katolskt magasin # 6 Överlåtelsens ögonblick Romer på flykt från fattigdom Kristna minnen i Kappadokien Betydelsen av en nattabön

Transkript

1 # 6 5 juni 2014 Pris 40 kr Överlåtelsens ögonblick Romer på flykt från fattigdom Kristna minnen i Kappadokien Betydelsen av en nattabön katolskt magasin

2 # 6 katolskt magasin 5 juni 2014 Årg 89. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande Charlotte Byström redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör och ansvarig utgivare) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Mattias Lindström (redaktionssekreterare, layout, annonser, prenumeration) mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Annonser, prenumeration tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 4/ Manusstopp 13/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: hundratals människor deltog i avskedet av msgr göran degen, i requiemmässan i domkyrkan och vid gravsättningen på katolska kyrkogården. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet En barnfest som överbryggar gränser sidan 4 Engagemang för romer på EU-nivå och i personliga möten sidan 6 Internationell konferens om migration sidan 8 Resa i apostlarnas fotspår: Turkiets kristna minnen sidan 10 Heliga rum: Vår Frälsares kyrka i Malmö en arkitektonisk raritet sidan 12 Nattabönen förenar generationerna sidan 17 Barocka konstverk ställs ut i Kulturhuset i Stockholm sidan 18 S:ta Eugenia satsar på kulturnatten sidan 20 Bok-, musik- och filmrecensioner sidan 21 Månadens kolumn: Lars Brander om valets konsekvenser sidan 25 Debatt: Varför Sveriges kristna råd? sidan 26 Kyrktorget: Biskop Anders predikan vid begravningsmässan för fader Göran Degen sidan 28 Tre frågor till sr Sofie OP apropå hennes kurs om Kroppens teologi sidan 30 Eukaristisk festival i Göteborg sidan 33 Sista sidan: Lillemor Hallin minns åren som katolikbarn sidan 36

3 ledare sid. 3 Efter 25 år: JP II till fäder och mödrar För ganska exakt 25 år sedan, fredagen den 9 juni 1989, firade påven Johannes Paulus II familjemässa vid Gamla Uppsala högar. Påven, som en gång sagt att han gärna skulle bli hågkommen som en påve för familjen, vände sig i sin predikan till såväl barn som föräldrar. I pingsttid återger vi gärna de ord med vilka han särskilt riktade sig till föräldrarna. Att vara förälder för med sig oro och svårigheter lika väl som glädje och förverkligande. Jag vill gärna påminna er som är föräldrar: era barn är er stora skatt. De älskar er väldigt mycket även om de ibland har svårt att uttrycka denna kärlek. Det är en tråkig verklighet att pressande arbetssituation och ökat livstempo ger många föräldrar en ökande svårighet att få tillräckligt med tid för sina barn. Jag manar er i dag: hitta tillfällen att vara tillsammans med era barn och prata med dem på en djupare nivå. Låt dem inte bli främlingar som lever under samma tak. De år de tillbringar hemma går så fort. Det är värdefulla år. Varje ögonblick ni tillbringar tillsammans med era barn gör dem rikare, och ni i er tur kommer att märka att också era liv blivit oerhört berikade. Kyrkans framtid, själva mänsklighetens framtid, beror till stor del på familjelivets kvalitet och på hur täta de familjeband är som närs i hemmet. Detta lands betydelse, och varje lands betydelse, kan mätas genom den betydelse dess familjer har. (påve Johannes Paulus II, Gamla Uppsala, juni 1989) Inför pingsthelgen ber Kyrkan över hela världen om den helige Ande.

4 sid. 4 aktuellt inrikes Det här är jag! Åttaårige Rafael Rajala har målat sitt självporträtt på den långa duken, i närheten av Kristusbilden. Barnens dag i domkyrkan Så kan gränserna överbryggas Hur gör man för att överbrygga gränserna mellan barn i stiftets olika missioner? Jo, man bjuder till fest! Så tänkte konstnären Joanna Agetorp och kateketen Viviana Vivar. I samarbete med domkyrkoförsamlingen ordnade de en Barnens dag med måleri, musik, mässa och mat, pyssel, lek och dans. Viviana Vivar i domkyrkans spanskspråkiga mission kontaktade Joanna Agetorp efter att ha läst i hennes broschyr på kateketiska kongressen att hon hjälper till med workshops. Viviana kontaktade också andra missioner i församlingen och flera tände på idén. Så kom drygt 90 barn till domkyrkans lokaler en lördag i slutet av april, från den polska, spanskspråkiga, italienska undervisningen och från undervisningen på svenska. Utöver kateketer och föräldrar hjälpte musikern Elisabeth von Waldstein och ständige diakonen Sten Cedergren till i grupperna. Kristus älskar oss alla var dagens tema. En bild av Kristus framför domkyrkoporten, på en 13 meter lång duk, inspirerade många att måla in sig själva

5 aktuellt inrikes sid. 5 Gränslös dans. Under flaggspelet med all världens flaggor blev det vilda danser där det var oväsentligt vilken nationell mission man tillhörde. Alla dansade med alla och ljudnivån var hög! Olika barngrupper presenterade också sina nationella sånger och danser. Färggrant. Till en fest hör naturligtvis ballonger och de var till för att leka med. I förgrunden åttaåriga Nathali Shabo. I köket. Styrelsemedlemmar ur Stockholms läns unga katoliker, SLUK, ansvarade för serveringen. I mitten ser vi Saveen Shamasha, ordförande, omgiven av Diana Kasabian, ledamot, och Robel Domenico, kassör. Till lunch blev det pasta och varmkorv och till mellanmålet goda bakverk som kom från mammor till barn i den polska missionen. Hemma i kyrkan. Stiftsungdomsprästen fader Franz Schneider höll en predikan i form av ett samtal och det märktes att barnen redan vet mycket om innebörden i både tron och mässan. tillsammans med honom. Och mitt i det brokiga pysslet och stojet blev det mässa, firad av stiftsungdomsprästen fader Franz Schneider och pater Ryszard Flakiewicz från polska missionen. Bland mammorna fanns Jane Rayala som går i mässan på engelska. Barnen Erica och Rafael får undervisning på svenska. De har inte kontakt med de andra missionerna men nu känner de många barn i församlingen. Jag hoppas en sådan här dag kommer varje år. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Mera fart! Festen borde innehålla fotboll och pingis också, tyckte Samuel Engstrand, David Cedergren, Stefan Mlynarcyk och Gabriel Engstrand. I bakgrunden syns KPN som stödde dagen tillsammans med Bilda Öst och SLUK.

6 sid. 6 romernas situation Romskt EU-kontor: Låt tiggarna integreras i samhället Sverige kommer inte att lyckas få de romska tiggarnas hemländer att ta ansvar för sina medborgare, utan måste tackla frågan själv. Det säger Ivan Ivanov, verkställande direktor för Europeiska informationskontoret för romer, ERIO, i Bryssel. Vi ses för att tala om hur ERIO ser på ansträngningarna att förbättra livet för Europas drygt tio miljoner romer, och om hur man inom EU ställer sig till de fattiga romer som allt oftare kan ses tigga även i svenska städer. Hur kan Sverige och de 27 andra medlemsländerna förmå framför allt Rumänien att ta större ansvar för sina egna invånare, så att de inte behöver resa från land till land för att tigga ihop till en dräglig tillvaro? Men Ivan Ivanov vänder på frågeställningen. Det ni måste inse är att romerna inte kommer att försvinna från de svenska städerna, utan snarare kommer att bli mångfalt fler när länder som Serbien, Makedonien och kanske även Turkiet går med i EU, säger han. Ur rapporten Human Rights of Roma and Travellers in Europe som beställts och publicerats av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, i februari 2012: Kommissionären har föreslagit att de resurser som EU:s medlemsstater utnyttjar för att skicka tillbaka romer som är EUmedborgare hellre kan användas för att underlätta deras sociala integrering. Kommissionären hoppas att medlemsstaterna väljer att prioritera romers och resandes integrering i samhället. En fortsatt uteslutning av fler än 10 miljoner människor kan bara resultera i ökade etniska spänningar i Europa. Om Sverige inte lyckas finna en lösning för 50 familjer i dag, hur ska det då gå när det handlar om 500? Ivan Ivanov känner till att Sveriges Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) försökt få Rumänien att bli bättre på att ansöka om de medel som EU ställt till förfogande just för att förbättra situationen för landets många romer. Men han tror inte att man ska hoppas för mycket på den typen av lösningar. Alla nya medlemsländer är dåliga på att söka pengar ur EU:s olika fonder. Sedan finns det länder som Ungern, som får mycket pengar, men där romerna har det lika illa ställt som tidigare. Därför, menar Ivan Ivanov, måste Sverige sluta att försöka skjuta undan problemet, och istället börja tänka på hur även de romska EU-medborgarna kan integreras och komma till nytta i det svenska samhället. Antingen inser man att detta är människor som har rätt att resa och bosätta sig var de vill, och investerar i dem genom att hjälpa till med bostad, arbete och utbildning. Eller så gör man som Frankrike: deporterar romer eller betalar dem för att lämna landet, bara för att se dem komma tillbaka några år senare. Det är långt ifrån första gången som Ivan Ivanov talar om romerna i Sverige. De senaste åren har han haft täta kontakter, både med integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och företrädare för kommuner, kyrkor och romerna själva. Och han konstaterar att Sverige till skillnad från många andra länder faktiskt försöker att ta nya grepp, och nämner landets fem pilotkommuner för romsk integrering: Göteborgs stad, Helsingborgs stad, Linköpings kommun, Luleå kommun och Malmö. Svenskarna har goda intentioner, men vet inte riktigt vad de ska göra, säger han. Ivan Ivanov, VD för Europeiska informationskontoret för romer. Foto: ERiO Till exempel har Sverige lång erfarenhet av att ta emot migranter, men romerna är ju faktiskt EU-medborgare och det kräver helt andra angreppssätt. EU-medborgare har rätt att vistas fritt i ett annat EU-land i tre månader. För att få stanna längre krävs att man arbetar eller driver företag, studerar, uppbär pension eller på annat sätt är självförsörjande. Självklart måste romerna också göra vad de kan för att leta jobb och lära sig språket om de vill stanna längre. Men både Sverige och EU tjänar på att myndigheterna är generösa och hjälper till när det handlar om ett folk som är kontinentens fattigaste och mest diskriminerade, säger Ivan Ivanov. Gör man inget kan det bli som i Italien, där romerna lever i stora getton år efter år. I brist på officiella vägar in i samhället bygger man upp en inofficiell värld, där pengarna kommer från trafficking, prostitution och narkotikahandel. Så att inte inkludera människor för med sig höga kostnader det med. Eva Janzon

7 romernas situation sid. 7 Marinelas dröm: Att mina barn ska slippa tigga Första gången jag såg Marinelas familj utanför kyrkan upplevde jag den känsla av olust som jag ofta känner när jag går förbi tiggare. Min korta samvetsrannsakan ledde bara till att jag gav Marinela ett hastigt leende, gjorde en vag bortviftande rörelse mot hennes framsträckta hand. Men klumpen i magen växte sig starkare för varje gång jag mötte familjen, snart varje söndag. Jag vet inte varför jag blev så berörd. Kanske för att familjen deltar i mässan också, lillasyster Cristina går i samma söndagsskola som mina barn. Under Fader vår fattar vi varandras händer, under fridshälsningen önskar vi varann Guds fred. Efter mässans slut kommer bönen om pengar igen men leendena är varma oavsett svaret. Så börjar Marinelas mage att växa. Strax före jul föds lilla Shaloma. En vecka senare sitter hennes mor igen på kyrktrappan, med knytet i famnen. Inom ett år kommer nästa barn, Iohannis. Vi har båda små barn och kommer att samtala alltmera med varann. Det här är medmänniskor som kommit i min väg. Jag inser att jag bryr mig om dem och de bryr sig om mig och min familj. En dag måste jag fråga om familjen vill berätta om sitt liv för mig. Mest undrar jag över deras tro, deras starka Gudsrelation mitt i prövningarna. Familjen består av Mirella som har fyra döttrar: 18 år gamla Marinela, som själv har två barn, är äldst, sexåringen Cristina yngst. Mirella vet inte var maken finns. Marinelas man övergav henne när hon väntade sitt andra barn. Familjen är romer och lämnade ett liv i misär i Rumänien för fem år sedan. De tigger för att få ihop till hyran för lägenheten de bor i. Det är förnedrande att tigga. Vi skulle hellre ta vilket arbete som helst men folk är rädda för oss. Romsk familj i Belgien. Marinela med Iohannis, Cristina och Mirella möter artikelförfattaren efter söndagsmässan. Marinela berättar om viskningarna de hör, att människor tar hårdare grepp kring handväskan. Men vi stjäl aldrig, vår tro tillåter inte det. En del människor ger något, de flesta inte. Män kan erbjuda mig pengar om jag följer med. Jag vägrar, jag kan säga riktigt fula saker som svar. Efteråt ber jag Gud om förlåtelse för mina elaka ord. Men jag tror att Gud förstår att jag känner mig förödmjukad. Tron går som en röd tråd genom berättelsen. Familjen börjar dagen med att be innan de går ut för att tigga och de tackar Gud för allt gott de får. Som ett offer till Gud fastar de, särskilt om något av barnen är sjukt. Sjukdom är en ständig källa till oro, läkarbesök och mediciner kostar för mycket. Varje kväll deltar de i mässan innan de går hem vid niotiden. Blir de inte arga på Gud? Jo, Marinela var arg på Gud när hon var liten och mamma inte hade råd att skicka henne till skolan. Idag är hon inte arg men gråter ofta. Då är det Gud som tröstar. Lilla Cristina går i skolan men kan inte delta i avgiftsbelagda aktiviteter som friidrottsdagar, och får varken skolmat eller skolmaterial som är kostnadsbelagt i Belgien. Mirella undrar om jag har kritor att avvara. Javisst! Cristina lyser upp, hon älskar att rita. Hur ser familjens framtidsdrömmar ut? Cristinas ögon strålar, hon vill bli skolfröken. Mirella säger att hon helst vill flytta tillbaka till Rumänien och köpa ett hus. Marinelas dröm är att hennes barn ska slippa tigga och att familjen ska få en tvättmaskin. Hon visar sina nariga händer. Bebisplaggen måste skrubbas ofta och hårt, att nyttja blöjor är för dyrt. Sist frågar jag om de kan känna lycka trots allt. De ler. Marinela säger att hon är lycklig över sina två älskade barn. Ibland tänker jag att jag är rikare än många andra. Jag har inga pengar, men min rikedom är mina barn. Text och foto: Maria Nyman, Bryssel

8 sid. 8 migration i globalt perspektiv Konferens med katolska inslag Migration och utveckling hör ihop Namnet Global Forum on Migration and Development låter nästan som en provokation i denna tid av ökande nationalism och främlingsfientlighet. Att migration har med utveckling att göra, betyder idéutbyte och vidgade horisonter, kan öka företagande och stimulera arbetsmarknad, ger kulturimpulser och nya sociala mönster det måste kännas som ett hån mot den som avskyr migration som ett hot mot det egna, det gamla goda, infödda, det som är likadant som jag. I flera år har en internationell plattform för dialog om migration och utveckling med detta provokativa namn, förkortat GFMD, samlat regeringar och olika samhällsaktörer för att diskutera kopplingen mellan migration och utveckling: Migration är i grunden något positivt. Hur skapar migrationen utveckling för länder och samhällen? Hur kan migranterna som individer få stöd i sin utvecklande roll? Migration är ett abstrakt ord. Konkret betyder det människors rörlighet över nationsgränser och kontinenter, frivillig eller påtvingad, som flyktingar eller arbetssökande, eller av många andra slags skäl. Idag är 232 miljoner människor internationella migranter, och antalet ökar snabbt. Allt fler länder berörs, några av utvandring, andra av invandring och en del av genomströmningen av migranter. I maj samlades GFMD till konferens i Stockholm. I fem dagar sammanträdde en brokig mix från hela världen av representanter för regeringar och myndigheter, samhällsorganisationer och forskare, kyrkor och fackförbund, för att sammanfatta läget efter de 18 månader som Sverige stått som ordförande för plattformen. Över 800 deltagare fyllde Münchenbryggeriet med livliga diskussioner på många språk. Prominenta talare på konferensen. Kronprinsessan Victoria talade engagerat om flyktingars situation och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon underströk betydelsen av den expertis som finns inom organistaioner som Caritas med flera. Bland svenska organisationer har Caritas haft en ledande roll i förarbetet, tillsammans med Svenska kyrkan, Röda Korset, TCO och Concord, en europeisk paraplyorganisation för global utveckling. Invigningstalare var därför Caritas Sveriges ansvarige för migrationsfrågor, George Joseph. Dag två stod det katolska stiftet, tillsammans med Röda Korset, för en uppskattad kvällsbuffé med mingel och intressanta samtal på informell nivå. Det katolska inslaget var påtagligt. ICMC, Internationella katolska migrationskommittén i Genève och Bryssel, deltog, Caritas Europa och Caritas Norge var på plats, och en rad andra organisationer med katolsk bakgrund (kyrkan är sedan länge aktiv i migrationsfrågorna). Från den Heliga stolen kom biskop Joseph Kalathiparambilavara vid Påvliga rådet för migranter. Två dagar var för organisationerna och regeringsrepresentanterna, och en dag mitt emellan för gemensamma sessioner det är en av poängerna med konferensen och visar vilken vikt politiker fäster vid den expertis som finns i mängden av organisationer som Caritas och andra. Det framgick också av de tal som hölls av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, kronprinsessan Victoria (som bjöd på ett engagerat inlägg) och flera svenska ministrar. Och resultatet? Något som alla var överens om är vikten av att migrationen tar officiell plats i den internationella utvecklingsagendan som kommer efter 2015, när avtalet om milleniemålen går ut. Migrationen har blivit så stor och växer så snabbt, att det är orimligt att inte inkludera den i kalkylerna. Men hur skall det ske? Den frågan lämnades öppen och ärvs nu vidare till nästa ordförandeland för GFMD, Turkiet, att söka svar på, tillsammans med angelägna partner. Text och foto: Kaj Engelhart

9 aktuellt utrikes sid. 9 utrikesnotiser Holländska biskopar förgrep sig på barn Två holländska katolska biskopar, numera avlidna, har av sina stift bekräftats vara skyldiga till sexuella övergrepp på barn. En av dem är Johannes Gijsen, biskop i Roermond mellan 1972 och 1993 och senare biskop av Reykjavik. Han dog Gijsen betraktades som en konservativ och kontroversiell biskop. Han grundade prästseminariet i Kerkrade, som ansågs utgöra en sluten miljö som främjade homosexuella relationer mellan unga män. Den andre är Jan Nienhaus, hjälpbiskop i Utrecht och biskop av Benda. Han skall ha begått övergrepp på barn mellan 1950 och Nienhaus dog år En undersökningskommission fick del av anklagelserna redan för två år sedan, men de har bekräftats först nu. (Vatikanradion) Ordenskvinnor bekämpar trafficking vid fotbolls-vm Vid en presskonferens i Vatikanen i slutet av maj presenterade organisationen Talitha Kum, ett internationellt nätverk av ordenskvinnor som har gjort det till sin mission att bekämpa människohandel, ett initiativ för att öka allmänhetens medvetande om trafficking i synnerhet på flickor och unga kvinnor för sexuellt slaveri och för att förhindra trafficking vid det kommande fotbolls-vm i Brasilien. I hela världen beräknas mellan 12 miljoner och 27 miljoner människor leva som offer för människohandel. Ungefär tre fjärdedelar av dessa offer är kvinnor och flickor, varav mer än hälften är fast i sexuellt slaveri och cirka en tredjedel är fast i tvångsarbete. Också vid fotbolls-vm 2010 i Sydafrika och OS 2012 i London genomförde Talitha Kum liknande initiativ. I november förra året samlades medlemsnätverk från 17 olika länder i Latinamerika tillsammans med ordenskvinnor från 20 stater i Brasilien för en förberedande workshop inför fotbolls-vm 2014, som inleds den 12 juni. (Vatikanradion) Viktigt påvemöte med flyktingar Mötet med flyktingar som påve Franciskus genomförde på sin resa till Mellanöstern var en betydande gest, anser tyska Caritas. Det framgår av ett uttalande från caritasordföranden Peter Neher i tyska Freiburg. Ett sammanträffande med syriska och irakiska flyktingar i Jordaniens huvudstad Amman är ett stort tecken på påvens solidaritet med flyktingar och en uppmaning till oss att tänka igenom vårt eget handlande gentemot flyktingar och migranter, sade Neher. I Jordanien befinner sig för närvarande registrerade syriska flyktingar och uppskattningsvis flyktingar från Irak. Neher varnade för att flyktingströmmen kan destabilisera Jordanien. Konkurrensen om livsutrymme och arbete förorsakar spänningar mellan den bofasta befolkningen och flyktingarna. Det är ytterst viktigt att vi fortsätter att generöst ge stöd till mottagarländer som Jordanien och Libanon i deras hjälp till flyktingarna, och också att vi håller vårt eget land öppet för syriska flyktingar, underströk caritasordföranden. Det är beundransvärt, hur gästfritt Jordanien förhåller sig till flyktingarna sedan flera år, med tanke på de egna mångfaldiga problemen, betonade Peter Neher. Efter sina två företrädare Johannes Paulus II (2000) och Benedikt XVI (2009) är Franciskus det tredje överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan som besöker Mellanöstern sedan millenieskiftet. (Vatikanradion/kna) Statssekreteraren förklarar reformerna i kurian Inför korruptionen får man inte släppa efter på uppmärksamheten. Det sade Vatikanens kardinalstatssekreterare Pietro Parolin vid ett framträdande på bokmässan i Turin i maj, där Vatikanen var hedersgäst. Kardinalen gjorde också re- klam för de reformer i kyrkan som påven börjar omsätta i verkligheten. Syftet med reformerna, som påven genomför i den romerska kurian, är att göra den till ett effektivare verktyg i hans tjänst. Det skulle gagna hela kyrkan. Dessa reformer tjänar alltså direkt kyrkan, men kan förstås också samtidigt vara en förebild för auktoritet och makt som ett tjänande för andra, sade Parolin. (Vatikanradion) Indiens biskopar nöjda med valet Indiens biskopar har yttrat sig positivt om resultatet av valen i landet, uppger nyhetstjänsten Fides. Som valets segrare framstår det hindunationalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP). Över 563 miljoner röstberättigade deltog i valet. Däremot uttryckte indiska människorättsaktivister oro i de sociala nätverken. De befarar att pluralismen i landet kan vara hotad. Generalsekreteraren i den indiska biskopskonferensen, ärkebiskop Albert d Souza, sade att valresultatet är ett tecken på landets demokratiska förmåga och att en stark regering kan leda landet in i en ny fas av ekonomisk utveckling. En tillförsiktlig kommentar av biskopen av Quilon, Stanley Roman, är att minoriteterna, som till exempel de kristna och muslimerna, utgör en väsentlig del i nationen och i den sociala gemenskapen. (Vatikanradion/fides)

10 sid. 10 utrikes reportage Resa i apostlarnas fotspår De reser sig som märkliga skorstenar, klippformationerna i sandsten i Kappadokien i mellersta Turkiet. Många har hättor av hårdare sten på toppen. Klipporna har bildats av vulkaniskt material och erosion under miljontals år. Människor har bott här under olika härskare som hettiter, perser, makedonier och romare. Under tidig kristen tid ökade befolkningen och man byggde tusentals kloster och kyrkor. Eftersom invånarna ofta var utsatta för härjningar, framför allt från öster, placerade de kyrkorna och klostren i de mer undanskymda dalgångarna. Redan för tvåtusen år sedan började man tack vare den mjuka stenen bygga hela underjordiska städer i upp till nio våningar, dit befolkningen kunde flytta under orostider. Man vet att det funnits åtminstone ett hundratal sådana städer. Där fanns ventilation, vatten och matlager så människorna kunde bo i dem under långa perioder. Inte minst de kristna har tagit sin tillflykt till sådana städer under återkommande perioder av förföljelser. Kappadokien nämns i både Apostlagärningarna 2 och 1 Petrusbrevet 1, vilket visar att det tidigt fanns kristna i området, även om man inte hittat några arkeologiska lämningar efter dem. De tidigaste spåren är efter kapell resta över martyrgravar framför allt från förföljelserna under kejsar Decius under andra hälften av 200-talet. Från 300-talet är Kappadokien känt genom de tre kappadokiska fäderna, Basilius den store, biskop av Caesarea (nuvarande Kayseri), hans bror Gregorius av Nyssa, också biskop, och vännen Gregorius av Nazians som vägrade att bli biskop trots att han blev utsedd till det. Han föredrog att leva i enskildhet och studera i ett kloster på landsbygden. Han deltog vid konciliet i Konstantinopel 381 och var en förkämpe för Nicenska trosbekännelsen. Basilius den store och Gregorius Dramatisk natur. Det nereroderade landskapet kring Göreme med sina pelare av hårdare stenarter. I bakgrunden syns den meter höga utslocknade vulkanen Erciyes med sin glaciärtäckta topp. av Nyssa var födda i en kristen familj i Kayseri. Fadern sägs ha träffat biskopar som var på väg till konciliet i Nicea och blivit omvänd till kristendomen. Sönerna blev sedan de främsta att försvara den Nicenska trosbekännelsen. Resan som vi gjorde i februari började i Antalya vid Medelhavskusten. Staden hette Attaleia i biblisk tid och är den plats som Paulus och Barnabas besökte under sin första missionsresa. Därifrån färdades vi över Taurusbergen som var

11 utrikes reportage sid. 11 Bildligt talat evangelium. Jesus uppväcker Lasaros, målning i Apple Church i Göreme. Landstigningsplats. Antalya sett från hamnen. täckta av snö och is. Väl på andra sidan kom vi fram till staden Konya där apostlarna framgångsrikt predikat evangeliet. De fick också bittra fiender och måste fly till det närliggande Lystra. Det finns inga kristna minnesmärken kvar i Konya. Sevärdheten är i stället den muslimske författaren och poeten Rumis museum. Han grundade de dansande dervischernas orden på 1200-talet. Resan fortsatte till området kring Göreme, målet för vår resa, i hjärtat av Kappadokien. Det här var en central plats för de kristna och ett centrum för monastiskt liv från 800-talet. Under perioden talet var det biskopssäte. I en av de stora dalgångarna ligger Göreme utomhusmuseum. Där finns ett stort antal kyrkor och kloster, de flesta från talet då platsen började öka i betydelse. Kyrkorna och klostren är inhuggna i den mjuka stenen. De är färgrikt dekorerade med bibliska motiv. Ett av de vanligaste motiven är Jesus som Pantokrator, allhärskare, ofta omgiven av Jungfru Maria och aposteln Johannes med ett par personer i tillbedjan framför. Naturligt nog har de flesta färger bleknat och flagnat, men tack vare att ljusöppningarna är små har de ändå bevarats ovanligt bra och är fortfarande mycket sevärda. Många motiv liknar de i Chorakyrkan i Istanbul. Det sägs att de lokala konstnärerna har besökt Chorakyrkan och fått inspiration att dekorera de egna kyrkorna i samma stil. The dark Church, den mörka kyrkan, har restaurerats och där får man ett intryck av hur det såg ut när kyrkorna var i bruk. En av kyrkorna, S:ta Barbara, skiljer sig från de andra. Den har endast geometriska figurer och bilder av bland annat en tupp och en gräshoppa i stället för bilder på människor. Man har tolkat bilderna som besvärjelser och de speciella träden med stammar och triangulära kronor som symboler för Jesus, Jungfru Maria och aposteln Johannes eller som Jesu förklaring. Troligtvis finns här en påverkan från bildförbudet på 700-talet och muslimskt förbud mot att avbilda levande varelser. Det som slår en med sorg när man går från kyrka till kyrka är att de medvetet vandaliserats. Ögonen är bortknackade på nästan alla, speciellt på Jesus och Jungfru Maria. Det har uppenbarligen skett så sent som under andra hälften av 1900-talet. Inte bara kyrkor och kloster byggdes i klipporna utan också bostadshus. Fortfarande finns hus i och runt Göreme som används som sommarstugor eller förråd. Några har kaféverksamhet inrymd. Andra har större rum där man kan se dervischdans, eller vara med om annan mer profan underhållning. Har man gott om pengar kan man ta in på ett nybyggt klipphotell med simbassäng och annan modern lyx. Vi återvände till Sverige fulla av intryck från ett gammalt kristet område och tänker på hur de kristna från Pauli tid och fram till modern tid har levat och verkat i den här delen av världen och lämnat minnesmärken efter sig för oss att glädjas åt, men där de levande stenarna inte längre finns kvar. I dag är det vår uppgift att engagera oss, så att inte hela Mellanöstern ska tömmas på kristna på samma sätt som skett i Kappadokien. Text: Gunnel Fornberg Foto: Tord Fornberg

12 sid. 12 heliga rum Överblick. Vår Frälsares kyrka ger ett mörkt intryck när man står vid ingången men den ljusnar alltmer ju närmare koret man kommer och där framme öppnar den sig mot himlen. Golvet är av tegel. Övriga material i rummet är furuträ, betong och svensk granit. Kyrkan har 400 sittplatser. Vår Frälsares kyrka i Malmö Med ett kor som når till himlen I Vår Frälsares kyrka i Malmö är den röda mattan ständigt utrullad. När vi följer den upplever vi hur rummets dunkel i svart, grått och blålila övergår i korets ljusrosa skimmer. Och koret bildar basen för det höga tornet. Vår Frälsare är en av stiftets äldsta församlingar, grundad Dagens kyrkobyggnad är från 1960 och den har ärvt en hel del inventarier från föregångaren. Vår guide, Ingemar Fork, ska peka på gamla detaljer som står i kontrast till de nutida. Ingemar var tonåring när kyrkan invigdes. Det var Ansgar Nelson som var biskop då, berättar han när vi står alldeles innanför kyrkans port. Därutanför har han förklarat hur arkitekten Hans Westman tänkte när han

13 heliga rum sid. 13 Bebådelsebild. Framför ambonen hänger ett textiltryck med motiv från Marie bebådelse. På korväggen ser vi tabernaklet, med symbolerna brödet och fiskarna, utformat av konstnären Erik Olsson och målat av Johannes Koch som var kyrkoherde när kyrkan byggdes. Stilistisk fulländning. Erik Olsson har både målat korsvägsbilderna och utformat bilderna i de djupa fönsternischerna. Här beskrivs Kristi pinoredskap och sårmärken. ritade kyrkan och församlingens övriga hus. De skulle ligga tätt runt en innergård och byggas låga för att hålla kostnaderna nere. Bara kyrktornet sticker upp och är ett blickfång i staden. Exteriört påminner väggarna om skånska byggmetoder där mycket lera ingår. Interiört har väggarna murats i betong, i en starkt kupig struktur, och målats i ljusgrått. Kyrkan ligger med koret i väster. Den långa norrväggen bryts upp av nischer med vackert stiliserade korsvägsbilder, utformade av den kände konstnären Erik Olsson. Det nordvästra hörnet domineras av en stor orgelläktare, försedd med ett högt mörkt träskrank. Liknande konstruktioner skiljer koret från de två sidokapellen. Orgelläktarens volym ger ett mycket lågt tak åt kapellet därunder. Högre och luftigare, och ljusare bredvid söderväggens fönster, är det i kapellet som har vigts åt jungfru Maria. Skulpturen, Smärtornas moder, är från 1600-talet och den är en gåva från Münchens ärkestift. Mariakapellet och orgelläktaren har sluttande blålila innertak. Originellt, onekligen. Även armaturen har en egenartad karaktär. Lampornas stora kopparkupor är inspirerade av skeppsklockor. Fast i folkmun kallas de för koskällor, kommenterar Ingemar. Vi går framåt i kyrkan, på den röda mattan, och stannar framför koret. Krucifixet är ett 1300-talsarbete från Bayern. Senast har det hängt i Ekerö kyrka i Mälaren och vår församling har det till låns på obestämd tid. Ett eget kapell. Skulpturen visar Maria, Smärtornas moder, och är ett 1600-talsarbete. Mariakapellet är avskilt från koret med ett högt träskrank. Forts.

14 sid. 14 heliga rum Uppenbarelse. Bakom dopfunten, i keramik, står påskljuset, knappt synligt mot nischens fönstermålning, även den utformad av Erik Olsson. Vi ser den korsfäste Kristus i en uppenbarelse inför Heliga Birgitta. Utsmyckat. På korets krucifix framträder Kristus som Rex gloriae, Ärans konung. Korsarmarna avslutas med de fyra evangelisternas symboler i bladguld. Korset pryds av det som Ingemar Fork beskriver som burgundiska kors i heraldisk utformning. Krucifixet har lånats ut på obestämd tid från Ekerö kyrka, byggd under sent 1100-tal och tillhörande Svenska kyrkan. Arkitekten Hans Westman ( ) var en framstående arkitekt, verksam främst i Skåne men även på andra håll. Hans uppdrag gällde byggande inom många områden. För Katolska kyrkan har han, förutom Vår Frälsares kyrka, ritat den nya delen av Domkyrkan. Konstnären Erik Olsson ( ) var en av Halmstadsgruppens främsta profiler. Han har smyckat många kyrkor och i landets katolska kyrkor är han rikast representerad i Trefaldighetskyrkan i Halmstad Altaret, som är i betong, omsluter reliker av Helige Paulus, Heliga Birgitta och Heliga Ursula. Men nu tittar vi uppåt korväggen, långt ovanför krucifixet. Och här ser vi resultatet av en driven arkitekts tankar: Att låta ett kor utgöra basen för kyrktornet och därmed få ett tak som bokstavligen når upp till himlen det är säkert unikt i vårt stift! Längs ett av korets hörn löper en smäcker stege uppåt i tornet. Ingemar associerar till Jakobs stege, beskriven i första Moseboken. Enligt Kyrkan är det ju Jesus som symboliskt är stegen, förbindelsen mellan Gud och människan, mellan himmel och jord. Och det måste vara en ynnest för församlingsmedlemmarna att ha en sådan tydlig påminnelse framför ögonen. Men det är väl omöjligt att klättra på stegen, rent fysiskt? Nej då, det går, försäkrar Ingemar. Men det händer bara när något ska göras åt klockorna där uppe. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

15 heliga rum sid. 15 Från jorden till himlen. Här ser vi tydligt hur koret i Vår Frälsares kyrka fortsätter upp i tornet som strävar mot himlen. Stegen kan tolkas som Jakobs stege: I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. (1Mos 28:12)

16 sid. 16 reflexion Andlig halvsvält eller överflödande nåd? En befriande sak bland många med att vara katolik, är att den heliga Katolska Kyrkan har normer. En av dessa berör hur vi förväntas leva vårt andliga liv. Här markerar Kyrkan, att den som vill räkna sig som utövande katolik förväntas gå till den heliga Mässan minst söndagligen, och vissa övriga påbjudna dagar, samt gå till bikt och kommunion minst årligen, företrädesvis under påsktiden. Betyder det att den som följer denna minimalistiska nivå, därmed lever ett rikt andligt liv? Ingalunda så! Den som nätt och jämnt fullgör minimikravet, lever ungefär ett lika fullödigt liv som den som följer ett strikt bantningsprogram och uteslutande livnär sig på en minimal daglig kaloridos. Vad lockar mest: En dos Nutrilett, eller en skål med oxsvanssoppa? Ett par ensamma blad med isbergssallat, eller en rejäl bit grillad hälleflundra? Ett litet knippe rädisor, eller en lasagne? Om vi erbjuds möjlighet att förenas med Den Uppståndne, i den heliga Eukaristin, dagligen (somliga av oss har den möjligheten) så varför nöja sig med bara var sjunde dag, eller ännu fattigare en gång om året? Om vi erbjuds möjlighet att begagna oss av botens sakrament så ofta vi frågar efter det, så varför begränsa oss till en enda gång per år? Tänker vi: Hur ofta får jag lov att eller Hur ofta måste jag? Om en timmes daglig bibelläsning är övermäktigt, så varför inte tio minuter i stället för inte alls? Om många dagliga rosenkransar känns övermäktigt, så varför inte en daglig dekad? Om en lång förbönslista med alla vänner känns övermäktig, så kanske en kortare lista, där olika vänner beds för under olika veckodagar? Bättre lite än inget, när det gäller bön; dessutom kan det bli mer vissa dagar. Eftersom Kyrkan erbjuder en så fantastisk mängd med helt underbara kärleksbevis från Fadern, så är det ett sådant slöseri att inte i kärlek och tacksamhet ta emot så mycket som möjligt Febe M Lann

17 Nattabön I samband med att jag föddes ådrog sig min mor ryggsmärtor som gjorde det svårt för henne att sova. Under en av vaknätterna fick hon idén till en aftonbön: O Gud, som nattens stjärnor tänder, välsigna mina knäppta händer och låt mig i Guds Moders famn få somna trygg i Jesu namn. Det blev så att varje kväll, när mamma kom till min sängkant för att säga god natt och stoppa om mig, så läste vi bönen tillsammans. Hon lärde mig också Ave Maria på latin. Nattabön kom vi att kalla det. Det lät förtroligare så. Min hustru Josefas och min dotter Maribel fick läsa nattabön. Jag påminde Maribel om hur viktigt det var att man ångrade de synder man kunde ha gjort under dagen och så slutade vi med Confiteor. Vid den här tiden arbetade jag i Spanien och jag tyckte allt att den liturgiska reformen där infördes mycket opsykologiskt. Följaktligen höll vi oss till syndabekännelsen i den form jag vant mig vid när jag svarade kyrkoherde Stig Söderberg i mässan i Vår Frus av Rosenkransens kapell i Karlstad. Jag tror att Maribel erfor en positiv utmaning i latinet, ett tillfälle då hon kunde känna sig duktig. Det blev samma sak när nunnorna i hennes skola kallade henne till trosundervisning i kyrkan på lördagseftermiddagen. Jag tyckte att trafiken på vägen dit var så farlig att jag inte släppte iväg Maribel utan åtog mig att vid aftonbönen undervisa henne själv. Det nicenska Credo tycktes mig vara en bra sammanfattning av den katolska tron. Kvällen före sin första kommunion läste Maribel upp Credo, utantill och på latin för vår tillförordnade kyrkoherde Andresito som sa: Du kan verkligen din troslära. Du får gå till kommunionen och ta emot Guds kropp. Nattabönen skapade inspirerande kommunikation med Maribel. Jag berättade för henne om Birger Jarl och Joar Blå, om Håtunaleken och Nyköpings gästabud, om Helige Brynolf av Skara som genom den norske kungen fått en tagg ur Kristi törnekrona och om loken på Bosjöbanan, Petter och Lotta. Mer, pappa, berätta mera! Maribel fick en lillebror, Lorenzo, som kom att sova i den undre av barnkammarens våningssängar. Med en god storasysters ansvarsmedvetenhet ville hon snarast bibringa honom den undervisning hon själv hade fått: Upprepa nu, Lorenzo, Confiteor Deo omnipotenti. Det gick bra ett par rader. Sedan blev det tyst från underslafen. Lorenzo, säg mea culpa, mea maxima culpa! Inte ett ljud hördes. Lorenzo, mea culpa! Mea culpa,!cono (spanskt kraftuttryck)! Jag vill sova! Tre veckor innan Maribel skulle ha fyllt trettio tog vår Herre henne hem till sig. Hennes två barn, George och Desirée, fick sitt hem hos Jósefa och mig och nattabönen kom från nya läppar. Efter bönerna brukade jag högläsa Olav Tryggvasons saga för George och för systern en thriller i riksdagsmiljö. Desirée studerar nu design i Paris. Dagen innan jag skriver detta hade George ett avancerat prov i matematik och kom in vid Göteborgs universitet. Det första han gjorde var att gå i eftermiddagens mässa och tacka Gud. Sedan ringde han och ville göra sig förtrogen med den latinska mässformen. Nattabönen har hos barn och barnbarn odlat kontakt med Josefas och min kultur, med katolskt tänkande och med insikten om Guds existens. Staffan Mörling

18 sid. 18 kultur Barocken religiös konst i brytningstid På Kulturhuset i Stockholm visas fram till den 19 oktober den smått osannolika utställningen Barockt. Pärlorna i Nationalmuseums samling av målningar från den epoken varvas med moderna barocka verk, och det har blivit just en sådan överdådig presentation som själva namnet anger. Märkligt nog ser man de gamla mästerverken på nytt och närmare i utställningsrummens kallt funktionella miljö än i höga majestätiska salar, där de vanligen visas under respektfull tystnad världen över. I katalogen med sammetslena pärmar och en liten modern barockprinsessa i jeansjacka på omslaget poängteras med stor emfas uppslagsverkens definition av barockt som överlastat och överdrivet med andra ord någonting negativt och närmast löjligt. Kan det möjligen bero på att det var den katolska motreformationens konst under 1600-talet? Man nämner religionskrig i förbigående utan att fördjupa sig i ämnet. Faktum är att det var en ny ikonoklasm (kyrkligt förbud mot ikoner på 700- och 800-talen influerat av den framväxande islams avvisande av religiösa bilder) som nere på kontinenten tog sin förnyade början i och med att reformatorerna Calvin och Zwingli inte ville ha konst i kyrkorummet, som kunde fresta till avgudadyrkan. Luther var aldrig på samma sätt fientligt inställd till bildkonsten, vän som han var med konstnärer som Dürer och Cranach men han föredrog musiken. Som en del i konflikten med protestantismen använde Katolska kyrkan bildkonsten, som Förgänglesen. Annika von Hausswolffs Kingdom of Heaven från 2011 är en starkt berörande och varnande vanitas-bild för vår egen tid. ända sedan 300-talet varit ett beprövat och inspirerande sätt att förmedla det kristna budskapet såväl till lärda som till dem som helt enkelt inte var läskunniga. Motreformationens konst ledde ofta till lysande resultat av de stora mästarna men ibland till tårögt sentimentala framställningar av vad som alltför tydligt var avsett som religiösa övertygandebilder. De fick en än mer sockersöt efterdyning i 1800-talets massproducerade oljetryck. Med denna bakgrund kan vi återgå till den tankeväckande utställningen på Kulturhuset. Återseendet på nära håll

19 kultur sid. 19 med Francisco de Zurbaráns ( ) Veronikas svetteduk är alltid en djup upplevelse. Jesu Kristi lidande ansikte växer långsamt fram ur målningen på denna vera icon (sanna bild), som har givit scenen dess namn trots att den inte finns omnämnd i Bibeln. Cecilia Edefalks titellösa verk från 2012 med en gåtfull person klädd i kåpa växer även den alltmer fram vid en meditativ betraktelse men saknar den enastående utstrålningen och kan inte genast identifieras som en av kristendomens heliga gestalter. Gammalt ställs genomgående mot nytt i utställningen. Den helige Hieronymus botgörande är en enastående målning av Georges de la Tour ( ). Den detaljerat återgivna gamle mannens kropp är ömsint behandlad i all dess skröplighet och samtidigt med så mycket värdighet i helgonets koncentration på Korset. Detta allvar kontrasterar skarpt mot Gerrit Dous ( ) Den botfärdiga Magdalena, som i likhet med så gott som alla verk med just detta motiv inte är det minsta botfärdig när det gäller en anständig klädedräkt hur mycket hon än gråtande betraktar krucifixet. Nog är det märkligt med dessa hycklande framställningar av Bibelns omvända synderska som en alltid lika vacker ung kvinna med demonstrativt blottade bröst. Ingenting av Hieronymus respektfulla och övertygande behandling finns här utan avsikten är en helt annan i sådana verk målade av män för andra mäns förtjusta betraktande. Rembrandts underbara porträtt av den helige Petrus med nyckeln är ett annat exempel på hur djuplodat och respektfullt de heliga männen tolkas inifrån, medan kvinnorna alltför ofta betraktas avklädda utifrån. Grundtemat i utställningen är vanitas förgängelsen. Prunkande 1600-talsstilleben från Holland med den underförstådda tanken att allt vackert som dukas upp, frukter, mat, sköra kristallpokaler, insekter med mera, är förgängligt. På sitt sätt är dessa motiv ett reformert svar på motreformationens katolska helgonbilder. Målningarna var givetvis inte avsedda för en kyrklig placering utan hängdes i burgna hems matsalar både som skrytsam prydnad för att visa den egna rikedomen och reta aptiten. Samtidigt hade man nog litet dåligt samvete, och den kristna tron fanns ju fortfarande där som en klangbotten. Därför ingick diskret sensmoralen att det jordiska överflödet var dömt att förgås, och att endast det himmelska är evigt. På Jan Davidsz. de Heems ( /1684) överdådiga stilleben samsas inhemska frukter med exotiska, då Holland ju hade omfattande handel med fjärran länder. En halvt skalad apelsin kommer snart att torka, de öppnade ostrona måste ätas genast för att inte förgiftas, och fjärilen som landat så lätt på ett blad kommer i nästa ögonblick att flyga vidare mot en snar död. Hur många som tänkte på den djupare betydelsen kan vi inte veta, men vi anar att de flesta nöjde sig med att belåtet betrakta överdådet. En nutida vanitasbild, som verkligen fascinerade mig på utställningen, var Annika von Hausswolffs Kingdom of Heaven från Bilden föreställer den övergivna och förfallna Saint Joseph s Church i Cleveland, Ohio. Politisk makt och kapital har alltid omvandlats och lämnat ruiner efter sig av fornstor glans. Det kan röra sig om gamla riken som gått under eller börs krascher. I USA har ju som bekant mycket hänt av det senare, och det har även drabbat kyrkorna. Dessutom vet vi ju att kyrkor i olika länder utsätts för bombattentat, som lämnar dessa hjärtskärande ruiner efter sig. I de fallen tänker vi på alla troende, som har hamnat under nedfallande tak eller mördats i den tillflyktsort de trodde var säker. Nog väcker von Hausswolffs fotografi många tankar och framstår Fromhet och ålderdom. Georges de La Tours magnifika målning av Den helige Hieronymus botgöring är samtidigt en respektfull återgivning av helgonets åldrade kropp och innerliga bön. Tillfälligt överflöd. Vanitas, förgängelsen, är detta praktfulla stillebens hemliga grundtema. Allt det vackra överdådet målat av Jan Davisz. de Heem är dömt att snart förgås och minner därför om den jordiska tidens flykt. som en äkta vanitasbild för vår egen tid. Det finns dock fortfarande ett vackert ljus i koret och även som flagnande väggmålningar ger de heliga gestalterna hopp. Elisabeth Stengård fil. dr i konstvetenskap

20 sid. 20 kultur S:ta Eugenias lyckade kulturnatt Journalisten Mark Levengood, Birgittasystern Beata Rohdin och operasångaren Richard Hamrin har något gemensamt. De medverkade i S:ta Eugenia kyrka i årets upplaga av Kulturnatt Stockholm. I år anordnades kulturnatten den 26 april med evenemang på drygt hundra platser i Stockholm. En av platserna var S:ta Eugenia kyrka som hade tio programpunkter under sex timmar. S:ta Eugenia har alltid dörrarna öppna, bokstavligt och bildligt, mot samhället utanför. Därför känns det riktigt att vara med i Kulturnatt Stockholm, säger församlingens programansvariga Sofia Rosshagen. Under kulturnatten får vi tillfälle att visa upp en del av vår verksamhet men också bjuda in aktörer från olika kulturområden i stan. Sofia uppskattar antalet besökare till omkring 300. De flesta tillhörde vår församling men många kom utifrån också. Km tittade in i S:ta Eugenia alldeles innan kulturnatten drog igång och träffade en grupp från Gheez-riten som församlingsmedlemmar från Eritrea och Etiopien tillhör. Gruppen skulle inleda med musik och sång på kyrktorget och att döma av en improviserad repetition i kyrkans entré skulle det bli uppsluppet. Från den fortsatta kvällen berättar Sofia att Mark Levengood hade en nära två timmar lång högläsning ur Predikaren, att syster Beata Rohdin och pater Rainer Carls inbjöd till personliga samtal och att kyrkoherde Dominik Terstriep presenterade Georges Bernanos författarskap och tänkande. Den programpunkten var tagen ur en serie som pater Dominik har inlett i församlingen, med rubriken Profil, och under kulturnatten fick den en bredare publik. Improviserat. Årets kulturnatt i S:ta Eugenia inleddes med sång och dans av församlingens gheezgrupp som ställde upp för en extra repetetition i solskenet utanför kyrkporten, till glädje för flanörerna i Kungsträdgården. Pater Dominik deltog också i ett panelsamtal med Erik Helmersson, ledarskribent på Dagens Nyheter. Rubriken var Gud och gudarna. Så långt de tre första timmarna. Kulturnattens andra del började med ett operaprogram, Eugenia goes opera med sångarna Robert Hyman, Rickard Hamrin och Liine Carlsson, fortsatte med teatersport, då S:ta Eugenias teatergrupp Kors i taket spelade interaktiv teater med publiken, och slutade med meditativ dans. Det är en form av rörelsemeditation till medeltida och klassisk musik, förklarar Sofia. Viveca Servatius, som är ledare i sammanslutningen Heliga danser, hade med sig en grupp elever som inledde dansen. Fler och fler anslöt sig så att det till slut blev en stor ring av meditativa dansare på Kyrktorget. Många av dem följde med in i kyrkan, till kompletoriet som alltid avslutar kulturnatten hos oss. Nöjd trots mycket jobb. Sofia Rosshagen, programansvarig för Katolskt forum som står bakom kulturnatten i S:ta Eugenia, är nöjd med årets evenemang, trots att det innebar mycket jobb Sofia Rosshagen är nöjd med årets kulturnatt. För att den ska bli lyckad är det nödvändigt att många i församlingen är delaktiga. Det är ju mycket arbete. Men det är det värt. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse