ulf, möjligen en brorsdotter till C.G. Ulf, han sägs vara måg till Ulf, och övertog dennes verkstad i slutet av 1770-talet. Detta var en vanlig gång- lärogosse eller gesäll bodde ju i hushållet, och då blev det ofta gif- Hur mycket kärlek och hur mycket beräkning som fanns med i spelet är svårt att säga - termål med någon av husets unga damer eller till och med med kakelugnsmakaränkan. för den unge mäster var det ett sätt att få egen verkstad - för änkan ett sätt att få försörjning. I princip kunde änkan driva verksamheten vidare själv, med hjälp av lärlingar och geblev änka 1841 efter kakel- säller. Så skedde till exempel då Anna-Christina Cedergren ugnsmakare Emanuel Cedergren tog dock Per Selim Schenholm, 1824 inflyttad från Enköping, över verkstaden och gifte sig sedermera med Anna- Christina. Efter Schen- död 1853 tog so- Figur 35 Annons i Wisby Veckoblad Landsarkivet i Visby. holms nen i första giftet, Gustav Ferdinand Cedergren, över. I hushållet bodde då även Per Albin Schenholm, son till Anna-Christina och Per Selim Schenholm och alltså halvbror till Gustav Ferdinand. Han uppges vara gesäll vid verkstaden. Dagens fusions -familjer är med andra ord långt ifrån något nytt påfund... Men inte nog med detta; den dag Gustav Ferdinand dog år 1894, tog hans änka Emma över rörelsen, och sonen Axel Cedergren fick fungera som föreståndare. Axels hustru var, som vi sett, också engagerad vid fabriken, som dekoratris. Så den Cedergrenska kakelugnsproduktionen, som under knappt 100 år ( ) var synnerligen framgångsrik, man lär bland annat ha sålt ugnar till Stockholm, vilade kanske till stor del på kraftfulla kvinnors axlar... Åter till herrarna. Mästare från Stockholm invandrade också till Visby, exempelvis Olof Forsberg 1774, som slog sig ner i Klinte-rotans 3:e kvarter n:o 22, nuvarande S:t Mikaelsgränd 15, en klassisk adress i dessa sammanhang, som under mer än 100 år skulle se mången kakelugnsmakare komma och gå. Olofs son Johan Forsberg och sonson Carl Gustav Forsberg fortsatte i yrket. Att hantverksyrken gick i arv från far till son var också en klassisk ordning som vi har talrika exempel på här på Gotland. 50 Svahnström 1980, s.5 51 Rafael 1914, s.145 &