Utdrag ur Norstedts kommentar till de aktuella paragraferna i 32 kap miljöbalken

Transkript

1 Utdrag ur Norstedts kommentar till de aktuella paragraferna i 32 kap miljöbalken 1 Skadestånd enligt detta kapitel ska betalas för personskada och sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts dock endast om skadan är av någon betydelse. En skada, som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet, ersätts bara om den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Lag (2010:815). Referenser till kommentaren Hänvisade avgöranden Hänvisade författningar Hänvisade förarbeten Bibliografisk info Om hänvisningar Gå till SFS-författningen Kommentar Paragrafen anger vissa huvudprinciper för ansvaret för miljöskador. Den stämmer helt med tidigare 1 miljöskadelagen och delvis också med 30 ML. Första stycket Bestämmelsen i första stycket slår till en början fast att skadestånd enligt kapitlet skall betalas inte bara för person- och sakskador utan också för ren förmögenhetsskada (1) (varvid dock visst undantag görs för bagatellartade skador, se andra stycket). Genom att dessa skador i princip behandlas på samma vis skiljer sig miljöskadereglerna från de allmänna bestämmelserna enligt SkL. Som förut nämnts innebär dessa att den allmänna grundsatsen om ansvar för vållande culparegeln utanför kontraktsförhållanden bara gäller vid person- och sakskada, medan ansvar för ren förmögenhetsskada förutsätter brott (2 kap. 1 och 2, (2) 3 kap. 1 ). Det är naturligt att miljöskadereglerna utvidgar ansvaret på den punkten; skadeverkningarna genom miljöfarlig verksamhet utgörs ofta just av ekonomiska förluster som grannar gör till följd av störningarna, utan att de själva eller deras fastigheter på något sätt drabbas av fysiska skador. (3) Ideella skador alltså skador som inte är av ekonomisk natur nämns inte i paragrafen. Om sådana skador är en följd av personskada, ersätts de enligt den allmänna regeln i 5 kap. 1 SkL, vilken som sagt är tillämplig också vid ansvar enligt 32 kap. På detta vis kan en skadelidande enligt 2001 års formulering av regeln få ut ersättning för»fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan». (4) När det gäller icke ekonomisk skada som uppkommer på annat vis, t.ex. allmänt obehag eller otrevnad på grund av en störning eller förlust av affektionsvärde när en fastighet eller annan egendom förstörs, ger inte MB:s regler någon rätt till skadestånd. Såvitt angår miljöfarlig verksamhet är det möjligt (fast knappast särskilt praktiskt) att ersättning utgår för kränkning genom vissa allvarliga brott, bl.a. ofredande (se 2 kap. 3, jfr 3 kap. 1 3 p. SkL). Också annars förekommer särskilda lagregler om ersättning för ideell skada, (5) men utan särskilt lagstöd anses inte någon sådan ersättning kunna utdömas. I 1986 års proposition tog man avstånd från en tanke som framfördes i utredningsförslaget, att man skulle göra en försiktig utvidgning av det ersättningsgilla området vid miljöskador och även medge ersättning för olägenheter av närmast ideell

2 natur; det skulle vara något principiellt nytt om man för miljöskadornas del införde en möjlighet till ersättning av sådana svårbedömbara olägenheter av ideellt slag som»förfulning av naturen» e.d. Samtidigt framhölls att i den mån olägenheterna medförde skadeföljder av ekonomisk art, t.ex. i form av minskat marknadsvärde hos en fastighet, ersättning kunde utgå. (6) Det lär stämma väl med senare års utveckling för miljöskadornas del om man i varje fall värderar de ekonomiska nackdelarna tämligen generöst; (7) förutsättningen för att skadan ersätts är dock att den överstiger måttet i 32 kap. 1 2 st. HD har på detta sätt dömt ut ersättning för inskränkning i boendemöjligheter samt ökad tvätt och städning på grund av störningar genom byggnadsarbete (NJA 2000 s. 737). (8) Ekologisk skada har berörts i kapitlets inledning. Enligt första stycket begränsas vidare reglerna till att gälla verksamhet på en fastighet. Det är samma uttryck som används i 9 kap. 1, där miljöfarlig verksamhet definieras, och ordet får väsentligen tolkas på samma sätt. (9) Självfallet kan verksamheten utövas av annan än fastighetsägaren, t.ex. en nyttjanderättshavare, som då får svara för skadorna enligt MB:s regler (se 32 kap. 6 och 7 ). Enligt motiven skall verksamheten innefatta användning av mark (inbegripet vattenområde), byggnad eller anläggning som kan störa omgivningen; även en tillfällig åtgärd t.ex. en enstaka sprängning utgör verksamhet. Liksom enligt 9 kap. 1 (och tidigare enligt ML) får man anta att det inte behövs någon mänsklig aktivitet för att verksamhet skall föreligga; även förvaring av miljöskadliga ämnen, t.ex. på ett avfallsupplag eller i tunnor med kemikalier, kan medföra ansvar enligt 32 kap. (10) För skadeståndsskyldighet bör dock rimligen krävas att förhållandet varit känt för den ansvarige eller åtminstone för någon inom företaget. (11) Användningen av fastigheten får inte vara alltför flyktig; om en miljöskada inträffar under någon enstaka transport över fastigheten blir inte miljöskaderegeln tillämplig, utan då får man falla tillbaka på den lagstiftning som reglerar transportverksamheten trafikskadelagen, järnvägstrafiklagen etc. Mera varaktig eller upprepad transport över fastigheten räknas dock som verksamhet på denna; ett exempel är när en enskild väg till en industri stadigvarande används för körslor till industrin. Innehavare av flygplatser och hamnanläggningar kan också liksom väghållare bli ansvarig för störningar från trafik på området. (12) Detsamma gäller Banverket (eller annan ägare av järnväg) för miljöstörningar som härrör från järnvägsverksamhet på järnvägens mark. (13) Också den som tillfälligt vistas på en fastighet med stöd av allemansrätten (eller olovligen) kan tänkas bedriva en verksamhet där i paragrafens mening. (14) I kravet på att verksamheten skall ske på en fastighet ligger att störningar som härrör från fartyg, t.ex. vattenföroreningar, eller från flygplan närmast flygbuller inte i och för sig faller under lagstiftningen. Beträffande vattenföroreningar förekommer dock särskild lagstiftning om ett skärpt ansvar: oljeskador regleras i 10 kap. sjölagen (1994:1009), och dessutom kan en konvention av år 1996 om ansvarighet och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen (»HNSkonventionen») väntas leda till lagstiftning inom de närmaste åren. (15) I båda fallen gäller ett strikt ansvar med vissa undantag. (16) Som nyss framhölls kan vidare innehavaren av ett område som används för sjö- eller flygtrafik alltså närmast hamnfastighet respektive flygfält bli skadeståndsskyldiga för störningar från trafiken. Det krävs dock en närmare anknytning till området i fråga: flygplatsinnehavaren får svara för buller vid start och landning, men inte för störningar som flygplanen vållar under trafiken i övrigt, (17) och på motsvarande sätt blir en kommun som driver en hamn knappast ansvarig för föroreningar som ett fartyg på väg från eller till hamnen orsakar utanför hamninloppet. Hur gränsen närmare skall dras framgår inte av motiv eller praxis. Även användning av vattenområde, t.ex. muddring, räknas som användning av fastighet, likaså utnyttjande av vattenområde för fiskodling el.likn. (18) Sannolikt gäller reglerna också mera varaktig verksamhet på allmänt vattenområde som inte ingår i fastighetsindelningen, t.ex. sandtäkt. Den formella anknytningen till en fastighet kan inte gärna bli avgörande; märk att även den som bedriver verksamhet på annans fastighet är ansvarig för miljöskada (jfr 32 kap. 6 och 7 ).

3 Ytterligare en förutsättning för att miljöskadereglerna skall tillämpas är att skadan orsakats i verksamhetens omgivning. Det är samma begrepp som används i 9 kap. 1 3 p. (se kommentaren till detta lagrum), men det får särskild betydelse när det gäller skadestånd. Här har reglernas grannelagsrättsliga bakgrund inverkat. Vid skadefall inom verksamhetens arbetsområde blir inte bestämmelserna tillämpliga, vare sig skadan inträder så småningom föroreningar från en industri skadar dess anställda i deras arbete eller inträffar plötsligt, t.ex. genom ett sprängskott (jfr 32 kap. 4 ). Samma undantag gäller då skadan drabbar andra än anställda som uppehåller sig på området. Det innebär inte att skador på samma fastighet utan vidare faller utanför ansvaret; om verksamheten bara bedrivs på en del av fastigheten kan skadeståndsskyldigheten omfatta skador uppkomna på en annan del, t.ex. om bärplockare i en skog på fastigheten eller lackeringen på en bil som står parkerad utanför ett industriområde skadas av ett utsläpp från industrin. På liknande sätt blir kapitlet tillämpligt vid störningar inom samma byggnad, t.ex. om luftföroreningar från ett småföretag i en hyreslokal medför skada för bostadshyresgäster i samma fastighet. (19) (Jfr här NJA 2003 s. 384, angående störningar inom samma lagerlokal, som den skadelidande fastighetsägaren delvis hyrt ut till svaranden; hyresavtalet mellan parterna har dock medfört att talan grundad på MB ogillades. (20) ) Vad angår verksamhet på ett större markområde sägs i motiven att när exempelvis bekämpningsmedel sprids genom flygbesprutning över en skog, denna får betraktas som ett verksamhetsområde ifall området är noga avgränsat och allmänheten varnats för tillträde; den som ändå uppehöll sig där med stöd av allemansrätten skulle inte kunna få ersättning enligt regeln om strikt ansvar. (21) Har sådana försiktighetsmått underlåtits, lär skadestånd ofta utgå på grund av vållande. Arbetsområdet torde också kunna avgränsas vertikalt, t.ex. vid ett tunnelbygge; efter tillkomsten av reglerna om tredimensionella fastigheter ligger ett sådant resonemang nära till hands (jfr 32 kap. 5 a MB). Här liksom annars gäller dock att det avgörande är hur långt arbetsområdet sträcker sig, inte fastighetsindelningen. Denna avgränsning beträffande skador på arbetsområdet som motsvarade vad som gällde enligt ML:s begrepp»miljöfarlig verksamhet» motiverades med att arbetstagare vanligen fick full kompensation för personskada genom arbetsskadeförsäkringen i förening med den på kollektivavtal grundade trygghetsförsäkringen (TFA), att ansvaret för arbetstagares sakskador kunde regleras i avtal och att det i allmänhet berodde på försummelse från företagets sida, om utomstående som fått tillträde till en miljöfarlig anläggning tillfogades skador; i så fall var arbetsgivaren ansvarig redan enligt SkL. (22) Motiveringen är knappast hållbar i dag; arbetsskadeförsäkringens förmåner har försämrats, den frivilliga trygghetsförsäkringen saknas i vissa fall, (23) man kan inte utgå från att kollektivavtal innehåller regler om skärpt ansvar för arbetstagares egendom, och det finns veterligen inget stöd för att anta att vållande normalt skulle föreligga just när utomstående (t.ex. besökande med ärende till en industri) skulle skadas genom ett plötsligt missöde i verksamheten. Här förekommer alltså en lucka i skyddet. En möjlighet kunde vara att närmast med stöd av MB:s hänsynsregler i förening med principer om farlighetsansvar ålägga ett strikt ansvar utan lagstöd för hälsofarlig verksamhet, åtminstone när skadan drabbat besökande. (24) Vad särskilt angår skador genom flygande sprängsten betraktas de traditionellt som en följd av farlig verksamhet, (25) och ett strikt ansvar kan verka särskilt närliggande i sådana fall (jfr även kommentaren till 32 kap. 4 ). I NJA 2007 s. 663 har dock HD inte velat tillämpa sådana oskrivna rättsprinciper vid en miljöskada till följd av explosion. I alla händelser ger MB stöd för en skärpt vållandebedömning också vid miljöskador inom arbetsområdet, vem de än drabbar. (26) Bestämmelsen i 2 kap. 3 kräver t.ex. särskild försiktighet vid risker för hälsa och miljö, och enligt lokaliseringsregeln i 2 kap. 6 kan man fordra att verksamheten förläggs till riskfria delar av en fastighet. Vidare kan det finnas anledning att tolka omgivningsbegreppet generöst mot den skadelidande. Belysande rättspraxis saknas emellertid om dessa frågor.

4 Första stycket anger strikt ansvar som huvudregel, om de angivna förutsättningarna för skadestånd är uppfyllda. I särskilda fall kräver ansvaret vållande (se tredje stycket samt 32 kap. 5 1 st. och 6 2 st.). Något undantag från det strikta ansvaret vid händelser utanför den ansvariges kontroll av typen force majeure eller oväntat handlande av tredje man framgår inte av lagtexten och för övrigt inte heller av förarbetena. I vad mån ansvaret gäller i sådana fall är ändå tveksamt. (27) I varje fall kan i vissa sådana situationer skadeståndsansvar vara uteslutet genom att händelseförloppet framstår som oförutsebart och icke-typiskt alltså enligt principer om adekvat kausalitet. (28) På detta vis kan ansvarsfrihet tänkas föreligga t.ex. vid en del avsiktligt skadegörande handlingar av utomstående personer. Den praktiska betydelsen av invändningar om force majeure förefaller vidare begränsad genom att skadan skall ha orsakats av»verksamheter» av vissa slag. (29) Om en skada är en förutsebar och typisk följd av en verksamhet torde emellertid ansvar kunna föreligga även om den utlösts av en naturhändelse eller liknande, t.ex. om ämnen från ett miljöfarligt upplag kommit att spridas på grund av orkanartade vindar och skyfall. (30) En annan sak är att verksamhetens utövare kan gå fri från ansvar till den del skadan enbart berott av sådana naturhändelser (se kommentar till 32 kap. 3 3 st.). I motsats till produktansvarslagen och viss utländsk lagstiftning (31) innehåller 32 kap. MB inget undantag för handlande i enlighet med tvingande offentligrättsliga föreskrifter. Skulle någon gång ett företag nödgas företa miljöskadliga åtgärder av sådana skäl, lär man alltså bli strikt ansvarig (om förutsättningar i övrigt föreligger enligt bestämmelsen). (32) Av 32 kap. 2 framgår att vissa miljöskador (genom joniserande strålning och elektrisk ström) faller utanför kapitlets regler även om de orsakats av miljöfarlig verksamhet på en fastighet. Andra stycket Bestämmelsen ger en särregel beträffande ren förmögenhetsskada. Med detta menas som sagt sådan ekonomisk förlust som inte utgör en följd av person- eller sakskada; den förlust som uppkommer genom att annan lider fysisk skada hör alltså inte hit utan faller under reglerna om tredjemansskada (se ovan i inledningen till kapitlet). Som framgår av första stycket omfattar ansvaret enligt miljöskadereglerna i princip ren förmögenhetsskada. Andra stycket gör emellertid ett undantag från huvudregeln om strikt ansvar i detta fall, vilket anknyter till det traditionella s.k. väsentlighetsrekvisitet. I 30 ML uttrycktes detta så att en olägenhet över huvud taget skulle vara»av någon betydelse» för att ansvar skulle föreligga. (33) Numera gäller dock detta bara ren förmögenhetsskada; i fråga om bagatellartade skador av denna typ tillämpas samma princip som enligt SkL, att de skall ha orsakats genom brott för att ersättas. Även om också SkL blir tillämplig i detta fall, torde den skadelidande i regel ha anledning att åberopa MB, vars regler på vissa punkter är fördelaktigare för honom; bl.a. kan nämnas beviskravet rörande orsakssamband i 32 kap. 3 3 st. MB och fastighetsägares ansvar för självständiga medhjälpares handlande enligt 32 kap. 6 1 st. (34) För den händelse skadan överstiger självrisken ersätts den helt. Vad som skall räknas som skada»av någon betydelse» är emellertid något oklart. Enligt motiven skulle ett riktmärke vara det självriskbelopp som i normalfallet förekommer i hemförsäkringar något som dock i dag kan variera. Beträffande fastigheter sägs att bedömningen skall ske mot bakgrund av fastighetens totalvärde. Här görs en något förbryllande hänvisning till motiven till PBL:s ersättningsregler. (35) I den lagen förutsätts emellertid en betydligt större självrisk även om inga procentsiffror slagits fast, har man diskuterat % av fastighetsvärdet, kanske mer. Ett sådant väsentlighetskrav skulle få en betydelse som stämmer illa med rättspraxis (36) och synbarligen även med syftet bakom regeln. Det verkar bäst förenligt med lagstiftarens tankegång om man undantar bara skada av så ringa omfattning att det inte lönar sig att processa om skadestånd. (37)

5 Gränsen mellan ren förmögenhetsskada och skada på egendom kan vara diskutabel bl.a. vid ekologiska skador (se härom den inledande kommentaren till kapitlet). En rimlig och någorlunda lätthanterlig lösning synes vara att varje slag av fysisk skada på naturmiljön anses som egendomsskada. (38) Avgränsningen kan någon gång tyckas leda till godtyckliga resultat, men det är svårt att hitta någon lämpligare. Det innebär att också miljöförsämringar med ringa ekonomisk betydelse åtminstone skulle bli ersättningsgilla enligt lagen (även om de värderas lågt). Tredje stycket Bestämmelsen anger den närmare innebörden av det strikta ansvar som utgör lagens huvudregel. Vad som utesluts är skadefall till följd av vissa vanliga störningar; dessa skulle»skäligen» få tålas. Regeln har gamla traditioner inom miljörätten. (39) Gränsen är emellertid svår att precisera och har vållat problem i praxis, liksom andra regler som hänvisar till skäligheten. När störningarna är av detta vanliga slag förutsätter skadeståndsskyldighet vållande på den ansvariges sida (se härom nedan). Undantaget från det strikta ansvaret är tillämpligt också på skador som behandlas i 32 kap. 4 och 5 (skador genom sprängsten o.likn. samt vissa grävningsarbeten), men det lär här ha ringa praktisk betydelse; sådana störningar kan normalt inte tolereras. (40) Att märka är att regeln i detta stycke har en motsvarighet i ExprL:s ersättningsbestämmelser, nämligen dess stadganden om s.k. företagsskada i 4 kap. 2 1 st. Huvudregeln är att man när expropriationsersättningen bestäms tar hänsyn till den inverkan expropriationsföretaget har på fastighetens marknadsvärde. Har det minskat värdet, skall fastighetsägaren ha ersättning också för denna minskning. Från detta görs emellertid ett undantag beträffande orts- och allmänvanlig inverkan. MB:s bestämmelser om ortsvanliga och allmänvanliga störningar (se närmare ExprL:s lagtext). Liksom MB undantar skador till följd av sådana störningar från det strikta ansvaret, undantar expropriationsregeln värdeminskning till följd av sådana störningar från ersättningsskyldigheten. Dessutom har väsentlighetsregeln i 32 kap. 1 2 st. en motsvarighet när ExprL kräver»inverkan av någon betydelse». Parallellen mellan de två paragraferna är naturlig: resultatet bör bli detsamma, om ett störande företag (delvis) tar en fastighet i anspråk och därför expropriationsersättning skall bestämmas, eller om samma störande verksamhet helt bedrivs utanför fastigheten och fastighetsägaren på så sätt är hänvisad till skadeståndsreglerna i MB. Genom att ExprL:s ersättningsregler är tillämpliga också enligt bl.a. PBL, väglagen, ledningsrättslagen och minerallagen, kommer principen att få ytterligare betydelse vid tvångsingrepp i fastigheter. Praktiska fall är när en väg eller en kraftledning dras fram över en fastighet. (41) Rättsfallen om MB:s bestämmelse blir vägledande för tillämpning av dessa lagar, och vissa avgöranden om dem anses visa innebörden av MB:s regel. (42) Till skillnad från ML anger paragrafen i MB som det avgörande om störningen har varit vanlig, inte som tidigare den uppkomna»olägenheten» alltså själva skadan. Även alldagliga skador kan ersättas om de beror på ovanliga störningar. (43) Skillnaden torde dock ha begränsad praktisk betydelse. Till en början utesluts alltså skador genom vissa ortsvanliga störningar. Resonemanget, att ett företag skulle kunna åberopa redan förekommande störningar på en plats som ett skäl mot skadeståndsansvar, kan tyckas strida mot väsentliga tankegångar i MB. Ortsvanligheten har visserligen åberopats i tillståndsärenden, men bara när det gäller ofarliga (men irriterande) störningar. (44) I övrigt är det närmast självklart att en redan dålig miljökvalitet inte kan vara ett försvar för att göra den ännu sämre. (45) Regeln om ansvarsfrihet vid vissa ortsvanliga störningar lär i stället närmast bygga på ett skadeståndsrättsligt resonemang: den skadelidande kan åtminstone i typiska fall anses ha tagit en risk genom att etablera sig i en miljöfarlig omgivning, och han får då åtminstone delvis skylla sig själv. (46) Men vid verksamheter av en viss farlighetsgrad eller mera betydande skadeverkningar blir inte resonemanget avgörande.

6 Som exempel på ortsvanliga störningar nämner motiven de ordinarie störningar som kan uppstå när en ny fabrik förläggs till en industriort som redan har vanliga störningar. Det kan gälla buller eller nedsmutsning och annan luftförorening på grund av industriverksamheten, eller förfulning av omgivningen s.k. estetiska immissioner, som också faller under miljöskadereglerna (jfr nedan om 32 kap. 3 1 st. 8 p.). Ett annat exempel är buller och avgaser från trafiken i en tätort; även om tillfälligt en gata är föga trafikerad, lär en trafikökning skäligen få tålas på grund av sin ortsvanlighet. (47) Vad som är att anse som»ort» i sammanhanget kan vara svårt att bedöma. Det är i varje fall fråga om det närmaste området kring störningarna, men ibland kan man ta hänsyn också till mera avlägsna störningar. (48) Man får inte bryta ned ett område i alltför små delområden då skulle även ganska ordinära störningar kunna bli ersättningsgilla utan det aktuella området måste kunna avgränsas på ett naturligt sätt. (49) När frågan är om en störning av visst slag är ortsvanlig måste bedömningen självfallet bero också på störningens art. Att miljön redan påverkats negativt på annat sätt än det aktuella kan inverka vid skälighetsbedömningen enligt bestämmelsen men saknar betydelse för störningens ortsvanlighet. (50) Vid tillkomsten av ML diskuterades frågan om prioritetens betydelse: hur påverkar det ansvaret att ett förorenande företag eller den skadelidande var först på platsen? Enligt motiven fick också denna fråga bedömas med ledning av orts- och allmänvanlighetsrekvisiten. Den som inrättat sitt företag på orts- eller allmänvanligt sätt skulle i regel inte riskera att bli ersättningsskyldig om grannfastigheternas användningssätt ändrades genom ny bebyggelse och olägenheter uppkom av sådan anledning. Bara undantagsvis kunde man ta hänsyn till individuella prioritetssynpunkter. (51) Miljöskadelagen lär inte ha inneburit någon ändrad inställning i detta avseende, (52) inte heller MB. Förhållandet påverkar vad som skäligen får tålas (jfr nedan) men har långtifrån alltid avgörande betydelse. (53) Ofta kan man beträffande en störning göra gällande att den inte bara är ortsvanlig utan också allmänvanlig. Detta får dock betydelse främst då det gäller störningar av en art eller omfattning som inte förekommit tidigare i området. Här kan man inte åberopa att den skadelidande på något sätt tagit risken för att drabbas av störningen. Snarare blir det fråga om en sorts intresseavvägning: särskilt företag som från någon synpunkt framstår som allmännyttiga bör inte ensamma bära de ekonomiska konsekvenserna av sin verksamhet. (54) Också i detta fall är dock resonemanget begränsat till mindre allvarliga skadeverkningar. Exempel på allmänvanliga störningar är enligt motiven störningar genom en ny industri på en ort där tidigare inte förekommit liknande verksamhet, om störningarna allmänt förekommer under jämförliga förhållanden på annat håll. (55) Andra praktiska exempel är trafikimmissioner från en nyanlagd motorväg i en lantlig miljö, flygbuller från en nyanlagd flygplats samt störningar från en nybyggd järnväg eller kraftledning. Enligt NJA 1999 s. 385 får trafikimmissioner och estetiska störningar även från andra livligt trafikerade allmänna vägar generellt sett anses allmänvanliga. (56) Å andra sidan kan enligt förarbetena vissa typer av störningar sällan eller aldrig betraktas som orts- eller allmänvanliga, såsom förorening av mark eller grundvatten. (57) Undantaget från det strikta ansvaret vid vanliga störningar gäller bara sådana som skäligen bör tålas. Här får också skadans art betydelse. Undantaget blir till en början inte tillämpligt vid försämring av en skadelidandes hälsa. (58) Sannolikt gäller detsamma mera omfattande sakskador, t.ex. genom skakningar (jfr NJA 1975 s. 155, angående skada på villor genom tung trafik, och NJA 1992 s. 896, angående sprängning). Särskilt vid ren förmögenhetsskada, t.ex. när störningar minskar värdet av en närliggande fastighet, kan däremot skälighetsbedömningen ställa till problem. Enligt motiven till miljöskadereglerna har liksom i äldre rätt den skadelidande ansetts böra tåla mer av en samhällsnyttig verksamhet, t.ex. driften av ett reningsverk, ett daghem, en busstation eller en bilprovningsanläggning eller byggandet av en motorväg. (59) På liknande sätt får man väl också bedöma störningar från en flygplats, en järnväg eller en kraftledning. Också mindre allvarligt buller och mindre farliga

7 luftföroreningar från måttligt nyttiga verksamheter får ofta tolereras. (60) Av väsentlig betydelse blir det störda områdets art, bl.a. den större eller mindre känsligheten hos dess natur- eller bostadsmiljö. (61) Som nämnts kan det också få betydelse om den skadelidande eller den störande verksamheten var först på platsen. Om någon bygger en villa intill en motorväg eller en kraftledning lär han inte under några förhållanden kunna få skadestånd på grund av trafikimmissioner respektive estetiska störningar. (62) Även vid störningar som i och för sig måste anses orts- eller allmänvanliga är det möjligt med skadestånd om störningarna är betydande. När det gäller ren förmögenhetsskada har domstolarna dock ansett en skadelidande fastighetsägare böra bära en självrisk av en viss procent av fastighetsvärdet i vart fall vid den typ av störningar som hittills kommit upp. Det är fråga om en»tröskel» av den typ som förekommer i 1 andra stycket, där skadan ersätts till fullo så snart den når över viss nivå. Fram till år 2010 hade bestämmelsen en annan utformning; då talade den om skadestånd»i den utsträckning» störningen inte skäligen borde tålas. Den innebar på detta vis att när skadestånd utgick på grund av störningen man i varje fall skulle dra av denna självrisk; man talade om ett»toleransavdrag». Genom ändringen har man velat tillgodose fastighetsägarens intresse att få full kompensation när skadlig inverkan är av ersättningsgill omfattning. (63) De rättsfall som förekommer om regeln gäller dess tillämpning i denna äldre lydelse. Sannolikt får de alltjämt anses vägledande, såvitt angår det mått av störningar som den skadelidande skäligen får tåla: är störningarna mindre allvarliga, utgår ingen ersättning alls, annars i princip fullt skadestånd. I NJA 1977 s. 424 hade värdet av en rad fastigheter sjunkit till följd av störningar från en nybyggd motortrafikled (Värmdöleden); Fastighetsägarna fick ersättning, men de ansågs själva böra tåla en värdeminskning motsvarande 5 % av fastighetsvärdet. Expropriationsregler var tillämpliga ingreppet skedde enligt väglagen men avgörandet anses alltjämt som vägledande också för miljöskadornas del trots att ersättningsregeln hade en något annorlunda avfattning än enligt MB. (64) Senare har samma bedömning förekommit i NJA 1999 s. 385 rörande trafikimmissioner framför allt estetiska störningar vid ett vägbygge i Dalarö; här var miljöskadereglerna tillämpliga. Beträffande estetiska och»psykiska» immissioner (65) på grund av en närbelägen kraftledning ansåg HD i NJA 1988 s. 376 att självrisken skulle vara minst 7,5 % av fastighetsvärdet, varvid beaktades områdets belägenhet (nära industriområde på Hisingen utanför Göteborg). (66) Även i detta fall gällde expropriationsregler, men domstolens resonemang tog sikte på miljöskadereglerna. I NJA 2003 s. 619, (67) angående orts- och allmännyttiga störningar från ett vägföretag, har ett avdrag av 2 % bestämts när det gällde skador på jakten på fastigheten; procenten har räknats på jaktvärdet. I ett avgörande från 2004 har miljööverdomstolen vägrat skadestånd för värdeminskning på grund av flygbuller från flygplats, med hänvisning bl.a. till verksamhetens stora samhällsnytta. (68) En person, som förvärvat en redan bullerstörd fastighet, har fått ersättning bara för minskat bruksvärde till följd av de ytterligare störningar som tillkom efter förvärvet och som inte skäligen borde tålas av honom. (69) Den negativa inställning till ersättning för estetiska immissioner som synes ha rått i vart fall vid miljöskyddslagens tillkomst (70) torde i viss mån ha förändrats särskilt efter Dalaröfallet år (71) Vad psykiska immissioner angår är det osäkert vad som gäller. (72) I viss mån får man säkert beakta om fruktan för en närbelägen verksamhet har en rimlig grund. Det är vidare oklart om domstolarna resonerar på samma vis vid varje typ av störning som orsakar en ren förmögenhetsskada. Såvitt angår sakskador på fastigheten är det tvivelaktigt att man skulle föra ett resonemang av samma slag beträffande det strikta ansvaret, (73) och än mindre troligt är detta när det gäller personskador. (74) I båda fallen torde alltså fullt skadestånd utdömas (om inte jämkning sker t.ex. vid medvållande). Av viss betydelse för bedömningen vad som skäligen bör tålas blir också vem den skadelidande är. Man skall enligt motiven ta hänsyn till om den skadelidande är en privatperson, en näringsidkare och i så fall om det är en fysisk eller juridisk person eller ett offentligt organ. Ibland kan det också inverka vad en fastighetsägare i ett område har anledning att räkna med. (75) Omvänt har ansetts att man skall beakta om viss fastighet eller den skadelidande personligen tål särskilt litet av störningarna, t.ex. om ett vilohem behöver en ostörd miljö eller en allergiker har särskilt lätt att få besvär; detta kunde tala mot ett strikt ansvar för störningar som i vanliga fall får tolereras. (76)

8 Frågan är dock om inte bedömningarna i dag är något förmånligare i varje fall för allergikernas del. I motiven framhålls att toleransnivån kan påverkas av ändrade värderingar i samhället. Av betydelse blir de krav man ställer på miljön, vilket bl.a. kan framgå av normer som myndigheterna ställer upp för olika störningar. (77) Också den tekniska möjligheten att förebygga störningar har här ansetts inverka. (78) Om en miljökvalitetsnorm överskrids, utgör detta självfallet något som inte skäligen får tålas enligt paragrafen. Vidare bör hänsynsreglerna, i förening med MB:s målsättning enligt 1 kap. 1, räknas till de nya normer som inverkar på bedömningen. De måste anses som uttryck för en mera miljövänlig värdering i samhället och följaktligen sänka toleransnivån. Det finns på detta sätt skäl att låta balkens tillkomst påverka vad som den enskilde rimligen bör tåla utan ersättning. Äldre prejudikat behöver inte utan vidare följas, ännu mindre äldre motivuttalanden; i båda fallen kan man tänka sig en gynnsammare bedömning av ersättningskraven, i varje fall när de avser skador på hälsan eller på miljön i egentlig mening. (79) Några klara exempel på detta resonemang är emellertid inte kända från rättspraxis. Ansvar för vållande De nu angivna begränsningarna i ansvaret gäller bara när detta är strikt. Om uppsåt eller vårdslöshet alltså vållande har förekommit svarar enligt bestämmelsen ett företag fullt ut även för orts- och allmänvanliga skador. Lagtexten inskränker inte ansvaret till uppsåt eller vårdslöshet hos den ansvarige själv; han ansvarar också för vållande hos anställda och även hos självständiga medhjälpare. Det gäller t.ex. entreprenörer eller andra företag som han anlitat för viss uppgift. Enligt motiven utgör en förutsättning att medhjälparens vållande avser just den ansvariges skyldighet att iaktta aktsamhet i förhållande till omgivningen, t.ex. att hålla anordningar i verksamheten i ett oskadligt eller ofarligt skick eller att handha miljöfarliga ämnen med omsorg och omdöme. (80) Genom MB lär emellertid denna skyldighet ha skärpts, särskilt genom hänsynsreglerna; i åtskilliga skadefall av denna typ bör den skadelidande kunna åberopa, att skadevållaren eftersatt försiktighetsprincipen (2 kap. 3 ) eller kanske lokaliseringsregeln (2 kap. 6 ) och att uppdragsgivaren därför svarar för hans vållande. (Jfr nedan om ansvaret för vårdslöshet.) Vad först angår uppsåt, bör framhållas att uttrycket»orsakats uppsåtligen» inte får tolkas helt bokstavligt; åtskilliga så småningom inträdande skador, t.ex. genom tillåten förorenande verksamhet, kan förutses på förhand och skulle därför kunna sägas vara orsakade med (indirekt) uppsåt. (81) Också i dessa fall tillämpas dock regeln om orts- och allmänvanliga skador; man kan säga, att skadan trots uppsåtet inte orsakats rättsstridigt, när verksamheten har fått tillstånd eller annars är tillåten. (82) Normalt lär inte heller någon brottslig gärning ha förekommit, varför bagatellartade rena förmögenhetsskador inte ersätts (se 32 kap. 1 2 st.). Ansvaret för vårdslöshet går längre än motsvarande ansvar enligt SkL, eftersom även rena förmögenhetsskador ersätts enligt MB. Som nämnts omfattar bestämmelsen också i princip ansvaret för självständiga medhjälpares vållande. I övrigt diskuterar inte miljöskadelagens motiv vad som får anses som oaktsamhet i sammanhanget. Här kan naturligtvis de allmänna resonemangen om begreppet vållande culpa i skadeståndsrätten ge viss ledning (varvid man dock får ta hänsyn till att resonemangen huvudsakligen rör person- och sakskada). (83) Med stöd av sådana principer kan man anta att ett vållandeansvar föreligger i den mån ett företag inte följer de föreskrifter som meddelats i ett tillståndsbeslut, ofta även när företaget varnats för ett visst tillvägagångssätt men ändå utan uttryckligt tillstånd använder sig av detta. (84) Dessutom bör emellertid MB:s allmänna regler, särskilt 1 kap. 1 och hänsynsreglerna i 2 kap., spela en viktig roll. Hänsynsreglerna måste sålunda anses skärpa enskildas och även myndigheternas skyldigheter att visa aktsamhet och hänsyn i fråga om människors hälsa och miljön, om också detta för skadeståndets del lär få största betydelsen när det gäller verksamhet som inte tillståndsprövas. (85) Försiktighetsprincipen i

9 2 kap. 3, i förening med skälighetsregeln i 2 kap. 7, synes innebära att ett företag bara får underlåta sådana försiktighetsmått som bevisligen framstår som orimliga, och om en skada orsakas av att en mindre säker teknik används måste svaranden på samma sätt visa att krav på bästa teknik skulle vara orimliga. Här är också att märka kunskapskravet i 2 kap. 2, som kan medföra ökade skyldigheter för en verksamhetsutövare att ta reda på lokala förhållanden som inte utan vidare kan konstateras, t.ex. berggrund och markbeskaffenhet i övrigt där en miljöfarlig verksamhet skall bedrivas. På samma vis får man resonera i fråga om lokaliseringsregeln i 2 kap. 6 ; särskilt beträffande nya verksamheter kan frågan ställas, om inte något annat alternativ att placera verksamheten skulle varit mindre riskabelt och man därför kunde begärt att denna lokalisering hade valts. Ifall svaranden helt följt föreskrifter av miljöskyddsmyndighet beträffande försiktighetsmått och lokalisering, får han dock anses såtillvida ha uppfyllt rimliga krav på aktsamhet som man i dessa avseenden inte kan kräva mer än myndigheten föreskrivit, medan ett tillståndsbeslut i övrigt inte hindrar en vållandebedömning av sättet att bedriva verksamheten. Det är ovisst hur detta resonemang i praktiken inverkar för miljöskadornas del än så länge kan inte något exempel åberopas från rättspraxis. Men det har i vart fall klart stöd av lagtexten, liksom också av de allmänna tankegångarna bakom MB. (86) Fotnoter 1 Begreppets innebörd framgår som sagt av 1 kap. 2 SkL. 2 Tidigare 2 kap. 4 (som nu flyttats till 2 ). 3 Jfr prop. 1985/86:83 s. 18 f. 4 Ang. innebörden härav, se prop. 2000/01:68 s. 23 ff., 69 f. och Hellner-Radetzki avsnitt 22.6 med hänvisningar. Reglerna kommenteras utförligt av Strömbäck i Bengtsson-Strömbäck, Skadeståndslagen (4 uppl. 2011). 5 Se t.ex. 48 personuppgiftslagen (1998:204) och 54 lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Inom arbetsrätten är skadestånd av denna typ vanligt. 6 Se om det sagda prop. 1985/86:83 s. 19 f. och även Eriksson, Miljöskador s. 53 f. Utredningens förslag gällde dock andra typer av ideell skada än förfulning, närmast sådan vantrivsel och sådant obehag genom buller och liknande störningar som svårligen kunde värderas i pengar (SOU 1983:7 s. 155, 252). Jfr Bengtsson i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund (1987) s. 102 ff. (även 14 uppsatser s. 130 ff.) och Hellner- Radetzki avsnitt Se t.ex. HD:s relativt välvilliga inställning på senare år till ersättning för estetiska och psykiska immissioner, jfr NJA 1988 s. 376 (där ersättning för ekonomisk skada orsakad av sådana immissioner synes ha godtagits i princip) och NJA 1999 s. 385 (skadestånd utdömt för estetiska immissioner). Se även Bengtsson a.a. s. 103 f. och Skadestånd för miljöskada avsnitt 5.3. Jfr vidare om frågan Marie-Louise Larsson, a.a. s. 304 f. 8 I målet hade fastighetsägare under tre års tid genom maskinbuller, damm och byggtrafik hindrats att utnyttja sina fastigheter i full omfattning de hade endast i begränsad utsträckning kunnat använda sina uteplatser och fått nattsömnen störd ett 40-tal nätter och på grund av byggdamm behövt utföra mer tvätt och städning än annars. Inskränkningen i deras boendemöjligheter och värdet av deras eget arbete ansågs som följdskador av ekonomisk natur och kunde inte anses sakna betydelse (jfr 32 kap. 1 2 st.). 9 Att märka är att 9 kap. 1 inte uttryckligen talar om verksamhet på en fastighet; i stället nämns liksom i 1 miljöskyddslagen utsläpp från eller användning av»mark, byggnader eller anläggningar». I sak lär det betyda detsamma. 10 Se kommentaren s. 9:3 f. och prop. 1997/98:45 I s. 326 f. Ansvaret i s.k. förvaringsfall (främst med sikte på efterbehandlingsansvar enligt 10 kap.) behandlas ingående i Jan Darpö, Eftertanke och förutseende (2001) bl.a. s. 74 ff. 11 Se prop. 1985/86:83 s. 53. Möjligen får då krävas kännedom hos någon anställd med ansvar för förhållandet. 12 Se om det sagda den utförligare diskussionen i prop. 1985/86:83 s. 37 f., 52 och Eriksson, Miljöskador s. 29 ff.

10 13 Däremot har inte Banverket ansetts ansvarigt sedan för översvämningsskador till följd att en kulvert under banvallen blockerats, när detta inte berott på några särskilda åtgärder av verket; se MÖD:s dom , mål M En annan sak är att ansvar mera sällan blir aktuellt enligt 32 kap. 1 2 och 3 st.; jfr också 32 kap. 7 med kommentar. 15 Se SOU 2006:92. Konventionen har något reviderats Enligt den s.k. bunkerkonventionen, som också torde komma att införlivas med svensk rätt, kommer en delvis liknande ordning gälla även för oljeskador som nu inte omfattas av 10 kap. sjölagen. 16 Undantagen avser bl.a. skada beroende på krigshändelser, skada helt vållad av tredje man med avsikt samt skada helt vållad av kuststatens försummelse att svara för underhåll av fyrar och andra hjälpmedel för navigering. 17 Här skulle det närmast vara flygplanets ägare eller innehavare som blir ansvarig, men MB kan inte åberopas (däremot i vissa fall 1922 års luftfartsskadelag). 18 Se Eriksson, a.a. s Jfr prop. 1985/86:83 s. 38 f. 20 Se om fallet Bengtsson i JT 2003/2004 s. 609 ff. Man kan undra om utgången skulle bli densamma om fastighetsägaren orsakat hyresgästen en sådan skada. Se vidare Miljödomar 2004/1 s. 124, MÖD 2004:3 (M ) (skada genom ras på väg och kaj som svaranden enligt avtal fick nyttja har ansetts inte ha uppkommit i omgivningen). 21 Prop. 1985/86:83 s Prop. 1985/86:83 s. 15 f. 23 Försäkringen gav dessutom under åtskilliga år ersättning bara vid vållande på arbetsgivarens sida. Se härom Erland Strömbäck i Festskrift till Ulf Nordenson (1999) s. 429 ff. Se allmänt om ersättningsmöjligheterna i dessa fall Mia Carlsson, Arbetsskada (2008). 24 Jfr Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar s. 172 ff. 25 Se om rättsläget före miljöskadelagens tillkomst SOU 1983:7 s. 60 f. med hänvisningar. 26 Se härom Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar (2001), avsnitt Se Bengtsson, Om skadestånd för miljöskada avsnitt 2.11, Marie-Louise Larsson, a.a. s. 295 och Hellner-Radetzki avsnitt Jfr NJA 1981 s. 622, där tredje mans handlande dock inte ansågs så säreget och oförutsebart att det befriade från ansvar. 29 Jfr om dessa frågor Hellner-Radetzki , 20.4 (där bl.a. påpekas att ansvar för explosionsfarlig verksamhet enligt 32 kap. 4 lär omfatta skador genom sabotage). och Marie-Louise Larsson, a.a. s. 296 f. 30 Det bör dock framhållas att rättsläget är oklart på denna punkt. 31 Se 8 3 p. produktansvarslagen och t.ex. 3 st. 2 i den danska miljøerstatningsloven. 32 En annan tveksam fråga är verksamhetsutövarens ansvar för medhjälpare. Se härom Bengtsson, Skadestånd för miljööskada s. 27 f., 68 f. 33 Se härom prop. 1969:28 s. 238; jfr även Marie-Louise Larsson, a.a. s. 273 f. med hänvisningar. Märk den motsvarande begränsningen»inverkan av någon betydelse» rörande företagsskada i 4 kap. 2 ExprL, som är en parallell till 32 kap. 1 2 och 3 st. MB; jfr kommentaren till tredje stycket nedan. 34 Inskränkningen beträffande orts- och allmänvanliga skador enligt 32. kap. 1 3 st. gäller ju inte vid skador orsakade genom uppsåt eller oaktsamhet. 35 Se om det sagda prop. 1985/86:83 s. 40, LU 1985/86:25 s. 13, 19 f.; motiven till PBL återfinns i prop. 1985/86:1 s. 394 ff. 36 Jfr NJA 1977 s. 424, där motsvarande väsentlighetskrav tydligen ansågs ha mindre räckvidd än övriga undantag från ersättningsskyldigheten; HD kom här till en självrisk av 5 % vid trafikimmissioner. Se också NJA 1999 s. 385 (där dock staten frånföll invändningen i HD) och NJA 2000 s. 737, där inskränkningar i boendemöjligheter och värdet av fastighetsägares eget arbete inte ansågs sakna betydelse och kr resp kr utdömdes till olika skadelidande.

11 37 Frågan om självrisk i dessa fall har behandlats av Bengtsson, Statsmakten och äganderätten (1987) s. 48 f., jfr s. 58 ff., och av Eriksson, Miljöskador s. 52 not Jfr NJA 1996 s. 68, där HD i ett annat sammanhang snarare fäst vikt vid att en skada påverkat en saks funktion; resonemanget passar inte vid ekologiska skador och torde inte ha betydelse här. 39 Se Ljungman, Om skada och olägenhet från grannfastighet (1943) och Marie-Louise Larsson, a.a. avsnitt Bestämmelsen kommenteras, väsentligen på grundval av motiven, i Eriksson, a.a. s. 67 ff. 40 Jfr prop. 1985/86:83 s Jfr NJA 1977 s. 424 och NJA 1988 s Se nedan om NJA 1977 s. 424, NJA 1988 s. 376, NJA 1999 s. 385 och NJA 2003 s Prop. 1985/86:83 s. 41. Marie-Louise Larsson (a.a. s. 295) anser oklart om lagen med störning menar händelseförloppet eller skadetypen; frågan var tidigare omdiskuterad, men numera lär det vara klart att inte skadetypen avses. Jfr även SOU 1983:7 s Se kommentar till 11 kap Här kan bl.a. hänvisas till tankegången bakom reglerna om miljökvalitetsnormer i 5 kap., miljöskyddsområden (7 kap. 19 ) och miljöriskområden (10 kap. 10 ). 46 Jfr Bengtsson, Statsmakten och äganderätten (1987) s. 49 f. 47 Jfr om ortsvanliga störningar SOU 1983:7 s. 154, 212 och prop. 1985/86:83 s. 41. Se även Miljödomar 2002/1 s. 65, MÖD 2002:17 (M ), där en bensinstation som miste inkomster genom gatuarbeten i närheten ansågs skäligen få tåla störningen. (Ej prövningstillstånd i HD.) 48 Se om frågan Eriksson, a.a. s Se NJA 1999 s I NJA 1977 s. 424, rörande trafikimmissioner i villasamhället Björknäs inom Storstockholm, ansåg man sig inte kunna ta hänsyn till de mera betydande störningarna i Stockholms innerstad. 50 Jfr NJA 1988 s. 376, där HD beaktat områdets påverkade karaktär i stort, främst som ett argument för att ägaren skäligen borde tåla ganska betydande psykiska och estetiska immissioner utan ersättning. Ofta blir det dock fråga om en samlad bedömning utan att ortsvanlighetsfrågan klart hålles isär från skälighetsfrågan (något som f.ö. inte heller skedde i 1988 års fall). 51 Prop. 1969:28 s. 243 f. Se även Marie-Louise Larsson, a.a. s. 275 f. 52 I SOU 1983:7 s. 264 framhålls att uttalandena i ML:s motiv alltjämt var giltiga. Någon annan mening framgår inte av propositionen, som inte uttryckligen diskuterar frågan (prop. 1985/86:83 s. 17, 41 f.). 53 Jfr Eriksson, a.a. s. 76 f., där bl.a. NJA 1975 s. 155 nämns från senare år. Som Eriksson påpekar är det någon gång tänkbart att den som bygger eller startar ett företag nära en pågående miljöfarlig verksamhet kan anses medvållande till sin skada. 54 Jfr Bengtsson, Statsmakten och äganderätten s. 49 f. med hänvisningar och nedan om störningar som får tålas. 55 Se prop. 1985/86:83 s Se även nedan om NJA 2003 s Prop. 1985/86:83 a. st. Här nämns också sprängningsarbeten, men störningar av detta slag lär i allmänhet ändå höra till dem som inte skäligen bör tålas (jfr nedan); se prop. s Se prop. 1969:28 s. 377 f., vartill hänvisas i prop. 1986/87:83 a.st. 59 Prop. 1985/86:83 s. 41 f. Eriksson (a.a. s. 70) nämner också buller från fritidsgårdar. 60 Jfr Eriksson a.st. (normalt buller från nattklubbar, normal pollenspridning från gräsodlingar). 61 Se NJA 1999 s Sannolikt gäller detsamma den som köper en sådan villa; han övertar säljarens rättsställning. Jfr MÖD 2006:17 (M ). 63 Se prop. 2009/10:162 s. 60 ff., där detta argument ansetts väga tyngre än en rad angivna skäl för att behålla toleransavdraget.

12 64 ExprL (vartill väglagen hänvisar) talar i 4 kap. 2 om»vad som finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden». Att äldre praxis på området skulle vara vägledande har påpekats i prop. 1985/86:83 s Med psykisk immission menas då inverkan på fastighetsvärdet av allmänhetens oro för en miljöfarlig verksamhet i närheten (se härom kommentaren till 32 kap. 3 8 p.). 66 Detta motsvarade yrkat belopp; av domen framgick inte om självrisken var ännu större. 67 Målet gällde tillämpningen av väglagen. 68 Se Miljödomar 2004/1 s. 69, MÖD 2004:11 (M ). 69 MÖD 2006:17 (M ). 70 Troligen också vid tillkomsten av miljöskadelagen, se SOU 1983:7 s. 144, Också domskälen i NJA 1988 s. 376 och vissa hovrättsfall (jfr Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2 s. 204 med not 7) talar för detta. Jfr däremot Eriksson, a.a. s. 73 med hänvisning. 72 Eriksson (a.a. s. 73) synes ännu mera negativ till skadestånd i detta fall; HD:s domskäl i NJA 1988 s. 376 ger dock inte samma intryck, och skadestånd har utdömts i hovrättsfallet LMV 1986:20 (»Sakab-målet»), där det var fråga om olycksrisker på grund av närhet till destruktionsanläggning (liksom i en dom av Stockholms tingsrätt angående närhet till kraftledning). Vad särskilt gäller kraftledningar får beaktas att farhågorna för deras verkningar i omgivningen inte framstår som lika löst grundade i dag som på 1980-talet. 73 Se NJA 1975 s Jfr dock Hellner-Radetzki , som tycks likställa sakskada och ren förmögenhetsskada (vilket synes diskutabelt). 74 Se SOU 1983:7 s. 85, prop. 1985/86:83 s. 41 och Eriksson, a.a. s Jfr NJA 1999 s. 385 (om Dalarös delvis unika skärgårdsmiljö). 76 Prop. 1985/86:83 s. 42, Eriksson, a.a. s. 72 (med hänvisning till ML:s motiv). I sådana fall lär dock ibland vållande kunna konstateras på grund av bristande hänsyn till omgivningen i varje fall efter MB:s tillkomst, jfr nedan. 77 Prop. 1985/86:83 s. 42. Se även NJA 1999 s Eriksson, a.a. s Se Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar s. 146 f.; jfr även Lindblom, Miljöprocess kap. 15 (allmänt). Beträffande skada på hälsan var emellertid bedömningen redan tidigare sträng, jfr ovan. Mot det sagda kunde man kanske invända att 2010 års ändringar i ersättningsreglerna (se inledningen till 31 kap.) tyder på en mindre positiv inställning till miljön. Å andra sidan är inställningen välvillig till fastighetsägarna, och det är framför allt de som kräver skadestånd enligt 32 kap. 80 Prop. 1985/86:83 s Miljöskadeutredningen talade här i stället om att»vållande förekommit på fastighetsägarens sida» (SOU 1983:7 s. 260 f.), vilket inte medför samma risk för missförstånd. Jfr Bengtsson, Speciell fastighetsrätt miljöbalken (2007) s. 234 not 5. Den vilseledande formuleringen har trots påpekande behållits i MB. 82 I motsats till bl.a års förslag till EG-direktiv innebär alltså MB:s regel att strikt ansvar gäller även för verksamhet som bedrivs i enlighet med uttryckligt tillstånd av myndigheterna. 83 Se här framför allt Hellner-Radetzki 8.3 med hänvisningar och även Christian Dahlman, Konkurrerande culpakriterier (2000). 84 Jfr Hellner-Radetzki , under Se kommentaren I s. 2:5. 86 Se om det sagda även Bengtsson, Miljöbalkens återverkningar avsnitt

13 3 Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom 1. förorening av vattenområden, 2. förorening av grundvatten, 3. ändring av grundvattennivån, 4. luftförorening, 5. markförorening, 6. buller, 7. skakning, eller 8. annan liknande störning. Första stycket 1 3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana skador tillämpas 31 kap. En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband. Referenser till kommentaren Hänvisade avgöranden Hänvisade förarbeten Bibliografisk info Om hänvisningar Gå till SFS-författningen Kommentar I paragrafen har sammanförts två viktiga regler utan närmare samband med varandra: angående störningar som faller under miljöskadereglerna (1 och 2 st.) och angående beviskravet för orsakssamband mellan störning och skada (3 st.). Första och andra styckena hade viss motsvarighet i reglerna i 1 ML om lagens tillämpningsområde; tredje stycket var en nyhet i miljöskadelagen. Första stycket Bestämmelsen uppräknar en rad störningar som regleras av 32 kap. MB och där följaktligen strikt ansvar är huvudregel enligt 1. Vem som bär ansvaret anges inte; här blir 32 kap. 6 och 7 tillämpliga. Uppräkningen av miljöstörningar är inte fullständig; man kan säga att detta väsentligen är de klassiska störningstyperna, som utgjorde miljöfarlig verksamhet enligt ML (se dess 1 ). (1) Också andra miljöskador regleras emellertid av kapitlet: även de som omtalas i 32 kap. 4 (genom sprängsten o.dyl.), 5 (genom grävning och liknande arbeten) och 5 a (genom arbete på tredimensionella fastigheter) kan anses uppkomna genom störningar i vidsträckt mening. Förutsättningarna för ansvar är dock inte riktigt desamma i dessa fall. Bevisregeln i paragrafens tredje stycke avser sålunda endast störningar som anges i första stycket, och det skärpta ansvaret enligt 32 kap. 4 och 5 är utformat på något avvikande sätt. Uppräkningen avslutas med»annan liknande störning» (p. 8) och innebär på detta vis en exemplifiering. Den är något utförligare än motsvarande bestämmelse i 1 ML, men i stora drag är innehållet detsamma. En liknande uppräkning förekommer i definitionen av

14 miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 1 MB, men exemplifieringen är något annorlunda, och dessutom inbegrips där bl.a. också joniserande strålning. Särskilda störningstyper Punkt 1, som hade motsvarigheter i 1 1 och 2 p. ML, behandlar föroreningar av vattenområden, t.ex. genom utsläpp av avloppsvatten eller fasta ämnen eller genom avfallstippning, spridning av bekämpningsmedel eller annan markanvändning i närheten. Även grumling och uppslamning av vattnet genom i och för sig oskadliga partiklar betraktas som en förorening enligt bestämmelsen. Bestämmelsen avser på detta vis i princip varje olämplig inblandning i vattnet. (2) Om föroreningen beror på ett tillfälligt eller ett mera varaktigt utsläpp i vattenområdet spelar ingen roll. Ifall ett utsläpp inte kan anses som förorening kan punkt 8 bli tillämplig. Av andra stycket framgår att beträffande föroreningar orsakade av vattenverksamhet med tillstånd enligt MB får man i stället tillämpa de särskilda ersättningsreglerna i 31 kap. (3) Begreppet vattenområde definieras numera i 11 kap. 4 MB som ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd utom sjöar och vattendrag även öppet hav, havsvikar, öppna diken, kärr och vissa konstgjorda vattensamlingar, t.ex. regleringsmagasin och bevattningsdammar. (4) Definitionen bör rimligen anses tillämplig också här. Som framgår av 32 kap. 1 faller föroreningar från fartyg utanför bestämmelsen. Vid oljeföroreningar gäller 10 kap. sjölagen; beträffande andra föroreningar till havs med skadliga ämnen lär den s.k. HNS-konventionen med tiden bli tillämplig (se kommentar till 32 kap. 1 1 st.), men annars saknas särskild lagstiftning om sådana skadefall. (5) Punkt 2 nämner skador genom förorening av grundvatten, en störning som inte uttryckligen omfattades av ML:s regler men i varje fall utgör miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 MB. Ofta sammanhänger den med markförorening (punkt 5), t.ex. genom spridning av bekämpningsmedel. Punkt 3, rörande ändring av grundvattennivå, hade inga motsvarigheter i 1 ML. Sänkningar av nivån kan orsaka sättningar i byggnader, höjningar vattenskador på mark och byggnader. Översvämningar på grund av nederbörd faller enligt motiven inte under bestämmelsen. Bortledande av grundvatten som medför ändringar av nivån utgör vattenverksamhet enligt 11 kap. 2, och har en sådan verksamhet tillstånd regleras ersättningsfrågorna enligt 32 kap. 3 2 st. av 31 kap. (6) Vid ersättningsreglering i mål om tillstånd att leda bort grundvatten som läcker in i tunnlar har domstolar i flera fall behandlat skador och olägenhet till följd av tryckförändringar såsom orsakade av vattenbortledningen inte av själva tunneldrivningen, som inte utgör vattenverksamhet. (7) Punkt 4, om luftförorening, motsvarar 1 1 st. 3 p. i ML. Verksamhet som orsakar luftförorening utgör miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 2 p. MB. Enligt miljöskadelagens motiv menas med detta i princip varje olämplig förändring av luftens innehåll, genom partiklar, t.ex. sot eller damm, och gaser; även sådana ofarliga men besvärande störningar som dålig lukt från svinstall eller reningsverk kan falla under regeln när de exempelvis påverkar fastighetsvärdena i närheten. (8) Bestämmelsen har sagts vara tillämplig vid inblandning av olämpliga ämnen i sådan mängd och av sådan varaktighet att de medför en skadlig påverkan på människors hälsa eller trivsel eller på egendom eller en risk för sådan påverkan även t.ex. ånga från ett tvätteri eller bilavgaserna från en väg. (9) Motiven till 9 kap. 1 talar dessutom om utsläpp som inte direkt brukar anses som föroreningar men ändå medför olägenheter, t.ex. koldioxid som leder till växthuseffekt eller andra ämnen som kan påverka klimatet eller atmosfären. (10) Skadestånd med anledning av sådana olägenheter lär dock knappast ha praktisk betydelse. Punkt 5 nämner markförorening, en typ av störning som inte uttryckligen omtalades i ML men utgör miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 2 p. MB. Ett exempel är läckage av

15 olja eller giftiga kemikalier från en industri eller en avfallstipp som skadar närliggande åkermark eller trädgård. (11) Punkt 6, angående buller, hade en motsvarighet i 1 1 st. 3 p. ML. Buller faller också under miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 3 p. MB. Därmed avses allt olämpligt icke önskat ljud, inbegripet ultra- och infraljud. (12) Punkt 7 omtalar skakning, liksom ML (1 1 st. 3 p.) och MB:s regler om miljöfarlig verksamhet (9 kap. 1 3 p.). De typiska skadeverkningarna är sättningar och sprickor i byggnader, men också ras kan förekomma. Här är det alltså i regel fråga om skada på egendom, inte på miljön i mera begränsad mening (jfr inledningen till 32 kap.). Skadeorsaken kan vara sprängningsarbete, även om det bara är fråga om enstaka sprängning, pålning och liknande markarbeten eller tung trafik (jfr NJA 1975 s. 155). Sprängningsskador av annan typ kan falla under punkt 6 (buller) eller 32 kap. 4 (skador genom flygande sprängsten). Orsakar sprängning någon gång ras utan att man kan tala om skakning, tillämpas 32 kap. 5 (eller 5 a ). (13) Punkt 8 ger en allmän bestämmelse som möjliggör att 32 kap. tillämpas även på andra störningar än de uppräknade. En formulering av samma slag förekom i 1 ML (»annat sådant») och finns även i 9 kap. 1 3 p. MB (»annat liknande»). I ML:s och miljöskadelagens motiv förekommer en lång lista på störningar som på detta vis kan jämställas med de förut angivna. Exempel som nämns är spridning av bakterier, virus och olika smittämnen som kan ge ekologiska återverkningar; (14) obehag av insekter (t.ex. bin), fåglar och råttor; gnistor, hetta, köld, starkt ljussken; översvämningsskador till följd av utsläpp av avloppsvatten i ett vattendrag; estetiska störningar förfulning av landskapsbilden eller av utsikt i övrigt och psykiska immissioner, t.ex. påverkan av fastighetsvärdet av den oro folk kan känna (15) på grund av närheten till en farlig industri. (16) Med estetiska störningar lär kunna jämställas effekten av skuggande bebyggelse. (17) Enligt rättsfallet NJA 1996 s. 634 kan hit också räknas gatuarbete där avspärrningsanordningar försvårar tillträde till en affärslokal. (18) Sannolikt får man hit också räkna radiostörningar, elektromagnetiska störningar och liknande elektroniska störningar som inte kommer från någon elektrisk anläggning. (19) Det bör emellertid understrykas, att många av dessa störningar är så pass vanliga att ansvarsfrihet lär föreligga enligt 32 kap. 1 3 st. Bl.a. gäller detta flertalet estetiska immissioner (20) och troligen också försvårat tillträde på grund av normalt gatuarbete. (21) Vid vållande på verksamhetens sida utgår dock skadestånd även för ren förmögenhetsskada, till skillnad från SkL:s regel. Hur som helst fordras för ansvar att man kan konstatera någon form av ekonomisk skada till följd av störningen, inte bara irritation och otrevnad (se inledningen till kapitlet). (22) I vart fall är det talrika störningstyper som kan bli aktuella i sammanhanget inte bara typiska varaktiga immissioner, som föroreningar och buller, utan också hastiga händelseförlopp, såsom plötsliga utströmningar av gas. (23) Det kan verka lättare att ange sådan påverkan på omgivningen som inte skall bedömas enligt paragrafen. Det torde normalt gälla brand som sprider sig från en fastighet till en annan (se NJA 2007 s. 663, angående brand uppkommen genom explosion); (24) inte heller översvämningsskador på grund av nederbörd, ifall vattnet tränger in från en närliggande fastighet. Troligen gäller detsamma skador genom att gruvdammar och liknande dammanläggningar brister; denna typ av dammar avser inte vattenreglering och faller därför inte under reglerna om dammhaverier i 11 kap. 18. (25) Skador genom ras, som beror på grundförhållanden på närliggande fastigheter, torde inte heller falla under paragrafen, såvida inte någon av de särskilt angivna störningarna medverkat (t.ex. skakningar genom markarbeten). Banverket har inte ansetts ansvarigt som utövare av verksamhet på järnvägen, när en kulvert under en banvall blockerats med översvämningsskador på omgivande fastigheter som följd; skadan hade inte samband med några särskilda åtgärder av verket. (26) Över huvud taget torde det vara svårt att göra fastighetsägare (eller annan innehavare av en fastighet) ansvarig enligt punkt 8 för störningar som inte föranletts av att någon miljöfarlig verksamhet i MB:s mening bedrivits på fastigheten. (27)

16 Vad som nu sagts hindrar inte att skadestånd kan utgå med stöd av allmänna, icke lagfästa principer om strikt ansvar. (28) Det gäller exempelvis vissa skador genom utströmmande vatten från rörledningar (jfr NJA 1991 s. 720, NJA 1997 s. 468 och NJA 2001 s. 368; se däremot NJA 1997 s. 684, där strikt ansvar ej ålades för översvämningsskador orsakade av osedvanligt stora vattenmängder som släppts fram genom en damm för vattenreglering). Här kan också nämnas brandskada genom särskilt farliga militärövningar (jfr NJA 1946 s. 734 I och II) och kanske även genom annan farlig verksamhet, t.ex. upplag av explosiva varor. (29) Enligt NJA 2007 s. 663 förelåg inte sådant ansvar när en explosion inträffade i en verksamhet för förädling av glas, närmast på grund av oturliga omständigheter. Andra stycket Här görs till en början undantag för vattenföroreningsskador orsakad av verksamhet som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. I sådana fall bedöms förutsedda skadeverkningar redan i tillståndmålet och oförutsedda skador i mål enligt 24 kap. 13, och ersättning utgår i båda fallen enligt 31 kap. Vad som avses med vattenverksamhet framgår av definitionen i 11 kap. 2, och tillståndsplikten framgår av 11 kap När det gäller föroreningsskador till följd av åtgärder som inte omfattas av något tillstånd bör rimligen paragrafens 1 st. p. 1 och 2 vara tillämpliga. Vidare undantas sådana skador på grund av ändrad grundvattennivå som omfattas av tillstånd till vattenverksamhet. (30) Tredje stycket Bestämmelsen, vilken som nämnts saknade motsvarighet i ML, reglerar den praktiska frågan om kravet på bevisning om orsakssamband mellan störning och skada. Beviskravet lindras i förhållande till huvudregeln om sådan bevisning: det räcker med»övervägande sannolikhet» för detta samband. Det bör framhållas att lindringen inte avser vare sig frågan om det förekommit en störning som ansvaret omfattar eller frågan om ersättningsgill skada föreligger; här gäller allmänna bevisgrundsatser. Den skadelidande skall på vanligt sätt styrka att exempelvis svarandens verksamhet har inneburit luftförorening eller ändring av grundvattennivån; det är bara när det gäller sambandet mellan denna störning och exempelvis en påverkan på den skadelidandes fastighet som bevisregeln blir aktuell. (31) Här hade en liknande lindring av beviskravet förekommit redan i äldre praxis; för miljöskadornas del har särskilt nämnts NJA 1981 s. 622, rörande vattenförorening som påståtts vålla fiskdöd i en fiskodlingsanstalt. (32) Senare har en liknande bedömning skett bl.a. i miljöskadefallet NJA 1992 s. 896 (skakningsskada genom sprängningsarbete). (33) Den är för övrigt känd från åtskilliga andra områden inom skadeståndsrätten, i allmänhet där bevisning om orsakssamband möter särskilda svårigheter. (34) Bevisregeln tar sikte på det problem som är typiskt för många miljöskador: svårigheten att konstatera orsaken till småningom inträdande fysiska förändringar, vilka kan bli märkbara först långt efter att den skadegörande störningen förekommit kanske t.o.m. långt efter det att den skadliga verksamheten upphört. Det är naturligt att regeln bara gäller sådana skadeorsaker som avses i 32 kap. 3 inte skador genom sprängsten och liknande enligt 4, inte heller grävningsskador enligt 5. I båda de senare fallen brukar händelseförloppet vara lätt att iaktta och orsakssambandet betydligt enklare att klarlägga. Anmärkningsvärt är emellertid att bevisregeln till synes omfattar utom den primära skadan på grund av störningen även följdskador; beviskravet om orsakssamband är sålunda lindrat inte bara mellan en störning och en sjukdom som sägs vara följden av störningen, utan också mellan störningen och en konkurs som den skadelidande påstår vara orsakad av denna sjukdom. (35) Bevisregeln avser däremot inte att påverka kravet på adekvat kausalitet; även om man kan konstatera en övervägande sannolikhet för orsakssamband kan frågan uppkomma, om skadan är av en sådan oförutsebar, icke-typisk eller avlägsen art att den enligt

17 sådana grundsatser inte bör ersättas. Denna bedömning är ju av rättslig natur, i princip oberoende av bevisläget. (36) Regeln innebär enligt lagtexten att det skall föreligga»övervägande sannolikhet» för orsakssamband. I motiven har framhållits att det krävs ett konkret stöd i utredningen för att skadeorsaken varit den påstådda; det är inte nog att detta bara utgör en hypotes, även om den ter sig mera närliggande än andra förklaringar. Här har hänvisats till HD:s domskäl i NJA 1981 s. 622, där det sägs vara tillräckligt att dels den skadelidandes påstående är i sig sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet, dels det framstår som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstår än att något av de sakförhållanden som svaranden åberopat har utgjort skadeorsaken. (37) Det lär alltså inte räcka till för ansvar att den skadelidandes version är mera trolig än var och en av de förklaringar svaranden kommer med i och för sig; troligen får man i stället jämföra med den sammanlagda sannolikheten för att någon av motsidans förklaringar är den riktiga. (38) I dessa sammanhang kan också andra liknande bevisfrågor aktualiseras som inte löses av lagtexten. Till en början kan, som framhållits i miljöskadelagens motiv, just vid föroreningsskador och liknande det visserligen stå klart att utöver svarandens verksamhet även andra skadliga faktorer har inverkat, men inte i vilken utsträckning detta skett; svaranden kanske påstår att utsläpp som härrör från hans verksamhet i alla händelser bara föranlett en mindre del av skadeverkningarna, antingen dessa skulle ha orsakats av andra medansvariga företag eller av naturföreteelser eller andra förhållanden som ingen kan göras ansvarig för (kasuella förhållanden). Svaranden anses enligt allmänna skadeståndsprinciper ha bevisbördan för sådana invändningar, (39) varvid samma princip om sannolikhetsövervikt skulle gälla. Detta skulle enligt motivens utläggningar innebära följande. (40) Om svaranden gör gällande att även andra verksamheter är ansvariga för den aktuella skadan, får man skilja mellan fall då denna går att dela upp i olika delskador och fall där detta inte är möjligt. Är skadan uppdelbar får svaranden beträffande varje delskada lägga fram så stark bevisning för att hans verksamhet inte orsakat delskadan att det inte längre föreligger någon övervägande sannolikhet för detta. Han undgår då att betala i vart fall denna skada. Går inte skadan att uppdela, blir han ansvarig för den i dess helhet, även om det finns en medansvarig; de båda svarar då solidariskt med slutlig uppdelning av ansvaret i enlighet med 32 kap. 8 MB. Vad angår invändningen om att ett kasuellt förhållande medverkat till skadan kanske abnorma väderförhållanden eller, vid personskada, en sjukdom utan samband med miljöskadan får man också här skilja mellan uppdelbar och icke uppdelbar skada. Kan skadan uppdelas t.ex. på vissa skadetyper, vissa skogsområden, vissa sjukdomssymtom klarar sig svaranden även i detta läge från skadestånd, i den mån han beträffande en delskada kan vederlägga motpartens påstående om övervägande sannolikhet för ett orsakssamband. Han lägger t.ex. fram en utredning om att på ett visst område det snarare är övervägande sannolikt att skogen skadats på grund av en abnorm torkperiod än att hans industri bär skulden. Regeln lär kunna tillämpas också om skadan delvis påstås ha berott på den skadade egendomens speciella känslighet (jfr NJA 1992 s. 896, där frågan om bevisbördan dock inte ställdes på sin spets). (41) Om inte någon sådan uppdelning av skadeverkningarna kan ske, skall enligt motiven svaranden i princip ha att visa att skadan inte alls skulle ha uppkommit om inte de kasuella omständigheterna förelegat; då skulle han gå fri, utom när den kasuella omständigheten var så vanligt förekommande att svaranden hade bort räkna med den, t.ex. vid allergibesvär. Som skäl för denna lösning åberopas bl.a. att svaranden oftast är ett företag, som normalt har långt större möjligheter än de skadelidande att föra bevisning om skadeorsakernas närmare art, och att de skadelidande enligt tredje stycket i viss mån skall gynnas. (42)

18 Resultatet blir bl.a. att ett förorenande företag blir sämre ställt om det invänder att en skada till väsentlig del beror på naturförhållanden då skall full bevisning krävas om detta än om företaget åberopar att skadan väsentligen orsakats av andra förorenare och därför bara får visa att ett orsakssamband inte är övervägande sannolikt. Olikheten kan möjligen motiveras med att den skadelidande i det senare fallet kan kräva skadestånd även från dessa andra verksamheter men kan ändå synas inkonsekvent. Över huvud taget innebär motivens ståndpunkt en viss risk för att en förorenare får ersätta skador som han orsakat med mindre än 50 % sannolikhet, ofta utan någon regressmöjlighet mot andra ansvariga. Också när det gäller följdskador till en personeller sakskada t.ex. ekonomiska förluster av olika slag leder som sagt de angivna bevisreglerna till stränga resultat. (43) De stämmer dock med en mera allmän tendens hos lagstiftaren och delvis även i litteraturen att gynna den skadelidande i sådana situationer. (44) Innan någon avvikande rättspraxis förekommer får rättsläget antas vara det angivna. Bevisregeln i tredje stycket kan visserligen antas framför allt bli aktuell beträffande person- och sakskada men är enligt motiven tillämplig också vid ren förmögenhetsskada, t.ex. när en hotellägare påstår att omsättningen minskat på grund av störningar från en verksamhet i närheten men svaranden invänder att orsaken är dåligt väder. Även då skulle en sannolikhetsprövning ske enligt tredje stycket. (45) Regeln har tillämpats också när ersättning bestämts för oförutsedd skada med anledning av vattenverksamhet (jfr 24 kap. 13 ). (46) Fotnoter 1 Att märka är att uppräkningen i 32 kap. 3 1 st. är något utförligare; delvis har den förtydligats förorening av grundvatten och markförorening nämns uttryckligen och dessutom har ändring av grundvattennivån tillagts. 2 Se Eriksson, a.a. s Se om denna punkt prop. 1985/86:83 s. 43 f. 4 Se prop. 1997/98:45 II s Även myrmarker nämns som exempel i miljöskadelagens motiv men inte i motiven till 11 kap. 4 MB; anledningen kan vara att inte alla täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. 5 Det är tveksamt, vilka möjligheter man har dessförinnan att ålägga ett ansvar oberoende av vållande. Att tillämpa MB:s regler analogt också på skador till sjöss ger många gånger ett tilltalande resultat men kan verka något djärvt. 6 Punkten kommenteras i prop. 1985/86:83 s. 44, jfr även SOU 1983:7 s. 249 och Eriksson, a.a. s Se kommentar till 11 kap Se om denna punkt SOU 1983:7 s. 249, prop. 1985/86:83 s Se Eriksson, a.a. s. 38 f. 10 Prop. 1997/98:45 II s Jfr SOU 1983:7 s. 249, Eriksson, a.a. s Se prop. 1985/86:83 s Se om denna punkt SOU 1983:7 s. 250, prop. 1985/86:83 s. 44 f.

19 14 Man kan fråga om inte även andra skadeverkningar av bakterier etc. kan falla under paragrafen, när den nu blivit en del av MB; balken avser ju bl.a. att skydda hälsan (se t.ex. 1 kap. 1 och 2 kap. 3 ). Också t.ex. luftföroreningar kan ju medföra sjukdomar som faller under ansvarsreglerna. I motiven till 9 kap. 1 nämns störningstypen utan begränsning till ekologiska olägenheter (prop. 1997/98:45 II s. 108). 15 Man kan diskutera om en klart obefogad oro kan utgöra en psykisk immission som behandlas enligt bestämmelsen. Kanske är det avgörande om oron kan anses utbredd bland allmänheten, oavsett om den har vetenskaplig grund eller ej; i så fall kan den i vart fall påverka fastighetsvärdena. Särskilt när oron förefaller alldeles grundlös ligger det dock nära till hands att tillämpa 32 kap. 1 3 st. milt mot verksamhetens utövare, jfr kommentaren till den bestämmelsen. 16 Exemplen är hämtade från prop. 1985/86:83 s. 45; se även Eriksson, a.a. s. 41 ff. I SOU 1983:7 s. 250 f. nämns, utom dessa störningar, också bl.a. regelbundna störningar från besökare på nöjesfält som gör bostäder i närheten mindre attraktiva och tillströmning av personer från närliggande turisthotell eller fritidscentrum som vållar förslitning och obehag (varvid den som genom sin verksamhet ger upphov till störningarna skulle få ersätta skadan). Dessa exempel berörs inte i propositionen; Eriksson (a.st.) talar om ansamling av människor i samband med en orienteringstävling. I vart fall torde störningar av denna typ i ganska stor utsträckning få tålas enligt 32 kap. 1 3 st. Skada av detta slag kan också bedömas enligt grannelagsregler, jfr NJA 1994 s. 162, som kommenteras av Marie-Louise Larsson, a.a. s Jfr också NJA 1996 s. 495, där liknande problem kom upp i allemansrättsligt sammanhang. 17 Se Miljödomar 2000/2 s. 31, MÖD 2000:33 (M ), där skuggning ansågs som en sådan störning som avsågs i 1 miljöskyddslagen och då rimligen bör falla under 32 kap. 3 1 st. MB. 18 Bedömningen har kritiserats av Hellner i JT s. 197 ff., där konsekvensen bl.a. sägs vara att även entreprenören som utfört gatuarbetet blir ansvarig enligt 32 kap. 7 något som kan vara ett bekymmer också vid åtskilliga andra»liknande» störningar, jfr kommentaren till den paragrafen. (Som framhållits i texten får dock lokalinnehavaren vanligen tåla störningar av detta slag på grund av dess orts- och allmänvanlighet.). Jfr här även NJA 1936 s. 552, NJA 1940 s. 508 och NJA 1943 s. 461, alla om gatuarbeten som bl.a. försvårat tillträde, och prop. 1969:28 s. 378 (Lagrådet). 19 MB innebär ju att undantaget för en rad sådana störningar slopats, såvitt angår miljöfarlig verksamhet (jfr 9 kap. 1 ). Det skulle vara konsekvent om man skulle föra in dem också under 32 kap. 3 ; de är inte alltför olika exempelvis buller. 20 Se dock NJA 1999 s. 385, där skadestånd i anledning av ett vägbygge utdömdes, till större delen för estetiska immissioner. Också skuggning lär vanligen kunna anses som en orts- eller allmänvanlig störning. 21 Jfr Miljödomar 2002/4 s. 65, MÖD 2002:17 (M ), där en bensinstations krav på skadestånd för att ha mist inkomster ogillades i ett sådant fall. (Ej prövningstillstånd i HD.) 22 Som framgår av kapitlets inledning får man emellertid räkna med att MB både kan ha skärpt vållandebedömningen och vidgat möjligheterna till ersättning för ekologisk skada.

20 23 Jfr NJA 2007 s. 663, märk att estetiska störningar (till skillnad mot psykiska immissioner) såtillvida utgör en enstaka händelse som skadeeffekten är avslutad när den störande anläggningen etc. tillkommer något som kan få betydelse för preskription, jfr inledningen till kap Däremot är bestämmelsen tillämplig om brand uppkommer genom varaktig gnistbildning (se NJA 2007 s. 663). 25 Se Hellner-Radetzki och angående brand SOU 1983:7 s. 250 f. Jfr om tillämpningen av det strikta ansvaret för dammhaverier prop. 1997/98:45 II s. 140 f. Möjligen kan ett sådant ansvar åläggas också beträffande gruvdammar och liknande, analogt med 11 kap. 18 eller enligt allmänna principer om strikt ansvar för farlig verksamhet års proposition behandlar inte vilka störningar som faller utanför punkt Se MÖD:s dom i mål M Däremot har grävning, som ändrat loppet av en vattenström med skada på byggnad som följd, ansetts falla under punkt 8 (MÖD 2006:69; M ). Det kan verka tveksamt om denna bestämmelse eller 32 kap. 5 är tillämplig i ett sådant fall. 27 Det är oklart om det föreligger estetiska störningar som faller under paragrafen redan genom att man uppför en ful byggnad eller anläggning på sin mark; jfr Hellner-Radetzki Om paragrafen blir tillämplig genom att exempelvis en förfulande kraftledning eller soptipp anläggs, borde rimligen detsamma gälla också beträffande anskrämliga byggnader som skymmer utsikten. En annan sak är att störningen normalt får tålas enligt 32 kap. 1 3 st., särskilt när vederbörligt bygglov meddelats. 28 Se även Bengtsson, Skadestånd för miljöskada avsnitt Jfr SOU 1983:7 s. 250 f. och Hellner-Radetzki Märk att 32 kap. 4 som behandlar verksamheter med explosionsrisk bara omfattar skador genom lössprängda föremål. 30 Även de i kommentaren till 1 st. 3 p. omtalade skadorna genom tunneldrivning som reglerats i mål om vattenverksamhet torde omfattas av undantaget. 31 Jfr prop. 1985/86:83 s. 45 f. och om de allmänna skälen för regeln SOU 1983:7 s. 164 ff., prop. 1985/86:83 s. 29 f. Bevisregeln behandlas också av Bengtsson i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund s. 89 ff. (14 uppsatser s. 117 ff.) och av Per Henrik Lindblom, Miljöprocess, del II (2002) s. 352 ff. Se vidare Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga (1993) s ff. 32 I prop. 1985/86:83 s. 46 hänvisas också till NJA 1982 s. 421 (svårutredd läkemedelsskada); vidare nämns NJA 1977 s. 176 (trafikskada). 33 Se vidare RH 1988:20 (skada på fiske genom vattenföroreningar; samband ansågs övervägande sannolikt), MÖD:s dom i mål M (skakningsskada på hus genom tung vägtrafik), MÖD 2004:15 (M ) (liknande tvist; orsakssamband ej övervägande sannolikt), MÖD 2003:93 (M ) (entreprenadarbeten i närheten påstås ha medfört minskad omsättning för resturang; orsakssamband ej övervägande sannolikt).