Det osedvanlingt sena Papyrus II/07 innehåller följande fasligt spännande element;

Transkript

1 PAPY- 2/07

2 C O C T A Det osedvanlingt sena Papyrus II/07 innehåller följande fasligt spännande element; på Sidan 3 finner man ledarsticket, på sidorna 4-5 har ordförandet angelägenheter att förkunna, sidorna 6-7 står för det upplysande med en kändisbiografi på en kunglighet, på sidorna 8-10 ståtar ett bildreportage från årsfesten, sidorna förtäljer om institutonens inv... resa till Moskva, uppslaget innehåller en specialbilaga med temat sönder, Sidorna förser yngre läsare med ett historikerns abc. På sidan 22 publicerar redaktionen Det Sagda samt några kommentarer B Papyrus 2/07 Huvudskyldig: Eliel Kilpelä Medskyldiga: Tobias Pettersson, Magnus Rask & Anna Wilhelmsson Kollaboratörer: Henrik Litonius & Laura Pakarinen Papyrus utges av Historicus r.f. ämnesförening för svenskspråkiga historiestuderande vid Helsingfors universitet. Tidningen utkommer fyra gånger per år. Upplaga 100 ex. Tryckt på universitetstryckeriet i oktober TILL MINNE AV DET STORA FOSTERLÄNDSKA KRIGET. SE REPORTAGE PÅ SID 11-17

3 Ledaren Vid skrivandet av Papyrus vårnummer, som ges ut nu lagom mitt i hösten, diskuterades vad som är passande att trycka i en (halv)seriös studenttidning. Ta nu till exempel Historikerns ABC i denna tidning som på sina ställen är föga informativ, på andra smaklös, på andra putslustig. Fler exempel finns i ett antal äldre nummer. Får man driva gäck med fenomen, institutioner, personer? Vilka stilarter är tillåtna? Vad får man säga? Dessa frågor är retoriska; knappast finns det någon som på allvar förbjöd en skribent att vara sarkastisk, parodisera eller vara rätt och slätt smaklös. Vilket syfte det tjänar till är sedan en fråga för sig, och den frågan vill jag göra en ansats att svara på. Pro primo behöver allt ha ett syfte? Ligger det inte i självaste mänsklighetens väsen att syssla med onödigheter. Pro secundo vill jag hävda att detta förlöjligande och gyckelmakeri redan i sig är ett ändamål; den kan ge utlopp för studenternas frustration och vara en källa till allmän förströelse. Pro tertio kan den ju förstås fästa läsarkretsens uppmärksamhet vid orättvisor och diverse absurditeter. På vilka villkor får detta cirkusspel då ske? God smak är knappast en del av svaret, däremot kanske en välvillighet, eller åtminstone avsaknad av ont uppsåt (gott uppsåt kan det kanske ändå inte vara, emedan detta gyckelspel oftast saknar syfte). Att detta slags skriverier sedan kan väcka ont blod hos någon (förutsatt att det överhuvudtaget finns en läsarkrets för Papyrus) går inte att förhindra; narrens Huvudlösa upptåg kan ibland träffa en öm punkt. Scen ur Dantes Divina Commedia. Divinia Commedia är en klassiker. 3

4 Text Henrik Litonius Ordföranden ryter till Så är det igen dags att, efter att i tre månader marinerat hjärnan i allehanda druvsafter under gassande sommarsol, förbereda sig för att badda den i bedövande brännvin i nio månader under surrande halogenlampor. Det är dags att glänta på dörren till mitt sinne och låta massorna få en inblick i den skattkammare av kunskap som man samlat på sig under sex år vid det finaste universitetet i landet. Eftersom det lilla man lärt sig vid universitetet tyvärr på intet vis utgör intressant läsning tar jag istället tillfället i akt att gnälla lite allmänt och kallar det sedan en ordförandespalt. En historiker som inte kan producera text är väl bland det mest onödiga som finns. Insikten är inte min utan är rakt plagierad av vice ordförande Pettersson, men jag instämmer helt. Behovet av uttrycksförmåga och spridning är karaktäristiskt för humaniora i motsats till t.ex. mitt eget favoritämne fysik. Förenklat kan man säga att det räcker med att en kille förstår hur en mikrovågsugn fungerar (det har att göra med vattenmolekylernas Musse Pigg struktur) för att hela världen skall kunna njuta av slemmiga men snabbt uppvärmda pizzor. Däremot är det fullständigt irrelevant ifall det sitter någon kuf på Stadsarkivet som Förstår hur socio-ekonomiska faktorer i Storbritanniens koloniala utveckling ledde till andra världskrigets folkmord och Ser att liknande faktorer i dagens amerikanska utrikespolitik håller på att leda åt samma håll, ifall han inte kan skriva om det så att folk vill läsa det och förstår honom. Historia är ett flummigt ämne med så många olika tolkningar av varje fenomen att det helt enkelt inte finns någon slags absolut sanning. Detta är en absolut sanning. som ställt diagnos på sig själv. Red.anm. Historia är s.a.s. en mycket demokratisk vetenskap eftersom det som de flesta anser att hände, hände. Ett flygplan som är byggt enligt en felaktig tillämpning av Bernoullis princip kommer man inte långt med, men man kan bevisligen mycket väl leda ett folk i krig baserat på en felaktig syn på det förflutna. Eftersom skrivandet är så viktigt för en historiker är det otroligt att det satsas så lite på det som det görs på vårat universitet. Visserligen ordnas det en essäkurs för första årets studerande och visserligen ordnas det proseminarier för andra årets (eller tredje, mitt minne sviker mig) och däremellan skriver man allt från föreläsningsdagböcker till uppsatser om de mest olika ämnen. Men det som verkligen skulle behövas för en personlig utveckling, feedbacken, saknas allt som oftast. Du skriver en essä eller en tentamen och i de allra flesta fall får du inget mer än en siffra tillbaka. Möjligheten finns såklart att gå till tentatorn och diskutera sin text men ytterst få gör det. Själv slutade jag upp med det efter att jag fått feedbacken Det var någonting med det här svaret men jag minns inte vad -Jaha, tack för det, jag ska försöka arbeta på det... Hela essäskrivandets fixering på kvantitet framom kvalitet ger en skev bild av vad skrivande går ut på. Då medelstuderanden får i uppdrag att skriva en 15 sidor lång essä skriver de flesta en 10 eller i värsta fall 5 sidor lång essä som de drygar ut med meningslöst dravel. Resultatet är att tentatorn måste använda mycket tid på att läsa igenom allt strunt istället för att kunna sätta tiden på att plita in några kommentarer i marginalerna, vilka studenten sedan kunde använda för att förbättra sig själv. Satsa istället på att skriva essäer som är kortare än man skulle vilja göra dem. Att försöka 4

5 beskriva kristendomens utveckling på fem sidor är en utmaning som kräver verkligt tankearbete, inte bara förmågan att rada ord efter varann. Överlag skulle de flesta antagligen må bra av att lära sig att föra fram sitt budskap kort och koncist. Det är trots allt få förunnat att kunna skriva kolumner i husis om vem de suttit bredvid i ett flygplan eller vad de ätit till frukost den dagen. De flesta av oss måste utföra något slags tankearbete innan vi får något publicerat (Papyrus är då det stora undantaget). Allt fel ligger naturligtvis inte hos lärarna. Också studenterna måste ta sitt eget ansvar för att lära sig den ädla ordkonsten. Det är förståeligt att tentatorerna sällan satsar på att förbereda någon utförlig feedback eftersom eleverna så sällan frågar efter den. De flesta vill bara glömma sina tentsvar så fort de skrivit dem och risken finns att t.o.m. grova missförstånd lever kvar efter kursens slut. Många väljer också att skriva boktenter istället för essäer eftersom de förra är långt lättare. Jag minns själv att det räckte med att läsa ca 300 sidor av 1200 för min 5 sv (=10 sp) tent om Nordamerika. Lärde jag mig någonting? Nej. Förtjänade jag studiepoängen? Nej. Skulle jag istället ha skrivit en sidor lång och uttömmande essä skulle jag antagligen ha gått ur de regionala studierna med verklig kunskap, inte bara ett tentresultat. Å andra sidan, ifall jag valt essän skulle jag knappast någonsin ha fått den gjord och gått ur det hela utan både studiepoäng och kunskap... Henrik och Sophie Litonius Papyrus gratulerar. Game Over. Onkelskruttet 5

6 1500-talets skandalprinsessa Text: Anna Wilhelmson Gustav Vasa hade tio barn, varav tre söner (och ett långsint barnbarn) gjort speciellt intressanta eller kanske speciellt vansinniga avtryck i historien. Det fanns dock fem döttrar också, och den mest intressanta, envisaste och antagligen mest frustrerande att ha som syster var Cecilia. Hon föddes 1540 som andra dotter till Gustav Vasa och Margareta Lejonhufvud och var någonting så farligt som en underskön kvinna med det hetlevrade Vasablodet i ådrorna. Hennes föga äktenskapliga affärer och diverse politiska förvecklingar orsakade skandaler i 1500-talets Stockholm och gav nog såväl far som bröder en del gråa hår. Cecilias första skandal har till och med förärats ett eget epitet i historieskrivningen; Vadstenabullret från år Det hela utspelade sig under systern Katarinas bröllopsfestligheters eftersläpp. Brudgummens bror, greve Johan av Ostfriesland, närvarade också och efter att han och Cecilia skall ha dansat tillsammans hela kvällen inbjöd Cecilia den unge greven till en nattlig visit. Dessvärre råkade brodern Eriks främste vapendragare få syn på Johan då han klättrade in genom Cecilias fönster, och han rapporterade naturligtvis det oerhörda. Erik, som ju inte är känd för överdrivet genomtänkta handlingar, lät i fyllan slå ned systerns dörr för att reda ut begreppen och då Johan stod havande näpperligen hosorna på sig var saken ju rätt klar och det blev naturligtvis ett herrans liv. Erik lät ögonblickligen arrestera syndaren som enligt uppgifter skall ha släpats genom stan som vilken simpel tjuv som helst. De snaskigaste rapporterna menar att Erik inte nöjde sig med denna förnedring utan även lät kastrera Johan för hans nattliga besvär. Oberoende om Johan fick ha manligheten kvar eller inte var Gustav Vasa rasande på både sin lösaktiga dotter och arresteringsglade son. Erik fick på sitt bord att reda upp soppan och Cecilia skall ha klagat på att den koleriske fadern slagit henne gul och blå samt slitit håret av henne. Gustav Vasa hade den goda smaken att gå och dö innan nästa skandal vankades, något som inte dröjde speciellt länge. Även denna involverade ett fönster och en utrikisk greve, men klipptes av innan stegen hann halas ned. Strax efter Erik XIV:s kröning år 1561 tog sig en polsk ambassadör till Sverige för att slipa på detaljerna runt hertig Johans kommande bröllop med Katarina Jagellonica. En av ambassadörerna, greve Jan Tencizn, hamnade dock även själv i giftastankar då han råkade på den vackra Cecilia. Greven stod inte över välbeprövade förförelsetrick och ställde sig således under prinsessans fönster och sjöng enligt bästa förmåga. Cecilia hade rakt inget mot skönsången men Stockholms ståthållare fick uppenbarligen sin nattsömn störd då han skickade stadsvakten på polackerna, som vilt jagades iväg och stockholmarna fick någonting saftigt att skvallra om. Även två engelska gentlemen hann anmäla sitt intresse för den åtråvärda Vasadottern innan Cecilia slutligen vigdes vid lantgreven av Baden-Rodemachen år Efter bröllopet betog de nygifta en strapatsrik resa till England som en del i broder Eriks misslyckade men utdragna äktenskapsförhandlingar med jungfrudrottningen (även hertig Johan åkte sin vända till de brittiska öarna i samma ärende). Man lyckades väl inte så väl med Eriks sak men greveparet var ytterst skickligt på att spendera pengar under sitt år vid det engelska hovet. Så effektiva var de att de till slut fick ta 6

7 till flykten men hanns dessvärre upp i hamnen, och diverse gäldenärer rotade igenom Cecilias bagage och beslagtog de dyrbaraste attiraljerna. Hon tog denna skymf oerhört hårt och när en av gäldenärerna vågade sig till Sverige flera år senare lät hon ögonblickligen arrestera honom och han fick sitta fem år i fängelse för sitt försök till skuldsanering. Cecilias favoritbror Johan hade satt sig på tronen när hon och lantgreven återvände till Sverige, och för att hålla syster sysselsatt och ekonomiskt flytande placerade Johan henne i Arboga med rätt att styra och ställa. Detta gjorde hon på sitt eget sätt och hennes lättvindligt höjda tullar gav Johan drösvis med k l a g o m å l. C e c i l i a ägnade sig även tidvis åt fartygskapning för att dryga ut inkomsterna, och var tämligen effektiv även på det området. Lantgreven avled år 1575 och under sin ekumeniske brors styre konverterade Cecilia till katolicismen. Detta hade hon mångsidig nytta av då ett spanskt sändebud dristade sig till Stockholm. Fransisco de Eraso uppsökte hennes katolska sällskap och hade högtflygande planer som han delgav kungen och Cecilia. Bland annat tänkte han att man kunde göra gemensam sak av att erövra Danmark, deportera danskarna till diverse nygrundade kolonier i Amerika och istället befolka Danmark med spanjorer. Det blev inte så mycket av dessa planer men Cecilia och Eraso kom varandra nära på alla sätt och vis. Kungen började dock bli misstänksam och satte spanjoren i husarrest i Stockholm. Detta störde inte Cecilia nämnvärt; hon tog sig till huvudstaden, mutade stadsvakterna med pengar till sprit och lyckades nästan komma till Erasos fängelse innan hennes följe blev stoppat av omutliga vakter. Kaos utbröt och Cecilia slank iväg in på Stockholms gränder, och hittades flera timmar senare. Vad hon sysslat med under tiden förtäljer inte historien. Denna skandal s l u t a d e med vakternas sonika avrättning och att Cecilia lämnade landet. Väl framme på sin framlidne makes marker födde hon, enligt m o t s t r i d i g a källor, en dotter med det s p a n s k k l i n g a n d e namnet Caritas. Cecilia höll sig i makens tyska arvländer under resten av sitt 87-åriga liv (hon hann se alla tre bröder bestiga den svenska tronen och dö därpå). De sista åren av sitt liv följdes hon av protestantisk smutskastning som berättade att hon minsann sysselsatte sig som bordellmamma på gamla dar, något som knappast är sant men som nog kvalade in som en i raden av hennes skandaler. En slagkraftig dam med kokande Vasablod i ådrorna var hon alltså, men en författare under talets början ansåg dock vist att Cecilia Vasa är vida bättre än sitt rykte. 7

8 HISTORICUS XLV ÅRSFEST Papyrus 2/07 Revolutionära krafter möts - ett förspel till revolutionen Saamuel é packad...igen Kulturrevolutionen med make - Andrew första gången på Historicus fest - och sista? Hedersgästen Jaakko Hämeen-Anttila gjorde 8 sitt livs misstag när han tackade ja till årsfestinbjudan. Kapitalstens jeremiad eller hur den borgerliga sångledaren Lotta beklagar sig över allmogens letargi...ty hennes pappa har hela dagen på krogen glömt skaffa barnet bröd

9 Jag är som en pojke fast doktor jag är; ja, rospiggen spritter i mig... Det snackades om nånting.padas min röjer en revolutionär geist Sara och Katri myser - och med allt spriten räckte ju till med råge på Revolutionens röda spöke hemsöker spexer Revolutionen förför Förnuftet - snart rullar huvuden DUNDERFYLLA! RÖJARANDA! UPPLÖSNING- STILLSTÅND EFTER SITSEN! Årsfesten gick av stapeln den 23 mars under Kupolen i Nya Studenthuset. Inkrypande, trippande, 9 lunsande, rullande, dansande, virvlande, stolpande, kravlande, rusande och

10 Vafalls? Cstro har rymt från sjukhuset och är åter på krigsstigen....i fought the USA, survived the CIA, which is much more than you can say of Che Den Förtryckta massan ser på när omvälvningens timma nalkas Real socialism in the kitchen by Robin & Malin Fortum gör Ralf rik - det kan avläsas ur inlevelsen skuttande kom den kulturella, franska, amerikanska, kubanska, sexuella, industriella, islamistiska, agrikulturella, oktober- och novemberrevolutionen samt ett antal reaktionärer. Kött(rostbiff) och mjölkprodukter (rågsmörgåsar á la chevre samt postrevolutionär trikolor-glass med bär) förtärdes under sitsen som innehöll flera spontana och utförliga redogörelser om föreningens förflutna och diverse annat. Minnena rullade Vem har vi här; en som super o svär; är han man eller kvinna; 10 ni får själv lösningnen finna tillbaka till ockupationen av studenthuset 1968, vilket resulterade i en utförlig debatt om huruvida man de facto deltagit i begivenheterna eller ej. Bland allt stim och glam fick även Ode till Fidel Castros ålderdom sin urpremiär (finns att beskåda i Papyrus 1/07). Visan framfördes med stor hängivelse och författarna Henrik Silén och Tobias Pettersson kan nog känna sig stolta över sitt alster. Revolutionens anatomi utforskades under såväl spexet som efterfesten. Nachspielet var långt och grundligt och slutade med diskussioner kring tillvarons grundvalar i arla morgonsolens sken. Skål för glada minnen!(?) Favorit i repris

11 MOCKBA - Drang nach Osten Text: Eliel Kilpelä & Tobias Pettersson Nattåget Tolstoi med destination Moskva lämnade Helsingfors på söndagskvällen den Ombord fanns en historikerensemble som med både spänning och ängslan såg fram emot sitt orientaliska äventyr. Efter lite uppvärmande öl i Exilen uppföljt med ännu mer förfriskningar på tåget var stämningen hur som helst rätt uppsluppen, vilket ytterligare förstärktes av att Finland samtidigt spelade VM-final i ishockey mot Kanada. Vi kunde följa med matchen tack vare vår medhavda radio, vars antenn kopplades till en av tågkupéns järnhyllor med hjälp av ståltråd. Finland lyckades naturligtvis sjabbla bort guldet genom en katastrofal inledning. Slutsiffrorna skrevs 4-2 till Kanada, vilket sänkte humöret hos alla utom Tove, som av någon outgrundlig anledning hejade på kanadensarna. (I samma veva stod hon för resans stjärnskottsfylla, varefter hon var spiknykter hela resten av tiden.) fortsätta sin färd. Vi passade också på att inta lite kvällsföda (till ockerpris) i tågets restaurangvagn, där musikvideor med bland andra Justin Timberlake flödade ut över en högtidlig och gammaldags interiör. Det är kanske detta som menas med det grumliga och utslitna uttrycket att Ryssland är kontrasternas land. Dag 1 I arla måndagsmorgonstund var tåget framme i Moskva och vår mer eller mindre utvilade trupp kunde sätta sina fötter på moskovitisk mark, i de flestas fall för allra första gången. Med buss fördes vi till Hotell Kosmos, som skulle vara vårt residens under Moskvavistelsen. Kosmos, som stod färdigt till de olympiska spelen i Moskva 1980, var ett gigantiskt betongkomplex i våningar, fullt av nattklubbar, casinos och souvenirbutiker. Utanför hotellet stod Charles de Gaulle staty. Vi vet inte riktigt varför. Vi inkvarterades i tvåpersoners rum på tionde våningen, varefter vi åt en stadig lunch, bl.a. bestående av något slags smörsoppa. WTF?! smörgåsar för 280 r. I Viborg höll tåget en längre paus medan passagerarnas pass kontrollerades. Tidigare hade vi alla varit tvungna att fylla i svårbegripliga gränsöverskridningsformulär, som också synades noggrant av buttra tjänstemän. Sannolikt hade inte en enda av oss fyllt i sin blankett på rätt sätt, men allt gick bra ändå och tåget kunde så småningom Magisterprogrammet i kultur och kommunikation lockade en intet ont anande Ronja med kräcken för det ryska kranvattnet var så stor att ingen vågade röra sina grönsaker. Sedan bar det av mot Kreml och Röda torget, den första punkten på vår agenda. Resan mot Kreml företogs med metro, 11

12 vårt huvudsakliga fortskaffningsmedel under Moskva-sejouren. Metrosystemet byggdes under Stalintiden och verkade faktiskt fungera väldigt snabbt och smidigt. Avstånden i Moskva, som för övrigt lär inhysa mer än elva miljoner invånare, är väldigt stora, och ifall man snabbt vill ta sig från ett ställe till ett annat är metron utan tvekan det bästa alternativet. Derek mönstrar sin legion Vår stolta tropp avancerar i den moskovitiska underjorden Nåväl, Röda torget och stora delar av Kremlområdet var förstås stängda för turister just vid den här tidpunkten, så vi fick nöja oss med att spankulera utefter Kremls murar medan vi lyssnade till föredrag och tog bilder av allt som kom i vår väg. Till och med en japansk softwarefirma på semesterresa hade troligen bleknat i jämförelse med vårt knäppande. Vasiljevskikatedralen var onekligen ståtlig med sina färggranna kupoler. Kupoler i alla regnbågens färger På avstånd kunde vi också se en skymt av Leninmausoleet. Vi fick även chansen att besöka ett kronjuvelsmuseum, där en osannolik liten skägglurk till guide ohämmat drog rövarhistorier om de ryska diamantskatterna. Ungefär så här lät det: Most valuable diamonds in the world! Found only in Russia. Only in Russia! No Paris, no Sweden, no New York. Only in Russia. Diamonds are from Jakutje beyond Ural mountains. You know Ural montains? After Ural mountains Asia. You know Asia? This one is most perfect diamond in the world. It is biggest mystery of the world. Made on purpose by nature! You know milk? This is cow shit! You know cow shit? This is replica of diamond that belongs to queen of Britain. Russian replica better than original! Och så vidare. Men visst var juvelerna på sitt sätt imponerande (bl.a. kunde vi beskåda Julius Caesars rubin och en karta över Ryssland bestående av enbart diamanter). Via den nyligen uppförda Frälsarkyrkan och dess gyllene kupoler vandrade vi vidare till Finlands ambassad, en byggnad i äkta funkisstil. Vi hade förresten vimsat runt i klänningar respektive mörka kostymer hela dagen just med tanke på ambassadbesöket. Där tog ambassadör Harry Helenius emot oss och berättade lite om sitt långvariga arbete i Moskva och om sina tankar kring det politiska klimatet i dagens Ryssland. Vi bjöds också på lite vin och tilltugg, men för ett gäng mer eller mindre utsvultna och törstiga studerande räckte det i det här skedet ingen vart. Därför klev vi efter ambassadbesöket in på en dunkel georgisk restaurang med rätt stilig inredning. En 12

13 smaklig borsjtjsoppa och flera glas vodka lindrade den gryende näringsbristen, utom för resans otursgubbe Mikael, som av någon okänd orsak lämnades helt utan mat... Men in Black framför Frälsarkyrkan Kvällen hade redan hunnit bli ganska sen när vi vände tillbaka mot hotellet, där det blev eftersläpp med sötsliskig champagne och medhavd Saaremaa-vodka i ett av hotellrummen, följt av en några timmars sittning i en av hotellets barer. Nattetid förvandlas aulan i hotell Kosmos uppenbarligen till en veritabel Casinobordell. Glädjeflickorna trängdes kring hotellaulans pelare. Vi erbjöds en massa VIP-biljetter till en very erotic, very naked nattklubb som hette Kärlekens Planet av en väldigt ung, hårt sminkad tjej vars uppgift det tydligen var att locka turister till nattklubben i fråga. Ja skulle sjenitsja på den vackra symamsell... Dag 2 Efter en tidig väckning inmundigades morgonmål i hotellets jättelika och smått kaotiska matsal. Där fanns verkligen väldiga kvantiteter av käk, så ifall man mått bra skulle man ha kunnat äta sig riktigt mätt. Efter frukosten styrde vi kosan mot konstmuseet Tretjakov, där vi skulle begapa sovjettida måleri. Delar av museet var stängda, men en svart kvadrat på ljus bakgrund fick vi i alla fall se. Men det kan nog konstateras att de flesta historicusare inte dröjde så där överdrivet länge bland samlingarna... Intill museet fanns en stor statypark, men dit var det givetvis förbjudet att gå. Tvillingssjälar? Våra stigar gick vidare till det gemytliga gågatuområdet Arbat, bestående av gamla konstnärskvarter, där vi också åt lunch. Det blev ganska mycket vandrande den här dagen, men vädret var varmt och soligt, så om man bortser från alla avgaser som den hektiska Moskva-trafiken slängde i våra luftstrupar gick det ingen nöd på oss. Efter lunchen var det meningen att vi skulle ha lite fritid i Arbat, men den planen gick upp i rök. Istället begav vi oss till ett museum över slaget vid Borodino utanför vilket den ryska hjälten från Napoleons erövringsförsök stod staty. I Borodino-museets översta våning fanns ett stort kupolformat utrymme, vars väggar helt och hållet täcktes av en stor målning av drabbningen. Mat och dryck Lyste ofta med sin frånvaro. Vätskebrist, näringsbrist, dekabrist. Tillräckligt köttig och fet då någon gång när man kom åt den. Smör, smör, smör. Hotellmorgonmålet framkallar hos Eliel fortfarande snålvatten. Vi kan verkligen inte rekommendera gatuköken. Vattenhålet fanns hos Anna-Lena Laurén. Vodkan var billig. Punkt. 13

14 Till Berlin och en nyss skjuten beckasin på restaurangen Elki-pelki Vår Moskvaodyssé fortsatte till den megalomaniska Segerparken, där det bland annat finns ett stort torg, ett museum och ett skyhögt monument föreställande segergudinnan Nike och Sankt Göran och draken. Det är Tyskland som är draken och allt detta är alltså uppfört till minnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland i andra världskriget. (Man kan bara föreställa sig vilka reaktionerna skulle vara om man knystade något om Molotov- Ribbentroppakten och bakgrunden till krigets utbrott ) Segermuseets alarm tjöt i falsett när Mikael passerade dess detektor, en procedur som ofelbart upprepade sig vart vi än gick I museet hade man samlat massvis med materiel och reliker från Sovjetunionens stora fosterländska krig. Överhuvudtaget är minnet av andra världskriget starkt närvarande; monument över krigets offer står att finna lite varstans i stadsbilden. I museet fanns också en jättelik slavisk sal, vars väggar täcktes av namnen på Sovjetunionens hjältar. Bland utställningsföremålen kan ännu nämnas en löjeväckande marionett föreställande Hitler. Det pompösa museets toaletter utgjordes dock av föga imponerande gropar i marken (se s.2). Anna förtäljer oss om stora oredan Henrik Meinander är stark Följande punkt på programmet var middag, som denna gång blev regelrätt snägäremat vid ett par närbelägna gatukök. Måltiden medförde något oangenäma följder för ett antal av deltagarna, som muttrade någonting om tvättmaskin i magen och skickar imodium-räkningen till insten. Efter detta fick vi träffa Anna-Lena Laurén, rundradions Moskva-korrespondent, 14

15 som generöst bjöd på vin och tårta i sin lägenhet. Anna-Lena berättade flera roliga och intressanta anekdoter om sina upplevelser i Moskva och svarade snällt på alla våra frågor. Diskussionerna blev så många och långa att när vi slutligen tackade för oss (vinet var ju också slut) och begav oss tillbaka mot hotellet var det redan långt över midnatt. Denna kväll blev det inget längre nattsudderi. Lost in Translation I Hur som haver stapplade troppen ut genom hotellaulans dörrar efter en sedvanlig bordell med väntande och hattande hit o dit. Vi packade oss iväg mot vår metrostation VDKH och väl där slussades vi av de strida människoströmmarna mot Hades. Dagens huvudattraktion var Moskvas statsuniversitet MGU där vi skulle få möta representer för den lokala historiska instutionen. Efter en del yrande kunde vi slutligen ta oss ut i den stekande försommarsolen på universitetets kampusområde. Ute på gatan vimlade det av studenter och studentskor. Man kunde känna en aning av något hemtrevligt, studentikost sväva i luften. Förnimmelsen endast stärktes när vi gick in igenom en stalintida port mot humanistiska fakultetens byggnader. Vi kunde beskåda de lokala studenterna och studentskornas beskäftigt eller mindre beskäftigt skynda mot sina sysslor. Efter att vi besökt historiska instutionens utrymmen i en lätt förfallen 70-tals-byggnad och utbytt de därtill hörande artigheterna samt blivit tilldelade en pins guidades vi runt av en kvinna från historiska instutionen. Hon visste berätta att universitetet bar den ryske vetenskapsmannent Mihail Lomonosovs namn och hade grundats Medan hon berättade oss om detta spirade universitetets huvudbyggnad från Stalins glansdagar på 1930-talet mot skyarna bakom henne. När vi närmade oss denna kolossala koloss av gigantiskt storvulna proportioner (237m på höjden) kände nog vi arma kapitalister hur sovjeternas överlägsenhet förkrossade vårt borgerliga snusförnuft. Mul och klövsjukan går igen... Dag 3 Och på den tredje dagen uppstod den igen, nämligen expeditionen. Den som förmådde smällde i sig lite eller mycket (som Eliel) morgonmål. Jag kan inte låta bli att med ett visst mått nostalgi lite återge vad som bjöds, ty sällan har jag skådat en så prunkande frukostbjudning. Där fanns knackkorv och potatis, pastejer i olika tänkbara snitt, bakelser, de mest varierande brödsorterna med tillhörande charkuteri och andra pålägg, söt gröt och saftsoppa samt kronan på det hela: blinier med smetana och lök. Alma mater á la Moscovie 15

16 Byggnaden 2 som hade ett oöverskådligt antal rum, enligt vår guide - i linje med en viss tidigare guide- så många att om man dröjde kvar fem minuter i varje skulle inte ens livstid räcka till. Enormt var det tillika; dystra salar med stränga statyer som med vaksamt öga följde en tillfällig flanör och myriader av gångar och trappor. Byggnadens omfattning syftade till att rymma ett helt samhälle av vetenskapsidkare samt förse dem med allt vad de kunde i andlig och materiell väg behöva, där fanns förutom forsknings- och undervisningsutrymmen dessutom i tiderna biografer, butiker, sjukhus, museum och hotell. Samtidigt hölls ju dessa farliga men oumbärliga filurer under uppsikt, fick man konstiga påfund på hjärnan så kunde en patrull med bister uppsyn knacka på dörren sent en kväll.. Väl efter rundvandringen då vi även besökte spiran (en av Stalins huggtänder ) satt vi och pustade ut på trappan till ingången lyssnandes mer eller mindre uppmärksamt ett par0 föredrag. Kvällen skulle dock innehålla ytterligare program i form av besök på Novyi Opera och därmed tvangs vi till uppbrott från vårt vegeterande på trappan för att hinna byta kläder. Efter metroäventyr ploppade vi upp gud-vet-var-i-moskva och nådde operan som var belägen i något slags park där moskvaborna såg ut att ha en riktigt trevlig kväll. När jag (Eliel) stigit in i själva byggnaden och passerat metalldetektorerna hörde jag kort därpå ett väldans alarmtjut, vände mig om och såg en konfunderad Mikael utbyta meningar med vakterna. Efteråt kan man ju tycka att detta var ominöst med tanke på kvällens händelser. Fruktansvärt trött som man var efter allt rantande blev operans mjuka fåtöljer ett svårforcerat hinder för uppmärksamt åhörande/åskådande av pjäsen. Så gled också kärleksdramat, förlagt i triangelns och fyrkantens kungadömen, ihop med bilder ur åskådarens förvirrade inre verklighet... Därpå åt vi gott på en närbelägen restaurang och tog ett par snapsar, trots att visorna inte alls ville lossna ur sällskapets stämband. Någon drog härav slutsatsen att föreningen Historicus r.f. blivit en icke-sångkunnig fanta- och Moskovitisk arkitektur Överdimensionerad, pompöst värre. Den lille studenten kunde känna sovjeternas förkrossande makt när han stod inför det 239m höga MGU:s huvudbyggnad. Gatorna breda och långa, tillåter taxichaufförerna piska sin Volga till 110km/h. Dagsransonen av Leninstatyer: min. 2 st./dag., dito för hammaren och skäror x st./dag. Men... diarréförening (åsyftande på tidigare åkommor och dryckesvanor under resan). Härefter var det dags att styra kosan mot hotellet för att under sista natten i Moskva vila ut litet. Någon fick ändå på hjärnan att se Röda torget, vi hade ju trots allt bara sett skymten av denna berömda skvär. Trots att klockan småningom närmade sig midnatt anslöt sig hälften av rese-ekipaget till företaget och banade iväg med nästan sista metron. Torget lyste faktiskt rött, portbyggnaden var röd, Kremls murar var röda, det fanns röda stjärnor i tornspirorna och Leninmausoleet var också rött. Dessutom var torget avlångt och öppet. Allt detta kan deduceras ur turistfoton, det som man inte däremot kan deducera ur dem är milisens godtyckliga beteende. Trots illvilligt uppsåt på hjärnan betedde vi oss mönstergillt och hedrade torget med en försynt slurk ur vodkaflaskan vilket inte alls tycktes störa någon. Förutom en uttråkad milis som haffade åt sig olyckskorpen Mikael och frågade vad månne farbror Putin tyckte om att ungdomen drack sprit på Röda torget. Efter en stunds yrsel stod ett dussin förvirrade historiker runt en kryptisk polisman. Strax därpå vandrade två av milisens kollegor förbi i full mundering med två kvittrande moskovitiskor under armen förbi, efter ordväxling och telefonlån fortsatte pattsituationen tills milisen beordrade den onda flaskan åt helvete och avkrävde ursäkt åt Röda torget och sargad nationell stolthet. Mot Spalernajas hålor bär vägen nu...? Vi kunde äntligen andas ut och i synnerhet Mikael som redan sett sig själv skaka galler i någon unken fängelsehåla på Lubjanka. Kvällen krävde att bli avrundad med något nervlungnande, så vi klämde oss in på en 16

17 labyrintaktig klubb och slog oss ner i en loge. Vi blev serverade utmärkt äppeltobak ur en vattenpipa framburen av någon som spökat ut sig i vida byxor och en fez. Utmattade av dagen satte vi oss i svarta taxi-volgan som susade 120km/h nerför Prospekt Mira beskyddade av helgonen på instrumentbrädan. Dag 4 När den fjärde dagen randades började nog hela rese-ekipaget känna av resandets utmattande karaktär, i synnerhet de som inte av orsak eller annan försett sig med tillräcklig nattsömn. Ännu skulle vi dock hinna med Sjeremetjevska släktgodset från 1700-talet i utkanten av Moskva samt Tre-enighetsklostret i Zagorsk en bit mot Jaroslav. Vi steg på bussen och begapade det ryska stadsvimlet runtomkring oss som de turister vi var. Bussresan var på det hela mycket angenäm. Om Sjeremetjevska godset kan sägas att, som i regel allt i Ryssland, var det stort. Uppenbarligen hade Sjeremetjevs varit mycket rika, och varför skulle de inte ha varit det då en kvartsmiljon livegna slet för dem gratis. Som kuriosa kan nämnas att godset hade en park i både engelsk och fransk stil, ett orangerie, flera stugor (italiensk, fransk och schweitzisk), en grotto som såg ut som en grotta i ett hus ornerat med snäckskal inuti. Karaktärsbyggnaden var ljusröd och om man bortsåg från de snälla skolbarnen som drällde omkring kunde man med föga ansträngning höra hovklapper och vagnskarossers gnissel i anstormande mot paradingången. Åter på bussen fick vi höra ytterligare föredrag och dra andan i förberedelse för det heligaste klostrets guldkupolers glans. Och glo på ryssmyllret 3 utanför bussfönstren. Matförsörjningen fungerade inte i Zagorsk(sic), utan vi hade sonika bortglömts. Som tur var hittade vi en stämningsfullt inredd restaurang som skulle ha emanerat av äldre, goda tider utan 40 TOP som dånade ur högtalarna. På sätt och vis var det talande för dagens Ryssland Ryssar (moskvabor,så att vi inte drar alla över en kam, bevare oss väl) Ovänligt och trumpet folk, dryga och sega med fåraktig uppsyn. Gäller i synnerhet miliser, passkontrollörer och folk i servicebranschen. Humorministrar för hela slanten. En log. där moderna världens toner ljuder i fridfull disharmoni med de gångna århundradena. Samma fenomen märktes på klostret där ryskor var väldigt angelägna att täcka håret men ändå strutta omkring i minikjol. Klostret grundades av hela Rysslands skyddshelgon S:t Sergius och är således en nationell helgedom. Det är omöjligt att undvika banaliteter och plattityder när man beskriver klostrets karaktär. Det var storslaget, överdådigt. Sätter man fantasin till det överväldigas man av tanken om hur mycket möda, besvär, arbete och fyrk som gått åt prisa allsmäktige faderns, gudsmoderns och sonens ära. På sätt och vis var det synd att förnimmelsen av helighet som så ofta är närvarande vid ortodoxa helgedomar skymdes undan av en starkare känsla av att man vandrade omkring i en temapark. Endast i en liten sidokyrka kunde man känna något av fromhet i luften. Nu befann vi oss slutligen på återtåg och efter att ha anlänt till Moskva och Leningrad-stationen var vårt äventyr så gott som slut, endast lite vimsande på stationen i omgivingen, frenetiskt matsökande och postkortsskickande återstod. Upp på tåget klev en tropp resenärer i olika sinnesstämningar; en lättad, en annan vemodig, båda hade de dock tagit sina steg på rysk mark något man sent glömmer. Ett varmt tack riktas till Henrik, Derek, Jessica, Aapo och Mirja för ett gediget och omväxlande program, och för strapatser vi aldrig kommer att kunna förtränga. Å alla deltagares vägnar genom Eliel och Tobias Resans enda fritid Två och en halv timme på Leningradstationen belägrad av tiggare, fyllon, boaormar, teknomusik, neonljus avgaser, avskräckt av gatuslagsmål och svindyr öl. De om de. 17

18 Den okänd Papyrus 2/07 SÖNDER-SIDAN Tove Foppa Mirja, Kiras och Mikael Eliel Gumma Samuel 18 Tobias, Samuel Kira och Tove

19 KIra och Sophie Jonas Mikael a tyska soldaten Tobias, Samuel och Kira Don t look back in anger... Derek Tobias med mul och klövsjukan 19

20 Historikerns ABC Text: Eliel Kilpelä, Henrik Litonius, Tobias Pettersson Absolutist När ingen super vaknar vreden -gammalt djungelordspråk. Akademisk kvart Tillåten försening. Alina Neutral mark där vi dricker pissljummen snaps med våra ugerkompisar. Alkoholism Vägen är bättre än ändstationen. Assistent Killen som får betalt för att veta vad du borde göra. Bakfylla Träningsvärk inför den stundande alkoholismen. Bandiera rossa Föreningens skrik efter utsugarblod. Kan med fördel framföras på Nylands Nation. Bornera Leder tankarna osökt till pornografi. Cui bono? Det frågtes blott, men gavs ej svar. Till vilken nytta? Så gott som all slags verksamhet och de uttrycksformer de tar sig är onödiga och meningslösa när man verkligen fördjupar sig i frågeställningen cui bono? och betraktar världen genom desillusionens och skepticismens linser. Men man kan också hävda att meningslösheten, eller alternativt meningen, endast existerar som ett uteslutande subjektivt fenomen, vilket innebär att begreppet som sådant inte finns i sin egentliga betydelse. Varje enskild person avgör alltså om någonting är meningslöst eller inte, och som ett i sig självt isolerat fall har personen alltid rätt. Detta medför i sin tur att det blir meningslöst att fråga sig om olika aktiviteter, företeelser, och varför inte personer, i ens omvärld har någon mening eller gör någon nytta. Såvida man inte ser en mening i att kontemplera över exakt hur futila, ointressanta och hycklade saker och ting, och framför allt man själv är, och på så vis låter cui bono?-mottot slå knorr på sin egen svans. (Denna text utgör dock ett undantag, för den är alltigenom meningslös oberoende av vem som betraktar den.) Dryck Öl 1,20, cider 2,50, snaps 1, 12-årig single malt whiskey 3. Exilen Våran möteslokal. Syndens näste, skulle man hoppas. Fil.stud. Värnar om mänsklighetens intellektuella arv och dess kulturella framåtskridande och förkovring. Lyser som en hoppets fyr i förtryckets mörker. Men snoppen är för kort. Foppa Ph.d. står för Pimpin hoes degree. Se Nisse Kosmopolit. Gamyl Osaliga andar som hemsöker föreningen. Gilgamesh-eposet Hjälten Gilgamesh leker med Pukku och Mekku. Pukku och Mekku trillar ner i underjorden. Gilgamesh skickar sin bästis Enkidu efter dem, men Enkidu blir också där. Gilgamesh är en smutsig mesopotamier. Gradu Insikten att efter tio års studier belönas du med ett utprintat diplom i en Tiimari-ram. Gulis Bakom sig har hon en lysande framtid. Gästboken För småtimmarnas bittra insikter. Hemsidan Den finns. Historiaden Årligt superi under sportens täckmantel. Se Kleio Historicus Den åker ut som muckar gräl, stäm in i rundan nu, sup med liv och själ -Faust Historiska föreningen För en ynka slant får du en hisnande tidskrift genom postluckan 4 gånger i året. HSF-HOL Historiestuderandenas förbund. Alldeles vansinnigt spännande. Humaniora Mänsklighetens kollektiva strävan efter meningslösheten. 20