PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

Transkript

1 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till kreditinstitutslag och vissa lagar i samband med den PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL I denna proposition föreslås att det stiftas en ny kreditinstitutslag som ersätter den gällande lagen med samma namn. Genom den föreslagna lagen genomförs Europeiska unionens direktiv om kreditinstitut och förordning om kreditinstituts kapitaltäckning, som är baserade på en totalrevidering av det internationella regelverket för banker (den s.k. Basel III-reformen). Med avvikelse från den gällande lagen föreslås inga bestämmelser om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, till den del som det föreskrivs om sådana krav i nämnda förordning. Det föreslås att lagens innehåll justeras så som direktivet förutsätter när det gäller skyldigheterna i fråga om kreditinstituts administrationssystem, styrningssystem och riskhantering samt i fråga om de krav som i samband med dem ställs på tillsynsmyndighetens bedömning. Dessutom föreslås det att till lagen i enlighet med direktivet fogas bestämmelser om kontracykliska kapitalbuffertar och om kapitalkonserveringsbuffertar. För kreditinstitut gäller enligt EU:s tillsynsförordning dessutom krav på kärnprimärkapital motsvarande en kapitalkonserveringsbuffert på 2,5 procent och en kontracyklisk kapitalbuffert på 0 2,5 procent av summan av kreditinstitutets enligt EU-förordningen beräknade totala exponering. Finansinspektionens direktion beslutar om den kontracykliska kapitalbufferten utifrån det rådande konjunkturläget. Vidare föreslås att till lagen i överensstämmelse med direktivet fogas bestämmelser om buffertkrav som ska tillämpas på globalt systemviktiga och andra systemviktiga institut. Kapitalbufferten för globalt systemviktiga institut kan enligt förslaget uppgå till högst 3,5 procent och för andra systemviktiga institut till högst 2 procent av summan av kreditinstitutets i enlighet med EU:s tillsynsförordning beräknade totala exponering. Krav för kapitalkonserveringsbufferten och den kontracykliska bufferten ska, med avvikelse från direktivets bestämmelse om en gradvis övergångsperiod, i sin helhet träda i kraft i början av Krav för andra systemviktiga kreditinstitut ska träda i kraft i början av 2016 och krav för de globalt systemviktiga kreditinstitut stegvis innan Bestämmelserna om administrations- och styrningssystem samt om buffertkrav ska tilllämpas också på värdepappersföretag, med undantag för mindre värdepappersföretag som det föreskrivs närmare om i EU:s tillsynsförordning. Enligt lagförslaget ska det kreditbelopp som en kund beviljas för bostadsköp begränsas i förhållande till värdet av kreditsäkerheten, på så sätt att den maximala belåningsgraden vid köp av en första bostad direkt med stöd av lag får uppgå till högst 95 procent och i fråga om andra lån till 90 procent. Under de förutsättningar som närmare anges i lagen kan Finansinspektionen dessutom sänka den maximala belåningsgraden med högst 10 procentenheter. Det föreslås att till lagen om Finansinspektionen och till kreditinstitutslagen fogas bestämmelser om administrativa påföljder som Finansinspektionen ska kunna påföra i enlighet med direktivet. Påföljdsavgiftens maximibelopp höjs avsevärt Påföljdsavgiften för juridiska personer får utgöra högst 10 procent av den totala koncernomsättning och för fysiska personer 5 miljoner euro. Till lagen ska i enlighet med direktivet också fogas bestämmelser om rapportering av överträdelser. I lagen om investeringstjänster föreslås motsvarande ändringar

2 2 Dessutom föreslås att kreditinstitutslagen, lagen om Finansinspektionen, lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker och lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat, med anledning av rådets förordning om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut, ändras så att Finansinspektionen ska sköta sina lagstadgade uppgifter endast till den del som de inte i enlighet med den nämnda förordningen har överförts till Europeiska centralbanken. Dessutom föreslås i 36 andra lagar tekniska ändringar som är nödvändiga på grund av omstruktureringen av kreditinstitutslagen. Avsikten är att lagarna ska träda i kraft så snart de antagits och fastställts.

3 3 INNEHÅLL PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL...1 INNEHÅLL...3 ALLMÄN MOTIVERING INLEDNING NULÄGE Gällande lagstiftning Tillsynskrav och andra krav som gäller kreditinstituts finansiella ställning Likviditetskrav Krav som gäller administrations- och styrningssystem samt riskhanteringssystem Påföljdssystem Tillsyn över utländska kreditinstituts filialer i Finland Europeiska unionens lagstiftning Allmänt Tillsynskrav inom EU Administrations- och styrningssystem samt krav på riskhanteringssystem Påföljdssystemen Tillsynen över kreditinstitut BEDÖMNING AV NULÄGET Krav på finansiell ställning Allmän bedömning Kapitalkonserveringsbuffert samt buffertkrav för systemviktiga institut Krav på kontracykliska kapitalbuffertar och övrig tillsyn över makrostabiliteten Krav på bruttosoliditet Krav på administrations- och styrningssystem Påföljdssystem Tillsyn över filialer Förfaranden i kundverksamhet Tillsyn över kreditinstitut MÅLSÄTTNING OCH DE VIKTIGASTE FÖRSLAGEN Målsättning De viktigaste förslagen Lagstiftningens struktur Tillsyn över kreditinstituts finansiella ställning Makrotillsyn Krav som gäller för administrations- och styrningssystem samt riskhanteringssystem Påföljdssystem Utländska kreditinstituts filialer i Finland Tillsyn över kreditinstitut Förfaranden PROPOSITIONENS KONSEKVENSER Allmänna konsekvenser Konsekvenser för företag och hushåll Konsekvenser för samhällsekonomin och myndigheterna BEREDNINGEN AV PROPOSITIONEN...42

4 4 7 SAMBAND MED ANDRA PROPOSITIONER...43 DETALJMOTIVERING LAGFÖRSLAG Kreditinstitutslag...44 AVDELNING RÄTT ATT BEDRIVA KREDITINSTITUTSVERKSAMHET kap. Allmänna bestämmelser kap. Rätt till kreditinstitutsverksamhet och annan upplåning från allmänheten 47 3 kap. Rätt att äga aktier eller andelar i kreditinstitut kap. Beviljande och återkallande av koncession samt begränsning av affärsverksamhet kap. Allmänna verksamhetsförutsättningar kap. Filialetablering, tillhandahållande av tjänster i Finland samt flyttning av säte till utlandet...48 AVDELNING II...48 ADMINISTRATION OCH STYRNING kap. Förvaltnings- och styrningssystem kap. Ersättningar...56 AVDELNING III...61 FINANSIELL STÄLLNING kap. Riskhantering kap. Finansiella förutsättningar kap. Tillsyn över finansiell ställning kap. Bokslut, delårsrapport och revision kap. Säkerhetsfond...79 AVDELNING IV...79 KUNDSKYDD OCH KUNDTRANSAKTIONER kap. Insättningsgaranti kap. Förfaranden vid kundtransaktioner...79 AVDELNING V...81 UTLÄNDSKA KREDITINSTITUTS VERKSAMHET I FINLAND kap. Utländska EES-kreditinstituts rätt att etablera filialer och tillhandahålla tjänster i Finland kap. Tredjeländers kreditinstituts rätt att etablera och öppna representationer i Finland kap. Särskilda bestämmelser om utländska kreditinstitut kap. Rekonstruktion och avveckling av utländska kreditinstitut...81 AVDELNING VI...81 PÅFÖLJDER kap. Administrativa påföljder kap. Skadestånds- och straffbestämmelser kap. Tillsynsbefogenheter...89 AVDELNING VII SÄRSKILDA BESTÄMMELSER kap. Ikraftträdande - och övergångsbestämmelser Lag om Finansinspektionen...91

5 5 1.3 Lag om betalningsinstitut Lag om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform Sparbankslag Lag om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform Lag om en sammanslutning av inlåningsbanker Lag om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet Lag om statens säkerhetsfond Lag om Finlands bank Lag om hypoteksbanksverksamhet Lag om hypoteksföreningar Lag om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat Lag om investeringstjänster kap. Allmänna bestämmelser kap. Ekonomiska verksamhetsförutsättningar för tillhandahållande av investeringstjänster samt tillsyn över den ekonomiska stabiliteten kap. Organisering av värdepappersföretags verksamhet kap. Bokslut och revision kap. Ersättningsfonden för investerarskydd kap. Sekretess och kundkontroll kap. Administrativa påföljder kap. Skadestånds- och straffbestämmelser a kap. Tillsynsbefogenheter Lag om handel med finansiella instrument kap. Tillämpningsområde och definitioner kap. Börsverksamhet Lag om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet kap. En värdepapperscentrals verksamhetstillstånd, ägare, förvaltning och verksamhet kap. Särskilda bestämmelser Lag om placeringsfonder Lag om förvaltare av alternativa investeringsfonder kap. Definitioner kap. Riskhantering kap. Auktorisation att verka som förvaringsinstitut kap. Påföljder och överklagande kap. Övergångsbestämmelser Försäkringsbolagslag kap. Extra tillsyn över försäkringsgrupper samt tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat Lag om arbetspensionsförsäkringsbolag Lag om borgen och tredjemanspant Betaltjänstlag Lag om finansiella säkerheter Handelsregisterlag Lag om pantlåneinrättningar Konkurrenslag Lag om dataskydd vid elektronisk kommunikation Lag om bolaget Finlands Exportkredit Ab Lag om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism 112

6 Lag om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklingssystem Lag om penninginsamlingar Lag om strukturstöd till jordbruket Lag om sjömanspensioner Lag om pension för lantbruksföretagare Lag om Finansinspektionens tillsynsavgift Lag om beskattning av inkomst av näringsverksamhet Mervärdesskattelag kap. Skattskyldighet Lag om bundet långsiktigt sparande Lag om fastighetsfonder FÖRFATTNINGAR PÅ LÄGRE NIVÅ IKRAFTTRÄDANDE FÖRHÅLLANDE TILL GRUNDLAGEN SAMT LAGSTIFTNINGSORDNING Lag om ändring av lagen om Finansinspektionen Lag om ändring av lagen om betalningsinstitut Lag om ändring av lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform Lag om ändring av sparbankslagen Lag om ändring av lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform Lag om ändring av lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker Lag om ändring av 1 och 16 i lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet Lag om ändring av lagen om statens säkerhetsfond Lag om ändring av 26 i lagen om Finlands Bank Lag om ändring av lagen om hypoteksbanksverksamhet Lag om ändring av 1 och 26 i lagen om hypoteksföreningar Lag om ändring av lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat Lag om ändring av lagen om investeringstjänster Lag om ändring av 1 kap. 2 och 2 kap. 12 i lagen om handel med finansiella instrument Lag om ändring av 2 kap. 18 och 8 kap. 4 i lagen om värdeandelssystemet och Lag om clearingverksamhet Lag om ändring av lagen om placeringsfonder Lag om ändring av lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder Lag om ändring av 26 kap. 6 i försäkringsbolagslagen Lag om ändring av 5 och 12 i lagen om arbetspensionsförsäkringsbolag Lag om ändring av 10 i lagen om borgen och tredjemanspant Lag om ändring av 37 i betaltjänstlagen Lag om ändring av 3 i lagen om finansiella säkerheter Lag om ändring av 14 i handelsregisterlagen Lag om ändring av 22 i konkurrenslagen Lag om ändring av 33 i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation Lag om ändring av 6 i lagen om bolaget Finlands Exportkredit Ab Lag om ändring av i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism...239

7 7 Lag om ändring av lagen om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklingssystem Lag om ändring av 28 i lagen om penninginsamlingar Lag om ändring av 52 i lagen om strukturstöd till jordbruket Lag om ändring av 205 i lagen om sjömanspensioner Lag om ändring av 124 i lagen om pension för lantbruksföretagare Lag om ändring av 1 och 6 i lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift Lag om ändring av lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet Lag om ändring av 13 a i mervärdesskattelagen Lag om ändring av 6 i lagen om bundet långsiktigt sparande Lag om ändring av 18 e i lagen om fastighetsfonder BILAGA PARALLELLTEXT Lag om ändring av lagen om Finansinspektionen Lag om ändring av lagen om betalningsinstitut Lag om ändring av lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform Lag om ändring av sparbankslagen Lag om ändring av lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform Lag om ändring av lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker Lag om ändring av lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet Lag om ändring av lagen om statens säkerhetsfond Lag om ändring av 26 i lagen om Finlands Bank Lag om ändring av lagen om hypoteksbanksverksamhet Lag om ändring av 1 och 26 i lagen om hypoteksföreningar Lag om ändring av lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat Lag om ändring av lagen om investeringstjänster Lag om ändring av 1 kap. 2 och 2 kap. 12 i lagen om handel med finansiella instrument Lag om ändring av 2 kap. 18 och 8 kap. 4 i lagen om värdeandelssystemet och Lag om clearing-verksamhet Lag om ändring av lagen om placeringsfonder Lag om ändring av lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder Lag om ändring av 26 kap. 6 i försäkringsbolagslagen Lag om ändring av 5 och 12 i lagen om arbetspensionsförsäkringsbolag Lag om ändring av 10 i lagen om borgen och tredjemanspant Lag om ändring av 37 i betaltjänstlagen Lag om ändring av 3 i lagen om finansiella säkerheter Lag om ändring av 14 i handelsregisterlagen Lag om ändring av 33 i lagen om pantlåneinrättningar Lag om ändring av 22 i konkurrenslagen Lag om ändring av 33 i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation Lag om ändring av 6 i lagen om bolaget Finlands Exportkredit Ab...339

8 8 Lag om ändring av 2 i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansie-ring av terrorism Lag om ändring av lagen om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklings-system Lag om ändring av 28 i lagen om penninginsamlingar Lag om ändring av 52 i lagen om strukturstöd till jordbruket Lag om ändring av 205 i lagen om sjömanspensioner Lag om ändring av lagen om pension för lantbruksföretagare Lag om ändring av 1 och 6 i lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift Lag om ändring av lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet Lag om ändring av 13 a i mervärdesskattelagen Lag om ändring av 6 i lagen om bundet lång-siktigt sparande Lag om ändring av 18 e i lagen om fastighetsfonder...352

9 9 ALLMÄN MOTIVERING 1 Inledning Baselkommittén lade år 2010 fram ett förslag om högre solvens- och likviditets för kreditinstitut (Basel III-reformen). Dessutom fastställde Europeiska unionens råd år 2009 målsättningen att ändra regleringen av kreditinstitutens och värdepappersföretagens finansiella ställning så att den till sin karaktär ska vara en maximiharmonisering samt att avsevärt minska antalet nationella regleringsoptioner i den gällande lagstiftningen (en enda europeisk regelbok, dvs. Single European Rulebook). Av denna anledning antog Europeiska kommissionen i juli 2011 ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (nedan kreditinstitutsdirektivet) samt ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (nedan EU:s tillsynsförordning). Det nya direktivet och den nya förordningen ersätter direktivet 2006/48/EG om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och det kompletterande direktivet 2006/49/EG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Direktivet 2013/36/EU och förordningen (EU) nr 575/2013 antogs den 26 juni 2013 och publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 27 juni Direktivet trädde i kraft den tjugonde dagen efter att det publicerats och förordningen trädde i kraft dagen efter att den publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. Direktivet ska huvudsakligen genomföras i den nationella lagstiftningen senast den 31 december Förordningen ska huvudsakligen börja tilllämpas 1 januari Avsikten med direktivet och förordningen är framför allt att högre krav ska ställas på kreditinstitutens solvens och likviditet. Bestämmelserna om solvens och likviditet överförs numera i huvudsak från det på minimiharmonisering baserade direktivet till den för branschen direkt förpliktande, huvudsakligen på maximibasering baserade förordningen som består av 521 artiklar. I ett senare skede kommer de direkt tillämpliga delegerade rättsakter som kommissionen antar på nivå två samt de tekniska reglerings- och genomförandestandarderna att leda till att de normer som ska tillämpas på kreditinstitutens verksamhet ökar avsevärt. De högre tillsynskraven träder i kraft stegvis och ska tillämpas fullt ut från och med den 1 januari I kreditinstitutslagen (121/2007) föreskrivs om de krav som ställs på kreditinstituts finansiella ställning och tillsynen över den. Till följd av omstruktureringen av bestämmelserna är det skäl att ersätta den nuvarande kreditinstitutslagen med en ny motsvarande lag. Bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet och EU:s tillsynsförordning om tillsyn över kreditinstituts finansiella ställning gäller i princip både kreditinstitut och sådana värdepappersföretag som definieras i förordningen. Av denna anledning gäller det som nedan sägs om kreditinstitut på motsvarande sätt den typen av värdepappersföretag, om inte annat särskilt nämns. I lagen om investeringstjänster (747/2012) föreskrivs i detalj vilka bestämmelser i kreditinstitutslagen som ska tillämpas också på sådana värdepappersföretag. Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut nedan SSMförordningen antogs Genom SSM-förordningen inrättas för euroområdet en gemensam tillsynsmekanism (Single Supervisory Mechanism - SSM), som består av Europeiska centralbanken (nedan ECB) och de nationella behöriga myndigheterna. Avsikten är att förordningen ska börja tillämpas inom 12 månader efter att den trätt i kraft eller från och med ett senare datum som ECB bestämmer. Med anledning av förordningarna om den gemensamma tillsynsmekanismen är det skäl att i den föreslagna kreditinsti-

10 10 tutslagen och i lagen om Finansinspektionen ta in de bestämmelser som genomförandet av förordningarna förutsätter. SSMförordningen ska inte tillämpas på värdepappersföretag. 2 Nuläge 2.1 Gällande lagstiftning Tillsynskrav och andra krav som gäller kreditinstituts finansiella ställning I kreditinstitutslagens 6 kap. föreskrivs om tillsynskrav och andra krav på kreditinstituts finansiella ställning. Bestämmelser om tillsynen över att dessa krav iakttas finns dels i kreditinstitutslagen och dels i lagen om Finansinspektionen (878/2008). Lagens tillsynskrav samt övriga bestämmelser om kreditinstituts finansiella ställning, förvaltning och riskhantering ska med stöd av 6 kap. i lagen om investeringstjänster (747/2012) tilllämpas också på värdepappersföretag. Vad som i denna proposition sägs om kreditinstitut gäller sålunda också värdepappersföretag om inte något annat uttryckligen nämns. Kreditinstitutslagen trädde i kraft den 15 februari Lagen har därefter ändrats i flera repriser, bl.a. på grund av ändringar i direktivet om kreditinstitutsverksamhet. I lagen har bl.a. tagits in bestämmelser som begränsar värdepapperisering av kreditinstituts tillgångar och utbetalning av resultatbonus, inräknande av hybridinstrument i kreditinstituts kapitalbas samt maximal exponering mot andra kreditinstitut. Enligt lagen ska ett kreditinstitut ha en i lagen närmare definierad kapitalbas som motsvarar 8 procent av kreditinstitutets riskvägda tillgångar och förbindelser utanför balansräkningen. Bestämmelserna är baserade på Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut samt på Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Direktiven har karaktären av minimiharmonisering och de har i Finland genomförts enligt de minimikrav som direktiven ställer. Ett kreditinstituts kapitalbas, indelas i tre delar. På den högre nivån omfattar den primära kapitalbasen närmast aktie- och andelskapitalet, överkursfonden och de outdelade vinstmedlen. På den lägre nivån omfattar den primära kapitalbasen närmast kapitallån som uppfyller i lagen angivna villkor samt övriga motsvarande hybridinstrument. Det supplementära kapitalet omfattar närmast uppskrivningsfonden, omvärderingsreserven samt fonden för verkligt värde samt sådana efterställda lån och hybridinstrument med en löptid på minst fem år som inte uppfyller de krav som ställs på den primära kapitalbasen. Av ett kreditinstituts sammanlagda primära kapitalbas ska minst procent vara primärt kapital på den högre nivån, beroende på karaktären av den primära kapitalbasen på den lägre nivån. Av kreditinstitutets totala kapitalbas ska minst 50 procent utgöras av primärt kapital. Kapitalbasen ska täcka de i lagen och Finansinspektionens föreskrifter med stöd av lagen närmare definierade kreditriskerna, funktionella riskerna, valuta - och råvaruriskerna samt de risker som är förenade med positionerna i handelslagret. Dessutom får ett kreditinstitut i regel ha en motpartsrisk (exponering) mot en kundgrupp, motsvarande 25 procent av kreditinstitutets kapitalbas. Kreditinstitutet får inte heller investera i sådana aktier eller andelar i ett företag som huvudsakligen bedriver verksamhet som inte är tillåten för kreditinstitut, av vilka kreditinstitutet äger över 10 procent (betydande ägarandel) och om de motsvarar mer än 15 procent av kreditinstitutets kapitalbas. Kreditinstitutets betydande ägarandelar får sammanlagt inte heller överstiga 65 procent av kreditinstitutets kapitalbas. Enligt lagen får kapitalkravet för kreditrisker, funktionella risker och för risker i handelslagret beräknas antingen schematiskt i enlighet med den på direktivet baserade lagen och finansministeriets förordning eller, om Finansinspektionen har gett ett kreditinstitut tillstånd, med användning av kreditinstitutets interna modeller. De detaljerade krav som ställs på interna modeller är baserade på direktivet och dessa krav har i Finlands lagstiftning uppfyllts genom Finansinspektionens detaljerade föreskrifter.

11 11 I lagen föreskrivs dels om kvantitativa krav på kapitalbasen (den s.k. första pelaren) och dels om de krav som ställs på kvalitativ riskhantering (den andra pelaren). Kraven i fråga om den andra pelaren omfattar kreditinstitutets interna kapitalförvaltningsprocess, Finansinspektionens skyldighet att årligen granska denna interna kapitalförvaltningsprocess samt Finansinspektionens rätt att enligt prövning ålägga kreditinstitutet buffertkrav om det framkommer brister i kreditinstitutets interna kapitalförvaltningsprocess. I lagen och i Finansinspektionens föreskrifter som utfärdats med stöd av den ingår också direktivenliga detaljerade bestämmelser om kreditinstituts skyldighet att offentliggöra uppgifter om sin solvens och hur den är uppbyggd (den s.k. tredje pelaren). De krav som gäller kreditinstituts finansiella ställning ska tillämpas både på institutsnivå och på basis av kreditinstitutets konsoliderade finansiella ställning. I lagen föreskrivs om begreppet finansiell företagsgrupp och om skyldigheten att sammanställa uppgifter om de till en finansiell företagsgrupp hörande företagens finansiella ställning, huvudsakligen med iakttagande av vad som föreskrivs om upprättande av koncernbokslut. Till en finansiell företagsgrupp hör ett kreditinstitut som gruppens moderföretag eller dess holdingföretag samt de finansiella institut och tjänsteföretag som är dotterföretag till holdingföretaget eller moderkreditinstitutet. Dessutom föreskrivs i lagen att kreditinstitutets fastighetsinnehav inte får överstiga 13 procent av kreditinstitutets kapitalbas. På motsvarande sätt får de konsoliderade fastighetsinnehaven inte överstiga nämnda procentuella andel av den konsoliderade kapitalbasen. Begränsningarna är baserade enbart på nationell lagstiftning Likviditetskrav I den gällande lagen föreskrivs inte om kvantitativa likviditetskrav för kreditinstitut. Lagen innehåller endast en allmän bestämmelse enligt vilken ett kreditinstituts likviditet ska vara tillräckligt tryggad i förhållande till dess verksamhet. Dessutom kan Finansinspektionen enligt bilaga V till direktiv 2006/48/EU och med stöd av den gällande kreditinstitutslagens 93 utfärda närmare föreskrifter om de kvalitativa krav som ska ställas på hantering av likviditeten Krav som gäller administrations- och styrningssystem samt riskhanteringssystem Den gällande kreditinstitutslagens 49 innehåller en generalklausul om riskhantering. Bestämmelsen är delvis av nationellt ursprung och delvis baserad på artikel 22 i direktiv 2006/48/EU. Depositionsbankslagen från 1990 och kreditinstitutslagen från 1993 förpliktade kreditinstituten generellt att inte ta så stora risker att deras solvens eller likviditet äventyrades. Förpliktelsen har sedermera kompletterats med skyldigheten att upprätthålla tillräckligt effektiva system för riskkontroll och intern kontroll. Till lagrummet fogades, i överensstämmelse med direktivet om ändring av direktiv 2006/48/EU, genom lagen 1357/2010 det allmänna kravet att belöningssystemen ska utformas så att de stöder en effektiv riskhantering. Finansministeriet har i syfte att genomföra direktivet utfärdat en förordning om kreditinstituts och värdepappersföretags ersättningssystem (1372/2010). Enligt den gällande kreditinstitutslagens 49 2 mom. ska kreditinstitut ha en tillförlitlig intern styrning som möjliggör effektiv riskhantering. Enligt lagens 40, som gäller kreditinstituts och holdingföretagets ledning, stiftas för ett kreditinstituts styrelse, verkställande direktör och övriga högsta ledning skyldigheten att leda kreditinstitutet med yrkesskicklighet samt enligt sunda och försiktiga affärsprinciper. I bestämmelsen ställs dessutom kravet att de som hör till den högsta ledningen ska vara tillförlitliga personer, men i övrigt regleras kreditinstituts administrations- och styrningssystemet inte i den Påföljdssystem I 11 kap. i den gällande kreditinstitutslagen och i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs om påföljder för kreditinstitut och deras ledning. I kreditinstitutslagens 11 kap. föreskrivs om skadeståndsskyldighet och om straffrättsliga påföljder för vissa gärningar. Bestämmelserna gäller kreditinstitutsbrott

12 12 (168 ), brott mot tystnadsplikten (169 ), brott mot bestämmelserna om förvärv och överlåtelse av kreditinstituts aktier eller andelar (170 ), brott mot bestämmelserna om kreditinstituts likvidation (171 ), kreditinstituts bokföringsförseelse (172 ) samt brott mot bestämmelserna om utdelning av kreditinstituts medel (173 ). I samband med kreditinstitutslagens straffbestämmelser tillämpas inte strafflagen när det är fråga om juridiska personers straffansvar, eftersom kreditinstitutslagens kriminaliseringar faller utanför strafflagen och sålunda enligt allmän lagstiftningspraxis inte utsträcks till att gälla juridiska personers straffansvar. I 4 kap. i lagen om Finansinspektionen ingår dessutom allmänna bestämmelser om administrativa påföljder. Av dessa påföljder kan ordningsavgift och offentlig varning påföras eller tilldelas också för överträdelse av bestämmelser i kreditinstitutslagen. Påföljdsavgift kan däremot för närvarande inte tilllämpas på överträdelse av bestämmelser i kreditinstitutslagen. I 3 kap. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs dessutom om vissa befogenheter som kan tillämpas också på kreditinstitut. Sådana är t.ex. återkallande av koncession, begränsning av koncessionsenlig verksamhet, begränsning av ledningens verksamhet för viss tid, begränsning av rättigheter som baserar sig på aktier och andelar, verkställighetsförbud och rättelseuppmaning Tillsyn över utländska kreditinstituts filialer i Finland På filialer ska enligt direktiv 2006/48/EU i första hand tillämpas hemstatens lagstiftning. Enligt direktivet kan den stat där en filial är etablerad (nedan värdstaten) dock tillämpa värdstatens lagstiftning också när det gäller skydd för det allmännas bästa. Efter de tillägg som gjordes i kreditinstitutslagen år 2010 ska på utländska kreditinstituts filialer i Finland i enlighet med 10 b kap. tillämpas bl.a. följande krav: - allmänt krav på tillräcklig riskhantering och likviditet, - krav på tillräckliga kundinformationssystem, - iakttagande av vad som i finsk lag föreskrivs marknadsföring och avtalsvillkor, - iakttagande av vad som i finsk lag föreskrivs om kundkontroll och tystnadsplikt, - iakttagande av vad som i finsk lag föreskrivs om beredskap för undantagsförhållanden, - skyldigheten att hålla kreditinstitutets bokslut tillgängligt för allmänheten, - krav som gäller filialchefers behörighet. Enligt lagen om Finansinspektionen kan Finansinspektionen förbjuda en filial att fortsätta sin verksamhet i Finland, om filialen inte uppfyller dessa krav och om tillsynsmyndigheten i kreditinstitutets hemstat inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att rätta till saken. 2.2 Europeiska unionens lagstiftning Allmänt Det nuvarande kreditinstitutsdirektivet ersätts med ett nytt direktiv där det huvudsakligen på motsvarande sätt som i det nuvarande direktivet föreskrivs om rätten att bedriva kreditinstitutsverksamhet samt om de krav som ställs på kreditinstituts administration och tillsyn. Direktivet har huvudsakligen karaktären av minimiharmonisering. Med avvikelse från det nuvarande direktivet föreskrivs det om de krav som gäller kreditinstituts finansiella ställning i EU:s direkt tillämpliga tillsynsförordning, med undantag för de buffertkrav som nedan behandlas närmare och som det föreskrivs om i direktivet. Förordningen har huvudsakligen karaktären av maximiharmonisering. På motsvarande sätt som den nuvarande EU-lagstiftningen är uppbyggd ska bestämmelserna om kreditinstituts och värdepappersföretags finansiella ställning, administration och riskhantering samt om tillsynen över dem tillämpas på samma sätt såväl på banker och övriga kreditinstitut som på värdepappersföretag, med undantag för vissa värdepappersföretag som är små eller bedriver begränsad verksamhet. Vad som nedan sägs om kreditinstitut ska sålunda tillämpas också på värdepappersföretag, om inte något annat uttryckligen sägs. I fråga om rätten att bedriva verksamhet som värdepappersföretag gäller

13 13 fortfarande direktivet om marknader för finansiella instrument (2004/39/EG). SSM-förordningen ska tillämpas på tillsynen över euroområdets samtliga kreditinstitut och på tillsynen över kreditinstituten i de medlemsstater som anslutit sig till den gemensamma tillsynsmekanismen. ECB utövar direkt tillsyn över kreditinstitut och företagsgrupper som överskrider de tröskelvärden som anges i förordningen. De nationella tillsynsmyndigheterna samarbetar emellertid med ECB när det gäller tillsynen över dessa kreditinstitut och dessutom svarar de nationella myndigheterna, liksom hittills, huvudsakligen för tillsynen över alla andra kreditinstitut. Till följd av förordningen upphör Finansinspektionens befogenhet att fatta tillsynsbeslut som gäller de största finländska kreditinstituten och grupperna av kreditinstitut i dessa avseenden, med vissa undantag som nämns i förordningen. Förordningen inverkar inte på Finansinspektionens rätt att inspektera alla finländska kreditinstitut och grupper av kreditinstitut och att få information direkt från dem Tillsynskrav inom EU Definition av solvenskapital samt dess struktur I EU:s tillsynsförordning justeras definitionen av begreppet kapitalbas med tanke på bättre förlusttäckning, framför allt genom skärpning av såväl de kvantitativa som de kvalitativa kraven gällande hybridinstrument (inklusive s.k. kapitallån) och godkännande av debenturlån som solvenskapital. Egentligt aktie- eller andelskapital och därmed jämförbara kapitalposter (nedan kärnkapital) ska i fortsättningen täcka minst 4,5 procent av de riskvägda tillgångarna utanför balansräkningen, medan andelen för närvarande är 2 procent. På motsvarande sätt minskas hybridkapitalets och debenturlånens största tilllåtna andel av solvenskapitalet (framför allt förordningens artikel 92). Dessutom skärps kraven när det gäller bl.a. - vinstutdelning på instrument som hänförs till solvenskapitalet (framför allt förordningens artikel 28.1( h), - återinlösen av solvenskapital (framför allt förordningens artiklar 77 och 78), för vilket alltid ska utverkas tillsynsmyndighetens uttryckliga samtycke, oberoende av hur mycket solvenskapital som återstår, - avdrag från kapitalbasen bl.a. i fråga om minoritetsandelar (framför allt förordningens artiklar 81 88). En del av hybridkapitalet ska omvandlas till aktie- eller andelskapital i en situation där aktiekapitalets belopp till följd av förluster underskrider den gräns som närmare anges i förordningen (förordningens artikel 54), eller användas för att täcka förlusterna. Kapitalet kan återbetalas till investerarna endast på de villkor som anges i EU:s tillsynsförordning. Till ett kreditinstituts kärnkapital får räknas närmast aktie- och andelskapitalet och den därtill hörande överkursfonden samt upplupen vinst. Aktie- och andelskapitalet ska dock uppfylla de detaljerade kvalitativa krav som föreskrivs i förordningen, t.ex. i fråga om förtursrätten för samtliga aktier eller andelar och avkastningen på dem. Kvantitativa tillsynskrav Det egentliga minimikapitalkrav som beräknas för riskvägda tillgångar förblir på nivån 8 procent. I vissa avseenden skärps den nuvarande regleringen emellertid bl.a. genom att det i EU:s tillsynsförordning ställs strängare kapitalkrav på icke-standardiserade derivatinstrument. Det totala kapitalkravet skärps dessutom genom att det i direktivet för kreditinstitut fastställs en kapitalkonserveringsbuffert, vilket närmare behandlas nedan. Dessutom fastställs en kontracyklisk kapitalbuffert, vilket likaså närmare behandlas nedan. Utöver dessa krav fastställts det för systemviktiga institut, beroende på deras betydelse, ytterligare ett särskilt krav på kapitaltillägg. Enligt det nya kreditinstitutsdirektivet ska kreditinstitut med avvikelse från det nuvarande direktivet utöver minimikapitalkravet uppfylla ett 2,5 procents permanent krav på kapitaltillägg, dvs. kapitalkonserveringsbuffert, och ett krav på kapitaltillägg, dvs. kontracyklisk kapitalbuffert som beroende på konjunkturläget varierar mellan 0 och 2,5 procent. Utöver dessa krav ska globalt

14 14 systemviktiga institut uppfylla ett 1 3,5 procents buffertkrav (G-SII) medan andra systemviktiga institut på motsvarande sätt ska uppfylla ett högst 2 procents buffertkrav (O- SII). Dessutom har medlemsstaterna om de så önskar rätt att utöver de ovan nämnda kapitalbaskraven tillämpa en s.k. systemriskbuffert vars storlek respektive medlemsstat själv kan bestämma, med vissa begränsningar. Alla de buffertkrav som nämns ovan ska täckas med kärnkapital, vilket innebär att det sammanlagda minimikravet när det gäller för globalt systemviktiga instituts kärnkapital i enlighet med Europeiska unionens tvingande rättsakter kommer att vara totalt 8 13 procent, för övriga systemviktiga institut 7 11,5 procent samt för övriga kreditinstitut 7 9,5 procent av kreditinstitutets i enlighet med EU:s tillsynsförordning beräknade totala exponering. Med total exponering avses summan av de i enlighet med EUförordningen riskvägda tillgångarna och posterna utanför balansräkningen inklusive den operativa risken beräknad i enlighet med förordningen. Buffertkrav ska, i likhet med övriga tillsynskrav, tillämpas också på värdepappersföretag, dock med undantag för sådana små och medelstora värdepappersföretag som närmare definieras i direktivet. Till kategorin värdepappersföretag som faller utanför tillämpningsområdet hör enligt förslaget företag som inte har rätt att bedriva annan affärsverksamhet än att handla för egen räkning, tillhandahålla kapitalförvaltning eller investeringsrådgivning eller ordna emission av finansiella instrument. Dessutom behöver medlemsstaterna inte tillämpa tilläggskraven på sådana små värdepappersföretag som inte utgör något hot mot finansmarknadens stabilitet. Med små värdepappersföretag avses i direktivet värdepappersföretag som uppfyller den definition av små eller medelstora företag som ingår i kommissionens rekommendation 2003/36/EG om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag. I fråga om globalt systemviktiga institut fastställs kravet på kapitaltillägg så att tillsynsmyndigheten enligt principer som närmare framgår av direktivet placerar in sådana kreditinstitut i minst fem klasser. I de fyra första klasserna fastställs kravet lineärt med en halv procentenhets mellanrum, enligt den klass som kreditinstitutet har placerats in i. Kravet kan uppgå till högst 3,5 procent i den högsta femte klassen. Beslut om kapitalkrav för andra systemviktiga institut ska fattas av tillsynsmyndigheten, i enlighet med de grunder som föreskrivs i direktivet. Kravet kan uppgå till högst 2 procent. Buffertkravet på ett visst kreditinstitut ska justeras årligen. I likhet med kreditinstitutsdirektivets bestämmelser överlag har buffertkrav i princip karaktären av minimiharmonisering. Medlemsstaterna kan sålunda i sin nationella lagstiftning fastställa de procentuella andelarna på en högre nivå än de som nämns ovan, dock så att rådet med kvalificerad majoritet kan besluta förbjuda tillämpning av en högre kapitalkonserveringsbuffert. Kapitalbuffertar ska i fråga om samtliga krav i första hand beräknas på summan av kreditinstitutets totala exponering, med iakttagande av vad som i EU:s tillsynsförordning föreskrivs om beräkning av det allmänna kravet på minimikapital, varefter beloppet multipliceras med det nämnda procenttalet. Vid beräkning av den kontracykliska kapitalbufferten ska dock beaktas också det geografiska området för kreditexponeringarna på så sätt att kravnivån fastställs som det vägda medelvärdet av de nivåer som tillämpas i länderna där bolagets tillgångar eller poster utanför balansräkningen finns. Medlemsstaterna kan dock besluta att på en post som finns i en annan medlemsstat ska tillämpas ett kapitalkrav på högst 2,5 procent. Kapitalkonserveringsbufferten och den kontracykliska kapitalbufferten ska beräknas både på det enskilda kreditinstitutets nivå och på konsoliderad nivå. För globalt systemviktiga institut ska kapitalbufferten beräknas endast på kreditinstitutets yttersta EESmoderföretags konsoliderade nivå. För andra systemviktiga institut kan kapitalbufferten beräknas på det yttersta EES-moderföretagets samt på det enskilda kreditinstitutets nivå. I fråga om de sist nämnda kreditinstituten ska tillsynsmyndigheten i kreditinstitutets och dess moderföretags hemstat för egen del besluta om dess finansiella företagsgrupp eller nationella företagsgrupp eller ett enskilt kreditinstitut i medlemsstaten i fråga kan betrak-

15 15 tas som ett sådant kreditinstitut eller en sådan grupp av kreditinstitut. Om ett kreditinstituts moderföretag på basis av dess konsoliderade finansiella ställning tilldelas ett buffertkrav för ett globalt eller något annat systemviktigt institut, kan det buffertkrav som ska tillämpas på ett icke systemviktigt institut dock utgöra högst 1 procent eller vara lika stort som det konsoliderade buffertkrav för ett globalt systemviktigt eller ett annat systemviktigt kreditinstitut som ska tillämpas på moderföretaget, beroende på vilket som är större. Om på ett kreditinstitut på grund av dess konsoliderade finansiella ställning ska tilllämpas båda de buffertkrav som ska tilldelas systemviktiga institut, ska det större av kraven tillämpas. Om utöver någotdera buffertkravet eller båda de nämnda kraven dessutom har fastställts en systemriskbuffert för den finansiella företagsgruppen, ska detta krav tilllämpas endast om det är högre än någotdera av de ovan nämnda buffertkraven. Ett undantag i detta avseende utgör en situation där en medlemsstat tillämpar systemriskbufferten endast på sådana tillgångar eller poster utanför balansräkningen som finns i hemstaten, men inte på poster i en annan medlemsstat. I sådana fall ska kraven tillämpas kumulativt. Kapitalkonserveringsbuffertar och kontracykliska kapitalbuffertar skiljer sig från övriga kapitalkrav som föreskrivs i direktivet och i EU:s tillsynsförordning, inklusive institutspecifika kapitalbuffertar som är beroende av prövning, i det avseendet att påföljden för underlåtelse att uppfylla de först nämnda buffertkraven endast är förbud mot vinstutdelning, medan en förutsättning för att kreditinstitutet ska få behålla sin koncession, liksom för närvarande i fråga om minimikapitalkravet, är att institutet uppfyller alla andra kapitalkrav. Om ett kreditinstitut underskrider kravet på kapitalkonserveringsbuffert och kontracyklisk kapitalbuffert blir det dessutom skyldigt att inom 5 dagar eller med Finansinspektionens tillstånd inom 10 dagar från det att underskridningen konstaterats upprätta en plan för hur det ska kunna återställa sitt solvenskapital till den nivå som krävs. Europeiska systemrisknämnden (nedan ESRB) som inrättats i samband med ECB har enligt kreditinstitutsdirektivet rätt att enligt de allmänna principer som framgår av förordningen (EU) nr 1092/2010 ge rekommendationer om fastställande av kontracykliska kapitalbuffertar. Rekommendationerna kan gälla övriga kapitalkrav, konjunkturcykler, trendbrott i fråga om kreditstocken och bruttonationalprodukten, variabler för beräkning av makrotillsynsrisker samt andra faktorer som är relevanta för att fastställa och avveckla kapitalkrav. ESRB ska regelbundet utvärdera och vid behov justera sina rekommendationer, på basis av erfarenheterna från tilllämpningen av direktivet och internationellt avtalade förfaranden. Av den ovan nämnda förordningen följer att direktivet inte begränsar utfärdandandet av rekommendationer. Direktivets bestämmelser kan i dessa avseenden endast betraktas som en exempelförteckning. Rekommendationerna är naturligtvis inte bindande för medlemsstaterna eller de nationella tillsynsmyndigheterna, men de ska utöver andra omständigheter tas i beaktande i den nationella beslutsprocessen. Den kontracykliska kapitalbufferten ska baseras på kreditcyklerna och på kreditstockens tillväxt i medlemsstaten. Utgångspunkten bör vara makrotillsynsmyndighetens kvartalsvisa beräkning av hur förhållandet mellan kreditstocken och bruttonationalprodukten avviker från den lånsiktiga trenden. Dessutom kan vid beräkningen beaktas andra faktorer som de nationella myndigheterna anser vara relevanta. Dessa övriga faktorer definieras inte närmare i kreditinstitutsdirektivet, men medlemsstaterna kan fatta nationella beslut om dem. När de fastställs är det emellertid skäl att beakta eventuella rekommendationer från ESRB. Enligt kreditinstitutsdirektivet ska den behöriga myndigheten kvartalsvis besluta om nivån på den kontracykliska kapitalbufferten ska ändras eller hållas oförändrad. Beslutet ska baseras på det ovan nämnda nyckeltalet kreditstocken/bpn, på ESRB:s rekommendationer samt på eventuella andra indikatorer på förändringar i systemriskerna. Den myndighet som beslutar om höjning eller sänkning av den kontracykliska kapitalbufferten ska samtidigt besluta om tidpunkten för dess ikraftträdande som i regel, när det är fråga om höjning, inte kan infalla tidigare än ett år från det att beslutet fattades. Vid sänkning av kravet ska myndigheten

16 16 lägga fram en uppskattning av den period inom vilken någon höjning inte är att vänta. Myndigheten ska på sina webbsidor kvartalsvis meddela den gällande kravnivån och de övriga uppgifter som avses i kreditinstitutsdirektivet. I kreditinstitutsdirektivet föreskrivs också hur långt buffertkravet sträcker sig i geografiskt hänseende. Detta är nödvändigt eftersom utgångspunkten är den att varje medlemsstats myndigheter är behöriga i förhållande till samtliga auktoriserade kreditinstitut i medlemsstaten i fråga, oberoende om kreditinstitutet bedriver verksamhet i flera medlemsstater. Av kravets karaktär följer å andra sidan att dess storlek baseras på konjunkturläget i respektive medlemsstat, oberoende av hur många utländska banker det finns i medlemsstaten i fråga. Av denna anledning föreskrivs i direktivet att medlemsstaternas myndigheter är skyldiga att beräkna kravet så att de i fråga om varje tillgång eller post utanför balansräkningen tillämpar den i procent angivna kapitalbuffert som tillämpas av den medlemsstat där riskexponeringen finns. Medlemsstaten är emellertid inte skyldig att på en sådan exponering i en annan medlemsstat tillämpa en i värdstatens nationella lagstiftning eventuellt angiven nivå som är högre än den direktivenliga miniminivån (2,5 procent). Det är meningen att Europeiska bankmyndigheten ska utfärda en teknisk regleringsstandard med närmare bestämmelser om i vilket land risken är belägen. Enligt kreditinstitutsdirektivet ges medlemsstaterna dessutom möjlighet att utöver kontracykliska kapitalbuffertar och kapitalkonserveringsbuffertar dessutom fastställa ett särskilt permanent buffertkrav som gör det möjligt att beakta systemrisken. Medlemsstaterna får i princip fastställa kravnivån enligt nationell prövning, men kommissionen ska underrättas om nivån höjs över 3 procent (från och med år 2015 över 5 procent). När kreditinstitutets hemstat beräknar kravet är det möjligt att beakta också kreditinstitutets exponeringar i andra medlemsstater. Buffertkrav för systemrisker kan uppställas både för enskilda kreditinstitut och på konsoliderad nivå, och då ska tillämpas samma undantag i fråga om små och medelstora värdepappersföretag som när det är fråga om permanenta buffertkrav och buffertkrav som varierar. Systemriskbuffertar kan tillämpas också på en av medlemsstaten fastställd del av kreditinstituten. Alla buffertkrav ska börja tillämpas succesivt senast börjande från år 2016 så att de fullt ut tillämpas senast Enligt SSM-förordningen är det i princip den nationella myndigheten som beslutar om kontracykliska buffertkrav också när det gäller kreditinstitut som står direkt under ECB:s tillsyn. ECB kan dock inom de gränser som den nationella lagstiftningen ställer fastställa en högre kapitalbuffert än den nationella myndigheten har fastställt. I kreditinstitutsdirektivet och EU:s tillsynsförordning föreskrivs dessutom om vissa andra nya författningar som uttryckligen beaktar systemrisker. Enligt artikel 103 i kreditinstitutsdirektivet kan tillsynsmyndigheten då den enligt prövning ålägger ett enskilt kreditinstitut buffertkrav på grund av att kreditinstitutets solvenskapital inte täcker vissa risker som hänför sig exempelvis till en viss bransch eller ett visst land samtidigt ålägga högre buffertkrav också för andra kreditinstitut som har motsvarande öppna exponeringar. Enligt artiklarna 124 och 164 i EU:s tillsynsförordning ska tillsynsmyndigheterna följa utvecklingen på fastighetsmarknaden. De ges också rätt att på basis av uppföljningen vid behov i enlighet med förordningen ställa högre kapitalkrav än det harmoniserade kapitalkravet när det är fråga om krediter med fastigheter som säkerhet. Enligt förordningens artikel 458 kan en medlemsstats tillsynsmyndighet dessutom be kommissionen om tillstånd att nationellt tilllämpa strängare krav i de avseenden som nämns i artikeln. Om kommissionen inte ger en medlemsstat ett sådant tillstånd överförs ärendet till rådet för avgörande. Buffertkrav enligt övervägande Tillsynsmyndigheterna får utvidgad rätt att utöver de lagstadgade kapitalkraven ålägga enskilda kreditinstitut buffertkrav enligt övervägande (artikel 102 i kreditinstitutsdirektivet). Buffertkrav kan med avvikelse från vad som nu är fallet åläggas dels i en situa-

17 17 tion där ett kreditinstitut inte uppfyller direktivets kvalitativa krav på intern förvaltning eller kontroll eller på riskhanteringssystem och dels också i situationer där tillsynsmyndigheten gör bedömningen att kreditinstitutet sannolikt inte i framtiden klarar av att uppfylla de krav som ställs på dess finansiella ställning, trots att dessa krav fortfarande uppfylls vid tidpunkten för bedömningen. I en sådan situation kan tillsynsmyndigheten bl.a. ställa högre krav på minimikapitalet, förbjuda vinstutdelning eller begränsa kreditinstitutets verksamhet. Dessutom föreslås motvarande rätt att ställa strängare krav enligt övervägande än de likviditetskrav som föreskrivs i förordningen (artikel 105 i kreditinstitutsdirektivet). Likviditetskrav I EU:s tillsynsförordning åläggs kreditinstitut på kort sikt ett bindande likviditetskrav vars innebörd dock inte preciseras i detta skede (artiklarna 412 och 414 i förordningen). Däremot åläggs en relativt detaljerad rapporteringsskyldighet som motsvarar ett bindande likviditetskrav enligt Basel III - reformen. Rapporteringsskyldigheten innebär att de likvida medlen ska räcka för den följande månadens utbetalningar, inklusive eventuella uttagsanstormningar (i synnerhet artiklarna i förordningen). Enligt förordningen är det sålunda oklart vilket förhållandet är mellan ett kortsiktigt bindande likviditetskrav och en detaljerad rapporteringsskyldighet. Också innebörden av rapporteringsskyldigheten förblir sålunda i detta skede delvis oklar, eftersom definitionen av begreppet likvida medel i vissa synnerligen viktiga avseenden är beroende av de tekniska regleringsstandarder som Europeiska bankmyndigheten utfärdar i ett senare skede. Avsikten med det andra nyckeltalet som nämns i EU:s tillsynsförordning är att på längre sikt (1 år) säkerställa kreditinstitutets balansstruktur från likviditetssynpunkt. Detta nyckeltal ska emellertid åtminstone tills vidare tillämpas enbart för uppföljningen och det utgör sålunda inget bindande krav (artiklarna 427 och 428 i förordningen). I den gällande EU-lagstiftningen föreskrivs inte över huvud taget om några kvantitativa likviditetskrav, men direktivets karaktär av minimiharmonisering innebär att medlemsstaterna om de så önskar kan ställa sådana krav i sin nationella lagstiftning, inklusive tidigareläggning av de krav som följer av Basel III. Efter år 2014 kommer värdstaten inte längre att ha rätt att övervaka filialers likviditet. Däremot kommer hemstatens och värdstatens tillsynssamarbete när det gäller filialer att effektiviseras och dessutom utrökas värdstatens rätt att få information av hemstatens myndigheter. Vidare ska värdstatsmyndigheternas rätt att i krissituationer trygga filialkundernas ställning regleras noggrannare än för närvarande (i synnerhet artiklarna 40, 43 och 50 i kreditinstitutsdirektivet). Bruttosoliditetsgrad Enligt EU:s tillsynsförordning är tillsynsmyndigheterna skyldiga att som en del av den kvalitativa övervakningen av kreditinstitutens solvens ge akt på nyckeltalet som anger den bruttosoliditetsgrad (Leverage Ratio) som fastställts av Baselkommittén för banktillsyn och som enligt rekommendationen ska vara minst 3 procent. Syftet med nyckeltalet är att det på ett enkelt sätt ska vara möjligt att övervaka förhållandet mellan eget och främmande kapital och på så sätt förhindra okontrollerad tillväxt och skuldsättning inom den finansiella sektorn. Nyckeltalet beräknas på basis av förhållandet mellan å ena sidan summan kärnkapitalet och den primära kapitalbasen och å andra sidan balansomslutningen, varvid enligt vad som närmare föreskrivs i förordningen också åtaganden utanför balansräkningen ska beaktas (artiklarna 429 och 430 i förordningen). Europeiska bankmyndigheten ska år 2016 bedöma nyckeltalets lämplighet som en bindande begränsning. Kommissionen ska före utgången av 2016 ge Europarådet och Europaparlamentet en rapport om behovet av en bindande reglering när det gäller nyckeltalet, inklusive ett förslag till lagstiftning. Så länge det inte finns bindande bestämmelser om saken i Europeiska unionens lagstiftning kan medlemsstaterna om de så önskar ta in bindande bestämmelser om bruttosoliditetsgraden i sin nationella lagstiftning.