Hur blir man lycklig? Man blir kär.

Transkript

1 Hur blir man lycklig? Man blir kär. Sakta lyfte jag blicken från vekotidningen. Kär? Måste man bli kär för att bli lycklig? Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna älska igen, någonsin bli kär i någon annan än honom. Betyder det att risken finns att jag förblir så här olycklig resten av livet? Ellen, din tur. sa frisören och avbröt mina funderingar. Jag la undan veckotidingen och reste mig ur väntrummets obekväma, mossgröna soffa och satt mig i frisörstolen. Frisören tog på mig ett sådant där långt skynke för att jag inte skulle få hår på mina kläder. Hon frågade hur jag vill ha håret denna gång. Något nytt, bara nytt. Gör vad du vill. svarade jag. Det var modigt av dig. log frisören. Modigt? Det enda jag ville var att få en ny början, att få börja om. Att glömma och bli lycklig igen. Detta kanske var ett steg i rätt riktning? En ny frisyr? Vem försökte jag lura, vad spelade det för roll egentligen? Jag granskade mig själv i den stora spegeln framför mig. Blicken var alldeles tom. Jag blev nästan rädd för min egen spegelbild. Blåmärkena på halsen hade börjat försvinna. Men kvar fanns ett sår tvärs över läppen. Det märkliga var att de senaste veckorna, i slutet, hade det inte ens gjort ont. Inte utanpå. Slagen, sparkarna de gjorde inte längre ont. Det som smärtade var orden han sa, hans blick. Känslan av att vara hatad och otroligt älskad på samma gång, att känna sig både underbar och hopplös i samma andetag. Känslan han gav mig. Som om jag var en sten på gatan, som man meningslöst sparkar framför sig, men ändå liksom inte vill lämna i diket utan man fortätter sparka. Det var två veckor sedan han häktades. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sitta i en rättssal och berätta om hur min egen pojkvän misshandlat mig, i vår egen lägenhet, tjugo år gamla bägge två. Men det var precis det jag tvingades göra, att sitta där bland en massa kostymnissar och öppna mitt hjärta om vad som varit min största hemlighet i ett halvår. Min enda hemlighet som inte min äldre syster vetat om. Men som hon, när hon fick reda på den, tvingade mig ta tag i och göra en anmälan. Ibland känner jag mig väldigt tacksam över att hon faktiskt såg till att jag tog tag i saken, på egen hand hade jag aldrig gjort det. Då hade jag fortfarande blivit misshandlad varje kväll i veckan. Men samtidigt kan jag stundvis vara riktigt arg på henne, för att hon såg till att min stora kärlek togs ifrån mig och låstes in. Han började misshandla mig för ett halvår sedan. Jag lyckades aldrig bli arg på honom, jag såg inte vad han verkligen gjorde. Hans slag, sparkar, elaka ord och mörka blickar hade blivit min drog, min destruktivitet. Stundvis var det nästan som om jag tyckte om smärtan. Frisören klippte av mitt hyffsat långa mörkbruna hår, det blev numera axellångt. Det blev fint. Det spelade ingen roll. Jag tackade för mig och betalade. Försökte le, men det var svårt att fejka varenda dag. Att koppla på den där fasaden för att få allt att se ut som det alltid gjort, även om ingenting spelade någon roll längre. Men ändå drar man på det dagliga flinet och kämpar vidare, som om ingenting. Hemma i lägenheten var det tomt när jag klev in, jag var numera ensam i den. Varje dag, varje kväll. Varje natt. Det kändes konstigt. Jag skulle inte bli slagen ikväll, för min pojkvän var inlåst i en cell någonstans utanför staden. Var han fortfarande min pojkvän? Eller var jag singel nu? Jag visste inte, jag brydde mig inte. Mina tankar avbröts plötsligt av ett högt ljud, gällt i mina öron. Hemtelefonen ringde. Sakta närmade jag mig den.

2 Hallå? sa jag försiktigt. Som om det var han som var på andra siden luren, men det kunde det omöjligt vara. Jag menar, han får väl inte ringa från häktet? Hej Ellen. sa min syster. Åh, hej. andades jag ut. Hur är det? Felicia lät dröjande. Bra. sa jag kort. Jaså? Nej, det tror jag inte på. Jag kommer över och lagar middag åt oss om en halvtimme. Jaha? Okej. Vi sa hejdå och la på luren. Jag såg mig om i lägenheten. Det var inte stökigt längre, Felicia hade städat åt mig. I hallen hade hon sopat ihop resterna av lampan som han kastat rakt mot mig, men som tack vare att jag hann ducka, gjorde ett ganska stort märke i väggen. Jag la mina fingrar mot märket och snyftade till. Med dröjande steg gick jag vidare in till vardagsrummet. Det var en spricka i tv:n, den hade uppkommit när han kastat en kaffekopp rakt mot den platta skärmen och skrikit mitt namn riktigt högt och gett mig den där blicken. Blicken som långsamt ströp mig. Ellen! Hans ilskna rop ekade i mina öron, men lägenheten var tyst. Lugnare än någonsin, endast mina egna andetag hördes. Och tystnaden. Tystnaden hördes tydligt, till ett plötsligt ljud avbröt lugnet. Det ringde på dörren, mitt hjärta hoppade över ett slag. Hannes? Nej, det var inte han. Han var inlåst i en cell, mitt livs kärlek, min bästa vän. Försiktigt kikade jag ut genom titthålet i dörren. Som om någon skulle kunna sticka in ett finger i ögat på mig, och förstöra min syn föralltid, men det spelade ingen roll. Jag skulle ändå aldrig få se honom igen. Eller? Det var Felicia som stod på andra sidan trädörren. Jag låste upp och öppnade åt henne. Jag och Felicia var rätt lika varandra, hon var ju trots allt bara två år äldre än mig. Vi hade båda lika bruna ögon. Vi var av medellängd, smala, med långt mörkt hår. Fast nu var ju inte mitt hår långt längre. Jag hade dock alltid drömt om hennes ljuva lockar, medan mitt eget hår var alldeles rakt. Ömt omfamnade hon mig, ett visst lugn kom krypande från hennes kropp till min. Du har klippt av dig håret. sa hon tyst, som om jag inte visste det själv. Jag släppte ner axlarna, slappnade av. Försökte dra mig ur kramen efter en liten stund som kändes som en evighet, men då kramade hon bara hårdare. Hur är det egentligen, lillasyster? viskade hon i mitt hår. Och säg inte att det är bra bara för att det är enklast så, jag vet att det inte är bra. Berätta för mig. Jag vet inte jag känner mig bara så tom. Men ändå så tankspridd. Hela lägenheten påminner mig om jag snyftade till. Felicia såg ömt på mig och torkade bort tåren från min kind. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket, fortsatte jag, samtidigt som jag inte vill se honom. När jag mår som sämst saknar jag till och med vad han gjorde mot mig. Han skulle gärna få slå mig så länge jag skulle få se honom, höra hans röst och hans andetag. Du behöver hjälp, Ellen. Riktig hjälp. sa hon. Vadå, typ en psykolog? sa jag förvirrat. Ja, typ. Nej då, insisterade jag, jag klarar mig. Vi gick in i köket och packade upp varorna ur påsen Felicia hade med sig. Hon beordrade mig att sätta mig medan hon lagade middag åt oss. Bara att lyda. Mycket riktigt satt jag mig ned. Plötsligt såg jag

3 Hannes på andra sidan bordet, hans blick var kall som is. Jag ryggade hastigt tillbaka. Felicia spärrade upp ögonen mot mig. Vad är det? sa hon tvärt Nej, inget Jag bara, jag vet inte stammade jag. Middagen var trevlig, Felicia lyckades alltid få mig att må lite bättre. När vi diskat, kramats hejdå och när jag stängt dörren bakom hennes ryggtavla kom tankarna tillbaka. Sakta men säkert gjorde jag mig klar för att gå och lägga mig, trots att klockan knappt var halv nio på kvällen. Lägenheten var mörk och kall. Jag kröp ner i sängen, under täcket. Försökte vara stark, försökte tryck bort tankarna. Men det var lönlöst. Ni vet den där känslan, att vara kär? När det enda som spelar någon roll är att få vara med just honom, när han kan få en att le som en tok bara av ett sms. När han kan få en att smälta med bara sin närhet. När man känner sig som det tryggaste existerande livet när han håller om en. När man försöker kyssa honom men det går inte för man kan inte sluta le. För man är så lycklig. För att man har honom. Man hänger upp sin lycka på en annan person som sedan kastar den i backen. Man blir förtvivlad, allt mer och mer. Tills tårarna är slut. Tills sorgen övergår till en destruktivitet. När slagen, sparkarna och skriken blir ens drog. Då man vill ha allt det där varje kväll. Precis som det ska vara. Men varje morgon när han redan gått till jobbet kommer den där ångesten krypande, för att man tillät det kvällen innan. Igen. För att man tillät sig bli misshandlad och utnyttjad. För att man inte gjorde något, för att man inte ställde sig upp och slog tillbaka. För att man inte försökte, bara gav med sig. Ja, ni vet den känslan? Och känslan av att vara ensam i ett hem som tillhör två, men den man delar det med sitter inlåst någonstans utanför staden. När man längtar efter den som misshandlat en varje kväll i ett halvt år. I sex månader. Men om han plötsligt skulle uppenbara sig framför dubbelsängen, skulle man bara skrika. Gömma sig under täcket som ett litet barn. Men som vanligt skulle han rycka bort täcket och hålla fast en, slå en blå och sparka, slita av ens underkläder och trycka sig in i ens kropp. Som om det var självklart. Som om det var okej, trots att man skriker och gråter. Trots att man lönlöst protesterar tills man inte gör det längre. Tills man tillåter det och ger sig själv den där gratis-biljetten till ångesten nästa morgon. Och man får det att bli ens eget fel. Så man skyller det hela på sig själv, då man tänker; klart att han gjorde som han gjorde när jag inte själv slog tillbaka. Då man tänker att det är okej, att han inte gjort något fel. Ja, ni vet den känslan? Plötsligt kom tårarna. Jag som trott att mina tårar var slut. Men nu kom de. Hastigt, forsande. Jag kröp snabbt ihop i fosterställning. Jag kände en plötslig längtan efter smärta. Jag ville ha ont. Smärta, smärta, smärta. Jag ryckte bort täcket och skyndade in till badrummet, slet upp badrumsskåpet och letade febrilt efter något. Jag visste inte riktigt vad jag sökte, bara något vasst. Något som skulle få mig att känna smärta. En nagelsax fångade min blick. Jag tog den och drog dess vassaste del mot min handled. Tryckte den mot huden och ryckte till. Gång på gång. Ångesten dämpades. Ett lugn utlöstes i min kropp. Äntligen. Blodet rann, det var fint på något sätt. Som ett bevis på att jag faktiskt fanns, att min kropp trots allt fungerade. Ett bevis på att mitt blod fortfarande rann genom sina ådror. Jag kände mig levande igen. Sakta gick jag tillbaka till sovrummet, tankspridd la jag mig i sängen. Ångesten var borta. Jag hade aldrig förr skadat mig själv med flit. Hannes hade ju gjort det åt mig. Men inte trodde jag att jag skulle sakna smärtan han gav mig, och där av skada mig själv. Är det något fel på mig? Kanske.

4 Dagen därpå kändes grå, trots att solen lyste utanför fönstret. Vad hade jag egentligen gjort igår kväll? Minnena var suddiga, men ändå så klara när såren på min handled fångade min blick. Jag drog på mig en långärmad tröja så att min svaghet inte skulle lysa igenom. Jag granskade mig själv i den stora spegeln i sovsrummet, jag hade magrat ganska mycket sen Hannes häktades, jag hade inte haft någon matlust. Jag hade egentligen inte lust med någonting. Motivationen var lika med noll. Idag hade jag lovat min kompis Jennie att följa med ut på bland stadens folkmassor och reklamskyltar. Visst lät det trevligt, men jag hade egentligen ingen lust. Dock hade jag inte hjärta nog att avboka vårt möte. Hon skulle bli så besviken. Så jag gjorde mig klar och mötte upp Jennie utanför vårt favoritcafé. Jennie och jag stod varandra inte så nära egentligen. Även om vi var rätt så bra vänner. Men hon visste inte ens hälften av vad som snurrade i mitt huvud. Jennie var ganska kort, men hade långt, blont hår och gröna, vackra ögon. Hon var riktigt söt där hon kom gående längs gatan med sina klackar pådragna och en handväska hängande över armen. Hej! hojtade hon glatt och kramade mig. Hej. svarade jag och kramade tillbaka. Plötsligt såg hon allvarlig ut. Jag hörde vad som hänt med din kille, hur mår du? Hon sa det precis som om det inte hänt mig något. Bara min kille. Han är inte min kille längre. sa jag och såg ner i backen. Hur mår du? upprepade hon sin fråga och såg ledsen ut. Det är okej med mig, ljög jag. själv då? Jag mår bara fint, orolig för dig bara. Ska vi gå? Jag nickade stumt. Det kändes märkligt att någon oroade sig för mig. Att någon brydde sig. Någon annan än Felicia förstås. Vi gick i affärer, in och ut ur butikerna. Jag försökte hålla humöret uppe och verka intresserad av allt Jennie hade att berätta. Vi satt i en skobutik och provade skor när hon berättade om hur hennes kusins bästa väns systers pojkvän varit otrogen med en kille, medan min blick plötsligt fastnade på en ung man stående vid avdelningen med herrskor. Han var avslappnat men ändå stiligt klädd, med en brun kortklippt, lite spretig frisyr. Hans ögon var ljusblå och hans leende magiskt när han skrattade åt något som någon sa till honom genom telefonen han höll i sin högra hand. En lång stund betraktade jag honom när han pratade i telefon och tittade på sommarskor. Jag tittade på honom så länge att jag inte hann märka att Jennie försvann. Jag såg mig om i butiken, hon stod en bit bort med en knallrosa klacksko i handen och pratade med en kassörska. Jag vände tillbaka blicken mot den unge mannen med de vackraste ögon jag sett. Han la just ner mobilen i jackfickan och tog en annan sko i handen. Han vände och vred på den, tog en annan storlek och gick sedan rakt mot mig där jag satt med en halvt knuten converse-sko på min högra fot. Han slog sig ned bredvid mig och märkte nog att jag inte kunde slita blicken från honom. Han log sitt underbart fina leende mot mig och hälsade. Jag lyckades pipa fram ett hej till svar. Jag slet blicken från honom och försökte koncentrera mig på att knyta skon. Men jag hade glömt bort hur man gjorde. Hastigt satt jag mig upp igen och kastade om för att se om Jennie stod kvar. Det gjorde hon inte. Den unge mannen höjde på ögonbrynen och log frågande mot mig. Jag bara stammade jag. undrar vart min kompis tog vägen. jag skrattade till. Gud, vad töntig jag lät. Jaha okej. han fnissade till. Vad heter du?

5 Frågan kom så plötsligt att jag för en kort stund glömde bort mitt eget namn. Eh Ellen. sa jag. Mattias heter jag. log han och sträckte fram sin stora hand mot mig. Jag tog handen och skakade den. Klämde ur mig ett till hej och kände att jag log som ett fån. Säg mig Ellen, skulle du vilja äta middag med mig imorgon kväll? Åh, eh, visst. Självklart. flinade jag glatt. Underbart! sa han. Får jag låna din mobil? Jag drog upp min mobil ur jackfickan medan jag undrade vad han skulle med den till, jag såg ju att han hade en egen. Han tog emot den och knappade lite innan han gav tillbaka den. Nu har du mitt nummer, hör av dig imorgon så ses vi. Okej, visst. flinade jag glatt. Han reste sig upp och gick iväg för att betala sina skor. Jag hann lägga märke till att han aldrig provade dem medan han satt bredvid mig. Han kastade en leende blick mot mig på väg ut ur butiken. Jag kunde inte slita blicken från honom. Mattias. Så vacker. I bussen på väg hem till min hyffsat sorgsna lägenhet tänkte jag över händelsen i skobutiken, och insåg att under den korta stunden jag pratade med Mattias, tänkte jag inte på Hannes. Som jag annars gjorde varje sekund per dygn. Kanske var detta något bra, kanske var Mattias bra för mig? Om det skulle bli något av vår kommande dejt. Kanske skulle detta hjälpa mig upp på fötter, om jag någonsin skulle kunna älska igen. Under det senaste halvåret hade jag av och till, nästan varje dag faktiskt, funderat på om Hannes verkligen älskade mig. Älskade han mig, så som han sa? Älskade han mig när han höjde sin högra knytnäve ovanför huvudet, och drämde den mot min kropp? Kände han kärleken då? Kände han någonsin kärleken jag kände för honom? Hade han någonsin tyckt att jag var det vackraste han sett, så som han sa? Menade han sina ord när han sa att jag var det bästa som hänt honom? Eller matade han mig bara med lögner för att jag skulle känna mig älskad, och stanna hos honom, trots den dagliga misshandeln? Våldet och den plågsamma smärta som på sista tiden inte ens smärtat. Det var mina tankar, hans ord och hans blickar som gjort ont. Som plågat mig inifrån och ut. Det var inte blåmärkena och de blödande såren i sig. Jag i princip sprang in i lägenheten och slet upp den översta kökslådan och drog upp en vass kniv. Jag drog upp tröjärmen och tryckte kniven mot min handled. Kvicka drag med kniven dämpade den gnagande ångesten i min kropp. Jag såg mitt blod rinna, än en gång kändes synen som en bekräftelse på att jag levde. En bekräftelse på att jag inte rände runt i döden och letade efter svar. Letade efter liv, i döden. Nej, jag levde. Jag torkade av kniven och la tillbaka den i lådan. Utan vidare resultat försökte jag torka av min handled, men var tvungen att ta fram några plåster att klistra på. Sakta och försiktigt drog jag ned tröjärmen över plåstren. Jag kände mig lugn. Men en plötslig ångest över vad jag faktiskt gjort mot mig själv kom krypande. Att Hannes gjort så och även värre saker bekymrade mig inte, honom älskade jag så han fick göra så mot mig. Men jag älskade inte mig själv. Jag ställde mig framför badrumsspegeln och betraktade min spegelbild, vem var jag? Jag hade tappat bort mig själv. Tankspridd gick jag ut till vardagsrummet och såg på tavlan som hängde på den ena av de fyra väggarna som sakta kom krypande mot mig och gjorde rummet mindre. Det kändes som om väggarna snart skulle krossa mig när jag såg på tavlan föreställande Hannes och mig vid vattenfallet vid hans föräldrars sommarställe. Han pussade mig på kinden och jag log det största leende jag någon sin lett. Jag var glad, glädje. Jag var lycklig, lycka. Mina smilgropar syntes i leendet. Jag kände inte igen mig själv, var det där jag?

6 Kvickt öppnade jag garderobsdörrarna, vad skulle jag ha på mig? Mattias skulle komma om en halvtimme och här stod jag, naken! Snabbt slet jag ut ett par jeans och en blus, men nej blusen var kortärmad. Det gick inte, med tanke på min handled. Jag knycklade in blusen i garderoben igen och tog ut en annan, långärmad. Den fick duga. Med en skräll slängde jag igen garderobsdörrarna och drog på mig kläderna. Jag kutade ut till badrummet och sminkade mig, fixade håret och sprutade på lite parfym. På hyllan stod Hannes parfymflaska bredvid min. Jag blev stående, tog hans parfym i handen och luktade på den. Hans doft. Jag hade inte känt hans doft så tydligt, så nära, på så länge. Doften skrämde mig lite, men en enorm saknad uppdagades i mig. Tvärt kom jag på mig själv i mina dagdrömmer och ställde tillbaka flaskan. Mattias kom snart, när som helst nu faktiskt. Och som på beställning ringde det på dörren. Jag skyndade ut till hallen, tvärnitade, rätade till håret och öppnade dörren. Där stod han, lång, mörkhårig, blåögd och underbart vacker. Hej Ellen, log han. Hej, kom in! Mycket riktigt klev han in i hallen, hängde av sig jackan och knytte av sig skorna. Jag la märke till att han hade på sig sina nya skor, som han köpt dagen innan. Stämningen var spänd, nervös och pirrig på samma gång. Vi åt middag, pratade rätt mycket. Det blev liksom aldrig tyst. Vilket var skönt. Jag kände att jag kunde slappna av i hans närvaro och inte bara tänka på mannen som just i detta rum kastat glas och tallrikar på mig medan han ilsket skrikit mitt namn. Nej, när jag satt mitt emot Mattias och såg på hans leende medan han berättade någon meningslös historia kände jag mig glad. Nästan lycklig. Mattias, säg mig avbröt jag plötsligt hans historia med. Han såg frågande på mig medan han tog en klunk av vinet. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? sa jag. I en skobutik? log han milt tillbaka. Ja, sa jag. Tror du på kärlek vid första ögonkastet i en skobutik? Ja, det gör jag. log han. Jag också. sa jag. Säg mig, Ellen, började han. Hur blir man lycklig? Man blir kär. sa jag.