Statsystemet inte avskaffat

Transkript

1

2 Årgång 19 Redaktionens adress Ivar Lo c/o Robert Janson, Svartlösavägen Älvsjö. Tel Mobil Hemsida: Epost: Redaktör Robert Janson, redaktionsråd Ivar Lo sällskapets styrelse Omslagsbilden: Ivar Lo-Johansson vid tiden för utgivningen av Godnatt, jord 1933 Statsystemet inte avskaffat Det har passerat 75 år sedan statarnas revansch inleddes i Sverige. Det kunde verka som en tanke men var en historisk slump att tre av varandra oberoende författare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård samtidigt kommer sig för med att skriva romaner om det ämne som de alla tre levat i eller så nära. Alla med utgivningsår 1933 Godnatt, Jord, Kvinnor och Äppelträd och En natt i juli.för ett par år sedan var undertecknad bjuden att tala om ämnet statsystemet och Ivar Lo på Åkerö Herrgård i Sörmland. I en fullpackad slottssal hade man inbjudit folk i trakten att komma och lyssna. Anledningen var att godsets ägare låtit rusta och renovera en gammal statarkåk. Låt vara till oigenkännlighet. Mycket modernt.. Som avslutning passade jag på att säga att statsystemet inte alls var avskaffat och kanske att någon satte i halsen i tron om att detta förhatliga slaveriliknade system en gång för alla förpassats på soptippen.ja, systemet med att avlöna kunniga lantarbetare i natura i Sverige, är förvisso borta sedan 1945, men eftersom vi lever globalt och äter mat från världens alla hörn, har vi alla ett moraliskt ansvar för hur de människor som producerar denna mat arbetar under för villkor. Hundratals miljoner lever under statsystem. Utan rättvisa löner, mänskliga rättigheter, frihet och en anständig miljö. Allt detta som våra arbetarförfattare brann för. Ivar Lo-sällskapet är inget mossigt sällskap som enbart hyllar en för snart 20 år sedan avliden författare. Vi värnar också om humanism, solidaritet och social rättvisa i världen. 2 Robert Janson

3 Ivar Lo på land och till sjöss På Ålands hav God mat, musik, litteratur, teater på Ålands hav med destination Åbo. Årets resa i arrangemang av Bild Jonas Jonzon tidningen Vi och DELS de litterära sällskapens samarbetsnämnd blev en succé. Närmare 600 resenärer mer än dubbelt så många som på premiären 2007 tillbringade ett fantastiskt dygn tillsammans på fartyget "Silja Galaxy". Sju litterära sällskap med artister som Lill Lindfors och Maria Lindström bjöd på förstklassig underhållning och väckte åter till liv några av Sveriges främsta författare. Ann Smith och Margareta Wersäll från Ivar Lo-sällskapet berättade om arbetarförfattarens starka frihetslängtan, hans stora kärlek Maria, och funderade över varför han aldrig gifte sig. Vid Mariatorget I oktober berättade Dan Mellin om Ivar Los liv och verk i St Pauls bokhandel vid Mariatorget i Stockholm. I bokhandeln pågick en utställning kallad Statare och statarliv. Bokhandeln var närmast klädd i arbetarlitteratur, till största delen förstås Ivar Los böcker. Konstnärer hade bidragit med motiv från epoken. Cirka 30 personer lyssnade på föreläsningen som pågick i ett par timmar. Under hösten förelästes också under ett par timmar om Ivar Lo inför ett 60-tal personer i ABFhuset i Stockholm. Bilder visades också ur Ragnar Oldbergs bildbiografi. Ivar Lo sällskapet säljer titlar av Ivar Lo. Kontakta oss får vi se om vi har dem. Mejla r.janson@telia.com eller ring Bo Erlandsson

4 Lars Furuland minns sina dagsverken Lars Furuland den nu 80-årige genuine folkbildaren, och en av Ivar Lo-Johanssons närmaste vänner, har kommit med ännu en bok Mina dagsverken. Minnen från folkhögskolor, folkbildningsarbete, universitetsliv och möten med arbetarförfattare (förlaget LaGun.) Det är ingen vanlig akademisk avhandling utan helt enkelt hans memoarer. Om författare han mött under sina 60 år som litteraturforskare. Intresset för folkrörelserna och litteraturen föddes när han växte upp på Malungs folkhögskola där hans pappa Gunnar var rektor. Den förste författare han intresserade sig för var Gustav Hedenvind- Eriksson, men så småningom kom Lars in på den månghundratusenhövdade gruppen statarna och hur de skildrats från slutet av 1700-talet till början av 1900-talet. Och genom statarna kom Furuland att skriva om Ivar Lo med bland annat boken Statarnas ombudsman i dikten. Genom att resa runt och hålla föredrag som en traditionell folkbildare med en portfölj sprängfylld av böcker har han stått eller suttit rakt upp och ner och talat om sin passion för arbetarlitteraturen inför fyllda lokaler med hänförda lyssnare. Han har berättat om folkhögskolan och bibliotekens viktiga betydelse för folkbildningen och för framväxten av nya författare. Exemplen är många, det är inte bara våra 30-talsförfattare utan också de unga i vår tid. Han har också påvisat de tekniska uppfinningarna som elektriciteten som inneburit en kulturrevolution. Så tänd läslampan och läs Lars Furulands böcker! 4 Robert Janson

5 Den okända från Seine Den okända från Seine".Ivar Los novell med samma namn är en diskussion han för kring om detta är en mask av en död eller en konstnärs verk. Om henne kan man läsa mer i Ivar Lo-Johanssons Passionerna 1968 och och i den postumt utgivna romanen Blå Jungfrun Ivar Lo-sällskapet kan nu erbjuda en mycket exlusiv kopia av denna gipsskulptur för endast 1000 kr. Hör av er! r.janson@telia.com Beställ Statarnas ombudsman i dikten om Ivar Lo-Johansson av Lars Furuland ur en exklusiv restupplaga 100 kr st Ivar Lo-sällskapet Box Stockholm eller e-posta till r.janson@telia.com Namn... Adress... Postnummer och ort... 5

6 Ivar Lo lever i offentligheten av Lars Furuland Vid 80 års ålder skriver jag, Lars Furuland, ner mina memoarer som utges i februari Mitt liv har varit ovanligt händelserikt och till det har Ivar Lo-Johansson i högsta grad bidragit. Redan på 1950-talet lärde jag känna honom sedan jag beslutat mig för att utreda statsystemets framväxt i Sverige. Jag växte upp på en folkhögskola en spännande miljö under talets beredskapsår, då motståndsmän från Norge, som stred mot nazismen, sökte sig till skolan i Malung, där min far var rektor och en välkänd antinazist. Jag fick från 1948 tillfälle att studera i Uppsala och valde från första stund att ägna mig åt arbetardikten, först skogsarbetarskildraren Gustav Hedenvind-Eriksson och sedan statarförfattarna, främst Ivar Lo-Johansson. Till den svenska folkhögskolans hundraårsjubileum 1968 undersökte jag utförligt folkhögskolans betydelse för arbetardikten i Sverige och det var när jag publicerade en artikel om den unge Ivars tid på Västerhaninge som han tog kontakt med mig och vår nästan femtioåriga vänskap inleddes. Ivar Lo reste upp till min doktorsdisputation på senvåren Han var också hedersgäst jämte Jan Fridegård när vi firade avhandlingen Statarna i litteraturen. En studie i svensk dikt och samhällsdebatt (1962) vid en middag på Värmlands nation. De akademiska traditionerna var fortfarande stränga. Både jag och mina opponenter bar frack under disputationen och på samma sätt förväntades gästerna vid kvällens festmiddag vara klädda. Men Fridegård valde att komma i sin bästa mörka kostym, medan Ivar förklarade att en stataravhandling var en så viktig sak, att han ville tacka mig genom att hyra sig en frack! Det ämne jag valt för avhandlingen infattade tiden från statsystemets framväxt i Mälardalen under slutet av 1700-talet ända till den tidiga arbetardikten. Jag fick rum med uppväxtför- 6

7 hållandena för Ivar Lo, Fridegård och Moa Martinson. Men det fanns mycket mer att säga om statarskolan (som aldrig var någon regelrätt litterär skola utan bara ett likartat miljöval hos tre högt begåvade diktare). Jag skrev alltså en särskild bok om Ivar Lo med titeln Statarnas ombudsman i dikten (1976). Och jag fick en duktig elev i Margareta Wersäll som specialstuderade Ivar Los åldringsvårdskampanj och nu snart utger studien Kärleksskugga om Ivar Lo och hans förhållande till kvinnor. Att arbetet med författarskapet var Ivars stora lidelse antyder ju redan Wersälls boktitel kunde jag äntligen samla och bearbeta mina spridda studier av arbetarförfattarna till den första större handboken i ämnet: Svensk arbetarlitteratur. Verket är på drygt 550 sidor och jag gläder mig åt att min efterträdare Johan Svedjedal på den litteratursociologiska professuren i Uppsala kunde bidra med en undersökning av de tidiga svenska vänsterförlagen. Jag svarar för ungefär två tredjedelar av boken dvs. samtliga författarporträtt. Det har, som inledningsvis nämndes, förunnats mig att i åttioårsåldern få teckna ner mina memoarer under titeln Mina dagsverken. Minnen från folkhögskolor, folkbildningsarbete, universitetsliv och möten med arbetarförfattare (förlaget LaGun, Stockholm, 2009). I slutkapitlet Möten med kulturbärare skriver jag förstås både om Ivar Lo-Johansson och Jan Fridegård och om ett femtontal andra författare och folkbildare fram till och med Elsie Johansson. Men perspektivet är nu ett annat än i min handbok. Eller som Ivar Lo skrev i Pubertet : Solen står på ett annat ställe... MINA DAGSVERKEN kan beställas från Ivar Lo-sällskapet Box Stockholm till ett rabatterat pris 200 kr (ord. 280:-) eller mejla på r.janson@telia.com 7

8 Statarskolan 75 år Statarmyten När statarna burit ned oken till sjön de kastade oken i vattnet och log. Så stod de på stranden med piska och töm, med piskorna våldsamt på vattnet de slog. De sade: Nu plågar vi själva ändå, nu är vi den starkaste utav oss två! Ni vågor, som går här som oxar för tross, ser ni väl nu vem är starkast av oss? Men så blev de trötta och gick utan ett ord och försvann som de kommit bland oxar och jord. Ivar Lo-Johansson I höstas 2008, firade den så kallade statarskolan 75-årsjubileum. Det gjordes bland annat på Statarmuséet i Torup Skåne. Ivar Losällskapet, Moas vänner och Jan Fridegård-sällskapet var med, Professor emeritus Lars Furuland talade om epoken Statarskolan som den kallades. Det var 1933 som tre romaner i genren publicerades: Ivar Lo- Johanssons självbiografiska Godnatt, jord, Jan Fridegårds En natt i juli som utspelar sig under den uppländska skörde-strejken 1925, samt Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Alla tre författarna hade sina rötter i statsystemet och deras böcker hjälpte till att kasta ljus över statarnas utsatta situation och påskynda avskaffandet av det närmast livegna systemet, som var stadfäst i avtal. Statarskolan var från början en term som skapades i tidningar av kåsörer och versmakare och avsåg svensk arbetardiktning. Termen var i det närmaste ett öknamn tills Ivar Lo själv tog upp den i sin programuppsats Statarskolan i litteraturen som publicerades I uppsatsen beskriver han den nya skolan så här: Med statarskolan i svensk litteratur menas att med statarna har en ny botten infogats i den svenska skönlitteraturen. Till detta har fogats en ny stil, som om allt är rätt uppkommer i och med att en ny miljö får röst. 8

9 Till detta kommer att ett nytt begrepp om kollektivet införts i svensk diktning I den långa utläggning som följer tar han upp att den nya stilen omfattar realistiska skildringar med massan, hellre än individen som tema och bryter mot den romantiska herrgårds-traditionen med dess sjöar och lusthus. Statarskolans författare var specialister på ämnet och miljön eftersom de själva har upplevt den. Statsystemets historia I cirka 200 år arbetade statare på svenska gods och bondgårdar i syd- och mellansverige. Termen statare är ett 1800-talsord och avsåg en dräng på stat. Han skrev på ett kontrakt som innebar arbetsplikt mot statlön; naturaförmåner i form av spannmål och utsäde, sill, mjölk, salt, kött, fläsk och en obetydlig summa pengar. Staten varierade lite från plats till plats och kunde även omfatta ved, stövlar och sängkläder. Bostad ingick alltid. En förutsättning för anställning var att hustrun kunde mjölka vid behov. Det behovet fanns nästan alltid och kvinnorna fick mjölka upp till 25 kor var, två gånger om dagen. Förutom godsägarens krav på mjölkningen förväntade mannen att hustrun skulle sköta hemmet och barnen, laga mat, tvätta, baka, ta in ved, hålla vägglössen borta och mycket mer. 9

10 Så många som en halv miljon män, kvinnor och barn beräknas ha omfattats av statsystemet vid 1800-talets början. Bostäderna var ofta usla, maten av dålig kvalitet och när kontraktet gick ut på hösten flyttade många statarfamiljer. Flytten markerade en av de få rättigheter de hade och höll hoppet om en drägligare tillvaro på ett annat gods eller gård uppe. Några lyckades förverkliga många statares dröm att bli torpare, men statarnas barn blev vanligtvis nästa generations statare. Även om statarna var nästan rättslösa var misstänksamheten mot fackföreningar stor. De som anslöt sig hade svårt att få anställning, men på 1930-talet stärktes lantarbetarrörelsen och en rad reformer som semester, vräkningsskydd och förhandlingsrätt genomfördes. Svenska Lantarbetareförbundet och arbetsgivarparten SLA lyckades 1944 enas om en övergång från stat till kontantlön i avtalet som gällde från oktober 1945 vilket markerade slutet på flerhundraåriga närmast livegenskapliga systemet. Stataren blev en fri lantarbetare med kontantlön vilket inte alltid statarnas hustrur uppskattade. Trots allt elände fanns ju ändå maten att tillgå som inte behövde inhandlas. Det var också en slags trygghet. En epok var till ända och en ny tid var inledd som ledde fram till att statare småningom en modern jordbrukstekniker. Robert Janson 10

11 Godnatt, jord en skymf mot lantarbetarkåren Ivar Lo-Johanssons roman Godnatt, jord 1933 trycktes några år senare som följetong i tidningen Lantarbetaren för att alla förbundets medlemmar skulle få möjlighet att läsa den. Romanen fick ett blandat mottagande hos de närmast berörda. Följande brev är ett av många som sändes till tidningen Lantarbetaren i juni 1938 från Svenska Lantarbetareförbundets fackliga avdelning i Knivsta, strax norr om Stockholm. Ivar Los skildring sågs av somliga som mycket utlämnande, realistisk och frispråkig. Undertecknad var tidningens redaktör under åren december 1986 till och med dess nedläggning Robert Janson Alsike Vassunda avd 293 av Svenska Lantarbetareförbundet har vid möte lördagen den 18 juni beslutat att till förbundet avge en enhällig och bestämd protest emot att författaren Ivar Lo- Johanssons roman Godnatt, jord, införes som följetong i tidningen Lantarbetaren. Vår tidning bör upplåta sina spalter för mer uppbyggliga ämnen än dylika sentimentala fantasimålningar av de s.k. statarnas levnadsförhållanden. Romanen ifråga avser enligt vår mening endast att i andras folkgruppers ögon ytterligare nedsätta vårt anseende som människor. Vi lantarbetare intresserar oss inte för och känner oss ej heller tilltalade av att man slår mynt av vårt nödläge eller att man river fram i dagsljuset sekelgamla ruttenheter inom statarlivet. Romanen är, anser vi, en skymf mot hela den svenska lantarbetarekåren. Och det finns verkligen en gräns för vår tolerans. Enligt uppdrag J A Jonsson 11

12 Ivar Lo och kvinnor i liv och verk av Margareta Wersäll I årsskriften för 2008 skrev red. Robert Janson om mitt då pågående projekt, en bok om Ivar Lo och kvinnor i hans liv och dikt. Boken är nu klar och kommer att ges ut i januari 2010 av Bokförlaget Natur & Kultur. Den har titeln Kärleksskugga. Ivar Lo-Johansson och kvinnor i hans liv och verk. Titeln syftar på att författarens kärleksrelationer aldrig tilläts skjuta undan det litterära skapandet. Ivar Lo hade en rad relationer, men förr eller senare kom känslorna att duka under för det alltid pågående, idoga författandet och skuggorna föll allt tätare över den tidigare kärleken. Författarens livsverk, det litterära skapandet stod alltid i fokus, samtidigt som Ivar Lo rent personligen med åren blev alltmer beroende av att leva i sina invanda författarrutiner. Med åren kom även de två rummen på Bastugatan 21 att bli hans hem på jorden, som han skriver i ett av sina sista brev. Den direkta orsaken till att jag kommit att skriva boken, är att Ivar Los mångåriga brevvän Gun Vinberg år 2006 skänkte över 100 brev från författaren till Ivar Lo-sällskapet. Gun Vinberg hade några år en kärleksrelation med författaren, vilken sedan övergick till att bli vad jag i boken kallar en kärleksfull vänskap. Under åren 1970 och fram till Ivar Los död, skrev Gun Vinberg å sin sida över 700 brev till honom, vilka nu ingår i Ivar Lo-Johanssons brevsamling på Uppsala Universitetsbiblioteks handskriftsavdelning. Här fann jag även brev från ett antal kvinnor som Ivar Lo haft kärleksförbindelser med, bland annat från Maria Nordberg (förebild för Måna i Måna är död), från författarna Sara Lidman och Ann Smith och från friherrinnan Ingrid Stiernblad (förebild för Pingvin i Lyckan). Om sin relation med Sara Lidman berättar Ivar Lo fiktivt i romanen Blå Jungfrun. För att en skribent fritt ska få använda ett sådant brevmaterial, måste brevskrivaren ha varit död i 70 år. Så är inte fallet med någon 12

13 av dessa brevskrivare, vilket betyder att den som vill använda breven för publikation, måste få tillstånd av efterlevande släktingar. Det stora bekymret var att finna släkt till Maria Nordberg, eftersom ingen nu levande släkting finns i hennes egen Poeten Ann Smith vid tiden när hon träffade Ivar Lo familjegren. Utomordentlig hjälp fick jag då av en av Ivar Lo-sällskapets verkligt kunniga personer, som idogt på egen hand forskar kring Ivar Los författarskap, nämligen Per-Arne Wisén. Han ryckte in och släktforskade, och fann då en sidogren till Maria Nordbergs egen familj, vars medlemmar gav sitt tillstånd att använda Marias brev. Det har även varit till ovärderlig hjälp att Ann Smith helhjärtat ställt upp både för intervjuer och med att låna ut intressant material. Ett av syftena med boken är att visa upp en del mer okända sidor av Ivar Lo-Johanssons personlighet, vilket jag hoppas ska bredda bilden av honom. Många läsare ser honom kanske främst som den allvarlige arbetarförfattaren, som åstadkom så genomgripande samhällsförändringar med sina verk. Denna bild är naturligtvis helt riktig, men det fanns även en ljus, kärleksfull och jag skulle nästan vilja säga lekfull sida hos honom, som kanske inte kommit fram så väl tidigare. Han måste i sina kärleksrelationer balansera av dessa olika personlighetsdrag, vilket förstås komplicerade tillvaron både för honom själv och hans kvinnor. Men i grunden fanns inget val. Skapandet var nödvändigt och tilläts aldrig att stå tillbaka för kärleken. 13

14 I NYTRYCK Framtidens löje Novell av Ivar Lo-Johansson Tidigare publicerad i veckotidningen Idun 1930 Tack till Per-Arne Wisén som varit behjälplig med att ta fram texten Det hade burits ner en låda från vinden och barnen hade halvt olovligt tagit sig för att rota i den medan föräldrarna pratade. Det var unga föräldrar och tioårs, kvickögda barn. Innehållet i lådan öppnade en ny värld för dem, en värld som för föräldrarna redan hunnit bli gammal. Det kom upp en konsthistoria från mannens studietid och en del småsaker från hustruns studietid och en del småsaker från hustruns flickår. I boken syntes katedralen i Rouen, man så den kända reproduktionen av Sokrates huvud och några andra illustrationer som bruka få valsa runt i all världens konsthistorier. En avbildning av Afrodite, den på Museo Nazionale i Rom låg just uppslagen och pojken kommenterade bilden under det att flickan lätt opponerade. Ingendera fann dock Afrodites kropp särskilt märkvärdig. För katedralen i Rouen hade de bara en hastig blick till övers. Systern tyckte dock efteråt att den liknade en tårta. Medan de gingo djupare i ner i packlåren hittade de en nedsmutsad studentmössa och de hittade obrända brev, som de dock inte tordes läsa. Plötsligt funno de en liten dyrgrip och blevo intresserade. Det var en berlock som sprang upp med en knall och visade ett mansporträtt. Men det var inte fadern. Låt bli barn, sa modern hastigt och slängde spöket åter till skuggorna. Vill ni inte vara snälla så får ni gå och lägga er. Man lägger sig inte klockan åtta, svarade bägge näbbigt. Och de fortsatte leta sig djupare ned i lådan. 14

15 Mannen bläddrade i en bok, som också den flutit upp då man sökt på vinden, och han brydde sig inte mycket om vad barnen togo sig för. Han trodde sig ha bränt, inga hemligheter skulle sticka upp huvudet i den gamla lådan. Detsamma hade också hustrun trott, så kom ändå berlocken. Hon var ond och ledsen samtidigt, och fast mannen ingenting märkt så höll hon nu blicken misstänksamt riktad på barnen. Det skulle ha varit min mor, kom hon att säga helt oförsiktigt, som om hon med detta hade vädjat till barnens egen ansvarskänsla. Och vänd till mannen fortsatte hon med en fråga: Minns du med vilken respekt man alltid betraktade mamma? Han nickade förstrött, men just då steg ett glädjetjut från packlåren. Barnen hade fått lön för mödan i en underlig tingest som de fiskade upp. Det var ett fotografialbum, som förr varit så prydligt men som nu var mossgrönt och bedrövligt som om det legat under en skogstuva i sekler och tagit färgen av den. Varje sida i boken var fullklistrad med fotografier, gamla och urblekta, dåligt fixerade i det fotografiska badet och anskrämliga. Det var mormoderns album och det hade råkat i glömska sedan det blivit impopulärt att hålla de gamla familjegravarna tillgängliga för besökande i familjen. Vilken hatt, fnittrade flickan och måste hålla sig för munnen av skrattlustan. Hon pekade på en stor bild av två gamla människor. Tror du det är fåglar i boet också, fortsatte hon att gyckla i det hon fnissande visade bilden för brodern. Så idiotisk hon ser ut, svarade denne uppriktigt. Ägg är det åtminstone! Så ense hade de sällan varit. Och de fortsatte och kommenterade hjärtlöst den kruskarmade stolen Och den konstiga piedestalen. Men mest roligt hade de åt de besynnerligt klädda människorna som de funno till den grad löjliga, att de ens hade ord för det. Modernt såg dit och hon rodnade häftigt. Hon hade anat det nästan, men hon hade hoppats på förskoning ändå. Nu var det för sent och 15

16 hon hade bara att konstatera faktum. På kortet såg hon den hon nyss talat om, sin egen mor, och det var mormodern som barnen nu hånade. Låt bli, skrek hon till helt obalanserat, men ropet lät så underligt svagt att det nästan skrämde henne själv. Hon tog albumet ifrån dem Och lade det på bordet. Hon hade också velat aga barnen, men det var plötsligt som om hon förlamades. Hon hade velat tala om för dem att det mormor de hade förlöjligat, men hon teg. Det var som om hon skämdes. Hon förde barnen en smula häftigt in i deras kammare, men hon gjorde det utan hörbara förebråelser. Hon kom stilla tillbaka och hon satte sig med den uppslagna bilden igen. Och när mannen fortsatte att läsa så satte hon sig bredvid honom med den mossgröna luntan i knät. Det var som om hon begärde hjälp av honom. Hörde du, frågade hon. Ja, varför det, undrade han. Jag förstår bara inte varför jag inte agade dem? Ser du inte det är mamma. Men mannen såg inte det ringaste förvånad ut. Hon satte sig att se på den kruskarmade stolen, på piedestalen med den besynnerliga blomman, som såg ut att vara av papp, och på svärföräldrarna, som han nästan hade glömt, därför att de dött strax efter de lärt känna hustrun. Han såg på deras konstiga kläder. Svärmoderns hatt satt där faktiskt som ett örnbo i toppen av ett högt träd. Det hela verkade så spöklikt främmande att han inte ens kunde låta bli att dra på munnen. Och han gjorde det fast han inte ville. Du kunde inte aga barnen därför att du kände med dig att de hade rätt, svarade han helt sakta. Menar du då att mor var löjlig, frågade hustrun förskräckt och såg upp på honom. Inte för att hon var men att hon är så som barnen nu ser det. Det är eftervärldens löje, ser du, det som ska träffa oss alla sedan vi en gång är döda och utsatta för framtidens dom. 16

17 Det skymde i rummet och hon stirrade på det gamla fotografiet, som också det blev allt skummare. Då såg hon plötsligt att bilden fick ett skimmer av löje över sig även för henne, något som hon inte förmådde bekämpa, något som hon inte längre förmådde stå emot. Barnen har rätt? mumlade hon bara. Och hon erfor en känsla som hon aldrig förr erfarit. Hon kände sig underlägsen barnen, hon tyckte sig kuvad av dem. Barnen hade gett henne en uppsträckning, som hon inte kunde bemöta, utan måste ta emot. Så kände hon det. Eftervärldens löje, försökte hon försvara sig inför mannen. Den där väldiga hatten som liknade ett fågelbo, var kanske verkligen löjlig. Men den var det i så fall därför att det var så mycket onödigt på den. Det är det onödiga som efteråt ter sig löjligt, aldrig det enkla och praktiska. Därför kan heller aldrig den lilla tockhatten, min hatt, komma att bli löjlig på det sättet, eller hur? Inte heller ett kortklippt hår. Ett praktiskt klippt hår, en hatt som följer huvudformen de blir naturliga också för eftervärlden. Tror du inte? Hon kände hur hon med detta visserligen sålde modern för en grynvälling, men hon försvarade sig själv framför allt. Mannen teg och hon fortsatte ivrigt, ty nu gällde det henne. Barnen skrattade inte när de såg Afrodite i konsthistorien, inte ens när de fick tag i Sokrates skrattade de. Han måste ha varit en väldigt ful farbror för dem, men han var ändå inte löjlig. Det är alltså inte det fula i och för sig som tar sig löjligt ut, inte heller det nakna, som Afrodites torso var. Det var bara när de fick se far och mor i deras märkvärdiga kläder som det brast löst. Det var alltså åt de märkvärdiga kläderna de skrattade. De kläderna var inte på något sätt märkvärdiga för dina föräldrar, svarade mannen med obehaglig logik. Men till och med de måste ha insett att fågelboet var på något sätt onödigt, vidhöll hon. Tockhatten däremot har inte 17

18 en enda utvidgning. Den är helt enkelt typisk för vår generations sanningskrav. Det ligger något bestickande antagligt i det du säger, svarade han, nu leende. Bilden av Afrodite är två tusen år och verkar ändå inte löjlig på våra barn, som däremot skratta sig sjuka åt våra egna föräldrar. Det är eventuellt för att Afrodite sluppit gå till eftervärlden med hatt! Då får man också anta att funktionalismen undgår framtidens löje, inföll den intelligenta hustrun, som nu åter tycktes få tillbaka lite mod. Den raka linjen är på något sätt oangripbar. Den moderna enkla poesin räddar sig kanske också tack vare sin hälsosamma skräck för de vackra orden. Min tockhatt, mitt kortklippta hår det där kommer nog aldrig att utmana våra barnbarn till några fnissningar? Vår generation är så sträng mot sig själv att den nog kommer att skydda sig för framtidens löje. Hon såg triumferande på mannen. Men mannen såg inte fullt lika triumferande ut. Det fanns något som hette upplysningstiden förr i världen, fortsatte han. Den sista delen av sjuttonhundratalet, som gjort kravet på klarhet till sin religion hade också vissa förhoppningar. Nu tar sig hela upplysningsfilosofin löjlig ut, därför att hela klarhetskravet självt på något sett ter sig löjligt. Man ville rycka slöjorna från poesin men man förstod inte att poesin var så tunn att de följde med slöjan. Nu vilar hela jorden, stod det till exempel i psalmboken. Men upplysnings-filosoferna begränsade och de reducerade och de fann att det inte var sanning, det att hela jorden sov. Och så ändrade man det till: nu sover halva jorden Nej inte ens den räddade sig undan framtidens löje, och man kan nästa säga att ingenting numera ter så löjligt som upplysningstiden med sin klarhetssträvan. Därför borde vi heller inte förhasta oss när det gäller oss själva. Jag kom att tänka på det just nu. 18

19 Hustrun satt tyst, slagen. Detta var en ny tanke och den kastade allting huller om buller inom henne. Underlägsenheten gentemot barnen sköt på nytt fram. Hur kan barnen ha rätt? undrade hon, men tyst för sig själv. Alla generationer har ju lärt att barnen har fel gentemot föräldrarna. Hon kände hat till eftervärlden, som skulle döma även henne, och barnen fingo på något sätt över sig skuggorna av detta hat. Pyramiderna har undgått att utmana löjet, försökte hon som den sista ansträngningen. Deras linjer gick rakaste vägen mot ett angivet mål, utan att krumbukta. Min hatt följer så nära huvudet så nära en hatt kan. Hon kastade en skygg blick mot den punkt borta på skrivbordet, där hennes bild stod. Hon förstod inte hur denna bild en gång skulle te sig löjlig? Tätt, så nära tyget tillät, följde den lilla hatten hennes huvuds vackra form. Hon vek samman det mossgröna albumet med moderns bild, och hon hade velat skratta, skratta högt liksom barnen nyss. Men hon var bliven osäker. Vi får hoppas att vi kommer att gå fria för framtidens löje, sade hon bara stapplande. Ja vi får hoppas, svarade mannen, och det lät som ett eko. Men det har nog också de föregående generationerna hoppats och trott. Hur de lyckats har du nyligen sett! Dagen efter lät hon bära lådan tillbaka upp på vinden. Hon hade tänkt bränna innehållet, men hon var rädd. Skräcken för framtiden hade rört vid henne. 19

20 Ivar Los personliga pris 2009: Lars Andersson Styrelsen för Stiftelsen Ivar Lo-Johanssons Författar-fond har beslutat att Ivar Lo- Johanssons personliga pris för 2009, kr ska tilldelas författaren Lars Andersson för hans nyutkomna roman Ljus från ingenstans, första delen av ett planerat större arbete. I juryn för för priset som nu delas ut för 19:e gången, ingår representanter från ABF, Svenska Akademien och Sveriges författarförbund. Lars Andersson, född 1954 i Karlskoga, debuterade redan som 20-åring med romanen Brandlyra och har sedan dess givit ut ett 20-tal böcker, huvudsakligen romaner, t.ex. Snöljus 1977 och Berget 2002, men verklistan rymmer även reportagesamlingar och en banbrytande studie om hans värmländske föregångare Tage Aurell, Platsens ande Ivar Lo-Johanssons personliga pris utdelas av Ivar Los Författarfond (ABF, Sveriges Författarförbund och Svenska Akademien) och är med sina kronor Sveriges största litterära pris till en svensk författare. Ivar Lo-Johanssons personliga pris instiftades i hans testamente och började delas ut efter författarens död Vart tredje år ska priset tilldelas ett litteraturvetenskapligt verk om arbetarlitteratur eller om Ivar Los eget författarskap. I juryn sitter representanter för Sveriges Författarförbund, Arbetarnas bildningsförbund och Svenska Akademien. 20