EXAMENSARBETE. Miljöskadestånd. En undersökning om orts- och allmänvanlighetsregeln över tid. Sandra Minnema 2014

Transkript

1 EXAMENSARBETE Miljöskadestånd En undersökning om orts- och allmänvanlighetsregeln över tid Sandra Minnema 2014 Filosofie kandidatexamen Rättsvetenskap Luleå tekniska universitet Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle

2 Sammanfattning Rätten att kunna kräva ersättning när någon drabbats av skada eller olägenhet från en verksamhet, oberoende av uppsåt eller vårdslöshet, är viktig och har tillämpats länge, långt innan regler om immissioner blev lagstadgade. Lika länge har dock en viktig och svårtillämpad undantagsregel funnits. Regeln, som undantar skador som är orts- eller allmänvanliga, har tillämpats sedan första jordabalksförslaget kom år Syftet med denna uppsats har varit att studera detta undantag närmare och se hur det sett ut och tillämpats genom åren fram till idag. Vad uttalas egentligen om orten, vad är allmänvanligt och hur mycket ska någon skäligen behöva tåla? För att besvara dessa frågor har jag använt mig av en rättsdogmatisk metod där jag nästan uteslutande använt mig av praxis och förarbeten. Trots vissa formella skillnader i utformningen av regeln har jag kommit fram till att det funnits flera gemensamma uppfattningar om hur regeln ska tillämpas, och motiven till regeln som fanns förr är i stort desamma idag. Hur regeln ska tillämpas har först klarnat sedan regeln första gången blev lagstadgad. Om möjligheterna till skadestånd har jag kommit fram till att dessa, trots denna undantagsregel och tack vare flera lagändringar, i stort har förbättrats sedan Miljöskadelagen trädde i kraft, särskilt när den slutliga så kallade skälighetsbedömningen ska göras.

3 Förkortningar ML Miljöskyddslag (1969:387) MskL Miljöskadelag (1986:225) MB Miljöbalk (1998:808) SkL Skadeståndslag (1972:207) JB Jordabalk (1970:994) SOU Prop. NJA MÖD HR HovR HD Kap. Statens offentliga utredningar Proposition Nytt juridiskt arkiv avd. 1 (rättsfall från Högsta domstolen) Miljööverdomstolen Häradsrätt (tidigare benämningen på Tingsrätt) Hovrätt Högsta domstolen Kapitel

4 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte Avgränsning Metod Bakgrund Tillämpningsområdet för 32 kap MB Skadeståndsberättigade Personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada Skada från en verksamhet på en fastighet Verksamhet Omgivningen Ytterligare förutsättningar: Skadeorsaker Immissioner Sprängsten Grävning Orsakssamband Ansvariga Orts- och allmänvanliga störningar Ett undantag från strikt ansvar Toleransgräns Ortsvanlig förr och nu Från 1909 till ML NJA 1934 s NJA 1940 s NJA 1947 s NJA 1963 s Kommentar till rättsfallen Från ML till idag Några förändringar med MskL NJA 1977 s Kommentar NJA 1988 s Kommentar... 17

5 4.6 NJA 1999 s Kommentar Allmänvanliga störningar Från 1947 till ML NJA 1960 s Från ML till idag NJA 1977 s. 424 ( Värmdöfallet ) NJA 1999 s. 385 ( Dalaröfallet ) Kommentar på rättsfallen Skälighetsbedömning Typ av skada, störning, m.m Samhälls- och allmännyttig verksamhet Myndighetsnormer påverkar Särskilt om trafikimmissioner Immissionskänslighet Prioritetens betydelse NJA 1975 s Sammanfattning skälighetsbedömning Lagändringen Diskussion/analys Källförteckning Bilaga... 31

6 1. Inledning I en tid där miljöstörningar kan drabba människor och miljö på olika sätt finns det behov av skadeståndsrättsliga regler. Precis som det uttrycks i förarbetena spelar dock inte skadeståndsreglerna den huvudsakliga rollen för att skydda människor och miljö. Detta bygger på tanken att samhällets bästa hellre ser att miljöskador förhindras, snarare än att uppkomna skador ska ersättas. 1 Däremot ska skadeståndsreglerna ses som preventiva, dvs. de ska få fler att anstränga sig att förebygga att skador uppstår. 2 Trots detta kan skador förstås alltid uppstå, även om skyddsåtgärder vidtas - därför har skadeståndsreglerna också en reparativ funktion. 3 Inom miljöskadeståndsrätten har reglerna utformats på ett för den skadelidande fördelaktigt sätt där s.k. strikt ansvar innebär att det varken finns krav på vårdslöshet eller uppsåt för att ersättning ska kunna utges. Som vi ska se är det inte bara på senare tid som dessa skyddsregler framträtt, utan det har länge funnits en tanke om att vissa särskilda störningar helt enkelt inte ska behöva accepteras och att vissa tvärtom ska accepteras, beroende på hur orts- eller allmänvanliga de är. Det brukar talas om en toleransgräns. Denna s.k. orts- och allmänvanlighetsregel, som undantar skador som anses vara allmänvanliga eller ortsvanliga, är ett viktigt undantag från det annars strikta ansvaret. Även om det länge diskuterats om eventuella tillämpningsproblem med regeln har det ändå ansetts rimligt att undanta vissa störningar från skadeståndsanspråk. 4 Det gäller vid en bedömning att inte bara fastställa vad som t.ex. utgör en ort, utan också vad som ska betraktas som ett så vitt begrepp som allmänvanligt och därpå hur mycket någon i slutändan skäligen ska behöva tåla. Det är alltså knappast fråga om en självklar eller okomplicerad bedömning. Det är mot bakgrund av denna tillämpningsproblematik som jag har valt att i detta arbete närmare granska vad som kan utgöra sådan orts- eller allmänvanlig störning och om det går att se ett mönster i hur tillämpningen sett ut över år. 1 SOU 1983:7, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 42 ff 3 SOU 1983:7 s. 123, samt Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Prop. 1969:28 s. 238 f 1

7 1.1 Syfte Syftet med denna uppsats är att utreda orts- och allmänvanlighetsregeln. I detta ingår att undersöka vad som kan utgöra orten och ortsvanligt, vad som avses med allmänvanligt samt vilka krav som kan ställas på dessa. Jag har också för syfte att se hur synen på regeln tillämpats och utvecklats över tid. Frågor som kommer besvaras är bland annat: Hur har man betraktat orts- och allmänvanlighetsregeln genom åren? Och hur har bedömningen av vad som är orts- och allmänvanligt sett ut och tillämpats såväl förr som nu? 1.2 Avgränsning Framställningen kommer främst att behandla orts- och allmänvanlighetsregeln och dess utveckling och tillämpning genom åren. Genom åren ska förstås som ett avstamp från det första jordabalksförslaget till immissionsregler som kom år 1909, fram till dagens MB. För att förstå den är det av vikt att också förstå de grundläggande reglerna i 32 kap. MB. Arbetet kommer därför inledningsvis att redogöra för kapitlets tillämpningsområde, dvs. vilka förutsättningarna för skadestånd är, vilka skador som ersätts, liksom vem som kan bli ansvarig. Av naturliga skäl kommer jag dock inte kunna gå in något djupare på dessa frågor. Vissa frågor har också helt lämnats utanför, det är 32 kapitlets sista paragrafer, 9-14 om bland annat inlösen av fastighet och grupptalan. Skadestånd som kan utgå enligt andra lagar än 32 kap. MB tas inte heller upp, annat än då jag hänvisar till allmänna skadeståndsrättsliga principer enligt SkL. 1.3 Metod I denna uppsats kommer jag att tillämpa en traditionell juridisk metod, även kallad den rättsdogmatiska metoden. Med det menas att jag kommer att utgå från juridiskt erkända källor för att besvara mina frågeställningar, dvs. lagtext, förarbeten och doktrin. Inom detta ämne, där också en historisk jämförelse kommer att göras, är förarbeten och praxis av väldigt stor betydelse. Jag kommer därför att studera och jämföra förarbetena och praxis till främst ML och MskL, men också de motiv man hade till att tillämpa miljöskadeståndsrättsliga principer innan dessa var lagstadgade. Med praxis har jag för avsikt att visa hur främst orts- och allmänvanlighetsregeln tillämpats i praktiken. 2

8 1.4 Bakgrund Regler om immissioner var länge en oskriven rätt som växte fram genom domstolspraxis. Under 1800-talet var det inte ovanligt att immissionsrättsliga frågor kom upp i samband med tvister mellan enskilda som domstolarna utan lagstöd fick besluta i. Några klara riktlinjer fanns dock inte vid denna tid. Det var först med 1909 års jordbalksförslag som stadigare riktlinjer växte fram för hur man skulle bedöma immissionsskador. Förslaget hade för avsikt att förhindra vissa uppräknade spridningar och olägenheter från en grannfastighet till en annan. Trots att det aldrig blev någon lag om immissioner kom förslaget att ha en betydande roll för att forma praxis på detta område. 5 Det var i huvudsak grannerättsliga förhållanden som reglerades, men i praxis utvecklades snart också en rätt för ägare till fastigheter längre bort än grannfastigheten att få skadestånd. Undantagsregeln för ortsvanliga störningar har alltsedan lagförslaget diskuteras och framträder i rättspraxis under denna tid. Redan år 1909 gavs ett förslag till lydelse i form av att ingen får nyttja sin fastighet på sådant sätt utöver vad i orten är vanligt. 6 Det var dock främst under och 1940-talen som ortsrekvisitet uttrycktes mer specifikt i domskälen och gavs betydelse. 7 Några rättsfall från denna tid kommer att diskuteras senare i arbetet. Också 1947 års jordabalksförslag, liksom jordabalksförslaget 1960, spann vidare på immissionsproblematiken. Här infördes också undantaget för allmänvanliga störningar, allmänvanlighetsrekvisitet. I likhet med förslaget år 1909 reglerades dock endast rättsförhållandet mellan grannar. 8 År 1969 tillkom Miljöskyddslagen (ML). Denna var till stor del en kodifiering av praxis. Det strikta ansvaret, dvs. skadestånd oavsett uppsåt eller oaktsamhet, blev inskrivet i lagtexten, liksom undantaget för orts- och allmänvanliga störningar. Lagen innehöll inte bara skadeståndsrättsliga regler utan också regler om t.ex. miljöfarlig verksamhet, tillstånd, etc. Med 1986 års Miljöskadelag (MskL) valde man att bygga in skadeståndsbestämmelserna i en egen lag. Tillkomsten föregicks av en utredning som tillsattes för att få en översyn över de skadeståndsregler som då gällde enligt ML, 3 kap. JB och de oskrivna grundsatserna om strikt ansvar. 9 Resultatet blev en enhetlig lag, MskL. Till skillnad mot ML täckte skadeståndsreglerna också tillfälliga störningar. 10 Orts- och allmänvanlighet kvarstod som undantag från det strikta ansvaret, dock med något annan lydelse, vilket jag kommer till senare. Miljöskadelagens bestämmelser infördes i oförändrat skick i 32 kap. Miljöbalken (MB) när denna tillkom år Praxis och förarbeten från MskL (men även ML som vi ska se) är därför i högsta grad aktuellt för att studera rättsläget som det är idag. 5 SOU 1966: 65, s. 28, och s SOU 1966:65, s SOU 1966:65, s SOU 1966:65, s SOU 1983:7, s SOU 1983: 7, s Prop. 1997/98:45 del 1. s

9 2. Tillämpningsområdet för 32 kap MB Skadeståndsansvaret enligt 32 kap. MB är som nämnts på det stora hela strikt. Detta går emot huvudregeln i svensk rätt om att skadestånd förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Oberoende av vårdslöshet eller avsiktlighet ska alltså skador ersättas enligt MB:s skadeståndsregler. I förarbetena har detta bland annat förklarats med att grannar har vissa förpliktelser mot varandra. Men också med att det finns miljöfarliga verksamheter, som trots att de drivs i enlighet med tillstånd, orsakar skador som bör ersättas. 12 För att miljöskadestånd enligt 32 kap. MB ska utgå finns en rad rekvisit som ska vara uppfyllda. Kapitlets första paragraf (1 ) stadgar till att börja med att skadestånd ska betalas för personskada, sakskada samt ren förmögenhetsskada. Dessa ska redogöras för i avsnitt Skadeståndsberättigade Skadestånd utgår endast för direkta skador från en verksamhet; tredjemannaskador, dvs. skador som drabbar någon indirekt genom dennes relation till den som lider direkt skada, är således uteslutna. 14 (T.ex. anges i propositionen till MskL att den som inte fått sin varuleverans kan inte erhålla skadestånd för att fabriken där varorna förvaras har skadats genom ett sprängningsarbete). 15 I övrigt föreligger ingen uttalad gräns för ersättningsberättigade, utan den som omedelbart drabbas av en skada ska vara berättigad till skadestånd. Personer som endast tillfälligt befinner sig intill en närliggande fastighet har med andra ord rätt att kräva ersättning Personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada Som nämnts krävs att en särskild typ av skada ska ha uppstått. Nedan följer en kort beskrivning av de olika skadorna och dess innebörd. Personskada avser främst fysiska skador hos en människa (t.ex. sjukdom, sår på kroppen, etc.) men även psykiska skador kan utgöra personskada (t.ex. psykisk chock från sprängsten, obehag av buller, osv). 17 Personskadans storlek påverkar inte rätten till skadestånd, varför mindre skador också ersätts. 18 Såväl ekonomiska förluster till följd av skadan (t.ex. ersättning för sjukvårdskostnad), som ideella skador (t.ex. sveda och värk) kan ersättas. Sakskador å andra sidan, avser skada på egendom (t.ex. sprickor i hus p.g.a. sprängning), och skadeståndet täcker endast ekonomiska förluster (reparationskostnad, värdeminskning, etc.). 19 Till egendom kan i sin tur räknas djur. Förgiftad mark eller grödor och missfärgningar på fasader kan också vara sakskador, för att ta några fler exempel. 20 Ren förmögenhetsskada är skada som uppkommer utan att sakskada eller personskada föreligger (t.ex. värdet på fastighet minskar p.g.a. att en fabrik öppnas bredvid fastigheten utan att fastigheten för den del fysiskt ha 12 SOU 1983:7, s Se 2 kap. 1 SkL, samt 5 kap. 7 SkL 14 Prop. 1985/86:83, s. 39. Se även Prop. 1972:5 s. 158 f 15 Prop. 1985/86:83, s SOU 1983:7, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 105f, se även. 5:7 SkL 20 Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s. 49 4

10 förändrats 21 ). Här skiljer sig regeln från SkL. Enligt SkL ersätts ren förmögenhetsskada bara om skadan orsakats genom brott. Enligt 32 kap. 1 MB, och tidigare motsvarighet i 1 MskL, krävs visserligen inte att skadan måste uppkommit genom brott, men klart ska då vara att skadan är av någon betydelse. Med andra ord ersätts inte mindre, bagatellartade skador såvida de inte uppstått genom brott. 22 Regeln blir aktuell när det är fråga om strikt ansvar. Enligt tidigare bestämmelser i ML gällde kravet på betydelse också person- och sakskador, också här endast vid strikt ansvar. Detta begränsades sedan som nämnts till enbart ren förmögenhetsskada. 2.3 Skada från en verksamhet på en fastighet Vidare stadgas det i 1 att det ska vara en verksamhet på en fastighet som orsakat skadan i sin omgivning. De senare begreppen är avgörande för rätt till skadestånd, varför en förklaring av dessa bör göras Verksamhet Kravet på en verksamhet är ett brett begrepp och innebär att all form av markanvändning på en fastighet räknas. Både användningen av marken i sig (t.ex. jordbruk), och användning av byggnader och anläggningar på fastigheten räknas. Vattenområden och gatu- och vägmark räknas här också in i markanvändningen. 23 Undantag från verksamhets- och fastighetsbegreppet är rörliga störningskällor; här har vi transport med bil, flygplan, tåg som exempel. För de fall dessa orsakar störningar eller skador i sin omgivning, får dessa ersättas med stöd av andra lagar. Skulle det emellertid vara så att transporter har anknytning till en verksamhet på en fastighet, kan skadestånd enligt MB utgå. Det kan här vara fråga om en flygplats ansvar för de störningar flygplatsens verksamhet (utsläpp, buller m.m.) orsakar. Dessa rekvisit får då sägas vara uppfyllda. 24 Att nämnda störningar sedan trots allt kan accepteras pga. orts- och allmänvanlighetsregeln, kommer jag till senare. Något krav på stadigvarande verksamhet föreligger inte heller. Tillfälliga tävlingar på fastigheten, eller kanske en enstaka sprängning som orsakar skada, räknas här alltså in. 25 När det kommer till fastighetsbegreppet ställs inga högre krav än att verksamheten ska ha anknytning till fastigheten (jämför flygplatsen). Att verksamheten bedrivs på fler fastigheter, eller att endast en del av en fastighet bedriver verksamheten, är ej heller avgörande Omgivningen Enligt lagtextens lydelse ska verksamheten ha orsakat skada på sin omgivning. Kravet härstammar från den gamla grannerättsliga principen om hänsyn till sina grannar. 27 Omgivningen behöver dock inte avse fastighetens gränser, likt denna grannerättprincip, utan har en skada drabbat omgivningen utanför den bedrivna verksamheten, men fortfarande inom fastighetens gränser, föreligger ändå rätt till skadestånd. Motsatsvis föreligger ingen sådan rätt om skadan sker inom det område där verksamheten bedrivs. I en situation där någon trots allt 21 Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s Prop. 1985/86:83, s Prop. 1985/86:83, s Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s Prop. 1985/86:83, s Prop. 1985/86: 83, s Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 29 5

11 kommer till skada, får eventuellt SkL täcka in, förutsatt att den som orsakat skadan gjort det avsiktligt eller handlat vårdslöst. 28 Någon egentlig gräns för omgivningens räckvidd föreligger inte heller. Omgivningen kan vara mycket utbredd, t.ex. om det är fråga om föroreningar som ofta sprids långt. Inte heller kortare avstånd utgör någon begränsning. Det skulle i en sådan situation kunna vara en hyresgäst som drabbas av störningar från en verksamhet som befinner sig i samma byggnad Ytterligare förutsättningar: Skadeorsaker För att de olika skadorna överhuvudtaget ska kunna åberopas förutsätts att de orsakats av vissa särskilt angivna störningar (skadeorsaker). Några av dessa listas i 3 i 32 kap MB. Dessa 8 punkter utgör en egen grupp av störningar, vanligen kallad immissioner. Utöver denna grupp finns det två andra grupper av skador: sprängstenssskador (4 ) och grävningsskador (5 ). Det strikta ansvaret gäller för immissionsskador och sprängsstensskador, medan det vid grävningsskadorna endast är strikt om grävningen är särskilt riskfylld - i övrigt krävs vårdslöshet eller avsiktlighet. 30 Nedan listas de åtta s.k. immissioner som utgör olika skadeorsaker Immissioner 1. Förorening av vattenområden, 2. Förorening av grundvatten, 3. Ändring av grundvattennivån, 4. Luftförorening, 5. Markförorening, 6. Buller, 7. Skakning, eller 8. Annan liknande störning. Det ska uppmärksammas att punkt 1 3 i listan ovan, inte gäller skador som orsakats av verksamhet som bedrivs i enlighet med tillstånd för vattenverksamhet. Här får istället ersättningsreglerna i 31 kap. MB tillämpas. 31 Med detta menas att t.ex. ändring av grundvattennivån (p. 3), inte är skadeståndsgrundad så länge den sker inom ramen för tillståndet. Överskrids tillståndet finns förstås möjlighet för skadestånd. Förorening av vattenområden: Denna punkt åsyftar all påverkan på vattnet som är olämplig. Ett utsläpp behöver därigenom inte bestå av förorenade ämnen, utan utsläpp av tillsynes ofarliga partiklar kan bidra till en förorening av vattnet (t.ex. dumpning av sand) och ska då räknas in. Såväl direkta som indirekta utsläpp räknas, liksom stora som små. Också användning av mark, utsläpp i luft, etc. som förorenar vattenområde räknas. Förorening av 28 Prop. 1985/86:83, s Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 30, Prop. 1985/86:83 s Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s kap. 3 2 stycket MB 6

12 grundvatten liknas på många sätt vid punkt denna punkt, särskilt på det sätt förorening kan uppstå. 32 Ändring av grundvattennivån: Här avses såväl sänkning som höjning av vattennivån. Denna blir ofta aktuell vid olika skador som sådan ändring kan bidra med. Exempelvis skador i en byggnad, så som sättningar, liksom vattenskador på byggnader och mark. Undantas gör dock översvämningar som uppstått på grund av nederbörd. 33 Luftförorening: Föroreningen kan vara det mesta som på ett skadligt sätt påverkar luften, t.ex. partiklar och gaser. Generellt gäller att dess omfattning ska påverka människors trivsel eller hälsa och egendom. Skadan behöver dock inte ha uppkommit, risken för att människors hälsa ska påverkas, är ofta tillräckligt. Ett exempel som ges från propositionen till MskL, är lukt från reningsverk och svinstia trots att sådana störningar inte är farliga, är de onekligen obehagliga och kan ge rätt till skadestånd. 34 Markförorening: Läckande olja, eller gift som skadar andra markområden, är exempel på markföroreningar. Föroreningarna kan uppstå såväl direkt som indirekt, dvs. direkt förgiftning av marken, eller genom att olämpliga luftpartiklar når marken och indirekt påverkar den. 35 Buller: I likhet med gamla MskL, beskrivs buller som allt olämpligt icke önskat ljud. Icke önskat ljud är föremål för en bred tillämpning, alltifrån buller från fordon, till musik och maskiner kan gå under termen buller. Här ingår också såväl ultraljud som infraljud. 36 Skakningar: Skakningar kan uppstå på flera sätt och genom andra störningar som täcks av andra punkter, t.ex. buller. I sådant läge kan den skadelidande åberopa den regel som ger det strängaste ansvaret. Ett inte ovanligt fall av skakningar är exempelvis arbeten på mark, tung trafik på väg, osv. 37 Annan liknande störning: Denna punkt täcker in flera skador som inte går under någon av de övriga punkterna. Denna skadeorsak ger utrymme för tolkning, vilken inte alltid är helt självklar att göra. 38 Psykiska immissioner är ett typiskt exempel på vad som kan räknas till denna punkt. Propositionen till MskL anger sprängämnesfabrik som exempel och den oron närboende kan känna, vilket i sin tur kan leda till sjunkande fastighetsvärde. Här påpekas dock att det inte är helt enkelt att åberopa psykiska immissioner som störningsorsak, om den inte åberopas i samband med t.ex. att immissionen orsakat ekonomisk skada. Anledningen är främst att orts- och allmänvanlighetsregeln inte sällan godkänner störningen. Andra exempel på annan liknande störning som ges är spridning av bakterier, virus och olika smittämnen. Listas gör också obehag av insekter, djur, liksom starka ljussken, köld, gnistor, etc. Så kallade estetiska störningar, t.ex. förfulning av landskapsbilden som försämrar grannars utsikt, tas också med, även om de, likt psykiska immissioner, ofta går under ort- eller allmänvanlighetsregeln. 39 Exempel härpå är NJA 1999 s. 385 där vägbygge utgjorde sådan estetisk störning som ersattes (Detta rättsfall diskuteras mer utförligt i avsnitt 4.6). Störningar 32 Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s. 36 f 33 Prop. 1985/86:83, s Prop. 1985/86:83, s Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s Prop. 1985/86:83 s. 44, Eriksson, s Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s 36f 39 Prop. 1985/86:83, s. 45, SOU 1983:7, s

13 från personer som befinner sig nära en fastighet (t.ex. tivoli) behandlades i utredningen till MskL. Där kom man fram till att sådana skulle kräva betydande skador och obehag för att komma i fråga Sprängsten Grupp två, sprängstensskador, tar sikte på de lössprängda föremålen. Det är den skada som sprängsten eller andra lössprängda föremål orsakat som är skadeståndsberättigad. Dessa ska i sin tur komma från sprängningsarbete eller annan verksamhet som medför särskild fara för explosion. Vanligt exempel härpå kan vara sprängämnestillverkning. Det räcker med att explosionsskadorna uppkommer från ämnen som förvaras på fastigheten för att skadestånd ska kunna komma ifråga - detta även om det sker av olyckshändelse. 41 Det ska dock anmärkas att det krävs ganska höga krav på explosionsfarlighet, och på att faran för explosion är betydande Grävning Grupp tre slutligen är skada som kommer från grävningsarbete. I flera fall bedöms skadorna utifrån immissions-gruppen (3 ) istället. För det fall det uppstår en skada från t.ex. dammet från grävningsarbetet, så blir regeln inte tillämplig. Däremot blir den det om skador orsakats av ras eller liknande, på grund av grävningsarbetet. 43 Ansvaret för grävningsskador aktualiseras om den som låtit utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder som anges i 3. kap. 3 JB, eller i annat hänseende har brustit i omsorg vid arbetets utförande dvs culpaansvar. 44 Strikt ansvar aktualiseras dock i andra stycket, men då ska arbetet vara särskilt ingripande eller farligt, eller medföra särskild risk. Enligt förarbetena kan djupschaktning utgöra sådan särskild risk Orsakssamband Som en allmän skadeståndsrättslig princip gäller att det finns ett samband mellan verksamheten och skadan. Den som hävdar att en skada skett ska med andra ord kunna visa detta samband (kausalitet). 46 Inom miljörätten finns dock en bevislättnad, som växt fram genom bl.a. ett betydelsefullt rättsfall, NJA 1981 s Denna gällde utsläpp från kommunalt avlopp i sjö som ledde till att massa fisk dog. Vid sambandsbedömningen kom domstolen fram till att den skadelidandes förklaring av orsaken var mer sannolik än kommunens, vilket räckte för att skadestånd skulle vara berättigat. 47 I 3 3 st. MB stadgas att en skada ska anses ha orsakats genom en störning om det finns övervägande sannolikhet för 40 SOU 1983:7 s. 250 f, Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 38f 41 Prop. 1985/86:83, s Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 42, se även NJA 2007 s Prop. 1985/86:83, s.49 f 44 Se 32 kap. 5 1 st. MB 45 Prop. 1985/86:83, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 195 f 47 NJA 1981 s.622, se även NJA 1982 s, 421 8

14 ett orsakssamband. Vid sådan bedömning tas hänsyn till störningens och skadeverkningens art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt. Trots bevislättnaden ska personen som hävdar skada i vanlig ordning kunna visa att det funnits en störning som någon är ansvarig för, och att det uppstått en konkret skada. 48 Bevislättnaden gäller bara immissionsskadorna, för sprängstensskador och grävningsarbete gäller den vanliga bevisregeln av den anledningen att dessa sällan framkallar några bevissvårigheter. 49 Värt att nämna slutligen är att denna bevislättnadsregel inte på något sätt tar bort kravet på adekvat kausalitet. 50 Adekvat kausalitet är också en allmän skadeståndsrättslig princip som innebär att skada inte får vara en alltför slumpmässig och avlägsen följd av vållandet (störningen). 51 Med andra ord kan skadestånd, trots att ett orsakssamband kan urskiljas, uteslutas på grund av skadan är så pass avlägsen eller oförutsägbar Ansvariga Slutligen ska jag redogöra för hur ansvarsfördelningen ser ut när en skada som kan ersättas har konstaterats. Reglerna för skadeståndsansvariga regleras i 6-8 MB. Som en allmän huvudprincip gäller att ansvaret för skador åligger fastighetsägare. Eftersom en skada ska komma från en fastighet är denna ansvarsfördelning enligt förarbetena naturlig. Med fastighetsägare jämställs tomrättsägare. Något undantag för privatpersoner finns inte, men det förklaras med att det ofta finns villaförsäkring som täcker sådant ansvar. 53 Ansvarar gör fastighetsägaren även om någon annan är medhjälpare till skadan. Notera dock att det ska vara fastighetsägaren som låter bedriva verksamheten för att denne ska bli ansvarig. 54 Även brukare av fastigheten kan göras ansvarig. Dessa ska göra det i sin näringsverksamhet eller offentlig verksamhet för att bli strikt ansvariga, vilket framgår av lagrummet. Det kan vara fråga om den som har servitutsrätt, jordbruksarrendatorer, etc. För andra brukare, t.ex. bostadshyresgäster, gäller att de ska ha orsakat skadan genom vårdslöshet eller uppsåt. 55 Entreprenörer, dvs. de som utför arbete på annans fastighet, kan också bli skadeståndsskyldiga och likställs med fastighetsägare. Här kan dock s.k. solidariskt ansvar inträda. Med solidariskt ansvar menas, att om fler är skyldiga för samma skada, kan den skadeståndsberättigade vända sig till vem som helst av dem och kräva ut skadeståndet. Det som var och en av dem betalat, ska sedan fördelas mellan dem efter en skälighetsbedömning Prop. 1985/86:83, s. 45 f. 49 Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s. 56 f, Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 91 ff 50 Prop. 1985/86:83, s Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 202 f 52 Prop. 1985/85:83 sid. 48, Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 96 f 53 Prop. 1985/86:83, s. 24 f 54 Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s. 71 f, se även 32:6 1 st. MB 55 Prop. 1985/86:83, s. 25, 32:6 2 st. MB. 56 Hellner, Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 240 ff, se även 6:4 SkL och 32:8 MB 9

15 3. Orts- och allmänvanliga störningar Jag har hittills gått igenom 32 kap. olika förutsättningar för skadestånd som en inledning till följande avsnitt. I den historiska bakgrunden på sid. 3 har vi fått se att tillämpning av orts- och allmänvanlighetsregeln länge tillämpades som en oskriven rätt, om än med vissa skillnader. Dessa har i sin tur setts som ett naturligt undantag från det annars strikta ansvaret som föreligger inom miljörätten. Sedan år 1969, i samband med ML, har denna regel dessutom blivit lagstadgad. Eftersom nämnda regel tillämpats sedan länge är det av intresse att se på vilket sätt tillämpningen av den har sett ut genom åren och vilka krav den ställer idag. Detta är vad arbetet fortsättningsvis ska handla om. Jag kommer först att kort gå igenom regelns innebörd enligt dagens lydelse för att ge en överblick, för att sedan gå igenom bakgrund och rättsfall från 1909 års jordabalksförslag fram till idag. Det ska noteras att flera motiv till regeln varit ganska likartade genom åren, men det finns också vissa skillnader. Jag har för avsikt att beskriva båda i det följande. Eftersom MskL fördes in i MB i oförändrat skick kan MskL härefter alltså likställas med MB när motiv till lagen i det kommande ska beskrivas. 3.1 Ett undantag från strikt ansvar Det har konstaterats att skadeståndet i allmänhet är strikt. Det vill säga, oavsett vårdslöshet eller uppsåt ska en skada ersättas. Som argument för detta har bland annat getts den gamla principen om den hänsyn var och en ska visa sina grannar, och att vissa miljöfarliga verksamheter ska stå för de skador de orsakar. Från denna huvudregel finns emellertid ett undantag. Inte alla skador kan ju ersättas. I 32 kap. 1 3 stycket MB stadgas därför att: En skada, som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet, ersätts bara om den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden 3.2 Toleransgräns Regeln (undantaget) kan ses som en toleransgräns. Endast när skadan överstiger toleransgränsen får den ersättas. 57 Därmed undantas störningar som inte överstiger toleransgränsen. Utgångspunkten för bedömningen av om skadan ska tolereras är hur vanlig på orten olägenheten är, eller hur vanlig olägenheten är i allmänhet. Dessa ska redogöras för nedan. Kort kan sägas redan nu, att störningar som är vanligt förekommande på en ort, t.ex. buller från en industri, får accepteras om orten är sådan att den sedan tidigare har industrier. Är en störning inte vanlig på orten, kan den dock vara en störning som är allmänt förekommande (vanlig) på andra orter, och kan då få accepteras. Anläggning av väg är ett typiskt sådant exempel, liksom störningar från t.ex. skolgårdar, anläggning för bilprovning, luftförorening från trafik, osv Prop. 1985/86:83, s Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s

16 Dessa två undantag ska dock tillämpas tillsammans med en skälighetsbedömning. Man måste fråga sig om störningen är skälig med hänsyn till dess orts- eller allmänvanlighet. I vissa fall kanske en viss verksamhet är ortsvanlig, men det vore inte skäligt att tillåta de skador den orsakar, t.ex. om människors hälsa kraftigt skulle försämras. Störningens vanlighet är därmed inte den avgörande faktorn vid en prövning. 59 Om detta återkommer jag på sid. 22. Undantaget för orts- och allmänvanliga störningar tillämpas bara vid strikt ansvar, något som är viktigt att ha i åtanke. 60 Detta innebär, att om en skada uppstått genom vårdslöshet eller uppsåt, ersätts den oavsett hur vanlig på orten skadan än är. Föreligger ingen sådan vårdslöshet eller uppsåt kan regeln alltså tillämpas. Sedan en viktig lagändring som gjordes år 2010 gäller att en skada ska ersättas om den inte skäligen bör tålas. Tidigare gällde att en skada skulle ersättas i den utsträckning den inte skäligen borde tålas. Skillnaden består i att om skadan överstiger vad som skäligen bör tålas, ska den ersättas fullt ut och inte som tidigare att man kunde reducera ersättningsbeloppet genom ett slags toleransavdrag. 61 Denna lagändring kan vara bra att ha i åtanke när äldre rättsfall studeras eftersom de inte sällan gjorts sådana toleransavdrag. 59 Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, s Prop. 1985/86:83, s Prop. 2009/10:162, s. 54 ff 11

17 4. Ortsvanlig förr och nu 4.1 Från 1909 till ML Även om ortsrekvisitet länge var en oskriven rätt, är tiden innan denna lagstadgades intressant. Redan i 1909 års jordabalksförslag utgick man från att immissioner inte helt kunde undvikas, och att fastighetsägare därmed måste tåla vissa störningar och olägenheter från verksamhet på annan fastighet. 62 Som skäl för ortsvanlighetsregeln framhölls bland annat att fastighetsägare på en fabriksort inte utan vidare skulle kunna kräva ersättning för rök och buller som annars kunde vara fallet på en annan ort. Motiv till undantaget kan bland annat ha varit att man ville ta hänsyn till näringsidkare; allt för strikta regler skulle kunna vara hämmande för industrin, ansågs det. 63 Lagberedningens förslag, och grunden fört ortsrekvisitet, år 1909 löd: Ej må någon nyttja sin fastighet på sådant sätt, att granne utöver vad i orten är vanligt kommer att besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skakning, stank, eller annat dylikt och att därav för honom uppkommer märkligt men vid nyttjandet av hans fastighet I 1909 års jordabalksförslag föreskrevs en viss annan ordning än vad som senare skulle bli fallet. Här var väsentlighetsrekvisitet av betydelse. Förutsättningen till skadestånd var att grannen led märkligt men. 64 I rättspraxis används dock inte märkligt men så som det uttrycks i förslaget, varför det kan ifrågasättas vilken funktion just det rekvisitet fyllde. 65 Nedan kommer ett urval av rättsfall återges för att ge en bild av hur ortsrekvisitet tillämpades redan under denna tid NJA 1934 s. 656 Här prövades om ägare av en fabrik var skyldig att utge ersättning för skada på en grannfastighet. Bakgrunden var att fabriken, som funnits på platsen långt innan bostadsfastigheten uppfördes, hade byggt om vissa maskiner på området, samt anlagt fler järnvägsspår än vad som tidigare funnits. Detta fick till följd att skakningar ökat. Skakningarna hade gjort att sprickor uppstått i väggarna i huset, och trappan i huset snedvridits. Också sot och damm från fabriken hade dragit över fastigheten, och bullret och skakningarna inverkat på de boendes hälsa. Vad gällde skakningarna och de skador dessa orsakat fastigheten uttalade majoriteten i HD att dessa hade kunnat förhindras om fastigheten hade varit byggd på stadigare grund. För detta skulle ersättning alltså inte utgå. Sotet och dammet från fabrikens maskiner däremot, som spritt sig över grannfastigheten och trängt in i dess rum, ansågs vara utöver vad han även i betraktande av den inom orten sedan gammalt härskande industrin kan anses pliktig att tåla. Talan bifalldes alltså på den punkten och ersättning utgavs. 62 Prop. 1969:28, s Bengtsson, Statsmakten och äganderätten, s SOU 1966:65, s SOU 1966:65, s

18 4.1.3 NJA 1940 s. 651 I följande rättsfall hade en familj köpt en fastighet med bostadshus. Drygt 1½ år senare upprättades ett stensågeri för tillverkning av gravstenar. Efter att anläggningen tagits i bruk började familjen störas av buller från stensågsmotorn, samt illaluktande avgaser från sågens oljemotor. Utöver detta hade fastigheten minskat betydligt i värde på grund av obehagen från stensågeriet. För detta yrkande man bland annat ersättning, dels för värdeminskningen, dels för de psykiska påfrestningar som familjen drabbats av. I HR konstaterades att det otvivelaktigt var råoljemotorn i stensågen som spred illaluktande rök och besvärande buller över familjens fastighet. Det konstaterades också att det i närheten av fastigheten inte fanns andra industrianläggningar än stensågeriet, samt att orten i övrigt var glesbygd. Med hänsyn härtill menade domstolen att de ej kunde anses skyldiga att tåla de olägenheter röken och bullret bidrog med. I HD konstaterade man kort att de uppkomna olägenheterna från stensågen, innebar större men än vad familjen med hänsyn till förhållandena på orten var pliktiga att tåla. Utöver detta förpliktades de två bröderna att uppföra anordningar för att märkligt men inte i fortsättningen skulle uppstå NJA 1947 s. 57 I följande fall krävde ett par ersättning för störningar från ett garage. Garaget, där det förvarades bilar och maskiner, var upplåtet nära en av parets villor. Dessa maskiner orsakade, främst under morgnarna, kraftigt oväsen som gjorde det svårt för närboende att sova. Även en stenkross hade anslutits till garaget, som orsakade kraftigt buller under olika tider på dagen. I samband med detta åberopade paret att de inte kunde använda sin fastighet till rekreation i lugn omgivning, och frun i hushållet hade fått uppsöka läkare p.g.a. problem med nerverna. HD kom här fram till att stenkrossen medförde större men än paret med hänsyn till omständigheterna kunde anses pliktiga att tåla. Däremot ansåg man inte att menet kom från reparationerna eller de bilar som förvarades i garaget, utan endast bullret från stenkrossen. Något annat yrkande än obehaget från bullret som stenkrossen orsakade, hörsammades alltså inte. Det får noteras att hänvisningar till förhållanden i orten här endast görs av HR, där man uttrycker att bullret åsamkat större olägenhet och lidande än vad de med hänsyn till förhållandena i orten varit pliktiga att tåla NJA 1963 s. 162 Följande rättsfall meddelades inte prövningstillstånd i HD, men HovR:s domskäl kan ändå vara av intresse. Här hade flera fastighetsägare och hyresgäster intill ett reningsverk för avloppsvatten drabbats av besvärande lukt från avloppsanläggningen. Ansvariga för anläggningen hade inte lyckats vidta sådana åtgärder att lukten försvunnit, under alla år den varit i bruk. Boende i närheten yrkade därför ersättning för personligt obehag som lukten framkallade. 13

19 I HovR tas en rad vittnesmål upp som stärker att lukten tidvis kommit från anläggningen. Här har man bland annat också tagit in en sakkunnig som konstaterat att reningsverket inte varit ändamålsenligt utformat med hänsyn till kringliggande bebyggelse. Sammantaget anser man det vara stärkt att boende i omgivningarna tidvis utsatts för en obehaglig lukt, vilket för de boende omkring inneburit större men än de med hänsyn till förhållandena i orten och omständigheterna i övrigt kunnat anses vara pliktiga att tåla. 4.2 Kommentar till rättsfallen I samtliga rättsfall uttalas egentligen inte särskilt mycket om själva orten. Orten nämns i förbifarten i domskälen i samband med att man uttalar sig om att störningarna orsakar större men/olägenhet än vad som får anses behöva tålas. Det är alltså snarare uttalanden om den skälighetsbedömning som gjorts (för skälighetsbedömning, se sid. 22) för de skador som uppstått. Vad som utgör själva orten, eller varför olägenheterna inte är ortsvanliga ges inte något klart svar på. Den slutsatsen som kan dras av rättsfallen är däremot att störningarna i fråga gått över toleransgränsen, vilket i sig kan vara intressant. Överhuvudtaget är domskälen gällande ortsregeln därför rätt tomma. Detta är visserligen inte konstigt eftersom domskälen framförallt innan nya Rättegångsbalken trädde i kraft år 1948 hölls mycket kortfattade. Ur den synvinkeln är det förståeligt att vi inte lär oss så mycket om orts- och allmänvanlighetsrekvisitet under denna tidsperiod. I NJA 1940 s. 651 uttalas dock i HR att det i närheten av den störande bostaden inte fanns andra industrier än den störande, samt att orten i övrigt var glesbygd här borde alltså starka skäl tala för att sådana omständigheter talade emot ortsvanlighet. I 1947 års fall använder HD inte ens orten som skäl att ta hänsyn till, utan ser istället till omständigheterna. I viss mån tycks betydelsen av att ha varit först på platsen (prioriteten) skymta i NJA 1934 s. 656, även om det inte tycks ha påverkat utgången såvitt jag kan förstå (en ledamot menade dock att ersättningen skulle begränsas med hänsyn till detta att fabriken var först på platsen). Som vi ska se utreds och diskuteras orten klart mer i senare rättsfall när regeln väl blivit lagstadgad. Att det är på det vistet är som redan nämnts naturligt med hänsyn till den tid de förekom i då. När orts- och allmänvanlighetsregeln dessutom hade blivit lagstadgad första gången år 1969 fanns det ju ett starkt och nödvändigt behov av att utreda detta begrepp som knappast var tydligt ens när det kom. Klart är i alla fall att någon slags hänsyn har tagits till ortens förhållanden i ovanstående rättsfall, även om underlaget hade kunnat vara starkare. 14

20 4.3 Från ML till idag Inte ens sedan ortsvanlighetsregeln blev lagstadgad år 1969 har innebörden av denna varken i nuvarande lag eller tidigare lagar definierats. I propositionen till MskL konstaterade man dock att vid bedömning av vad som utgör ortsvanlighet så skulle ledning hämtas i praxis från ML. 66 Vad gäller detta ortsrekvisit råder det alltså en delvis likartad uppfattning i båda lagarna, där praxis getts en betydelsefull roll. Vad som utgör själva orten har i propositionen till ML uttalats vara den störda fastighetens omgivning, dvs. omgivningen till den plats där skadan inträffat. Där konstaterades också att begreppet inte skulle tolkas alltför snävt. 67 Det talas även om att det ska finnas en viss frihet att bedöma vad som utgör orten. Här kan man få ta hjälp av faktiska omständigheter, skadans art och omfattning. 68 Någon annan syn verkar inte finnas i MskL och får anses vara gällande fortfarande. Att en störning är ortsvanlig kan generellt beskrivas som en störning som är vanlig inom ett begränsat, geografiskt område. 69 Ett klassiskt exempel är att störningar från en fabrik får tålas om den läggs i en industriort, men att störningarna tvärtom inte ska behöva tolereras om de läggs i ett idylliskt villasamhälle. 70 Det bör påpekas igen, att trots att en skada är ortsvanlig, så kan den fortfarande vara ersättningsberättigad om det vid en skälighetsbedömning (som vi kommer till senare) konstaterats att skadan inte ska behöva tålas, eller om den bedöms vara allmänvanlig Några förändringar med MskL I ett viktigt hänseende skiljer sig ML från MskL och MB. Ortsvanligt (och allmänvanligt) knöts enligt ML till själva skadan (olägenheten) som störningen åstadkom. Detta var något både lagberedningen och de sakkunniga till 1966 års utredning var enade om, och det tycks som att det var en självklarhet att ha det på det sättet. 72 I MskL ändrades detta så att ortsvanligheten skulle knytas till störningen istället. Denna ändring, som gäller fortfarande, gör att också alldagliga skador kan ersättas om de beror på ovanliga störningar. 73 Ytterligare en skillnad bör nämnas igen och det gäller bagatellartade skador. I ML stadgades att olägenheten skulle vara av någon betydelse för att strikt ansvar skulle komma i fråga, dvs. det s.k. väsentlighetsrekvisitet. Enligt propositionen till ML ville man klargöra att regeln inte omfattade bagatellartade olägenheter som inte har någon praktisk betydelse. Detta krav på betydelse begränsades i MskL till att omfatta endast ren förmögenhetsskada och tillades som ett eget stycke i paragrafen. 74 Samma ordning gäller som nämnts i MB. 66 Prop. 1986/85:83, s Prop. 1969:28, s Prop. 1969:28, s Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, s SOU 1983:7, s Prop. 1986/85, s Prop. 1969:28, s Prop. 1986/85:83, s Prop. 1986/85:83, s

21 Särskilt tre fall är intressanta för bedömningen av ortsvanligt och orten från år 1969 och framåt. De löper under tre olika tidsperioder, dels under ML tid, dels när MskL införts, och dels efter att MB tillkommit. Dessa tre rättsfall är också intressanta på så vis att de reder ut en del frågetecken som finns kring det öppna begrepp som ortsvanlig (och allmänvanlig) utgör. Än idag är de vägledande. 4.4 NJA 1977 s. 424 I detta rättsfall hade en trafikled till Värmdö dragits genom ett villaområde kallat Björknäs. På grund av trafikleden hade buller och andra störningar från trafiken gjort att fastigheternas marknadsvärden sjunkit. Enligt Vägverket fick fastighetsägarna tåla inverkan av vägen eftersom den knappast kunde vara av betydelse, och i övrigt borde tålas med hänsyn till förhållandena i orten och med hänsyn till den allmänna förekomsten av sådana. Vid bedömningen blev frågan här bland annat vad som skulle avses med orten, dvs. om orten antingen var Stockholm i sin helhet, eller om det kunde begränsas så att det omfattade ett mindre område. Om detta uttalade sig HovR att orten inte kunde omfatta ett vidare område än villaområdet där fastigheterna var belägna. Här tog man hänsyn till att villaområdet inte tidigare hade berörts av en sådan här trafikled med störningar som nu var fallet. På denna punkt var HD överens med HovR, och störningen i form av buller kunde alltså inte anses ortsvanlig. Det ska dock noteras att ersättningen i slutändan beviljades, dock med en reducering eftersom trafik utgjorde allmännyttig (allmänvanlig) verksamhet Kommentar Om vi ser till argumentationen kring ortsrekvisitet, så blir rättsfallet intressant på det sätt man bedömt och begränsat ortens räckvidd. Att orten endast omfattade villaområdet och inte hela Stockholm är klart intressant, eftersom Stockholm överlag klassas som en väldigt hårt trafikerad stad, och i en sådan stad borde en trafikled knappast anses vara ovanlig. Det är förstås inte så att alla olika orter i Stockholm kan sägas vara lika tungt belastade. Det är t.ex. skillnad på Stockholm innerstad och, som i detta fall, ett villasamhälle. Av det skälet tycker jag att det är rimligt att man begränsat orten till villasamhället. Det vore konstigt om också mindre orter inom en stor ort, som är så olik till sin karaktär, skulle räknas som hela den stora orten i sin helhet. I sådana fall skulle det mesta gå under ortsvanligt och regeln skulle möjligen förlora lite utav sitt skyddande syfte. Avgränsningarna får självklart inte heller vara för små områden, då effekten snarare skulle bli den motsatta (Se under kommentaren NJA 1999 s. 385). Det framgår i HovR:s domskäl att området tidigare inte hade berörts av sådan trafikled som nu hade anlagts. Det borde tala för att området inte kan likställas med Stockholm i dess helhet. Eftersom det inte kan likställas med Stockholm, kunde inte heller störningarna anses vara vanliga på orten, vilket ju i detta fall var villasamhället. Tillkomsten av det här rättsfallet var väldigt viktigt för att få en vägledning av vad orten kan avse. Vi lär oss genom rättsfallet att orten kan vara också en mindre del av ett större område, t.ex. Storstockholm. Att rättsfallet är vägledande och så i högsta grad även är idag, 16

22 kan vi se genom de hänvisningar som senare görs till rättsfallet. Båda rättsfallen nedan hänvisar t.ex. hit. 4.5 NJA 1988 s. 376 I följande fall hade en kraftledning dragits genom ett område i Södra Hisingen i Göteborgs kommun. Till följd av ledningens uppförande hade marknadsvärdet på fastigheten sjunkit, bland annat p.g.a. de psykiska störningar i form av oro för påverkan av kraftledningen, samt estetiska störningar i form av förfulad omgivning. I detta fall konstaterade HD att oron för påverkan av ledningens elektriska och magnetiska fält kan, precis som förfulad omgivning, otvivelaktigt upplevas som besvärande. Detta var dock inte tillräckligt, utan bedömningen skulle också behöva ta hänsyn till orts- och allmänvanligheten. I det här fallet var det fråga om en fastighet i ett område som visserligen låg i ett ganska skyddat läge, men samtidigt belägen i nära anslutning till miljöstörande industri av betydande omfattning. I sådana lägen, fortsatte HD, måste fastighetsägare räkna med ett visst mått av sådana störningar som här var i fråga. Talan ogillades då störningarna fick anses vara ortsvanliga. Inte heller skälighetsbedömningen ledde till en annan slutsats Kommentar Det går av HD:s dom att bekräfta att psykiska störningar (immissioner), och estetiska störningar kan vara ersättningsberättigade. Sådana störningar diskuterades i förra avsnittet under andra liknande störningar, då det redogjordes för skadestånd i allmänhet. Av intresse är emellertid här hur man bedömer dessa skador i samband med ortsrekvisitet. I det här fallet valde HD att analysera karaktären av området. Området låg i nära anslutning till miljöstörande verksamhet, även om det samtidigt sades ligga ganska skyddat. Man uttrycker det också som att fastighetsägare får räkna med sådana störningar som här aktualiseras. Av det här får konstateras att omgivningens karaktär på något vis sätter ribban för hur acceptabel en störning i närheten är. Har man valt att bosätta sig så pass nära en sådan miljöstörande industri, bör man indirekt också ha accepterat eller förutsett att sådana här störningar kan uppstå. 4.6 NJA 1999 s. 385 I detta fall prövades om störningar i form av buller och estetisk inverkan från en anlagd väg genom Dalarö skäligen skulle tålas. De boende hävdade att förekomsten av den nya vägen, tillsammans med trafiken från denna, hade orsakat flera immissioner så som buller, avgaser, vibrationer, vindkänslighet och kraftig förfulning av området - vilka tillsammans bidragit till att fastigheterna drabbats av värdeminskning. En av frågorna var om störningarna från vägen kunde anses vara ortsvanliga. HD konstaterade till att börja med att trafiken på Dalarö har ökat efter hand. Frågan vad som är en ortsvanlig (trafik)störning blev därför enligt HD beroende av vilken tid och vilken del av 17