folkebiblioteket folkebiblioteket august 2011 mette moestrup brev til mar a

Transkript

1 folkebiblioteket august 2011 mette moestrup jona s ba ls Johan Jönson hanna hallgren athena farrokhzad mara lee sean bonney Susanne Christensen Lars Skinnebach eirikur örn norðdahl Folkebiblioteket er en serie arrangementer og publikasjoner som diskuterer samtidspoesien, med vekt på forholdet mellom poesi, politikk og publiseringsformer. Serien er et samarbeid mellom Forlaget Attåt og Deichmanske bibliotek, avd. Grünerløkka i Oslo. Arrangementene og publikasjonene redigeres av Paal Bjelke Andersen. Design: Judith Nærland Forlaget Attåt 2011 folkebiblioteket er støttet av: folkebiblioteket mette moestrup brev til mar a Göteborg d. 7. marts 2011 (svar på Brev til Mette som Mara Lee læste op til Göteborg Poesifestival, Senere publiceret som Nyårsdikt.) Fra M. til M. Fra menneske til menneske. Her/her. Det første M. gjorde, da M. så M. til seminaret om den litterære offentlighed i Kungälv, november 2010, var ikke at sige hej, nej, M. skrev med sin finger i sin håndflade, mimede en skrivehandling, og M. forstod, at den gestus betød: Skriv. Svar på brev til M., M.! Det var akut. Det er akut. Her/ her. Men M. har ikke vidst, hvor M. skulle begynde. Det vil sige: M. har på en måde ikke skrevet andet end forskellige svar på Brev til M. siden M. læste Brev til M. hvor M. skriver om skriften som forandring og ansvar. Den andens ansigt. Levinas. Agamben. En digter er også ansvarlig for det, hun ikke skriver. Jabes (han skriver han, M. hun). Skrivandet som forsvinding eller skrivandet som forandring. Skrivandet som død eller skrivandet som liv. Roland Barthes eller Hélène Cixous. Roland Barthes, The Death of the Author, 1977: Writing is the destruction of every voice, of every point of origin. Writing is that neutral, compósite, oblique space where our subject slips away, the negative where all identity is lost, starting with the very identity of the body writing. The body writing. Men kroppen, som skriver, er levende, tænker M. jona s ba ls hat. indignasjon. takknemlighet «Klassehatet kom tilbake den sjuende januar, litt etter klokka åtte om morgenen, en dag med vedvarende regn og vind.» Slik åpner den passasjen jeg oftest har sett og hørt bli gjengitt fra Kristian Lundbergs Yarden. Passasjen handler om hvordan Lundberg, etter å ha mistet klassehatet sitt da han «begynte å skrive regelmessig i dags- og kveldspressen og kunne sove lenge om morgenen, får det tilbake en januarmorgen mens han og kollegaene står og skraper biler frie for is, overvåket av en formann som sitter varmt og trygt inne i bilen sin. Hvorfor er det så ofte akkurat denne passasjen som trekkes frem? Kanskje er forklaringen så enkel som at scenen fungerer godt dramaturgisk. Formannen der inne, vi her ute. Sinne, hat. Samhold. En minst like viktig del av forklaringen tror jeg imidlertid er å finne i det faktum at vi befinner oss i en brytningstid, der klassehatet er i ferd med å gjøre et slags comeback. Tendensen har vært der en stund. Men fra å ha registrert det først og fremst ute på de byggeplassene jeg ferdes på, og hos familie og venner, ser det nå ut til at væromslaget kjennes på gikta også i kulturfeltet. Det er velkomment. Lenge har det jo vært slik at man ikke har kunnet snakke om klasse uten å ende opp i kultur-livet: Hva er du mest fortrolig med, country eller klaver? Skyver du bøkene helt inn i bokhylla og pynter den med nips, eller lar du bokryggene stå helt ytterst? Dusjer du før eller etter jobb? Osv. ad nauseam. Nå er situasjonen i ferd med å snu: Går du til kulturlivet, så snakkes det om klasse. Og det dreier seg ikke lenger om navlebeskuende kulturanalyser, men om styrkeforholdene på arbeidsmarkedet. Den endringen i maktbalansen vi snakker om er selvsagt ikke ny. I alle fall ikke noe nyere enn nyliberalismen. Men dels har vi i vårt hjørne av verden vært forskånet for de mest drastiske utslagene, og dels har den økonomiske krisen forsterket og fornyet angrepene slik at de har blitt synligere. Vi har gått fra lavintensitetskrigføring til sjokkterapi, og målsetningene er blitt mer uttalte. Et eksempel på dette er de nylig avholdte forhandlingene om ansettelsestrygghet i ILO i Geneve. Den svenske LO-juristen Claes-Mikael Jonsson deltok, og beskriver på svenske LOs blogg hvordan de etter tre dagers forhandlinger var sikre på at de punkt for punkt hadde klart å bli enige med arbeidskjøperne om felles kjøreregler. Da møtelederen skulle oppsummere den siste dagen, reiste arbeidskjøperne seg og erklærte at de ikke kunne gå med på ett eneste av de foreslåtte punktene. I stedet «trollar de fram en programförklaring folkebiblioteket 02 1

2 For så vidt som kroppen, som skriver på Hotel Flora, Göteborg, natten mellem d. 6. og d. 7. marts, er levende, tænker M. Det betyder ikke nødvendigvis, at M. refererer til M. M. for Medusa. M. for Malina. M. for maskine måske. M. for mange. M. for menneske. Mange mennesker. Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm Hèléne Cixous, The Laugh of the Medusa, 1975: I don t want a penis to decorate my body with. But I do desire the other for the other, whole and entire, male or female; because living means wanting everything that is, everything that lives, and wanting it alive. Dead or alive? Hvis M. skal vælge, vælger M. alive. Men det handler også om den skandinaviske samtid, som M. og M. ikke er døde forfattere i, eller hur? Danmark, Sverige, Norge. Racisme, racisme, racisme. Tager det aldrig slut? No? Nogen havde skrevet N-ordet (the N-word) med blå speedmarker på bagruden i bussen, som kørte M. fra Kungälv til Göteborg efter seminaret om den litterære offentlighed, hvor M. havde holdt foredraget Kritik af den døde forfatter, som kort sagt var et forsøg på et opgør med idéen om den hvide, vestlige, mandlige forfatter som identitetsløs, oprindelsesløs, kropsløs, neutral. Det er ikke, fordi, M. er gået hen og blevet biografist eller essentialist på sine gamle dage; den hånd, som skriver dette, er både den samme og ikke den samme, som har lagt mønter på et ligs øjne, skrællet en rød banan, redt en barbiedukkes hår, berørt en nyfødts fontaneller, men det, som M. mener er, at kroppen tager plads, finder sted, tager ordet, skriver skrift i tid. Kroppen som kontekst, altså, ikke essens. M. vil, ligesom Lyn Hejinian, ikke have færre, men flere jeg er, der alle sammen siger nej til en reduktiv identitetsopfattelse, herunder også identitetspolitiske læsestrategier, der eksotiserer eller erotiserer nogle skrivende kroppe mere end andre skrivende kroppe. M. er træt af ideen om både eksotisk og erotisk kapital, M. er i det hele taget træt af kapitaliseringen, der gennemsyrer alt, M. s ansigt er for helvede ikke en vare, som M. vil have valuta for. Frihed til at skrive i og med den krop, man havde, har og får er ikke nødvendigvis det samme som at skrive om eller som kroppen. Du kan inte lämna din krop. Ann Jäderlund. Enten er alle kroppe lige neutrale og universelle udsigelsespositioner i skriften, eller også er ingen kroppe neutrale og universelle udsigelsespositioner i skriften, hvem jeg så end var, er og bliver i skriften, i skriften kan ethvert jeg selvsagt være fiktivt eller figur for et jeg, der taler. Jeg taler til dig, og du er ikke her. M. var ikke med bussen. M. har måske taget en tidligere eller senere bus, det ved M. ikke. M. konstaterede, at nogen må have gjort sig den umage at flytte sig fra sæde til sæde, bogstav for bogstav med en blå speedmarker i hånden, den anonyme hånd, for N-ordet fyldte hele bagruden i det offentlige svenske transportmiddel. Det var, hvad man kan kalde: Glasklar racisme. Eller hur? Hvem refererer N-ordet i dén offentlighed til? Hvilken krop? Antagelig ikke den, som havde skrevet det. M. kunne ikke forstå, at ingen af svenskerne i bussen sagde noget, og M. sad på bagsædet og var bagfuld og lænede sit tunge baghoved mod g et og forsøgte at transformere för marknadstalibanernas världsherravälde», skriver Jonsson. «Konvention 158 om anställningstrygghet måste upphävas. Företagens behov, globaliseringen och konkurrensen kräver att anställningstryggheten försvinner helt». Tonen er aggressiv, overraskelsen er total. Jonsson kaller angrepet på ILOs grunnleggende normer for «ett tecken i tiden», og spår dystert at resultatet vil bli «tysta och förbittrade arbetsplatser». ILO ble til i den nye verdensordenen som vokste ut av første verdenskrig, og den revolusjonære bølgen som fulgte i dens farvann. ILO skulle være en internasjonal trepartsorganisasjon som hadde til hensikt å regulere arbeidslivet og løse det såkalte «arbeiderspørsmålet. Organisasjonen var en viktig del av det som skulle bli FN, og, som Jonsson skriver, viljan till samförstånd har alltid varit stor. Priset för oenighet har genom åren ansetts alltför kostsam. Men något har hänt. De som har varit med länge säger att det som utspelat sig är något av det mest långtgående de varit med om. Jonsson mener den svenske arbeiderbevegelsens virkelighetsbilde henger igjen på midten av 1980-tallet, i en forestilling om en moderne, solidarisk og jevnbyrdig verden. Dette er «en verklighet som inte finns kvar. Bilderna av svunnen tid romantiseras. Priset för detta är högt», skriver han. * Arbeidskraft er en vare som omsettes på arbeidsmarkedet. Noe av det som gjør denne varen spesiell, er at den ikke kan løsrives fra den som selger den. Med på kjøpet følger det mennesker, og dermed også drømmer, ideer, relasjoner og vilje. Nå er det imidlertid også sånn at varekarakteren ikke er absolutt den kan styrkes eller svekkes, og transaksjonene kan foretas mer eller mindre fritt. I sitt bind av Arbeiderbevegelsens historie i Norge skriver Edvard Bull at fagforeningene tidlig satte seg som oppgave å bryte med det kapitalistiske lønns-arbeidets logikk, der arbeidskraften prises i henhold til tilbud og etterspørsel som en hvilken som helst annen vare. Fagforeningenes mest grunnleggende opp-gave var og er å legge begrensninger på den frie omsetningen, slik at lønnsarbeiderne får anledning til å utfolde seg som noe mer enn bærere av arbeids-kraft. Oppfatningen om at fagforeningers virksomhet i det vesentlige handler om lønns- og arbeidsvilkår er med andre ord misvisende. Arbeidskjøpernes og fagforeningenes kamp om betingelsene for hvordan arbeidskraften skal omsettes handler om retten til å være hele mennesker, om å ha makt over sitt eget liv på jobben, og derigjennom også på fritida: Overskuddet til å ta seg av ungene, ha et godt forhold, holde seg i form, lære, dyrke hobbyer, ta seg en fest eller gå på Folkebiblioteket en kveld midt i uka. I størstedelen av vår omverden har massearbeidsløshet vært en del av virkeligheten de siste årene, og med den pågående krisa har forholdene forverret seg ytterligere særlig for de yngste. Det har vært kjøpers marked. Men også i Norge, hvor arbeidsløsheten har vært lav og vi fremdeles har en sterk fagbevegelse, har utviklingen gått i feil retning. Det er, slik tilfellet ofte er når markeder gjøres «frie», i stor grad et resultat av politiske beslutninger. For 11 år siden ble forbudet mot å leie ut arbeidskraft opphevet, og særlig med øst-utvidelsen av EU et par år senere har vi sett et formidabelt utleievesen vokse frem. I bemanningsselskapene trer arbeidskraftens karakter av å være en vare tydelig frem. Som ansatt selger du ofte din arbeidskraft én dag av gangen, og i de periodene det ikke er noe å gjøre, er det heller ingen som har forpliktelser overfor deg. Firmaene betaler ikke lønn, og NAV betaler ikke dagpenger, ettersom man formelt sett fortsatt er i et arbeidsforhold, og verken er permittert eller oppsagt. Folk som har forsøkt å gjøre noe med situasjonen blir ofte straffet. De sies ikke opp, slik at saken kan tas til Arbeidsretten, de får bare ikke flere oppdrag. Polske tillitsvalgte i foreninga vår har opplevd å sitte mange måneder på brakkeriggen og tvinne fingre etter at de har påtatt seg tillitsverv og det er i noen av de mer seriøse bedriftene. Under dem igjen finnes det en enorm underskog av cowboyer og lykkejegere som har gjort det til en geskjeft å leie ut arbeidskraft, ofte som en bigeskjeft til andre mer eller mindre gode forretningsideer. Følger man med på nyregistreringer av firmaer i Brønnøysundregistret, vil man se at det etter hvert anses like naturlig å leie ut arbeidskraft som å gå en søndagstur. Jeg har tatt med et par ferske eksempler. Ett firma skal drive med «kjøp og salg av tilhengere og tilbehør til fartøy, samt utleie av arbeidskraft», et annet med «daglig renhold av bygg, vindusvask, boning, flyttevask, dødsbo. Vikarbyrå utleie av sykepleiere til sykehjem og rekruttering av sykepleiere fra Østen og aupair. Kjøp og salg, leie og utleie av boliger inn- og utland». Et annet firma kombinerer stein- og betonglegging med «rekruttering, bemanning, klassisk massasje», mens et fjerde tar den helt ut og kombinerer «import og salg av frossen sæd for oppdrett av hest, regnskapsføring og økonomisk 2 folkebiblioteket 02

3 g til j med tankekraft, så der stod: Nej er. Nej i ubestemt flertal. Men N-ordet stod der selvfølgelig stadig blåt på den gennemsigtige rude, gennemlyst af det grå novemberlys, da M. stod af bussen. Sverige og Danmark i samme bus, racismens bus. O NO M.! O er det bogstav, man sætter sit kryds ved, hvis man stemmer på Dansk Folkeparti i Danmark; O har været parlamentarisk grundlag for de højreorienterede regeringspartier Venstre og Konservative i en dekade i Danmark. Hvad betyder en dekade for en krop? En krop, der var 13, da det begyndte, er blevet 23 (hej Andreas), en anden krop, min søn, der var baby, er blevet 11 i løbet af de ti år med VKO-regeringen har Danmark placeret sig på verdenskortet som en xenofobisk, islamofobisk og krigsførende nation, alt i mens anakronismer som bindingsværk, dannebrog og folkedragter er blevet skamredet som nationalromantiske symboler i en absurd kamp for en monokulturel fremtid i en global tidsalder. I modsætning til Sverige har der i Danmark ikke været nogen sværmen for det multikulturelle, derimod en indædt og konfrontationssøgende insisteren på det monokulturelle. Et af de mest brugte ord i den danske, kulturracistiske debat er slet og ret: kulturfremmed. Kvindeundertrykkelse kaldes fx: kulturfremmed. Men det er jo løgn. Det kun er 96 år siden, at kvinder fik stemmeret i Danmark. Det er et spørgsmål om tid. Findes ordet kulturfremmed på svensk? Det er et spørgsmål om tid. Og Norge? Well, M. har lige været til en poesifestival i Hamar, som hed Rolf Jacobsens dagene. M. fik en en T-shirt med denne digters navn på. M. havde sin makker M. med, fordi M. og M. skulle optræde med performanceduoen SHE S A SHOW til Rolf Jacobsen dagene. M. skal måske lige fortælle M., at M. er jøde (jew, Jude), og at ingen havde fortalt M. og M., at denne Rolf Jacobsen, som nu er død (dead, Tot), var nazist under 2. verdenskrig. M. fik også en T-shirt. Hverken M. eller M. ville tage T-shirten på deres kroppe. Mens M. og M. var i Hamar, fandt M. og M. altså ud af, at denne Rolf Jacobsen, som festivalen jo hyldede, var nazist, men åbenbart havde fortiet sin nazistiske baggrund selv for sine nærmeste venner, og i toget fra Hamar til Oslo, talte M. og M. med Ann Jäderlund om en artikel i Hamarbladet d. 5. marts 2011, betitlet Rolf Jacobsens fortiede NS-fortid skrevet af Jacobsens ven Ove Røsbak. Der stod: Jacobsen skrev signerte ledere i Glåmdalen [en norsk avis], jeg har funnet 57 slike i hans redaktørtid. I (..) 1943 skriver han for eksempel: Krigen er uhyggelig, opprørende og motbytelig. Den er like opprørende og motbytelig som den samfunnsordning som er skapt av jødene og pengemakten. Altså ren antisemittisme. Flere signerte ledere har også klart rasistisk innhold, og det går spesielt hardt ut over de svarte. M. og M. talte om fortielse og blindvinkler og løgne i den skandinaviske samtid. Du kann inte lämna din kropp. Men det vil jeg. Du kan inte lämna din kropp. Men det synes jeg ikke er så sjovt. Du kann inte lämna din krop. Men M.! hey. M.! Der er x antal blindvinkler. Der er et blindt punkt i øjet. O er et vigtigt bogstav i poesien, rådgivning» med «utleie av arbeidskraft, samt dertil naturlig tilhørende virksomheter». Jeg kunne nevnt noen hundre liknende eksempler. Mer relevant er det å se på de største bemanningsselskapene, som skryter av at de er døråpnere til arbeidsmarkedet for svake grupper. En av hovedaktørene innen byggebransjen, Jobz, reklamerte i anledning sitt femårsjubileum nylig for at man kunne få et «jubileumstilbud : to vikarer til prisen av én! I Sverige har selskapet Uniflex, som også leier ut mange svenske ungdommer på det norske arbeidsmarkedet, lansert en «Working Class Hero»-pris, som symbolsk nok utdeles 1. mai. Premien er en i-pad. I år var den heldige vinneren en lagerarbeider utleid til Schenker, som ifølge selskapets begrunnelse «sliter som ett djur. Han har på sex månader redan blivit arbetsledare, och har dessutom jobbat väldigt mycket övertid de sista 12 månaderna». I takt med at arbeidskraftens varekarakter styrkes, tiltar også dehumaniseringen. Hvor stopper den? Det er ikke godt å si. I jobben min har jeg kommet over ganske mørke saker. Og jeg er ikke aleine. Forrige uke deltok jeg på en konferanse om såkalt jobbtrafficking; tvangsarbeid og menneskehandel. Deltakerne på konferansen var ikke først og fremst fagforeningsfolk og aktivister, men byråkrater fra likningsmyndigheter, departementer, tollvesen, politi og arbeidstilsyn i landene rundt Østersjøen. Det som forente dem var at de hadde førstehåndserfaringer med ekstremtilfeller av sosial dumping. Det var kvinner i drakt og menn i dress; de var sinte, mange av dem var rasende, og flere var kritiske til egne myndigheters unnfallenhet. En av de svenske skattebyråkratene hadde forrige sommer vært på inspeksjon i de norrlandska skogene, der finske og svenske bakmenn mange somre på rad har fløyet inn thailandske, vietnamesiske og kinesiske bærplukkere, som etter et par måneders tvangsarbeid har reist hjem igjen uten noe annet enn gjeld; familiene deres hadde ofte pantsatt alt de eide for å få sendt avkommet til Sveriges gull og grønne skoger. Ute i skauen hadde skattefuten truffet flere familier som satt i ring rundt et bål og kokte suppe av gress, og tilberedte kråker som de hadde skutt med piler og buer de selv hadde spikka. Andre konferansedeltagere fortalte om formidable slaveskip som opererte i internasjonalt farvann, der de ansatte arbeidet med fiskeforedling non-stop i treårsskift, og hvor «bråkmakere» ble satt i land i fremmede lands havner uten oppgjør. Sterkest inntrykk gjorde nok likevel fortellingene fra de som hadde erfaringer med hushjelper i europeiske diplomathjem. Noen av sakene de hadde kommet over var foranlediget av tips fra publikum, som hadde observert barn som oppførte seg usedvanlig aggressivt mot voksne damer i butikken. Barna var diplomatbarn ute på handletur; de voksne damene var barnepikene deres. Barnas oppførsel var en kopi av foreldrenes. Den nye eller skal vi si tilbakevendte? råheten på arbeidsmarkedet tar mange former, og det er lett å avfeie dette som ekstremtilfeller. Det skal man ikke. Ute på byens byggeplasser møter jeg nå ikke bare litauiske, polske og bulgarske arbeidere som er livredde sine egne arbeidskjøpere. Også voksne svenske og norske menn sier rett ut at de ikke tør å organisere seg. Man skal hel-ler ikke tro at det bare er kroppsarbeidere og tjenestefolk som opplever brutaliseringen. For noen uker siden tok den 57 år gamle teleteknikeren Rémi Louvradoux, som arbeidet i France Telecom, med seg en kanne bensin på jobben. Den helte han over seg selv før han tente på. Han var ikke den første. De tre siste årene har mer enn 60 FT-ansatte tatt livet av seg, flere av dem på jobben. Én av dem gjorde det ved å stikke en kniv i seg selv mens han satt i møte med sjefen sin. Fordi mange av de ansatte i selskapet fremdeles er å regne som offentlig ansatte, til tross for at det har blitt delprivatisert, er det vanskelig å sparke dem. Dermed er det blitt et uttalt mål at de ansatte skal si opp selv. «Vi befinner oss i en krig, og i krig dør folk,» skal det ha hett seg på det nye lederkurset til selskapet. Managementkonsulenten Bruno Diehl, som er en av flere avhoppere fra ledelsen, har fortalt at en av øvelsesoppgavene på kurset gikk ut på å omplassere en ansatt som hadde en syk mor han besøkte hver dag. Ved å flytte han til en avdeling som lå mer enn 10 mil unna hjemstedet klarte de å påføre han nok skyldfølelse til at han til slutt selv sa opp jobben. Konsulentselskapet Orga utarbeidet en manual for firmaet der de beskrev en sorgkurve med seks ulike stadier de ansatte skulle gjennom. Fasene, som inkluderte «protest», «depresjon» og «resignasjon», skulle ende med oppsigelse. Men det endte altså ofte med selvmord i stedet. * Franco «Bifo» Berardi var nylig på Norgesbesøk. Han fremsatte den håpefulle hypotesen at vi er i ferd med å legge bak oss det han kalte nyliberalismens suicidale fase. Den 17. desember i fjor markerte et vendepunkt, folkebiblioteket 02 3

4 apostrofens bogstav. Orfeusblikket osv. O er tilfældigvis også det bogstav man sætter kryds ved, hvis man stemmer på Danmarks mest xenofobiske parti. M. ved ikke, hvorfor Dansk Folkeparti har valgt bogstavet O. Der er ingen sammenhæng mellem det poetiske og det politiske O. Det er et tilfældigt sammenfald. Det blinde punkt i øjet. Et punkt hinsides det erfarede, transcendens, bla bla bla. O Luk dit venstre øje. Placer dit hoved ca. 50 cm. fra papiret og se på det venstre O med dit højre øje. Bevæg langsomt hovedet tættere på papiret, mens du bliver ved med at se på det venstre O. Når du kommer ind på en vis afstand, forsvinder det venstre O. Det er, når det kommer inden for det blinde punkt på din retina. Prøv evt. også omvendt, dvs. luk dit højre øje og se på det højre O med dit venstre øje. Men det at O et forsvinder for øjet, betyder ikke, at det er forsvundet. Hvis M. siger: O, M.! vender M. sig bort fra M. for at henvende sig til hende i al offentlighed. Her/her. M. tænker på forskellen mellem at forsvinde og at forandre i og med sprog. Hier ist keine Frau, siger Malina O i Ingeborg Bachmanns roman Malina. Hier ist eine Frau. Fra M. til M. OM igen. MO. I M. s roman Salome hedder jegfortælleren Elsa Mo, et anagram over Salome. Dét ene greb, titlens markør, gør hele romanen konceptuel, det er tydeligt. M. forstår ikke, hvordan anmelderne kunne tyde Salome som en socialrealitisk teenageskildring. En af anmelderne efterlyste sågar en undertekst for voksne. M. forstår ikke, hvordan en voksen anmelder kan overse romanens klokkeklare undertekst: Racisme. Der er to scener i romanen, hvor det tematiseres eksplicit. Hvad er det for en blindvinkel, som gør, at den voksne anmelder ikke ser det? I döröppningen, bredvid byrån, står en pojke i svarta byxor och bar överkropp och stirrar på mig. Det är som om mina lungor krympor, gröps ur, på varsin sida om en tickande bomb. Han stirrar på mig. Jag stirrar tilbaka. Att titta på honom känns som knivar. Det mörka vågiga håret. De sköra läpparna som blir vitare för varje sekund. De mörka ögonen. De mörka ögonen med de långa fransarna käre gode Gud hjälp mig. Varifrån kommer hans mörka ögon? Har han slitit loss dem ur min spegeldbild? Fosterbroderen Johannes, som romanens jegfortæller Elsa Mo her møder for første gang spejler hendes egne mørke øjne, og det, hun føler i og med spejlingens genkendelse, er noget meget stærkt. Findes der et ord for noget, der er lige så stærkt som kærlighed, men ikke er kærlighed? De mørke øjne, som spejler hendes egne øjne, genkender og hader hun. Hendes had kan fortolkes som en spejling af samfundets racisme, som hun ikke vil eller kan se i andres blikke, men som Johannes øjne konfronterer hende med. hevdet han. Da tente den tunisiske gateselgeren Mohammed Bouazizi på seg selv i den lille tunisiske byen Sidi Bouzi, og satte med det i gang et opprør og en revolusjonsbølge som ikke bare har blitt den arabiske verdens 1848, men som via Tahrir-plassen i Kairo også har smittet over til den andre siden av Middelhavet. 19. juni mobiliseres det til streiker og demonstrasjoner i en rekke europeiske land, etter initiativ fra de spanske torgokkupasjonene som har satt sitt preg på et par hundre spanske byer den siste måneden. Spanjolene har ertet opp grekerne til å følge etter, med parolen «Vær stille, grekerne sover!!» Grekerne svarte en uke senere med demonstrasjoner og torgokkupasjoner i 70 byer. Paroler som gikk igjen der var «Stille, dere vekker italienerne» og «Hysj, franskmennene sover, de drømmer om 68.» Det er for tidlig å si om dette er begynnelsen på en prosess der vi går fra en unilateral klassekrig til en mer jevnbyrdig klassekamp, fra selvmord, redsel og avmakt til en situasjon preget av åpen konflikt og organisert kamp. For at det skal kunne skje, er det avgjørende å overvinne noen kunstige motsetninger som i dag fremstår som hovedmotsetninger. For det første, motsetningen mellom de «innenfor», med sikre ansettelser og ordnede lønns- og arbeidsforhold, og de «utenfor», «prekariatet». Den europeiske høyresida har i foruroligende stor grad klart å fremstille de to som konkurrenter og motstandere, og brukt «utenforskapet» som en brekkstang mot faglige og sosiale rettigheter. Under påskudd av å «åpne» eller «frigjøre» de lukkede delene av arbeidsmarkedet for de marginaliserte, de som ikke engang har noen lenker å miste, har de dessverre også lyktes i å få med seg store deler av kulturlivet i å sementere denne virkelighetsoppfatningen. Hvorfor er det sånn? Skal man tro Kjartan Fløgstad, som har ferdes mer i kulturkretser enn jeg selv har gjort, så er det den lidende, ikke den ledende arbeideren, som vekker forståelse og sympati. Sistnevnte er ifølge han «obskøn, berre å nemna han skaper misstemning i kulturelt selskap». Men jeg tror også andre ting er i spill. Dels handler det om kulturfeltets interesse for motsetninger, konflikt og kamp som motiv: Da er det gjerne de mest tilspissede variantene som er best egnet. Og dels handler det om lengselen etter et revolusjonært subjekt, som Slavoj Zizek har kalt «the defining problem of Western Marxism». Etter at den vestlige arbeiderklassen fikk seg bil og vaskemaskin mistet den både sin aura av romantikk og sin historiske rolle som kapitalismens banemann. Siden har venstresida leita etter nye subjekter som kan erstatte arbeiderklassen, i den tredje verden, blant de intellektuelle, og nå senest blant de ekskluderte. Zizek kaller denne jakten på noen til å gjøre jobben for en rasjonalisering av vår egen inaktivitet. Mer alvorlig er det etter mitt syn at det sementerer et motsetningspar som er avgjørende å overskride dersom vi skal ha noe håp om at forandringene som vil tvinge seg frem vil være frigjørende fremfor fascistiske. Det bringer meg over til den andre hovedmotsetningen jeg mener må overvinnes, den mellom elitene og massene som i praksis gjerne betyr mellom kulturfolk og arbeidsfolk. Det er et skille som har virket inn med enorm kraft de siste årene, og som er godt kommentert i siste nummer at Vagant. I sin lederkommentar skriver Bernhard Ellefsen, Audun Lindholm og Sigurd Tenningen at det tilsynelatende er «viktigere å få bukt med den symbolske makten enn med den materielle.» De siterer Håkan Lindgren, som har skrevet at «löneskillnaderna växer som om vi vandrade baklänges genom 1900-talet. Men vill man hitta en verkligt upprörd opinion ska man studera läsarkommentarerna till artiklar om kultureliten som vägrade skriva dikter till prinsessbröllopet». Skillet mellom «folk» og «elite» er tilslørende, og har sitt opphav i forbrukssfæren, der vi opptrer som individer eller masser. I arbeidslivet er det, takket være en fagbevegelse som er blant verdens sterkeste, fremdeles slik at motsetningene snarere fremtrer som motsetninger mellom klasser, noe som dermed også gjør det mulig å definere seg selv som et vi og kjempe kollektivt. Det er avgjørende, i alle fall dersom vi på sikt skal ha noe annet å tilby enn en endeløs rekke av generalstreiker og torgmøter om vi skal kunne gå fra motstand til å bygge noe. «Om de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig,» sier en av de anonyme bidragsyterne i antologien Hopsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, som kom ut i fjor. Det er utvilsomt en riktig observasjon. Men ofte er også en håndsrekning fra de som står lenger foran en forutsetning for at de lengst bak skal begynne å røre på seg. Det er bare ved at de to gruppene identifiserer seg med hverandre og formulerer et prosjekt som rommer dem begge, at vi kan møte fremtiden med et håp om noe bedre. * 4 folkebiblioteket 02

5 Ansigt til ansigt. Senere i romanen, siger Johannes om Stalin: Om det inte vore för honom skulle vi alla tala tyska vid det här läget och vara en del av det tredje riket, Johannes som fått syn på mig gav mig en nick, och både jag och Elsa hade antagligen blivit genetiskt bortsorterade. Va fan menar du med det? sa jag. Rasligt svaga element. Magnus [Elsas stedfader] tog tag i min arm och hindrade mig från att knuffa in Johannes i väggen. Det är inte mina ord jag bara konstaterer vad som hade hänt om Josef här inte hader ingripit Det, som M. ikke begriber, er, hvordan den voksne, svenske anmelder kan se bort fra denne tydelige, men flertydige racismeproblematik i Salome, hvor Elsa Mo til slut ender med at ofre sin fosterbroder ved at give ham skylden for, at hun er offer, selvom han er uskyldig, og hun selv er skyldig i at være offer, selvom det ikke er hendes skyld, at det er hendes skyld. Elsa Mo er en usympatisk jegfortæller, fordi det både er hendes egen skyld og ikke hendes egen skyld, fordi hun både er offer og ofrer. Romanens sidste ord er skyld. Min skyld. M. noterer sig, at Salome ganske vist ikke er blevet læst identitetspolitisk som bekræftelse af, at Sverige er et multikulturelt samfund, sådan som der ifølge Magnus Nielssons artikel Litteratur, etnicitet och forestallningen om det mangkulturella samhallet er tendens til i Sverige. Bl.a. Astrid Trotzig og Aleksander Moutturi citeres i artiklen for påpegelse af problemer med rasificerende og eksotiserende læsestrategier i svensk litteraturkritik. M. synes på den ene side, det er positivt, at Salome ikke er blevet læst identitetspolitisk og at M. ikke er blevet eksotiseret i receptionen, men M. synes på den anden side, det er negativt, at racismeproblematikken i Salome tilsyneladende helt overses, og M. tænker, at det er en blindvinkel, ligesom den i Norge i forgårs. Hvad sker der for det? At lukke øjnene for en glasklar racisme, som man ikke vil se i øjnene. Den kollektive glemsel minnesforlust i den skandinaviske samtid, som qua fortielsen og tavsheden opretholder løgnen om, at nogle kroppe er mere eller mindre egentlige end andre kroppe. Historiske løgne som fx i Schopenhauers Om kvinderne fra 1920: Allerede kvindens skikkelse fortæller os, at kvinder hverken er skabt til de store intellektuelle eller legemlige præstationer. De betaler ikke livets skyld ved at arbejde, men ved lidelse fødselssmerterne, omsorgen for barnet, underkastelsen i forhold til manden, som kvinden skal være en tålmodig og opmuntrende ledsager. ( ) Kvinderne egner sig netop til at pleje og opdrage os i vore første leveår, fordi de selv er barnlige, fjollede og kortsynede, fordi de med andre ord selv forbliver store børn hele livet igennem: en slags mellemstadie mellem barnet og manden, som er det egentlige menneske. Det er den løgn den vestlige tænknings dehumanisering af kvinden med flere, som vi i fællesskab må rase og sørge over og le ud, så den ikke bliver ved med at spøge. Der er ikke nogen, der er mere egentlige mennesker end andre mennesker. Der er ikke nogen, der er mere egentlige mennesker end andre mennesker. Der er ikke nogen, der er mere egentlige mennesker end andre mennesker. Men løgnen spøger. I Den brændende fornuft om kvinden og andre problemer fra 1989 skriver Per Aage Brandt: Mænd holder af at blive revet ud af deres identitet og tyngde, som de lider eksistentielt af; kvinder lider måske af livet på en anden måde, måske lider de af det modsatte, af formløshed og udflyden, og holder derfor af at tage form for den andens blik i erotikken de nyder forvandlingen, sådan som lærredet ville nyde at blive et maleri. Måske ikke. Hallo, et lærred kan ikke nyde noget, for det har ligesom ingen sanser. Det er et dødt materiale, og det er en kvindes hud ikke. Aj, for et turn-off. Kvinden har heller ikke mindre eksistens og identitet og tyngde end manden. Det er løgn. Det er latterligt. Det er ikke, heller ikke i erotik, mandens blik, der skaber kvinden, giver hende form. Det er i al fald et noget bedre knald, I anledning 1. mai i år skrev Kristian Lundberg et dikt i den svenske LO-Tidningen, der han beskriver «en känsla av att klasskampen kommer från/fel håll: de kränker våra gränser, går förbi oss och vi sitter allt mer klasslösa.» I en slik situasjon er det velkomment dersom klassehatet vokser, for klassehatet retter seg, som Ronny Ambjörnsson skriver i Mitt förnamn är Ronny, først og fremst mot klassesamfunnet som sådan, og kan derfor være produktivt, ikke bare destruktivt. For vi skal være forsiktige med å legge for mye vekt på det destruktive, det sinte, det indignerte. Vi må kunne kombinere det med pragmatisme, løsningsorientering og konstruktive prosjekter. Fra min egen fortid husker jeg hvordan det var å stifte bekjentskap med det offentlige primært gjennom en skole jeg ikke ville gå på, en glattcelle jeg ble banka opp på, eller en domstol jeg måtte stå til rette for. Siden har det blitt mindre av slikt, og mer av fødestuer, sjukehjem og sjukehus. Jeg har vært med på fødsler, syke- og dødsleier. Sinnet har derfor blitt kombinert med takknemlighet, og en akutt følelse av at de som gikk før oss har bygd noe, som nå står i fare for å bli tatt fra oss. Kristian Lundberg avslutter sitt 1.mai-dikt med å si at «dikten måste/bli både ordning och uppror, precis som vi.» Dét er en programerklæring å strekke seg etter. For kultureliten. For arbeideraristokratiet. For prekariatet. Sean Bonney Letter on Poetics (after Rimbaud) So I see you re a teacher again. November 10th was ridiculous, we were all caught unawares. And that we is the same as the we in these poems, as against them, and maybe against you, in that a rapid collectivising of subjectivity equally rapidly involves locked doors, barricades, self-definition through antagonism etc. If you weren t there, you just won t get it. But anyway, a few months later, or was it before, I can t remember anymore, I sat down to write an essay on Rimbaud. I d been to a talk at Marx House and was amazed that people could still only talk through all the myths: Verlaine etc nasty-assed punk bitch etc gun running, colonialism, etc. Slightly less about that last one. As if there was nothing to say about what it was in Rimbaud s work - or in avant-garde poetry in general - that could be read as the subjective counterpart to the objective upheavals of any revolutionary moment. How could what we were experiencing, I asked myself, be delineated in such a way that we could recognise ourselves in it. The form would be monstrous. That kinda romanticism doesn t help much either. I mean, obviously a rant against the government, even delivered via a brick through the window, is not nearly enough. I started thinking the reason the student movement failed was down to the fucking slogans. They were awful. As feeble as poems. Yeh, I turned up and did readings in the student occupations and, frankly, I d have been better off just drinking. It felt stupid to stand up, after someone had been doing a talk on what to do if you got nicked, or whatever, to stand up and read poetry. I can t kid myself otherwise. I can t delude myself that my poetry had somehow been tested because they kinda liked it. Because, you know, after we achieved political understanding our hatred grew more intense, we began fighting, we were guided by a cold, homicidal repulsion, and very seldom did we find that sensation articulated in art, in literature. That last is from Peter Weiss. I wondered could we, somehow, could we write a poem that (1) could identify the precise moment in the present conjuncture, (2) name the task specific to that moment, ie a poem that would enable us to name that decisive moment and (3) exert force inasmuch as we would have condensed and embodied the concrete analysis of the concrete situation. I m not talking about the poem as magical thinking, not at all, but as analysis and clarity. I haven t seen anyone do that. But, still, it is impossible to fully grasp Rimbaud s folkebiblioteket 02 5

6 hvis han fatter, at hun findes i forvejen! Nå, men Brandt skriver også: Det glatte og skinnende, Schein, skinnet og blikfangets glitren er jo egenskaber ved fallos, og man kan, som nogle psykoanalytikere gør, forestille sig, at kvinden erotisk identificerer sig med denne fallos, som hun ikke alene får, men også er eller bliver. Det er jo løgn. Det er en mildt sagt fallos-centrisk løgn. Det er en løgn, som frarøver kvinden hendes køn og seksualitet. Der er jo slet ingen vagina i den her skildring af det erotiske, og der er heller ikke noget MØDE mellem kønnene, der er slet ikke noget MELLEM. Der er bare et dødt lærred, som spejler fallos. Det er det blik på den anden, som får den anden til at forsvinde. Men det at den anden forsvinder for øjet, betyder ikke, at hun forsvinder. DØ LØGN DØ. Forandring i stedet for forsvinding. DET SKRIVANDE SOM MØDE MELLEM MENNESKER M. tænker på M. da M. og M. stod på scenen sammen i Hamar, stadig lidt i chok over, at poesifestivalen hyldede en nazistisk digter uden at italesætte det med eneste ord, og M. og M. råbte DØ, LØGN, DØ i kor Her/ her. O er det bogstav, man sætter kryds ved, hvis man stemmer på Dansk Folkeparti i Danmark, og i Danmark er der mange, som sætter kryds ved liste O. Stem med hjertet. Dansk Folkepartis slogan. Hjerte. Stemme. Hjerte. Stemme. M. sætter ikke kryds ved O, fordi (sæt kryds) 1. M. har ikke stemmeret i Danmark 2. M. har stemmeret i Danmark Der er ingen sammenhæng mellem det ene og det andet O. Det er et tilfældigt sammenfald, som ikke giver mening, Men mellem os to, M., vi er ikke som Orfeus, vel? Vores blikke får ikke kvinder til at forsvinde. Vi er heller ikke som Eurydike, vel? (Sei immer Tod in Eurydike Rilke) Tese: Orfeus vendte sig om med vilje. Antitese: Det skider jeg på. Syntese: ES WAR MORD. Ingeborg Bachmann: Malina. Der var ingen morder. Der var intet mord. Men det var mord. Med Orfeusblikket kan man kun se den andens ansigt forsvinde. Med Orfeusblikket ser man kun se sprækken i muren, forsvindingspunktet. Ingeborg Bachmann, Malina: Men väggen öppnar sig, jag är inne i väggen, och för Malina är inget synligt förutom sprickan. Malina. Animal. Här finns ingen kvinna, siger Malina til Ivan i telefonen. DET VAR MORD. ORD. O, M! Eller ikke-o, M! Anti-O. M. ved ikke, hvordan M.s ansigt ser ud, mens M. skriver dette, uspejlet i skærmen, men M. kan mærke sin hud som en varm membran. work, and especially Une Saison en Enfer, if you have not studied through and understood the whole of Marx s Capital. And this is why no English speaking poet has ever understood Rimbaud. Poetry is stupid, but then again, stupidity is not the absence of intellectual ability but rather the scar of its mutilation. Rimbaud hammered out his poetic programme in May 1871, the week before the Paris Communards were slaughtered. He wanted to be there, he kept saying it. The long systematic derangement of the senses, the I is an other, he s talking about the destruction of bourgeois subjectivity, yeh? That's clear, yeh? That's his claim for the poetic imagination, that's his idea of what poetic labour is. Obviously you could read that as a simple recipe for personal excess, but only from the perspective of police reality. Like, I just took some speed, then smoked a joint and now I m gonna have a pepsi, but that s not why I writing this and its not what its about. The systematic derangement of the senses is the social senses, ok, and the I becomes an other as in the transformation of the individual into the collective when it all kicks off. Its only in the English speaking world, where none of us know anything except how to kill, that you have to point simple shit like that out. In the enemy language it is necessary to lie. & seeing as language is probably the chief of the social senses, we have to derange that. But how do we get to that without turning into lame-assed conceptualists trying to get jiggy with their students. You know what, and who, I mean. For the vast majority of people, including the working class, the politicised workers and students are simply incomprehensible. Think about that when you re going on about rebarbative avant-garde language. Or this: simple anticommunication, borrowed today from Dadaism by the most reactionary champions of the established lies, is worthless in an era when the most urgent question is to create a new communication on all levels of practice, from the most simple to the most complex. Or this: in the liberation struggles, these people who were once relegated to the realm of the imagination, victims of unspeakable terrors, but content to lose themselves in hallucinatory dreams, are thrown into disarray, re-form, and amid blood and tears give birth to very real and urgent issues. Its simple, social being determines content, content deranges form etc. Read Rimbaud s last poems. They re so intensely hallucinatory, so fragile, the sound of a mind at the end of its tether and in the process of falling apart, the sound of the return to capitalist business-as-usual after the intensity of insurrection, the sound of the collective I being pushed back into its individuality, the sound of being frozen to fucking death. Polar ice, its all he talks about. OK, I know, that just drags us right back to the romanticism of failure, and the poete maudite, that kinda gross conformity. And in any case, its hardly our conjuncture. We ve never seized control of a city. But, I dunno, we can still understand poetic thought, in the way I, and I hope you, work at it, as something that moves counter-clockwise to bourgeois anticommunication. Like all of it. Everything it says. We can engage with ideas that have been erased from the official account. If its incomprehensible, well, see above. Think of an era where not only is, say, revolution impossible, but even the thought of revolution. I m thinking specifically of the west, of course. But remember, most poetry is mimetic of what some square thinks is incomprehensible, rather than an engagement with it. There the phrase went beyond the content, here the content goes beyond the phrase. I dunno, I d like to write a poetry that could speed up a dialectical continuity in discontinuity & thus make visible whatever is forced into invisibility by police realism, where the lyric I - yeh, that thing - can be (1) an interrupter and (2) a collective, where direct speech and incomprehensibility are only possible as a synthesis that can bend ideas into and out of the limits of insurrectionism and illegalism. The obvious danger being that disappeared ideas will only turn up dead, or reanimated as zombies: the terrorist as a damaged utopian where all of the elements, including those eclipsed by bourgeois thought are still absolutely occupied by that same bourgeoisie. I know this doesn t have much to do with poetry, as far as that word is understood, but then again, neither do I, not in that way. Listen, don t think I m shitting you. This is the situation. I ran out on normal life around twenty years ago. Ever since then I ve been shut up in this ridiculous city, keeping to myself, completely involved in my work. I ve answered every enquiry with silence. I ve kept my head down, as you have to do in a contra-legal position like mine. But now, surprise attack by a government of millionaires. Everything forced to the surface. I don t feel I m myself anymore. I ve fallen to pieces, I can hardly breathe. My body has become something else, has fled into its smallest dimensions, has scattered into zero. And yet, as soon as it got to that, it took a deep breath, it could suddenly do it, it had passed across, it could see its indeterminable function within the whole. Yeh? That wasn t Rimbaud, that was Brecht, but you get the idea. Like on the 24th November we were standing around, outside Charing Cross, just leaning against the wall etc, when out of nowhere around 300 teenagers ran past us, tearing up the Strand, all yelling WHOSE STREETS OUR STREETS. Well it cracked us up. You d be a pig not to answer. 6 folkebiblioteket 02

7 Mara Lee, Hanna Hallgren og Athena Farrokhzad Samtale på Folkebiblioteket # 2, 6. April 2011 paal bjelke andersen: Dere snakker alle om å ta ansvar, i tekstene dere skriver og i forhold til litteraturinstitusjonen og infrastrukturen som vi jobber i, men også utover det internt litterære. Jeg vil gjerne begynne der, og be dere om å presisere hva dere mener med å ta ansvar, og så gi noen eksempler på kulturytringer som dere mener gjør det. mara lee: Det är ju nästan förmätet att ange sig själv som exempel på någon som tar ansvar, och jag är väldigt medveten om det.»nyårsdikt» är en text som jag dessutom skrev i en ganska stor hast, det vill säga med viss vårdslöshet till att börja med. För det var en reaktion på just hur den politiska situationen plötsligt såg ut i vårt land, i vår välfärdsstat efter valet Och i min förtvivlan och min vilsenhet, gjorde jag det enda jag kunde komma på, det vill säga jag skrev ett brev till en dansk kollega, poeten Mette Moestrup och jag bara: fan, nu har vi denna situation i Sverige, vad gör vi, vad händer med vårt språk? Vad ska vi göra av vårt språk, hur ska man fortsätta använda det efter det här? Och jag fick snabbt svar, och sen blev mitt svar på hennes svar den här texten. Så egentligen är det skrivet som ett brev. Vad jag gör i den texten nu undviker jag din fråga, men är att jag delvis prövar en annan position som författare, eller det vill säga, jag går utanför de områden där jag vanligtvis känner mig trygg. Jag är inte en sådan som brukar bege mig in i dagspolitiken i vanliga fall... Att riskera sig själv, den positionen man har, att söka sig till nya områden, där skulle man kanske kunna börja, man riskerar någonting, man riskerar sitt jag, den positionen man förvaltar och dessutom ställer sig frågan, inte bara utifrån vilken position man skriver, utan också försöker synliggöra hur den positionen har tagits i besittning. Hela den här texten grundades i att jag har påbörjat en forskning som handlar just om poesi och etik i väldigt hög utsträckning: vad är etik inom konsten. Så att jag var upptagen med den frågan om vad det innebär att ta ansvar. Man skulle kanske kunna formulera det som att man betalar priset på något sätt. You pay the price. Det är svårt att undvika ekonomiska metaforer. Men: att man inte fuskar? Jag kan väl återkomma med konkreta exempel. hanna hallgren: Ja, nu har jag fått tänka en liten stund, jag vet inte om det har hjälpt. Jag tänker till exempel på en författare som Monique Wittig som väldig konkret jobbar med tecknen, genom att kursivera tecknet för jag så handlar det om att markera att som författare ha en utsägelsesposition där man aldrig har varit i kraft av att egentligen uttrycka ett jags fulla subjektivitet... som kvinna, som lesbisk, i hennes fall. Men sen, tänker jag så här, att det jag är intresserad av att forska kring, handlar just om sambandet mellan estetik och etik. Som akademiker och inläst på feministisk teori och filosofi så jobbar man mycket med ansvariggörandet och med etiska dimensioner och forskningsprocesser och så där, men kanske inte så medvetet kring språkliga utryck. Jag tycker det är intressant att sammanföra den poetiska medvetenheten kring estetiken med en slags feministisk-teoretisk medvetenhet kring det som har med etik att göra, och där tror jag att poesin kan lämna mycket till akademin och att akademin i någon mening kan tillföra poesin någonting. Och där skulle jag säga att det behövs forskning, därför jag tror att de stilistiska avtryck vi lämnar rymmer mycket som man kan avläsa etisk, men att vi kanske inte är så vana att göra det. athena farrokhzad: Jag befinner mig i gränslandet mellan en liten och intim poesisfär och en slags politisk offentlighet i egenskap av kritiker som skriver för en stor dagstidning. Det är på något sätt sysselsättningar som skiljer sig oerhört mycket från varandra, eftersom poesin för mig är begärlig just för att den inte är politisk genom att vara programmatisk, på det sättet som man oundvikligen måste vara i tidningsformen, till exempel. Samtidig tänker jag att det är aktiviteter som liknar varandra. För mig går dom inte att skilja åt, för att det handlar om att inventera diskursen: Att johan jönson [mot. vidare. mot.] mot. vidare. mot. ogörliga exogena introspektionsverbformer. utan slut. utan försoning: nytt liv. annat liv. ny död. fortsatt död. darrar av dess omgivande då, i presens, förlorad presens. nya maskiner. fortsatt död. upp, med flatrötterna adderad andning, adderande andning. att så jobba med kropp, med kroppar, med kroppsdelar, vävnad. på lönearbetet: inom lönearbetet, och med. att inte kunna komma åt den egna kroppen annat än med destruktion, med inkorporerade självdestruktioner. styrkan hos det mätbara. a. andning. den strålar genom imperiet. en snara av kroppssyre. med den omedelbara versen. b. bedjan. barnatro. din delade bibel av fraser. av svalda begär. av inälvor. horisontell, bespeglande. c. cerise. flickrummets väggfärg. överkastets. där du första gången blir våldtagen av en pojke. av hans kön och hjärna och attraktiva makt. dött hår tovigt svept. d. död. ett med livmodern. dess delade överlevnad. dess apersonliga reproduktion. över det sovande ansiktet som en dödsmask som andas som barn andas. e. äktenskapet. det varade många år. var lyckligt. stillsamt. eller först lyckligt. barnen kom. efterlängtade. sen tryggt. osynligt. utan saknad passion. med sitt hypersemantiska spel.»kom till mig ni som har det svårt så ska ni få vila«av indifferenta skillnader. åkalla lägrets vila och du får ingen vila. kroppsdelarna måste användas och kroppsdelarna används. knappt perceptiva dess. åkalla egen död och möt ditt nya liv. dess invokativa kapitalism. produktion av reproduktion av fortsatt produktion. Kom Kom Att. jag vet inte. jag vet inte. kom krama den kalla kroppen håll. genom stenportarna av utplånande gammaljus. håll håll. in i rummet av gammasvängningar, av dubbelriktade exproprieringar och dödsdialektik utan slut, utan början. de kladdiga kladdande skyldiga händerna. d ä r ] en linje av härvapen. och att. jag längtar så, omedelbart på morgonen, till sängen, sömnen det mest dödslika tillståndet. att drömma in annat liv. eller inget liv. bara vila. i det inre ljuset. d ä r ] av omriktningar in i intetmagman; askåterdunstande. upprätthölls vidare. Det är de här personerna. Jag vill att de ska dödas. Jag vill att det ska göra ont. Obeskrivligt ont. Att de ska dö. Måste dö. Jag är också bland dem. Döda dem. För helvete döda dem. Amen. deras omsorger. mödrarnas bortkastade kärleksslavarbete. med klornas klorgrepp. ville direkt när jag läste första gången bli Bildbeskrivnings landskap bortom döden MASKIN SNARARE ÄN MÄNSKA verka före överlevnad. och utmattat svaga; blottar du svaghet, vad vilken som, blir du utnyttjad livet ut. ögonen som svängande. maskiner och nyslavar gör ditt gamla jobb. du måste nu bli fattig på nya sätt. av prismatiska gråtfärger. som asp som darrar av vinden. av dess ingenting som virvlar omkring i den kända världen. mörk, dubblerad. som förna, ävja; syre, kväve. i minoritärt; d e t t a taktila. Ta på kroppsarbetarkroppen. Kläm åt om den, om muskler, valkar, domningar. Den är trögflytande och skadad. Den kan aldrig läka. Det accelererar nedräkningen. Vad ska du göra? Påtala det? Och? För vem? För vad? Jag är ledsen, men: adjö. Du kommer aldrig att hinna ikapp drömmarna. ickeminnande. Att hemsöka dess ressentiment, dess instrålande semantik. du är där. Delarna är det otillräckliga. Det hela är det falska alltet. du somnar. dödenbarnen simmar i okända endogena organ ut mot kroppsöppningarna. det är deras chanslösa kampsvett som stiger ur dina porer och luktar långvårdsurin. horisonten medieras, g. graven grävs längs med ditt undflyende liv. den kräver kroppar, omtagningar, h. hat. du föds av motsättningar. du lever sen i ett mångskiktad och utåtriktat hat, in mot ditt, de dina. du gör och gör. i. immanensord. imperiets grundsyntax. rörelsevillkoren. gester, tecknanden, täckanden. att det fanns en plats att gömma sig i. som barnet som flyr in under täcket, in i mörkret, blundandet. närmanden och tillbakadraganden. kapitaldynamiken genererar ett kroppsdubblerat nära kittlande begär som aktiverar liv och produktion och drar sig då omedelbart tillbaka till sin sadistiska likgiltighet. det står inte i din makt. vi är alla också marxistiska i all kapitalistisk evighet. att radera utlinjen. att de deleuziansk-guattariska flyktlinjerna primärt beskriver kapitalkontrollmaskinens oavbrutna produktion och rörelser undan demos minsta inflytande. opposition visar sig som stumnad. hacka in det egna odöda livet. DET SURA REGNET / SÅ SKÖN DERAS FRÅNVARO OCH PLÅGA. Jag vet inte. Jag vet inte. strålad av värme, av energi. Det är fruktansvärt att lyssna till den tolvåriga flickan svårt plågad av självmordstankar. Jag kan naturligtvis inte hjälpa henne. Jag har aldrig hjälpt någon annan människa och inte heller mig själv. Men jag lyssnar ändå vidare på den svaga rösten, som kom den inte ur munnen utan inifrån folkebiblioteket 02 7

8 se vilka begär som talar på den här platsen när man tror man egentligen talar om annat, och det tycker jag är någonting som både kännetecknar poetrollen och kritikeryrket Det du säger i din text, Mara,»att vägra svara när idiotin kallar men istället formulera nya frågor», tycker jag är en oerhört träffande beskrivning av på vilka sätt jag vill verka. Och sen för att ge ett exempel på en faktisk kulturyttring som tar ansvar så vill jag nämna Hanna Hallgrens kommande diktsamling. Som ju inte är ett publicerat verk, men som jag har haft det stora privilegiet att ta del av, så att jag kan referera till det, men som ju du kan beskriva bättre, Hanna. Jag tänker på det som du gör i det projektet som heter Roslära, är någon slags fenomenologisk inventering av vitheten, den vita kroppen, den vita historien, vithetens begär och förödande konsekvenser. Och för mig är det det yttersta uttrycket för att ta ansvar, för att det innebär att se sig själv, hur man är situerad inom ramarna av den diskurs man vill angripa, och att kanske inte vilja göra sig själv till den goda. paal bjelke andersen: Her i Norge finnes det nok av folk som ser rødt når man nevner etikk og litteratur i samme setning. Fordi dere alle i en eller annen forstand forholder dere til den andre, ved å forholde seg til den andre eller ved å ta den andre inn i tekstene deres, synes jeg det er interessant å snakke om etikken i det dere skriver: Mara snakker om hvordan den andre er en del av en selv og viser det helt konkret gjennom å lage anagrammer over ordet og navnet «Sverigedemokraterna. I tekstene dine, Hanna, i hvert fall i den forrige boka, Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom, så skriver du fram et subjekt i og med teksten, et subjekt som består av mange ulike diskurser, sosiolektiske lag. Mens mye av det du har publisert som poet, Athena, er skrevet sammen med andre, som kollektive tekster. Kan dere si no om deres egne tekster utifra en sånn optikk? hanna hallgren: Jag tror att det som jag är upptagen med nu, har handlat mycket om att undersöka sin egen överordning, vilket är på vissa sätt långt mycket svårare än att undersöka sin egen underordning. Det projekt som jag håller på med nu, som mycket kretsar kring överordning i egenskap av vit exempelvis, blir just... det skiljer sig kanske från min förra bok som du refererar till och som handlar om att skriva fram ett subjekt, för det man upplever när man arbetar med att skriva fram den överordnande berättelsen är att den är subjektslös. Den behöver egentligen ingen kraft alls, utan den existerar väldig osynlig i sina sömmar... och i skrivprocessen tycker jag det har varit intressant att det känns så väldigt lite att skriva om överordning. Det är bara en erfarenhet jag har gjort: Det gör inte ont att vara vit. mara lee: Jag tycker det som Hanna säger är väldigt viktigt, att man också måsta våga undersöka sina överordningar. För mig har det rakt igenom varit oerhört viktigt att inte framställa, att inte reproducera maktordningar, men att försöka närma mig dom. Inte skygga for våldet, men samtidigt hålla mig på rätt sida av gränsen, så att jag inte bara reproducerar det. Det har varit en väldig stor fråga för mig, ända sedan min andra bok som heter Hennes vård. Jag vet inte om ni har läst den, men det är en våldsam bok, jag frågar mig om jag kanske går över gränsen. Det är en ganska aggressiv bok, där jag kastar ut ganska mycket till läsaren att ta hand om, och jag kan fråga mig om jag tog ansvar, men oavsett väckte den boken en viktig fråga hos mig som jag har fortsatt undersöka. När det gäller den här texten som jag har skrivit, och läste upp här nu,»nyårsdikten», eller»brevet till Mette«, där prövar jag nya positioner, att närma mig områden som jag inte är van vid att vistas på. Jag tar mig rätten att gå in på det politiska fältet och gör det i kraft av att jag som författare har en faktisk möjlighet att få det utrymmet, och då kan man fråga sig... man använder sig av ett visst privilegium för att uttala sig: det är också tveksamt. Dessutom i den här texten som ni hörde, så vänder jag mig till Levinas, och till djupt humanistiska värderingar, tron på något transcendentalt, på ansiktet som bild på den yttersta etiken, och det där tror jag inte på i vanliga fall. I texten prövar jag ett slags preliminär subjektivitet, som jag tyckte att den politiska situationen vi befann oss i påkallade eller fordrade. Därför känner jag mig bitvis... eller jag är väldig ambivalent inför den texten, för att jag skulle vanligtvis inte alls gå in i en sådan entydig retorik, som jag gör där. Men vissa situationen kräver något slags förskjutningar. athena farrokhzad: Eftersom du nämnde det, vill jag säga något om det kollektiva som drivkraft i litteraturen. För mig handlar det om många olika saker: på en banalt personlig nivå är det fråga om att inte uppleva sig själv vara i innehav av tillräckligt mycket material får att på egen hand föda fram dikten. Utöver det är jag intresserad av att låta textens upprinnelse och riktning bli just den utmaning det innebär att stöta och blöta sin föreställning om texten tillsammans med andra. Jag skriver också på egen hand, det är inte så att jag vill bedriva ett korståg för det kollektiva skrivandets överlägsenhet framför det individuella. Jo, ibland vill jag kanske det. Men vad gäller subjektet och det kollektiva: den poetiska sfär jag rör mig i är i hög grad politisk, på både en tematisk och språklig nivå. Den förhåller sig aktivt till storheter som till exempel minne, våld och begär. Ofta handlar det om hur erfarenheter av politiska system finns lagrade som reminiscenser och ressentiment i människors kroppar. I relation till dessa den tunna skakande kroppen. Varför kan jag inte själv gråta mig till ett sorgens vansinnestillstånd, där allting kan börja om? som alltid blir omvandlad och: påtaglig. j. jiddret. pladdret. det tar inte slut. det är inte tal. det är inte talande. det är inte människor. hursom, att återkalla sammansättningsfabrik-erna till utopin, jobben som måste göras. skitjobben som måste utföras. de vetenskapliga meningskedjorna; det. Förnuftet träder nu tillbaka till därifrån det kom, till böckerna. Hermeneutiken är inte längre det hegemoniska sättet att läsa. Läsning ska nu istället producera ny, mer suggestiv fiktion i rummet eftersom tiden imploderat i rumslighetens hastigheter. blev aldrig natt. ljustvånget; självantändningsblommor, celanflämtningar, drunkningsbubblor och borta och o-borta. man räknade inte med dagheten, dagheten, ljuset. Jag drömmer om en natt som aldrig kommer. ljuset, ljusdaghet. Jag fantiserar om en annan dag som inte blir och inte blir. SKRIKEN språklösa. av att skrik är du kommen och med språk översatt till liv före än död, ordning och singularitet istället för kaos och allt, den intetformen. nej perceptions-lösa. utan maskiner har du inga sinnen, ingen reception. hur det göra platsen, platsen. de materialsemiotiska rumsligheternas passerande ackumulationsflöden. SKRATTA FITTA. mitt kvinnohat den oförsonliga antagonismen har hållit mig vid liv efter den tidigt inträdda döden. öppna läppar, brännande. Talandet kommer in genom munnen och skinnet. av infektion, utslag, smitta; sådan kroppsrepresentation. att övertas av en evigt mothatandekollektiv uttrycksmaskin. skulle göras autocensurerad. Jag är nästan aldrig här. Det har jag länge insett. Men var befinner jag mig då? All denna tid, dessa tickande timmar. dess att brechtska gester. k. katakresen är perceptionsmodellen för vår självförståelse. du gör det inte själv och kan inte göra det sömlöst. åter och igen. l. ligga ner. drömma fram egen död. aldrig komma ifatt. kroppsvärmen spåret. Hon kämpar fortfarande mot heroinsuget, nu mest hjärnans, tror jag, den sjukdomsmärkta och förtidspensionerade kvinnan från Skellefteå. Hon är i min ålder, brukar gå ut, haltande, med sin likaledes haltande schäfer. Nu, på väg till mitt arbetsrum igen, ser jag henne stå på balkongen och röka. Det är tisdag förmiddag och hon och jag är de enda som syns till på gården. Jag säger hej och kommer på mig med ett sting av avundsjuka mot hennes beviljade förtidspension. AV NUKLEOKAPITALISM. α. materiorna. motsättningar. dialektikerna. du skakar inför din egen omöjliga nakenhet; vårt stamtal. β. de skiftande hastigheterna. utplånande acceleration. artefaktiskt hejdad tid. iväg. γ. död strålar genom ting, kroppar, skeenden och mellanrum. som vind som blåser liv i världen genom att göra den ändlig. Den osäkra dagen. m. mor. moder. mamma. du födde mig och dömde mig så till död genom en lång blinkning av liv. har förlorat sina möjliga satser. att spruta i ansiktet, lägga den dödsmasken, täcka existentialen. Det trevande reser sig. Jag tror att jag ångrar allt i mitt liv. Men det var inte jag som gjorde. Och jag ångrar ingenting. Ingenting. mot den omöjliga vinkeln. skönhet försonar inte vanmaktens avgrund. gör den bara skarpare, mer begriplig. utan annan chans. Det pornografiskt enkla. Öppna fylliga sugläppar, stora bröstknullarbröst, pojkpenisstyva vårtor. Att man inte ska kunna se mig. än med krigets invokativa parabel in in. Det värdelösa har också fördelar. Till exempel att minimalt med skönhet, som för andra befinner sig långt utanför perceptionsradien, kan räcka mycket långt. vitt, omkring, vita, Grannarna på gården med det plötsligt döda barnet, kvinnan är nu gravid i sjunde åttonde månaden, ser jag. Det gör mig jublande glad. Samtidigt förstår jag inte hur den döda femåringen inte kan vara i lekställningen när jag så lätt ser henne där. hon förslösar sig. att gå ut och in i kriget för att få sörja sitt omöjliga liv. för det ovita. den sorts lycka som inträder och samtidigt omedelbart börjar ticka ner när en berättelse en beskrivning en språksekvens förklarar ett visst förhållande i världen i livet i andras liv. här, med denna plats, δ. med familjens omsorg som ett säkerhetsnät av kärlek runt jorden. där bilderna fejdar in. visionsmaskinsbilderna ger upphov till nya visionsmaskinsbilder i en montageöverflödets avgrundssurrealism utan det omedvetna. territorier efter territorier som sin egna bevisföring. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Därför finns du. ETT re- Jag går, utan att röra mig, genom portarna av död, in och in till mitt slutande liv. miniscensande, som omsorg, som. Jag kan inte minnas när natten upphörde. om vi väntade på något, Jag väntar på att en ändtarmscancer ska krypa vidare upp genom kroppens inre och in i huvudet och hjärnan som långsamt ska expandera av alla metastaser och till sist spricka och befria de vita likmaskarna. som på ljuset, solen. Min nära vän ringer en tisdagförmiddag och är förtvivlad för att hans älskade styvpappa plötsligt har dött i en vidrig och onödig olyckshändelse. Jag lyssnar på honom, på hans kraftfulla gråt utan botten. Hans mobils mikrofon skorrar. Det är första gången jag hör honom gråta av förtvivlan och chock; jag har sett honom gråta av glädje tidigare, på sitt bröllop. Men nu vet jag inte vad jag ska säga eftersom det inte finns någon tröst för detta, endast nu hastigt aktiverade minnen; varma, fina, kärleksfulla, betydelsefulla och nu förtvivlade minnen. Så jag lyssnar till hans framvällande, märkvärdigt koncentrerade och detaljåtergivande sekvenser av sin styvfarsa, då och då avbrutet av djupa, kvävt skrikande och snörvlande gråtattacker. som vore nittonhundratalet alltjämt möjligt. också jag tillhör modernitetens förtidsdöda som betar av resten av den egna efterlevnaden. 8 folkebiblioteket 02

9 frågor är jag också intresserad av en möjlig kollektiv subjektivitet, som inte nödvändigtvis härrör enbart från individen, utan som kan vara ett kollektivs minne, begär eller våldserfarenhet. Jag är också intresserad av att, i både poesi- och kritiksammanhang, bråka med föreställningen om att litteraturen måste vara en verksamhet som ska kunna föras tillbaka på en kropp. För den som är intresserad av att upprätta andra subjektiviteter än de hegemoniska inom ramen för ett system, är det kanske viktigt att tänka på subjektet i sig som en våldshandling. Allt detta tror jag för mig utgör det kollektiva skrivandets politik och poetik. Sen är det förstås mycket mindre grandiost än vad jag framställer det som nu. paal bjelke andersen: I oppropet som ble publisert i Aftonbladet og som vi trykker i bladet finnes det en setning: «Vi måste göra oss verkliga». Hva betyr det egentlig? I oppropet handler om å gripe inn i helt konkrete sosiale, økonomiske realiteter. Når det er forfattere som skriver under så får det annen klang, da handler det også om de tekstene man skriver. Jeg er interessert i å høre hva dere tenker om forholdet mellom det å arbeide med tekst, innenfor poesisjangeren, og de konkrete initiativene som dere har gjort eksempelvis med Poetisk front. Virker det inn på skrivingen, har det med skrivingen å gjøre, eller handler det om å agere som menneske, helt uavhengig av hva man holder på med som forfatter? hanna hallgren: Jag måste fundera på om jag brukar skilja det åt, men tror kanske inte att jag gör det. Jag har ju alltid också på olika sätt varit aktivist, och det har jag aldrig tänkt skulle stå i något motsatsförhållande till att skriva. På samma sätt som att andra delar av mitt liv inte har varit i något motsatsförhållande till att skriva, men att allt livsmaterial på ett eller annat sätt tumlar in i skrivandet. Så jag känner inte nog inte till ett liv som i någon mening inte också är aktivistiskt... Sen kändes det som att det var för mycket i Sverige som blev för dumt i höstas. Det kändes som att man inte kunde hålla käften, att det var viktig att tala. Jag tänker på det du sa, Mara, att man kanske hänvisar till auktoriteter som man annars inte skulle ha gjort. Det fanns något grundläggande raseri i mig, i samband med att partiet vars namn är ett anagram på väldigt mycket konstiga saker kom in i riksdagen och att jag då tänkte på någonting som Herta Müller sa, för väldig många år sedan, nu minns jag inte riktig vilket politisk sammanhang det var, men hon sa att ibland måste man tänka i termer av rätt eller fel, svart eller vitt. Men som ganska många andra barn av poststrukturalistisk teori där man har utrymme och möjlighet till att vara lite skönt relativistisk, så tyckte jag att det lät jobbigt, att det var en öststatserfarenhet. Och det kunde jag då inte förstå, för å ena sidan, men å andra sidan, och så vidare. Men så kände jag faktisk att även om jag i någon mening, i ett historiskt perspektiv, skulle få reda på att jag gjorde fel, så tyckte jag att det var viktig att få göra fel, det var viktig att få vara tydlig. mara lee: Jag kan haka på där. Som sagt, min första reaktion i höstas var att vända mig till Danmark, och Mette Moestrup, som bor i ett land som har gått igenom... Ja, hon har gått igenom det här. Det finns en annan dansk som också har varit mig väldigt behjälplig, det är en litteraturvetare som heter Lilian Munk-Rösing, och hon beskriver efter den här grejen med Muhammedteckningarna i Jyllandsposten som det blev ett sånt jävla rabalder kring, att offentligheten blev som ett jävla kafferep, alla dom här käringarna, som bara satt och kacklade... Och Lilian Munk-Rösing som är en väldigt respekterad, skitduktig feminist, kritiker och litteraturvetare, vad hon gjorde då var att hon instinktivt började längta efter pappa: Var är Carsten Jensen? Var är våra stora fadersfigurer? och då trädde de fram, och de ordnade allting, och så blev hon jätteglad. Men naturligtvis, den reaktionen förstod hon inte: Vad är det som händer, varför börjar jag som alltid har varit en väldig skarp kritiker av patriarkatet, varför börjar jag längta efter pappa i dom här tiderna? Ja, sen så svarade hon på det, jag kanske kan återkomma till det, annars bliver det för långt men vad jag tänker på är den rörelsen, den reträtten, ett retirerande till redan vunna positioner den utgör något slags stöd eller trygghet. Ett steg tillbaka behöver inte vara ett steg tillbaka, det kan också vara ett sätt att skapa en gemensam grund, eller... För mig så handlar den reträtten om att retirera till en tro på politisk korrekthet som är mig väldigt, väldigt främmande annars... athena farrokhzad: Formuleringen som du refererar till i Poetisk fronts text lyder:»vi måste göra oss verkliga genom våra skrifter och aktioner i en allt mer overklig och mardrömslik samtid. Inga riksdagspartier kan ta patent på verklighetens folk.» Jag vet inte om ni känner till det här i Oslo, men»verklighetens folk» är ett begrepp som florerat intensivt i den politiska debatten i Sverige, både innan och efter riksdagsvalet Det myntades av Kristdemokraterna, ett ganska litet högerkonservativt riksdagsparti som 2006 bildade regering tillsammans med de övriga borgerliga partierna, under namnet Alliansen. Begreppet syftar till att beskriva den människa som är föremålet för deras politik, det subjekt som högern pekar ut och säger sig vilja understödja. Det rör sig naturligtvis om ett populistiskt utspel, för att vinna röster hos»vanliga strävsamma människor», de som KD:s partiledare Göran Hägglund menade var utsatta för den genuscertifierande kulturvänsterns»hån och misstänksamhet». Genom att beskriva dessa människor som verkliga konstruerar högern föremålen för kulturvänsterns fördelningspolitik - så väl poeten att abstrahera subjekten; det var alltid omöjligt för mig att tro. återge maktgesten som fångar in. n. niggrerna. vilka ska det bli nu, när så massivt med nyslavsarbeten måste utföras och utföras? med vaneförförelse i gapet mellan ansikte mun. o. det orala är över. oralt betyder hädanefter bara ännu en plats där sexuell och maktdiskursiv njutning kan uppstå. liksom att det är öppningen in till fetmadöden. och de extrema namnen OCH NAMNEN. det är alltid de som inte har något annat att berätta som innehar berättelsehegemonin och exkluderingsmakten. begäret efter: offer, ord, hämnd, försakelse. medvetenhet medför inte ansvar. att återgå till. hur överleva? genom att dö. men inte födas som död. den inomjordiska bilden, dess. det existerar ingen tröst. därför tar sorgen aldrig slut. osynliga disparatesande. att parasitera på sina närmaste och sen svika dem. MODRADE SONEN MED SINA SADISTISKA TALAKTIONER och. dikten och kommunismen återkommer alltid till noll. därför är de outplånliga. genererade stilistiska figurer, troper, kartor. den som lever är dömd att hoppas. Med minnandet. ε.»klimatet, årstiderna, ljuden, färgerna, mörkret, ljuset, elementen, födoämnena, bullret, tystnaden, rörelsen, vilan; allt påverkar vår mekanism.«den ringa förändringen. Jag är nu på samma plats av noll och minus noll som när jag påbörjade mitt vuxenliv. Jag trodde då att det var livets inledande plats, men det var dödens slutande ickeplats. av vågrörelser; ansiktet en ho- att återrikta dödspolitiken. monym för förlust och fortsatt lönearbete. Den värdelösa författaren. Den döda diversearbetaren. Att så leva vidare. Förbi slutet. (butiksstädning. Jag vet inte. dammet på de kromade fötterna till klädrondellerna. Att inte veta. man dammsög upp mot stången. Att då inte kunna veta. man såg skillnaden där man hade dammsugit. Jag vet inte. som ett fält av mer bespegling. Det är svårt. man kom inte riktigt åt allt det dammet. Att det är så svårt. det var som fastmagnetiserat vid kromet. Kanske omöjligt. eller som fastklibbat. Kanske mer än omöjligt. av en tunn fetthinna vid metallen där under. Kanske som ingenting. dammsugarhuvudet var fyrkantigt och Samtidigt före och efter det utopiska. man kom dåligt åt välvda ytor. Det ska ingenstans. nålfiltsmattorna alstrade statisk elektricitet när Det är utan särskild riktning. man drog den stora nilfiskdammsugaren över dem. Men gör alltid riktningar. tog man i klädställningarnas metalldelar Som katakreser. eller i trappräcken Som bild mot bild. eller i vilken metall som helst i butiken Utsaga mot bild. fick man en stöt. Det var som att handen Narrativ mot stamning. och en del av underarmen domnade Utsaga mot utsaga. för några mikrosekunder. Känt mot annat känt. ja. och man böjde sig ner. Okänt mot vetande. man var som dubbelvikt Ickevetande mot dikt. för att komma åt Sekvens mot sekvens. under de nerhängande kläderna. Sekvens mot vetande. och ljudet av dammsugaren. Stycke mot rad. samtidigt med hörlurarnas musik. Rad mot sekvens. leksaksprylförsäljning. Rad mot stycke. man bredde ut en filt eller en matta eller ett skynke Språkzon mot språkzon. i mitten av drottninggatan. Sekvens mot språkzon. det skulle vara lätt att hastigt vika samman om polisen kom. Sekvens i språkzon. man la upp leksaksprylarna. Rad mot sekvens. när man stod där var man märkligt osynlig, trots Minne mot riktning. att man stod mitt på drottninggatan, Dikt med annan riktning. huvudstadens huvudgata. folk la inte märke till en. Rad utan riktning. det var skönt. Diskursvektor mot dynamisk ordning. folk tittade förstrött på prylarna man sålde, Radbrytning mot vektor. om de alls tittade åt ens håll. Sekvens mot minne. det var mest ungar som kom fram och pekade och provade Delat mot singulärt. och tjatade på sina föräldrar. Språk mot blankrad. få försökte pruta. Delat mot ingens. alla visste att man sålde billiga skitgrejer och Eget med andras. att det låga priset inte var värt saliven som skulle gå åt Allas mot eget. vid en prutning. själv Meditation mot performativitet. höll man utkik efter polisen. man lyssnade Sekvens mot kontemplation. efter signalen från andra gatuförsäljare Kontemplation mot minne. om att polisen kom. Fråga och svar. det hade utvecklats ett effektivt varningssystem. Frågor oändligt parallellt med svar. den som först såg en ankommande polis ropade Frågor utan svar. och varningen vidarefördes muntligen och vindsnabbt. Svar på ickefrågor. man såg också när försäljare längst bort hastigt drog ihop Ickesvar på ickefrågor. sina filtar och mattor och skynken och rusade iväg. då Jag vet inte. gjorde man själv detsamma och hastade in Jag vet. på gamla brogatan Jag vet inte. eller nån annan mindre tvärgata fylld av folk. Minne mot tyst klingande svenska. efter kanske tio minuter en kvart Det finns. kunde man återvända Det pågår. till mitten av drottninggatan Det pågår. och bre ut sitt skynke eller sin filt igen. Det sväljs. byggstädning. Det tas om. man hade en vit mask för munnen och näsan. Det idisslas. under dan blev den gråare och gråare. Det fortsätter. man gick från rum till rum. Det pågår. det var rum efter rum. Det fortsätter. kontorsytor. med eluttag. bredbandsjack. telefonjack. Det gör så att det fortsätter. man dammsög med stora byggdammsugare. Jag vet inte. stora och trögdragna och högljudda. Påstående mot erinran. man sopade först samman plastbitar och Lönearbete med ordning. avknipsade elsladdsrester och brädstumpar. och bitar Produktion mot evolution. av isolering och sånt som var för stort för dammsugaren. Stilla mot språng. med en bred sop. in i en större sopskyffel. Intickande mot produktion. man tömde den i en plastsopsäck. Död mot reproduktion. det var torrt och dammigt. Språng mot tillbakagång. dammet var grått. Expansion mot immanens. snorkusarna blev ljust gråa och långa och sammanhängande. Ickemening mot berättande. som om de var på väg att krypa längre ner Mening mot ickenarrativitet. och längre in i kroppen. Berättelse mot sitt slut. man dammsög golven. folkebiblioteket 02 9

10 som den lågavlönade arbetarklasskvinnan som overkliga. De finns inte, de är i princip immateriella. Begreppet får mig att tänka på Richard Nixon, han som menade sig ha stöd av»den tysta majoriteten» av amerikaner som ogillade antikrigsrörelsens hippiefasoner. Verklighetens folk är alltså de människor som inte går till ett folkbibliotek och lyssnar på ett samtal om poesi och politik, de som inte ägnar sig åt andra sexuella praktiker än missionärssex, de som inte är med i facket eller gör andra politiska ställningstaganden än röstar vart fjärde år. Komiskt nog existerade Nixons begrepp»silent majority» redan på artonhundratalet och användes då för att referera till de döda, i bemärkelsen att antalet döda människor är fler än de levande. Ibland finns det så att säga ingen bättre kritik än etymologin. paal bjelke andersen: «Folkelig» heter det på norsk. Jeg ble intervjuet kort av Klassekampen i går, og første spørsmål var, de ramset opp navnene deres, og sa «en imponerende liste, men hvor folkelig er det?» athena farrokhzad: Ja precis, för högerpartierna var begreppet»verklighetens folk» ett sätt att utifrån en värdekonservativ position återuppfinna folkligheten, skapa utrymme för att på nytt tala om det i offentligheten genom att ge det ytterligare ett begrepp. Poetisk fronts svar på detta var:»så länge deras ideologiska övertygelser och förda politik inte leder till kulturell och ekonomisk jämlikhet mellan människor gör de oss tvärtom alla overkliga.» Vi ville ställa deras anspråk på verkligheten mot deras nyliberalism. Vi ville sätta strålkastarljuset på den utsatta verklighet som deras ekonomiska politik skapar för en alltför tyst minoritet, som i takt med intensifierade privatiseringar och nedskärningar kommer att växa sig till en majoritet, som förhoppningsvis inte längre tiger. Globalt sett är ju den tysta majoriteten de vi inte hör, trots att de ständigt berättar om vad världens ojämlikheter får för konsekvenser för deras liv. I Sverige har vi tack vare folkhemsprojektet en relativt stor och välmående medelklass, som med skattesänkingarnas hjälp nu har fått femhundra kronor mer i plånboken. Förr eller senare kommer också den att upptäcka vad det innebär att inte ha råd med en privat sjukförsäkring. Att uppehålla sig vid begrepp som verklighetens folk kan alltså verka som en semantisk kuriositet, men jag tror att det är viktigt att kritisera och annektera när det de facto pågår en kamp om verkligheten. RFSL, Riksförbundet för homosexuella, bisexuella och transpersoner, gav till exempel ut en fotobok med hbt-familjer under detta namn. Att diskvalificera någons levda liv och förda praktiker från verkligheten är en oerhörd våldshandling och ett sätt att befästa sitt problemformuleringsprivilegium för att kunna upprätthålla status quo. Att hävda att vi måste göra oss verkligen är helt enkelt ett sätt att säga att vi måste bli agenter i relation till vår politiska verklighet. Och motsatsen till detta är förstås alienation, den rådande overklighetskänsla som den ekonomiska politiken genererar. Det är därför vi mot verklighetens folk vill hävda: så länge vi inte kan skapa ett samhällssystem som gör det möjligt för oss att härbärgera varandras utsatthet kommer vi aldrig att vara verkliga. Overklighet är inte att ägna sig åt BDSM, overkligheten uppstår i hjärtat av produktionssystemet och naturaliseras med ideologins hjälp till ett tillstånd som påstår sig vara det enda verkliga/möjliga genom att definiera allt motstånd som overkligt/omöjligt. hanna hallgren: Som lite kuriosa: Det var lite komiskt att i en tidigare version av texten fanns också begreppet alienation, men det fick inte vara med för det var för svårt. paal bjelke andersen: Da tror jeg vi sier takk og åpner for spørsmål fra salen. judith nærland: Jeg ble bare nysgjerrig på hva Lilian Munk-Rösing konkluderte med? mara lee: Som sagt en är det ett ganska långt resonemang. Min slutsats efter att ha läst Munk-Rösing är egentligen: det finns en i hög grad problematisk sak med högerpopulisternas retorik, en av dom viktigaste retoriska figurer som dom använder sig av är»vi säger det som alla egentligen tycker, vi vågar säga det som ingen annan vågar säga. Så här tänker alla egentligen». Det finns en svensk idéhistoriker som heter Michael Azar som har satt fingret på det här på ett bra sätt. Det är oerhört finurligt gjort att använda sig av den figuren, för vad man gör är att man sätter fingret på det osagda, den brist eller bristfällighet som finns hos varje människa, som alla går omkring och bär på, och alla kan känna igen sig:»ja! Det är någonting som jag inte vågar säga.» Vad de gör är att de skapar ett slags accepterat utlopp for den osagdheten, genom denna figur. Det förfärliga är ju att denna figur inte är ny. Jag tänker mig att den ingår i en idé om att det finns en inre sanning hos oss alla, som vi kan nå, bara vi avtäcker den och demaskerar de här yttre lagen av borgerlighet, av förfining av civilisationen, eller vad som helst... Och där hamnar man ju genast i en sådan gammal 68-retorik. På det viset kan också högerpopulisterna adressera de som tillhör den gamla vänstern på ett väldigt enkelt sätt... Med Munk-Rösings ord: bara du släpper ut din inre»svinehund», enligt högerpopulisterna, så kommer du att må bra, Eller med en mer vänsterliberal retorik: bara du låter dig befrias från borgerlighetens bojor, eller sexualitetens förtryck, eller vad det nu är som ska befrias. Att någonting ska befrias hos oss alla, det är tricky och det har både vänster- och högerpopulisterna Slutet mot sin fortsättning. man såg att det blev som ränder där Fortsättning mot omtagning. man hade dragit dammsugarmunstycket. Revektoriell materialitet mot mörk materia. det var lätt att se var man hade dammsugit Diskursivitet mot magma. och vad som återstod. Fiktion mot realitet. och alla uttag. man fick ta bort dammsugarens munstycke Erinran mot flykt. för att dammsuga i uttagen. med det raka röret. Minne mot överlevnadsstrategi. det var ofta som små gruskorn i dem. eller cementkorn. Att då inte säkert veta. man hade med sig ryggsäck med matlåda och vattenflaska. Och inte veta. man drack ett par såna varje arbetsdag. Att inte bara då. man kunde fylla på dem i byggjobbarnas baracker. Minnesnuet ska hålla isär. man jobbade alltid en och en. Från dåtid och framtid. även om man var många byggstädare på nybygget Så att inte alla tider smälter samman. eller det nyrenoverade. Alla dessa samtidiga tider. man tog rum efter rum. Dessa heterogena rumsligheter. på flera ställen gick det lätt att räkna ut hur många rum Så att inte allt imploderar. man hade gjort I samma evigt utdragna ögonblick. och hur många som återstod. Som en oändlig digital stilla puls. det var bäst att försöka låta bli att göra den uträkningen. Ett immanent pulserande. man försökte blunda inombords. blunda. En orbital sinuskurva. och lyssna intensivt på musiken man hade i hörlurarna. lyssna På stället. och försöka filtrera bort ljudet av dammsugaren. Den bespeglade platsen. man dammsög inifrån det bortersta hörnet Det reflekterande hyperrummet. och ut mot dörröppningen. På stället marsch. det gällde att uppfinna en dammsugningssystematik I samma heterotropiska rum. för varje lokal. många lokaler var likadana Med märkligt lite annan plats. så man lärde sig snabbt på vilket sätt man mest effektivt Med nästan ingen annan plats. dammsög dem. efter en tid agerade man Med ingen annan situeradhet. som på oreflekterad instinkt. man kände liksom in rummet Med speglingslogik istället för horisont. och behövde knappt ens kolla hur man skulle gå till väga. Med indifferent omtagningsteknik. lantbruksarbete. Ändå inte identisk. man började sex eller sju på morgonen. Jag vet inte. det var ingen riktig sluttid för arbetsdan. Det går inte att minnas. oavsett vädret. Det finns inget minne för det. regnade det skulle man reparera maskiner Det är som ett nytt minne. eller plocka undan i lagårn. Det finns alltid. eller göra renoveringssysslor på bondens hus, Som en möjlig möjlighet. hans privatbostad. Som immanent potentialitet. men oftast utförde man typiska lantbrukssysslor. Det är som ett kommande minne. man plöjde marken. jorden. leran. Ett blivande minne. man körde traktorn fram och tillbaka, Den performativa retromönsterbildningen. fram och tillbaka. Den utbytesenergin. man körde långsamt. Den omfördelningsakten. det var så man skulle göra. Den litteraturformen. i hytten kunde man lyssna på radio i hörlurarna. Jag vet inte. ibland försvann man bort i tankar, Mitt liv blir inte så långt. man blev nästan som hypnotiserad Jag förstår det nu. av det långsamma, upprepade körandet fram och tillbaka. Nu när jag så har sett fram emot kommande minnen. den mörka blöta lermarken som tyst fläktes upp åt sidorna. Jag förstod det tidigt. man följde de tidigare upplöjda fårorna Jag mindes det för länge sedan. men såg ibland bara i sista stund att åkern var slut Det var som ett framtidsminne. och att ett dike tog vid Redan då. och att det var dags att svänga runt. Hos en typisk nolla som jag. det var ibland som omöjligt att behålla koncentrationen Det handlar inte om intelligens. på det man gjorde, själva körningen. Inget annat sånt odefinierbart begrepp heller. man tänkte på helt andra saker. Att tänka är alltid mycket överskattat. man var som förflyttad till andra platser, andra tider. ja, Det gör alltid avsevärt mindre skillnad än man tror. som med en annan kropp, ett annat namn. Att tänka är strax intill intets domäner. ett helt annat liv. Jag visste att jag skulle ta om det. ja. Det som var givet. och så skottade man säd i silon. Som var akut för handen. det gjorde man ofta. Som var återkommande akut för handen och kroppen. vi fick göra det. Att man skulle ta om det. det var ett av de tyngre och sämre jobben. Utföra det igen. ingen ville riktigt göra det. Att jag skulle upprepa det. det var torrt och varmt och svettigt, Att det skulle upprepa sig. eftersom man oavbrutet fick skotta undan säden. Att det skulle tas om. så kändes det. Också i mitt kommande liv. det rann igen, ihop. De kommande dagarna. man skottade i riktning mot öppningen. De kommande nätterna. man hade ansiktsmask för näsan och munnen. De återstående dagarna. men det var väldigt torrt och dammigt. Att det var typiskt. man fick stora snorkusar i näsan efter bara ett par timmar Att det måste bli så för en sån som jag. i silon. ibland Att det måste förbli så. kändes det därför nästan lite trångt att andas in. För inte en särskild och inte flera gemensamma. och så fick man sädeskorn i stövlarna förstås. Det minnet fanns redan före mig. det spelade ingen roll hur För mitt. man försökte täcka för öppningarna. För det som jag upprepade. plantera sticklingar gjorde vi också. För det som kroppen och tankarna tog om. det var som utan slut. För det som minnet reproducerade. man skulle plantera 8000 sticklingar en dag. För det som minnet också nu reproducerar. nästa vecka Nu mot slutet. ytterligare nån vecka senare sticklingar per dag. Så intill det omöjliga slutet. och sen Det onåbara slutet. det gick inte att räkna. Jag vet inte. man såg till slut inte vad man gjorde. Jag vet inte. man utförde rörelserna helt automatiskt, Och jag vet. utan en enda tankegång. Jag vet inte vilket som är värst. det var som att man hade blundat hela dan. Bägge är ofrånkomliga. ja, alla dagar den veckan. Det är utan särskild mening. man hade liksom blundat och varit nästan helt tyst, Det behöver ingen mening. bortsett från matrasten och fikat på för- och eftermiddagen. Det har ingen intention. tiden bara försvann. Det är likgiltigt också för sin egen reproduktion. den stod som evigt stilla och gick inte alls. 10 folkebiblioteket 02

11 kört flera varv. I den figuren sammanfaller de två lägren, och de enda som inte faller in i det är ju de värdekonservativa som inte vill frigöras. athena farrokhzad: Apropå det Mara pratar om: det finns en svensk tidskrift för kultur och filosofi som heter Glänta, som för något år sedan gjorde ett nummer som de kallade för Framtidsencyklopedin. Det består av ord som kommer att vara användbara i framtiden, och där där fanns fenomenet: «att säga något politisk inkorrekt och hävda att man säger det alla andra tänker». Verbet för det var att»sverigedemokrata». siri linstad: Jeg lurer på om noe av det risikofylte her ikke bare handler om at dere gjør og har gjort det dere har gjort, og hva dere gjør og har gjort, men også om hvor, at det har noe med de rommene dere går inn i å gjøre. Når dere fortalte om Poetisk Front var det veldig viktig å fortelle at det var «utomhus», at det skjedde i snøen, at det skjedde på steder... altså, man forbinder ikke poesiopplesninger med snø, det skjer som regel innendørs i et varmt bibliotek. Og det samme med deg, Mara: hadde ambivalensen din vært mindre om dette diktet ditt hadde vært publisert i en bok i stedet for i Aftonbladet? Er det mer risikofylt når det skjer i Aftonbladet? mara lee: Det var ju ett beslut jag tog. Jag ville inte publicera den i en respektabel tidskrift, utan jag ville att den skulle vara disposable. Det var lite dess karaktär också. På så sett är ju rummet oerhört viktigt. Någon typ av masskommunikation som jag ville åt, vilket jag kanske inte eftersträvar annars, även om jag kanske till skillnad från båda Athena och Hanna ingår i en mer kommersiell cirkulation eftersom jag skriver romaner. hanna hallgren: Hm, det var jo väldigt kallt. Jag vet inte riktig om det här med utomhus. Utomhusfestivalen tillkom ju för att vi var tvungna att understryka det eftersom Stockholms poesifestival redan fanns. Så det var också en rent språkligt avskiljande sak vi ägnade oss åt. Men det som jag tyckte var något av det mest... som blev ännu mer politisk intressant under kvällen det att stå samtidigt med Sverigedemokratisk ungdom var ju på vissa sätt väldigt obehagligt för det är ju väldigt stora killar som precis har tagit av sig järnkängorna, och dom hade sina fanor och sådär, och det var litet boostad och testosteronstint allting. Det som jag tyckte var det mest intressanta var ändå när vi i pausen, när Sverigedemokratisk ungdom hade givit sig i väg, var några stycken som gick in i foajén på Dramaten, vi skulle få i oss en bit mat för vi var väldigt hungriga. Hur som helst så dök syndikalisterna upp och hade gjort flygblad, och så blev det paus på Stockholms poesifestival och då kom publiken som hade fått varit med och omfamnat det främmande och annorlunda, och så stod vi, många aktivister, syndikalister, papperslösa och poeter och delade ut våra flygblad om att vi uppmanade folk att de inte skulle gå till Berns, och då kändes det som att bryta ett slags kontrakt: att det var någonting som blev fel med vinet och jordnötterna i pausen, och som också bröt rummet. Det hade inte jag riktigt varit med om på det sättet i ett kultursammanhang förut. Jag kände själv att jag var rädd, i någon mening, för att jag bröt ett tabu. För att jag förstod att man inte skulle göra så, men sedan så kände jag att det var bra att göra så, just då. arve kleiva: Takk for opptredenen. Det slo meg mens jeg hørte på dere at det dere presenterte i dag henvender seg til offentligheten, den svenske offentligheten og til litteraturoffentligheten. Ganske insisterende. Det appellerer til fakta som kan sjekkes og det appellerer til en felles norm, eller en norm som kan hevdes som en felles norm. Det er slående forskjell mellom det som ble sagt her forrige måned og det som ble sagt her i dag. Jeg har ikke noe veldig vettugt å si om dette, men det slo meg som en viktig forskjell. Kanskje mer utopisk, jeg har vel følelsen av at vi på en mate ikke har noen problemer i Norge, i alle fall ikke den samfunnsgruppen som de fleste som er i det litterære feltet tilhører selv om man er lutfattig den middelklassen som alle omfattes av, fordi vi har så mye penger, og så god kontroll på ting, etc. Det er den ene siden. Det er politisk passiviserende. Alle får noe, nesten alle. Kanskje det er det som har gjort at det å henvende seg til offentligheten i Norge oppleves som bortimot meningsløst politisk. Men jeg opplever det ikke som meningsløst i Sverige. Det er liten forskjell i utgangspunktet der. Kanskje er det bare jeg som er dekadent og isolert? Ble det slags spørsmål, går det an å kommentere det? hanna hallgren: I någon mening så fanns det en väldig reaktiv handling, som handlade om att vi skapade Poetisk front och att vi gjorde Utomhusfestivalen som en reaktion. Men tidigt pratade Athena och jag om att vi inte skulle framställa det som en reaktion, utan som en aktion, därför att det handlar om att ta tolkningsföreträde. Men det var någonting av stämningen i texterna, att det kan ligga en slags... att formulera sig mot någonting, men att vi ändå försökte jobba med att formulera oss för någonting annat. Samtidig tänker jag att när jag försöker läsa en massa olika vänsterfilosofiska texter som handlar om vänsterns vision, så tänker jag att det återstår mycket jobb som är naturligtvis spännande jobb. Kanske att vi också i våra texter landar där som man brukar landa i de här utopiska texterna, nämligen i att lyfta fram det gemensamma. athena farrokhzad: Jag tror att det är viktigt att säga att alla vi som sitter i det här rummet inte Dess reproducerande är ändå alltid säkerställt. det var bara ryggen, axlarna och handlederna som åldrades. Det infinner sig alltid. blev utnötta av de monotona rörelserna. Också ute i den tomma rymden. kroppen åldrades i ett mycket hastigare tempo Fullproppad av sig självt. än vad klockan angav. Och av det vi inte vet. men slapp man plantera sticklingar i veckor i sträck, Som kanske aldrig går att veta. utan bara en dag eller en förmiddag åt gången, Som att katakreserna är infinita. då var det tillfredsställande att jobba med kroppen Och rumsliga. på det viset. man kände Oavlåtligt situerade. att den var gjord för sånt. Sekvenser som aldrig slutar. att kroppen är gjord för att använda sina muskler, lederna, Det är inte filosofi. lemmarna, böjligheten, vridningarna, krafterna. Filosofi är ointressant. att blodet får pumpa runt lite hastigare, Nej inte ointressant. med lite höjd temperatur. den tillfredsställelsen. efteråt. Det är litteratur. i duschen. i soffan Filosofi är ytterligare en litteraturform. framför teven på kvällen. En litteraturform bland andra. trappstädning. På samma nivå. man tog port för port. I samma språkmoln. gård för gård. Utan metaplattformer. port för port. Med alla andra litteraturformer. våningsplan för våningsplan. Språkzon mot språkzon. man ställde städvagnen utanför porten, Stratifiering mot stratifiering. om vädret tillät, Slöja på slöja. annars innanför, Litteratur är ofrånkomlig. om det var tillräckligt stort. Estetik är ofrånkomlig. i vissa områden var man tvungen att ta in städvagnen Teckensystem är ofrånkomliga. och stänga igen den portkodlåsta porten, Tolkning är ofrånkomlig. annars blev den stulen eller demolerad. Hermeneutik är ofrånkomlig. då kunde det dras på lönen. Det är utöver litteratur. nån gång kunde det hända att den blev vandaliserad även Det är omkring litteraturen. när man hade ställt in den i porten. Det är överdeterminerande för litteraturerna. ja. Det är alltid också redan litteratur. man tog hissen längst upp och började där. Det svarar alltid redan också på befintlig litteratur. man hade med sig sopen och svabben. På kommande strategier. först sopade man gruset och sanden På produktionsförhållanden. och löven och godispappret Som liv. och allt vad det var, Som istället för liv. ner för trapporna. Som parallellt med liv. tuggummin var jobbigast. Som intill annat liv. då måste man böja sig ner eller gå ner på knä Mot annat liv. och ta bort det med rakbladet. Mot förra minnet. man tappade rytmen i jobbet. Dess senaste reproduktion. det var mest besvärligt. Och som död. att tappa flytet. Mycket närmare död. de liksom självgående mekaniska arbetsrörelserna. Som dess intima ickevetande. spyor och kattskit och hundskit Där nytt liv återföds. och tjocka klibbiga spottloskor Med dess nya symbiotiska död. tog man bort med en annan större skrapa, Jag vet inte. såg ut som en spackelspade, Att inte veta. inte med sopen, Och att veta. för då blev den kladdig och oanvändbar. Men inte vilja minnas. människoskit stötte man på nån gång ibland. Att glömma med hjälp av litteraturen. det tog man bort på samma sätt. Som utsaga mot utsaga. det kom oftast från uteliggare som sovit i trappen. Bild mot bild. kom man väldigt tidigt till nån port Dikt mot dikt. kunde man stöta på sovande hemlösa. Rad mot rad. man behövde nästan aldrig säga åt dem, Kursiv mot inte. de lommade vant iväg, Med minnet. långsamt och jagat på samma gång, Mot död. när de blev väckta av att porten öppnades Fåfängt mot död. eller att man petade på dem med sopen, Mot vind mellan fingrarna. för att man skulle komma åt där de låg eller halvsatt. Mot passerande vind. ja. Långt där borta. det var mest chilenare och några enstaka andra I dialektiken. sydamerikaner som jobbade i branschen. I dialektikerna. få kunde svenska. Mot. de jobbade hårt och många timmar i sträck, Vidare. inte sällan sex eller sju dagar i veckan. Mot. oftast svart, långt bortom avtal och arbetsmiljölagar. Vidare. det var det enda sättet att få städkontrakten, Oavbrutet. sa dem som drev städfirmorna jag jobbade åt. I de infinitiva katakreserna. alla de som jobbade var helt ointresserade av jobbet. Hypnagogt. alla skulle vidare, på något vis. överleva. Kapitalistiskt. man blundade och svettades I rummet. och var tyst I rumsligheten. och jobbade Dess delade minne. och jobbade. Dess oåtkomliga minne. och jobbade. Dess inte. och jobbade. Dess begär för att komma någon annanstans. Till något annat, att och att vidare. kebaben. jag plockade undan disk och skräp från borden och torkade av dem. det var sysslan med absolut lägst status. ägarna och de andra som jobbade tilltalade en knappt, tittade inte på en när de delade ut arbetsordrar. få gäster plockade undan efter sig på borden. än mer sällan på uteborden. folk tycktes markera sin tillfälligt överlägsna position gentemot kebabstället och de som jobbade där genom att inte alls plocka undan efter sig. nästan som om de grisade till det lite extra. tonårskillar var absolut värst på den punkten. de trodde väl att de som vuxna aldrig skulle behöva jobba på ett sånt där ställe. de trodde kanske att framtiden stod öppen för dem, att deras önskningar, fantasier och viljor skulle ha någon betydelse. ibland fick jag hoppa in bakom disken och skära upp och plocka ihop kebaberna och falaferna. det var när ägarna plötsligt var ute på några ärenden. man skar kebabköttet med en cirkelformad elektrisk kniv. de hade ett arabiskt eller turkiskt namn på den som jag aldrig lyckades lära mig. jag hörde det bara, ingen berättade det riktigt för mig. man skar långa strimlor av köttet och fångade upp dem i en sorts spade samtidigt som man mikrade pitabrödet på två minuter. sen frågade man kunderna om de ville ha allting på. de sa nästan alltid ja. man frågade om de ville ha stark sås eller mellanstark sås. sen, när man började fylla pitabrödet, så var det mycket vanligt att de inte alls ville ha allt på. många ville inte ha lök, rå gul lök. inte heller peperoni. en del ville inte ha tomat. och så var det påfallande ofta män, man såg det nästan på dem innan de beställde, som ville att man skulle lägga på extra mycket av nånting. extra mycket lök. extra mycket peperoni. extra mycket sås. Jag minns att vi besökte farsan, morsan, syrran och jag, när han jobbade på bygget av folkebiblioteket 02 11

12 nödvändigtvis tillhör medelklassen, och att det förutom klass finns andra strukturer som skapar skillnad mellan oss, så som kön, etnicitet, sexualitet, och så vidare. Men frågan om i vilken mån det är möjligt att adressera en offentlighet tycker jag är intressant. Det är ju en mycket bombastisk och förmäten position att inta, speciellt i egenskap av poet:»jag talar till er, om detta vill jag berätta», och så vidare. Kanske kan en sådan figur upplevas som omöjlig när den äger rum utifrån ett status quo. Om man befinner sig i ett jämngrått, jämntjockt elände en härva av politisk skit så är den figuren kanske så utmärkande att den blir omöjlig att utföra utan att den framstår som parodisk. Men om man befinner sig i en tid som visserligen är en ändlös härva av politisk skit, men där skiten i viss mån byter plats kors och tvärs och därmed åtminstone blir dynamisk, då är det kanske möjligt att vända sig till denna samtid och säga något till den. Allt sedan senaste riksdagsvalet tänker jag mig att vi befinner oss i ett sådant tillstånd i Sverige. Något i vår förståelse av samhället och oss själva är stadd i förändring, i och med att högern för första gången någonsin vunnit två val i rad. Dessutom har vi ju ett rasistiskt parti i riksdagen, vilket är en stor sak i Sverige, där rasismen aldrig kan integreras i nationens självbild, trots all forskning kring vår koloniala historia och delaktighet under kriget. Allt detta är otvivelaktigt förändringar till det sämre, men det är i alla fall uppenbart att vi befinner oss i ett dynamiskt politiskt skede. Och då är det kanske möjligt att utföra den adresserande rörelsen, att inta den figuren utan att den blir parodisk. För oavsett hur man positionerar sig på det ideologiska fältet är det uppenbart för alla att något håller på att förändrats, och därför är alla i viss mån också inkännande inför utsagor om vilka riktningar dessa förändringar skulle kunna ta. mara lee: Som jag sa innan, min text skrev jag ju först som ett brev, med ett personlig tilltal. Nu är den delen av texten bortskuren, men jag började ju att skriva den som ett brev, och jag hade aldrig kunnat skriva den om jag från början hade gått in i texten med tanken på att nu ska jag adressera offentligheten. Det hade ju varit löjeväckande. Det var ett nödvändigt villkor att det fanns ett personligt tilltal, till att börja med. Och sen, det här att den hamnade i en stor kvällstidning, att det går an, och att den utsagan blir performativ, att den fungerar, det tror jag handlar om att jag aldrig annars brukar använda min röst på det sättet. Man förbrukar extremt mycket genom att utsätta sig för det, den gesten förbrukar jävligt mycket hos en, hos mig i alla fall. Man kanske kan göra det en gång vartannat år, vad vet jag. Åtminstone de modeller för författarskap som vi orienterar oss med. ingrid kvamme fredriksen: Du snakket om Lilian Munk-Rösing og Danmark, og jeg var der i sommer og fikk snakket med henne og mange poeter, og noe som slo meg var at også i dansk poesi er det skjedd en revolusjon. Det er utrolig mange som har blitt politisk engasjerte og dét har forandret hele poesien. Det er mange som har vært akkurat like ambivalente som det virker som dere er, men som har følt seg tvunget til å gå inn i det. Det har skapt en egen energi. Så lurer jeg på, dere har snakket mye om ambivalens i kveld, men kan dere tenke dere noe positivt som kommer ut av at poesien går inn i samfunnsdebatten? hanna hallgren: Ett konkret exempel Paal. Poetisk front blev så småningom en kulturarbetarförening för olika slags kulturarbetare, och nu den 25. april ska vi ha någonting i Sverige som heter Påskuppropet och det är ett upprop som vänder sig mot utförsäkringarna i sjukförsäkringssystemet. Det är nämligen så att folk blir utförsäkrade och måste prövas för om de kan stå till arbetsmarknadens förfogande, och det kan vara folk som är svårt psykiskt sjuka, eller har cancer och som får gå från hus och hem och inte får någon ersättning. Det har skapad väldiga tragedier. Det är mellan och som är utförsäkrade nu och det blir hela tiden flera. Man vet om att det är ett systemfel så man räknar med att kommer att vara utförsäkrade innan året är slut. Då har det blivit så att i Påskuppropet i både Stockholm, Göteborg och Lund är det författare som har varit drivande, och i första hand poeter vill jag understryka, för att uppropet ska komma till stand. Och då har det uppstått väldigt spännande nya allianser kring sakfrågor, nämligen att det här kommer att vara sjukvårdspersonal, kyrkliga företrädare från olika religioner, socialarbetare, kulturarbetare, och även människor som själva är utförsäkrade, som kommer att vara med och tala, och poeterna i både Göteborg, Lund och Stockholm kommer att läsa texter under de här manifestationerna. Så det är ett exempel på att man lösgör sig från en värld, och ingår i nya, kanske något oanade allianser. Dette er en lett redigert transkripsjon av samtalen. Den muntlige tonen er beholdt. I første del av arrangementet ga Hanna Hallgren og Athena Farrokhzad og Hanna Hallgren en presentasjon av Poetisk Front, mens Mara Lee leste «Nyårsdikt». Mara Lees dikt og et utdrag fra Hanna Hallgrens kommende bok Roslära kan leses i forrige nummer av Folkebiblioteket og på nettsiden. På nettsiden fines også en lydfil av presentasjonen av Poetisk Front: Transkripsjon: Cathrine Ström kärnkraftverket i Barsebäck. Det var sommar, soligt och tryckande varmt, vi tog tåget, minns jag, kanske första gången jag åkte tåg, jag var väl fem sex. Han kom med bilen, en gammal brunröd Peugeot, och mötte oss vid stationen, som jag inte minns någonting av, och körde sen till byggplatsen där han bodde i en husvagn, en gulbeige och solmatt Polar. Jag minns att det var många husvagnar, alla grådammiga, som stod där, rad efter rad, som ett försäljningsställe och att byggplatsen var inhägnad, vi var tvungna att passera genom en låst grind och att grindvakten gav ett hotfullt intryck, jag vet inte varför. Uniformen, kanske. Jag minns inte att någon jobbade den här dan, kanske var det en söndag, men att byggplatsen var ett myller fyllt av långa stora rör, cementblock, armeringsjärn, containrar, staplar med plank, presenningar, traktorer, truckar, lastbilar, högar med gula plaströr, allt möjligt. En bit bakom husvagnen reste sig enorma väggar utan fönster, en cementkub varur det stack upp skorstenar. Så minns jag det. Jag kände mig oerhört liten. Vi satt i husvagnen, vid matbordsänden, morsan och farsan rökte bägge två och var allvarligt tysta. Ingen sa någonting till oss ungar, men jag förstod att det var nånting som var mycket fel. Jag var väldigt rädd för att de skulle skiljas, trots att jag ju förstod att de inte älskade varann och att farsan ibland slog morsan. Det är vad jag minns. Att vi satt där, i den kvava och rökfyllda husvagnen. Jag såg på min farsas händer. De var fyllda av sår och sårskorpor, liksom gråaktigt smutsiga, också längst in mellan fingrarna, det simhudsaktiga där; cigaretterna, som han kedjerökte efter varann, blev lite fläckade på det vita pappret invid filtret, såg jag när han sträckte fram dem och fimpade av aska i plastaskkoppen som stod överfull på bordet. Jag tittade ut genom de dammiga plastaktiga fönstren och trots att solen lyste stilla och som rakt uppifrån, kändes det som att vi befann oss i skuggan av den stora tunga betongbyggnadskonstruktionen som skulle bli en av reaktorerna. Jag minns att vi, syrran och jag, inte fick gå ut och springa runt på byggplatsen men inte att någon sa någonting. Jag minns faktiskt inte ett enda yttrat ord av någon från det här besöket hos farsan i husvagnen på hans jobb. barnomsorg. man skulle ta emot ungarna i hallen på mornarna, hälsa på dem, och på föräldrarna. en del barn ville att man skulle hålla dem i handen och gå så in på avdelningen. ju yngre unge, desto vanligare att hon eller han grät och försökte klänga sig fast vid den förälder som lämnade, vanligen mamman. ljudvolymen på dagis var mycket hög. det satt en bullermätare, i form av ett stort stiliserat öra, på väggen. den indikerade med rött om ljudnivån var ohälsosamt hög. då försökte man få ungarna att skrika och låta och ropa mindre. det tjöt ofta i öronen när man hade avslutat dagens arbetspass. jag var ofta oerhört trött efter en arbetsdag. emotionellt utmattad. jag tror aldrig att jag har varit så utmattad efter en arbetsdag någon gång, inte i något arbete. jag var ofta sjukskriven, och fick så småningom sluta, eller inte fortsätta, av den anledningen, tror jag. det gällde att ge maximalt med intelligent affektiv respons åt ungarna och även föräldrarna. man kunde inte koppla av det. det var skamfyllt att inte oavbrutet uppamma all denna emotionella kraft och kreativitet. trots att man ibland inte orkade eller hyste antipatiska känslor för vissa ungar. en del barn var helt enkelt mycket svåra att tycka om. och föräldrarna gjorde inte saken bättre. påfallande många föräldrar hade en kundinställning till dagiset och personalen. som om man hade köpt en vara eller en tjänst och att personalen bara skulle utföra det som man tyckte sig ha köpt. man kom inte sällan med idiotiska och opedagogiska förmaningar och arbetsordrar gällande det egna barnet, helt utan tanke på andra barn, på barngruppens dynamik, på personalens begränsade möjligheter att ägna all tid åt ett enda barn. det blev så irrationellt. vi skulle bara utföra det som föräldrarna, de betalande konsumenterna av barnomsorg, önskade, hur pedagogiskt oprofessionellt och förnuftsvidrigt det än var. det var inte sällan man kände att föräldrarna ställde avsevärt högre krav på dagispersonalen, vad gällde uppfostrandet av sina barn, än på sig själva. det var ofta vidrigt, hur många föräldrar uppförde sig mot personalen. drygt och överlägset och så självklart och oreflekterat föraktfullt. som om man var deras jävla barnbetjänt eller en billigt inköpt barnflicka från en fattig del av Europa. de vidrigaste föräldrarnas barn blev sämre behandlade än andra barn. så var det. jag märkte det. det gick inte att komma ifrån. man försökte nog, men kunde inte riktigt ta sig ur den skugga som föräldrarnas beteende kastade över ungen. jag har fortfarande inte ett dugg dåligt samvete för det. jag sket i de där snorungarna. de var dessutom blivande klassfiender. det förstod jag instinktivt. när jag slutade på dagis tänkte jag att jag aldrig ska bli förälder, aldrig skaffa barn. så avskräckt var jag. det gick över sen. tack och lov. men jag minns fortfarande känslan. och alla kvinnorna där på dagiset. det var nästan uteslutande kvinnlig personal. det låter inte klokt, den här klichén, men de hade påtagligt svårt att hålla sams. de snackade otroligt med skit om varandra, när nån var borta. det var som den enda ventil de hade. man kunde inte klaga på barnen, att de var jobbiga, eller i vissa fall osympatiska. det var fullständigt tabu. inte ens att dampungarna var jobbiga, trots att de kunde slå andra barn, skrika en rakt i ansiktet, bitas. inte heller kunde man riktigt säga att jobbet som sådant var krävande. än mindre för krävande. då var man misslyckad och människofientlig. otänkbart förstås. att det var ett svårt, komplext och mycket krävande arbete, som ställde höga krav på kreativitet, intelligens och engagemang, det var på nåt vis uteslutet ur förståelsen och självförståelsen av barnomsorgsarbetet. föräldrar kunde man klaga på, i fikarummet, men helst inte, då pengarna liksom följde deras ungar. fysiska åkommor var som en acceptabel orsak till missnöje och frånvaro. till vila. ont i axlarna, ryggen. migrän. och så utbrändhet. att man gick in i väggen, som man sa. det var också som en socialt accepterad orsak till 12 folkebiblioteket 02

13 sean bonney Letter on Riots and Doubt just to note, I wrote this a couple of days before everything kicked off. & more on that later... susanne christensen ari up og poly styrene in memorian Ari Up / Ariane Daniele Forster (17. januar oktober 2010) Poly Styrene / Marianne Joan Elliott-Said (3. juli april 2011) * Anyway, I ve totally changed my method. A while ago I started wondering about the possibility of a poetry that only the enemy could understand. We both know what that means. But then, it might have been when I was walking around Piccadilly looking at the fires, that night in March, my view on that changed. The poetic moans of this century have been, for the most part, a banal patina of snobbery, vanity and sophistry: we re in need of a new prosody and while I m pretty sure a simple riot doesn t qualify, your refusal to leave the seminar room definitely doesn t. But then again, you are right to worry that I m making a fetish of the riot form. Non-violence is key to my moral views, you say. I am proud of the fact that I never invented weapons to kill, you say. But what about that night when we electrocuted a number of dogs. Remember that? By both direct and alternating current? To prove the latter was safer? We d taken a lot of MDMA that night, and for once we could admit we were neither kind, nor merciful, nor loving. But I m getting off the point. The main problem with a riot is that all too easily it flips into a kind of negative intensity, that in the very act of breaking out of our commodity form we become more profoundly frozen within it. Externally at least we become the price of glass, or a pig s overtime. But then again, I can only say that because there haven t been any damn riots. Seriously, if we re not setting fire to cars we re nowhere. Think about this. The city gets hotter and deeper as the pressure soars. Electrons get squeezed out of atoms to produce a substance never seen on Earth. Under such extreme conditions, hydrogen behaves like liquid metal, conducting electricity as well as heat. If none of that happens, its a waste of time. Perhaps you think that doesn t apply to you. What inexhaustible reserves we possess of darkness, ignorance and savagery. A hundred million people use electricity and still believe in the magic power of signs and exorcisms, in the nightmare of their lives as slaves to the rich. Don t pretend you know better. Remember, a poetry that only the enemy can understand. That s always assuming that we do, as they say, understand. Could we really arrive at a knowledge of poetry by studying the saliva of dogs? The metallic hydrogen sea is tens of thousands of miles deep. note the use of quotations from Engels, Trotsky, Lautreamont and today s Guardian Ariane rejser med sin mor Nora fra München til London lige før den store punkeksplosion. I 1976 møder den 14-årige Ari Palmolive og Viv Albertine på en koncert. Palmolive har en lyserød plastikgris hængende fra den ene øreflip, og Vivs kjole er dekoreret med dinglende tamponer. Ari har skoleuniform på, men opfører sig så vildt at de andre bemærker hende og opsøger hende. Palmolive vil starte et band, gerne med Ari i front det virker rigtigt, synes hun. Planerne ligger og murrer længe, Viv er genstridig, et rent pigeband er bare en gimmick, mener hun. I Noras hjem kommer alle Sex Pistols-kids, alle kan crashe her. Viv giver sig endelig, og året efter åbner The Slits for The Clash pigerne har kun øvet et par uger. The Slits står for en stor provokation, ikke bare for mainstreampublikummet, men også for punkpublikummet som konstant angriber dem; de kan ikke spille, de kan ingenting. Punks er ikke piger. I årene mellem 1977 og 1979 hvor pladen Cut udkommer har The Slits udviklet sig enormt, langt væk fra den stereotype, ærkehvide og ærkemaskuline, skramlende rock n roll som er basis i den britiske punk. Pigerne hører dub reggae og blander de ujævne og funky rytmer med punk-vers og punk-stil. På forsiden af Cut poserer de med nøgne overkroppe, smurt ind i mudder. Spekulativt? Egentlig ikke, for billedet er mærkeligt. De pigekroppe som i damebladene normalt fremvises som skæve og asymmetriske, som står med indadvendte fødder og knækkede knæ, kroppe som kan tages, plukkes som blomster, som ikke frånvaro och återhämtning. men man sa aldrig utmattningsdepression, som väl var den medicinskt mer korrekta termen. det hade nog låtit för allvarligt. eller så räckte kodspråket, alla kanske visste vad det betydde. jag vet inte. det var saker som kvinnorna inte berättade för mig. som om de tyckte att det inte var lönt. att jag ändå inte skulle förstå. och så kanske det var. jag vet inte. jag kunde och visste förstås avsevärt mycket mindre än kvinnorna som jobbat i barnomsorgen så länge. Vad gör jag bakom det här skrivbordet? bygghantlangning. Kroppen sväller bara. man körde och bar fram material till bygget. Jag är ju en som säljer mitt kroppsarbete. plank. spiklådor. cementsäckar. Mitt hjärta också, om det behövs. verktyg. balkar. stänger. Och det behövs alltid. armeringsjärn. isoleringsbalar. fönster. All taktil och emotionell omsorg som krävs. sand. rör. ventilationstrummor. All professionell medmänsklighet. golvrullar. spackelhinkar. spadar. Att dela med sig av sitt hjärta. dörrar. isoleringsbalar. grus. Men inte hjärnan. man höll ordning på hur olika delar av bygget framskred, Inte tankarna. och så såg man till att rätt grejer fanns på rätt plats Inte fantasierna. när de behövdes. Det säljer jag inte. det gällde att inte missa tidpunkten. I alla fall inte varje skrymsle av hjärnan. då skällde byggjobbarna på en. Inte de mest relevanta synapskopplingarna. eller om man ställt fram fel grejer. Några restpartier säljer jag aldrig. eller fel dimension på planken, till exempel. Min död ska förbli min. alla jobbade under hård tidspress. Till skillnad från kroppen. bygget måste bli klart i tid. Den är redan såld. eller den del av bygget som firman hade kontrakt på. Den är redan som död. man jobbade också på ackord. Jag har alltid jobbat med den för min utkomst. så tempot var högt. För en utkomst. byggfirmans rykte var mycket viktigt. Jag har utfört det. det gällde att bli klar i tid. ja, Från sena tonåren och framåt. man riskerade en sorts böter om man drog över tiden. Bara hankat mig vidare till nästa dag. det kostade i alla fall. Till nästa månad. folk tjänade bra. Nästa ledighet. snickarna. murarna och elektrikerna. golvläggarna. Nästa samlag. mycket bra. Nästa bok. men tempot var högt och säkerheten kom i andra hand. Varför sitter jag nu här? men mitt jobb var relativt fritt från incidenter. Bakom det här skrivbordet. man kunde klämma fingrarna, och ryggen var förstås utsatt, Helt stilla. med alla lyft och dragningar och skjutningar och så. Som i en ryttlande dröm. annars var det tillfredsställande att använda kroppen Som i paralysi. och så många delar av kroppen Som en näst intill död. på ett så mångsidigt sätt. Varför befinner jag mig här? alla de olika momenten. Först för att jag inte är anställningsbar. med musklerna. med svetten. Jag är utanför anställningsbarheten. man var märkligt osynlig som hantlangare. Jag kan ingenting. jag tyckte mest det var skönt. Jag vill ingenting. den anonymiteten. Jag är sjuk och äckligt svag. grejerna skulle helt enkelt bara finnas på rätt platser i rätt tid. Jag är otrevlig och för nära den egna döden. man blev synlig när det inte fungerade. Men också för att det utgör en flykt. eller snarare ett objekt för en skällande röst. En enkel och legitim flykt. eller vidarebefordrad tillsägelse av platschef eller förman. Så sa man åtminstone. annars var man som sekundär i relation till tingen Jag minns det. som skulle ställas fram och i ordning. Men man undkommer ingenting vid skrivbordet. planken. spiklådorna. cementsäckarna. Särskilt inte fattigdomen. verktygen. balkarna. planken. Ingenting försvinner. burtonrören. sanden. burtonkopplingarna. Dess spår ristas djupare. byggställningarna. stängerna. armeringsjärnen. Det förskjuts en bit. ventilationstrummorna. sanden. singlet. Omfördelas något. cementblandarna. isoleringsbalarna. planken. Med dödens oavvisliga kraft. teglet. dörrarna. plåten. Alltid alldeles invid. gruset. sanden. singlet. Men oåtkomlig. golvrullarna. dörrarna.) att återrikta dödspolitik. DET ARKAISKA ARVET. att inte kunna motstå dödspolitik. BÄR BÖRDOR. Jag är den döda författaren. Jag är den oanställningsbara diversearbetaren. VIDARE. att inte bli. vidare. inte göra. vidare. bara fortsätta sin vulgära överlevnad. vidare. svälja egen död. successionslag symbolernas blankhet. Jag vet inte. Jag vet inte. Ryggradens avstånd mellan kotorna. en oförmåga att bejaka det liv som är givet. ihoppressade blodbleka läckande. de avrättades organ återvänder till livet.»att«p. poesin. den formen av nästan ingenting som kan rymma spår av nästan allt. jag åt från Ordningens givande hand. q. queera. verbformen för återinskrivning av reproduktion. för att fortsätta i denna globalitära kapitribalismdynamik.»regn kommer in västerifrån«att ansiktet impregneras. när det är för evigt förlorat uppstår levinasansiktet i sin bokliga melankoli i dess vägran att släppa den retroaktiva förlusten. skitfittansiktet. multidialektik minus begynnelse utan slut. Håret tas. r. radikala oavvisliga beroenden det som konstituerar liv. I venerna medberoende blodplasma, ζ. medeamutationer pågår alltid. med exogent ursprung, hypnagoga. inbäddade av kroppsvävnad. de dömda mikroprocesserna. hyperhypnagoga flytande materiaformer. omidisslandet. Internaliserat, att inte. framtidsarkiveringen. inte äga rörelserna, tecknen, blicken. uskastammandet. och ändå inte alls längre bli rädd, trots fasan. jag kan inte leva med minnet och vetandet om det som kommer för mig; jag måste glömma allt utanför nu. MINNE LÅNAR MÖNSTREN. insvettningarna. FRÅN BLOMMORNA SKOGEN SÅN INEXAKTHET. knytnävsslagsmålsrening. På varje minnessida. de här männen är värdelösa. de är bortom all hjälp. de kan bara låtas dö. blankhet, närmande, invokation. s. suga. suga. dra sig tillbaka till tystnad. jag bort röst. orörligheterna mjuka njutningstvångsmedel. att ickesvara med ickeorden. omintetgör annanhet och tystnadens svar. den andres blick ansluter horisontell inertia. till detta medskapande t. ta ditt liv. du måste förändras. upplysningens första dygd efter rörelsen. genom den dagliga dagen den u. underjorden svalnar också. folkebiblioteket 02 13

14 har en egen vilje, står helt stift oprejste. De rygsøjler som burde sno sig på charmerende vis peger i stedet lige mod himmelen, defiant. Nøgne, smurt ind i mudder og stolt oprejste, benene solidt plantet, endda med håndfladerne vendt udad. Det giver et bizart indtryk, skræmmende. I tillæg er rytmerne på pladen all over the place. Trommerne speeder op og ned i tempo, som styret af en eller anden utilregnelig menstruationscyklus. I sangen Typical Girls synger Ari om den tæmning og træning som møder os alle, men hårdest alligevel pige-væsnet. Dette væsen sætter vi på plads og træner til underlegenhed: Don t create, don t rebel, lyder det i skolen, i reklamer, ud af forældres og politikeres munde, fra alle sider. Punks er ikke piger, og et band kan ikke hedde The Slits. En slit er en spalte, gerne skåret åben med en kniv, og er også et ord som bruges om det kvindelige kønsorgan. Pigerne i The Slits opfattes som aggressive, en kastrerende kraft, men den voldelige fortolkning kommer ikke fra dem selv, men fra en fremmed mand på gaden. Manden sniger sig tæt ind på Ari en dag, han tager en kniv frem og skærer hendes jakke op, ridser hende ned ad ryggen og råber: Here s a slit for you! Ari såres ikke korporligt, men er dybt rystet. Ari er ellers godt på vej til at forlade sin mentale hvidhed, hun har lange dreads, hænger med the dub boys og er optaget af tribalism, stammeliv. Langt senere emigrerer hun med sin familie til junglen i Belize, og siden flytter de til Jamaica. Hendes sprog er allerede i London-dagene et specielt miks af tysk, engelsk og jamaicansk. Mens den maskuline punkkultur er aggressiv og enkel ( ), er The Slits og andre bands som vennerne i The Pop Group optaget af en ikke-konform fri musik som i vestlige ører virker yderst arytmisk, eller snarere anden-rytmisk, med en gryende inspiration fra de etniske minoriteter som findes i London i 70 erne. Punkeksplosionen bevæger sig i cirkler ud fra epokegørende Sex Pistols-koncerter. Meget godt kommer ud af dette, en igangsættende energi, men det er ofte stilen som kopieres; vi spytter fordi Johnny Rotten spytter, vi spiller fordi Johnny Rotten spiller Oprøret mod konformiteten fostrer en ny konformitet. Det er i dette landskab at bands som The Slits og X-Ray Spex går egne veje, med dub-inspiration og funky saxofon. Den legendariske saxofonist Susan Whitby kendt som Lora Logic forlader bandet X-Ray Spex da hun er 16 år. Før det har hun skrevet en vifte af sange sammen med Poly Styrene, et udspil som skal blive til et af den britiske punks stærkeste statements, pladen Germ Free Adolescents fra Lora Logic, en anden slags logik. Som den rebelske geek girl Lisa Simpson spiller hun en wicked saxofon. Du bliver ikke nødvendigvis fri af , men du kan opnå frihed hvis du går dine egne veje. Punken siger nej til det ene og det andet nej, nej. Men kan vi undslippe den almene træning, den almene tæmning? Poly siger ikke nej, hun lader sig gerne forme, hun spiser det hele, hun spiser alt som serveres for hende, alle de glitrende produkter propper hun i sig. Poly gør som du befaler, hun køber din vare, og så siger hun med en lille stemme, mens hun viser sig frem: Look, this is what you have done to me, turned me into a piece of Styrofoam, I am your product. And this is what you have created: Do you like her? Marianne (også kaldet Marion, også kaldet Poly Styrene) møder punken første gang i en tom koncertsal i Hastings. Her spiller Sex Pistols et sæt bestående af cover-versioner. Poly er sort som Fanden; sorte øjne og sorte uregerlige afrokrøller. Hendes far er fra Somalia, men hendes mor er britisk, deraf den lyse hud. Efter Sex Pistols-koncerten skriver hun en annonce i et musikblad og møder på denne måde Lora Logic, a strange kinda logic. De to klikker, de går begge i bedstemortøj fundet i second hand-butikker, og Lora tilføjer en fri saxofonlyd til Polys frie vers. På scenen skriger Poly som en arrig Minnie Mouse, hun bruger sin stemme som et våben. Hun har bøjle på tænderne, bærer en soldaterhjelm over krøllerne, er klædt i skrappe neonfarver og bærer gerne på et indkøbsnet i selvlysende plastik. Men som hos Bowie er hendes act fake Poly er en fiktiv figur. Allerede fra starten har hun fattet det; popstjerner er blot endnu et selvlysende produkt i rækken af selvlysende produkter. Hendes indfaldsvinkel er intellektuel, hun formulerer det således: I ve always been an observer, not a suffering artist writing from tortured experiences. I was playing with words and ideas. Netop det idébaserede er vigtigt at bemærke, Poly skriver om jeg-du-relationer om obsession og bondage men enhver begærsrelation er altid allerede gennemsyret af kapitalismen. Dette greb vækker stadig resonans: Poly lit the way for me as a female singer who wanted to sing about ideas, siger Kathleen Hanna ved Poly Styrenes død i april i år Måske det er unødvendigt at understrege at Poly og Lora ikke er specielt optaget af sexyness, men Poly bliver alligevel et af den britiske punks stilikoner side om side med Viv Albertine fra The Slits og den intentionelt sexy Siouxsie Sioux. Det er svært ikke at ane forbindelsen specielt til Viv Albertine når man ser på amerikanske popstjerner som Cyndi Lauper og Madonna som kommer krybende ud af skabet i begyndelsen af 80 erne. Poly er intenst opmærksom på den sexyficering som uvægerligt møder enhver kvinde som stiller sig op på en scene. Hun sværger faktisk at hun vil klippe sig skaldet den dag hun bliver til et sexsymbol, et løfte som hun holder: En 19-årig, överdeterminerade tidsstruktureringen. v. det vackra och sköna innebär att fasorna inte får ta slut. underordningens recidiv. ensamhet den omöjliga lösningen för underlägsenheten. Ljusa skuggningar, kropp som faller stilla, musiken sången nynnandet i skriken. i orörligt, droppar. smekningar bortom kroppar. opacitet: kapitalenergin sovande kroppar smekta av dödens inandning. strålar in i sömnen / laddar om dig bearbeta ådrorna för ord. till mer liv. stamningsvävnad. Noll utlinjer, bleka erosion Att minimal levande cell med destruktionssökningsanordning ge födsloliv åt en enda linearitet o c h att bort med horisontella avgrund. dess chanslöshet; evolutionen varnar inte / Dagen w. barnets namn påminner om kärleken och knyter dig till livet. annihilerar natten. klibbigt vällande ljusord. annihilerar natten. bortom detta ingen död. annihilerar NATT. bortom död inget annat. TILL DAGENS DAG. insektsjag, fladdrande i implosionsljuset. insjungningsobjekt, ditt tal. du vet inte. din artikulation är inte din. uttunnat av sömnproblem. skriket aldrig sagt. upphetsningen den första tiden av barndom. x. det som inte vet omgärdar, som oceanen flotten av vetande. Att / Dom. y. koordinaterna utom din makt. med illegala kroppar, deras vara, du rum av vad. med nakna andningar. kropps-semiotiska utsöndringar. ÅSYNEN AV SVETT OCH BLOD SNÖRPER DOM PÅ MUNNEN. Jag vet inte. Jag vet inte. De ska inte mer komma. η. de ofrånkomliga värddjurskapen. Dorsalt. din subjektivitet är inte den du upprepar som en performativ bekännelse. just det den diskrepansen en öppning. schatteringar av våldsskyddat boende, att söka varandras z. zoembient. zoembienta. verb. hjälpverbformer. privilegierade omsorger och kärleks-. å. njutningen. överraskningen. lidandet. alltings begränsade flytande. strömmande. inte ett spår ä. vokalkärlek. att endast ha svenskan. av annanhet. ö. ööh. ljudet av djurlig och maskinisk tvekan. som en gäspning i språkets partiella vetande; en öppning som blottar kroppens inre avgrund och resonanslåda. Badda ditt värdelösa sår. Jag vill ha stryk. Jag var chanslös omedelbart när jag öppnade munnen. Mitt tal var inte talande. Så överlevde jag, hjälpligt. Eller inte ohjälpligt. eller jag vet inte. jag vet inte. Klä dig i sommarklänningar Sommarnatten öppnar sin shakespeareska storm Tecknaren θ. fiktionen i ditt exogent oåtkomliga inre. kan inte fånga dess magi; men filmen kan. м. alla dessa andra alfabet. Repetera frånvaron: п. alla dessa andra ickealfabet. komplexitet, skönhet; också. л. allt detta christensenalfabetiska. som nödvändig skada. д. som i Dostojevskij. minnesfigurer; termen specificerar rörelsen. с. som i Solzjenitsyn. de oavbrutna rörelserna. т. med svenskan. med svenskaformerna. uppenbara multiparallella formavlanden. п. jag kan inte höra det. kan inte se det. inte läsa dess universa. de immanenta figureringarna instabila. б. att be till den ortodoxa gudsboken. destruktionsgesterna eviga. г. att som att be till den heterodoxa ickeboken. utbrunna orden. а. jag minns att leninisterna var som besatta av den metafysiska föreställningen om historiens framåtriktade lagbundenhet. det ögonblicket hon vänder sig bort han. т. Tsvetajevas ensamhet. han står still. а. jag vet inte. jag vet inte. att dagligen inte kunna se / reiterationen av anonymt minnande. г. alla dessa andra språkformer med svenskan. det tar vid där blickandet blir dimmigt. б. att inte kunna ta sig ut ur svenskan. att inte kunna negera. м. att röra sig i svenskan tills inertian inträder. att begränsa vid gräns. п. att inte vad som avbildas utan vad som blir. att omöjlighetsupprepa. dess gränslösagränser. att spädbarn lär sig språk genom att i och av helheten också dess sonoriteter sluta sig till delarnas ordkomponenter. dess yttre vill förbud, ny lag, ny minnesknut. montage mot upprepad utsaga. hon allitererar talar om framtid. Jag vet inte. Jag vet inte. som om / hon kunde minnas. Mitt liv är helt och hållet begränsat till och upprätthållet av monotonin. minnesalteriteterna darrar som Det existerar inget skydd för denna existensform. som frånvaron av interpunktion. Är verkligen lönearbetet det slutgiltiga och härefter eviga sättet för människorna att existera på? våld och omsorg utan slut av. θ. kärlek pågår alltid. också mellan okända. av minnets härbärgerade undflyende kraft. suga i sig fraser med döda tänder. att du försvann. klorna klorna skanningen. i minnesgravitationen. du kan inte minnas ditt dödsögonblick. i dess flytande former. dödskamp utan liv. munnen passerades av mythos. som att dödsprocessen bedövar den fysiska smärtan. subjektiverad av detta gäckande / deras ordalternativ sömn i dess genomförda censureringshot. a. att intas av utsagopositioner dess medverkan. minnesenergitvättning. b. be. tala. svälja. administrationskorridorer av glömska. c. cp. mongo. hora. bli som barnen i skolkorridoren. arkaiska misslyckanden av vältalighet. klorna. klorna. ristandet. handen vill förbudsfrukten. att med slicktungan först kräla in med hela kroppen i skötet och kväva sig därinne. på tungan minnesfjällningar skriftens åtskilda. Jag vet inte hur död jag är. Jag vet vilka skitjobb jag inte längre får. jag är kvalificerad för tvångsarbetena för fattigdomspåhuggen. utbytesenergimönster. Jag har ingenting att säga och jag säger ingenting. Denna tidsliga tillfredsställelse av liv och kropp i dödsrummet. den genomförda sarkofagen. ville jag någonsin egentligen någonting annat? med platsplatskorpus - : mot. vidare. mot. utan försoning. utan slut. 14 folkebiblioteket 02

15 rasende pige klipper sig skaldet i Johnny Rottens lejlighed og skræmmer livet af ham. Den sublime plade Germ Free Adolescents kan betegnes som et energisk manifest mod den eskalerende konsumerisme. Marion har indtaget alle de selvlysende produkter og er blevet til Poly Styrene, og det er Poly som rapporterer om denne tilstand, denne belejring. I nogle af sangene findes et håb om en anden verden i undergrunden, en slags mobiliserende kraft, men for det meste er Poly-figuren totalindskrevet i kapitalismen. Alt er fake og plastik, men under denne kritik findes en skygge, en skygge af noget som er real, eller som i det mindste kunne være real. Punken kommer til syne som den vilde ånds oprør mod materialismen, og Polys oprør har netop en spirituel side. Hvordan skal vi gradbøje? Det intellektuelle, det vanvittige, det spirituelle. Måske er dette positioner de vilde ånder kan flygte igennem? Men lad os se nærmere på Germ Free Adolescents. På det farvestrålende omslag er alle bandmedlemmer spærret inde i hver sit væskefyldte rør, som test tube babies, bell jar boys. Ingen smitte, ingen kommunikation, intet fællesskab kan opstå her. Forholdet mellem konsumkulturen og identitet belyses igen og igen i sangene, noget som titlerne peger eksplicit på: Art- I-Ficial, Identity, I Am a Cliché, I Am a Poseur, etc. Protagonisten er tydeligvis af hunkøn, og når truslen fra konsumsamfundet (eller fra punkkulturen, som ikke går fri af kritik) personificeres, er den mandligt kønnet. Modsætningerne er enkle, i en af de mest håbefulde sange mødes han og hun i fælles væbnet kamp på det londonske varehus Woolworth s. En næsten Rote Armee Fraktion-lignende romance udspiller sig, RAF angreb jo netop tyske varehuse i 70 erne. Sangen Let s Submerge er en fejring af punkkulturen som males op som en skræmmende og fascinerende, psykedelisk midnatsverden. Det kritiske blik på punkkulturen bliver tydelig i både I Can t Do Anything og I Am a Poseur i førstnævnte sang bliver vores heltinde Poly næsten kvalt af en person ved navn Freedom (eller Freddy), men hun går i alliance med sit kæledyr: Freedom tried to strangle me/ With my plastic popper beads/ But I hit him back/ With my pet rat. Jeget kan intet, listen over alt hun ikke kan er endeløs, men en ironisk tone anes: I can t spit/ And I can t kick/ I can t even be thick hun fejler inden for den maskuline punkkultur, hun kan ikke engang være dum. Sangen I Am a Poseur er en intelligent analyse af alliancen mellem massemediernes sensationalisme og de poserende punks som iscenesætter tom antikunst med chokeffekt. Mente Poly at Malcolm McLaren var en kynisk satan? Sandsynligvis. Kampen mellem syntetiske og organiske størrelser går hårdt for sig i teksterne. I Genetic Engineering tæller Poly ned på tysk og fremmaner et science fiction-agtigt mareridt hvor mennesket skaber en master race af kloner som ender med at tage magten. Alle relationer er præget af konsumkulturen, og det er ikke på en specielt erotisk måde at vi spiser af hinanden: I live off you/ And you live off me/ And the whole world/ Lives off everybody/ See we gotta be exploited. En af de mest melankolske sange er pladens titelsang hvor påvirkningen fra reklamer har gjort piger og drenge så neurotiske at de hellere hengiver sig til tvangsmæssig kropshygiejne i stedet for at nærme sig hinanden. Angsten er hendes forsvar: Her phobia is infection/ She needs one to survive/ It s her built-in protection/ Without fear she d give up and die. Ja, sindene tager virkelig skade, kolonialiseres: My mind is like a plastic bag/ That corresponds to all those ads/ It sucks up all the rubbish/ That is fed in through by ear. Figuren Poly Styrene burde nævnes i samme åndedrag som Ziggy Stardust. I to sange hører vi om Polys tilblivelse, hvordan hun får øjne. Som Ziggy er hun en profet, og punkmusikken bliver en scene hvor hun kan træde frem og berette om sin vision og sit fald. I The Day The World Turned Day-Glo trimler Polyfiguren rundt i et stage set fuld af syntetisk materiale og oplever at verden bliver transparent. Det science fiction-agtige bandnavn X-Ray Spex handler netop om syn, om at se igennem verden, se den i alt sin plastikagtige horror. I signatursangen Oh Bondage Up Yours! som ikke handler om kinky sex, og næppe heller om feministisk frigørelse, men snarere om frigørelse fra konsumsamfundets slaveeksistens begår Poly faktisk et slags rock n roll suicide. Polyfiguren sættes op og skydes ned, igennem hende kan vi måske blive frie. Poly Styrene er en intellektuel sangskriver, men fiktionen om hende er teater i udvidet forstand. I 1978 får Marion en vision, på himlen ser hun et lyserødt lys, alt hun rører ved krakelerer. Hendes mor får hende indlagt, og hun fejldiagnosticeres som skizofren. Derefter er det stort set slut med musikken. Marion bliver opslugt af Hare Krishna og lever gennem 80 erne isoleret i et religiøst kollektiv i London. På den måde forsvinder Poly ind i eksilet, på samme måde som Ari forsvinder ind i junglen. LARS SKINNEBACH OM ØVELSER OG RITUELLE TEKSTER I. Jeg skal snakke om forholdet mitt til politisk diktning, og om hvordan jeg tenker politikk i kunst generelt. Jeg oppdaget nylig at jeg lever i et skjebneår. I noen av de aller første opptegnelsene jeg gjorde som fjortenfemtenåring, i en dagbok jeg fant helt tilfeldighet nå nylig, skrev jeg at jeg skulle dø i 2011, om ikke naturlig, så ved egen hånd. Jeg forlot den tanken meget tidlig, sikkert i begynnelsen av tyve-årene, når det ikke lenger var interessant med den slags dikter- og kunstnerromantikk. Men da jeg fant dagboken lyste året 2011 opp i ansiktet på meg. Dette er mitt skjebneår. Det betyr at jeg kun vil snakke sant, det er ikke tid til noe annet, noe som er en veldig befrielse, å ikke være nødt til å snakke på andres eller på usannhetens vegne. Men det er også en oppgave. Derfor kan jeg tillate meg å fortelle hvor uoriginalt det jeg skriver er og hvor det kommer fra. Som en introduksjon til at jeg snakker om boken, skal jeg vise en video av SYGNOK, som er en kunstnergruppe fra Nørrebro, fra innvandrerkvarteret i København. Videoen har de laget sammen med en komponist som går under mange forskjellige navn, men først og fremst Goodiepal, som nå også er en del av SYGNOK. Og jeg viser denne videoen fordi kunstnergruppen og især Goodiepal i de siste årene har vært den fremste inspirasjonen i utviklingen av boken, blant annet når det kommer til ulike strategier for hvordan man arbeider med politisk kunst. Dvs., Goodiepal selv oppfatter ikke dette som politisk kunst, men det gjør jeg. Videoen er syv-åtte minutter lang. VIDEO: Ut over å være et samarbeid mellom SYGNOK og Goodiepal, så er denne musikkvideoen også et direkte angrep på institusjonen Dansk Institut for Elektroakustisk Musikk, hvor Goodiepal har undervist i musikkhistorie og moderne elektronisk komposisjonsmusikk, og hvor han introduserte det han kalte radikal computermusikk. Sammen med studentene gjorde han en rekke undersøkelser om 50-årenes forestilling om at datamaskinen om 30 år ville være klokere enn oss. En forestilling som fortsatt fantes i 60-årene og som fortsatt finnes i dag. Goodiepal bestemte seg for å ta forestillingen på alvor og simpelthen lage musikk som om datamaskinen kommer til å være klokere enn oss om 30 år. Altså en musikk som computeren, den fremmede intelligensen, vil synes det er interessant å høre på. Mens vår kunst har noen emner som overskrider den menneskelige fatteevne og som vi fortsetter å beskjeftige oss med, døden, kjærligheten, livets tilblivelse osv., så er det meste av den computermusikken som lages svært enkel å skanne for en binær intelligens. En av tankene bak den radikale computermusikken er at den på tilsvarende måte skal være umulig å skanne. Teorien har en rekke forgreninger: hvordan det dokumentariske materialet vokser fra år til år, hvordan det blir digitalisert, hvordan det for en binær kunstig intelligens ikke vil være særlig interessant å beskjeftige seg med det om 30 år osv. Og det var denne radikale computermusikken han begynte å undervise studentene ved konservatoriet i, ved hjelp av en lutt som han selv hadde bygget, forskjellige hjemmelagde spillsystemer, spillebrikker, planeter, ved spille på fløyter osv. Men så fikk han sparken, og etter som han er den mest ansette danske elektromusikeren vi har i Danmark, den som turnerer mest, som holder foredrag på alle de amerikanske universitetene osv, så virket det merkelig. Det jeg vil frem til er først og fremst hvordan denne videoen og musikken fungerer direkte institusjonskritisk. Det er interessant at det folkebiblioteket 02 15

16 eirikur örn norðdahl liter at ur in the land of inheren tly cu te - the search for literary crises (Practically) all political writing engages in representation and a form of adjudication i.e. picking a side. Classic social realist writing of capitalist societies not only represents the exploited classes, but furthermore represents them against their mortal enemy, the bourgeoise classes; nationalist literature not only represents a certain land and a certain people, but it represents the land and people as different (unique) from other lands and other peoples; feminist writing represents women against male domination (and/or men ); postcolonial literature represents natives or immigrants vs. colonials, locals or nationals ; pacifist writing represents those willing to be friendly against those who feel agression is the only viable course of action; postmodern capitalist literature represents the individual vs. the alienating, dystopic horrors of society (and ritually asks: do I deserve to be selfish?). And, at least theoretically, if not in practice, vice versa (i.e. Ayn Rand represents the energetic bourgeoise against the lazy classes who allow themselves to be exploited). (Practically) all Icelandic writing represents Iceland, regardless of the author s intentions. The mere size of the population (320 thousand) creates a situation where anything said aloud becomes first and foremost Icelandic and what is actually said takes second place to that fact, which in and of itself is peculiar enough to demand most of your attention because statistically speaking only around 0,0046% of all words spoken (or written) in the world are spoken (or written) in Icelandic. An Icelandic opinion is thus a rarity like Bigfoot or The Abominable Snowman so rare in fact that most people who ve come into contact with it aren t entirely sure if they did at all, and think that perhaps what they saw was just a really big cow or a really small Danish person. When best-selling crime novelist Arnaldur Indriðason is sold to German readers, the book cover will generally sport a picture of an old Icelandic farm and perhaps a horse, despite the fact that his books are about the criminal horrors of big city living (in as much as Reykjavík pop can be considered a big city ); that is to say: drugs, alienation, loneliness and murder. This form of representation is not limited to books written for a foreign market the Icelandic condition is one of constant awareness of the (ridiculous) size of the country as well as the speaking population and the limits that this imposes. Thus Icelandic literature tends first and foremost to represent Iceland to Icelanders, and this reaches back to (Nobel laureate! woohoo!) Halldór Kiljan Laxness teaching Icelandic farmers basic hygiene (and thus claiming they were filthy) and propogating the literary myth that goes all the way back to the Sagas, that Icelanders were first and foremost a stubborn independent people not willing to be subjugated. Although Laxness did not necessarily glorify these traits, as is done in the Sagas (and in some modern literature), he nevertheless maintained that they were present, which still today means that Icelanders cannot by definition be complacent, tame and easily led despite any evidence to the contrary, such as the national ecstacy over the success of our financial vikings (known as the outvasion Iceland invades the entire world, outvades the world); or the vilification of protesters before and after the immediate uproar surrounding the actual financial crash; or the easily manufactured consent for lax civil liberties to uproot undesirable organisations (such as Hell s Angels) or allow inclusive privately-owned genetic databanks with everybody s medical information; or the current national lunacy, which claims that reducing spending on health, culture and education can be done while simultaneously jumping for joy that we finally have a left-wing government. Icelanders have their own personal agenda; they are individualists who refuse their common identity. Or so goes the myth. Someone like me might in turn argue (bitterly, foaming at the mouth) that Icelanders are in fact a bunch of easily manipulated sheep. bowing to the mighty medici Up until the crisis many of the financial institutions in Iceland played Medici-like patrons to artists and used the artists image to promote their loans, overdrafts, savings and pension-plans in national adcampaigns and carefully orchestrated media events, complete with oversized cheques, handshakes and photo-ops. Everybody (more or less) played along. There were sponsored squats for artists and a rubbing of shoulders with European jet-set elites including the president s wife, Dorritt Moussaieff and the baroness Francesca von Habsburg a considerable portion of the young art scene in Reykjavík had in this way direct access to some of the most powerful people in the European art scene. And the financial institutions mainly Landsbanki Íslands would throw petty alms at the starving artists, who proved more than willing to prostitute themselves (including me and my friends) for what was in all honesty a mere pittance. oppstår denne spennvidden mellom den velansette elektroaukustiske komponisten og SYGNOK, som består av DJ Hvad, han med de lysende øynene; VJ Livstræt, som lager videoene og Nydansk Selvmord, alle unge gutter fra Nørrebro, som med egne ord spiller perker tech, og som i mange år har benyttet seg av alle disse tegnene, eksempelvis hakekors, som de selv riktignok kaller velferdssvastika. Som institusjonskritik er det spennende fordi Goodiepal har erklært krig mot Dansk Institut for Elektroakustisk Musik. Sammen med SYGNOK gikk han inn i Dansk Institutt for Elekroaukustisk Musikk og rappet den dyreste maskinen deres, Eventide H8000, som var blitt kjøpt inn 8 måneder før Goodiepal fikk sparken, men som hadde vært defekt fra starten av. Den har bare stått der uten å kunne brukes og uten å bli reparert. Samtidig hadde ledelsen kjøpt en plakat med underskriftene til alle i Beatles for Og det var det et eller annen form for misforhold i. Goodiepal fikk altså ikke lov til å undervise på instituttet lenger, men gikk inn og tok denne maskinen, forbedret den for et betraktelig beløp og laget noen av disse videoene. I tillegg installerte han en ekstraknapp som ingen hadde sett før. En rød knapp. Meningen var så at de skulle levere den tilbake uten at noen hadde oppdaget tillegget. Altså en sjenerøs gest, en forbedret maskin. Og når man så trykket på den røde knappen, som ingen i utgangspunktet kjente til, så ville det automatisk komme forelesninger av Goodiepal, slik at han fortsatte undervisningen. Denne musikkundervisningen kaller han Frisk Hacket. Dette synes jeg er meget interessant, å gå inn og forbedre en institusjons gale beslutninger. Riktig nok er det en kriminell handling, men samtidig har han faktisk forbedret maskinen og tilbudt institusjonen å få den tilbake, med den tilføyelsen at forelesningene hans fortsatt er tilgjengelig for studentene. Saken, som har løpt over lang tid, endte med politianmeldelse og mange trakasserier frem og tilbake. Ettersom krigen ble opptrappet var han ikke lenger interessert i å levere den tilbake, og brukte den blant annet til å finansiere en plateutgivelse hvor han med maskinen som sikkerhet lånte av den ukrainske mafia. De kronene puttet han så i neste plateutgivelse. Selve platen kostet 120 kroner, men inne i omslaget lå det en 500 kroner-seddel. På den måten forgrener tingene seg hele tiden: Fra radikal computermusikk, og en omdefinering av hvordan man skal skape computermusikk, via musikkvideoer og offentlige opptredener som fungerer som konkret institusjonskritikk, til å lage noe jeg oppfatter som en kapitalismekritikk. Da han laget platen og utga den, oppstod det problemer i alle forretninger. Forretningene aksepterer ikke prisen, man fikk flere penger tilbake enn man ga. Folk styrtet inn og ville kjøpe alle på en gang. Og det var også mange som forsøkte noe pyramidespillsaktig, de kjøpte en, så kunne de kjøpe to, så kunne de kjøpe fire, og så videre. Hele salget kollapset. Det var et ganske enkelt grep som kritiserte verdiutvekslingen som sådan. Igjen gjennom en sjenerøs gestus. I videoen jeg viste sier han at de hadde solgt maskinen til en anonym belgisk programmerer. Men det var bare fordi de fikk et tilbud som gjorde at de kunne stille sikkerhet for lånet fra den ukrainske mafiaen. Nå har han nettopp gitt ut tre nye plater. I den ene ligger det en sjekk som er underskrevet og som man bare skal fylle ut. På kontoen står det kroner, altså kan man selv bestemme hvor stort beløp man vil heve. Det er bare det at hvis man skriver , og det annen allerede har hevet , så er sjekken ugyldig, man har kun ett shot. Men den andre platen har han gitt, jeg tror det er , til romanifolket i Danmark mot at de lager deres egen valuta. Romerne er veldig utsatt for tiden. Dere kjenner vel til Dansk Folkeparti, hvordan stemningen er i Danmark osv. Akkurat nå er det romerne som er syndebukken. I denne andre platen finner man så en romerseddel på 5000, som kan veksles inn i 30 danske kroner. Når romerstaten finnes, eller hvis man møter en romer, så kan man bruke disse pengene. I den siste platen finner man en kopi av bankkortet hans. Hvis man gjetter koden først så kan man heve penger fra kontoen hans i Jydske Bank. Noe av det som også er fascinerende ved denne videoen er det voldsomme, fremmede og uhyggelige med disse tegnene de bruker. Det ser ut som om kvinnen som skriker, hun som heter Judy Solomon, er utsatt for et overgrep. Det tenkte i hvert fall jeg første gang jeg så den. Det ligger en nede på gulvet med et skittent teppe over seg, de sier ting som «husk at forbrytelser lønner seg», det er alle disse pengene som stikker frem overalt og alle velferdssvastikaene. Og så har vi den stjålne datamaskinen, forbindelsen til mafiaen, alt mulig. Vi kan gjenkjenne ting fra den subversive kunsten, den klassiske avantgarden. Men allikevel synes jeg nok dette virker voldsommere. Det er dobbelheten i alt dette som gjør videoen så interessant. Den skrikende kvinnen Judy Solomon, som det estetiske uttrykket får meg til å oppfatte som utsatt for et overgrep, er stemmehealer. Hun helbreder med stemmen. Han som ligger på teppet 16 folkebiblioteket 02

17 A collossal symbol of this situation is a series of commercials done for Landsbanki Íslands, where a large group of people are playing football variously inside the bank or outside in a field. The ads read like a veritable who s who of Icelandic arts, literature, culture and music. Everybody was involved in this scene. Even self-proclaimed revolutionary organisations, such as Nýhil (which I had a large part in founding and running), were for sale on the premise that a) everybody else was doing it, b) it s good to get money to run this proverbially bankrupt industry and c) it s not as if they control what we say, just cause they give us money. All of which were illusions, it turned out. Some people did in fact refuse to participate (although not many), the little money we got did not help (we got overly zealous and almost literally went bankrupt; and it deprived us of much credibility) and whether or not they controlled what we said at least they were never openly criticised. They may not have bought our silence, but they did buy our friendship or at least a sort of kindness. Before the collapse only a constantly fading grey line seperated what painter Tolli Morthens once called two of humanity s greatest interests : The arts and the financial market. After the collapse this situation has hardly been mentioned, let alone discussed to any serious degree the artists in question variously denying involvement (even doing so overtly to foreign media), pointing to others as having been worse or trying to kill any mention of it by saying it only aimed at provoking bitterness and blame-games. As for the Icelandic literary scene, routinely when anything contro-versial is about to be discussed collectively, memories are invoked of the great rift of the early eighties, when the Writer s Union split over some argument which nobody really remembers anymore and thus everyone becomes convinced that, as the song goes, silence is golden (and everything else is not). not there anymore: the ground beneath our feet Immediately after the hrun (collapse) followed by the kreppa (crisis) and the kitchen utensil revolution (named for the banging of pots and pans during the protests) questions of an aesthetic nature started forcing themselves on unsuspecting artist circles. What does this mean for literature? For music? For the visual arts? What will be the response? For a few years before the collapse artists had been becoming increasingly political, although it was mostly in the realm of the environmental issues rather than economics or social justice and it had less to do with their art and more to do with parallel activities (like playing concerts for nature, as opposed to writing songs against aluminum plants). Critic Valur Gunnarsson probably echoed a common sentiment when he said that people would start paying more attention to serious art and (at least partially) turn their gaze away from inconsequential popular culture. Though not necessarily implicit in Valur s words, I often found that this sentiment included a disdain for the experimental, avant-garde or plain weirdo arts that which at times in history has been described as degenerated art, devoid of the socially improving agendas of either beauty or message. Before the collapse there might have been a sort of pointlessness, or self-obsession, habitual to the art scene, where artists ritually explored the possibilities and limits of art itself repeatedly asking the same (important?) question: Is this art? And after the collapse you could feel an increase in the disdain for artist happenings such as cleaning an apartment or standing on a street corner for a week a hatred for the pointlessness in art, which for some is the whole point with doing arts, the true zen-like magic of art; that which seperates it from the goal-orientation of everything else in the world. Why were these people getting paid, people asked, to fool around like idiots, often from the empty pockets of taxpayers while the government was closing hospital wards and firing actual workers? And, like in any society of (relative) less-than-plenty, the artists themselves had to ask themselves these same questions: why were they getting paid, when people needed hospital beds? Valur also predicted that the outvasion of Icelandic artists would come to a halt, like the outvasion of Icelandic businessmen; and that consequent generations would be more angry than their cute predecessors cute being a derogatory term for musicians Björk, Sigur Rós, Amiina, múm and the like. This has not necessarily proven to be the case, although it s hard to notice in the short run, but it seems young Icelandic musicians are still touring the world and while there might not be a new Björk on the scene, that has hardly anything to do with the crisis. As for literature, Iceland is going to be the guest of honour at the Frankfurt Book Fair this year, which means that international interest in Icelandic books is probably greater than ever before. groupies cum revolutionaries Interestingly enough, just as artists played groupies to the outvasion, they also had a grand presence in the kitchen utensil revolution being both numerous among protesters and in the forefront of organising and rabble-rousing. Most self-respecting artists made sure they were seen on Austurvöllur-square, beating er pasienten hennes. Går man inn på SYGNOKs hjemmeside så finner man en henvisning til Judy Solomons hjemmeside, med lydopptak fra noen av hennes sesjoner, og der kan man altså forvisse seg om hvem hun er og få øye på denne dobbeltheten. Judy Solomons stemme når ut over de iboende kvalitetene, skjønnheten, dybden, den har en virkning på den som ligger der nede og som i prinsippet, kanskje også i praksis, blir helbredet. Jeg har ikke prøvd det selv enda, men vil gjøre det ved første anledning. Maskinen jeg har snakket om har noe av den samme dobbeltheten. Den er stjålet i et angrep på institusjonen, har blir tilført verdi og står nå på et kontor på Blågårds plads, i hjertet av Nørrebro, hvor SYGNOK holder til. På Blågårds plads har kommunen stilt et kulturhus til rådighet for ungdom med tiltakslyst. Og her har DJ Hvad et kontor som de kaller Kommunal Dubplate Service, eller bare Kommunen. I store deler av Københavns ungdoms-, eller undergrunnsmiljø går kontoret under navnet Kommunen. Og inne på Kommunen så står altså Danmarks dyreste datamaskin til å lage musikk med. Og det kan også ses på som en del av institusjonskritikken, at den maskinen som før sto ubrukelig på Institutt for Elektroakustisk Musikk i Århus nå står og er brukelig på Kommunen på Blågårds plads, hvor folk hver dag står i kø for å spille inn plater. Den er fjernet fra det fine instituttet og plassert på Nørrebro i København, hvor den beste musikken i Danmark lages akkurat nå. Det er mye mer å si om dette her, jeg forteller det så dere skal kunne undersøke nærmere om dere er interessert, men også for å peke på noen av de strategiene som jeg selv har utledet av dette. Eksempelvis sjenerøsitet som strategi for politisk kunst. Et annet grep som jeg har snakket litt om er det som kan kalles en videreutvikling av hacking. For eksempel å hacke en institusjon ved å trenge inn og ta noe derifra, men først og fremst ved å plassere noe inne i den. Flere av disse strategiene spiller sammen, sjenerøsitet og hacking. Goodiepal kaller det å frisk hacke, mens SYGNOK kaller det fremmed overtakelse, noe som spiller på deres innvandrerbakgrunn, som de gjerne vil skremme med, at de går inn og setter dagsorden for det samfunnet vi har rundt oss. De foretar simpelthen en overtakelse, et hack i samfunnet hvor de plasserer kunsten sin. Det har de gjort på forskjellig måter. F.eks. finnes det en kjent technomusiker som heter Trentemøller, han lager skikkelig fløtetechno. Han er den som selger best akkurat nå, den som spiller på moteshowene og får for en spillejobb. DJ Hvad kalte seg Trentemøller på Myspace. Da folk kontaktet ham for å få ham til å spille sa han at han bare skulle ha Dette var noen hvite fester for de rike på Nord-Sjælland. Når han så ankom og folk så at det ikke var den Trentemøller de hadde trodd, påstod han at det var kunstnernavnet hans, i motsetning til den andre som heter Henrik Trentemøller. Når folk booket ham hadde han hele tiden spurt om det var Henrik Trentemøller eller bare Trentemøller de skulle ha, og da hadde folk svart Trentemøller. Men det er altså et hack, eller en fremmed overtakelse, av en annen manns karriere og identitet. Andre kunstneriske strategier de benytter seg av er det jeg kaller konfrontasjoner, men som egentlig er undervisning. De underviser, lager kunst særlig på youtube, spiller konserter, altså aktiviteter hvor de konfronterer publikum på forskjellig vis. Noe som også har et politisk innhold, mener jeg. Noe annet jeg gjerne vil nevne om denne videoen, er at den nærmest går i stå flere ganger. Den benytter noen gjentakelsesstrukturer som man kjenner fra folkemusikken, som Goodiepal er en stor kjenner av, men som vi også finner i reklamebransjens jingler, for eksempel på TV-shop. Igjen en dobbelthet, altså folkemusikken og reklameestetikk. I min egen bok, som heter Øvelser og rituelle tekster er jeg inspirert av en virkningsorientert kunst, som jeg altså finner hos SYGNOK og Goodiepal. Altså der hvor det ikke er det estetetiske uttrykks iboende kvalitet eller eksistensielle dybde som bestemmer hva det kan inneholde, men derimot hvilken virkning det har i det samfunnet som omgir den eller på de menneskene som beskjeftiger seg med den. Et annet utgangspunkt har vært en idé om øvelser og rituell kunst. Den rituelle kunsten har jeg særlig funnet i en bok fra Grønland som heter Snehyttens sange. Den er ganske enkelt en innsamling av den grønlandske orale tradisjonen, sanger og dikt som Knud Rasmussen ga ut som en hilsen til danske forfattere i Etter min mening er dette kanskje den fineste danske diktsamlingen som finnes, selv om den ikke er dansk. Kanskje spesielt fordi den ikke er dansk. Jeg vokste selv opp på Grønland, kjenner mytene fra min skoletid og har også lest mange av disse samlingene. I denne boken finnes det fangstdikt, fangstsanger og magiske viser som skal lokke fangstdyrene til seg, for eksempel «Vildren/ Jordlus/ Langben/ med de store Øren (...) kom kun glad/ kom kun glad/ herhen til mig,/ herhen til mig!». Dikt som skal berolige dyret under jakten, som skal kaste magi over dyret slik at det kommer bort til jegeren, som så kan skyte folkebiblioteket 02 17

18 pots and pans participating with various degrees of irony, from going all in and seemingly taking a sincere interest in an important cause, to somehow completely missing the point and taking a break from the tear-gas and mayhem with the masses to attend an exclusive champagne-party with the Baroness von Habsburg at a nearby theatre (which many did): celebrating the still-standing aristocracy while cursing the fallen aristocracy, and seemingly not experiencing it as a contradiction. Living abroad I only attended one of these protests on a quiet sunday in early December when it seemed the revolutionary fire was going out. That day a group of younger boys climbed up on the balcony of parliament, where it had become tradition to hang protest banners, but this time the hooligans were in fact not protesters but a little-known rock band using the momentum to advertise their MySpace-page. At another instance I heard of an Icelandic rapper, famous for his revolutionary stance, having his picture taken outside a siege at the Central Bank before leaving to attend to more important business. There were a number of similar events, where artists tried to use the protests to up their public image, in a somewhat less than sincere manner. The media having failed, in the opinion of most of the protesters (and the people at large, I assume), an online webzine called Nei. (No. including the period), run by poet, novelist, philosopher and filmmaker Haukur Már Helgason (who coincidentally is my best friend), became the hub for both immediate (reliable) information about events as they unfolded as well as in-depth commentary and first-person accounts afterthe-fact. The main organiser of the protests on Austurvöllur, starting with only a handful of people shortly after the collapse, was old-timer Hörður Torfason a troubadour and gay-rights campaigner who was most influential in the seventies and early eighties. Of the 47 speeches held at Austurvöllur from October 11, 2008, to January 31, were held by artists or people immediately connected to the arts, including writer Einar Már Guðmundsson and poet Gerður Kristný. At one point, famed writer Hallgrímur Helgason was seen banging his hands on the hood of the Prime Minister s car; distorted with rage claimed the media. After the kitchen utensil revolution at least two of the artists involved with the protests got elected to parliament, as members of the newly founded Borgarahreyfing (Citizen s Movement soon after they split and the parliamentary faction was renamed Hreyfingin, The Movement) poet Birgitta Jónsdóttir and novelist and filmmaker Þráinn Bertelsson. Besides the bona fide artists, a creative spirit was plentiful on Austurvöllur during the protests noticable on anything from slogans, signs, flags, dolls, clothing and the instruments themselves: anything that made a racket was suddenly useful. what is crisis? what is book? Defining what literature counts as crisis-literature is not an easy task. To a certain extent (practically) all literature written during (or right after) the crisis is crisis-literature and even a great deal of the literature written during the economic boom, before the crisis. Many books included the crisis, the collapse and/ or the protests simply adapted the storyline to the times. If the story happened in , there was no way of skipping it, although most of the books that included the crisis were not about it at all they neither reflected it to any degree nor did they comment on it. Then there are books which don t mention the crisis at all, but somehow seem to allude to it constantly this of course goes mostly for poetry books, which are more easily interpretable in all directions, and if you look for it you can probably find in them whatever you wish to find. Finally there was plenty of immediate work being published both online and on protest-signs at the time of the crisis small bits, ranging from video cut-ups of speeches to remixing classics of modernist and pre-modernist Icelandic verse, fitting it to the political situation. Much of this was non-authored and none of it had a consistency justifying a specific treatment, other than of the whole thing as a social phenomena it wasn t necessarily many poems, but one really big poem. Excluding the non-fiction written about the crisis like Einar Már Guðmundsson s The White Book the prose fiction which deals with the crisis does so, in a certain sense, peripherally. The novels are all essentially about something else they stand right in front of the crisis and they turn their gaze away. Bankster by Guðmundur Óskarsson, winner of the Icelandic Literature Prize 2010, is for instance first and foremost a story about being unemployed and falling into self-deprecation, self-pity and thus losing control of one s life. The protagonist is an employee in a bank which comes crashing down, and subsequently he loses his job. For the rest of the book he lounges about in a Raskolnikovian introversy, without the guilt and while lounging about his life falls apart around him, his wife leaving him and so forth. At the same time the massive protests are going on, literally outside his house, but he hardly notices and the one time he gets mixed up in them he flees the chaos back into his introvert world of spiritual exile. Kári Tulinius Píslarvottar án hæfileika (Martyrs without talents) is about a group of young would-be revolutionaries, pre-crisis, who wish to start a terrorist cell. These are young people, with young problems love, ideals etc trying to find a footing in life. The first section ends in september, 2008, days before the det. I stor grad var det juridiske systemet på det gamle Grønland, altså på boplassen, basert på diktning. Var det en stridighet på boplassen så ble de løst ved hjelp av sanger man samlet seg hver kveld og underholdt hverandre blant annet ved å synge, lage sangleker osv. Ett av diktene er veldig berømt, man kjenner det sikkert fra rykter og den slags det har i hvert fall vært en av de tingene som har fascinert det danske folk ved Knut Rasmussens beretninger fra innsamlingene at man tilbød verten sin kone når man kom til en fremmed boplass. Det var kanskje en praktisk foranstaltning for å spred gener i disse små samfunnene. I dette diktet er det en anklager som anklager en annen fra landsbyen for gjerne å ville motta de andres koner, uten å være like villig til å dele på sin egen. Det er også sanger som handler om mord og alle slags andre forbrytelser, tyveri, seksuelle overgrep, alt mulig. De går gjerne slik at en anklager går ut i fjellet og formulerer anklagen som en sang. Så møtes man om kvelden. Anklageren tar trommen og synger dere har sikkert alle sammen hørt grønlandsk trommesang, han synger aia aia aia og slår på tromme osv og så sier han: du er lite villig til å låne ut din egen kone, men du låner gjerne min, aia aia aia. Han kommer med en meget lang og velformulert anklage, som er flere sider lang når den skrives ut, og mens man slår trommer og fremsier anklagen så skaller man pannen mot den man anklager. Og når sangen er ferdig så er det den anklagedes tur til å slå på sin tromme og forklare seg. Sånn foregår alle disse stridighetene. Og den som skal forsvare seg må mer eller mindre improvisere forsvaret samtidig med at han eller hun slår på tromme, og skaller den andre. Den som får tilhørerne på sin side har vunnet stridigheten, får rett. Grunnen til at diktet er så berømt, er at anklagene er så velformulerte, de lyder fullstendig riktige. Likevel er den anklagede så utrolig vittig og kjapp i replikken, at man kan høre at han vinner stridigheten, selv om han ikke en gang benekter forholdet. De har tatt disse sangene utrolig alvorlig. Det finnes beretninger om hvordan Knud Rasmussen spør en gammel mann som aldri synger: hvorfor synger du aldri? Og så sier han at da jeg gikk ut i fjellet som ung det er vanlig at man finner sangene sine ved å søke ensomhet ute i fjellet, også i lengre perioder, i månedsvis, mens man gjennomgår andre øvelser så begynte fjellene å tårne seg opp omkring ham, han følte seg angrepet av naturen. Fjellene sa: lille menneske, lille menneske, hvorfor tror du at du kan beskrive fjellenes skjønnhet og gleden ved din landsby. De anklaget ham altså for hovmod. Å oppsøke ensomheten, finne sine sanger, søke hjelpeånder, det er noe alle har gjort. Lesningen min av denne og andre samlinger har vært viktige for hvordan jeg oppfatter rituell kunst. Det er altså ikke er kunstens skjønnhet eller dybde det handler om, men øvelsene, tilknytningen til etikken og tilknytningen til den virkning øvelsene får. Jeg har også vært interessert i de japanske munkene som bruker Shakuhachi-fløyten når de mediterer. I et intervju forteller en munk ved navn Watazumi Doso at han går ut ved morgengry og spiller fløyte, øver åndedrettet, inntil solen går ned, altså i mange timer hver dag. Dette har han gjort i 16 år. Han oppfatter det overhodet ikke som musikk, men som en måte å forstå åndedrettet på. Dette er altså ikke noe han gjør for skjønnheten eller kunstens skyld. Det syntes jeg var fascinerende fordi dette er noe av den mest presise og beherskede og vakre musikk som finnes. Der finner jeg en kunstoppfattelser som skiller seg fra den vesteuropeiske og amerikanske tradisjonen. Det samme har jeg funnet hos en fransk lege som jeg har besøkt i øvre del av Amazonas gjentatte ganger siden For år siden arbeidet han i Leger uten grenser i Amazonas. Han er, siden sannheten skal fram i dag, leder av en sekt som er blacklisted som en av de farligste i verden, i det minste i Frankrike. Jeg ser det ikke helt sånn. Jeg tilhører heller ikke sekten hans, jeg bare besøker den, sier hei. Da han arbeidet i Leger uten grenser så han at mange av de lokale brukte en liane som heter Ayahuasca, og som er det sterkeste hallusinogenet man kjenner. Ayahuasca er i motsetning til LSD et ekte hallusinogen. Når man tar LSD vet at man godt hva som er virkelig og hva som ikke er det, hva som er en illusjon. Det vet man ikke når har tatt Ayahuasca, som har vært utbredt blant indianerne i hele det øvre Amazonas i tusener av år. Det har organisert samfunnet. Synene stammelederne har fått av Ayahuascaen har latt dem finne ut hvor fangstdyrene og fiendene er, det har simpelthen vært det de har organisert deres aktivitetene sine etter. Han så at mange av de som brukte Ayahuasca oppnådde bedre resultater når de skulle helbrede de samme folkene som han selv skulle helbrede og gikk derfor i lære. På begynnelsen av åttitallet oppga han Leger uten grenser. I mange år har han så helbredet stoffmisbrukere. Fordi han hadde så gode resultater fikk han EU-støtte. Vi sendte våre håpefulle eller våre fortapte ungdommer heter det vel, den «håpefulle» ungdommen drikker øl nede på diskotekene og caféene og han hadde en helbredelsesprosent som var langt 18 folkebiblioteket 02

19 collapse, when two of them go as volunteers to Palestine on a humanitarian aid mission. The second section starts in November, when the volunteers are back. Instead of throwing themselves into the revolutionary spirits of Austurvöllur, they (like the protagonist of Bankster) are thrown off track by a personal tragedy: namely the accidental ( yet violent) death of one of the main characters in Palestine. A third novel, Vormenn Íslands (Iceland s Men of Spring) by Mikael Torfason, is about a former assistant to a financial viking who is reckoning his past but instead of dealing with the years as an assistant to a financial viking, it jumps over it and mostly focuses on the protagonist s childhood. A fourth, Paradísarborgin (The Paradise City) by Óttar Martin Norðfjörð is a Saramagoan account, if a tad more Sci-fi-ish and less style-orientated than the Portuguese nobel laureate, about a fungus growing under Reykjavík and which entices the minds of the people, like a shamanic drug. It does in some sense deal directly with the crisis but it does so with a metaphor which is perhaps too vague and too general in its presentation, and too conspicuous in its (solicited) interpretation and the author did at some point stress that it in fact wasn t about the crisis. Allir litir regnbogans (All the Colours of the Rainbow) by Vignir Árnason is a strangely puerile self-published novel about an anarchist movement, which runs quickly through the kitchen utensil revolution into total (melodramatic) civil war between cops and revolutionaries. An interesting account, if rather callow, which never surpasses the expression of its teeth-grinding angst to provide anything resembling an idea. Thus these authors, whose novels deal most directly with the crisis of all of the novels published in Iceland since the collapse, 1 avoid dealing with the actual events of Austurvöllur or the crisis itself, but circle it, or rather confront it and, having seen a glimpse of it, take a violent turn towards the personal and away from the general, the masses, the overtly political. This may of course be interpreted in a symbolic sense, as literature s utter defeat before the actualities of life. In private correspondance poet and novelist Haukur Már Helgason confided in me that after editing Nei. he felt a much greater need to engage in text that directly affected the world and perhaps this lack of crisis in the crisis-literature is mainly a symptom of another crisis, namely the lack of agency in contemporary literature which for too long may have been busy picking at it s own bellybutton and now knows not what to do. cue the pre-cog Bizarrely the novel most tenaciously associated with the collapse was written before it happened and published shortly after the banks fell. Konur (Women) by Steinar Bragi is symbolically foreboding it tells of a young woman, Eva, returning to Iceland from living in the USA and her inhabiting a borrowed apartment of a wealthy friend. The apartment showy, expensive and in bad nouveau riche taste turns out to be (almost) alive, an entity of it s own, and it starts sadistically manipulating Eva s life, pushing further and further until the end, when she literally gets sucked into the walls. One of the major noticable symbols of the plentiful years in Reykjavík was the building of houses (in great part by Polish workers). Entire neighbourhoods were built without anyone to live in them; the rich tore down their mansions to build better mansions; higher income apartment buildings for the elderly were built, only to stand empty while the contractors built a lower income apartment building next to it, one that the elderly could afford to live in; a woman could not have a dog in her apartment building, because she needed a signed aproval from the inhabitants of the 20 other apartments in the house, all of which were empty. Loans for building were granted without fail and plots were distributed with much ease. It should therefore be easily understood how Konur might be construed as a crisis-novel, where the newlybuilt house of nouveau riche plenty, owned by a financial viking, turns on the inhabitant, starts torturing her before literally (and symbolically) devouring her. It is in all ways a novel written about the times pre-crisis and it successfully demonstrates the seeds of the city s, and the country s, self-destruction, through a kind of symbolic pre-cognition. collective poetry There s boatloads of poetry about the crisis. The immediate answer to the crisis was poetic, with countless and nameless online personalities sharing remixed versions of modernist classics (with metre and rhyme) so you could literally sing the kitchen utensil revolution in real time, if you wanted to. Hallgrímur Helgason wrote a rap and performed on TV (printed in the Reykjavík Grapevine), several people made YouTube videos with cartoons or cut-up news footage making poems from the bits and pieces surrounding them. Actor Hjalti Rögnvaldsson read political poetry at the protest events on Austurvöllur. During the kitchen utensil revolution the whole of Iceland somehow became (at least for some) a poetic dimension. Even that which wasn t poetry, was still somehow poetry. In the months and seasons following the collapse this energy seems to have dissipated as it has not høyere enn de beste stedene i USA. Han har også gjort et stort innsamlingsarbeid i hele Syd-Amerika, beskrevet ritualer som er i ferd med å gå tapt. Jeg har selv deltatt under flere av disse Ayahuasca-ritualene, som er konsentrert rundt en rekke helbredende sanger. Og dette er også et utgangspunkt, et veldig viktig et, for boken. Disse sangene er ikke til for at vi skal nyte dem eller betrakte dem som kunst, de skal helbrede, vise hvor jaktterritoriene er, organisere samfunnet osv. Nå tar vi syv minutters pause. II. Man kan jo spørre seg: hvorfor snakker jeg om denne rituelle kunsten? Hvorfor snakker jeg om de politiske mulighetene som jeg ser i den kunsten som Syg Nok og Goodiepal lager? Jeg har vært opptatt av rituell kunst i årevis, men uten å la det smitte av på den kunstoppfattelsen som ligger til grunn for de tidligere bøkene mine, ikke i særlig utstrekning i hvert fall. Der har jeg nok hatt en noenlunde tradisjonell modernistisk oppfattning av hva kunst er. At den handler om noen iboende kvaliteter, en iboende mulighet for refleksjon, altså at man kunne reflektere over det objekt man har foran seg og slik kanskje nå frem til en eller annen virkning, at man kunne komme nærmere en forståelse av mennesket og dets omverden ved å lese dikt eller se på kunst. Altså en oppfatning som kanskje kan sammenfattes i begrepet autonom kunst. Det jeg synes er annerledes med den rituelle kunsten er som sagt at den er virkningsorientert. Hvorfor er det så at jeg forkaster diktene og bøkene jeg tidligere har laget? Eller i hvert fall den kunstoppfattelse som ligger til grunn for dem? Jo, det er simpelthen fordi jeg mener at vi er på vei mot en klimamessig katastrofe, en økologisk katastrofe som gjør at vi må omdefinere begrepet «ettertid». Kunstverkets ettertid. Jeg leser de artiklene jeg kan finne om klimaet, jeg følger med på klimadebattene som foregår i Danmark, jeg sjekker NASAs hjemmeside jevnligt, jeg leser rapportene som kommer inn til FNs klimapanel, og på den bakgrunn synes jeg det ser veldig, veldig dårlig ut. Det ser ut som om noen irreversible prosesser allerede er i gang. Ting det ikke er noe å gjøre med. Korallrevene er tapt, de har vi gitt opp; isen på Nordpolen har vi tapt, den er det ikke så mye å gjøre med lenger. Men muligens er det også andre, enda verre irreversible prosesser på gang. Hvis den sibirske permafrosten dør, så frigis tre ganger så mye CO2 som det finnes i atmosfæren akkurat nå, det vil kunne føre til ikke-liv på jorden. Det samme kan skje hvis de store iskappene smelter. Innlandsisen på Grønland, isen på Sydpolen. En tredje eksempel er regnskogene, hvor mange trær dør på grunn av temperaturstigningen, noe som igjen betyr at disse trærne blir en del av CO2-produksjonen i stedet for å være verdens lunger eller hva man nå har av metaforer for den prosessen som trærne står for. Men her sier jeg så at vi har en tidsramme et handlefelt kaller jeg det hvor det er mulig å reagere. Dette er ren gjetning, basert på lesning og daglige studier: Vi har et handlefelt på fem til ti år hvor vi skal endre vår adferd radikalt og gjøre oss uavhengig av oljen, det er et realistisk tidsrom hvis vi skal unngå de helt store katastrofene de neste 30 til 150 årene. I forhold til en slik struktur så er det vesenligste spørsmålet kunsten kan stille seg selv hva den faktisk gjør for at unngå katastrofen? Eller hva har kunsten å komme med når vi er på vei mot katastrofen? Og her er det jeg tenker at vi må omdefinere hva dybden i kunsten skal være, hva kunstens rolle og muligheter skal være. Vi kan ikke lenger spille disse dype, tyske eksistensielle melodiene som ser helt ned i menneskesjelen mens skipet går under. Ut i fra dette perspektivet, som også er mitt, oppfatter jeg det det meste av den kunsten som blir produsert i dag som likegyldig. Den er verdiløs. Romanen som noe som utvikler seg fra A til B, som en fortelling som henter sin dybde gjennom å gi stemmer til mennesket, forstå mennesket bedre, oppfatter jeg som verdiløs. Alternativet til den eksistensielle kunsten er en kunst som ikke henter sin dybde fra å bore lenger og lenger inn i sinnet, men som baserer seg på en daglig øvelse som ikke umiddelbart har utvikling som mål, men derimot en gjentakelse av øvelsen, en refleksjon over bestemte verdier som manifesterer seg som hverdagslige handlinger. Tenker man på øvelser i bredest mulig forstand, som noe som er knyttet til en handling, og at denne handlingen baserer seg på noen verdier som vi kan diskutere, finne ut av, vurdere, bytte ut, så finnes det en lang rekke muligheter. Jeg har for eksempel skrevet de samme tingene ned hver dag for å se om det kommer en annen dybde ut av det, for å se om jeg simpelthen kan nå frem til et eller annet utgangspunkt for en virkningsorientert kunst. Cathrine [Ström] nevnte i introduksjonen at jeg også spiller musikk. Jeg bor på Fanø, en liten øy, som har en folkemusikktradisjon hvor melodier har gått i arv fra spillemann til spillemann gjennom tre hundre og femti år. Det er den eneste levende tradisjon vi har i Danmark hvor folkemusikken folkebiblioteket 02 19

20 been extensively seen in the poetry books published, where the poets seem to have reverted back to the contemplative and away from the immediate. Most of the poems which deal with the crisis do so in a rather mundane manner (though by no means all of them) and many of the books supposedly about the crisis seem to be not at all about the crisis but as if either the author or the publisher had decided the crisis was an easy sell. Crisis-stuff was in vogue, so everything was somehow and symbolically about the crisis. selected poetry There were two notable exceptions to this trend. Gengismunur (Arbitrage) by Jón Örn Loðmfjörð and Ljóðveldið Ísland (The Poetic Republic of Iceland) by Sindri Freysson; both very ambitious projects. The former is a computerized textual mashup of a nine-volume, pages report written by a parliamentary investigative committee on the events leading up the collapse of the banking system (resulting in a 65 page long poem); and the latter is its own investigative report, of sorts, published before the actual report a long poem (over 200 pages) divided into chapters for each year from the founding of the republic (1944) until the supposed bankruptcy of the republic (2009 a few months after the collapse, when the government finally fell). The Poetic Republic is as highly creative as Arbitrage is not. While Arbitrage deals with and represents the banality (and hilarity) of the language surrounding the crisis, the politics and the market as well as dealing a blow to more traditional poetry, The Poetic Republic is a flamboyant retelling of Icelandic 20th century history in a traditional postmodern ironic tone. Its vision or historical perspective is hardly new, but nor does it have to be. Its vision is probably correct (from a liberal, (moderate) leftist stand-point), however common it may be. The Poetic Republic doesn t dwell on any single event for more than a few lines, and thus it starts casually but increases in weight and speed until you feel you re drowning in knowledge, memories, history and feeling; while Arbitrage reads like a malfunctioning economic robot like a Burroughs adding machine for the 21st century and hardly needs to be read at all, being first and foremost a conceptual work. One would probably benefit more from looking at it like one looks at a painting, rather than reading it from A to Z like a (traditional) poem. These two poetry books deal with the crisis in an almost unthinkably dissimilar manner; and yet they somehow belong to each other, could be published in tête-bêche format as brother and sister, hand in hand, shoulder to shrugging shoulder; not having a solution, but somehow trying hard enough to get us an inch closer to something, whatever it is. a total uncontrollable shitstorm of metaphorising A literary reaction worth mentioning is the constant metaphorising in public debate surrounding the crisis. Common phrases included the financial thunderstorm the word for thunderstorm being used is gjörningaveður, a weather of great happenings (same noun as used for performance art happenings); the national ship (a common euphemism for the economy of a fishing nation) was shipwrecked; the leaders of the country were the crew of a ship; the old government (which refused to resign) were arsonists in charge of putting out their own fire; the crisis was rough seas or a game of war ( hildarleikur ); the nation needed to arm itself ( vígbúast ); Iceland was in flames ; a great catastrophy had hit the international financial market there were earthquakes, tidalwaves and the markets were frozen; the infrastructure had collapsed (like a building); the people were sheep; the currency was in free fall (and subsequently either getting stronger or weaker ); the wheels of the economic life (called the job life in Icelandic) needed to be kept in motion; the plentiful years had been a raucous orgy and the aftermath was the hangover, and somebody had to clean up after the party; unemployment was an infectious disease and so forth and so on. According to a media study conducted by Álfhildur E. Þorsteinsdóttir, in the week following the crash the most common categories of metaphor were ocean and sailing, militaristic, fire and catastrophy and weather in this order. No one needs to be surprised that on a volcanic rock in the middle of the Atlantic Ocean people would resort to metaphors of fishing, fire or weather but military? In a country whose traditional role in NATO is not having its own military but nodding yes to the American agenda (they had a base in Iceland until 2006). Iceland has neither had conscription nor a professional army, excluding the dozen or so peace keepers who are more like our former foreign minister s tin soldier collection than anything else. Militaristic metaphors were furthermore the second most common category after ocean and sailing metaphors. This is the popular poem poem of the people, for the people the world democratically poesied; sometimes in extremely mundane and predictable manners and at other times divine, fresh like spring and/or mighty. It s always there and we hardly ever notice it. But when an event occurs which sends the minds of a certain community seeking in the same direction, like the economic collapse in Iceland, all of a sudden the visibility of this collective metaphorical agenda increases manyfold and we re presented with a massive lingual project which can not be fully understood or interpreted outside the poetic dimension. ikke er notert, men har gått i arv. Der er jeg selv en av dem som går i lære, eller hva man skal si, det er litt pretensiøst å si, men jeg spiller altså disse melodiene. Hver eneste dag øver man på dem, som regel er det en fiolinist som spiller melodiene, og så akkompagneres de enten på trommer eller klaver eller munnspill. Jeg for min del spiller på en gammel sopransaksofon, men det er fordi jeg er så moderne og rock n roll og så videre. Dette er melodier som også er rituelle. Det er melodier som i den grad organiserer det lille samfunnet jeg bor i, fordi spillemannen har den altdominerende rolle i forhold til at man møtes på tvers av alder og inntekt og alle mulige ting i denne landsbyen. Til alle høytider, alle fellesskapsting, spiller musikken og spillemannen en meget stor rolle. Man danser spesielle danser til musikken. Jeg vet ikke om dette stemmer helt, men jeg har lest meg fram til at når man danser disse dansene, som man også kjenner fra andre tradisjoner, så går man faktisk fra å ha aktivert det sympatiske nervesystemet, som er det som har med rasjonaliteten osv. å gjøre, til å aktivere det parasympatiske nervesystemet, som har med drømmene og kreativiteten osv. å gjøre. Det er også et stort inntak av kaffepunsj, altså kaffe med snaps, mens folk danser, det kan være at det også hjelper til. Men altså, dette er en brukskunst, det er en rituell kunst. Spillemannen setter nok sitt særpreg på musikken, men det er bare et lite ledd i denne lange tradisjonen hvor man er nødt til å øve på melodien hver eneste dag hvis man vil inngå i den og lære den. En del av øvelsen henger sammen med åndedrettet, som igjen henger sammen med hele den tradisjon og som jeg synes åpner noen andre muligheter for meg. Grunnen til at jeg snakker om dette, prøver å forklare det, er for at dere skal forstå hva det har med klimakrisen å gjøre. Det er for å finne en kunstoppfattning som i mye større grad knytter seg til den daglige handlingen, til den helt konkrete handlingen, og at denne hand-lingen er basert på noen verdier man så kan vurdere og bytte ut som man vil. I dette tilfellet kan man så vurdere det i forhold til om vi fortsetter oljeavhengigheten, eller om vi ikke gjør det, ved å utføre ritualer for å omdefinere dybden i kunsten. Det er en masse andre øvelser som jeg også har beskjeftiget meg med. I lange perioder har jeg forsøkt å simpelthen dele dagene opp i øvelser, forstått som handlinger som baserer seg på et bestemte verdisett. En av øvelsene, altså den som ligger til grunn til denne boken, har vært å skrive ned noen begivenheter, som jeg ikke har gitt særlig stor oppmerksomhet, som jeg tidligere har tenk at ikke betydde så mye, men som ikke desto mindre har virket umulige å beskrive og som jeg har vendt tilbake til. Det har vært det viktigste. Og de har fremstått som umulige å skrive ned ut i fra den kunstoppfattelse jeg hadde tidligere. En fjelltur jeg foretok sammen med min far for sikkert 25 år siden, jeg vet faktisk ikke helt når, men det var på kanten av barndommen. Og andre, små begivenheter som jeg uten å lykkes har forsøkt å formulere helt siden jeg som åring begynte å skrive poesi. Jeg har forkastet det. Men nå ville jeg se om jeg med en annen kunstoppfattelse kunne beskjeftige meg med dem. Øvelsen gikk ut på hver dag å skrive ned den samme begivenheten, beskrive turen, uten noen forutinntatte estetiske kriterier. Det har jeg så gjort i en periode det siste halvåret, og så er det kommet en rekke tekster ut av det. Normalt sitter jeg og forfiner en estetikk og en bok i to til fire år før jeg sender den til redaktøren min på Gyldendal som så sier at det er fint, vi trykker den til våren, eller til høsten. Og så kommer det noen anmeldelser, som sikkert er gode nok, men ikke sier meg så mye, fordi jeg selv har skrevet boken. Jeg håper at noen kanskje blir klokere av den eller synes den er interessant, men jeg ser ingen virkning, spesielt ingen som har direkte politiske implikasjoner. Et annet problem ved det er at det ikke avgir noen refleksjon hos meg, det er simpelthen ikke interessant for meg å sitte og forfine dette her, det er ikke interessant å sende det til redaktøren, at han sender den videre til selgerne, at det kommer en grafiker og lager et omslag. Hvert eneste trinn i prosessen avgir ikke lenger refleksjon eller noen virkning, det opptrer i en allerede eksisterende struktur, som det dermed er med på å opprettholde. Jeg har ikke noen ferdigformulert kunstoppfattning, dette er alt sammen en undersøkelse som jeg er i gang med. Jeg leter etter virkningsstrukturer, ting jeg kan bruke til å gripe inn i virkeligheten. Ting som rett og slett kan endre adferden vår i forhold til avhengigheten av fossile brennstoffer og hvor tett vekstratene og vekstideologien er sammenfiltret med denne forbrenningen. Jeg bestemte meg for å gjøre motsatt av tidligere. Boken med de nye tekstene kom ut nyttårsaften Det er på alle måter utenfor sesongen. After Hand et lite forlag hvor akkurat det er mulig, så jeg spurte om de ville gjøre det. Kunstneren og dikteren Henrik Have har drevet det siden Fluxus-bevegelsen på sekstitallet, gitt ut egne og andres bøker, bokobjekter, kjøpt opp kunsttidsskrifter når han solgte godt og gjort sosiale prosjekter som billedkunstner. Han har hatt en lang 20 folkebiblioteket 02