För att inte avslöja vissa inblandades identiteter har en del fakta ändrats. Ett fåtal spekulationer förekommer för att bättre förklara skeenden.

Transkript

1

2 Den vedervärdige originalaren -en hatbok Tillägnad Sanna en verkligt fin människa som gjorde fel val och lämnade oss alltför ung. Jag önskar du valt annorlunda, det är det som inspirerar mig att kämpa emot. Ni skall lära er sanningen och sanningen skall göra er fria. Bibelcitat över Stagneliusskolan skolingång. Den vedervärdige originalaren -en hatbokbygger på verkliga, sanna händelser. För att inte avslöja vissa inblandades identiteter har en del fakta ändrats. Ett fåtal spekulationer förekommer för att bättre förklara skeenden. Tack Roy, Lena, Marianne, Pia, Marie-Louise, Bruno, Kristian, Jan E, Tony, Peter, Yvonne, Victoria, Roger, familjen, riktiga vänner, arbetskamrater, pubvänner och alla ni andra onämnda, men inte glömda, för ert stöd och hjälp under denna för mig så svåra och hemska tid som boken skildrar. Utan er hade jag inte klarat det. Så är det. Särskilt tack till Beems för all hjälp med korrekturläsning, råd och annat. författaren och BookWorks, Stockholm Alla rättigheter är förbehållna författaren och BookWorks varför eftertryck, helt eller delvis endast får ske med BookWorks uttryckliga och skriftliga tillstånd. Gäller även citat från boken. Grafisk form och layout: StyleWorks ISBN

3 HAN VAR EN hyfsad originalare. Han kunde sina typsnitt och han hade den där sortens petiga perfektionism som verkligen tillfredsställer andra originalare, men som mottagarna är likgiltiga för. Ett jobb som borde ta en halvtimme tog oftast en hel dag att göra. Men han kallade sig själv art director, och det var han inte. Som många andra i den titelsjuka reklambranschen. Därtill saknade han kreativitet, kommunikativ förmåga och framförallt empati. När det kom till att förstå andra människor och kommunicera var det bästa han kunde åstadkomma att imitera det som var populärt för ögonblicket i de trendmagasin han läste. Och formgav sitt eget liv efter. Han hade dock tur och hade lyckats bli anställd på ett ställe där de inte kunde avgöra skillnaden till en början. De tog hans varumärkesnoja för att han stod för kvalitet (han kände ju till dyra märken som de själva ännu inte hade hittat i de s k rätta magasinen). De insåg aldrig att varumärkena ersatte både personlighet, karaktär och kreativitet. Det är hans genväg till att förställa sig. Fast på den nivå reklambyrån befann sig fanns egentligen inte heller något behov av kreativitet eller intresse för kommunikation. De var med andra ord ganska typiska reklam personer, mer upptagna av att vara reklamiga än kommunikativa. Med kunder från B- och C-listan. Det var där han hörde hemma och fortsatte höra hemma efter han fått gå. De hade vaknat till och sett vem han var. De flesta gör det, men vissa alltför sent. Han hade dock fått sparken från alla jobb han haft till dess han mötte några som var villiga att låta honom frilansa. Själv hade han en helt annan uppfattning om sin talang och förmåga, även om han erkände att helst ville han inte jobba alls. Ett mål han lyckades uppfylla mycket väl de senaste fyra-fem åren. Hans självbild var rätt typisk för det yrke han ville syssla med, inte helt och hållet i samklang med verkligheten. Han var en varumärkessnobb som föraktade de varumärken som vanliga människor gynnade. Nej, de han skulle stödja var de som kostade väldigt många gånger mer än vad arbetet eller materialet förtjänade. Inga Nike eller sådana varumärken, även om han bytte till SonyEricssons fula telefon T610 som då plötsligt blev snygg! Men så köpte han den för en krona också. Möjligen kunde han tänka sig Hugo Boss, men det var egentligen lite för plebejiskt för honom. Tyvärr hjälpte det honom inte för hans dåliga hållning, mindre skönt spolformade silhuett och snobbiga urval tillät bara vissa färger och aldrig en riktig kombination av dem. För han kunde inte bära upp kläderna, så han blev inte direkt en förebild för sloganen att kläderna gör mannen. Oavsett priset. Till hans dolda förtvivlan kunde de flesta killar se stiligare ut i H&M än han gjorde i sina löjligt dyra märkeskläder. Det berörde honom dock knappast för han hade aldrig lyssnat på andra eller brytt sig om några åsikter förutom sina egna. Det är ju så för den som saknar förmåga att sätta sig in i andras situation, förhållanden eller känslor att de spelar ju ingen roll. Det var bara vad han själv tyckte som hade någon som helst relevans och därför ansåg han sig inte bunden av några sociala konventioner. Det han föraktade allra mest var det att han skulle behöva anstränga sig. Han hade bara två mål i livet; att jobba så lite som möjligt och bo så billigt som möjligt i Stockholms innerstad. Han var aldrig heller rädd att föra fram dem i alla samtal, och till slut skulle han lyckas på sin bäste väns bekostnad. Hans allra mest unika egenskap som hjälpte honom i den egotrippade och självförtroendesuktande reklambransch han ville jobba i, var hans absoluta förmåga att veta att han och bara han alltid hade rätt. Den kanske viktigaste egenskapen av alla för de wanabees som drogs till pengarna, glamouren, det ofta relativt lätta jobbet och titlarna. Det var därför det var så viktigt för honom att kalla sig AD, även om han sällan eller aldrig

4 utförde en ADs jobb. Ändå var det bara ett enda av hans jobb som någonsin hade uppmärksammats av andra än de som betalat för det. Då var det inte logotypen han hade skapat utan affären andra hade skapat, som fick uppmärksamhet. För ärligt talat var logotypen ungefär lika spännande som hans gråbeigebruna klädstil. Men den var säkert typografiskt korrekt och tog bra många timmar att komma på. Han skröt dock sällan om den, eller om sina andra jobb. Så kanske hade han en viss självinsikt ändå. Ännu mindre gav han, likt så många i branschen, andra beröm för deras jobb. Han heter Sune Tjärrnäs och det var väl ungefär det mest spännande med honom tills den dag han beslöt sig för att förråda sin bäste vän. Tagna namn är ju inte alltid så spännande numera, men det var ju åtminstone inte låtsasadligt som så många andra nya namn. För trots det grundmurade förtroende han hade för sig själv hade han fram till dess levt ett synnerligen oanmärkningsvärt liv. Ett liv som aldrig hade påverkat någon annan människa på något avgörande sätt. Något som skulle komma att ändras när han stal sin bäste väns liv och nästan knäckte denne. De hade känt varandra i nästan tio år och umgåtts i åtta. Det enda Micke kan säga idag är att trots att Tjärrnäs var den han umgicks mest med, är han väldigt stolt över att han aldrig någonsin kallade denne sin bäste vän. Även om Micke förmodligen var hans. Det fanns alltid något där som gjorde att Micke tvekade, men att Tjärrnäs skulle visa sig vara ett sådant vedervärdigt äckel det kunde han aldrig ens gissa. Han heter som sagt Micke. Han funderade inte så mycket över varför, men det saknades ryggrad hos Tjärrnäs. Han stod liksom aldrig för något, lika lite som han hjälpte till om det inte passade honom, oavsett hur mycket Micke ställde upp för honom. Nu efteråt har han förstås ofta undrat över varför han accepterade Tjärrnäs, fast han aldrig kom att lita på honom. Kanske var det så enkelt att han var där. När han var borta saknade Micke honom inte en enda sekund. Ungefär som ett dåligt äktenskap där man egentligen inte har några känslor för den andre, men det ändå finns gemensamma saker som där. I deras fall delar av jobbet, då de jobbade med ungefär samma saker, macen och förkärleken för att gå ut och ta några öl. Annars kunde de väl inte vara mer olika. Micke är blyg och tillbakadragen, försiktig med andra människor särskilt med att ta kontakt med dem. Kanske med förmågan att förstå människor, men när han själv är inblandad är den förmågan av någon anledning oftast bortkopplad som blygsamheten hos en 50-eurohora i Paris. Konstigt för en människa som Annars ses som ovanligt perceptiv. En dualitet som verkligen inte hade varit någon tillgång i livet. När hans egna känslor var bortkopplade hade han inga svårigheter att se vad andra går för, men så fort Micke brydde sig kunde han lika gärna checka in omdömet, särskilt om man ska döma av hur han ändå ville lita på Tjärrnäs. För sådan var han, släppte han in människor i sitt liv ställde han upp för dem och litade på dem. Utan att närmare reflektera över dem. Ingen av Mickes vänner gillade Tjärrnäs, och Micke höll sig ovanligt nog inte med vänner som är jasägare eller som liknar honom själv. Därför är de alla väldigt olika honom, men till skillnad från Tjärrnäs har han alltid kunnat lita på dem. Ändå har han nog ställt upp mer för Tjärrnäs än för de andra vännerna på många sätt. Och som Tjärrnäs betalade tillbaka. Vännerna kallade Tjärrnäs, Silverfisken bakom hans rygg. För han har ett ansikte

5 som en aborre eller om det var en gös, för att det lilla hår han hade i en mindre Robin Hoodare var silverfärgat, och allra mest för att de tyckte han saknade ryggrad. Silverfisken blev senare det mer distinkta Fishface. Det namn han numera är känd under hos alla som har anknytning till Micke. Ett namn som passade honom mer än det tagna namn som han Annars aldrig lyckats göra känt. Inte heller Micke var någon över sig framgångsrik person, även om han kanske omsatte upp mot tio gånger så mycket som Tjärrnäs de senaste åren och även hade åstadkommit en hel del saker som hade märkts både i och utanför den bransch han mestadels jobbat i. Senast under våren hade han faktiskt beskrivits som reklamfilmsguru av någon som föreläste om reklamfilm i en gymnasieskola i Stockholm. Micke måste varit den guru i världen som fått absolut minst uppmärksamhet i den bransch han hade blivit kallad guru i. Men tillnamnet har gett honom ett mycket gott skratt. Micke är en mångsysslare, något som aldrig har setts med uppmuntrande ögon i svensk reklam, eller svenskt yrkesliv överhuvudtaget. Han har dock aldrig kunnat hålla sig bara till en sak, det blir ju så satans långtråkigt att bara skriva copy eller göra art direction, eller bara regissera eller bara göra original. Dessutom saknade han väl den där statussjukan och karriärambitionen som hade kunnat hjälpa honom säga och göra rätt saker för att bli framgångsrik. Eller slicka rätt arsle. Han var mer begåvad i att göra rätt arsle svinsurt genom att säga rätt sak vid fel tillfälle. Fast det mest utmärkande för Micke var hans osvikliga förmåga att alltid råka illa ut. Kanske helt enkelt därför att han alltid ville tänka väl om människor han mötte. Han kunde helt enkelt inte vara ens självförsvarsmässigt misstänksam mot andra människor. Händer något så händer det honom, ett faktum han hade kommit att lära sig att acceptera - för vad var Annars hans val? Å andra sidan förklarar det inte varför han också alltid skadade sig, slog sig eller hamnade i fel situation oavsett vad han försökte göra. Kanske var svaret att han försökte göra något. PERNILLA OCH MICKE jobbade på en nystartad tidning. Det var dock inte första gången de hade träffats. En gång i tiden hade Pernilla varit en något bångstyrig och svårkontrollerad medlem av Mickes amatörteatergrupp i den stad där de bägge växt upp söderut i landet. Talangfull, men kanske inte den mest disciplinerade. Definitivt svår att glömma, inte minst för hennes hållning och fantastiska hår. De har stött på varandra flera år senare när Pernilla gick samma utbildning som Micke hade gått några år tidigare. De hade dock ingen kontakt då. Så det var med en viss oro Micke hade lärt att de skulle jobba ihop på den nya tidningen. En helt obefogad oro, för det visade sig vara det bästa partnerskap han någonsin haft, även om det bara var jobbmässigt. De kompletterade varandra perfekt, Micke hade förmågan att se bortom det uppenbara och hitta nya vinklar. Pernilla höll honom på mattan och såg till att det blev läsligt också. Där Micke var intuitiv och impulsiv var Pernilla genomtänkt och kontrollerad. On top of it. Pernilla hade omdömet, Micke gillade att chansa. Monika var den första som anställdes en tid efter tidningsstarten. Ägarna hade sin kandidat men Pernilla och Micke röstade för den mer framåt, något aggressivea tjejen som var i deras ålder. Särskilt Pernilla ville verkligen ha Monika, Micke hade inte riktigt engagerat sig i nyanställningen på samma sätt. Han hade nog med att lära sig jobba mer

6 journalistiskt efter att i många år enbart jobbat som copywriter på byråer och som frilans. Herregud, han fattade ju inte ens det där med datamaskiner. Även om han hade jobbat med en lånad mac för tidningens föregångare i flera år. Och dessförinnan en klassisk Amstrad som han aldrig hade lärt sig ens grunderna i. Det var nog ingen slump att han de första månaderna med macen tog för givet att pilens riktning följde sladden och därför musade runt med musen bak och fram. Något som väckte hans mer datorvana polares stora nöje när de upptäckte det. Han hade alltid varit en slow starter, även som friidrottare. Å andra sidan var han så gott som alltid ifatt och förbi de flesta redan före upploppet. Ungefär då började han också tröttna, han hade en låg uttråkningströskel. Monika var ett datageni jämfört med de andra på tidningen. Vilket dock inte väckte Mickes intresse där och då. Hans intresse för datorer och vad de kan utföra kreativt, eller ska vi säga macintosh och vad den kan göra kreativt, kom först efter att han hastigt lämnat tidningen. Hon hade kommit dit för att ta över arbetet med layouten och han fann sig snabbt i den speciella atmosfären med typiskt tidningsrå ton och skämtlynne. Plus redaktionshunden Max som tyckte det var kul att sitta i hennes knä medan hon jobbade. När han inte låg och sov på det stora bordet mellan Monika och Micke. Monika och Micke bodde i närheten av varandra och det föll sig naturligt att Monika började åka med Micke till jobbet. Det gjorde att de snabbt blev vänner och då Monika tyckte om Max hjälpte hon gärna till med att ta hand om Mickes första foxterrier. Det innebar också att Micke lärde känna Sune Tjärrnäs som var hennes sambo. De höll just på att renovera en ovanlig lägenhet i Vasastan efter att bott på en del olika platser i Stockholm sedan de kommit dit från universitetsstaden. Micke hade ingen direkt relation till Tjärrnäs. Tyckte han var en rätt överdriven typ som gärna satte sig på höga hästar. Men de tre umgicks alltmer och Tjärrnäs tog gärna chansen att hänga på något av de projekt som Micke, inititiativrik som alltid, drog igång med tidningen. Tjärrnäs fick därmed också chansen att göra en del små layoutjobb åt tidningen samt följa med och träffa en del av de riktigt stora reklamnamn som Micke lyckades få att åka till Stockholm. Micke lät honom också göra en del reklamjobb för de här projekten, för att hjälpa honom att få erfarenhet. När arbetsgivarna behandlade en av de anställda på ett orättvist sätt fick Micke nog. Sann till sin impulsiva natur sade han upp sig och såg fram emot att börja frilansa på heltid igen. Lika sant skulle han få ångra sig, för åren på tidningen hade stämplat honom som journalist mer än copywriter vilket han själv såg sig som på den tiden. Som sagt, mångsysslare är lika populära i reklambranschen som tattare var på herrgårdarna för hundra år sedan. Värsta jobbintervjun han hade var när han sökte ett copyjobb och det visade sig att han var mer meriterad som AD än den AD han skulle jobba med! Så bara för det valde Micke att starta ännu en karriär genom att helt plötsligt bli intresserad av datorer och bildbehandling. Han hade en bakgrund inom fotografi och hade haft en separatutställning, men slutat på grund av blasket med kemikalier och mörkrumsarbete. En kurs i Photoshop skulle dock ge honom lusten för bilder tillbaka. Á la carte! Något som skulle leda till att han tidigt jobbade med webbdesign och idag mestadels sysslar med olika former av grafisk formgivning. Skriver gör han ogärna numer. Med entusiasm lärde han sig datorerna och fick en del hjälp av Tjärrnäs som hade jobbat med macen som kreativt instrument, medan Micke bara använde den som skrivmaskin. Det var en del att lära sig och ännu mer att lära sig tycka om att lära sig.

7 Plötsligt bröt Monika upp från lägenheten och förhållandet med Tjärrnäs. Micke frågade, men hon ville absolut inte säga varför, inte ens till Pernilla tydligen. Micke tyckte aldrig han hade rätt eller intresse av att forska i det. Det var deras sak. Visst kändes det lite underligt, men det var ju deras ensak. Idag önskade han mer än något att han hade fått veta varför, något han fick veta först när det var för sent. För då hade han aldrig släppt in Tjärrnäs i sitt liv och gått på hans manipulationer. Jag vet inte varför hon lämnade, var Tjärrnäs standardsvar när frågan kom upp och med det vann han Mickes sympati. Alla vet ju hur knepiga tjejer kan vara. Inte minst Micke som hade en del dåliga erfarenheter på området. Det visade sig senare att Tjärrnäs självklart hade vetat precis hela tiden varför Monika inte stod ut med honom, han bara ljög om det. Något som Micke började misstänka något år innan Tjärrnäs verkligen slog till. Micke borde ha blivit förvarnad när han upptäckte det, men just då tyckte han helt enkelt inte det spelade så stor roll. Han hade inte haft kontakt med Monika sedan hon flyttade från Stockholm. Tjärrnäs och Micke kom under åren att umgås alltmer. Sune Tjärrnäs hjälpte Micke i början med att behärska macen och senare hjälpte Micke honom att lära sig göra webbsidor. Tyvärr kunde han aldrig lära Tjärrnäs att kommunicera, så de kom att representera två helt olika riktningar. Micke hade inte mycket till övers för den ytliga form av reklam som Tjärrnäs representerade, och denne hade liknande åsikter om Micke. Den stora skillnaden var hela tiden att Micke försökte, både att lära sig mer och komma fram. Tjärrnäs var nöjd med status quo och brydde sig inte särskilt mycket över att han förlorade jobb efter jobb. Jo, lite brydde han sig. Han gillade ju onekligen pengar och nu hade han svårt att behålla lägenheten han hade köpt för jättevinsten han gjorde på sin och Monikas lägenhet. För faktum var att han var betydligt bättre på lägenhetspekulationer än han var på att jobba ihop pengar. Och tyckte säkert mer om det också. Det var alltid Tjärrås som tog initiativet till ett ökat umgänge. Oftare och oftare ringde han och ville att de skulle gå ut och ta en öl. Vilket länge var närmast en omöjlighet för Micke som hade hamnat i den värsta slumpen i sitt liv. Jobbuppdragen var helt borta och han kunde inte som tidigare jobba extra med att köra limousine eller taxi. Senast han hade sin lågkonjunktur hade han gjort det och haft så kul att han ett tag körde mer limo än jobbade med sina egna uppdrag. Det var ju lite roligt att se hur vissa kändisar betedde sig. Som miljonären och musikkändisen som alltid raggade brudar på Caféet och tog limo hem till dem, och lät tjejen betala. När limobranschen gick upp i limningen i början av 90-talet hade han börjat köra taxi åt en granne och det slutade i en ren katastrof. Både personligt och jobbmässigt för en lång tid. Efter några månader i ett tortyrinstrument som kallades Volvo 245 eller nåt sånt, var Mickes rygg som aldrig varit bra, helt körd. Det tog två års sjukskrivning och ett oändligt antal läkarbesök att ens börja få reda på vad problemet var. Det krävde också en nästan fyra månader lång vistelse på smärtkliniken på Nynäshamns sjukhus. Där fick han dock den sällsynta diagnosen äntligen bekräftad och han fick ett nytt sätt att leva. Det var slut med biobesök och teaterupplevelser, samt långresorna till USA han hade gjort årligen tidigare. Han kunde helt enkelt inte sitta ned särskilt länge utan att ryggskadan som delvis berodde på en medfödd skada orsakade sådan värk att han inte stod ut. Det var inte så svårt att anpassa sig till det nya livet. Visserligen saknade han bio

8 och teater, men det fanns ju ändå video. Han fick vara lite tålmodigare när en ny bra film dök upp och vänta på först VHS- senare DVD-släppet. Kanske blev det också lite dyrare än biobesök, å andra sidan fick han ju en bra filmsamling. Micke var bra på att vara å andra sidan, han hade förmågan att kunna se saker och ting ur olika synvinklar. Något som gjorde honom till en bättre kommunikatör förmodligen, men som också komplicerade hans liv särskilt i en bransch som sålde enkla, svartvita lösningar. När Mickes liv kom på rätt kurs igen och han började tjäna pengar kom Tjärrnäs samtal allt oftare. Detta trots att den perioden behövde Micke inte direkt hjälp med macen då han tvingades jobba med pc. Han hade sökt jobb efter jobb och inte bara de uppenbara, som Tjärrnäs knappt ens gjorde när han fick sparken från sitt sista fasta jobb i slutet av 90-talet. Tjärrnäs vägrade ens söka jobb utan levde på sina lägenhetsaffärer och enstaka, mycket enstaka uppdrag från några få byråer. Micke hade verkligen fått slita för att vända sitt liv, han uppskattade att han gjort närmare tvåtusen utskick och sökt jobb runt 600 gånger innan han fick det att vända. Varken arbetsförmedlingen eller han själv kunde förstå varför han inte fick jobb, det var ju inte så att han inte var kvalificerad för jobben han sökte. En personlighetsfråga? Ett av alla de jobb Micke hoppade på ledde till en tjänst som efter bara någon termin kom att bli rektor för deltidsutbildningen på en av reklamskolorna. Den av skolorna som hade den i särklass bästa utbildningen för den som ville jobba med det nya mediet, internet. Tyvärr hade internetboomen redan börjat ebba och det jobbet varade bara i knappt två år. Sedan ville ngen längre ville utbilda sig inom webbdesign. Men Micke hade haft roligt och kommit ur sin isolering. Den isolering, och svikande självkänsla, som slår ut de allra flesta som drabbas av ofrivillig arbetslöshet. Och som är mer knäckande än den ekonomiska katastrof det innebär, särskilt för en frilansare som inte har samma säkerhetsnät som anställda oftast har i form av a-kassa och vidareutbildningsmöjligheter. Utbildningar fanns ju och arbetsförmedlingen erbjöd gärna chansen, om man gick Musse Pigg-kurser i att lära sig söka jobb och ville bli svetsare i Korpilombolo. Eller städare på Danderyd. Inget av jobben särskilt lämpligt för Micke som hade sin rygg och sin astma att dras med. Ursäkter samhället inte gärna lyssnade på. Lika lite som hans förslag att hans köldastma borde klassas som yrkesskada, så han fick en pension i Italien eller Annat skönt klimat som inte skadade hans luftrör mer. Tjärrnäs ringde allt oftare. Kanske började han också lida av ensamhet och tristess när han inte jobbade. Internetsurfande hela dagarna är bara så kul. Det var säkerligen 75% av tillfällena som Tjärrnäs föreslog att de: skulle gå ut och ta en öl om en stund. En fråga som alltid följdes av ett manipulerande och förhandlande om när. Micke hade hunden och ville först gå ut med honom, Tjärrnäs saknade mycket tiden på reklambyrån på Kungsholmen där han ofta hade hamnat med chefen på krogen på vägen hem. Observera han saknade inte jobbet han fått sparken från, utan den sociala biten med chefen som alltid bjöd för de hade samma väg hem. Han var en typisk efter-jobbet-drickare, Micke mer en sent på kvällen-drickare. Bägge var synnerligen morgontrötta. När tiden var färdigförhandlad och där vann alltid Micke för han vägrade gå ut, utan att först gått ut med Max. Då följde schackrandet om vart, för Micke föredrog pubarna i Birkastan där han bodde och de var inte riktigt fina nog i Tjärrnäs ögon. Han föredrog platser som Cliff Barnes, en annan loser, och senare Storstad och dess systerställe. Platser som matchade hans mer pretentiösa syn på sig själv. Micke var

9 mest intresserad av att stället skulle servera den öl han nu kunde dricka, istället för husets billigaste slask. Plus att han tyckte om att ha nära hem. Tjärrnäs försök att manipulera var rätt trista och uppenbara. Tråkigt nog för honom hade Micke vissa principer och dem ruckade han inte på. Den viktigaste av dem var att först ta hand om hunden och så gillade han sina ställen, även om han allt oftare gav in för Tjärrnäs försiktiga tjatanden och gnällanden så de ofta hamnade på Cliff Barnes bland efter jobbet drickarna med högre profil. Den sorts människor Tjärrnäs hellre ville identifiera sig med. Det var inte så lätt att komma tidigt när han hade kurser de flesta kvällar och sedan skulle ut med hunden. Dessutom hade han en benfast princip att inte dricka om han skulle jobba dag dagen efter. När jobbet på reklamskolan upphörde var det ett par tuffa månader, men ekonomin var fortfarande bra, så Tjärrnäs och han dök ofta upp på någon pub för att tjafsa lite om lite av varje - men knappast något bägge brann för. Micke brann för sport, det vill säga fotboll i form av Djurgården och Chelsea. Vad Tjärrnäs brann för upptäckte han aldrig under deras år som vänner, möjligen konstig musik som lät som ett gäng japanska chimpanser på ecstacy som fått tag i en trum- och basmaskin på högsta volymläge. Definitivt Peter Greenaways filmer. En konstform Micke väl inte riktigt hade omfamnat. Våren 2002 blev tung för Micke. Först upphörde jobbet på skolan, även om han hade kvar en del av sina andra uppdrag. Sedan inträffade katastrofen. Max dog i hans armar en sen aprilnatt. Max hade börjat halta under vintern men veterinären vid Norrtull kunde inte upptäcka vad felet var. Max var en av deras favoritpatienter och de hade avlägsnat hans kulor för testikelcancer några år tidigare. Max älskade trots det att gå till veterinären. Det var bland det bästa han visste på grund av de andra djuren och personalen. Han trivdes verkligen där och besöken blev allt fler. Men älsklingsveterinären kunde inte hitta felet. Då Max var över tio år började hänsyn till ålder och sånt dyka upp till Mickes förtvivlan. Han hade iskallt räknat med minst fem år till med sin livskamrat, för något mindre än det var aldrig Max. Den skönaste och coolaste hund som någonsin dominerat parken. En riktig alfahanne utan någon rädsla och med en obändig vilja och nyfikenhet. Visserligen fanns det en förhöjning av njurvärdena och då dök frågan om Maxens vana att hoppa i fontäner och vatten för att dricka under promenaderna. Micke tyckte också han drack lite väl mycket vatten, men Micke hade ju inte haft hund tidigare och visste inte vad som var normalt. Maxens form varierade och varje gång han verkade hängigare tog Micke honom till veterinären. Själv kunde han avstå både medicin och läkarbesök när pengarna var svåröverkomna, men han vägrade spara ett öre på Max. Han hade också skaffat bil sommaren innan. Helt enligt hans princip om att antingen ha en ny bil eller en riktig skrotbil som man körde så länge den klarade det, och när reparationsräkningen blir för stor är det dags att skrota den. Men än så länge rullade pegotten. I april verkade Max piggare än på länge och han fick med Tjärrnäs ut på en promenad ute på Kärringön. Max lekte och sprang omkring som han inte hade gjort på månaderna och Micke pratade hela tiden med Tjärrnäs om hur pigg Max var. Som han alltid pratade om allting med honom. Han sökte självklart undermedvetet bekräftelse på att Max nu skulle bli frisk. Tjärrnäs var lika lite stödjande som vanligt. Micke som är en grubblare kände större tillförsikt inför sommaren än på länge. Han ringde sin familj och vänner för att berätta om hur bra Max mådde, liksom han använde sin mejllista.

10 Två dagar senare var Max sämre än någonsin och på onsdagen var de åter hos veterinären som tog nya prover. Micke förstod ögonblickligen när veterinären kom tillbaka. Det ser illa ut, va?, frågade han den långe stilige veterinären som förekommit i tv så många gånger och som han kände sånt förtroende för, eftersom han anförtrodde honom det viktigaste i hans liv. Veterinären behövde inte svara, innan tårarna stillsamt började glida nedför Mickes kinder för att fångas upp i det korta skägget. Han kunde inget säga på en lång lång stund utan kramade bara om Max som låg okarakteristiskt stilla på undersökningsbordet. Han försökte inte hoppa ned för att rusa runt och leka med alla roliga saker på kliniken. Han bara såg på husse som om han ville säga; Det var ju det jag ville säga dig husse. Jag har vetat om det länge nu, men jag har kämpat på för din skull. Nu orkar jag inte längre... Tårarna kvävde Micke och han kunde inget säga. inte ett ljud fick han fram. Veterinären grep in. Hans njurvärden har ökat väldigt mycket, de är faktiskt skyhöga. Sist hade han värden strax över hundra och nu är de över 600. Hans njurar har nästan helt slutat fungera. Det är slut nu, hulkade Micke. Ja, det bästa är faktiskt om du kan låta honom somna in. Men han var ju så pigg i helgen. Jag var hundra procent säker på att han skulle bli frisk nu. Visst hade tanken funnits där, men aldrig på allvar. Max var ju så pass ung, han borde ha haft nästan en tredjedel av sitt liv kvar. Han hade ju tänkt skaffa en lillebror till Max under sommarenmen nu Vill du fundera på det lite?, frågade veterinären medkännande och gav Micke en försiktigt ömsint tryckning på axeln. Ja. Ge mig några minuter, svarade Micke som nu storgrät samtidigt som han ömt strök Max sträva vit-brun-röd-svarta ulliga päls. Han var rätt nytrimmad och så söt med sin raka svans, fyrkantiga kropp och framåtliggande öron. Nosen var lite grå och de nötbruna djupa ögonen hade mist sin glans. Han såg ut att nästan hålla med veterinären, men absolut inte riktigt ändå. Kanske fanns där en vädjan, snälla husse det räcker nu. Jag har försökt men Efter tio minuter kom veterinären tillbaka. Det bästa är att avliva honom så fort som möjligt. Han lider faktiskt av att njurarna inte fungerar sa han. Jag vet, svarade Micke, men det kom så plötsligt. I söndags trodde jag han var frisk och nu fick jag hans dödsdom rakt ur det blå. Jag vill nog ha en dag eller så till med honom. Skulle det vara för svårt för honom? Nej, det tror jag inte, svarade veterinären. Det kan nog vara bra för honom att få vara med dig en stund till innan du bestämmer dig. Micke kollade med veterinären när han skulle jobba nästa gång. Han skulle vara ledig dagen efter men ha jouren på lördagen. Micke visste att han hade en dag på sig att fatta beslutet. Det handlade egentligen bara om vilken dag. Han visste dock att han ville att hans veterinär skulle vara med. Han lämnade kliniken och åkte hem med Max. Skämde bort honom så mycket som möjligt med hans favoritsaker och led djupt när han var tvungen att lämna honom en enda minut. På kvällen blev Max allt sämre. Han började gny lite som om han hade ont. Den

11 tappra kroppen skälvde till ibland och det skar rakt in i hjärtat på Micke. Som tog beslutet. Det blir på lördag när veterinären är där. Det var det enda beslut han kunde ta. På fredagen körde han ut Max till alla hans favoritställen och Max med lite svaga ben gick ut i vattnet vid Hellasgården för att dricka där en sista gång. Mickes hjärta brast nästan när han tog de sista bilderna på sin älskade hund. Micke var så rörd att kroppen kändes som gele. Som han älskade den där lilla skiten. Han var fullständigt övertygad om att han aldrig hade klarat de svåra åren i början av 90-talet, då de flesta vännerna försvann, då värken höll på att knäcka honom och ekonomin kördes i socialfallsbotten, utan vovven. Han hade fått överge sin fina lägenhet, men trivdes bra i den mindre lägenheten i Vasastan. Men hela tiden hade han haft Max. Som hade gett honom nya vänner, bättre hälsa och visat honom vad oegensinnig kärlek är. Han var och hade alltid varit övertygad om att Max hade räddat honom då, särskilt när de onda tankarna dök upp. De tankar som hade fått en älskad nära släkting att bara året innan Max försvann, ta sitt eget liv för hon orkade inte med de här tankarna. Hon liksom Micke hade varit en grubblare och en dag hade hennes förtvivlan tagit överhanden. Nej, Mickes liv var inte så lyckligt och Uppsala var för honom nu dödens stad. Hans bäste vän som dött hade också bott där. Något han hade tagit till vara på i den thriller han skrivit som julklapp till sina vänner under de tuffa åren. En thriller, Terror i guds namn, som sedan kom ut och fick bra recensioner, men som aldrig nådde ut till publiken. Inte förrän idéen bakom den lånades av ett av de stora deckarnamnen. Micke satt på stenen vid gångvägen och tänkte på allt han var skyldig Max. De körde vidare och husse lät Max besöka alla sina favoritställen, men det var tydligt att Max krafter allt mer började svika, så Micke körde honom hem och serverade honom all hans älsklingsmat. Mat Max bara orkade sniffa på. Han skrek ofta till av smärta fast det lät som skräck för Mickes känsliga öron. I morgon får du slippa. I morgon har du kämpat färdigt, sa Micke som inte lämnade Maxen endaste sekund. Under kvällen kunde inte Micke koncentrera sig på något. Helst ville han bara ha Max i sina armar, men det var inte det bästa för den nu alltmer kämpande lilla hunden. Så han lät honom ligga ifred på sitt favoritställe under bänken vid dörren. Vid halv tolv gick han ut med den lille kämpen som förtvivlat försökte kissa lite men mest reagerade starkt på ljud, särskilt rädd blev han för järnvägen och husse satt med honom vid täppan och kramade om den darrande kroppen och lyssnade till hans plötsliga ylningar eller snarare skrik som skar genom Mickes kropp och själ. Det var som om Max visste mer om att han skulle dö än Micke kunde uthärda att spekulera i. När de kom upp bäddade han för Max i sin egen säng och strax efter klockan ett kände han hur Max tog ett långt långt andetag, kroppen spjärnade till för att omedelbart slappna av samtidigt som luften sipprade ut. Det var ett otäckt ljud när lungorna tömdes en sista gång. Micke skrek ut sin förtvivlan. Han förstod direkt att Max hade dött. Kroppen tömdes på urin och han grät förtvivlat över Max tappra död och sin egen förlust. Må gudarna förlåta honom men just då kändes det till och med värre än när Uffe, hans bäste vän dog i cancern eller när han älskade syskonbarn tog sitt eget liv. Det var obeskrivligt tomt, en tomhet han åter skulle få uppleva efter en helt annan händelse bara drygt året senare. Då efter det värsta förräderi han råkat ut för trots alla hans nästan sällsynt olyckliga och jobbiga händelser i livet. Han ringde djursjukhuset och fick rådet att lägga kroppen så svalt som möjligt

12 och sedan ta den med sig till sin egen veterinär dagen efter. Så han svepte kroppen i Max filt och lämnade huvudet öppet och lade den i badkaret. De nedsolkade sängkläderna lade han i tvättmaskinen men han kunde inte sätta på den. Runt badkaret ställde han varenda ljus han kunde hitta. Ömt tog han undan filten runt Maxens huvud och stängde till munnen. Sedan satt han där resten av natten och såg hur den levande Max ersättes av en kall kropp och otroligt levande minnen av det bästa han haft i sitt liv. Den hund han önskat sig sedan han var sju år gammal, men som han hade fått acceptera att de aldrig kunde ha. Och vilken hund han hade fått när han väl skaffade hund. En bättre och finare kamrat än Max skulle han aldrig få, kanske en lika fin. För han visste redan där och då att han absolut skulle ha hund igen. Han ville inte leva ett liv utan hund. Men han visste inte när det kunde ske igen. Dagen efter körde han Max kropp till veterinärkliniken, kärleksfullt insvept i en av hans filtar. De tog så väl hand om honom och visade honom genast in i ett besöksrum där Max fick vila på bänken. Veterinären kom in och tröstade husse och klappade försiktigt den stela kroppen. Micke satt med Max i nästan en timme innan han gick ut och sa att han hade tagit sitt farväl. Inte för att Max någonsin skulle försvinna ur hans liv. Det var nästan så han skämdes över att han saknade Max så mycket mer än sina andra jättelika förluster de senaste åren. Men även en människa som Micke som nästan alltid enligt vännerna tänkte mer på andra än sig själv stod uppenbarligen sig själv närmast. Det är något speciellt med husdjur som dör, det är som när barn dör, det är oskulden hos dem och sårbarheten och de ömma känslor de väcker som gör sorgen så intensiv. Djur och barn är de enda oskyldiga, alla vi andra kan åtminstone delvis förtjäna vårt öde. Max kremerades och några veckor senare fick husse hem hans aska och en plats på hyllan över soffan där han skulle vila ett par månader medan husse bearbetade sorgen. På hans födelsedag i augusti hällde husse försiktigt ut askan i vattnet där Max hade älskat att bada under deras promenader. Hans absolut bäste hundkompis Chapman som hade dött av cancer bara månaden tidigare var där i tankarna eftersom hans husse, Mickes vän Erik, också var där och gav Micke sitt stöd. Som han också skulle göra senare. Dagarna efter var en dimma för Micke. Han hade ringt och skrivit om vad som hänt och några av de mest medkännande hade hört av sig. Tjärrnäs var inget stöd i sorgen, känslor var ju inte hans avdelning direkt, men han var ju alltid villig att följa med ut och dränka sorgen i en massa öl. Därför kom deras umgänge att bli allt intensivare. När Micke talade om Max puffade Tjärrnäs oftast ointresserat på sin cigarett, något Micke aldrig direkt märkte för han var själv så inne i sina känslor. Han var ju en känslomänniska och hade inte alltid kontroll över de bitarna. Det var kanske därför han hade vinnlagt sig om en sådan självkontroll i arbete och privat. Dessutom hade Max aldrig gillat Tjärrnäs. De visste de bägge om. Det var ännu en varningssignal Micke borde ha fångat upp, för faktum var att Max hade långt bättre människoomdöme än Micke. Något Micke många gånger kommenterat, ändå hade han nonchalerat att Max inte tyckt om Tjärrnäs. Fast just nu spelade det ju ingen roll, Micke var mer intresserad av en suparkompis än någon som visade honom sympati. Det var ändå inget han förväntade sig från det hållet. Några veckor efteråt vände den nedåtgående trenden för Micke igen. Bakfull som en blind örn, blev han uppringd en morgon och ombads att komma in och lösa en situation för ett företag som tidigare varit hans kund. Företaget delägdes av en kompis som behövde hjälp omedelbart. De menade verkligen omedelbart. Han är fortfarande frilans, men jobbar ovanligt mycket åt just denna kund.

13 Han tog över som deras ateljéansvarige och trivdes. Med den lite tuffare jargongen mellan personalen, med det intensiva jobbet som gav en del kreativa möjligheter och som också innehöll många rutinsaker, som han kunde göra samtidigt som han tänkte på andra delar av jobbet. Tjärrnäs sa inte mycket men han var förmodligen lite avundsjuk. Hans egen så kallade karriär var nu bara ex. Micke lade ned flera gånger mer tid på sin hobby än vad Tjärrnäs jobbade per år. De två kunder han hade gav inte särskilt mycket jobb och han hade inte längre råd att behålla sin flotta bostadsrätt. Vilket var anledningen till att han ganska intensivt börjat göra färdigt renoveringen som han hållit på med de senaste tre åren, sedan han flyttade in. Micke tänkte inte så mycket på det, upptagen av sin sorg och nya uppdraget som han var. Han tog mest för givet att Tjärrnäs äntligen tröttnat på att bo i ett byggupplag. Han fattade inte att han gjorde snyggt för att lämna. Det kom fram först under sommaren. Tjärrnäs var sällan särskild medelsam av sig, i skarp kontrast till den mycket öppne Micke. DE VAR VERKLIGEN diametralt motsatta personligheter. Liksom nästan alla Mickes vänner var. Han undvek av någon anledning, förmodligen på grund av sin bakgrund, människor som liknade honom själv. Den sorts människor de flesta andra sökte sig till, människor som var likadana och därför bekräftade varandra. Det var aldrig fallet mellan Micke och Tjärrnäs. Tjärrnäs var oförmögen att berömma eller vara positiv till andra människor, han hade alltid någon invändning mot dem. Han var alltid bättre än de. Micke var en öppen människa som pratade om allt och berättade allt för Tjärrnäs. Tjärrnäs delade bara med sig av det han måste och då närmast motvilligt. Micke var impulsiv och brydde sig om konsekvenserna först efteråt. Tjärrnäs köpte knappt mjölk utan att funderat på det ett par veckor, utom en enda gång. Den gång hela den här berättelsen bygger på. Han kunde inte ens köpa något utan att jämföra alla priser och kolla upp grejorna ett par tusen gånger. Inte undra på att han tillbringade större delen av dagen med att surfa på internet. Micke använde internet som arbetskanal och surfade så gott som aldrig för nöjes skull. Egentligen var det overkill av honom att ha bredband, men han var beroende av e- posten. Han spelade inte ens spel. Det enda datorspel han ägde var PacMan2 och han var urusel på det också. Micke föredrog funktion och prioriterade effektivitet. Tjärrnäs kunde ägna en dag att flytta om bokstäver i en text, men helt missa vad texten faktiskt handlade om. Micke tyckte innehållet i texten var viktigare än hur den såg ut, trots att han faktiskt jobbade mest med formgivning. Något en del andra designers nästan tyckte han förtjänade dödsstraff för. Tjärrnäs var intresserad av form och närmast dreglade över den nya trenden av glansiga tidningar med mycket form och inget innehåll. Hans lägenhet avspeglade det. Han strävade efter den stora tomheten, medan Micke mer av nödvändighet fyllde sin lilla lägenhet till toppen med utrustning. Micke valde möbler efter hur bekväma de var och vilken funktion de hade, soffan skulle vara skön, tåla hundar och se snygg ut. Till ett vettigt pris. Tjärrnäs la ut en förmögenhet på en soffa som var snygg, och fullkomligt fruktansvärt obekväm och svårunderhållen. Stolarna fungerade bättre för ett mötesrum på en reklambyrå, men var inte mycket att sitta framför tvn i. Micke hade alltid agerat när behovet uppstod, Tjärrnäs tycktes inte ha några sådana behov. Eller var han bara rädd att agera och göra saker. Som sin egen webbsida som

14 han aldrig lyckats göra färdig förbi första sidan under de fyrafem år han hade haft den. Mickes hemsida var en av de mest besökta i världen trots att den var ickekommersiell och ganska oortodox. Den var i alla fall inget för Tjärrnäs smak. Faktum var att enda gången Tjärrnäs spontant hade berömt något Micke gjort så var det ett jobb Micke försökt göra mer i hans smak och som ändå fungerade för hans egen. Det var också det enda hemsidesjobb Micke aldrig någonsin fick se utnyttjat, då kunden valde att aldrig använda det. För Micke var reklam kommunikation, för Tjärrnäs en trendsak som följde den för ögonblicket populäraste smaken. Ungefär som mode som inte har något med stil att göra. Micke valde bort reklamvärlden frivilligt även om han fortsatte jobba med samma saker han alltid jobbat med, bara i en mängd olika former. Tjärrnäs ville vara en av dem han läste om, men insåg inte att han saknade inte bara förmågan utan också kraften att bli en av dem. Micke hade varit där, men försvunnit när hans oförmåga att vara politiskt korrekt, hade tvingat bort honom från köttgrytorna. Han var för rak, för ärlig och alldeles för bra på att säga rätt saker vid fel tillfälle. Hans vän Erik hade analysen solklar: Du är alltid för tidigt ute, när du gjort en grej och tröttnat på den, då först blir den inne. Kanske var han också för ofokuserad för att kunna bli riktigt bra på något. Han fann specialisering långtråkigt och förstod inte varför han skulle ha långtråkigt i något så viktigt som jobbet. Han ville testa sina gränser och han var aldrig rädd för att pröva på nya saker. Något som inte ens ålder kunde ändra på. Han slutade inte söka. Det var därför han var en mångsysslare och hela tiden rastlöst sökte vidare. Och utvecklades fortfarande enormt både tekniskt och kreativt, även om han också var ständigt glömsk och snabbt lade gamla saker bakom sig. Varför upprepa sig om man inte måste? I jobbet hade han allt självförtroende han behövde, men inte personligheten att kunna välja en enda linje. Han var aldrig någonsin övertygad om att hans åsikt eller hans vägval var det rätta. Han hade helt enkelt ingen vinnande personlighet, där var han förmodligen ganska lik Tjärrnäs om man skulle döma av vad Mickes övriga vänner tyckte om honom. Många uppskattade Mickes ärlighet och öppenhet, andra tyckte mycket illa om den särskilt då i en bransch där appearance alltid tycks vara viktigare än innehåll. Tjärrnäs satsade på appearance, men efter något år blev han avslöjad och därför fick han inga nya jobb. Micke är däremot som privatperson oerhört blyg och har närmast en telefonfobi. Han hade lätt acceptera människor, men var försiktig med att lita på andra, och tog därför extremt lång tid på sig och gav kanske sina relationer alltför liten chans att växa till sig. Han ringde nästan aldrig frivilligt upp någon och tyckte illa om att söka kontakt med andra. Han hade lärt sig att hantera det i jobbet och han var inte rädd för att ställa sig framför en grupp människor och framföra sin åsikt, bara det var något han trodde på eller behärskade. Därför hade lärarrollen inte skrämt honom utan han hade kommit att gilla att stå framför en grupp av elever och dela med sig av sin kunskap. Men han var förmodligen bättre som föreläsare än ledsagare, den moderna lärarrollen. Han kunde lära ut och dela med sig av kunskap, men var helt enkelt lite för blyg för att gå in och vägleda andra. Han presenterade alternativen, men lät dem själva göra valet. Han ville inte styra andra. Något han lärde sig var att människor sällan vill ha valmöjligheter, men han kunde inte ändra på sig. Till skillnad från Tjärrnäs som var en manipulatör som vill att de nära honom ska tycka som han, något Micke aldrig gjorde. Fast kanske var just det där något genetiskt. För det var som utbildare och kommunikatör han såg sig själv även, när han gjorde annonser

15 eller reklamfilm. Det var helt enkelt hans grundsyn på reklamen som motiverade honom att jobba med reklam. Han kom dessutom från en familj där de flesta hade slutat som någon form av lärare och delat med sig av sina kunskaper och förmågor. De hade också valt att göra andra erfarenheter i sitt liv för att kunna göra det. Särskilt besvärlig för honom var hans blyghet med kvinnor. Han gav dem sitt telefonnummer för han visste med sig att han inte skulle våga ringa upp dem när han hade nyktrat till. Kanske också för att han verkligen ville veta vad de tyckte om honom, han var rädd att söka kontakt, men om de gjorde det skulle han ju redan från början veta att det kanske fanns något att starta från. Han kunde vara mycket avvaktande, men aldrig motvillig med andra människor. Och han gjorde så många felaktiga val med kvinnor, de flesta i någon slags desperat osäkerhet. Det var därför det som hände med Ana blev en så fruktansvärt sårande och chockerande händelse för honom. Tjärrnäs däremot hade ingenting med kvinnor att göra. Såvitt Micke visste hade han inte ens kysst en kvinna sedan Monika lämnade honom. Än mindre haft en dejt. Han verkade faktiskt helt asexuell och ointresserad tills han tog chansen och stal sin bäste väns stora kärlek. Då agerade han okarakteristiskt snabbt. Micke var lyckligast när han hade mycket att göra, då han var en grubblare som inte lätt glömde saker. Hans huvud fungerade så att scener, dumheter han gjorde (och annat) kunde spelas upp gång på gång och han hade svårt att bli av med dessa fotografiskt korrekta scener. Även om han faktiskt hade förträngt nästan hela sin barndom. Hans barndomsminnen var så få att han kunde räkna dem på fingrarna. Men med tanke på vilken sorts minnen det var fann han det bäst så. Han hade en period av sitt liv genomgått Rosenterapi. En metod som löser upp fysiska trauman genom en lätt och mild massage. En metod lämplig särskilt för astmatiker och människor med mycket muskelvärk. Metoden bygger på teorin att vi har samlat våra psykiska trauman i kroppen så att de orsakar värk eller till exempel astma, förträngningar i luftrören. Och när dessa fysiska orsaker berörs med Rosenmetodiken kom ofta minnena som orsakat dem fram. Teorin är att när dessa minnen frigörs så släpper också värken i muskulaturen. Micke hade inte de starka upplevelser andra hade, men i slutändan kom det att handla om att han egentligen inte slutade för kostnaderna som han ett tag skyllde på. Rosenmetoden inte var godkänd av Försäkringskassan trots sina fina resultat, utan för att han hellre levde med sina barndomsminnen glömda. De minnen han hade fått uppleva fick honom att återigen nästan hata sin far långt efter hans död. Mer nu, än när fadern levde, då Micke hela tiden hade fortsatt att söka kontakt med honom. Det är svårt att älska en människa som gjort en så mycket ont och gjort detsamma mot hans mor. Som alla barn som kom ur den sortens förhållande hade Micke, som var den av syskonen som hade haft det värst, två stora val. Antingen kunde han bli en likadan människa eller så kunde han bli fullständigt tvärtom. Micke hade blivit tvärtom, han vapenvägrade och vägrade använda våld ens för att skydda sig mot mobbarna i skolan. Däremot hade han aldrig blivit rädd. Han valde bort våldet trots att han själv många gånger fick uppleva våld och övervåld från många sorters människor som tycktes blixtsnabbt kunna fatta agg mot honom, som vissa dörrvakter i Stockholms allt hårdare krogvärld. Fast å andra sidan är ju dörrvakter dörrvakter och inte människor man ska döma något från. Micke hade flera gånger upplevt och sett hur de utan anledning men med någon vag ursäkt, kunde misshandla människor och hitta på falska

16 anklagelser. Micke lärde sig trots allt han råkade ut för aldrig att misstro människor. Han ville så gärna tro gott om alla människor, som en hundvalp. Naivt med tanke på allt han råkat ut för, men han vägrar bli förhärdad och utgå från motsatsen. För Tjärrnäs verkade det vara en utgångspunkt. Blygheten gjorde också att Micke hade en preferens för kvinnor som tog kontakt med honom, för det var ju bara när han var onykter han fick upp modet att själv agera. Tyvärr för honom, för det är ju knappast då han till sin största fördel, särskilt som han onykter hade en tendens att prata ännu mindre än vanligt. Tjärrnäs som sagt levde ett liv helt utan kvinnor. Han pratade nästan aldrig om det och Micke fick oftast fråga rent ut. Svaret var alltid detsamma. De hade också helt olika smak. Tjärrnäs hade en ganska typisk svensk smak då han föredrog blondiner och svenska tjejer. Micke tyckte om mer exotiska utseenden och föredrog brunetter, helst med långt hår. Deras bakgrund eller hudfärg var honom totalt likgiltig. Tjejer som Tjärrnäs visade en nästan rasistisk tendens mot, något Micke alltid struntade i även om den gjorde honom lite obekväm. Han föredrog att skämta bort det med Tjärrnäs. Tjärrnäs hade helt klart svårt att acceptera en del tjejer som Micke hade haft förhållanden med. Däremot var Micke värdelös på att få sina förhållanden att vara, förmodligen för att han funderade alltför mycket och lade vikt vid fel saker, kanske. Tjärrnäs sa aldrig något rasistiskt rakt ut men blickar och kroppsspråk talar volymer, särskilt hos någon som överhuvudtaget inte gärna delar med sig av privata saker. Vilket delvis var ett resultat av omständigheterna Micke kunde träffa tjejer. Han hade inga naturliga vägar att träffa nya människor så det handlade nästan uteslutande om krogen. Då samarbetade alkohol och kåthet mer än omdöme och personligheter. Tjärrnäs mest omtalade tjejupplevelse under alla år de två umgicks var en historia han ofta kom tillbaka till för det hade tydligen varit så nära hans dröm han någonsin kommit. Det var på en av hans uppdragsgivares bröllop när dennes söta, nitton-tjugoåriga fotomodellande dotter hade gett honom en kindpuss. Det var tydligt att det hade varit en stor upplevelse för Tjärrnäs då han ständigt återkom till den historien med en mycket drömmande blick och min. Tjärrnäs insåg realistiskt att det aldrig var menat som en flirt, men han gjorde det ändå till en i sin hang-up. Att hon var föremål för hans fantasier var uppenbart, och med tanke på hur modern såg ut kunde Micke lätt förstå det. Han hade sett en bild på modern och dottern motsvarade förmodligen helt Tjärrnäs blonda drömbild. Hade det inte varit för att Tjärrnäs frilansade med modern, utan att någonsin respektera henne av alla kommentarer om hur hon lade sig i hans jobb och försökte vara AD, hade han kanske till och med varit frestad att göra ett försök med dottern. Så starkt tycktes händelsen ha påverkat honom. Men pengar var ändå hans viktigaste prioritet till skillnad från Micke som i grunden var ointresserad av pengar något som verkligen märktes av hans val av hur han jobbade. (När Micke nämnde detta för polisen anklagade Tjärrnäs senare honom för att försökt beskylla Tjärrnäs för pedofili!). Att vara frilans är en av två saker. Antingen gör man det som livsval eller så gör man det därför att man inte får något Annat jobb. Oftast kanske bägge kriterierna spelar roll. För Micke var det definitivt ett livsval, inte minst därför han satte hundägandet före alla fulla arbetsdagar och han blev ovanligt snabbt uttråkad när han var tvungen att vara på en arbetsplats hela dagarna. Han var inte rädd för att jobba, få människor har förmodligen jobbat lika mycket och lika hårt, utan att få särskilt mycket ut av det. Han ville göra det när det fungerade bäst för honom, hans kroppsrytm och med hänsyn till hund och hälsosituationen. Tjärrnäs gillade att vara frilans för att han inte ville jobba så mycket, men om det var ett livsval eller bara lathet gick väl inte att säga klart ut. För faktum var att han hade tvingats bli frilans, inte som Micke som självmant sagt upp sig för att bli frilans redan

17 1984, och alltid avslutat de jobb där han tvingats bli närmast heltidsanställd, oavsett om han fick ha med sig hunden eller inte. Tjärrnäs hade aldrig klarat av att behålla något av sina fasta jobb. Han hade fått sparken från dem alla. Det var bara som frilans han hade lyckats hålla kvar en relation till någon arbetsgivare mer än nåt halvår-år, eller så. Micke var passionerad, ofta för passionerad. Därför försökte han hålla tillbaka sina känslor i de flesta fall utom för fotbollen. På Stockholm Stadion levde han verkligen ut dem på säsongsbiljettinnehavarnas läktare. Tillsammans med Erik tillhörde han den hårdsatsande supporterskaran, de som ställde krav på laget och menade att de har rätt att kritisera spelarinsatserna eftersom de betalar deras löner. De hade också jobbat för Djurgården Fotboll en säsong. Micke hade även gjort en reklamfilm för dem, den enda reklamfilm som hittills visats i SVTs sportprogram. Att vara djurgårdare hade ju dessutom blivit sällsynt roligt de senaste åren. Micke hade varit det sedan sexårsåldern, trots att han växt upp i en annan stad som numer också har ett allsvenskt lag som han hade spelat för fram till junioråldern. Med föga framgång, mindre bra bollkontroll och bättre blick för spelet. Om Tjärrnäs var passionerad för något annat än pizza, McDonalds, svindyra och obekväma saker, hade inte Micke sett honom uttrycka det trots att de umgicks så mycket. Och efter Max död kom de att umgås ännu mer. Det hade gått bra för Micke i ett par år efter de hemska åren där han var riktigt illa ute. Därför försökte han hjälpa Tjärrnäs med en del jobb som han kunde lämna över. Inte mycket kanske, men det visade mer omtanken. Det hade inte varit tvärtom när situationen var tvärtom, men sånt bekymrade inte Micke. Han gjorde inte saker för att andra skulle göra honom detsamma, även om en viss tacksamhet inte hade varit opassande. Möjligen förväntade han sig en viss lojalitet. Tjärrnäs hade bara två kunder och ingen av dem gav honom särskilt mycket jobb. Den ene, Nisse på hörnet hade han ett tag hyrt in sig hos, men det hade han inte haft råd med någon längre tid. Tjärrnäs idoliserade Nisse på hörnet och menade att det var den skickligaste reklamare han visste. Micke hade aldrig träffat honom men visste att han tidigare hade kört en mindre reklambyrå men nu jobbade ensam nånstans på Kungsholmen. Däremot var inte Micke lika imponerad av de jobb han sett Tjärrnäs göra tillsammans med Nisse på hörnet. Det var ganska typiskt småbyråjobb, vardagsjobb utan större värde. Men det innebar ju inte att Nisse inte var duktig. Tjärrnäs andra kund, Reklamera var en annan minibyrå som presenterade honom som om han var fast anställd, men det var inte så många jobb och de som fanns var alltid struliga, enligt Tjärrnäs. Mycket ändringar och mycket interference. Han var också irriterad över att byråägaren oftast försökte vara art director och bara gav honom jobb att utföra. Som så många i branschen höll han hårt på arbetsfördelningen och hade svårt att lyssna till andras åsikter om hans jobb. Då han ser sig själv som en AD sved det väl lite när han bara fick originaljobb. Han vågade dock inte stöta sig med dem, för de gav honom mer jobb än hans idol gjorde. Även om året betyder mycket i omsättning för den som inte hade andra inkomster. Och Tjärrnäs var inte typen som skulle ta ett taxichaffisjobb för att klara sig över en tuff tid, även om han haft körkort. Det tål inte hans självbild, och den är oerhört viktig för Tjärrnäs. Förmodligen nästan allt, trots att den saknade verklighetsförankring. Vad Micke hade svårt för och som var ett problem i hans jobb många gånger var konfrontationer. Han verkligen ogillade det, det var en sak att ha en åsikt och stå för den, men han var bättre på att deklarera den än att argumentera för den. Han var helt enkelt en

18 helt usel förhandlare och hade han problem med något avvaktade han gärna innan han tog upp det för att i stället tänka igenom det ordentligt först. Han tillhör inte dem som tror att gräl är nyttiga, han har hört nog gräl för hela sitt liv och få människor kunde idag få honom att gräla, förutom hans mor som får igång honom på några sekunder. Ett säkert sätt att få honom att explodera är lögner. Han visste om sitt temperament som han ärvt efter sin far, och han fruktade det, vilket var anledningen till att han höll sig själv i sådana hårda tyglar och undvek gräl. Gräl för honom var inget som han lätt kunde lägga bakom sig. De här inslagen i hans personlighet gjorde honom än mer tillbakadragen. Han delade på det sättet en dröm med sin bror. De drömde bägge om jobb där de inte hela tiden behövde försvara saker och eller sälja in sina idéer. En idé borde sälja sig själv. De ville helst ha en rum längst in i korridoren, dit alla skickade in sina problem eller uppdrag och så fick de ta hand om det och återkomma när det är klart. Det var en av de saker Micke hade svårast för när han jobbade på reklambyrå, det ständiga diskuterandet och velandet istället för att göra saker. Principen om att aldrig låta en kund se mer än ett förslag var också något han inte gärna delade, om inte det enda förslaget var så oerhört överlägset andra idéer. Micke fruktade inte förundersökningar av idéer, men stod för att tolkandet av förundersökningar inte får ske av siffernissarna utan endast av kreatörerna. Då kan det vara ett effektivt och värdefullt hjälpmedel till att göra bra och kommunikativ reklam. Något Procter & Gamble verkligen inte hade visat världen. I maj några veckor efter ett ganska hårt uteliv med Tjärrnäs ringde en dag en av Mickes äldsta vänner Patrik och frågade Micke om han kunde komma in. Visst, sa Micke sömndrucket och bakfull som en örn. Någon gång i eftermiddag eller vad? Nej, med en gång. Vi har just sparkat vår ateljékille och behöver hjälp omedelbart och du kan ju macen. Nu?, frågade Micke skeptiskt och skakade av sig värsta sömnen, Japp, han har fått gå direkt. Och vi behöver hjälp omedelbart. Och du kan ju macen. Kunskapen om datorn, som tydligen skrämde de andra på jobbet, verkade viktigare än om Micke kunde jobbet, eller det var kanske förutsatt. Micke visste inte vad jobbet gick ut på, men han misstänkte att det handlade om mer än att kunna en viss datorplattform. Han kunde visserligen flera, men efter reklamskolan där han tvingats jobba med pc föredrog han definitivt den datorplattform som skapats för att jobba på, inte med. Så han styrde stegen mot duschen och var ute på företaget efter knappa timmen. Inte direkt i toppform och helt ovetande om vad som väntade honom. Jobbet kanske inte hade samma status och betalning som reklamjobb även om arbetsuppgifterna i princip var desamma. Men sättet att jobba var som han drömt om. På kort tid hade han förvandlat ett heltidsjobb för tidigare anställda, till ett deltidsjobb för sig själv, där uppdragen strömmade in i snabb takt och han försökte hänga med. Mycket var rutinjobb som att distribuera logotyper och fixa till original, men mycket var också kreativt arbete i ett löpandebandtempo som hade skapat strejker på varje bilfabrik i världen. Han producerade ensam lika mycket reklamjobb som en liten reklambyrå. Inte mycket tid för eftertanke, det gick inte att gå runt och grubbla på en design eller layout i dagar, hade han tio minuter tillgodo var det generöst. Så han blev fast i jobbet och stämningen på företaget. Faktum var att han kände en större kreativ utmaning i att jobba så än att ha veckor på sig att göra något på en reklambyrå.

19 Vilket hjälpte honom enormt när det gällde att komma över saknaden efter Max. Han saknade inte direkt morgonpromenaderna, men att komma hem till ett tomt hem tog honom hårt så för första gången började han ringa Tjärrnäs mer än han ringde Micke för att gå ut och ta en öl. MICKE VAR fortfarande kvar på det tillfälliga uppdraget långt senare. Helt enkelt för att han trivdes med det intensiva produktionsschemat. Inget hattande och inget pillande i dagar på saker och ting. Bara ta in uppdraget och slutför det så att säljarna kunde använda materialet. Direkt påverkan och effekt. Något som reklamare sällan får uppleva, det är väl därför de ägnar sig så mycket åt det som Tjärrnäs är allra bäst på, snacka skit om varandras jobb. Den reklamare som inte tycker att de själva kan göra ett bättre jobb än alla andra, tycks ännu inte vara född. Och det var ett universellt problem som Micke upplevt både i Sverige, England och USA när han jobbat där. Trots att 80% eller mer liksom Tjärrnäs hade bevisat att de inte kunde göra det. Attityd och kontakter är nyckeln till svensk reklam, och förmodligen är det därför den ser ut som den gör idag. De enda som tycks uppskatta den är reklamfolkets plånböcker. Tittarna gör det åtminstone inte, även om den tryckta reklamen klarat sig bättre än den tv-sända kvalitetsmässigt. Kanske för att den helt enkelt kostar mindre. Och inte längre alls har samma status. Ett annat stort problem, enligt Mickes teori, var att reklambranschen ägnade hela nittiotalet åt att försöka bli något den inte är. Den försökte bli rumsren och rekryterade fel människor. Människor som hellre ville vara reklamare än jobba med reklam. Reklamens syfte är att öka försäljning, ett Annat faktum reklambranschen gärna översåg med. Istället blev modeordet att bygga varumärken. Man gjorde inte längre reklam, man byggde varumärken vilket statusmässigt lönade sig betydligt bättre. Något som har skett på bekostnad av reklamens ursprungliga funktion, försäljningen. När det borde vara något som sker i symbios med försäljningen. Istället vände man sig till enbart de yngre målgrupperna, för att försöka påverka barn och tonåringar och haka dem till vissa varumärken (som om de inte skulle ändra preferenser något hundratal gånger på resan till att bli vuxna i en värld där man är vuxen ungefär när man går i pension). Alla människor behandlas i reklamen utifrån modeller, som nog kan vara roliga som kvällstidningarnas personlighetsbeskrivningar. Men har väldigt lite med verkligheten att göra ändå. Kortsynt och idiotiskt. Den största effekten blev att TV-branschen med Kanal 5 och TV3 i den trista spetsen enbart började ägna sig åt att göra program för de målgrupperna. Med en förflackning av kvalitetsbegreppet som var skakande. Andra målgrupper bedömdes helt plötsligt som helt ointressanta, trots att de ser på TV mest och konsumerar mest. Istället för att bli ett omedelbart kommunicerande medium skulle reklamen bli långtidsverkande, trots att nästan ingen i branschen använder långtidsperspektiv eller sätter upp 10 till15-åriga tidsplaner. 15 månader är en evighet i en reklambransch, särskilt i den svenska som utomlands kallas den svenska sjukan. Inte i något land i världen byter man reklambyrå så ofta och på så tunna grunder som i Sverige. Inget annat land har heller fler reklambyråer per capita. Alla som känner sig kallade, tycks jobba med reklam i Sverige. Från prinsar nedåt. Istället för som under reklamens guldår, rekrytera dem som inte kände sig kallade,

20 men som med kunskap och entusiasm för kommunikation förändrade reklamen till att den faktiskt blev rumsren hos mottagarna, om än inte i styrelserummen. Idag är det arbetet nästan helt ogjort, men reklam behandlas med siffermässigt större respekt och resultatet är mer urvattnat och trist än någonsin. Konsumenternas syn på reklamen och deras förtroende för den är å andra sidan lägre än någonsin i alla mätningar. Något som reklamvärlden ibland tycks vända sitt blinda öga mot. Så trots saknaden efter den älskade vovven såg Micke framåt. Han visste redan att han absolut skulle ha en ny hund, av samma ras. Han hade hittat sin hundras och till skillnad från flera vänner kunde han inte tänka sig en annan ras. För honom fanns inget behov av ombyte förnöjer. Foxterrierns goda humör, friska tuffhet och charm hade fångat honom totalt. Som man brukar säga, en stor hund i en liten hunds format. Dessutom med humor och humör. Frågan var bara när. Sommaren var för nära, inte minst med tanke på det nya jobbet som till en början höll honom fast i närmast heltid. Något som sedan skulle förändras snabbt trots att han skulle komma att göra så mycket mer jobb, på allt kortare tid. Micke var som sagt inte så jobbsmart på det sättet, för det hade ju varit att göra mindre jobb på längre tid då han fick sin ersättning per timme. Till en början gick det undan och det var ingen fråga annat än att han var uppskattad, vilket inte minst manifesterades av att han ganska snart fick sin timersättning höjd på företagets eget initiativ. Bättre besked om jobbkvalitet går väl knappast att få. Samtidigt varken försökte eller ville Tjärrnäs jobba. Åtminstone verkade det så, eftersom han vägrade söka jobb utan nöjde sig med att gnälla över de få smulor han fick från Reklamera och idolen på Kungsholmen. Han sökte aldrig något annat jobb som Micke fick veta eller höra om. Detta trots att Tjärrnäs ekonomi nu började bli klart besvärlig. Lägenheten vid Norrtull började kosta honom mer än han hade råd med och han intensifierade därför sitt renoveringsarbete. Vitt, vitt, vitt och vitt var modellen. Det enda rum som hade ett drag av trivsel var kontoret där det åtminstone fanns lite böcker och stökighet. Resten var som en museimiljö över smak som anpassats till en tidigare modell. Boring! Micke och Tjärrnäs hade verkligen olika inställning till vad möbler är till för. För Micke är möbler till för att användas, precis som reklam ska fylla en funktion. För Tjärrnäs är möbler liksom så mycket annat i hans liv till för att visa upp den bild av sig själv som han vill andra ska ha. Då fyller funktionen föga roll. Det enda han gjorde med hjärta och passion var att äta sin favoritmat pizza och McDonalds. Mat som Micke idag inte längre kan äta efter vad Tjärrnäs gjorde honom. Det har gjort till och med maten till en symbol för svek och förräderi på ett sätt som gör den oätlig Annat än som bakfyllefyllning. Micke beslöt sig att avvakta med hundköp. Just nu fick jobbet gå före då han fortfarande försökte komma in i rutinerna med att gå till en arbetsplats dagligen. Något han ganska snart tröttnade på. Fasta rutiner har aldrig och kommer aldrig att bli något för Micke, oavsett hur viktiga de förklaras vara av kvällspressens experter. Jobbet var knappast ett drömjobb och Tjärrnäs förklarade frankt att han aldrig ens skulle övervägt att ta det. Trots att han inte kunde få något jobb! En inställning som Micke inte ens funderat på. Ett jobb var ett jobb och han hade från bitter erfarenhet lärt sig att det var bättre att ha en inkomst från något som man gör så bra man kan, än att sätta sig på höga hästar. Och med tanke på de jobb Tjärrnäs gjorde så var det nog aldrig fråga om att jämföra kvalitet, det handlade bara om status. Tjärrnäs kunde ju fortsätta kalla sig AD och okunniga människor lät honom göra det. Micke gjorde mer AD-jobb närmaste året än Tjärrnäs har