C-UPPSATS. EU:s insolvensförordning och dess betydelse för svensk internationell konkursjurisdiktion. Wiveca Nordin. Luleå tekniska universitet

Transkript

1 C-UPPSATS 2007:053 EU:s insolvensförordning och dess betydelse för svensk internationell konkursjurisdiktion Wiveca Nordin Luleå tekniska universitet C-uppsats Rättsvetenskap Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2007:053 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--07/053--SE

2 Sammanfattning Dagens tilltagande internationalisering och utvidgning av europeiska gemenskapen har medfört en ökning av antalet konkurser och andra insolvensförfaranden med anknytning till utlandet. Detta leder till problem då många stater saknar lagstiftning som möjliggör en ändamålsenlig och effektiv förvaltning av internationella insolvensförfaranden. Den 31 maj 2002 trädde rådets förordning om insolvensförfaranden (insolvensförordningen) i kraft. Förordningen har som mål att säkra den inre marknadens goda funktion genom att effektivt och ändamålsenligt samordna de åtgärder som vidtas vid ett gränsöverskridande insolvensförfarande. Syftet med denna framställning är att försöka utröna vilken skillnad insolvensförordningen innebär gentemot tidigare svensk konkursjurisdiktion. Formellt sett medför insolvensförordningen en betydande skillnad mot den tidigare närmast oreglerade svenska konkursjurisdiktionen. Före insolvensförordningens tillkomst grundades den svenska konkursjurisdiktionen på analoga tolkningar av rättegångsbalkens 10 kap., medan insolvensförordningen innebär en direkt lagreglering. Trots detta blir skillnaden i praktiken inte så stor i och med att de universella och territoriella förfarandena fortfarande ser ut på ungefär samma sätt. Den största skillnaden utgörs av att erkännande och verkställighet i enlighet med insolvensförordningen sker per automatik samt att gränsöverskridande företagsrekonstruktioner nu uppmärksammats genom lagreglering. I

3 Innehåll 1. INLEDNING SYFTE AVGRÄNSNING METOD OCH DISPOSITION SVENSK INTERNATIONELL INSOLVENSRÄTT FÖRE INSOLVENSFÖRORDNINGEN INSOLVENSJURISDIKTION Domicilkonkurs Särkonkurs LAGVAL ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET DEN NORDISKA KONKURSKONVENTIONEN EU:S INSOLVENSFÖRORDNING FÖRORDNINGENS TILLKOMST HUVUDSAKLIGT INNEHÅLL Rättskällor Forum shopping TILLÄMPNINGSOMRÅDE INSOLVENSFÖRORDNINGENS KONKURSJURISDIKTION Huvudinsolvensförfarande Territoriella förfaranden LAGVAL ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET INSOLVENSFÖRORDNINGENS BETYDELSE FÖR SVERIGES DEL INSOLVENSJURISDIKTION Universellt förfarande Territoriellt förfarande Övriga insolvensförfaranden ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET LAG MED KOMPLETTERANDE BESTÄMMELSER TILL INSOLVENSFÖRORDNINGEN SLUTDISKUSSION...21 KÄLLFÖRTECKNING...23 II

4 1. Inledning Ett konkursförfarande innebär att en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis tar i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar. Förfarandets huvudsyfte är att undvika en kapplöpning mellan borgenärerna och att se till att den förlust som drabbar dem genom gäldenärens insolvens drabbar dem jämnt i proportion till deras respektive fordringar. Att uppnå detta syfte har emellertid visat sig svårt, inte minst när gäldenären har tillgångar i flera länder. Det grundläggande problemet inom den internationella insolvensrätten är att varje stats maktbefogenheter i princip är begränsade till statens eget territorium, medan ett välordnat insolvensförfarande förutsätter ett helhetsgrepp om gäldenärens ekonomiska situation utan hänsyn till de nationella gränserna. Insolvensförfaranden med komplicerade internationella förvecklingar tillhör inte domstolarnas vardag, men deras antal växer dock i takt med näringslivets internationalisering. Det äldsta dokumenterade insolvensfallet är den sk. Ammanati-affären år Ammanati var en bank i Republiken Pistoja i nuvarande Italien, som ägde både filialer och tillgångar utspridda över Europa i bl.a. Storbritannien, Tyskland och Frankrike. När banken blev insolvent flydde bankens ägare, och det fanns anledning att befara att de skulle försöka förfoga över tillgångarna. Även bankens borgenärer i de olika länderna försökte lägga beslag på de lokala tillgångarna. Denna kapplöpning låg inte i borgenärernas intresse med tanke på den oordnade likvidation som riskerades. En av borgenärerna råkade vara påven i Rom och påven själv ingrep för att organisera ett mer korrekt insolvensförfarande. Påvens territoriella makt var begränsad till påvestatens territorium, men den makt han åtnjöt i egenskap av kyrkans överhuvud var desto större. Genom utnyttjande av denna auktoritet kunde påven förbjuda både gäldenärer och borgenärer att förfoga över tillgångarna. Enligt påvens plan skulle förfarandet administreras av kyrkan som sedan skulle distribuera tillgångarna bland borgenärerna. Om det lyckades förtäljer inte historien, men Ammanati-affären visar att det fanns förutsättningar för ett effektivt insolvensförfarande med universell räckvidd, åtminstone inom det katolska trosområdet. 1 En klassisk angelägenhet som starkt förknippas med den internationella insolvensrätten är konflikten mellan principen om konkursens universalitet och principen om konkursens territorialitet. Enligt den sk. universalitetsprincipen bör konkursförfarandet alltid äga rum i ett enda land, exempelvis i det land där konkursgäldenären har sitt hemvist eller säte eller där förfarandet först inleddes. Alla gäldenärens tillgångar skall omfattas i konkursen, oavsett var de befinner sig. Vidare skall samtliga borgenärer, utan hänsyn till medborgarskap, hemvist eller fordrans geografiska ursprung delta i detta exklusiva förfarande. Man bör därefter i övriga stater avstå från att inleda parallella, konkurrerande insolvensförfaranden. I stället bör den omnämnda enda konkursens verkningar erkännas, så att där befintliga tillgångar tillerkänns den i konkurslandet tillsatte konkursförvaltaren, konkursgäldenären förlorar sin rådighet över dessa tillgångar och eventuella försök från enskilda borgenärers sida att genom specialexekutioner komma åt tillgångarna förhindras. För att universalitetsprincipen skall fungera förutsätts således ett visst samarbete mellan konkurslandets och tillgångslandets myndigheter. Enligt den sk. territorialprincipen, som är universalitetsprincipens motsats, skall en konkurs endast omfatta de tillgångar vilka befinner sig i konkurslandet. Principen medför dels att egendomsobjekt i andra länder oberoende av konkursbeslutet fritt kan disponeras av konkursgäldenären, dels att egendomen inte får dras in respektive återvinnas till konkursboet. 1 Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, 1 u., Norstedts juridik, Stockholm, 1997, s

5 Egendomen kan också bli föremål för specialexekutioner eller en parallellkonkurs i tillgångslandet. 2 Först 700 år efter Ammanati-affären togs det avgörande steget mot en slutgiltig samordning av den internationella insolvensrätten genom införandet av EU:s insolvensförordning. Världen är visserligen betydligt större än EU, men förordningen är ett steg i rätt riktning och det enda av dignitet som hänt inom den europeiska internationella insolvensrätten sedan Ammanatiaffären. Förordningen syftar till att ge medlemsländerna jurisdiktion vid gränsöverskridande insolvensförfaranden för att på det sättet säkerställa att konkursinstitutets syfte uppfylls. Insolvensförordningen har nu varit i kraft i närmare fem år och man kan fråga sig vilken betydelse förordningen haft för svensk del och på vilket sätt Sveriges internationella insolvensrätt har förändrats till följd av insolvensförordningen inträde? 2 Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s

6 1.1 Syfte Uppsatsens syfte är att översiktligt redogöra för insolvensförordningens funktion och tillämpningsområde och utifrån det försöka utröna vilken betydelse förordningen hittills har haft för Sveriges internationella konkursjurisdiktion Avgränsning Denna uppsats avgränsas till att behandla insolvensförordningen som gäller för alla kategorier av gäldenärer med undantag för försäkringsföretag och kreditinstitut. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag (försäkringsinsolvensdirektivet) samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (bankinsolvensdirektivet) behandlas därmed inte i denna uppsats. Även gällande reglering i svensk rätt som hänför sig till dessa direktiv kommer att uteslutas. Uppsatsen utreder den internationella insolvensrätten ur ett svenskt perspektiv, och utländsk lagstiftning berörs således inte Metod och disposition Denna uppsats är av deskriptiv karaktär och bygger på sedvanlig juridisk metod, med genomgång och analys av förordningstexten, aktuella ingresspunkter, vissa uttalanden i den förklarande rapporten samt rättspraxis. Jag har huvudsakligen utgått ifrån förarbetet till insolvensförordningen, den sk. rapporten, samt svenska förarbeten inför insolvensförordningens införande, främst departementspromemorian Europeisk insolvens. Den internationella insolvensrätten är emellertid ännu inte så utförligt behandlad i litteraturen, men till min hjälp har jag använt ledande författares verk. Mikael Mellqvist har författat den departementspromemoria som ligger till grund för den svenska lagen med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen, samt utformat en kommentar till insolvensförordningen. Jag har även haft stor nytta av Michael Bogdans insolvensrättsliga litteratur. Den rättspraxis som finns inom ämnet är väldigt begränsad, och ännu finns det inga svenska rättsfall som är prejudicerande. I brist på prejudikat har jag i belysande syfte istället använt mig av hovrättsdomar. Uppsatsen behandlar konkursjurisdiktionen utifrån den internationella privat- och processrättens tre huvudområden; domsrätt, lagval samt erkännande och verkställighet. Avsnitt två redogör översiktligt för den svenska internationella insolvensrätten före insolvensrättens inträde. Därefter beskrivs insolvensförordningen i avsnitt tre. Slutligen i avsnitt fyra jämförs Sveriges insolvensrätt före och efter insolvensförordningens ikraftträdande i syfte att utröna på vilket sätt insolvensförordningen förändrat den svenska internationella insolvensrätten. 3

7 2. Svensk internationell insolvensrätt före insolvensförordningen Med svensk internationell insolvensrätt avses den del av vår rättsordning som ägnar sig åt processuella och civilrättsliga frågor relaterade till obeståndsrätt som har anknytning till två eller flera rättsordningar. Liksom andra rättsordningars internationella insolvensrätt är den svenska internationella insolvensrätten ett tämligen outvecklat ämne. Traditionellt är den internationella insolvensrätten över lag uppbyggd med långt gående protektionistiska inslag. Staterna eftersträvar att dess egna insolvensförfaranden skall tillerkännas långt gående verkningar även utanför det egna landet, medan utländska insolvensförfaranden skall tillerkännas så få verkningar som möjligt i det egna landet. 3 Det är detta som utgör kärnan i den insolvensrättsliga problematiken. I detta avsnitt redogörs översiktligt för den svenska internationella insolvensrätten, och även den nordiska konkurskonventionen kommer att beröras då den även efter insolvensförordningens ikraftträdande fortfarande gäller i förhållande till vissa länder Insolvensjurisdiktion När det gäller insolvensjurisdiktion saknar svensk rätt helt lagfästa föreskrifter. Det gäller oavsett om man avser konkurs, företagsrekonstruktion eller skuldsanering. Det som finns någorlunda utvecklat är egentligen endast frågan om konkursjurisdiktion, men inte heller där finns lagfästa regler. Istället tillämpas de allmänna forumreglerna i rättegångsbalkens 10 kap. analogt. Om nu frågor om svensk konkursjurisdiktion är ett outvecklat område, är frågor rörande jurisdiktion vad gäller företagsrekonstruktion och skuldsanering än mer outvecklat. Eller rättare sagt, dessa ämnen finns knappt. Detta kan möjligen bero på att lagen om företagsrekonstruktion och skuldsaneringslagen är så pass nya inslag i den insolvensrättsliga strukturen. 4 Därigenom är det svårt att i det följande beskriva dessa områden mer ingående inom ramen för den internationella insolvensjurisdiktionen, utan det är enbart konkursjurisdiktion som kommer att behandlas Domicilkonkurs Ett konkursförfarande skall lämpligen kunna inledas i det land till vilket gäldenären i ekonomiskt avseende äger den starkaste anknytningen och därigenom har sin ekonomiska tyngdpunkt. Det kan dock vara förenat med vissa besvärligheter att fastställa denna tyngdpunkt i och med att en gäldenär kan ha sitt hemvist i ett land, sitt huvuddriftställe i ett annat land, merparten av sina tillgångar i ett tredje land osv. Mer konkreta anknytningsmoment är därför påkallat och dessa varierar något från land till land. Det kan röra sig om gäldenärens hemvist, säte, huvudkontor, registreringsort, den ort varifrån han förvaltar sina ekonomiska intressen osv. Det gemensamma draget hos alla dessa anknytningsfakta är att en gäldenär endast kan ha sådan anknytning till ett enda land, och alla konkurser som grundas på någon av dessa anknytningar sammanförs under beteckningen domicilkonkurser. 5 3 Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, 1 u., Norstedts juridik, Stockholm, 2002, s A.a., s Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s

8 En svensk domicilkonkurs kan sägas vara grundad på universalprincipen, i och med att en gäldenär skall kunna försättas i konkurs i Sverige med uteslutande av alla andra jurisdiktioner och omfatta all gäldenärens egendom varhelst i världen den befinner sig. 6 Konkursjurisdiktionen i Sverige var före insolvensförordningens tillkomst inte uttryckligen reglerad genom lagfästa domsrättsregler. Den svenska konkursjurisdiktionen härleddes istället genom analogi ur de interna forumbestämmelserna i rättegångsbalkens 10 kap., vilka i första hand är avsedda för att fördela behörigheten mellan olika svenska domstolar. Denna analogitolkning härrör från konkurslagens 2 kap. 1 1 st., enligt vilken konkursansökan skall göras hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som avser betalningsskyldighet i allmänhet. I en svensk domicilkonkurs används enligt 10 kap. 1 rättegångsbalken gäldenärens hemvist som anknytningsfakta. Således är gäldenärens hemvist i Sverige tillräckligt för svensk konkursjurisdiktion. Är gäldenären en juridisk person föreligger svensk domsrätt under förutsättning att styrelsen har sitt statutenliga säte i Sverige. I de fall en juridisk person saknar bestämt säte för styrelsen eller om det inte finns någon styrelse, föreligger svensk jurisdiktion om förvaltningen förs här i riket Särkonkurs För att konkursdomsrätt ska föreligga räcker det i många stater att gäldenären har en anknytning till landet som är svagare än den som krävs för domicilkonkurs. Att gäldenären äger tillgångar inom landet brukar i talrika länder vara tillräckligt. I motsats till domicilkonkurser rör det sig här om anknytningsmoment som inte lika klart återspeglar gäldenärens ekonomiska centralpunkt. Dessa förfaranden betecknas särkonkurser. 8 Medan domicilkonkurser kan sägas vara grundade på universalprincipen, har särkonkurser sitt ursprung i territorialprincipen varvid endast egendom som finns i Sverige omfattas. 9 En svensk särkonkurs grundas på förmögenhetsforum eller avtalsforum, vilket innebär att en konkurs kan inledas i Sverige om en gäldenär har egendom i landet eller här har åtagit sig en förpliktelse. 10 Vad först avser förmögenhetsforum anses konkurslagens 2 kap. 1 1 st., som hänvisar till det forum där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet, också hänvisa till rättegångsbalkens 10 kap. 3 1 st. där det föreskrivs att den, som inte äger känt hemvist inom riket, i tvist rörande betalningsskyldighet må sökas där honom tillhörig egendom finns. En analogisk tillämpning av denna forumregel resulterar i att en gäldenär som äger tillgångar i Sverige, är skyldig att inför svensk domstol svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet och att han följaktligen också är underkastad svensk konkursjurisdiktion. 11 När det gäller särkonkurser grundade på avtalsforum görs en analogisk tolkning av rättegångsbalkens 10 kap. 4, varav det framgår att den som här i riket ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, må i tvist därom sökas i Sverige även om han saknar hemvist respektive säte här SOU 1992:78, s Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s A.a., s Welamson, Lars & Mellqvist, Mikael, Konkurs, 10 u., Norstedts juridik, Stockholm, 2003, s Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s Se RH 1990:96 12 Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s

9 2.2. Lagval Bortser man från den nu införda insolvensförordningen kan man märka att frågan om lagval i internationella insolvensförfaranden nästan är helt oreglerad i svensk lag, och därutöver är den rättspraxis som finns väldigt sparsam. För att utröna vilket lands lag som skall tillämpas är man i stället hänvisad till de principer som formulerats i den juridiska doktrinen, principer som inte sällan är oprövade. 13 I enlighet med nyssnämnda principer beror lagvalet på vilken fråga som skall bedömas. På frågor rörande exempelvis huruvida ett visst rättssubjekt kan försättas i konkurs, vem som är behörig att ansöka om konkurs, vilka tillgångar som hör till konkursboet samt vilka befogenheter förvaltaren har, tillämpas alltid svensk lag. Andra frågor prövas enligt det lands lag som bestäms av allmänna svenska lagvalsregler, t.ex. frågan om en fordran är giltig, om ett avtal kan hävas och om en person har bättre rätt till viss egendom. Detsamma gäller för frågor rörande sådana rättsverkningar av konkursen som fyller andra syften än konkursinstitutet. 14 Till följd av det bristande materialet är det svårt att teckna en komplett bild av vad som gäller beträffande tillämplig lag i insolvenssituationer. Därmed får det antas att EU:s förordning om insolvensförfaranden medför en förändring till det bättre. Även om förordningen inte medför några större förändringar av rättsläget, innebär rättsakterna i vart fall att rättsläget blir klarare på flera punkter Erkännande och verkställighet När det gäller utländska konkurser kan det tyckas att Sverige borde erkänna att dessa har samma verkningar avseende gäldenärens egendom inom Sverige, som vi förväntar oss att utländska länder gör avseende gäldenärens tillgångar i deras land då konkursen inletts i Sverige. Den internationella insolvensrätten fungerar emellertid inte så. Tvärtom är det vanligt att stater har ambitionen att de konkurser som inleds i det egna landet ska få verkningar i andra länder samtidigt som de är obenägna att erkänna sådana verkningar av en utländsk konkurs. 16 Det är i princip upp till varje enskild stat att avgöra huruvida ett insolvensförfarande som inletts i Sverige skall erkännas och verkställas, och det är således svårt att beskriva vilken effekt svenska förfaranden har i andra länder. Verkningarna av utländska konkurser inom Sverige är däremot lättare att redogöra för. För att det överhuvudtaget skall bli frågan om att tillerkänna utländska förfaranden verkningar inom Sverige krävs att det är fråga om en domicilkonkurs som enligt konkurslandets lag gör anspråk på att omfatta egendom i Sverige. 17 Det vore orimligt att svensk rätt tillerkänner en konkurs mer omfattande verkningar i Sverige än vad konkursboet gör anspråk på enligt konkurslandets lag. Att inledningsstaten gör anspråk på att konkursen skall omfatta egendom utomlands är endast en förutsättning för att den utländska konkursen skall kunna få verkningar inom Sverige. Det innebär inte på något sätt att svensk lag erkänner alla verkningar som konkurslandets lag gör anspråk på utan tvärtom finns det omfattande inskränkningar. Erkännande av utländska förfaranden kan delas upp i två olika typer av verkningar och det är endast då konkursen medför båda verkningarna som det kallas fullt erkännande. Den första verkningen avgör huruvida konkursbeslutet hindrar att svenska borgenärer inleder en parallell konkurs eller begär utmätning i här belägen 13 Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s Ds 2002:59, s Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s Se Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s A.a., s

10 egendom, sk. hindersverkan. 18 Den svenska inställningen är i huvudsak att utländskt konkursbeslut ej medför hindersverkan i Sverige. 19 Nästa del av erkännandet handlar om huruvida gäldenären skall behålla förfoganderätt över här belägen egendom eller om konkursbeslutet medför sk. beslagsverkan. Att konkursbeslutet får beslagsverkan innebär att det kan läggas till grund för verkställighetsåtgärder i Sverige samt att gäldenärens egendom skall utlämnas till konkursboet. Liksom avseende hindersverkan är den svenska inställningen till utländska konkursers beslagsverkan mycket negativ, och som regel anses konkursbeslut utomlands ej innebära att gäldenären förlorar rådigheten över egendom belägen inom Sverige. 20 Det är oklart vilka verkningar utländska beslut om andra insolvensförfaranden än konkurs har i Sverige, men den allmänna utgångspunkten är att utländska avgöranden varken erkänns eller kan verkställas i Sverige om inte motsatsen föreskrivs i lag Den nordiska konkurskonventionen Den nordiska konkurskonventionen, vars fullständiga namn är Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående konkurs, antogs den 7 november 1933 efter nordiska överläggningar. Konventionen ratificerades av Sverige den 6 april 1934 och införlivades med svensk rätt genom lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge och genom lagen (1934:68) om verkan av konkurs som har inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge. Därefter har konventionstexten arbetats om och i förhållande till Danmark, Finland och Norge gäller numera lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. I förhållande till Island gäller emellertid fortfarande 1934 års lagar. 22 Sedan insolvensförordningen trädde ikraft ersätts den nordiska konkurskonventionen av förordningen i de frågor som både nordiska konkurskonventionen och insolvensförordningen behandlar, vilket kan utläsas ur artikel 44.1 j. Det är emellertid bara i förhållande till Finland som konventionen ersätts av förordningen. När det gäller förhållandet till Danmark, Island och Norge anger artikel 44.3a att förordningen inte är tillämplig i den utsträckning den är oförenlig med den nordiska konkurskonventionen. 23 Trots sitt medlemskap i EU omfattas Danmark inte av insolvensförordningen. 24 Svenska domstolar tillämpar inte direkt den Nordiska konkurskonventionens text utan använder sig av svenska författningar genom vilka konventionsreglerna transformeras och implementerats i svensk rätt. 25 Den nordiska konkurskonventionen reglerar inte frågan om domsrätt utan innehåller enbart bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Det är således fråga om en sk. enkel konvention. Några bestämmelser som tar sikte på att reglera vilket lands domstolar som har behörighet att inleda konkursförfarande återfinns därför inte i konventionstexten. Konventionen innehåller emellertid en indirekt domsrättsregel i artikel 13. Beslutas i fördragsslutande stat om konkurs beträffande fysisk person som saknar hemvist i den staten eller juridisk person som ej har sitt säte där, skall detta enligt artikel 13 anges i konkursbeslutet. Om så har skett äger konventionen inte tillämpning på konkursen, vilken 18 Se Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s Se a.a., s A.a., s Ds 2002:59, s Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s A.a., s Se ingresspunkt Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s

11 emellertid kan fortgå även om en domicilkonkurs senare inleds i annan fördragsslutande stat. Vidare innehåller konventionen lagvalsregler, varvid lex fori concursus ges ett relativt starkt företräde med undantag för frågor av sakrättslig karaktär och konkursens inverkan på konkursgäldenärens löpande avtal. Konventionen utgör dock inte någon harmonisering av de nordiska ländernas konkursrätt Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s samt Prop. 1980/81:35, s

12 3. EU:s insolvensförordning Situationen inom gemenskapen på det insolvensrättsliga området ur ett internationellt privaträttsligt perspektiv var före insolvensförordningens inträde föga uppmuntrande. Såväl interna lagvalskonflikter med skillnader i de nationella materiella reglerna, som internationella lagvalskonflikter med olika internationellt privaträttsliga lösningar var vanligt förekommande. Bristen på en gemensam rättslig ordning på internationell nivå kunde beträffande insolvens inte som inom kontraktsrätten kompenseras genom ett enskilt spontant samarbete. För att undvika att parterna förlade tvister till en viss stat eller överförde egendom från ett land till ett annat i ett försök att förbättra sin rättsliga ställning ( forum shopping ) krävdes ett institutionellt samarbete för att införa en gemensam rättsordning. Ett multilateralt samarbete krävdes för att möjliggöra en effektiv hantering av de ekonomiska svårigheter som drabbat enskilda personer och företag inom gemenskapen års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område behövde kompletteras genom ett regelverk som även omfattade insolvens Förordningens tillkomst Arbetet med att utforma en konvention som skulle reglera gränsöverskridande insolvensförfaranden påbörjades inom dåvarande EEC redan i början av 1960-talet. I det utkast till konvention 28 som framarbetades av en expertkommitté mellan åren 1963 och 1980, föreskrevs att domstolarna i den stat där gäldenären hade sin huvudsakliga verksamhet skulle ha exklusiv behörighet att förklara gäldenären i konkurs. Förfarandet skulle erkännas i de andra fördragsslutande staterna och vidare skulle parallellt pågående lokala förfaranden i dessa andra stater inte tillåtas. Därigenom gavs uttryck för att konventionen huvudsakligen skulle grundas på universalitetsprincipen, varvid endast ett förfarande fick pågå inom territoriet omfattande samtliga gäldenärens tillgångar oberoende av vart dessa fanns. Vid granskningen av utkastet kunde dock inte enighet uppnås och arbetet avbröts därför Avsaknaden av en konvention om insolvensförfaranden inom gemenskapen ansågs emellertid vara en allvarlig brist vad gäller den inre marknadens funktion. År 1989 förklarade sig EG:s justitieministrar beredda att åter börja förhandla om en konvention mellan medlemsstaterna i frågan, och en expertarbetsgrupp tillsattes som kunde börja arbeta år Tillsammans med Finland, Norge och Österrike deltog Sverige i arbetet från år 1993 först med observatörstatus och från år 1995 som medlem i EU/EG. 30 Arbetet resulterade i EU:s konkurskonvention som paraferades den 25 september 1995 och öppnades för undertecknande den 23 november Konkurskonventionen undertecknades av alla EU:s medlemsländer förutom Irland, Nederländerna och Storbritannien. Irland och Nederländerna undertecknade slutligen konventionen den 21 maj 1996, men Storbritannien vägrade att skriva under konventionen som en protest mot vissa importrestriktioner som införts rörande brittiskt kött pga. galna kosjukan. Därmed hade endast fjorton av de femton medlemsländerna skrivit under EU:s konkurskonvention när fristen för undertecknade gick ut den 23 maj Eftersom konventionen fordrade enighet mellan samtliga medlemsstater föll den. 31 Arbetet återupptogs i början av år 1999 på initiativ av Finland och Tyskland. En konvention var emellertid inte längre det korrekta rättsliga instrumentet för att lösa gränsöverskridande 27 FR Se Europeiska gemenskapernas bulletin, supplement 2/ Ds 2002:59, s Ds 2002:59 s ;Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s. 39. Se även FR 3 31 Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s

13 insolvensfrågor som en följd av att Maastrichtfördraget ersatts av Amsterdamfördraget som grundval för det EU-rättsliga samarbetet. Det gällde istället att komma överens om en förordning eller ett direktiv. Samtliga medlemsstater accepterade att förhandlingsresultatet avseende konventionen från 1995 i sak skulle ligga fast och att konventionstexten enbart i formellt hänseende skulle transformeras till en förordningstext. Förhandlingarna i rådet kunde på kort tid föras fram till att en gemensam ståndpunkt kunde antas i december Därefter yttrade sig Ekonomiska och sociala kommittén och Europaparlamentet över förslaget till förordning. Dessa yttranden föranledde dock inte några ändringar i den gemensamma ståndpunkten och insolvensförordningen kunde antas av rådet den 29 maj Från nämnda dag gäller förordningen i samtliga medlemsländer utom Danmark Huvudsakligt innehåll Insolvensförordningen syftar till att reglera gränsöverskridande frågor, och dess bestämmelser kan indelas i tre områden; 1) För det första regleras förutsättningarna för att inleda ett insolvensförfarande i någon av medlemsstaterna. 2) För det andra regleras verkningarna i övriga medlemsstater av att ett insolvensförfarande inleds i en stat. 3) För det tredje ställer förordningen upp ett antal lagvalsregler. 34 Denna reglering består av 33 ingresspunkter, fem kapitel om sammanlagt 47 artiklar samt tre bilagor. 35 Eftersom konventionstexten i formellt hänseende transformerades till en förordningstext gick arbetet med insolvensförordningen betydligt snabbare och principiellt överensstämmer insolvensförordningen med EU:s konkurskonvention. Det är därför rapporten, som är skriven som en kommentar till EU:s konkurskonvention, kan tillämpas även på insolvensförordningen. Den rättsliga grunden för förordningen är artikel 61c, 65 och 67.1 i EG-fördraget. Den utgör ett samarbete inom den första pelaren som syftar till att undanröja hindren för en väl fungerande inre marknad. Förordningen i sig är dock inte någon fullständig insolvenslag, utan syftar bara till att reglera gränsöverskridande frågor. Därmed sägs inget uttryckligen om hur de enskilda medlemsstaternas insolvensrätt i övrigt är eller bör vara utformad. Emellertid är det givet att förordningen indirekt utgår från att medlemsstaternas nationella rätt på området uppfyller tämligen höga krav vad gäller rättssäkerhet, förutsebarhet och organisation m.m. samt förmåga att möta de marknadsekonomiska rättsreglerna. 36 Det är också viktigt att notera att man vid arbetet med insolvensförordningen haft som utgångspunkt att det inte är möjligt att uppnå en harmonisering av medlemsstaternas insolvenslagstiftning. Till följd av skillnaderna i materiell rätt mellan staterna uttalas det i förordningens ingress att det knappast är möjligt att skapa ett enda allmängiltigt insolvensförfarande inom hela gemenskapen Ds 2002:59 s Ingresspunkt Mellqvist, Mikael, EU:s förordning om insolvensförfaranden en följetong i europeisk insolvensrätt del 1, Ny juridik 2000, nr 1, s Ds 2002:59, s Ds 2002:59, s Se ingresspunkt

14 Rättskällor Insolvensförordningens artiklar utgör bindande lagtext i medlemsländerna från den dag den träder i kraft. Förordningstexten är den främsta rättskällan i normhierarkin och har därför avgörande betydelse vid tillämpningen av förordningen. Övriga auktoritativa källor är i enlighet med doktrinen ingresspunkterna och den förklarande rapporten i nämnd ordning. 38 Ingressen med dess punkter utgör inte någon rättsregel utan tjänar endast till att motivera innehållet i regeln för att på så vis underlätta dess tolkning. En ingresspunkt kan aldrig åberopas för att göra undantag från de regler som anges i förordningen. 39 Ingressen har således inte ett lika starkt normativt värde som själva förordningstexten och om dessa två skulle stå i strid med varandra är det förordningstexten och inget annat som skall tillämpas. 40 Den förklarande rapporten (förkortad FR) är ett dokument som skrevs som förklaring till konventionsutkastet från Som ovan nämnts trädde aldrig den konventionen i kraft, men den är innehållsmässigt mycket lik insolvensförordningen varför den förklarande rapporten kan vara vägledande vid tolkningen av insolvensförordningen. Det är inte självklart att den förklarande rapporten ska ha statusen av rättskälla men mycket talar för att den får det i praktiken. 41 Vidare räknas praxis normalt som en av de vägledande rättskällorna men i nuläget saknas en stabil och enhetlig praxis på området för tillämpningen av insolvensförordningen. Den främsta anledningen är att de avgöranden som finns är för få till antalet, för spridda över rättsfrågorna samt att de i stor utsträckning inte har avgjorts av prejudicerande domstolar Forum shopping Ett av insolvensförordningens uttalade syften är att motverka illojal forum shopping. 43 Forum shopping sker inom flera olika internationella rättsområden och innebär att någon väljer det, för denne, mest förmånliga processlandet. Faktorer som bedöms vid ett sådant val kan exempelvis vara processkostnader, möjligheterna att få domen verkställd, förtroende för domstolens förfarande och inte minst lagvalet. Att forumshoppa behöver inte vara ett negativt och illojalt beteende utan kan tvärtom bidra till att den aktuella tvisten behandlas på ett för alla parter fördelaktigt sätt. Då det är fråga om insolvensrätt står det var och en fritt att etablera sig i visst land för att vid en eventuell insolvenssituation falla under den jurisdiktionen. I ett sådant fall är det knappast fråga om illojal forum shopping, eftersom borgenärerna är medvetna om vad som gäller vid en insolvenssituation och får då anpassa ränta eller krav på säkerhet efter situationen. Forum shopping blir negativ då gäldenären agerar illojalt genom att utnyttja forumreglerna i syfte att undanhålla egendom från borgenärernas berättigade krav och det är denna typ av forum shopping som bör försvåras Se Mellqvist, Mikael, Europeisk internationell insolvensjurisdiktion, SvJT 2005, s Jfr. C-162/97, punkt Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s Generaladvokat Jacobs förslag till avgörande i mål C-341/04, särskilt punkt 2 samt Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, 2002, s Se Mellqvist, Mikael, Europeisk internationell insolvensjurisdiktion, SvJT 2005, s Se ingresspunkt 4; Mellqvist, Mikael, Europeisk internationell insolvensjurisdiktion, SvJT 2005, s Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 u., Norstedts juridik, Stockholm, 2004, s

15 3.3. Tillämpningsområde Insolvensförordningen är i enlighet med artikel 1.1 tillämplig på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. I bilagorna A B som utgör en integrerad del av förordningen anges på vilka nationella förfaranden förordningen är tillämplig. 45 För svensk del omfattas konkurs och företagsrekonstruktion av insolvensförordningen. 46 Definitionen i artikel 1 är omfattande i syfte att inbegripa alla de förfaranden som enligt nationell rätt var att hänföra till insolvensförfaranden vid förordningens tillkomst. 47 Insolvensförordningen gäller alla kategorier av gäldenärer med undantag väsentligen för kreditinstitut och försäkringsföretag, vilket framgår av artikel 1.2. Dessa företag regleras istället i gränsöverskridande insolvenshänseende av två direktiv, nämligen försäkringsinsolvensdirektivet och bankinsolvensdirektivet. I övrigt utgörs en grundläggande förutsättning för insolvensförordningens tillämplighet av att gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom en EU-stats territorium. Det är därmed inte sagt att ett förfarande enbart omfattar egendom inom EU. En medlemsstats nationella rätt kan vara sådan att vissa nationella förfaranden gör anspråk på att omfatta egendom även utanför EU (jfr. svensk domicilkonkurs) Insolvensförordningens konkursjurisdiktion Frågan om vilket lands domstol som har behörighet att inleda ett insolvensförfarande är central i en reglering av insolvensförordningens slag. Insolvensförordningen innehåller i artikel 3 direkta domsrättsregler avseende medlemsstaternas internationella behörighet att inleda ett insolvensförfarande. Denna reglering tar inte ställning till den interna forumfrågan om lokalt kompetent nationell domstol inom det land som enligt artikel 3 äger internationell behörighet, utan avser endast sådana fall där gäldenären har sina huvudsakliga intressen inom en medlemsstat. Förordningen säger inget om gäldenärer vars huvudsakliga intressen befinner sig utanför gemenskapen, i exempelvis Ryssland eller USA. I dessa fall får varje medlemsstat fortsätta att tillämpa sina egna nationella domsrättsregler. 49 För regleringen av internationella insolvensförfarande har det genom förordningen skapats en modell som bygger på en kombination av de existerande principerna om universalism och territorialism, och förfarandena indelas således i huvudinsolvensförfaranden respektive territoriella förfaranden Huvudinsolvensförfarande Ett enhetligt och universellt insolvensförfarande för hela gemenskapen är fördelaktigt då det medför effektiva och förutsägbara förutsättningar för att kunna hantera insolvenssituationer med förgreningar till flera länder inom gemenskapen. Upprättandet av en sådan effektiv ordning är emellertid förenad med stora svårigheter, främst eftersom avsaknaden av en civilrättslig harmonisering inom den materiella insolvensrätten innebär hinder mot att låta universalitetsprincipen slå igenom fullt ut. 51 Den universella behörighetsbestämmelsen finns i artikel 3.1: 45 Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s Se Bilaga A 47 Ds 2002:59, s Ds 2002:59, Bogdan, Michael, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt, s Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s A.a. 12

16 Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas. Detta är huvudregeln som fastslår den internationella behörigheten inom EU. Ett insolvensförfarande som inleds i en medlemsstat med artikel 3.1 som grund kallas enligt insolvensförordningens terminologi för huvudinsolvensförfarande. Denna typ av förfarande kan endast inledas där de huvudsakliga intressena finns, vilket i sin tur bara kan vara en enda plats. Detta medför att ett gäldenärsföretag, oaktat att det bedriver verksamhet i många medlemsstater, inte kan ha sina huvudsakliga intressen i mer än en av medlemsländerna. 52 Denna typ av förfarande är enligt huvudregeln universella, och man kan därigenom märka att insolvensförordningen innebär ett starkt hävdande av universalitetsprincipen. 53 Vid bedömningen av platsen för de huvudsakliga intressena ger ingresspunkt 13 viss vägledning genom att uppställa ett sk. synbarhetskriterium; 54 Begreppet platsen där de huvudsakliga intressena finns bör motsvara den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje man. Det är följaktligen de för tredje man faktiskt synbara förhållanden som är avgörande vid bestämmande av platsen för de huvudsakliga intressena. Synbarhetskriteriet lades i ett hovrättsbeslut från 2003 till grund för bestämningen av gäldenärens huvudsakliga intressen. 55 Gäldenären hade i det aktuella fallet flyttat från Sverige och bosatt sig först i Danmark och därefter på ett antal olika adresser i Storbritannien. De bostadsadresser som gäldenären efter konkursansökningen uppgav visade sig dock vara boxadresser, och denna omständighet tillsammans med bl.a. det faktum att hans familj fortfarande bodde kvar i Sverige samt att gäldenären hade ett svenskt mobilnummer medförde att hovrätten bedömde att det inte var möjligt att utröna var gäldenären hade sitt hemvist. För att fastställa var gäldenärens huvudsakliga intressen fanns tillämpades i stället det i ingresspunkt 13 framställda synbarhetskriteriet. Det visade sig att gäldenären var registrerad som member i åtminstone fyra brittiska kommanditbolag av vilka han arbetade för ett. Samtliga bolag saknade kontor eller annat fast driftställe i Storbritannien och det bolag som gäldenären enligt egen utsago arbetade för hade sin verksamhet i Sverige och hade därtill varit part i tvister vid Lunds och Stockholms tingsrätter. Vidare hade gäldenären förekommit i svenska media som företrädare för det sistnämnda bolaget gällande dess näringsverksamhet i Sverige. Till följd av dessa omständigheter ansåg hovrätten att Sverige för tredje man måste ha framstått som det land där gäldenären hade sina huvudsakliga intressen, och att Sverige således uppfyllde de i artikel 3.1 uppställda rekvisiten för konkursjurisdiktion. I den förklarande rapporten anges anledningen till synbarhetskriteriet vara att insolvens är en risk som kan förutses och att det således är viktigt att den internationella behörigheten knyts till en plats som är känd av gäldenärens presumtiva borgenärer, vilket underlättar möjligheten att beräkna de rättsliga riskerna en insolvens skulle kunna medföra. Syftet med att använda termen intressen är att kunna inkludera fysiska personers allmänna ekonomiska aktiviteter och inte bara kommersiella, industriella eller professionella ekonomiska aktiviteter. Termen 52 Ds 2002:59, s ; Jfr. ingresspunkt Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensfördning m.m. : en kommentar, s Mellqvist, Mikael, Europeisk internationell insolvensjurisdiktion, SvJT 2005, s Se Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut i mål Ö

17 huvudsakliga tjänar som urvalskriterium när intressena omfattar gränsöverskridande verksamheter. När det gäller bolag och andra juridiska personer presumeras platsen för de huvudsakliga intressena vara sätet, om inte annat visas. 56 En liknande presumtion saknas för fysiska personer Territoriella förfaranden I förordningen öppnas emellertid en möjlighet att jämte ett huvudinsolvensförfarande inleda territoriellt begränsade förfaranden i en stat där gäldenären har ett driftställe. Denna reglering återfinns i artikel 3.2.; När platsen där en gäldenärs huvudsakliga intressen finns befinner sig inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den senare medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom denna medlemsstats territorium. Med driftställe avses enligt artikel 2 h, en verksamhetsplats där gäldenären annat än tillfälligt idkar ekonomisk verksamhet. 57 Driftställe används som ett kompletterande anknytningsfaktum avseende en viss medlemsstat när de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat. 58 Driftställe är alltså inte helt och hållet något självständigt anknytningsfaktum utan det uppställs ett sk. dubbelt anknytningskrav, nämligen att de huvudsakliga intressena och driftstället finns inom gemenskapen dock inte i samma medlemsstat. Ett insolvensförfarande som inleds med driftställe som grund begränsar den universella princip som förordningen bygger på. Förfarandet blir territoriellt begränsat till att endast omfatta de tillgångar som finns i den berörda medlemsstaten. Syftet med ett territoriellt begränsat förfarande är att skydda intressen av olika slag i medlemsstaten. Territoriella förfaranden kan antingen vara självständiga, vilket innebär att något huvudinsolvensförfarande inte pågår, eller sekundära varvid ett huvudinsolvensförfarande äger rum samtidigt. Inleds ett sekundärförfarande vid sidan av ett huvudinsolvensförfarande innehåller förordningen regler för samordning av förfarandena, varvid sekundärförfarandet genom tvingande reglering underordnas huvudinsolvensförfarandet. 59 Begreppet driftställe skall, enligt den förklarande rapporten, tolkas självständigt och brett och därigenom blir begreppet även svårtillämpat. Orsaken till den vida definitionen redogörs i den förklarande rapporten, och det bör nämnas att artikel 3.2 var den då mest omdiskuterade i konventionen. 60 Att begreppet är självständigt innebär att det skall tolkas autonomt inom ramen för förordningen, och att man inte skall fästa vikt vid hur begreppet eller liknande begrepp används och tillämpas inom ramen för andra rättsliga instrument. 61 En av de viktigaste skillnaderna mellan huvudinsolvensförfaranden och territoriella förfaranden är således att huvudinsolvensförfarande innefattar all egendom i hela gemenskapen medan de territoriella förfarandena endast omfattar egendomen i landet förfarandet inleds i. 62 Därför är det mycket viktigt att veta till vilken av ovanstående kategorier ett insolvensförfarande hör. Då någon klar avgränsning mellan de olika förfarandena inte finns i förordningstexten, har man tidigare fått härleda 56 FR Prop. 2005/06:37 s Mellqvist, Mikael, Europeisk internationell insolvensjurisdiktion, SvJT 2005, s Se ingresspunkt 12 och FR 70. Se även Mellqvist, Mikael, EU:s insolvensförordning m.m. s FR Mellqvist, Mikael, Europeisk internationell insolvensjurisdiktion, SvJT 2005, s Jfr. FR

18 huvudinsolvensförfarandets egendomsomfattning ur stadgandet i artikel 3.2 in fine om det territoriella förfarandets omfattning é contrario. Nu finns emellertid denna avgränsning definierad i 2 lag (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen. Av denna paragraf framgår att en ansökan om konkurs skall anses avse ett förfarande enligt artikel 3.1 insolvensförordningen (huvudinsolvensförfarande), om det inte anges att den avser ett förfarande enligt artikel 3.2 insolvensförordningen (territoriellt begränsat förfarande). I en konkursansökan prövas således behörigheten enligt artikel 3.1 såvida det inte i ansökan framgår att det är ett territoriellt förfarande som avses Lagval I syfte att uppnå önskemålet om förutsebarhet och trygghet för dem som agerar på en fri marknad är det nödvändigt med rättslig stabilitet. En effektiv insolvenshantering kräver också att det råder klarhet i vad som skall gälla i händelse av insolvens för någon av marknadens aktörer. En viktig beståndsdel i insolvensförordningen utgörs därför av lagvalsbestämmelser. Insolvensförordningens huvudsakliga lagvalsregel återfinns i artikel 4. Den princip som formuleras i artikel 4.1 är att lex fori concursus, dvs. lagen i den medlemsstat där insolvensförfarandet inleds, gäller i alla de fall inte annat föreskrivs i förordningen. Principen innebär att det i de fall förordningen är tillämplig helt saknas utrymme för att nationellt föreskriva att någon annan rättsordning än lex fori concursus skall tillämpas. Lex fori concursus får endast frångås i de fall där det är berättigat enligt förordningens undantagsbestämmelser. I förekommande fall tillämpas förordningen också framför andra internationella instrument som exempelvis 1980 års Romkonvention avseende tillämplig lag i avtalsförhållanden. Detta kan uttryckas som att förordningen utgör lex specialis i insolvensrättsliga sammanhang i förhållande till Romkonventionen som utgör lex generalis beträffande avtalsrättsliga förpliktelser. 63 Den allmänna principen i artikel 4 innebär dock inte att hänvisningen till lex fori concursus bestämmer lagvalet utan medför endast att lex fori concursus gäller i sak. 64 I de fall nationell rätt innehåller en kollisionsnorm som pekar ut en annan rättsordning än lex fori concursus, sätts den normen åt sidan av förordningen. Vidare gäller insolvensförordningens lagvalsregler i alla slags förfaranden enligt förordningen och är således fullt ut tillämpliga när det gäller såväl huvudinsolvensförfaranden som självständiga och sekundärt territoriellt begränsade förfaranden. 65 Av artikel 4.2 framgår vidare att lex fori concursus skall bestämma förutsättningarna för förfarandet från början till slut samt vara avgörande för insolvensförfarandets samtliga verkningar, vilket även föreskrivits i rapporten. 66 Inledningsstatens lag skall vara gällande såvida inte något av de föreskrivna undantagen i artikel 5-15 föreligger. 67 Undantagsbestämmelserna syftar huvudsakligen till att i rättssäkerhetens, omsättningens och kreditväsendets intresse skydda legitima borgenärs- och tredjemansförväntningar, knutna till en annan rättsordning än inledningsstatens Erkännande och verkställighet I artikel 16 stadgas att varje beslut om att inleda ett insolvensförfarande i en medlemsstat som har behörighet enligt artikel 3, skall erkännas i alla andra medlemsstater från den tidpunkt då beslutet har verkan i inledningsstaten. Såväl huvudinsolvensförfaranden öppnade i enlighet med artikel 3.1 som territoriella förfaranden enligt artikel 3.2 omfattas av denna bestämmelse. 63 Ds 2002:59, s Se FR FR 89 samt Ds 2002:59, s Se FR 17 och FR FR