Utkast till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av markanvändnings- och bygglagen

Transkript

1 Utkast MN Utkast till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av markanvändnings- och bygglagen PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL I denna proposition föreslås det att markanvändnings- och bygglagen ändras. Syftet med ändringarna är att minska regleringen i anslutning till planläggning och byggande genom att lätta upp och förtydliga bestämmelserna om planläggning och byggande och att öka möjligheterna när det gäller byggande. Enligt propositionen ska användningen av generalplaner som grund för bygglov ökas, bestämmelserna om särskilda förutsättningar för bygglov på områden i behov av planering preciseras, byggande i anslutning till jord- och skogsbruk göras smidigare och avgöranden som gäller planeringsbehov vara möjliga även områdesvis. Detaljplanläggningen underlättas och görs smidigare genom att det blir möjligt att utarbeta ändringar av detaljplanen även etappvis och att detaljplaner ska kunna utarbetas eller ändras av grundad anledning utan styrande inverkan av en generalplan när det gäller områden där generalplanen är uppenbart föråldrad. Kommunernas möjligheter att i byggnadsordningen besluta om möjligheterna att ändra användningsändamålet för fritidsbostäder ökas. Tillstånd för miljöåtgärder slopas för områden som angetts som jord- och skogsbruksdominerade i generalplanen. Det föreslås att närings-, trafik- och miljöcentralernas styrning av kommunernas områdesanvändning och byggande ska slopas och att deras besvärsrätt ska begränsas till ärenden som har betydande verkningar på riks- och landskapsnivå. Antalet samråd mellan myndigheterna minskas när det gäller planläggningen. Enligt propositionen höjs gränsen för ytstorleken på stora detaljhandelsenheter från till kvadratmeter och slopas skyldigheten att ange maximidimensioneringen av stora detaljhandelsenheter i de områden i landskapsplanen som är avsedda för centrumfunktioner. Dessutom slopas skyldigheten att i landskaps- och generalplanläggningen beakta affärens art när en stor detaljhandelsenhet förläggs någon annanstans än till ett centrumområde. En stor detaljhandelsenhet ska fortfarande i första hand förläggas till ett centrumområde. En stor enhet kan emellertid också placeras någon annanstans under förutsättning att tillgängligheten till affärens tjänster beaktas som grund för placeringen. Vidare föreslås det att det preciserade bemyndigande som finns i de särskilda bestämmelserna om detaljhandeln, om att det i en detaljplan får utfärdas detaljplanebestämmelser som gäller en affärs art och storlek, upphävs. ALLMÄN MOTIVERING 1 INLEDNING Enligt regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering ska markanvändnings- och bygglagen (132/1999) revideras för att underlätta byggnadsmöjligheterna. Ett av målen i regeringsprogrammet är att avveckla onödig reglering och att den administrativa bördan ska bli lättare. För att målen ska nås avvecklas de författningar som mest försvårar medborgarnas vardag, företagsverksamhet, jordbruket, investeringar, byggande och sund konkurrens. Enligt regeringsprogrammet ska tillstånds- och besvärsprocesser göras smidigare och antalet besvär mellan myndigheterna minimeras, till exempel genom ett förfarande med förhandsförhandlingar. Genom den föreslagna ändringen av markanvändnings- och bygglagen genomförs det som har skrivits in i regeringsprogrammet i fråga om planläggning och tillståndssystemet för byggande. 1

2 2 NULÄGE 2.1 Lagstiftning och praxis Användning av generalplanen som grund för bygglov Bestämmelser om användningen av generalplanen som grund för beviljande av bygglov på områden som inte är strandområden finns i 44 i markanvändnings- och bygglagen. Oberoende av förutsättningarna för bygglov på områden i behov av planering kan bygglov beviljas på grundval av en generalplan med rättsverkningar för uppförande av ett bostadshus med högst två bostäder, om det i generalplanen särskilt bestäms att planen eller en del av den får användas som grund för beviljande av bygglov. En sådan bestämmelse kan gälla endast ett byområde där det inte finns ett stort behov av byggande. En ytterligare förutsättning är att generalplanens styrning av byggandet och annan markanvändning på området är tillräcklig. En sådan här bestämmelse i en generalplan är i kraft högst 10 år åt gången. Genom dessa begränsningar har det säkerställts att en generalplan inte kan användas som ett planeringsverktyg som direkt berättigar till bygglov på områden där det finns ett stort behov av byggande eller i sådana randområden kring tätorter där omfattningen av och effektiviteten i byggandet kräver närmare planering av markanvändningen genom en detaljplan. Genom lagstiftningen om bygeneralplaner ville man inte skapa en planläggningsmetod som skulle tränga undan den detaljerade planläggningen i detaljplaner som redskap, och man strävade efter att se till att styrningen av byggandet på landsbygden inte skulle avgöras genom bygeneralplanläggning som möjliggör direkta bygglov på områden där det inte redan finns byar. Syftet med tidsgränsen på 10 år är att förändringar i markanvändningen och ett eventuellt ökat behov av byggande ska kunna tas i beaktande vid prövningen av förutsättningarna för att förnya bestämmelsen. Särskilda krav på innehållet i en general- eller detaljplan som gäller fritidsbebyggelse på strandområden Bestämmelser om kraven på innehållet i general- och detaljplaner som gäller fritidsbebyggelse på strandområden finns i 73 i markanvändnings- och bygglagen. När en generalplan eller detaljplan (stranddetaljplan) utarbetas för att i huvudsak reglera fritidsbebyggelse på ett strandområde, ska det enligt paragrafen utöver vad som i övrigt bestäms om general- eller detaljplaner bland annat ses till att det kvarstår ett tillräckligt stort sammanhängande obebyggt område på strandområdena. Byarna i Finland är ofta belägna i närheten av vattendrag. När det gäller byar som är belägna helt eller delvis på ett strandområde har det alltså även tillämpats sådana krav på innehållet i en general- eller detaljplan som gäller fritidsbebyggelse på strandområden. Detta har påverkat dimensioneringen särskilt i generalplanerna samt kravet på att det ska bevaras tillräckligt stora och sammanhängande obebyggda områden längs stränderna även i byområden. Förutsättningar för beviljande av bygglov på områden i behov av planering Bestämmelser om förutsättningarna för bygglov utanför detaljplaneområden finns i 136 i markanvändnings- och bygglagen. Byggplatsen ska vara lämplig för sitt ändamål, lämplig för byggande och tillräckligt stor, dock minst kvadratmeter. Vid bedömningen av byggplatsens lämplighet ska det bland annat beaktas att det inte finns risk för översvämning, ras eller jordskred på byggplatsen. Dessutom ska byggnaderna kunna placeras på tillräckligt avstånd från fastighetens gränser, allmänna vägar och grannens mark. En byggnad får inte utan samtycke av den som berörs byggas närmare än fem meter från mark som någon annan äger eller innehar, och inte närmare än tio meter från en byggnad som står på mark som någon annan äger eller innehar, om det inte finns särskilda skäl för detta. 2

3 Byggnaden ska passa in i den byggda miljön och landskapet och uppfylla kraven på skönhet och harmoni samt de övriga krav som ställs på byggandet i 117 i markanvändnings- och bygglagen. Dessutom ska det säkerställas att det finns en användbar infartsväg till byggplatsen eller att det är möjligt att ordna en sådan och att vattentillgången och avloppsvattnet kan skötas på ett tillfredsställande sätt och utan olägenheter för miljön. Byggandet av vägar eller ordnandet av vattentillgången eller avlopp får inte heller orsaka kommunen särskilda kostnader. Byggnaden ska också kunna placeras eller byggas så att den inte orsakar en granne onödig olägenhet eller försvårar ett ändamålsenligt bebyggande av en grannfastighet. Eventuella begränsningar som beror på landskapsplanen eller generalplanen ska beaktas. Förutom dessa förutsättningar föreskrivs det om särskilda förutsättningar för bygglov på områden i behov av planering i 137 i markanvändnings- och bygglagen. Med område i behov av planering avses enligt 16 i markanvändnings- och bygglagen ett område där det för att tillgodose behov i anslutning till användningen är skäl att vidta särskilda åtgärder, såsom att bygga vägar, vattenledningar eller avlopp eller att ordna friområden. Bestämmelserna om områden i behov av planering tillämpas också på sådant byggande som på grund av miljökonsekvensernas betydelse förutsätter mera omfattande prövning än sedvanligt tillståndsförfarande. Ett område som uppfyller dessa kriterier är ett område i behov av planering direkt med stöd av lagen. Förutom de områden i behov av planering som definieras direkt i lagen, kan en kommun i en generalplan med rättsverkningar eller i byggnadsordningen anvisa områden som behöver planeras. Det kan vara fråga om områden som har ett sådant läge att där kan förväntas en samhällsutveckling som kräver planering eller där det på grund av särskilda miljövärden eller miljöolägenheter är nödvändigt att planera markanvändningen. Till exempel en tätorts randområde kan vara ett sådant område. I en utvärdering från 2013 av hur markanvändnings- och bygglagen fungerade konstaterades det att det närmast är för de största stadsregionerna som områden i behov av planering har anvisats i generalplanerna och byggnadsordningarna. Åtta kommuner hade då i sin helhet anvisats som områden i behov av planering i hela landet, och fem av dem fanns i Nyland. För att det ska få byggas på ett område i behov av planering krävs det en detaljplan eller ett avgörande som gäller planeringsbehov, som också kan behandlas tillsammans med bygglovet. Särskilda förutsättningar för bygglov på ett område i behov av planering är att byggandet inte förorsakar olägenheter med tanke på planläggningen eller annan reglering av områdesanvändningen, inte leder till menlig samhällsutveckling och är lämpligt med tanke på landskapet och inte försvårar bevarandet av särskilda natur- eller kulturmiljövärden eller tillgodoseendet av rekreationsbehoven. Byggande på ett område i behov av planering får inte heller leda till byggande som har betydande konsekvenser eller medföra betydande skadliga miljökonsekvenser eller andra betydande och skadliga konsekvenser. Medan markanvändnings- och bygglagen har varit i kraft har det årligen behandlats från till drygt avgöranden som gäller planeringsbehov. Under de senaste åren har antalet sjunkit till under Majoriteten av dem har varit positiva. Under åren var sammanlagt cirka 9 procent av besluten negativa. Avgörandena om planeringsbehov är starkt koncentrerade till de största stadsregionerna och deras kranskommuner. Generalplanens rättsverkningar för annan planering och för myndigheternas verksamhet Bestämmelser om generalplanens rättsverkningar för annan planering och annat beslutsfattande finns i 42 i markanvändnings- och bygglagen. Utgångspunkten är att generalplanen ska tjäna till ledning när detaljplanen utarbetas och ändras samt när åtgärder annars vidtas för att reglera områdesanvändningen. När myndigheterna planerar åtgärder som gäller områdesanvändningen och beslutar att vidta sådana åtgärder, ska de också se till att åtgärderna inte försvårar genomförandet av generalplanen. 3

4 Syftet med generalplanen är att i allmänna drag styra samhällsstrukturen och markanvändningen samt att samordna funktionerna. I samband med generalplanläggningen avgörs markanvändningen ännu inte i detalj på framtida detaljplaneområden. De beslut som fattas i samband med detaljplanläggningen kan även nu på ett flexibelt sätt samordnas med principerna inom generalplanläggningen, bara man håller fast vid de centrala riktlinjerna i generalplanen. I detta sammanhang har det även betydelse hur detaljerad generalplanen är. Generalplanen är en flexibel form av plan och den kan göras översiktlig eller detaljerad beroende på behovet av styrning. Det är inte möjligt att utarbeta en detaljplan så att den avviker från de centrala principerna i generalplanen utan att ändra generalplanen. Ändring av ett fritidsbostadshus användningsändamål till permanent boende Kommunerna avgör ändringar i användningsändamålet genom undantagsbeslut i enlighet med 171 i markanvändnings- och bygglagen då det är fråga om icke planlagda strandområden eller områden som har anvisats som plats för fritidsbostäder i en strandgeneralplan eller detaljplan. Om det inte är fråga om ett strandområde, fattar kommunen beslut om ändring av användningsändamålet genom ett avgörande som gäller planeringsbehov i enlighet med 137 i markanvändnings- och bygglagen, ifall det inte finns en plan för området som direkt styr byggandet men området är ett område i behov av planering med stöd av 16 i markanvändnings- och bygglagen. För det mesta ligger fritidsbostäderna vid en strand, vilket betyder att undantagsbeslut om ändring av en fritidsbostad så att den tas i bruk för permanent boende är allmännare än avgöranden som gäller planeringsbehov. Ändring av användningsändamålet kräver alltid bygglov enligt 125 i markanvändnings- och bygglagen. De flesta av fritidsbostäderna i vårt land bildar långa band av byggnader längs vattendragen. Kommunernas servicecentrum ligger långt från fritidsbostäderna och vägarna ut till stugorna är ibland svårframkomliga, i synnerhet vintertid. Det finns många fritidsbostäder längs stränderna och på öarna och i viss mån även i byarna på landsbygden och i glesbygdsområden som saknar vattendrag. På semester- och skidorterna finns det också många fritidsbostäder och de som arbetar i dessa områden kan bo i en fritidsbostad under högsäsongerna eller mera permanent. Kommunerna i Finland är mycket olika vad gäller fritidsbosättningen. Omfattningen av boendet i fritidsbostäder regleras inte och följs inte heller upp. Tillstånd för miljöåtgärder En stor del av behovet av att utveckla planläggningen i fråga om skogsområden, såsom användningen av tillstånd för miljöåtgärder (åtgärdsbegränsning), hänför sig till hur markanvändnings- och bygglagen och skogslagen (1093/1996) tillämpas regionalt. Markanvändnings- och bygglagen reglerar all markanvändning medan skogslagen enbart gäller skog. Till lagarnas natur hör att de fungerar på olika sätt, eftersom de gäller olika rättsliga intressen. Enligt 3 i markanvändnings- och bygglagen ska de mål och planer som gäller områdesanvändning, på det sätt som bestäms särskilt, beaktas när det med stöd av annan lagstiftning planeras och bestäms hur användningen av miljön ska regleras. Enligt 41 i markanvändnings- och bygglagen kan det i generalplanen utfärdas bestämmelser som planens syfte och innehåll kräver när ett område planeras, bebyggs eller annars används. I skogsområden kan det vara nödvändigt att styra markanvändningen och sammanjämka byggande, skogsbruk, naturskydd och friluftsliv. Myndigheterna ska enligt 42 i markanvändnings- och bygglagen se till att åtgärderna som gäller områdesanvändningen inte försvårar genomförandet av generalplanen. Skogslagen tillämpas på skötseln och användningen av skog inom områden som utgör skogsbruksmark. Skogslagen tillämpas inte på skyddsområden som inrättats med stöd av naturvårdslagen eller områden som i en plan har anvisats som skyddsområden. På områden som omfattas av en generalplan med rättsverkningar tillämpas skogslagen när det gäller skötsel och användning av skog på områden som har anvisats som jord- och skogsbruksdominerat område (bl.a. M, MU, MY och andra som börjar med M) eller som rekreationsområde (bl.a. V, VL, VU, VR och andra som börjar med V). På de områden i generalplanen som har beteckningar som börjar med M eller V gäller samtidigt både de planer som grundar sig på markanvändnings- och bygglagen, med deras beteckningar och be- 4

5 stämmelser, och skogslagen. De som äger sådana områden ska följa både planbestämmelserna och skogslagen. Skogslagen tillämpas inte på de övriga områdena i generalplanen. I en generalplan kan det med stöd av 128 i markanvändnings- och bygglagen bestämmas om åtgärdsbegränsningar i fråga om åtgärder som förändrar landskapet. En åtgärd som förändrar landskapet får i så fall inte utföras utan tillstånd för miljöåtgärder. Det är kommunens byggnadstillsynsmyndighet som avgör om tillstånd för miljöåtgärder ska beviljas. Det kan också bestämmas att någon annan myndighet som kommunen utser får avgöra frågan om tillstånd. Tillstånd behövs inte för åtgärder med ringa verkningar. Tillstånd ska beviljas om inte åtgärden försvårar användningen av området för det ändamål som reserverats i planen eller förstör stads- eller landskapsbilden. Om det i generalplanen har angetts en åtgärdsbegränsning (krav på tillstånd för miljöåtgärder) för ett område som har anvisats för jord- och skogsbruk eller rekreation, ska skogslagen följas vid skötseln och användningen av skog på detta område och tillstånd för miljöåtgärder sökas för sådant jordbyggnadsarbete och sådan trädfällning eller någon annan härmed jämförbar åtgärd som förändrar landskapet. I och med att skogslagen och tillstånd för miljöåtgärder tillämpas samtidigt, kan det i kommunernas beslut om tillstånd för miljöåtgärder till exempel bestämmas att skogsavverkning ska begränsas på ett område där det skulle vara tillåtet enligt skogslagen eller att skogsbruksåtgärderna ska vara mera strängt begränsade än vad som krävs enligt skogslagen. Förvägras tillstånd till grävning eller sprängning med stöd av en särskild bestämmelse i generalplanen eller på ett detaljplaneområde i fråga om vilket beslut om att ändra planen inte fattats, gäller enligt 140 i markanvändningsoch bygglagen beträffande inlösningsskyldigheten vad som bestäms i 8 marktäktslagen. Förvägras tillstånd till någon annan åtgärd på nämnda områden och kan markägaren därför inte använda sin mark på ett sätt som medför skälig nytta, har han eller hon rätt att av kommunen eller, om området är avsett eller har anvisats för statens behov, av staten få ersättning för den skada som sålunda åsamkas honom eller henne. Det fanns i slutet av 2015 sammanlagt cirka generalplaner som var i kraft i Finland. Vanligen är det en rätt så liten del av skogsområdena i generalplanerna som berörs av åtgärdsbegränsningar. Sådana gäller i allmänhet strandzoner, områden som ligger nära platser som anvisats för fritidsbostäder eller MY-områden och områden som är särskilt viktiga med tanke på naturens mångfald, och i vissa planer även rekreationsområden. Dessutom finns det gällande generalplaner där man genom åtgärdsbegränsningar har tryggat rekreationsvärden. Närings-, trafik- och miljöcentralens roll och uppgifter i anknytning till styrningen av områdesanvändningen och byggandet Bestämmelser om närings-, trafik- och miljöcentralens uppgifter i anknytning till styrningen av områdesanvändningen och byggandet finns i 18 i markanvändnings- och bygglagen. Närings-, trafik- och miljöcentralen har till uppgift att styra och främja regleringen av kommunens områdesplanering och byggnadsväsende. Närings-, trafikoch miljöcentralen ska också övervaka att de riksomfattande målen för områdesanvändningen, andra mål för områdesanvändningen och byggandet samt bestämmelserna om skötsel av planläggningsärenden och byggnadsväsendet beaktas vid planläggningen, byggandet och annan områdesanvändning. Enligt markanvändnings- och bygglagen är kommunen en central aktör och beslutsfattare när det gäller områdesanvändningen. Kommunen sköter inom sitt område markanvändningsplaneringen och styrningen av och tillsynen över byggandet. Samarbete i förhand och samrådsförfaranden betonas som statens primära påverkningsmedel i lagen. Viktiga verksamhetsformer som närings-, trafik- och miljöcentralen har för styrningen av områdesanvändningen är utvecklingsdiskussioner och samråd mellan myndigheterna, som det föreskrivs om särskilt i lagen. Utöver det sker styrning även på många andra sätt. Närings- trafik- och miljöcentralen kan ge kommunen annan experthjälp och information, ge utlåtande om förslag till planer och byggnadsordningar, delta i andra samråd om planer än de samråd mellan myndigheterna som är lagstadgade och ordna utbildningsdagar för dem som företräder kommunerna och andra intressentgrupper. 5

6 Närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsuppdrag är till sin karaktär laglighetskontroll av kommunernas skötsel av planerings- och byggnadsväsendet. Tillsynen utövas genom att man följer kommunernas beslut och lyfter fram eventuella missförhållanden i det samarbete som bedrivs i förhand. I extremfall leder närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsuppdrag till att den överklagar kommunernas beslut. Samråd mellan närings-, trafik- och miljöcentralen och kommunerna Bestämmelser om samråd mellan närings-, trafik- och miljöcentralen och kommunerna i fråga om general- och detaljplaner finns i 66 i markanvändnings- och bygglagen. I paragrafen föreskrivs det att när det utarbetas en general- eller detaljplan som gäller riksomfattande mål eller viktiga regionala mål för områdesanvändningen eller som annars är av särskild betydelse med tanke på konsekvenserna för samhällsstrukturen, naturvärden eller kulturmiljön eller viktig med avseende på de statliga myndigheternas genomförandeskyldighet, ska kontakt upprätthållas med närings-, trafik- och miljöcentralen. Närings-, trafik- och miljöcentralen och kommunen ska samråda för att klarlägga de riksomfattande mål, regionala mål och övriga centrala mål som ansluter sig till utarbetandet av en sådan plan. I fråga om planer som gäller stränder föreskrivs det särskilt om skyldigheten att samråda i 77 i markanvändningsoch bygglagen. Kontakt och samråd behövs alltid när en generalplan utarbetas för ett strandområde, om planen i huvudsak utarbetas för att reglera fritidsbebyggelse, samt alltid när en stranddetaljplan utarbetas. I markanvändnings- och byggförordningen finns det närmare bestämmelser om tidpunkten för samråd mellan myndigheterna i olika faser av planläggningsprocessen och om ordnandet av samråd. Det hålls cirka 700 samråd mellan myndigheterna per år. Antalet samråd har sjunkit under de senaste åren. Enligt en enkät som Kommunförbundet gjorde år 2012 hålls det samråd mellan myndigheterna om nästan alla generalplaner. I fråga om över 90 procent av generalplanerna hålls det två samråd. När det gäller detaljplanerna finns det skillnader i antalet samråd som hålls beroende på kommunens storlek. I små kommuner hålls det samråd om cirka 80 procent av detaljplanerna. I kommuner med invånare hålls det samråd om lite över hälften av detaljplanerna och i kommuner med över invånare om cirka 40 procent av detaljplanerna. För över hälften av de detaljplaner som enligt lagen berörs av myndigheternas samråd hålls det två samråd. Förutom myndigheternas samråd hålls det även andra samråd mellan närings-, trafik- och miljöcentralerna och kommunerna, såsom arbetsmöten och månadsmöten. Det hålls nästan lika många sådana möten per år som samråd mellan myndigheterna. Närings-, trafik- och miljöcentralens besvärsrätt i ärenden enligt markanvändnings- och bygglagen Närings-, trafik- och miljöcentralen har enligt markanvändnings- och bygglagen rätt att överklaga planer, byggnadsordningar, undantagsbeslut, avgöranden som gäller planeringsbehov, tillstånd för miljöåtgärder, beslut som gäller rivningslov för en byggnad och i vissa fall bygglov. Bestämmelser om närings-, trafik- och miljöcentralens besvärsrätt i fråga om planer och byggnadsordningar finns i 191 i markanvändnings- och bygglagen, i fråga om undantagsbeslut och avgöranden som gäller planeringsbehov i 193 i markanvändnings- och bygglagen och i fråga om tillstånd för miljöåtgärder, beslut om rivningslov för en byggnad och bygglov i 192 i markanvändnings- och bygglagen. Under den tid markanvändnings- och bygglagen har varit i kraft har antalet besvär som närings-, trafik- och miljöcentralerna har anfört i fråga om planer varierat från år till år, från under tio till drygt tjugo. Besvären har gällt mellan två och fyra procent av de planer som har godkänts i kommunerna. När det gäller detaljplanerna, som är bland 6

7 de viktigaste med tanke på bostadsproduktionen, har närings-, trafik- och miljöcentralernas besvär gällt endast cirka en procent av planerna. När det gäller kommunernas avgöranden om planeringsbehov och undantagsbeslut har närings-, trafik- och miljöcentralerna överklagat två till tre procent av dessa per år. I fråga om tillstånd för miljöåtgärder har närings-, trafikoch miljöcentralerna anfört besvär mycket sällan. Besvär har anförts högst en gång om året och det har inte anförts besvär varje år. I fråga om rivningslov för byggnader har närings-, trafik- och miljöcentralerna anfört besvär något oftare än i fråga om tillstånd för miljöåtgärder, men antalet besvär har emellertid under hela den tid markanvändnings- och bygglagen har varit i kraft hållit sig under tio per år. Stora detaljhandelsenheter Med en stor detaljhandelsenhet avses enligt 71 a i markanvändnings- och bygglagen en detaljhandelsaffär med över kvadratmeter våningsyta. Enligt planläggningssystemet ska stora detaljhandelsenheter av regional betydelse anges i landskapsplanerna. Frågor som gäller stora detaljhandelsenheter med lokala konsekvenser avgörs i de kommunala planerna, det vill säga i generalplanerna och detaljplanerna. Enligt 71 d i markanvändnings- och bygglagen får stora detaljhandelsenheter inte placeras utanför ett område som i landskapsplanen eller generalplanen är avsett för centrumfunktioner, om inte området i detaljplanen särskilt har anvisats för detta ändamål. Det finns en övergångsbestämmelse som gäller definitionen av stor detaljhandelsenhet, enligt vilken lagens 71 a blir tillämplig på affärer för specialvaror som kräver mycket utrymme först den 15 april Efter det betraktas alla affärer med över kvadratmeter våningsyta som stora detaljhandelsenheter. Lagen innehåller ingen definition av affärer för specialvaror som kräver mycket utrymme. Enligt detaljmotiveringen i regeringens proposition RP 101/1998 rd avses med specialvaruaffärer för varor som kräver mycket utrymme affärer vilka kännetecknas av stora produkter som kräver mycket utrymme, till exempel bilar, möbler och byggmaterial, och vilka måste ha goda trafikförbindelser. Miljöministeriet meddelade år 2000 en rekommendation om tolkningen av vad som är en affär för specialvaror som kräver mycket utrymme. Angivelse av maximidimensioneringen av stora detaljhandelsenheter i de områden i landskapsplanen som är avsedda för centrumfunktioner I de särskilda krav på innehållet i en plan som anges i 71 b i markanvändnings- och bygglagen ingår skyldighet att i en landskapsplan ange den undre gränsen för storleken på stora detaljhandelsenheter av regional betydelse samt skyldighet att ange maximidimensioneringen av stora detaljhandelsenheter med tillräcklig exakthet i landskapsplanen. Enligt motiveringen i regeringens proposition RP 309/2010 rd ska skyldigheten att ange maximidimensioneringen, förutom i fråga om stora detaljhandelsenheter som anges med en särskild beteckning i en landskapsplan, i tillämpliga delar gälla även i fråga om de områden för centrumfunktioner som anges i dessa planer. Sättet att ange maximidimensioneringen på beror på omständigheterna. Enligt motiveringen i regeringens proposition är det till exempel i områden för centrumfunktioner i de största städerna inte alltid nödvändigt att ange maximidimensioneringen som kvadratmeter våningsyta, om detta inte krävs med tanke på bedömningen av planens konsekvenser. Placeringen av stora detaljhandelsenheter Enligt 71 c 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen ska en stor detaljhandelsenhet i första hand förläggas till ett centrumområde, om inte något annat läge är motiverat med hänsyn till affärens art. Bestämmelsen är flexibel och beaktar att det finns sektorer inom handeln som till sin art är sådana att de av grundad anledning kan placeras 7

8 även utanför centrumområdena. När det gäller dessa sektorer förekommer det vanligen ingen konkurrens med handeln i centrumområdena och det är på grund av verksamhetens art och behovet av ett stort tomtutrymme svårt att placera dessa sektorer i ett centrumområde. Även den kundtäthet som är typisk för sektorn och därigenom trafikmängden påverkar bedömningen. Planeringsbestämmelser om en affärs art och storlek i en detaljplan Enligt 71 e i lagen kan det i detaljplanen ges planbestämmelser om en affärs art och storlek, om detta behövs med tanke på tillgången till handelns tjänster. Bestämmelsen om detaljplanebestämmelser fogades till 9 a kap. om särskilda bestämmelser för detaljhandeln genom en ändring som trädde i kraft I detaljmotiveringen till lagens 57 i regeringens proposition RP 101/1998 rd gavs det också exempel på vissa syften för vilka detaljplanebestämmelser kan ges. Bland dessa nämndes bland annat affärens art och storlek. I 71 e i markanvändnings- och bygglagen finns det alltså ett preciserat bemyndigande om att det får ges detaljplanebestämmelser som gäller en detaljhandelsaffärs art och storlek. Utarbetande av detaljplanen etappvis Bestämmelser om detaljplanens syfte finns i 50 i markanvändnings- och bygglagen. För den detaljerade regleringen av områdesanvändningen och för byggande och utvecklande av områden utarbetas en detaljplan, vars syfte är att anvisa behövliga områden för olika ändamål och att styra byggandet och annan markanvändning på det sätt som krävs med tanke på de lokala förhållandena, stads- och landskapsbilden, god byggnadssed, främjandet av användningen av det befintliga byggnadsbeståndet och andra styrmål för planen. Bestämmelser om kraven på detaljplanens innehåll och utformningen av detaljplanen finns i 54 och 55 i markanvändnings- och bygglagen och bestämmelser om utredning av konsekvenserna när planer utarbetas finns i lagens 9. Om en detaljerad planering av markanvändningen är nödvändig endast för byggande eller annan användning av underjordiska utrymmen, kan detaljplanen enligt 56 i markanvändnings- och bygglagen också utarbetas etappvis så att den omfattar endast underjordiska områden. Om man bortser från bestämmelsen om underjordiska områden, finns det inga bestämmelser i markanvändnings- och bygglagen som gäller utarbetande av detaljplanerna etappvis, det vill säga så att man håller sig till ett eller flera särskilda och begränsade sakområden. I praktiken utarbetas ändringar av detaljplanerna oberoende av behovet av ändringar på så sätt att de inbegriper alla sakområden samt eventuella relevanta utredningar och konsekvensbedömningar. När det gäller landskapsplaner och generalplaner föreskrivs det däremot uttryckligen i 27 och 35 i markanvändnings- och bygglagen att en plan också kan utarbetas etappvis. Godkännande av detaljplan Enligt 52 i markanvändnings- och bygglagen är det kommunfullmäktige som godkänner detaljplanen. I fråga om andra planer än sådana som har betydande verkningar kan fullmäktiges beslutanderätt emellertid i en instruktion överföras på kommunstyrelsen eller en nämnd. Programmet för deltagande och bedömning och samråd om det När en plan utarbetas ska enligt 63 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen ett med avseende på planens syfte och betydelse nödvändigt program för deltagande och växelverkan samt för bedömning av planens konsekvenser utarbetas i ett tillräckligt tidigt stadium. 8

9 Innehållet i och omfattningen av programmet för deltagande och bedömning beror på den aktuella planens syfte och betydelse. I motiveringen till markanvändnings- och bygglagens 63 1 mom. i regeringens proposition RP 101/1998 rd konstateras det att om det i ett mindre planläggningsprojekt finns bara ett fåtal intressenter, är det inte alltid nödvändigt att utarbeta ett program, ifall meddelandet om att planen är anhängig och växelverkan kan säkerställas på något annat sätt. I 64 i markanvändnings- och bygglagen finns det bestämmelser om samråd om programmet för deltagande och bedömning. Kommunen kan samråda med närings-, trafik- och miljöcentralen om huruvida programmet för deltagande och bedömning är tillräckligt och hur det ska genomföras. Innan ett planförslag läggs fram offentligt har en intressent möjlighet att föreslå närings-, trafik- och miljöcentralen samråd om huruvida programmet för deltagande och bedömning är tillräckligt. Om programmet är uppenbart bristfälligt, ska närings-, trafik- och miljöcentralen utan dröjsmål ordna samråd med kommunen för att utreda behoven av att komplettera programmet. Till samrådet ska kallas den intressent som väckt förslaget och enligt behov de myndigheter och sammanslutningar vars verksamhetsområde saken berör. Avsikten med 64 i markanvändnings- och bygglagen är att kommunen redan i ett tidigt skede av planläggningsförfarandet ska kunna säkerställa att programmet för deltagande och bedömning är tillräckligt även enligt närings-, trafik- och miljöcentralens bedömning. Avsikten är också att en intressent ska kunna framföra sina synpunkter om brister i programmet för deltagande och bedömning för närings-, trafik- och miljöcentralen. Närings-, trafik- och miljöcentralens ställningstaganden i fråga om programmets tillräcklighet är emellertid inte bindande för kommunen. Tillståndsplikten för installation och byggande av solpaneler och solfångare Behovet av tillstånd för olika åtgärder beror på vilken typ av åtgärd det är fråga om samt på åtgärdens omfattning, var den utförs och vilka konsekvenser den har. Det är inte alltid möjligt att definiera behovet av tillstånd enbart utifrån projekttypen, vilket poängterar betydelsen av prövning från fall till fall. Bestämmelser om bygglov finns i 125 i markanvändnings- och bygglagen. För uppförandet av en byggnad krävs det bygglov. Bygglov behövs också för sådana reparationer och ändringar som kan jämföras med uppförandet av en byggnad samt för utvidgning av en byggnad eller utökning av det utrymme som räknas till byggnadens våningsyta. Andra reparationer och ändringar i en byggnad kräver bygglov om arbetet uppenbart kan inverka på säkerheten för dem som använder byggnaden eller på deras hälsomässiga förhållanden. Bestämmelser om åtgärdstillstånd finns i 126 i markanvändnings- och bygglagen. I stället för bygglov kan det för byggandet sökas åtgärdstillstånd för uppförande av sådana konstruktioner och anläggningar, till exempel master, cisterner och skorstenspipor, beträffande vilka avgörandet av tillståndsärendet inte till alla delar kräver den styrning som annars behövs vid byggande. Åtgärdstillstånd behövs också för uppförande och placering av sådana konstruktioner eller anläggningar som inte betraktas som byggnader, om åtgärden inverkar på naturförhållandena, markanvändningen på det omgivande området eller stads- eller landskapsbilden. Åtgärdstillstånd behövs dessutom för andra åtgärder som ändrar en byggnads exteriör än sådana som kräver bygglov samt för lägenhetsarrangemangen i ett bostadshus. I 126 a i markanvändnings- och bygglagen finns det vidare en förteckning över åtgärder som kräver åtgärdstillstånd. I byggnadsordningen får kommunen emellertid bestämma att det i kommunen eller en del av kommunen inte behövs åtgärdstillstånd för en åtgärd som avses i förteckningen, om den kan betraktas som ringa. I 129 i markanvändnings- och bygglagen finns det bestämmelser om ett anmälningsförfarande. Kommunen kan i byggnadsordningen bestämma att byggande eller någon annan åtgärd av ringa betydelse och med ringa verkan kan utföras utan bygglov eller åtgärdstillstånd efter att en anmälan om saken har gjorts till kommunens byggnadstill- 9

10 synsmyndighet. Kommunens byggnadstillsynsmyndighet ska i stället för anmälan kräva att bygglov eller åtgärdstillstånd söks, om detta är nödvändigt med tanke på det allmänna intresset eller grannarnas rättsskydd. Byggande eller någon annan åtgärd kan inledas, om inte byggnadstillsynsmyndigheten inom 14 dagar från mottagandet av anmälan har krävt att tillstånd ska sökas för det anmälda projektet. I den förteckning över åtgärder som kräver åtgärdstillstånd som finns i markanvändnings- och bygglagens 126 a nämns inte solpaneler och solfångare, vilket betyder att tillståndsplikten i fråga om dem enbart fastställs utifrån 125 och 126 i markanvändnings- och bygglagen. Omfattningen av solpanelerna och solfångarna kan variera från mycket små projekt för enskilda hus till stora kraftverksområden, och därför varierar också behovet av tillstånd. Det finns även olika tolkningar kommunerna emellan av hurdana solpaneler och solfångare som kräver tillstånd. Kommunerna har dessutom i varierande utsträckning bestämt i sina byggnadsordningar att anmälningsförfarandet ska tillämpas på installation och byggande av solpaneler och solfångare. 2.2 Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i EU Europeiska unionen har ingen lagstiftning om planeringen av markanvändningen, utan medlemsländernas planläggningssystem grundar sig på den nationella lagstiftningen. Med tanke på syftet med denna regeringsproposition och de föreslagna ändringarna behöver lagstiftningen i utlandet granskas enbart i fråga om regleringen av detaljhandeln, eftersom det i många europeiska länder kan fastställas begränsningar för var en affär kan placeras och för dess storlek genom planläggning som sker med stöd av lagstiftningen. Enligt vedertagen rättspraxis i Europeiska unionen kan begränsningar i etableringsfriheten som tillämpas utan diskriminering på grund av medborgarskap motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, om detta kan garantera att eftersträvade mål nås och om begränsningarna inte går utöver vad som är nödvändigt för att målen i fråga ska nås. Europeiska unionens domstol har godkänt bland annat miljöskydd, områdesplanering och konsumentskydd som sådana tvingande hänsyn. Enligt en rapport från Europeiska unionen, Legal Study on Retail Establishment through the 28 Member States: Restrictions and Freedom of Establishment (European Union, 2014), är Finlands reglering av styrningen av var en detaljhandelsaffär får placeras något strängare än genomsnittet vid en jämförelse mellan de 28 medlemsstaterna. Exempelvis är antalet tillstånd som behövs i Finland färre än genomsnittet för de andra medlemsstaterna, medan de särskilda kraven på detaljhandelsaffärerna, såsom begränsningen av storleken och hur bindande kraven är, strängare än genomsnittet. På grund av skillnaderna i planläggningssystemen finns det också betydande skillnader mellan länderna i fråga om styrningen av handeln. Tyngdpunkten i styrningen av detaljhandeln varierar på nationell och lokal nivå beroende på landets planläggningssystem. I Estland, liksom i många andra östeuropeiska länder, är handeln mindre reglerad genom planläggning än i Finland. I Sverige har kommunen stor behörighet vid planläggningen och regionplaneringen är frivillig. Vid styrningen av stora projekt inom handeln som genomförs utanför centrumområdena betonas kommunernas samarbete vid samordningen av markanvändningen. I Storbritannien styr centralförvaltningen planeringen genom planläggningsanvisningar och planeringsbesluten för detaljhandeln fattas i samband med den lokala planeringen av markanvändningen. Alternativen för vart det planerade projektet ska förläggas bedöms i samband med beslutet om planeringstillstånd. Centrumområdena är de primära platserna för detaljhandelsaffärer. De lokala planläggningsmyndigheterna har till uppgift att bland annat säkerställa att det finns tillräckligt med utrymme för affärer av olika storlek och art. I Frankrike används ett planläggningssystem i fyra nivåer, där alla nivåer har betydelse för genomförandet av ett projekt inom handeln. I Nederländerna reviderades lagstiftningen om planläggning 2008, och då överfördes beslutanderätten till landskapsnivå och framför allt lokal nivå. Staten och provinserna fastställer riktlinjerna för markanvändningen. Planeringsbesluten fattas på kommunal nivå utifrån bland annat behoven på lokal nivå. De kommunala planerna kan 10

11 innehålla detaljerade bestämmelser om detaljhandelsaffärernas storlek och art. Man har strävat efter att förlägga detaljhandeln till centrumområdena. Statens styrning har gradvis lättats upp och under vissa förutsättningar har detaljhandelsaffärer också kunnat placeras utanför centrumområdena. Trots att statens styrning av detaljhandeln har minskat, har provinserna ofta hållit sig till de tidigare begränsningarna vad gäller placeringen av detaljhandelsaffärer. I vissa europeiska länder baserar sig regleringen av handeln mera på olika tillstånd, anvisningar och processer för konsekvensbedömning än på planläggning. I Italien grundar sig projekten i betydande utsträckning på tillståndsprocesser. I Irland finns det ingen särskild reglering av detaljhandeln, men de anvisningar för planeringen av detaljhandeln som ministeriet publicerar ska beaktas vid planläggningen. Syftet med anvisningarna är att undvika bland annat trafikstockningar och lokala monopol. Planeringsanvisningarna innehåller till exempel en övre gräns för storleken på dagligvarubutiker, som är kvadratmeter våningsyta i huvudstaden, kvadratmeter våningsyta i de övriga större städerna och kvadratmeter våningsyta i resten av landet. I allmänhet är målet med medlemsstaternas reglering av detaljhandeln att främja centrumområdenas livskraft och att trygga tillgängligheten till service och konkurrenskraften. I många medlemsländer är centrumområdena den primära platsen för handeln, och utanför dem har placeringen av handelsenheter begränsats genom krav som ställs på deras storlek och art. I Tyskland ska shoppingcenter och andra stora affärer med över kvadratmeter våningsyta placeras endast i centrumområden eller i särskilda områden för handel som har anvisats i en plan. Storleksgränsen är endast 800 kvadratmeter våningsyta, om affären har konsekvenser för målen för områdesplaneringen eller stadsutvecklingen. Placeringen av stora enheter berörs av områdesvisa begränsningar, till exempel så att små kommuner inte får planlägga stora enheter vars omfattning är oproportionerligt stor i förhållande till invånarantalet. I Danmark får endast lokala småbutiker och affärer för specialvaror som kräver mycket utrymme placeras utanför centrumområdena. Det har i lag fastställts en ovillkorlig gräns för affärernas storlek. En dagligvarubutik får ha högst kvadratmeter våningsyta och en affär för specialvaror högst kvadratmeter våningsyta. Av de länder som inte hör till Europeiska unionen är Norge jämförbart med Finland på grund av landets glesa bebyggelse. Styrningen av handeln skärptes 2008 genom en riksomfattande bestämmelse som stärkte regionplanernas juridiska ställning. Enligt bestämmelsen får ett shoppingcentrum med över kvadratmeter våningsyta byggas eller utvidgas enbart om det överensstämmer med den gällande regionplanen. I områden som saknar en sådan regionplan får ett shoppingcentrum med över kvadratmeter våningsyta placeras enbart i ett centrumområde. I den kommunala planläggningen får det inte fattas beslut som står i strid med regionplanen. Detta gäller såväl placeringen av den planerade affären som dess storlek. De kommunala planerna ska också följa de riksomfattande målen i fråga om bland annat att stärka centrumområdena och hållbar rörlighet. 2.3 Bedömning av nuläget Användning av generalplanen som grund för bygglov Syftet med markanvändnings- och bygglagens bestämmelser om områden i behov av planering är att definiera sådana områden och situationer där icke planlagd markanvändning skulle orsaka en menlig utveckling med tanke på ekonomin, samhällsstrukturen eller miljön. För att bygglov ska beviljas på dessa områden krävs det en detaljplan, en generalplan som ger rätt att bevilja bygglov eller ett avgörande som gäller planeringsbehov. Planeringsbehovet accentueras i synnerhet i randområdena kring tätorterna i växande stadsregioner. Formuleringen i 44 i markanvändnings- och bygglagen har lett till att en plan som har utarbetats med stöd av paragrafen inte alltid har kunnat användas som plan som direkt berättigar till bygglov ens i byar där användningen av den annars skulle ha varit ändamålsenlig. I byar där det inte finns ett stort behov av byggande finns det i praktiken ofta inte något behov av att utarbeta en bygeneralplan, medan bygeneralplanerna på grund av paragrafens snäva gränsdragning inte är tillämpliga i byar där det finns ett stort behov av byggande. Då har man förutom gene- 11

12 ralplanläggningen även kunnat bli tvungen att behandla separata avgöranden som gäller planeringsbehov innan man har kunnat bevilja bygglov. En utvidgning av användningen av generalplanen som plan som direkt berättigar till bygglov kan alltså anses motiverad i fråga om områden där byggandet förutsätter planering, men områdesanvändningen inte är så effektiv att det är nödvändigt att utarbeta en detaljplan. När det gäller tätt bebyggda stadsliknande områden är en utvidgning av användningen av generalplanen så att den direkt berättigar till bygglov inte motiverad. Särskilda krav på innehållet i en general- eller detaljplan som gäller fritidsbebyggelse på strandområden I byar som gränsar till en strand styrs planläggningen av både bestämmelsen i 44 i markanvändnings- och bygglagen och de särskilda bestämmelserna om strandområden i lagens 10 kap. Byggande på strandområden styrs enligt principerna i 10 kap. i markanvändnings- och bygglagen och utanför strandområdena tillämpas lagens 44. Det krav på innehållet i en plan som finns i 73 1 mom. 3 punkten i markanvändnings- och bygglagen och enligt vilket ett tillräckligt stort sammanhängande obebyggt område ska bevaras har i vissa situationer skapat problem. Vid utarbetandet av strandgeneralplaner har det ansetts att de allmänna normerna för dimensionering som används i planerna även bör gälla byområden. I fråga om byområden är det emellertid oftast viktigt att man kan anvisa sådant byggande som kompletterar bystrukturen och i dessa områden fyller de obebyggda områdena närmast ett gemensamt rekreationsbehov, till exempel vid anvisandet av badstränder. I byområden bör dimensioneringen i planerna alltså kunna granskas friare än i fråga om de områden som ligger utanför byarna, där kravet på att det anvisas tillräckligt stora sammanhängande områden är motiverat. Förutsättningar för beviljande av bygglov på områden i behov av planering Utgångspunkten i fråga om områden som behöver planeras är enligt markanvändnings- och bygglagen att byggandet ska grunda sig på en detaljplan, om det inte har konstaterats vara lämpligt i ett avgörande som gäller planeringsbehov som är mera omfattande än det ordinarie bygglovsförfarandet. I detaljmotiveringen till markanvändnings- och bygglagens 137 i regeringens proposition RP 101/1998 rd konstateras följande: I enlighet med syftet med ett område som behöver planeras och dess karaktär ska markanvändningen där basera sig på tillräcklig planering. I enlighet härmed är den primära utgångspunkten att byggandet ska basera sig på en för området godkänd detaljplan. Byggande ska emellertid vara möjligt också då det har konstaterats vara lämpligt vid ett sådant tillståndsförfarande där lämpligheten har kunnat bedömas på ett mera omfattande sätt än vid ordinarie bygglovsförfarande också med tanke på samhällsutvecklingen, miljövärden och kommande markanvändning. Principen motsvarar nuvarande förfaranden i områden med tätbebyggelse, dock förenklat så att behandlingen av tillståndet ska ankomma på den kommunala myndigheten. Om generalplanens roll som plan som direkt berättigar till bygglov utökas till att även gälla områden där det finns ett stort behov av byggande, blir det nödvändigt att precisera formuleringarna i 137 i markanvändnings- och bygglagen samt generalplanens roll som utgångspunkt för planmässigt byggande. De särskilda förutsättningarna för beviljande av bygglov på områden i behov av planering har definierats på ett allmänt sätt i 137 i markanvändnings- och bygglagen. Detta har lett till att tillämpningspraxisen har varierat för dem och till exempel allmänheten har haft svårt att förstå vad bestämmelserna innebär. Därför har det upplevs att det finns ett behov av att precisera dem. Generalplanens rättsverkningar för annan planering och för myndigheternas verksamhet Det har länge utarbetats drygt hundra generalplaner om året, och vissa år närapå tvåhundra. I slutet av 2014 fanns det i Finland sammanlagt generalplaner som hade godkänts med stöd av markanvändnings- och bygglagen 12

13 eller fastställts med stöd av den tidigare byggnadslagen, och de täckte in ungefär en fjärdedel av hela landets yta. Cirka hälften av generalplanerna har under de senaste åren utarbetats för strandområden, som så kallade strandgeneralplaner. Generalplanlagda områden förekommer mest i Nyland, Sydöstra Finland och Södra Savolax, vilket beror på den stora mängden strandgeneralplaner. Det finns ingen samlad information om hur uppdaterade generalplanerna är. Även om det i 36 i markanvändnings- och bygglagen förutsätts att kommunen ska se till att en generalplan utarbetas och hålls aktuell i den mån det är nödvändigt, kan det uppskattas att en del av generalplanerna är föråldrade. Det kan också uppskattas att generalplanen i vissa fall styr markanvändningen onödigt detaljerat med tanke på behovet av styrning från en generalplan. Detta har det ägnats uppmärksamhet åt vid utvecklingen av generalplanläggningen och man har velat utveckla innehållet i generalplanläggningen i en mera översiktlig och strategisk riktning. På grund av att generalplanerna är föråldrade eller onödigt detaljerade hamnar man ofta i en situation där man i samband med detaljplanläggningen får behov av att revidera generalplanen. Eftersom det i allmänhet inte är ändamålsenligt att bara göra små ändringar i generalplanen, uppstår det friktion i detaljplanläggningen när processerna drar ut på tiden. Föråldrade eller på annat sätt bristfälliga generalplaner är ofta orsaken till problem vid detaljplanläggningen. Ändring av ett fritidsbostadshus användningsändamål till permanent boende Till en omändring av en fritidsbostad så att den tas i bruk för permanent boende ansluter sig förutom kommunens planläggning och tillståndsförfarandena för byggande även ordnandet av kommunal service. Ur kommunens synvinkel är det fråga om ett ärende som delvis ansluter sig till planeringen av markanvändningen och delvis till kommunens politiska beslutsfattande. Det har under de senaste åren blivit allt vanligare att man flyttar in i fritidsbostäder i och med att allt fler fritidsbostäder till sina tekniska egenskaper och utrustningsnivå motsvarar bostäder för åretruntboende. Man kan bo permanent i en fritidsbostad även om byggnadens användningsändamål inte ändras. En fritidsbostad kan också vara en persons enda bostad. Inflyttningen i fritidsbostäder har lett till varierande tillämpning av lagen om hemkommun (201/1994) och problem vid registreringen av hemkommun när den som flyttar in i en fritidsbostad har velat ha den som sin permanenta bostad. För att skapa en enhetlig praxis hos magistraterna har dessa genom sina anvisningar beslutat om ett enhetligt förfaringssätt för behandlingen av flyttningsanmälningar då någon permanent flyttar in i en fritidsbostad. Enligt anvisningen för hur man ska förfara anser magistraterna att det är möjligt att byta hemkommunen till den kommun där fritidsbostaden är belägen även om användningsändamålet för byggnaden på fastigheten inte ändras, om den som flyttar kan visa att han eller hon har fast anknytning till den kommun där fastigheten är belägen. Vid behov kan magistraten begära ytterligare uppgifter av den som flyttar om byggnadens lämplighet för åretruntboende. Som hemkommun antecknas den kommun där fastigheten är belägen och i befolkningsdatasystemet kan fritidsbostadens adress anges som postadress. Som bostad antecknas utan stadigvarande bostad. Magistratens avgörande är inte bindande för andra myndigheter, såsom kommunen, skattemyndigheten eller Folkpensionsanstalten, när dessa fattar beslut om tillämpningen av de bestämmelser som gäller deras eget ansvarsområde. En persons hemkommun fastställs i enlighet med lagen om hemkommun. Lagen om hemkommun innehåller inga hänvisningar till markanvändnings- och bygglagen eller andra speciallagar. Bestämmelser om kommunens ansvar och skyldigheter i fråga om att ordna service finns i speciallagstiftningen. I speciallagstiftningen kan det finnas hänvisningar till bostaden enligt lagen om hemkommun, på basis av vilken kommunens ansvar bestäms. En del av kommunens tjänster och kommuninvånarnas rättigheter är bundna till bostadsfastigheten. Exempel på sådana är skoltransporter och hemvårdstjänster för äldre personer. En del av kommuninvånarnas rättigheter är bundna till hemkommunen. Ett exempel är valbarhet vid kommunalval. 13