katolskt magasin # 4 Korsväg i nedlagt kapell Fokus på Johannes Paulus II Övergreppsutredning färdig Pater Erwins 50-årsjubileum

Transkript

1 # 4 1 april 2011 Pris 40 kr Korsväg i nedlagt kapell Fokus på Johannes Paulus II Övergreppsutredning färdig Pater Erwins 50-årsjubileum katolskt magasin

2 sid. 2 avsnitt #4 katolskt magasin 1 april 2011 Årg 86. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. Ur innehållet Ny beredskapsplan för sexuella övergrepp på barn och ungdomar sidan 4 Nytt bönematerial att användas i Fastan sidan 6 Pater Erwin Bischofberger firar 50 år som präst sidan 7 styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Mörka krigsminnen i Bosnien-Hercegovina sidan 10 Påven Johannes Paulus II saligförklaras vi ger en tillbakablick sidan 13 Vår församling: Konfirmandundervisning i Domkyrkan sidan 18 Layout, bildhantering, hemsida Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel Prenumerationspris: Sverige 300 kr Europa 440 kr, utom Europa 480 kr Pg , Bg Annonser Display i Umeå AB info@display-umea.se tel Tryck: AlfaPrint Nr utkommer 6/ Manusstopp 15/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: jesus möter sin moder. korsvägsbild i emalj, utförd av lennart nyblom. korsvägen tillhör jesuiternas kapell i uppsala. den 15 mars firades den sista mässan i kapellet (se sidan 33). bilden är förstorad och beskuren. foto: birgit ahlberg-hyse Heliga Birgitta om Kristus på korset sidan 22 Helgonserien fortsätter: Marina Håkonsson om Padre Pio sidan 26 Brev från Syster Carol i New Orleans sid 27 Sjukförsäkringen på debattsidan sidan 28 Påskfrimärken från Vatikanen sidan 31 Nyhet i SKR:s skriftserie: Äktenskap där religioner möts sidan 30 Örtagårdsmästaren i Vadstena sidan 32 Kyrktorget: Karl-Erik Svartberg in memoriam sid 34 Familjesidan: Hur är det att växa upp i en katolsk församling? sidan 38

3 ledare sid. 3 Samvetsfrågor i fastetid Vårdpersonalens samvetsfrihet aktualiserades i samband med den resolution (1763) som antogs av Europarådet under hösten. Vi berättade i Km 2/2011 om innehållet. Sjukvårdspersonal ska ha rätt att avstå från att delta vid aborter, dödshjälp och andra arbetsupp gifter som strider mot deras samveten. Beslutet var en rekommendation och inte tvingande att följa för Europa rådets medlemsländer. I Sverige har resolutionen uppfattats både som ett viktigt dokument till stöd för vårdpersonals rätt att följa sin övertygelse och som ett hot mot pati entens medbestämmande och rätt till behandling enligt i första hand hälso- och sjukvårdslagen och abortlagen. Kritik mot resolutionen har framförts av bland annat representanter för Sveriges Läkarförbund, barnmorskornas intresseorganisation och Vårdförbundet. Redan innan resolutionen antogs hade, från svensk sida, en motion skriven av riksdagsledamoten Carina Hägg (S) lagts fram i Europarådet för avslag av det framlagda förslaget. Införandet av en samvetsklausul till stöd för vårdpersonal som önskar avstå från att ge viss medicinsk behandling har länge diskuterats i Sverige. Frågan blev i början av 90-talet föremål för en statlig utredning som resulterade i betänkandet Samvets klausul inom högskoleutbildningen (SOU 1994:84) där det konstaterades att det inte finns någon lagstadgad rätt att vägra delta i medicinsk utbildning på grund av samvetsbetänkligheter. Däremot framhölls att respekten för den enskildes uppfattningar skulle värnas. Något motsägelsefullt hänvisade man till att den samvetsömme studenten skulle kunna välja en annan yrkesinriktning. När konflikten står mellan personalens rätt att följa sitt samvete och patientens rätt till önskad behandling/ ingrepp är det patienten som har lagen (hälso- och sjukvårdslagen, abortlagen) på sin sida. Men det som lagen säger sammanfaller inte med och får inte sammanblandas med moralisk rätt. När någon (vårdpersonalen, personal under utbildning) tvingas delta i en hand ling som strider mot hans eller hennes övertygelse är detta ett övergrepp och inte moraliskt försvarbart. Europarådets medlemsländer, varje land för sig, ska nu ta ställning till hur rådets rekommendation gällande samvets frihet ska tillämpas. Frågan måste diskuteras med hänsyn tagen till konflikten mellan vårdpersonalens samvetsfrihet och patientens rättigheter. Det är inte bara vid aborter som samvetet utmanas utan även när det handlar om prenatal diagnostik, forskning på embryon etc. Och om Sverige följer exemplet från Belgien, Luxemburg och Neder länderna och tillåter eutanasi (aktiv dödshjälp) kommer samvetsfrågan att ställas på sin spets. Fotnot: Ett eventuellt införande av en samvetsklausul aktualiserades nyligen i en motion i riksdagen av Annelie Enochson (Kd). Vart tog bössan vägen? Vi befinner oss mitt i fastan och Caritas fasteinsamling till stöd för unga kvinnor och män i behov av yrkesutbild ning pågår som bäst. Förra året samlades omkring kronor in till jordbävningsoffren i Chile (åren dessförinnan låg resultaten på cirka kronor). Km kommer att redovisa summan av årets insamling när vi fått del av siffrorna. Insamlingen kulminerar med kollekten på Palmsöndagen. Men dagarna innan då, från Askonsdagen och framåt? Vart tog fastesparbössorna som en gång lanserades av just Caritas vägen? Nog fanns det en poäng med att de dag för dag, morgon och kväll, stod framme på katolikers köksbord och påminde om att fastan var inne. Det blev lättare att stödja Caritas med växelpengarna, kanske delar av vecko- eller månads pengen, små slantar, större summor som annars använts på annat sätt. Det kändes roligt och riktigt och väl inte bara för barnen som på ett naturligt sätt delaktiggjordes i fastans firande att ta med sparbössorna till kyrkan på Palmsöndagen och bära fram dem under offertoriet. Det har sagts att de summor som samlades in via fastebössorna inte rättfärdigade administrationen. Men vi på Km saknar dem, som ett synligt tecken på att kyrkoåret nu gått in i en ny fas, en tid när vi, som det står i det fastebrev som skickats ut till församlingarna, skulle hjälpa de svaga med deras bördor Detta att gå ut ur sig själv och fokusera på den andre är vägen till Gud. Och bössorna verkade fostrande. Summorna må ha varit större eller mindre men vi vande oss, både barn och äldre, vid att ge. Vi fick en återkommande påminnelse om att vi har ansvar för varandra. Fotnot: Senaste Kateketnytt innehåller som en nöd lösning, säger Ulrika Erlandsson vid Katolska Pedagogiska Nämnden som mött många kateketer och föräldrar som saknar faste bössan en mall till en bössa som kan kopieras och klippas ut.

4 sid. 4 nyheter inrikes Utredning färdig om anklagelser för sexuella övergrepp Stiftet har nu presenterat sin utredning om anmälningar av prästers sexuella övergrepp mellan 1940 och Det handlar om fyra fall som är preskriberade. Trots det har de undersökts noggrant. Alla ärenden är nedlagda. Samtidigt som resultatet av utredningen lades ut på stiftets hemsida, den 11 februari, framträdde biskop Anders Arborelius i en tv-intervju där han informerade om vad utredningen hade kommit fram till. I övrigt har det varit så gott som tyst i massmedia om hur de fyra fallen har undersökts. Biskopen tycker att det är förvånande att utredningen inte fick en större uppmärksamhet eftersom fallen väckte ett jättelikt massmedialt intresse när de uppdagades för ett år sedan. Resultatet av utredningen var väl inte så sensationellt som man hade tänkt sig, kommenterar han för Km. I tv-intervjun sade biskopen att utredningen har kommit fram till att alla fallen kan avskrivas, på olika grunder. I det första är den anklagade prästen avliden. I det andra är den anmälda prästens identitet osäker. I det tredje fallet är det fråga om en präst som numera är pensionerad och som har nekat till alla anklagelser. Man hade kunnat bryta upp preskriptionstiden och inleda nya förhör som skulle kunna leda till kyrkliga sanktioner mot prästen. Den drabbade ville dock inte gå vidare. Vi försöker respektera de drabbades önskemål, kommenterar biskopen. Det fjärde fallet är det mest komplicerade. Där är det fråga om anklagelser om gruppövergrepp som ska ha skett på ett barnhem. I det fallet har det gjorts en särskilt noggrann utredning och inga uppgifter finns om att de övergrepp som anmälaren har uppgivit ska ha skett, sade biskop Anders. Uppgifterna stämmer inte med verkligheten och därför har ärendet avskrivits. I intervjun togs också frågan upp om biskopens roll i ett fall där han blev anklagad för att mörka uppgifter om övergrepp som han hade fått i ett samtal. Jag hamnade i ett missförstånd, sade han. Biskopen hade bedömt det som ett själavårdssamtal och i ett sådant sammanhang kan uppgifter som kommer fram inte föras vidare. I media hade han förklarat sig vara beredd att avgå från sitt ämbete om det skulle visa sig att han hade gjort något oegentligt i detta fall. Men eftersom han sedan har rett ut frågan med den drabbade, som har beslutat att inte gå vidare i ärendet, kan han kvarstå som biskop. I de fall som nu har undersökts och avskrivits har ingen av de drabbade bett om kompensation. För att markera hur allvarligt stiftsledningen ändå ser på sexuella övergrepp ska den ge ekonomiskt stöd till Föreningen för anhöriga till sexuellt utnyttjade barn. Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: För att se tv-intervjun med biskop Anders - gå in på stiftets hemsida och klicka på Senaste nytt. Stiftets nya Stiftet har givit ut en reviderad beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar. Nu följer en ny runda med utbildning för kyrkoherdar och medarbetare med ledande funktioner i katolsk barnoch ungdomsverksamhet. Den tidigare beredskapsplanen är från 2004 och det fanns två anledningar till stiftsledningens beslut att ge ut en reviderad upplaga. Dels var den tidigare upplagan slut, dels har det kommit en ny lagstiftning om sexualbrott som vi måste förhålla oss till. Det förklarar stiftsjuristen Nina Norlin. Den nya planen har ingenting att göra med det senaste årets uppmärksammande av sexuella övergrepp. Arbetsgruppen som skulle se över den första upplagan var utsedd sedan tidigare. Vi valde ändå att offentliggöra utredningen om övergreppen samtidigt som vi skickade ut den nya beredskapsplanen till församlingarna. Beredskapsplanen har fått vissa omarbetningar. Nina Norlin ger ett exempel: I den civila lagen räknas inte barnpornografibrott som ett sexualbrott. Men trots det ska beredskapsplanen numera tillämpas även när det gäller barnpornografibrott. Enligt Kyrkans egen lagstiftning, den kanoniska lagen, är det ett allvarligt brott. I övrigt har texten förtydligats och förstärkts i flera stycken. Stiftets arbetsgrupp för frågor som rör sexuella övergrepp mot barn består av generalvikarien, biskopsvikarien för präster och diakoner samt en kvinnlig och en manlig kontaktperson.

5 nyheter inrikes sid. 5 beredskapsplan mot övergrepp Reviderad beredskapsplan. Stiftsjuristen Nina Norlin påpekar att beredskapsplanen numera ska tillämpas även när det gäller barnpornografibrott som är ett allvarligt brott enligt Kyrkans egen lagstiftning. Redan från början har vi haft en kvinnlig kontaktperson och nu har vi även en manlig i gruppen. Där sitter sedan tidigare psykologen Eva Lindskog. Ny är diakonen Björn Håkonsson, även han psykolog. Generalvikarien, eller i hans ställe biskops vikarien för präster och dia koner, och kontaktpersonerna har uppdraget att ta emot anmälningar om sexuella övergrepp mot barn. I den nya planen påpekas det även att var och en alltid har rätt att anmäla sexuella övergrepp till polisen. Men inom stiftet är det generalvikarien som har det yttersta ansvaret för att anmälan görs. Angående tystnadsplikt är texten densamma som i den första beredskapsplanen: Observera att en präst som under bikt får kännedom om ett sexuellt övergrepp är bunden av den tystnadsplikt som gäller vid bikt. Prästen ska dock anmoda den biktande att anmäla övergreppet. När den första beredskapsplanen gavs ut besökte diakon Björn Håkonsson stiftets dekanat och höll en obligatorisk kurs för alla präster och medarbetare inom kyrkan. Under innevarande år ska han göra om samma procedur med den reviderade utgåvan. Planen har redan gått ut till församlingarna och kursen ska handla om de olika förändringarna och ge möjlighet att utbyta erfarenheter om tillämpningen av planen, berättar Nina Norlin. Swättet att informera i församlingarna om hur man anmäler sexuella övergrepp har förändrats. Enligt den tidigare planen skulle information hängas upp i kyrkans lokaler men vi har fått negativa reaktioner på detta. Nu ska vi i stället ta fram en liten folder med information om stiftets inställning och arbete mot sexuella övergrepp. Där ska också stå kontaktuppgifter till generalvikarien och kontaktpersonerna. Foldern ska finnas väl synlig på församlingarnas broschyr- och bokbord. Biskop Anders Arborelius tycker att det är positivt med stiftets reviderade beredskapsplan. Vi har fått beröm från annat kyrkligt håll för vårt arbete med att göra Katolska kyrkan till en absolut säker miljö att visas i. Vi vet att övergrepp sker i alla miljöer, inte minst i hemmen, men där är det ett stort mörkertal som inte går att komma åt. I framtiden ska Nordiska biskopskonferensen ge ut gemensamma riktlinjer för beredskap mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar. De större stiften har redan beredskapsplaner liknande vår men inte de mindre. Lagstiftningen rörande sexualbrott skiljer sig något mellan stiften men vi ska arbeta mot en gemensam plan. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

6 sid. 6 aktuellt inrikes Spirande intresse för gruppsamtal kring bönematerial i fastetid Inför årets fastetid är det tredje gången som Katolska Utskottet för Evangelisation har givit ut ett häfte med meditation och reflexion, enskilt eller i små grupper. Intresset för gruppsamtal spirar långsamt i stiftet. Det tar tid att skapa en kultur där det är naturligt med bedjande smågrupper i församlingarna, konstaterar diakonen Stefan Nordström, ordförande i Katolska Utskottet för Evangelisation, KUE. I höstas gav KUE ut ett häfte med medi tation och reflexion över texter och böner under tiden tionde oktober till Kristus Konungens dag. Titeln var Att dela hans liv. Och i år är det andra året i rad som ett liknande material ges ut för fastetiden, från första söndagen i fastan till påskdagen. Förra året var häftets titel Ett heligt folk. I år heter det Vem är min nästa? Det behandlar våra församlingars mångkulturella situation och bygger på Vatikanens dokument Erga migrantes caritas Christi som snart kommer ut på svenska, berättar Stefan Nordström. Materialet grundar sig på en idé från det katolska stiftet Westminster i London. Jan Sture Neuman har översatt det, Stefan Nordström har bearbetat det och KUE har givit ut det i samarbete med studieförbundet Bilda. Tanken är att landets katoliker ska inspireras till att ha enskild textläsning, bön och meditation varje dag under fastan, men också att smågrupper ska bildas för gemensam reflexion. Alla bönehäften som har tryckts upp, stycken, har skickats till församlingarna. Med bönehäftet följer en handledning, Smågrupper i kyrkans liv, som ska underlätta bildandet av grupper. Arbetet med att få igång grupper som leds av lekmän går framåt, men långsamt. Detta är en kulturfråga, kommenterar Stefan Nordström. I vårt stift finns kanske inställningen att allting ska styras av kyrkoherden och många lekmän saknar självförtroende och rutin för att leda en grupp. Lekmannaidentiteten är svag här jämfört med i många andra länder där det är helt naturligt med lekmannaledda grupper. Stefan tänker sig en utveckling på lång sikt och i tre steg: att människor i en församling över huvud taget börjar tala med varandra Aktuellt häfte. Så här ser omslaget till årets fastematerial ut. Optimist. Diakon Stefan Nordström tänker sig att kulturen med bönegruppen ska sprida sig så småningom i vårt stift. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse att de börjar tala med varandra i kyrkan om sin tro och får hjälp med att finna ett språk för den att man börjar be tillsammans Med den kultur som präglar vårt stift gäller det att göra kyrkoherdarna medvetna om lekmännens kompetens, påpekar han. Därför startar i höst ett projekt där jag, tillsammans med Bengt Jörnland från studieförbundet Bilda, besöker dekanaten för att visa hur man kan använda smågruppsmaterialet i församlingen. Lördagen den 21 januari nästa år planeras en utbildningsdag i domkyrkan för de lekmän som vill leda smågrupper. De lekmän som kan åka på utbildningen utnämns i samråd med varje församlings kyrkoherde. Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: Den som vill ha årets fastematerial Vem är min nästa? för att under resterande fastetid följa texter och böner, enskilt eller i grupp, kan beställa nytryck från Stefan Nordström. E-postadress: stefan.nordstrom@katolskakyrkan.se

7 aktuell intervju sid. 7 Utblick från Eugenia. Pater Erwin Bischofberger SJ blickar ut över Kungsträdgården och omvärlden. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Erwin Bischofberger 50 år som präst Få präster i Katolska kyrkan i Sverige torde vara så välkända utanför Kyrkan som pater Erwin Bischofberger. Den 19 mars var det 50 år sedan han prästvigdes, och av den anledningen fick Km tillfälle att tala med honom om hans liv som präst. Vi träffas på pater Erwins arbetsrum i S:ta Eugenia vid Kungsträdgården i Stockholm, och telefonen ringer gång på gång under den timme vi talas vid. Det är tydligt att Erwin Bischofsberger är en präst med många järn i elden. Jag frågar när pater Erwin insåg att det var präst han ville bli: kom det som en plötslig uppenbarelse, eller var det en känsla som växte fram under längre tid? Jag var ministrant under min uppväxt i Schweiz och fick uppleva många fina präster, även på de läger jag var på som alpinscout, berättar han. Efter ett års filosofistudier i England var jag på det klara med att jag ville bli präst, och jag bad Gud att lägga något i vägen om han inte höll med. Men något hinder dök aldrig upp, och jag började läsa vid teologiska fakulteten i Innsbruck. Forts.

8 sid. 8 aktuell intervju Respekterad. Nyfikenhet, vänlighet, respekt. Det är vad Erwin Bischofberger mött både som professor i medicinsk etik och som ledamot i Statens medicinsk-etiska råd. Här föreläser pater Erwin i Respekt-sammanhang, som ledamot av Respekts styrelse. Foto: Ryszard Antonius Klinger Pater Erwin berättar att han där hade förmånen att ha den berömde teologen Karl Rahner som huvud lärare, något som präglat honom mycket. Via familjens kontakter hade den unge teologi studenten redan tillbringat ett par somrar i Sverige, och när det blev dags för prästvigning skedde den i Sverige för biskop Ansgar Nelson. Sedan tillbringade pater Erwin sex år som stifts- och ungdomspräst i Göteborg, innan han trädde in i Jesu sällskap och påbörjade sina studier i Tyskland för att bli jesuit. Sverige var på den tiden ett föregångsland, och jag tyckte att det var oerhört spännande att följa utvecklingen på nära håll. Landet var ledande med att bygga upp social rättvisa, trygghet och en genomtänkt fördelningspolitik. Och till skillnad från så många andra europeiska länder efter andra världskriget fanns det verkligen något att fördela, berättar pater Erwin när jag frågar honom om vad det var som förde honom till Sverige. Han reflekterar över hur olik Kyrkan i Sverige var år 1961 jämfört med i dag. Katoliker i dag har knappast någon aning om hur det var då. Kyrkan var fattig både materiellt och andligt, om man nu får säga så. Det fanns endast få församlingar; på många ställen firades mässor i lånade utrymmen ibland rena ruckel eller källar lokaler prästerna var färre och Kyrkan hade inte på långa vägar den närvaro i samhället hon har i dag. Tack vare den stora uppbyggnad vi upplevt under biskoparna Hubertus och Anders har Kyrkan kommit fram i ljuset på ett helt annat sätt och blivit en tydligare röst i det massmediala bruset. Med institutioner som Signum och Newmaninstitutet har vi skapat en katolsk profil i Sverige som inte alls på

9 aktuell intervju sid. 9 samma sätt fanns på 1960-talet. Det finns nu en helt annan acceptans för Kyrkan, även om hon lider av vissa egna, inre svagheter. Pater Erwin beklagar att det, som han säger, ser dystert ut på den ekume niska fronten, och berättar att han blir bedrövad när han ser bristen på allvar i ekumeniska samtal och skillnaden i väsentliga frågor som synen på prästämbetet och äktenskapet. Vi talar vidare om hur världskyrkan förändrats och utvecklats under de 50 åren. Pater Erwin framhåller att Kyrkan är en global player och som sådan allt mer passar in i den internationaliserade och globaliserade omvärlden. Det har blivit tydligare att Kyrkan följer globaliseringsutvecklingen, till och med ligger i fram kanten, och framför allt under Johannes Paulus II, menar pater Erwin, framstod det hur internationell Kyrkan verkligen är. En annan faktor som har förändrats är kyrkan i tredje världen; att Europa skulle få präster från Afrika, Indien och Latinamerika var otänkbart på 1960-talet. Han tycker att det är tydligt att Kyrkan i många av de europeiska länderna lider av en inre trötthet. Pater Erwin är dock full av förtröstan inför framtiden: Kyrkan har inte förlorat sin attraktionskraft; hon är självlysande, men vi måste ändå göra vårt yttersta för att förklara Kyrkans uppdrag i världen, efter som Kyrkan finns till för världen och inte för sig själv. Kyrkan måste övertyga genom en inneboende sanning och historisk förankring både i det andliga och i det sociala livet. Kyrkans främsta uppgift, här i Sverige, är att bidra till att tro och vetande kommer närmare varandra. Religion och vetenskap är komplementära, och utesluter inte på något sätt varandra. Sverige domineras i dag av två krafter: biologi, inom den vetenskapliga världen, och ekonomi allt fler ser människan som en enbart biologisk varelse, vilket styr vetenskapen. Här behövs humanismen och här har Kyrkan en klar roll: att stå för en tydlig, djup och övertygande humanism och lyfta fram människans värdighet. Kyrkan, och inte minst Respekt, den katolska rörelsen för livet, måste här vara en stark röst. Kyrkan har inte förlorat sin attraktionskraft; hon är självlysande Vad gäller just debatten om tro och vetenskap vet pater Erwin vad han talar om. Han började föreläsa på Karolinska Institutet (KI) i medicinsk etik år 1982, och 1997 utnämndes han till KI:s första professor i samma ämne. Pater Erwin berättar om hur osannolikt han kan tycka det var, att just han fick professuren: som invandrare, katolik, präst och jesuit hade han mycket emot sig. Jag frågar, om han någonsin under sin tid på KI mött fördomar på grund av sin något ovanliga bakgrund. Tvärtom. Både på KI, och i andra vetenskapliga och politiska sammanhang möttes jag av stor nyfikenhet, vänlighet och generositet. Jag tror att det till stor del beror på att jag alltid framhållit att etik inte först och främst bör grunda sig på Bibeln och gudomliga uppenbarelser utan på förnuftet, säger han, och hänvisar till Paulus brev till romarna. Jag undrar vad han är mest stolt över om han ser tillbaka: någon av sina många böcker, sin gärning vid KI eller att hans människosyn med människan som både aktör och person fortfarande citeras i många sammanhang? Pater Erwin beslutar sig för det sistnämnda, men passar även, innan vi skiljs åt, på att framhålla att han även är mycket glad åt att haft hjärtat vid livets puls genom sina många pastorala engagemang. Inte bara är han en ofta anlitad vigsel- och doppräst, han har också ansvarat för många konvertiter. Men, säger pater Erwin till sist, det är Gud som leder dem in i kyrkan. Jag har bara haft förmånen att hjälpa till. Helena D Arcy

10 sid. 10 aktuellt utrikes Fred i vår tid. År 1992 hade Foca invånare. Som en följd av krigets etniska polarisering är det i dag drygt hälften kvar. Men härifrån rådhuset gör borgmästare Krsmanovic vad han kan för att de olika befolkningsgrupperna ska kunna leva i fred tillsammans. Foca staden som vill vara ett gott exempel Är försoning möjlig i Bosnien-Hercegovina? Text: Henrik Alberius OP Foto: Marie-Laure Dénès I Foca i sydöstra Bosnien- Hercegovina är minnena av kriget mörka. Staden var en plats av terror och grymheter. Men i dag talar borgmästaren om försoning. Och flera tusen av de fördrivna muslimerna har återvänt. Äntligen öppnar sig den trånga dalen där bergsväggarna verkar luta inåt. Vägen fortsätter ut på en slätt som breder ut sig djupt inne i Republika Srpska i sydöstra Bosnien-Hercegovina. Vi är bara drygt åtta mil från Sarajevo, men det har tagit oss nästan tre timmar att köra vägen som slingrande följer floddalar och klättrar över bergspass. Nu förstår vi varför folk i Sarajevo sade till oss att Foca ligger vid världens ände. Här är byarna färre än på andra sidan bergen och det tar en bra stund innan vi möter den första bilen. Men vi ville komma hit för i Foca pågår något som är unikt i det här landet. Sedan åtta år tillbaka heter kommunens borgmästare Zdravko Krsmanovic och på hans program står försoning. Något som det annars talas tyst om här. Efter viss förvirring vid ett vägskäl utan skyltar får vi hjälp av ett par poliser och strax är vi framme. Staden breder ut sig där floderna Drina och

11 aktuellt utrikes sid. 11 Cehotina flyter samman. Under den flödande solen i fjolårets milda december i den här delen av Europa är den vacker. Det är svårt att föreställa sig att för knappt 20 år sedan begicks just här avskyvärda brott. För när kriget bröt ut mellan folkgrupperna i Bosnien-Hercegovina 1992 kom det tidigt till Foca. De serbiska nationalisterna ville så snabbt som möjligt säkra gränsen mot Serbien. Och staden drabbades bland de första av vad som sedan under tre år kom att bli legio etnisk rensning. Redan i april Kanske minnen är något som man kan leva med och kanske är det möjligt att de kan läkas även om de är onda 1992 hade den muslimska majoriteten fler än människor fördrivits härifrån efter fruktansvärda lidanden och övergrepp. Och så blev Foca en av de första etniskt rensade kommunerna i det nyutropade landet. Tiden är kort och minnen är långa. Nu väntar oss mötet med borgmästare Krsmanovic som har ändrat på det som verkat vara något nödtvunget här i landet. Han har satt försoning som en prioritet på sitt politiska program. Han vann valet 2003 på det och han har blivit återvald på det. Kanske minnen är något som man kan leva med och kanske är det möjligt att de kan läkas även om de är onda. Vi parkerar utanför rådhuset och där väntar Milan på oss. Han är vår tolk och guide under besöket här. När vi kommer in tas vi emot av Dubravka Kuljic som är chef för kommunens administration. Hon ber tusen gånger om ursäkt, men borgmästaren har varit tvungen att bege sig till de områden av kommunen som på grund av det milda vädret är översvämmade. Men hon lovar att svara på våra frågor och till hjälp kommer strax också Andjelko Vojdovic, ordförande i kommunens råd för interreligiös dialog och religiösa frågor. Jo, det är sant, säger Kuljic, att drygt muslimer har återvänt till kommunen under de senaste åren, inbjudna av borgmästare Krsmanovic. Det har inte varit självklart. Men tack vare en politik, där moskéer och andra förstörda muslimska byggnader har återuppbyggts och vars mål varit att även återuppbygga relationerna mellan serber och muslimer, har det blivit verklighet. Tusentals bostäder har också reparerats och återställts till sina forna ägare en dryg kostnad för en fattig kommun. Men det är samtidigt sant att den här politiken har lett till att de internationella sanktionerna mot kommunen har avvecklats och att pengar utifrån har kommit in. Dessutom har Krsmanovic politik gillats av Focas befolkning. Han har ju blivit omvald. När vi då frågar om den här politiken är något unikt i Republika Srpska eller om det finns andra exempel, vill inte Kuljic svara. Det ligger utanför min kompetens, säger hon. Men då har Vojdovic anlänt och han tvekar inte. Det här är ovanligt i Republika Srpska, säger han. Inte minst att så många har återvänt. Vi frågar mer om relationerna mellan de olika folkgrupperna och Vojdovic säger att de sakta men säkert blir bättre. Under senare tid har kontakt också upprättats med den katolska (kroatiska) folkgruppen. Det gläder oss mycket, säger Vojdovic. Före kriget var de ungefär 400 här, men nu knappt 30 människor. Men en katolsk präst har kommit hit Forts. Bosnien-Hercegovina. Foca var en strategiskt viktig stad under Bosnienkriget på grund av sin närhet till den Serbiska gränsen.

12 sid. 12 aktuellt utrikes Före detta fängelse. I Foca ligger en av den serbisk ortodoxa kyrkans två teologiska fakulteter. Kyrkan är ny, administrationsbyggnaden är ny, men resten av husen är gamla fängelsebaracker med minnen. och vi har erbjudit att bygga ett kapell åt dem. Vi lämnar rådhuset och går genom staden. Milan är tvär. Han håller inte med om det som sagts. Relationerna mellan folkgrupperna i Bosnien-Hercegovina har försämrats under de senaste åren, säger han. Som han ser det är de lika spända som innan kriget bröt ut. Foca må vara en strimma av hopp, men speglar inte vad som händer här i landet. Skulle påtryckningarna från utlandet sluta, skulle situationen snabbt kunna bli explosiv igen. Han tar oss med till den serbiskortodoxa teologiska fakulteten som ligger strax utanför staden. Där möter vi Darko Djogo, docent i exegetik. Också han är snarast pessimistisk när det gäller framtiden. En radikalisering äger rum i folkgrupperna. Diskrimineringen mot andra i vardagen tilltar, säger han. Vi besöker fakultetens byggnader och möter hans fru, som är fakultetens zkriget i Bosnien-Hercegovina bröt ut i april 1992 när landet utropade sin självständighet från Jugoslavien. zparter var den bosniska regeringen ( bosnienmuslimer ), Republika Srpska ( bosnienserber ) och Herceg-Bosna ( bosnienkroater ). Enligt Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) var såväl Serbien som Kroatien inblandade i konflikten. bibliotekarie, och några av de 400 studenterna. Stämningen är lugn och avspänd. Men vet ni, säger Djogo, detta campus var ett fängelse nyss. Visst fungerar det för oss nu, men vi vill mer än gärna flytta härifrån. Bosnienkriget zdaytonavtalet, undertecknat 14 december 1995, avslutade kriget och innebär att Bosnien och Hercegovina förblir en stat men delat i två enheter, en muslimsk/kroatisk del och en serbisk del. Flyktingar gavs rätt att återvända, och misstänkta krigsförbrytare förbjöds att inneha politiska poster. zunder kriget beräknas människor ha dödats.

13 aktuellt utrikes sid. 13 Påven Johannes Paulus II kommer att saligförklaras den 1 maj. Då ligger majnumret av Km redan på tryckeriet. Vi återkommer till saligförklaringen i juni. Kaj Engelhart ger nedan en bakgrund till saligförklaringen. Han påminner också om vad som inte varit så känt, påvens engagemang i sociala och etiska frågor, också inom Vatikanen. Många är de som har egna minnen av påven. Några delade med sig i det extranummer av Katolskt magasin som vi gav ut efter påvens död. En del av det som fanns med där trycker vi här upp på nytt. Johannes Paulus II en påve för folket Påven Johannes Paulus II dog i Rom den 2 april 2005, för nästan precis sex år sedan, efter ett nära nog 27-årigt pontifikat. Redan samma dag samlades enorma människomassor på Petersplatsen och började snart ropa Santo subito! Helgonförklara honom genast! En som inte var förvånad över människornas rop var Joaquín Navarro-Valls, officiell presstalesman vid den Heliga stolen alltsedan I århundraden var det så som många människor blev helgonförklarade, just med acklamation! Och när påven begravdes skedde samma sak på nytt, sade Navarro-Valls nyligen i en intervju i Vatikanradion. Redan nu, efter bara sex år, skall Johannes Paulus saligförklaras. Det motsvarar i hög grad det katolska folkets önskemål på Petersplatsen. Saligförklaringen firas i Rom den 1 maj. Nära Kristus. Foto: Türkisches Generalkonsulat, München Ett av skälen till valet av dag är att Johannes Paulus utsåg den dagen, första söndagen efter Påsk, till Den gudomliga barmhärtighetens söndag. År 2000 hade han den dagen kanoniserat helgon förklarat den polska ordenssystern Faustyna Kowalska, som särskilt omhuldade andakten och tilliten till den gudomliga barmhärtigheten. Saligförklaringen betyder för mig att jag vill tacka Gud för denna människa. Påven talade till en hel generation om Gud. Han gjorde det på ett direkt, omedelbart sätt. Han gjorde det tydligt för oss, vilken skatt kyrkans mänskliga värden innebär han Forts.

14 sid. 14 aktuellt utrikes var liksom Guds presstalesman, lade Navarro-Valls till. I normala fall får en helgonförklaringsprocess påbörjas först fem år efter vederbörandes död, har Benedikt XVI bestämt. Johannes Paulus II är unik i kyrkohistorien för den snabbhet som processen genomförts med och för att saligförklaringen firas av hans omedelbara efterträdare. Till dem som, i modern tid, saligförklarats efter ungefär lika kort tid hör Moder Teresa av Calcutta. Båda betraktades av många som helgon och starka krav ställdes från början av de troende på snabbhet i kyrkans handläggning. Ändå har sedvanlig sträng noggrannhet tillämpats vid utredningen, försäkrar berörda myndigheter i Vatikanen. Det var den 14 januari i år som påven Benedikt XVI tillkännagav att han godkände ett mirakel som skett i den döde påvens namn. En fransk ordenssyster, soeur Marie Simon-Pierre Normand, hade tillfrisknat på ett övernaturligt sätt från Parkinsons sjukdom, en sjukdom som den åldrande påven själv led av i slutet av sitt liv. Hon uppger att hon blev frisk två månader efter Johannes Paulus II:s död, efter att hon och h ennes medsystrar bett till honom för hennes tillfrisknande. Kyrkligt utnämnda läkare som under sökte fallet konstaterade att det saknades en medicinsk förklaring till ordens systerns helande, trots att det förra året förekom tvivel på undrets äkthet. En polsk tidning hade citerat en läkare som ansåg att systern kanske inte led av Parkinson utan av en neurologisk åkomma som går att behandla och hela medicinskt. Men nu är alltså miraklet godkänt av berörda läkare, teologer, ämbetsmän vid Vatikanen och Benedikt XVI själv. I samband med saligförklaringen, som sker på Petersplatsen, kommer Johannes Paulus II:s kvarlevor att flyttas i sin sarkofag från sin nu varande plats i Peterskyrkans krypta till S:t Sebastians kapell, ett sido kapell nära ingången på Peterskyrkans södra sida, intill Michelangelos berömda Pietà. Här kommer han att vila under altaret. En gravvård av marmor med inskriptionen Beatus Iovannes Paulus, Den salige Johannes Paulus, skall pryda graven. Överförandet skall ske kort tid före saligförklaringen den 1 maj. Vad Johannes Paulus II betytt för kyrkan internationellt och världspolitiken är allmänt känt, inte minst hans roll i störtandet av kommunismen i Öst europa. Hans engagemang för mänskliga rättigheter återkom ofta i hans under visning, bland annat i encykli kan Redemptor hominis från Mindre känt är hans engagemang i sociala och etiska frågor i hans eget samhälle. Inte bara hans besök i härbärgen för hem lösa, soppkök och fängelser, där han fick interner att ministrera vid mässan, läsa böner och sjunga psalmer. Han öppnade också ett hem för fattiga med 74 sängar på Vatikanens område, och hans årliga möten med gatsopare och lumpsamlare i Rom gjorde inga stora rubriker. Men enkelt folk kände att påven stod på deras sida. Den närvarande Mer än en miljon pilgrimer beräk nas komma till Rom inför saligförklaringen. Stiftet Rom Johannes Paulus II tog ju sin uppgift s om biskop av Rom på särskilt stort ansvar planerar en böne vaka kvällen innan, att hållas på det stora öppna område som en gång var den romerska Circus Maximus. Hundra tusentals deltagare väntas till denna kväll. Kaj Engelhart Foto: Ryszard Antonius Klinger Var inte rädda! Det var det första Johannes Paulus II sa när han introducerades som påve. Han upprepade orden många gånger under sitt 27-åriga ponti fikat: Non abbiate paura. Nie bójcie si. No tengan miedo. Jag är lycklig. Var det också ni! Ärkebiskop Angelo Comastri som ledde bönevakan på Petersplatsen återgav Johannes Paulus II:s sista ord till skarorna som trängdes på piazzan.

15 aktuellt utrikes sid. 15 Den studerande Foto: KNA-Bild Jan Borowiec, Knivsta, Uppsala, om vad påven betytt för honom: Jag ser Johannes Paulus som en far. När jag var ung tänkte jag och mina vänner på frågor som hade med karriär att göra och vi engagerade oss politiskt. Karol Wojtyla, det var så vi kände honom, visade oss vad som var viktigast: kärleken. Han hjälpte oss att se på dem som var våra politiska motståndare, som stod på andra sidan barri kaderna, med kärlek. När jag läste medicin var det som om han följde mig hela tiden med sitt budskap: Livet är viktigast. Också den som är svårt skadad, också den som är döende, är en människa! Det är det viktigaste han lärt mig. Colette Johnsson, Karlstad, om vad påven betytt för världen: Jag tänker på vad han har sagt, att mänskligheten vilar i familjens händer. Det är viktigt för världens framtid och de troendes framtid. Han var ett föredöme som en bedjande människa och som en försoningens människa. Tänk på hans vilja till försoning mellan Katolska kyrkan och andra religioner och hans sätt att försona sig med den man som försökte mörda honom. Vi sårar och blir sårade men måste bli förlåtna och själva förlåta, ständigt. Angela Corsten, Nordiska biskopskonferensens generalsekreterare : Åren 1992, 1997 och 2003 hade jag i samband med biskopskonferensens Ad limina-besök förmånen att följa med till en specialaudiens. Om man möter en människa endast några minuter vart femte år, och under liknande omständigheter, är det lätt att upptäcka hur hon förändras och åldras. I synnerhet hos påven som ju led av en svår och långvarig sjukdom var detta tydligt. Vad som var imponerande var att upptäcka hur dessa kroppsliga förändringar ledsagades och överskuggades av en förändring i påvens personliga utstrålning. Han verkade inte mer helt så stark och strålande, men varm, tillvänd, öppen och kärleksfull. Att kunna vara så när den egna kroppen i tilltagande mått utvecklar sig till en belastning och till och med till ett fängelse är ett osvikligt tecken på mänsklig kvalitet. Trots ovanstående tänker jag speciellt gärna tillbaka på ett annat möte där jag var en bland många andra. Under det heliga året var jag på Kristi Lekamens fest i Rom och fick tillfälle att delta i påvens stora procession som gick från Lateranbasilikan till Santa Maria Maggiore. Påven kördes på sin papamobil, men han satt inte utan han knäböjde framför hostian i monstransen. De många närvarande ville gärna se honom och jublade och vinkade som vanligt. Men han, som egentligen alltid tyckte om att möta och hälsa jublande människor, reagerade inte alls. Man märkte så tydligt att han tyckte att det var olämpligt. Jesus Kristus skulle stå i centrum denna dag, såsom han alltid gjorde det i Johannes Paulus II:s liv och gärning. Syster Veronica O.Ss.S apropå oförglömliga dagar i Djursholm: Under dagen hade en mamma ringt och berättat för en av systrarna att hennes sexåring var otröstlig eftersom han inte gått ge påven de blommor han plockat i familjens trädgård. Systern berättade detta för påvens sekreterare som i sin tur informerade påven. Påven sa att han ville träffa pojken innan han lämnade Djursholm. Det tog tid för säkerhetsvakterna att få kontakt med familjen i fråga men på sista dagens morgon, cirka klockan åtta, kom pojken med två vackra rosor som påven skulle ha. Påven gav gossen en spontan kram, pojken var nöjd och särskilt över de rosenkransar han fick ta med hem till sin familj. Följ högtiden i TV Johannes Paulus II:s salig förklar ing i samband med mässan på Petersplatsen den 1 maj planeras sändas i Sveriges Television. I skrivande stund är det fortfarande oklart om mässan kommer att direktsändas eller spelas in och sändas senare. Se efter i TV- programmet i dagspressen! Den bedjande Foto: KNA-Bild

16 sid. 16 ekumenik ekumeniken vägar och mål 2 Gemensam framtid för tre samfund Svenska Missionskyrkan är ett av dem En episkopal och två kongregationalistiska kyrkor överväger att gå samman. Därmed måste en ny grund läggas i de ekumeniska kontakterna med Katolska kyrkan. Kyrkosekreterare Olle Alkholm tar upp det tänkta samgåendet ur Missionskyrkans perspektiv. Om allt går enligt planerna kommer Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet att nästa år tillsammans utgöra en kyrka som för närvarande går under arbetsnamnet GF-kyrkan. GF står för Gemensam Framtid. Kyrkosekreterare Olle Alkholm. En ny grund måste läggas i de ekumeniska kontakterna med katolikerna efter samgåendet, säger han.

17 ekumenik sid. 17 Förra året antogs en avsiktsförklaring som går ut på att man vill verka för att bilda ett gemensamt kyrkosamfund. Tillsammans kommer den nya kyrkan att samla omkring medlemmar och därmed vara den tredje största frikyrkan i Sverige, efter Katolska kyrkan (ca registrerade medlemmar) och Trossamfundet Pingst (ca medlemmar). I dokumentet Teologisk grund för GF-kyrkan slås fast att kyrkan är en, helig, universell och apostolisk. GFkyrkan har del av arvet från fornkyrkan och kyrkofäderna, den romerskkatolska kyrkans mission i Sverige, reformationen samt väckelserörelsernas betoning av den personliga avgörelsen för Kristus och den enskildes ansvar för gemenskapen. Vissa teologiska skillnader mellan de tre samgående kyrkorna gör att det teologiska grundarbetet måste tas på stort allvar. Metodistkyrkan är episkopal, medan både Missionskyrkan och Baptistsamfundet har en kongregationalistisk grundsyn. I Metodistkyrkan praktiseras barndop, i Missionskyrkan både barndop och vuxendop, medan Baptisterna förordar vuxendop efter personlig bekännelse. Kyrkosekreterare Olle Alkholm är den inom Missionskyrkan som är ansvarig för de ekumeniska kontakterna och den som funnits med i den samtalsgrupp med Stockholms katolska stift som Missionskyrkan haft under mer än 30 år. Det har bland annat resulterat i skriftserien Samtal på väg och särskilt i dokumenten Samtal över gränserna och Mission och kyrkosyn. Vidare har det lett till att man officiellt erkänt varandras dop och utarbetat pastorala råd och anvisningar för ekumeniska äktenskap och gemensam vigsel gudstjänst. När Missionskyrkan nu bildar en ny kyrka tillsammans med baptisterna och metodisterna måste en ny grund läggas i de ekumeniska kontakterna med kato likerna, säger han. Hur den kommer att se ut är för tidigt att sia om. Enligt Olle Alkholm följer man i Missionskyrkans församlingar de europeiska riktlinjerna för ekumenisk samvaro i Europa som antogs 2001 och som kallas Charta Oecumenica. Där understryks betydelsen av ömsesidig respekt, att visa tillit, öppenhet och en vilja att förstå när man möter en annan kyrkotradition, att säga ja till evangelisation men nej till proselytism och ge varje kyrka rätt till egen självförståelse och identitet. Han ger ett erkännande till den betydelse som Svenska kyrkan med alla sina resurser haft i det ekumeniska arbetet i landet, inte minst i att underlätta ett bättre samarbete mellan de båda ortodoxa kyrkotraditionerna, den bysantinska och den orientaliska. Folkkyrkotanken är en teologiskt vacker tanke, den att en kyrkas gränser sammanfaller med en nations gränser, säger han. Men kanske stämmer den inte helt. På vissa platser i landet är väl folkkyrkan den mest folktomma av kyrkor. Det är svårt att vara kyrka utan folk. För mig är församling detsamma som en gudstjänstfirande församling. Gudstjänsten är centrum och ett nav för allt annat arbete som görs. Som exempel på en spännande utveckling inom Missionskyrkan nämner Olle Alkholm Missionskyrkan i Södertälje där man har dels en arabisktalande pastor, dels textläsningar på arabiska varje söndag. Text och foto: Katrin Laine Fotnot: Episkopal: av latinets episcopalis, biskoplig, särskilt om biskoplig författning Kongregationalistisk: om riktning som betonar den enskilda församlingens självbestämmanderätt och vanligtvis förkastar varje särskilt kyrkligt ämbete Proselytism: otillbörligt missionerande inom en annan kyrkas område. Km:s serie Ekumeniken vägar och mål inleddes i förra numret med en intervju med Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd. I nästa nummer får vi möta pingstpastor Sten-Gunnar Hedin som bland annat diskuterar pingströrelsens syn på dopet. Sveriges Kristna Råd söker Generalsekreterare och Direktor för ekumenisk teologi Läs mer om båda tjänsterna på Sista ansökningsdag för båda tjänsterna är den 7 april Sveriges Kristna Råd är en gemensam organisation för kyrkorna i Sverige. Rådet har 27 medlemskyrkor och en observatör. I SKR möts kyrkorna till gemenskap, díalog och aktiviteter inom områden som teologi och samhälle.

18 sid. 18 reflexion Kallelse i tunnelbanan Tidig söndagsmorgon i sol men också i sorg. Kvinnan snyftar. Går av och an på T-baneperrongen. Talar i mobilen. Vi råkar hamna i samma vagn på sätena snett emot varandra. Kvinnan fortsätter tala i mobilen. Söker sin far. Säger att han inte svarat på hela natten. Han borde vara hemma, men öppnar inte. Uteslutet att han, med sin klena hälsa, skulle vara bortrest. Polisen har inget besked. Inte sjukhusen heller. Några nära vänner tycks inte finnas. Och om några timmar går hennes flyg till Grekland. För varje icke-besked stegras hennes ångest. Snyftandet blir mer högljutt. Så gärna jag skulle vilja gripa in. Inte för att ställa till rätta, men för att dela hennes oro. Hennes situation känns som vore den min. Men att som gammal man ta kontakt med en okänd ung kvinna? Hur skulle det uppfattas? Missförstås? Kanske vill hon vara i fred? Skulle hon tilltala mig, be om hjälp, skulle jag naturligtvis ställa upp. Men det gör hon inte. Känner att jag bör ta kontakt med henne. Hon är ju en medmänniska med stor oro. Känner att min passivitet är orätt. Bejakar detta och beslutat mig för att sätta mig hos henne sedan vi passerat Sockenplan. Men jag skjuter upp mitt beslut station för station. På Slussen lämnar hon storgråtande vagnen. Jag sitter overksam kvar. Känner att jag kommit till korta. Drar till Eugenia. Min underlåtenhet, sveket mot min inre övertygelse, delger jag på kyrktorget en av jesuitfäderna. Han menar att man inte kan hjälpa alla människor, inte ens om man skulle vilja. Men, fortsätter han, om du kände dig kallad att göra det och inte gjorde det Då har du syndat. Biktens sakrament lättade min börda. Medan ett ljus brann i Mariakapellet lade jag den förtvivlade kvinnan och hennes i situation i Guds hand. Sture Gustafson

19 vår församling sid. 19 Otvunget men disciplinerat i konfirmandundervisningen Hej Filip! Hej Lisa! Att hälsa hövligt på varandra ingår i momentet social träning. I domkyrkoförsamlingens katekesundervisning på svenska deltar omkring 150 barn och ungdomar. Vi har besökt en av konfirmandgrupperna. Varannan lördag tar Lisa och Magnus Wetterberg emot församlingens två konfirmandgrupper, en med dem som går första året och ska konfirmeras nästa år och en med dem som konfirmeras i vår. I Pauligården, en av församlingslokalerna bredvid domkyrkan, ägnas förmiddagen åt den yngre gruppen, 15-åringarna som går i åttan och som har drygt ett år kvar till konfirmation. Här är omkring 20 ungdomar inskrivna men bara sju är närvarande vid Km:s besök. I gruppen ingår elever på S:t Eriks katolska skola och just den här dagen krockar undervisningen med en aktivitet i skolan, förklarar Lisa. Risken med en decimerad grupp kan vara att det blir flamsigt men så är det inte alls. Atmosfären är visserligen otvungen men den är disciplinerad. Ungdomarna har hela tiden uppmärksamheten riktad mot Lisa och Magnus som håller spänst i lektionen genom att i korta moment varva bön, lek, undervisning, samtal, sång och skrivuppgifter. Den inledande bönen inför Mariastatyn följs av lite social träning, en uppsluppen övning i att hälsa på varandra. Det visar sig vara svårare än man tror att titta varandra i ögonen Forts. Lära genom att sjunga. Ruta Mozuraityte lär sig Gamla testamentets böcker på en melodi. Det blir ett lustfyllt undervisningsmoment. Inför fastan. Lisa Wetterberg beskriver livfullt hur det går till när man får ett kors av aska på sin panna i askonsdagens mässa. Anna Péter och Adam och Filip Wadecki lyssnar.

20 sid. 20 vår församling Tro viktigare än kunskaper och nämna varandras namn men Lisa ger sig inte förrän det går hyfsat till. Dagens undervisningsavsnitt handlar om nyckelpersoner i Gamla testamentet, Adam, Noa, Abram, Mose, David, som leder fram till Jesus. En bild av personernas olika roller i historien växer fram när ungdomarna får ledtrådar från Lisa och Magnus. Raskt över till en annorlunda sångövning: Gruppen lär sig gamla testa mentets böcker utantill genom att sätta in dem i en melodi med en viss rytm. Efter en tepaus blir det bibelläsning på ett sätt som kräver reflexion. Ungdomarna får läsa en psaltarpsalm och sedan skriva en egen text på samma tema. Ingen redovisning sker utan Lisa samlar in texterna för att gå igenom dem nästa gång. Detta är sista träffen före fastan och Lisa förklarar fastans betydelse, hur man ska försöka vara återhållsam med godis och nöjen och hur man bör iaktta faste- och abstinensdagarna, askons dagen och långfredagen, med bara ett lagat mål mat. Hon påminner om inledningen av fastan, askonsdagen, och vad det betyder att gå i mässan då och få askkorset på sin panna. Då vill jag träffa er i mässan, säger hon. Lektionen slutar som den började, med bön inför Mariastatyn. Trosundervisningen är inte en skola. Inga hemuppgifter ges och ingen kunskapskontroll görs. När ungdomarna börjar i församlingens undervisning kan de fråga efter både läxor och prov, berättar Lisa och Magnus. De är så påverkade av skolan att de har svårt att inse att detta är en annan sorts undervisning. Det viktigaste för oss är att förmedla en tillit till tron. Lisa har tidigare arbetat som högstadielärare, och Magnus är rektor på en folkhögskola. Numera delar Lisa sin tid mellan Katolska kyrkogårdsförvaltningen och Bilda, som sedan förra året är Katolska kyrkans studieförbund. Men man behöver inte vara utbildad lärare för att bli kateket, påpekar de. Numera finns det bra kurser som erbjuds alla kateketer. I samarbete med Bilda har Katolska Peda gogiska Nämnden, KPN, en baskurs i sex delar där Bildas ledarutbildningskoncept Lära för att leda ingår. Vi har haft en Bilda-kurs för församlingens kateketer och det var givande. Kateketer behöver uppmuntras. För närvarande bedrivs domkyrkförsamlingens katekesundervisning på svenska i sex olika grupper, från lågstadiebarn till konfirmander. Sammanlagt blir det cirka 150 barn och ungdomar. Lisa och Magnus har ett övergripande ansvar för kateketerna och deras önskan är att det ska finnas två kateketer i varje grupp. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Samförstånd. Magnus och Lisa Wetterberg har ett pass om Gamla testamentets nyckelfigurer. Att de är helt överens om hur undervisningen ska läggas upp framgår tydligt.