De döda hundarna på Kovalam Beach. roman av Calle Hård

Transkript

1 De döda hundarna på Kovalam Beach roman av Calle Hård

2 På Isaberg Förlag har av författaren tidigare utgivits: Numret till Calicut (roman) 2006 Med döden som bröllopsgäst Om människor i Kerala, Södra Indien (reportagebok) 2007 Den anständige massmördaren (roman) 2008 Isaberg förlag Mogatan Hestra e-post: info@isaberg.nu web: Calle Hård: De döda hundarna på Kovalam Beach Copyright form omslag 2010 Calle Hård & Isaberg förlag Bill Mason Tryckning Tryckmästarna, 2010 ISBN Isaberg art nr Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden.

3 FÖRSTA KAPITLET Är du hemma? Hon lät överraskad. Du skulle ju jobba natt den här veckan, fortsatte hustrun. Det fanns en underton av irritation i hennes röst. Roland Hedman satte sig upp i sängen. Förkyld, sa han. Ringde Nilsson. Det var okej. Till nattchefen på Dagens Spegel hade han sagt att han tänkte stanna hemma och kurera sin onda hals med en kopp honongste. Så hade han formulerat det. Honungste. Han hade hört hur löjligt det lät. Ett dricksglas konjak hade låtit mer trovärdigt då det gällde honom. Det finns kvar av laxen i mikron, sa han. Men du måste kanske koka lite potatis. Har du feber? frågade hon. Inte mycket i varje fall. Nä, nä. Kommentaren försvann med klapprandet av Lisen Hedmans sjuksköterskesteg i trappan. De bodde i en radhuslänga med sovrummen i bottenplanet. Inte ett leende från hustrun. Inte ett spår av vänlighet. Inte ens en professionell fråga om han behövde något, halstabletter eller ett glas varm svartvinbärssaft. Bara ett halvsarkastiskt nä, nä och så dörren som svepte igen efter henne. Han märkte att hon haft kappan på. Ett missat nattpass var ingenting. Mest för syns skull delade reportrarna i Kavaljersflygeln på några nätter varje år. Att uppkalla en korridor i Dagens Spegels tidningsskrapa i 9

4 Stockholm efter de värmländska festprissarnas reträttplats i Gösta Berlings saga var ett utslag av redaktionens galghumor. Spegelns kavaljerer var kvällstidningens bäst betalda profiler. Deras arbetsbeskrivning var enkel: Skriv så att folk köper tidningen. Hur det skulle gå till meddelades inte men alla kavaljerer, oavsett kön, hade fria tyglar, plastkort och tjänstebil. Stjärnreportrar kallades de också. Eller rubrikmaskiner. Dammsugaren startade i köket. Roland Hedman hörde hur stolar skrapade mot parketten. Konstigt att hon satte igång att städa så här dags, tänkte han. Så viktigt var det verkligen inte. Dammsuga golven kunde han faktiskt ha gjort om hon bett honom. Hon saknade Jesper. Så enkelt var det. Mor och son hade levat så nära varandra att Lisen måste uppleva pojkens frigörelse som en amputation. Han hade märkt hur separationsångesten kunde komma över henne som plötsliga fantomsmärtor. Hon hade fött honom och därför alltid betraktat honom hon sin. Då pojken var riktigt liten hade det mest handlat om pratiska frågor, en sjuksköterska ansågs vara bättre på att hantera barn än en kvällstidningsreporter. Med sina kunskaper i barnsjukvård befriade hon sin make från allt det tråkiga i barnkammaren. Lika lite som hustrun intresserade sig för flygplanskapningar och rånmord, lika litet blandade sig han i pojkens skötsel. Då de första tänderna gjorde ont hade Hedman bytt rum med sonen för att inte få nattsömnen förstörd och nyheten om den första öroninflammationen mottog han per telefon i baren på Pressklubben. Under skolåren läste mamma läxor eftersom hon inte reste i jobbet. Pappa kunde ringa tidningens arkiv och få fram faktauppgifter och bilder, som ingen annan i klassen hade. Att Jesper Hedman blivit antagen till designhögskolan i Umeå betydde inte att han försvunnit i något svart hål i världsrymden. Han hade bara blivit stor. Roland Hedman hade fyllt femtiofem och tillbringat mer 10

5 än halva sitt liv på Spegeln. Han uppfattade sig gärna som en rikskändis i branschen men hade tvingats inse att unga stjärnor i teve och på webben lyste klarare. Tidningen gjorde naturligtvis vad den kunde för att smörja sina kavaljerers egon. Rubriker var ett bra medel; Dagens Spegels Roland Hedman rapporterar direkt från katastrofen eller från kriget eller från gisslandramat. Och gärna i fetstil på ettan. Men verkligheten gick inte att dölja med trycksvärta. I stunder av självrannsakan förstod Roland Hedman att han snart skulle vara överspelad. Ju snabbare karriären närmade sig sitt slut desto viktigare skulle hustru och barn bli för honom. Det rådde inga tvivel om att Roland Hedman älskade sin familj. På en marknad i Zimbabwe hade han hittat en halv meter hög statyett i täljsten. Den föreställde två människokroppar med armarna lindade om varandra. Med sin ömhet skyddade de en tredje, mindre kropp; i den varma relationen mellan mor och far växte barnet upp i trygghet. Statyetten stank som en bilverkstad eftersom konstnären använt spillolja för att få den att glänsa. Hedman hade blivit helt betagen. I det afrikanska konstverket såg han sin egen treenighet; figurerna föreställde Lisen, Jesper och honom själv. Han hade köpt stenstoden utan att pruta och fått sin houseboy att tvätta bort oljan med fotogen. Samma kväll hade en vacker mulatthora väntat på honom utanför hans dörr. Hon viftade med ett läkarintyg där det stod att en viss fröken Consuela Rodriguez med hemadress Umtali lämnat ett negativt HIV-test. Det var första gången han mött någon som marknadsförde sina tjänster med ett läkarintyg. Men om kvällens attraktion faktiskt var denna miss Consuela Rodriguez i egen hög person och vad hon i så fall kunde ha hunnit med efter besöket hos doktorn framkom inte. Inte för att det hade förändrat någonting. Om Hedman haft lust att ligga med henne hade han gjort det ändå. På tidningen höll han ett lager RFSU Profil i samma låda som sitt pass och extra foton för tillstånd och 11

6 ackrediteringar som alltid behövdes på utlandsuppdrag. Tillbaka på Arlanda hamnade alltid överblivna kondomer i en papperskorg efter tuben. Det hände tidigare att Lisen mötte honom. Nu stod hon aldrig där längre. Hon sa att hon skämdes då han alltid luktade sprit. Hedman hade bett horan försvinna. Han skulle ändå inte ha klarat av att knulla i samma rum som treenigheten. Det skulle ha känts som att häda. Visst hände det att Lisen upptäckte att han hade andra. Många gånger till och med. Han brukade spela förnärmad och förneka men att försöka prata sig ur ett generalangrepp av tyska eller libanesiska flatlöss var dödsdömt. Det var bara att be om förlåtelse; det hade råkat bli så här, fotografen hade kommit dragande med två stycken och jag satt ju där på mitt hotellrum och hade skrivit klart, jag är ledsen, jag betalade ingenting, minns inte ens vad kvinnan hette eller hur hon såg ut, hon gick då det var klart, inget telefonnummer eller så. Betydelselöst, baggis, som att gå på dass. Men Herregud, Lisen. Det är ju dig jag älskar över allt annat på jorden. Förlåt mig. Amen. Vid ett tillfälle hade flatlössen anmält sin närvaro utan att han varit i närheten av en annan kvinna än sin hustru på flera månader. På Lunds universitet hade han intervjuat studentskor som mobbades i prästutbildningen. Förutom den egna hotellsängen var teologiska fakultetens herrbastu den enda plats där han kunnat komma i kontakt med ohyran. Lisen hade avfärdat förklaringen med ett sarkastiskt Visst kan man få en könssjukdom på en offentlig toalett, men det är ganska obekvämt och sedan låtit saken bero. Långt senare hade det slagit honom att flatlössen den gången förmodligen varit en gåva av henne. Det afrikanska statyetten fick aldrig en hedersplats i radhuset. Den hamnade ute i förrådet bredvid julgransprydnaderna. Lisen ville inte ha den. Hon sa att den liknade en bläckfisk. Ändå hade han fått betala övervikt på planet. 12

7 Ren kärlek. Inga tillsatser, löd Hedmans standardsvar då folk ville veta hur det kom sig att deras äktenskap hållit så länge. I bekantskapskretsen hade nästan alla minst en skilsmässa bakom sig. Hans hustru sa aldrig något. Telefonen ringde. Det kändes som om han sovit en bra stund. Han trodde först att Lisen beställt telefonväckning och sträckte ut armen mot nattduksbordet. Hon låg inte i sin säng. I badrummet stod duschen på. Men det var inte morgon, konstaterade han. Klockan var inte ens tio. Han lyfte luren: Hedman. Det ekade till i andra ändan och en röst långt borta sa: Sheraton, Singapore, Just a moment, please. Han kände ett plötsligt obehag. Varför ringde någon hem till honom från Singapore? Vad hade han glömt? Hej älskling. Det var en man. Roland Hedman kände genast igen rösten. Han svarade inte. Det var heller inte meningen att han skulle göra det. Det var över huvudtaget inte tänkt att han skulle ligga hemma i sin säng den här kvällen. Luren rycktes ur hans hand. Lisen stod där. Hon var helt naken. Vattnet skvalade över hans lakan och ned på golvet. Det är till mig, sa hon. Gå ut härifrån. Klockan halv tre på morgonen anlände Roland Hedman till Dagens Spegels redaktion på Kungsholmen. Han var så berusad att vakten i entrén fann det för gott att åka med honom upp i hissen. För att bespara redaktionen en fridstörare hade Securitas-mannen helst skickat honom hem i taxi, men Hedman föreföll inte att vara kontaktbar. Efter att ha vinglat runt på centralredaktionen ömsom gråtande, ömsom skrikande hotelser mot någon en okänd granne, allt medan irriterade arbetskamrater försökte bli klara med dagens första upplaga, somnade Roland Hedman 13

8 i sitt rum. Någon gång på efternatten spydde han ner sin dator och en vagn med arkivmappar utan att för den skull vakna ur sin dvala. Den kväljande stanken av förnedring mötte de första kollegerna som vid niotiden anlände till Kavaljersflygeln. *** En gång i veckan träffades chefredaktören och den verkställande direktören för eftermiddagstidningen Dagens Spegel på tu man hand över en lunch. Oftast valde de Monitor, ett litet, diskret ställe på John Erikssons gata på Kungsholmen, ett stenkast från det allt mer populära Norr Mälarstrand. Båda var i lägre medelåldern och förenades av en längtan att komma ur äventyret Dagens Spegel med hedern i behåll. Publicisten Lena Granqvist och ekonomen Dan Björnsten stod inför likartade problem; tidningen som de fått i uppdrag att leda befann sig sedan länge både upplagemässigt och ekonomiskt i fritt fall. I deras kontrakt fanns ingen uppsägningstid men det var heller inte där skon klämde. Ingen av dem ville överge Titanic i första livbåten. Då skulle hela branschen uppleva deras sorti som en flykt. Först måste tidningens utveckling fås att vända. Inte minst deras egen självkänsla krävde rätt färg på alla siffror. En prognos från försäljningsavdelningen samma morgon talade om fortsatt nedgång. Inom det närmaste året beräknades Dagens Spegel ha förlorat en tredjedel av sin nuvarande upplaga och med tidigare katastrofsiffror inräknade betydde det att Skandinaviens en gång största tidning snart bara skulle vara hälften av sitt forna jag. En liten skittidning, sa Lena Granqvist. Risken är uppenbar att ägarna tröttnar och säljer, konstaterade Dan Björnsten. Men nya ägare blir vi med all säkerhet det du kallar en skittidning. Ett gigantiskt utbud av bloggar och annonsfinansierade 14

9 gratistidningar på nätet, nyheter direkt på mobilen, kommersiell radio och nischteve, hade förändrat människornas konsumtionsvanor. På en allt mer kantstött och immig Spegel hade flera viktiga sparpaket misslyckats. Det var en klen tröst att de flesta tryckta medierna, de gamla mossmedierna som de kallades i bloggosfären, befann sig i samma neråtgående spiral. I det nya landskapet kände sig Lena Granqvist och Dan Björnsten som två gamla dinosaurier som stod på knä och kippade efter andan. Det finns snart ingenting kvar att realisera, fortsatte Björnsten och räknade på fingrarna: Satellittryckerierna ute i landet äger vi inte längre, alla lokalredaktioner är borta utom Göteborg och Malmö, repre sentationsvillan på Stora Essingen ska tydligen bli någon jävla ambassad, flygavdelningen på Bromma är nerlagd, Navajon lär Kustbevakningen leta efter oljeutsläpp med. Och så vidare. Och så vidare. Kvar är några utlandsredaktioner som vi måste dra in. Det sista tror jag inte att jag köper rakt av, avbröt chefredaktören och knackade med en röd nagel mot den naturfärgade linneduken. Du kan inte vända en upplaga genom att lägga i full back, förklarade hon. Skalar du av de få kvalitetsreportagen som ännu finns i Spegeln återstår bara aftonens silikontuttar i teve och en och annan skådis med alkoholproblem. Vi ser över tidningens utlandsmaterial. Jag lovar att det blir nedskärningar men det måste också bli några omdispositioner, tillade hon. En lätt skugga irritation av drog över Dan Björnstens vanligtvis så nollställda anletsdrag. Till direktörens privilegier hörde att ha full kontroll över tidningens ekonomi, inklusive samtliga medarbetare, deras löner och förmåner. Okej, svarade han syrligt. Men tala om för mig hur du tänker finansiera det. Lena Granqvist hade väntat sig frågan. Nöjesbevakningen 15

10 i USA och England skulle läggas ut på frilansare. Det bodde en uppsjö svenska journalister i världens nöjesmetropoler som gjorde vad som helst för en ackreditering från en stor svensk tidning. Spegeln kunde dessutom säga upp hälften av sina fotografer eftersom den allt vassare digitaltekniken gjorde det möjligt för reportrar att ta egna bilder. Indragna tjänstebilar kunde förhandlas om till lön. Då slapp tidningen en massa kostnader för service och verkstäder. Däremot vill jag ha någon i Indien ett tag, sa hon. I Indien? Dan Björnsten lät förvånad. Där finns väl inga svenska korrespondenter, sa han avvärjande. Indien står för en del existentiella värden som poppar upp nu och då. Folk har börjat åka dit. Inte bara ungdomar, Och vad kan Dagens Spegel bidra med? Dan Björnsten gjorde inget för att låtsas vara intresserad av förslaget. Som jag sa, fortsatte chefredaktören. Allt i våra läsares liv är inte bara karriär, prylar och nöjen. I Asien har människan en själ. Det är ditt gebit, klippte direktören av. Har du någon speciell kandidat. Hedman, sa hon. Björnsten skrattade till. Det var fan. Lena Granqvist lutade sig fram över bordet för att vara säker på att ingen av de andra lunchgästerna skulle höra. Roland Hedman är en gammal uv. Okej att han krökar och har personliga problem. Men rätt vaggad är karln duktig på att läsa av trender. Vet han om det? Inte än. Tänkte tala med dig först. Direktören skakade på huvudet. Risken är uppenbar att Roland Hedman super eller 16

11 knarkar ihjäl sig om han släpps utanför tullarna. Vi får hem ett lik. Lena Granqvist tittade upp från tallriken. Hon placerade kniven och gaffeln intill varandra innan hon svarade: Jag har tänkt på det också. Det skulle faktiskt bespara oss en del problem. 17

12 ANDRA KAPITLET Marit Sköld valde den vänstra trottoaren. Det kändes närmare stan att gå där. Från den sidan av Västerbron kunde hon se hur det lyste i fönstren hos de mest morgontidiga på Norr Mälarstrand och rakt ovanför henne syntes de blinkande ljusen från ett flygplan som skulle landa på Bromma. Hon var på väg hem till sin högst tillfälliga bostad efter den första natten på Dagens Spegels redaktion. Trots att det ännu inte hunnit gå tre hela dygn sedan hon kom till Stockholm, släpande på sitt tjugosexåriga liv i två kappsäckar, upplevde hon hur staden öppnade sig för henne. Staden som skulle bli hennes. Staden som hon skulle bli en del av. Även om alla journalister som jobbade natt på Dagens Spegel fick åka taxi hem hade Marit valt att promenera trots att klockan bara var fem och det iskalla januarimörkret låg svart som Fazers lakrits över tillvaron. Hon ville suga åt sig allt av sin första natt och dit hörde att promenera längs främmande gator som låg och väntade på att bli upptäckta. Från krönet på Västerbron såg hon Långholmen sticka ut en udde i Riddarfjärden. Som en jättelik svart katt låg den och lurpassade mot öster, färdig till språng för att fånga det första dagsljuset. Rakt framför henne där Långholmsgatan började anade hon konturerna av en Pressbyrå, ett landmärke som hon tagit till sig. Bakom kiosken skulle hon gå till höger in på Industrigatan. Efter ett par hundra meter kom en lustig portal på vänstra sidan, det såg ut som om två hyreshus på vardera sidan fastnat i varandra. Under portalen började Folkskolegatan och vid nummer tjugo skulle hon slå Vasco da Gama upptäcker sjövägen till Indien, 1498, i portlåset och åka upp fyra trappor med en gällt knarrande 18

13 hiss. Gallerdörren kärvade säkert den här gången också, det hade den gjort alla gånger tidigare, det krävdes ett ordentligt ryck i handtaget för att få upp den. Tidningens lägenhet låg längst bort i en svagt belyst korridor. Ytterdörren bar spår av åtminstone ett inbrottsförsök. Det syntes tydligt att någon försökt bända upp den med ett vasst föremål, kanske ett bräckjärn, men misslyckats. Se alltid till att du har låst, också om du är hemma, hade personalassistenten på Spegeln uppmanat då Marit hämtade nycklarna. Hon måste ha sett ut som Kusinen från landet eftersom kvinnan förklarat: Du vill ju inte ha in en knarkare som står och drar i dörren. I Lycksele, där Marit jobbade tidigare, brukade inte folk låsa sina dörrar och gjorde någon det hängdes nyckeln alltid fullt synlig på en spik i ögonhöjd. Den ensamma nyckeln talade om att det var onödigt att rycka i dörren, ingen fanns hemma för tillfället. Missbrukarna bodde i socialförvaltningens lägenheter på Bräntbergsvägen och behövde inte gå runt och förstöra dörrar för andra. En buss närmade sig på Marits sida. I det intensiva mörkret såg det ut som om körbanan svalde allt ljus från strålkastarna. I stället för att lysa upp den svarta asfalten försvann bussens ljus ned i underjorden. Hon räknade en handfull passagerare. Fler brukade de inte heller vara i bussen till Åsele heller, trots att den bara gick ett par gånger om dagen. Men i Västerbottens inland satt alltid någon längst framme och pratade med chauffören. Snart kunde hon ringa Kalle. Första kvällen på Spegeln hade hon inte vågat. På nattredaktionen hade hon sin plats vid det stora nyhetsbordet, där nästa dags tidning sammanställdes. Marits uppgift var att ta hand om artiklar och bilder från tidningens korrespondenter och frilansare utanför Sverige och om hon börjat ringa några privata samtal hade minst sju 19

14 personer runt omkring henne hört vartenda ord. Idén med att sitta vid samma bord var att folk skulle kunna tala med varandra utan att behöva höja rösten. I kontorslandskapet bakom centralredaktionen var avskildheten större. Där hade varje medarbetare ett eget litet bås som motade bort yttervärlden på tre sidor med halvannan meter höga skärmar. På natten låg de flesta båsen öde. Utan ringande telefoner och stimmande människor fungerade varje avskärmning som en utställning över någons liv; en uppnålad datautskrift med två skrattande småtjejer, ett vykort från Rio, tre p-böter och en rabattkupong. Överallt lyste Spegelns gula löpsedlar. Att samla på egna löp var tydligen en favoritsyssla på en kvällstidning. Det var där alla ville befinna sig, tänkte Marit. Överst på en löpsedel. Om en timme skulle det bli dags för Kalle Lundberg att stiga upp. Den här månaden höll han på med en avverkning i Dorotea och bodde i manskapsvagnen. Trots medias ihärdiga rapporter om avmattning för den svenska skogsindustrin gick skördare och skotare i treskift. Den här hösten hade Lundbergs Entreprenadmaskiner AB till och med fått ta in extra folk. I två år hade Marit Sköld bott i Lycksele, där hon fått sitt första jobb efter journalistutbildningen. Hon hade trivts bra i sjumilaskogarna och närvaron av Kalle Lundberg hade åtminstone i början höjt hennes livskvalitet. Första hösten hade en hacker öppnat luckorna till en kraftverksdamm i Umeälven och med Kalles hjälp hade Marit avslöjat vem det var. Efteråt hade de flyttat ihop i ett litet torp utanför samhället. Någon himlastormande passion hade det inte varit fråga om, inte från någon av dem, och efter ett tag kändes det mest som ett praktiskt tillstånd. Ingen behövde halka runt på isiga vintervägar varje gång ensamheten kröp för nära. Tiden kunde användas till något nyttigare. Då lokaltidningen Norrlands Nyheter utan förvarning stängde Marits lokalredaktion och hon blev uppsagd havererade deras förhållande. Marit såg bara en chans att komma 20

15 vidare i yrkeslivet, hon måste få ett vikariat på någon av de stora drakarna. Bara i storstäderna kunde folk med hennes utbildning slå sig in på arbetsmarknaden. Kalle vägrade att flytta. Hans beslut hade inte krävt någon beredning och var inte förhandlingsbart. Efter uppsägningen hade Marit Sköld tänkt en hel del på hur Kalle Lundberg reagerat. Som inlandsbor gjort i alla tider då fara hotade hade han dragit till skogs. Utanför familjeföretaget hade han inget liv, påstod han. Att såga timmer var det enda han var riktigt bra på. Det sa han också. Han krympte sig själv och sina förutsättningar så mycket att han till slut inte syntes för alla träden. För en karl måste det vara ett paradoxalt beteende, tänkte hon. I vartenda sammanhang skulle ju männen bre ut sig. Marit ville att Kalle skulle ta en paus på några år i timmerskogen och läsa något på universitetet. En jägmästare eller skogsbiolog med Kalles praktiska erfarenheter av industriellt skogsbruk skulle få jobb var som helst. Under studietiden behövde han inte ta så stora lån eftersom de kunde leva på hennes lön. Men han hade bara skrattat bort tanken. Ju närmare dagen för separationen kom desto mer började Marit inse att det låg något annat än vanlig norrländsk tröghet bakom hans envishet. Det fanns något annat än bara skogen, myrmarkerna och älvarna som formade hans identitet. Sex månader gammal hade Kalle adopterats från ett barnhem i Indien. Någon gång i det förflutna hade en liten hand tvingats släppa allt som känts tryggt och välbekant. Den här gången hade Kalle haft möjlighet att göra ett eget val och utgången sårade henne. Han hade valt bort henne. För Marits uppsägningslön hade de gjort en långresa till Indien. Hennes reportage om en svensk giftskandal på en teplantage hade väckt uppmärksamhet. Dagens Spegel ringde och erbjöd henne ett vikariat på elva månader. Någon tillsvidareanställning ställdes inte i utsikt, bara ett till intet förpliktigande: Ja, trivs vi med varandra så Det lät 21

16 inte särskilt hoppfullt speciellt med tanke på att tidningen brukade plocka in ett sextiotal journalister om året och behålla två eller tre. Det isande vintermörkret kändes som en dramatisk kuliss i svartvit matinérulle på teve. En ung påpälsad kvinna stretade fram över en bro. I fjärran gungade en ensam lykta för vinden. Fotografen panorerade in en svart isränna där flaken frusit fast i ett oregelbundet mönster. Hon kom på att formationen kunde symbolisera både hennes levnadshistoria och hennes närmaste framtid. Stämningen bröts av en taxi som stannade till bredvid henne. Hon brydde sig inte om att fånga chaufförens blick utan skakade bara på huvudet och fortsatte. Kalle Lundberg var ingen detalj som krävdes för en kvalitetsstämpel på tillvaron. Jobbet slog ut allt annat just nu. Det artade sig fint. Även om det mesta av samtalet på redaktionen den första natten kretsat kring dalande upplagor och sparpaket kändes allt så mycket större och mer genomtänkt än den miljö hon kom ifrån. Hon behövde bara lyfta huvudet för att se en rad klockor som visade tiden i Tokyo, Los Angeles, New York, London, Stockholm, Moskva, New Delhi och Bangkok. På Norrlands Nyheters igenbommade redaktion hade det funnits en klocka som visade tiden i Lycksele. Mer behövdes inte. På det övergivna kommunhuset i Fredrika hade klockan ovanför entrén stannat på tjugo i två. Ingen kom längre ihåg om det hänt på dagen eller på natten. Nu hade Marit Sköld elva månader på sig att visa vad hon dög till. Varje tillfällig anställning på en tidningsredaktion innebar en catwalk där varje reporter skulle visa upp sig. De två åren på Norrlands Nyheter hade givit henne en viktig erfarenhet; för en ung kvinna räckte det inte med att vara snygg och duktig, hon måste vara snygg och duktig enligt ett bestämt mönster. Uppträdde hon för självständigt blev hon snabbt klassad som bråkig medan total följsamhet belönades med mer intressanta uppdrag. Här sysslar vi med nattliga yxmord. 22

17 Så hade nattchefen Bengt Nilsson presenterat medarbetarna runt nyhetsbordet för henne. Pelle, Marie-Louise, Knutte, Greven Hon skämdes för att några av namnen inte fastnat. Nattliga yxmord, visade sig vara en omskrivning för arbetet runt bordet. Artiklar ströks eller skrevs om, bilder beskars och nyhetstexter byggdes ut med grafiska illustrationer. Hennes första yxhugg riktades mot en äldre kollega med ett namn som hon kände igen från tidigare. Det var Dagens Spegels motorreporter, som rapporterade från bilmässan i Geneve. Stryk allt lull lull. Vi ska bara ha med Saab och Volvo, hade nattchefen sagt. Ett fullödigt reportage, som måste ha tagit timmar att få ihop, om den globala bilindustrins finansiella kris förminskade hon till två notiser med en gemensam ingress. Hon insåg att kollegan skulle hata henne djupt och innerligt så fort han fick se resultatet i tidningen. Bengt Nilsson hade naturligtvis haft på känn vad som skulle kunna hända. Bråkar någon så skicka dom till mig. Marits omarbetningar ögnade han knappt igenom. Vid midnatt hade hon börjat få en bild av mannen som lade sista handen vid Dagens Spegel om nätterna. Bengt Nilsson var i fyrtioårsåldern, effektiv och strukturerad. Någon gång kunde det bli ett smärre utbrott av överraskning eller ilska. Under en fikapaus fick hon veta att han höll sig med en strävhårig tax som fick stort utrymme i det barnlösa äktenskapet och att han gillade porslinsmålning. Nilsson var inte intresserad av att diskutera innehållet i tidningen som de höll på att göra. Som nattchef var det han som bestämde. Punkt och slut. Det skulle nog gå bra med honom, tänkte Marit Sköld. En människa som tyckte om hundar och målade porslin kunde inte vara helt igenom ond. *** 23

18 Joel Nylander låg och väntade i mörkret. Han inväntade motorljudet. Sex cylindrar i en Mercedes Benz skulle komma till honom som en befriare, den första bilen som startade på innergården och fritog honom från efternattens terror. Det var en pina att tvingas vakna i vargtimmen varje morgon och älta samma saker. Det kändes alltid som om han fördes mot ett stup utan att ha några krafter att sätta emot hur mycket han än försökte, en psykolog skulle säkert säga att han var rädd att tappa kontroll. Hans karriär som forskare var slut. Eller rättare sagt; någon karriär som forskare i biokemi hade han aldrig hunnit skaffa sig. Nästa år skulle anslagspengarna vara uppätna och han hade inget resultat att visa upp. Då återstod bara att städa ur labbet och gå till arbetsförmedlingen med svansen mellan benen. Men han hade försökt. Gud ska veta att biokemisten Joel Nylander försökt. Som alla entreprenörer hade han haft ett tydligt utstakat mål, han hade haft en revolutionerande idé, folk hade trott på honom och han hade fått tillräckligt med pengar för att utveckla sina hypoteser. Men det hade inte varit tillräckligt. Han hade inte haft turen på sin sida. Den lilla, sista kicken som en forskare måste ha infann sig aldrig. Andra gled förbi på sina meriter. Den munvige Olof Lahtinen hade fått fyrtio miljoner kronor för att undersöka om ishavslevande organismer i sin metabolism producerade ämnen som kunde bli läkemedel. Fyrtio miljoner skattefritt. För pengarna kunde Lahtinen och hans vänner kryssa omkring i Ishavet i fyra år och tråla efter plankton och andra grejer. Det spelade ingen roll om han återvände till Sverige med två tomma händer. Han behövde inte hitta någonting. Det var själva finessen med projektet. Hände ingenting kunde han ändå visa upp ett resultat; insikten om att mänskligheten inte kunde räkna med Ishavet som råvarubank för framtida läkemedel. Och råkade det fastna någonting nyttigt i trålen skulle den redan befintliga glorian över professor Olof Lahtinens kala hjässa skina ännu klarare. 24

19 Det var inte så att Joel Nylander motsatte sig Vetenskapsrådets öronmärkta generositet. Ishavsforskningen var säkert värd vartenda öre. Det var sättet Lahtinen kommit över anslaget på som kändes irriterande. Som många svenska toppforskare hade även Olof Lahtinen insett att det inte räckte med att bara vara en målmedveten vetenskapsman. En forskare måste också omge sig med ett nätverk av rätt personer. Dessutom gällde det att förse sig med personlig lyskraft, image som det hette om det gällde personer som sysslade med politik eller rock n roll. Grå gubbar i vita rockar göre sig icke besvär. Olof Lahtinen ägde en exhibitionistisk ådra som spelade honom i händerna inte minst förra sommaren då Sveriges Radio kom på att göra honom till sommarpratare. Ett par miljoner högsommarlediga svenskar hörde honom berätta om forskarsamfundets blygsamma strävan att bistå Vår Herre med Skapelsen; på den åttonde dagen kallade Vår Herre in några biokemister och biomedicinare för att diskutera validitet Kristna fundamentalister hade gått i taket och Lahtinen hade tacksamt kunnat behålla strålkastarljuset på sin egen person en stund till i insändarspalter och på DN Debatt. Förr adlade man märkesmän i detta land, tänkte Nylander. Nu gjorde man dem till sommarpratare. Själv hade Joel Nylander haft en minst sagt lika brilliant idé. I sin enkelhet var den lika genial som hjulaxeln; vem hade nytta av två ensamma hjul om där inte satt en axel som förenade dem? På Kungsholmens gymnasium, där han undervisat i biologi, hade de diskuterat graviditetstester. En elev hade frågat varför alla gravtester i handeln bara bekräftade eller dementerade att konceptionen ägt rum. Hon efterlyste en metod som även gav en exakt tidpunkt. En billig mätsticka som visade datum och klockslag för befruktningen skulle innebära betydligt större trygghet inte minst för den blivande modern, hade gymnasisten menat, inte minst i kontakterna med barnets far. Kvinnan kunde ha 25

20 haft samlag med flera män under samma ägglossningsperiod och en exakt tidpunkt skulle med ett pennstreck eliminera övriga kandidater till faderskapet. Ju mer Joel Nylander tänkte på vad hans sistaringare sagt desto tydligare såg han hennes idé kommersiellt utvecklingsbar. De vanliga gravtesterna med stickor som ändrade färg visade på förekomsten av ett nytt hormon i den blivande moderns urin. Det kemiska ämnet var ett kvitto på att hon väntade barn men inte hur länge hon gjort det. För att få fram den exakta tiden måste man gå vidare och även undersöka tillkomsten av andra hormoner som den gravida kroppen efter hand satte igång att producera. Lyckades han ordna en tidtabell för dem hade han också fixerat ögonblicket för konceptionen. Efter lite övertalning fick Nylander hyra in sig i ett labb på Malmvägen i Sollentuna. Från början gick försöken lysande. Hans två första testpersoner visade upp ett identiskt uppträdande. De gravida kvinnornas hormoner uppenbarade sig med samma tidsintervaller som två punktliga lokaltåg. Med sådana försöksresultat var det inga svårigheter att få ihop en ansökan om forskningsbidrag. Den akademiska världens favorituttryck Förr sökte jag sanningen, nu söker jag anslag gällde inte längre för honom. På rekordtid meddelade Sparbanksrörelsens Jubileumsfond att den beviljat filosofie doktor Joel Nylander sex miljoner kronor för en förstudie av nya testmetoder för fastställande av graviditet. En kö av hungriga doktorander anmälde sitt intresse för projektet. Bolaget Morula Global AB registrerades för att sköta kommande patentansökningar. Namnet hade Nylander tagit från latinet. Det syftade på celldelningen i ägget tre veckor efter befruktningen, då det nya livet gömdes i ett millimeterstort mullbär. Bilen startade utanför fönstret. Joel Nylander visste att klockan var fem. Den okände grannen var punktligare än tidningsbudet, som höll sig med en tidsgaffel mellan halv 26