BULLETIN NR 4, NOVEMBER 2017, ÅRGÅNG

Transkript

1 BULLETIN NR 4, NOVEMBER 2017, ÅRGÅNG 25 Louie Bellson The World s greatest Drummer according to Duke Ellington I detta nummer / In this issue: 2 Ledare och Hal Singer 3 Mötesrecention 4 Louie Bellson 8 Louie Bellson s Drumkit 9 Duke Ellington and Fredi Washington 12 Duke Ellington i Sverige Bojangles 16 Ny bok 17 Stockholm Swing All Stars 18 Duke Ellingtons notskrivare 19 Hedersmedlem 20 Kallelse

2 Vi går mot årets slut. I och med att vi går mot årets slut måste vi samtidigt börja planera för det kommande året. Om det är någon av våra medlemmar som har synpunkter på vår verksamhet och vill framföra dessa på vårt kommande årsmöte i februari så vill jag påminna om att motioner skall vara styrelsen till handa senast den 31 december innevarande år. Nya kreativa idéer är välkomna. När det gäller föreningens ekonomi så kan jag glädjande konstatera att vi i det närmaste har levt upp till årets budget och vi kan leva med samma nivå på medlemsavgiften även nästa år. Men det betyder naturligtvis att ni alla betalar medlemsavgiften. Med den Bulletin, som Du just nu läser, finns vidhäftat ett inbetalningskort, som jag hoppas ni lägger högst upp i högen av de räkningar som skall betalas före årets utgång. Jag tackar på förhand. Våra medlemsmöten under året har ägt rum i Franska Skolans lilla aula. Det är en lokal som lämpar sig tämligen väl för våra behov. Akustiken är bra och musikerna behöver sällan tillgång till högtalare. Lokalen användes ofta på sin tid av SAMI som en inspelningsateljé. Franska Skolan hyr ofta ut lokalen på kvällstid, men prioritet har naturligtvis skolan själv för sin kursverksamhet. Vid medlemsmötet den 2 oktober behövde skolan tillgång till aulan och vår tid blev därmed reducerad, vilket kan ha påverkat besöksantalet. Kommande möte var ursprungligen planerat till den 11 december, men även denna dag gör Franska Skolan anspråk på lokalen för egen del, och vi har därför kommit överens med skolan om att flytta mötet till torsdagen den 7 december och har därmed undvikit någon tidsbegränsning. Se kallelse på sidan 20. Programmet denna kväll är enligt min mening superbt och jag hoppas på bättre anslutning denna gång. Om ett år kan alla våra medlemmar se fram emot en kanske väntad överraskning. Vi kommer att producera vår CD nummer 5 med intressant Ellingtonmaterial. Kanske kommer det att ske i samarbete med vår engelska systerförening precis som i fallet med CD nummer 4. Anders Asplund arbetar redan nu med den och jag vågar lova er att ni inte kommer att bli besvikna. Till slut kan jag glädjande nog meddela att DESS styrelse utsett Göran Wallén till hedersmedlem. Det är han mer än väl värd. Det var han som tog initiativ till att bilda vår förening och till de lyckade konferenserna 1994 och Vi är glada och tacksamma att ha Göran med i vår styrelse. Han är en doer. Läs mer om Göran på annan plats i denna Bulletin. Avslutningsvis önskar jag er alla En God Jul och Ett Gott Nytt Jazzår! Leif Jönsson, ordförande i DESS Hal Singer I artikeln Tenoristerna mellan Webster och Gonsalves i Bulletin 3/2017 nämndes att inga uppgifter kunde hittas, som bevisade att Singer ingått i Ellingtons band under sommaren/hösten 1948, vilket påstods i New DESOR och även i Feathers Encyclopedia of Jazz. All övrig facklitteratur om Ellington ger inget stöd för detta, men DESS-medlemmen Lars Walter har låtit oss få ta del av en intressant intervju med Hal Singer som publicerades i aprilnumret 2006 av tidskriften Blues & Rhythm. Här följer ett utdrag ur intervjun: How did you get the job with Duke Ellington? From being friends with Sonny Greer and Johnny Hodges. Duke went to England and they wouldn t let him bring his band, so the fellows remained in New York. I was working at the Baby Grande, and they were working just up the street, so we began to socialize. When Duke came back, I went to the dance, and they asked Have you got Foto: Göran Wallén your horn?, so I said No, I don t have my horn, but I ll go home and get it cause I was living in Brooklyn at the time I said But Duke won t let me play with you and Sonny Greer said This is MY band! and Johnny Hodges said Yeah, that s right! So what I did after I joined Duke s orchestra. The clarinet player Jimmy Hamilton didn t like playing saxophone, so he used to double the tenor part on clarinet to get another sound, so I came in on tenor, but you know Jimmy had been in that band for years. I never forgave him for that; and Ellington didn t call any tunes just boom boom boom and everybody knew what they were doing! But I ve got to look through the book, and a lot of time they didn t start playing like a normal band. This cat Hamilton wouldn t say nothing. Sometimes they d be through with the tune before I could even find it! And I was there six months, and then Corn Bread came out, and I quit. So I told Hamilton Man, you about the saddest man I ve ever met! You know when someone new comes in the band, you should help them out. Cause we never had no rehearsals. But nobody talked to each other in that band too many egos. It was a funny band, but when they wanted to play, they could play! 2

3 ( Corn Bread syftar på en inspelning som Hal Singer gjorde för Savoy 1948 och som blev en stor framgång för honom) I och med innehållet i denna intervju har vi ett bevis för att Hal Singer ingick under ett antal månader i Duke Ellingtons orkester, men han deltog aldrig i några inspelningar, och därmed hamnade han under radarn eftersom hans namn inte återfinns i diskografierna. Hans erfarenheter av stämningen i Ellingtons band och relationerna mellan musikerna delas av många andra musiker som plötsligt ryckte in i bandet. Duke Ellington turnerade i England under juli månad 1948 tillsammans med Kay Davis och Ray Nance. Han var tillbaka i New York den 4 augusti och orkestern återupptog sin verksamhet fr.o.m. 25 augusti. Det torde alltså vara från och med detta datum som Hal Singer har en plats i orkestern. Engagemanget bör rimligen ha varat till november Hans egen uppgift om sex månader torde inte stämma. Det är dokumenterat att Ellington engagerades den 22 t.o.m. 31 oktober 1948 för att öppna klubben Duke Ellington s Club i Washington, D.C. Klubben ville förlänga kontraktet men Ellington hade andra åtaganden och det bestämdes att Hal Singer skulle bilda ett band och ta på sig uppdraget. Han annonserades som Hal Singer and His Swing Sensations Creators of the Record Hit Cornbread. Enligt Ken Vails Duke s Diary är Singer tillbaka i Ellingtons band den 6 november men han är bevisligen inte med vid Carnegie Hall konserten den 13 november 1948 eller i några senare inspelningar. Ben Webster hade nu återinträtt i bandet emigrerade Hal Singer till Frankrike, där han gifte sig och bildade familj. Tillsammans med sin franska fru Arlette, författade de boken Jazz Roads Hal Singer, Edition #1, där ett kapitel betitlat Le Duke, omfattande 14 sidor, ägnas åt Hals erfarenheter av sitt engagemang hos Ellington. Tyvärr finns boken endast att tillgå på franska och undertecknad har därmed inte haft möjlighet tillgodogöra sig innehållet. Emellertid lär han säga följande om Ellingtons band: det var den underligaste orkester som jag någonsin arbetat med. Bo Haufman Duke s Place Nostalgi och toppenjazz Efter sedvanliga datatekniska problem, som denna gång kunde lösas tack vare Sonja Svensson, eftersom de ordinarie kunniga inte var härstädes, kunde höstens näst sista möte i DESS komma igång. Då Ivan Sundberg var tvingad att tacka nej, kunde Leif Hallin hoppa in som ersättare och stå för kvällens nostalgiska inslag. Som de flesta i vår förening troligen känner till finns en stor mängd entimmes-inspelningar av Leif Andersons Smoke Rings på nätet. Nya inspelningar tillkommer ständigt. Under nätbeteckningen Radiogodis kan man frossa i nostalgi av alla de slag, inte minst av Leifs skrovliga Ellingtonstämma. Detta hade vår Leif tagit fasta på och lät oss lyssna till valda inslag från de många år som Smoke Rings sändes. Vi fick bl a lyssna till Sweet dreams of love och Boo-Dah (1953) från det första programmet och If You Were In My Place (1938) i det sista. Det första programmet sändes den 12 september 1960 och det sista 14 november Då hade rekordet från Sven Jerrings Barnens Brevlåda överträffats med en sändning, dvs gånger. I en nyhetssändning den 27 november 1999 kunde hallåmannen meddela att Leif Smoke Rings Anderson hade avlidit. Förnämlig kammarjazz Kvällens musikaliska inslag levererade trion Klas Lindquist, altsax och klarinett, Erik Söderlind, gitarr och Svante Söderqvist, bas, och var mycket underhållande. Normalt brukar de arbeta som kvartett, men jag tror ingen saknade trummorna denna kväll. Musikvalet var till största delen Ellington-baserat med ett par udda inslag. De öppnade konserten med In A Mellotone, som gav oss lekfulla tonkaskader och en försmak av vad instrumenten kan prestera. Därefter vad det dags för Satin Doll med känsliga tolkningar av melodin och fina baskommentarer. Redan nu skall det också sägas att Svante Söderqvist firade stora triumfer med sin bas under hela kvällen. Och gick rakt in i tonsjälen på undertecknad. Sedan följde In A Sentimental Mood, där Klas växlade över till klarinett. Även här var de känslosamma basinsatserna skickliga. Numera och sedan Dompan lämnade konsertscenen är det sällan man hör skickligt klarinettspel, förutom i tradjazzens grupper. Tack Klas! Georg Coleman, känd bl a från samarbetet med Miles Davis, var upphovsman till nästa melodi, You Never Know What You Mean To Me. Det är en tät melodi, med såväl explosivt altsaxspel som passande klarinettoner. Jag fick faktiskt en känsla av talets västkustjazz, och t ex Jimmy Giuffres piano- och slagverkslösa grupper, under framförandet. Därefter Billy Strayhorns Isfahan, från The Far East Suite, en vacker ballad med Klas på klarinett och ett mycket intelligent basspel av Svante, med bl a stråke och ordlösa nynnanden á la Slam Stewart. Kul! Take the A Train, en tur och retur Harlem, var nästa Ellingtonmelodi. Här fick vi omväxlande lyssna till en lågmäld, men också fartfylld altsax och dessutom i ¾-takt, dvs valstakt. Klas Lindquist egen komposition och frågan: Where Is Your Heart? var nästa melodi som gav oss fina och vältolkade gitarrsoli från Erik Söderlind. It Don t Mean A Thing i ett kraftfullt up-tempo avslutade kvällen med minnesvärda insatser av altsax/bas, gitarr/bas och även enskilda solo-prestationer. Som extranummer serverades I Got It Bad. Thomas Harne 3

4 Louie Bellson The World s Greatest Drummer according to Duke Ellington Louie Bellson was born on July 6, 1924, in Rock Falls, IL. In Leonard Feather s Encyclopedia of Jazz his birth date is erroneously identified as July 24. His full name is Luigi Paulino Alfredo Franceso Antonio Balassoni. His parents were immigrants from Italy and settled in Moline, IL., where Louie s father started a music shop selling musical instruments and records. Louie got to try out various kinds of instruments but already at an early age he got fascinated by the drum. In his teens, he took drum lessons from Roy Knapp, who once taught Gene Krupa. At the age of seventeen he took part in a drum contest arranged by Slingerland with Gene Krupa as the judge. Among several thousand contestants, Krupa selected Louie as the winner. Professional career starts After finishing his high school studies Louie started his professional career. He found it necessary to get a stage name and picked the name Louie Bellson. His name is often misspelled Louis and such a competent jazz author as Stanley Dance is constantly referring to him as Louis. Dance edited Duke Ellington s autobiography Music Is My Mistress, and here he has throughout misspelled the name. After having played with various local bands he was engaged in 1941 by Ted Fio Rito, who was running a popular society band at the time. However, it didn t take long before Benny Goodman heard about the talented drummer and in September 1942 he hired Louie. But after a few months he was fired. The reason was that once Louie got heavy applause from the audience when Sing Sing Sing was performed. Goodman could not stand that. No one in the band was allowed to be more popular than Goodman himself. However, after a short while Goodman realized what a great drummer he had got rid of, and Louie was soon rehired. In 1943, Louie was drafted and served as a drummer in a military band stationed in Washington, DC. The band primarily entertained wounded soldiers at a military hospital. He was released from the army in 1946 and returned to Ted Fio Rito s band, where he started to practice the system with two bass drums. However, it didn t take long before Goodman lured him back in May 1946 against heavy protests from Fio Rito. With Goodman there was no possibility to experiment with two bass drums, but when Goodman towards the end of 1946 reduced his activities Louie was hired by Tommy Dorsey, who gladly accepted Louie s ideas of two bass drums. The engagement with Dorsey lasted until the end of 1950 when Louie had shorter stints with Ray Anthony and Woody Herman. Afterwards, he found a position in Harry James s band. It was during this stay he struck up a lifelong friendship with Juan Tizol, who was working with James at the time. The Great James Robbery Towards the end of the 1940s and early 1950s the big bands began to face problems. Many orchestra leaders disbanded because of a poor economy. The clubs could not afford big bands and were rather looking for small groups. Harry James was also facing these problems, and the band had long periods of unemployment between appearances. So when Norman Granz lured Johnny Hodges, Lawrence Brown and Sonny Greer away from the Ellington orchestra everything ensued for what came to be known as The Great James Robbery. As the story goes Ellington called Tizol to ask him to return to his band and bring Willie Smith with him. Tizol then suggested that Ellington should also employ Louie Bellson and the three joined Duke Ellington on March 27, Much have been written about this raid in the jazz literature. Louie didn t replace Sonny Greer immediately. Before he joined, Ellington had employed first Bill Clark and later Charlie Smith on the drum chair. The arrival of the three new members meant a lot to Duke Ellington and his orchestra. Some critics have argued that the Ellington band had become a bit sloppy. Louie Bellson gave the band a lift with his energetic modern drumming and his two bass drums. Willie Smith insisted on stricter discipline. 4

5 He was a good soloist but could not compete with Johnny Hodges, and he never played any of Hodges s traditional numbers. He was a perfect section leader. Juan Tizol was Duke s old friend since the Cotton Club days and had always given the trombone section a certain flavor. He was also important to Duke as a copyist and composer. Ellington himself commented the new arrivals with the following words; new men mean a new sound in my band and the creation of new music. When it came to ethnicity and race Duke Ellington was colorblind. To him it was only the artistic capacity that counted. However, in the early 1950s it was not without problems to employ a white musician in a black band, and the other way round as well. Especially when the band toured the South the problem became obvious. Fraternizing was not accepted. But Ellington found a convenient solution; he described Bellson as Haitian, which seemed to have solved the problem. As with most every new member in the Ellington band they were all looking for a music book, but seldom did they find any. Louie Bellson was searching for a drum book but found none. Ellington never wrote drum parts. For the more extensive works Louie had to write his own book. He learned to be very sensitive to Ellington s adjustments depending on reactions from the audience, acoustics etc. Bellson once said; each song represented a different experience every time and I needed to watch Ellington carefully each night to pick up nuances Ellington added to the song. It was Louie Bellson who started to call Ellington Maestro. A name that would be used by many of Ellington s sidemen in the future. According to Clark Terry he used to call Bellson Skoonje, a nick name that does not seem to have stuck. The double bass drum concept Louie Bellson started to experiment with two bass drums already before he became professional. The system of two bass drums calls for some technical adjustments to the drum set and Louie made a drawing explaining his ideas. The Gretsch drum company later adopted the idea and together they developed the double bass drum concept. Today Louie Bellson is regarded as one of the three great jazz percussionists. The others being Gene Krupa and Buddy Rich. But Louie admits that his great influences were Chick Webb, Big Sid Catlett and Jo Jones and especially the latter one. Just like Jo Jones and Buddy Rich, Louie practiced tap dancing when a youngster and this experience influenced his way of handling the drums including his idea of two bass drums. In Stanley Dance s The World of Swing Taft Jordan has the following to say about drummers: Chick Webb had a way of playing the bass drum I ve only known two other guys to play anything like. They were Louie Bellson for one, and Walter Johnson who used to be with Fletcher Henderson. Those are the only two guys I worked with, besides Chick, who really played the bass drum. Skin Deep Louie Bellson was not just a drummer. He was also a composer and arranger. Much of his arrangement skills he learned from Duke Ellington, but he also studied arrangement for Buddy Baker. He was also impressed by Bakers arrangements for his recordings with Herb Jeffries. Already during his stay with Tommy Dorsey, he composed Skin Deep, but as far as we know this opus was never performed by Dorsey. At least it was not commercially recorded by Dorsey, and is not to be found in the discographies. However, once when the Ellington orchestra was performing at a dance date in Fresno, Cal., Duke, who apparently knew about the number, asked Louie if he would like to perform it and he did. Duke was overwhelmed and said; Everybody, tomorrow, down to the ballroom. We re going to record Skin Deep. The day after, February 29, 1952, the band is back in the ballroom with all necessary recording equipment and two takes of Bellson s Skin Deep are made. The first one failed, but the second turned out good. The recording was formally made for Mercer Records, a recording company Duke was running in the early 1950s together with his son Mercer and Leonard Feather. Duke realized, however, that Mercer Records did not have the commercial muscles to market the recording, so it was instead sold to Columbia. Columbia included Skin Deep in the famous LP Ellington Uptown (ML-4639). In New DESOR the recording is erroneously stated as being made on November 8, 1952, (DE5220a) but the correct date is as stated above. The recording became a big hit for both Bellson and Ellington, and the number remained in Duke s repertoire for a long time, even with Sam Woodyard as the soloist. 5

6 Woodyard as the soloist. The Hawk Talks Soon after the recording of Skin Deep Louie Bellson presented Ellington with another of his compositions The Hawk Talks. We have reason to believe this number was composed while Bellson was working for Harry James. James, who was much of a disciplinarian, went under the name of The Hawk, to which the title alludes. Coleman Hawkins also went under the name of The Hawk, but he is not the subject for this title. It is doubtful whether the number was performed during Bellson s stay with James, but could well have been performed on later occasions when Bellson played with the James band. The Hawk Talks was recorded on May 10, 1951, and was primarily released on the market as a 78rpm record (Columbia 39428). Both Skin Deep and The Hawk Talks were often performed at concerts and became sort of crowd pleasers in the same way as Paul Gonsalves Diminuendo and Crescendo in Blue would later become. Some critics offered the opinion that the two Bellson numbers did not fit Ellington s character, but rather reminded of a band like Woody Herman s. Still the two numbers meant a lot to Ellington s popularity, which at the same time boosted Bellson s reputation. The Composer The two numbers mentioned above were not the only ones Louie Bellson composed for the Ellington band. On May 24, 1951, Ellington records Ting-A- Ling for Columbia. It is a number composed by Bellson together with Charlie Shavers, which seems to indicate that it was composed during Bellson s time with Tommy Dorsey. The number stayed in Ellington s book as long as Bellson remained in the band. Another composition was Phalanges, which was never recorded by Ellington but remains preserved from a dance date on April 29, It can be found on LP Stardust Records 201. During his career after Ellington, Bellson recorded the number under his own name. Later in his career Louie Bellson composed hundreds of melodies some of them recorded with other bands but most of them with his own. Pearl Bailey Louie Bellson s stay with Duke Ellington was very successful for both of them, but the engagement became shorter than intended. The reason behind this was Pearl Baily. It was Juan Tizol who introduced Louie to Pearl Baily, and it took only a week before they decided to get married. Pearl Bailey was black and by the early 1950s interracial marriages were not considered comme-il-faut even though they were not forbidden. In order to get away from the publicity, they flew to London to get married at a place called Caxton Hall. Louie would later compose a melody he named Caxton Hall Swing, which he also recorded. The composition would also become a part of Harry James s repertoire. Pearl Bailey was an established singer who started her career with Cootie Williams in Louie Bellson soon decided to leave Duke Ellington in order to concentrate on Pearl s career and assist her as orchestra leader and manager. His last day with Ellington was February 26, He was replaced by Butch Ballard, who often helped Ellington out when he had problems filling the drum chair. Ballard, however, didn t fancy the idea of double bass drums and left after some time. Still he managed to perform The Hawk Talks a few times. The marriage was very happy and Louie functioned as Pearl s manager, accompanist, and orchestra leader for the rest of her career that lasted long into the 1980s. Her career as a singer, author and political activist is worth a study of its own. Occasional returns to Ellington Louie Bellson never lost his contact with the Maestro. Ellington would often call on him for certain occasions in the future. Once Ellington s regular drummer, Dave Black, had fallen ill, Bellson subbed for him over two months in December 1954 thru January For a week in August 1963 Ellington performed his musical My People in Chicago. The regular Ellington orchestra was unable to attend this show, but the performing band under Billy Strayhorn s leadership contained several ex-ellingtonians, including Louie Bellson. For some reason, Sam Woodyard left the Ellington orchestra in March 1965 and various drummers filled the drum position until Louie Bellson returned in July. During this sojourn with Ellington he took part in Ellington s performance of his First Concert of Sacred Music in Grace Cathedral in San Francisco on September 16, Bellson was very uncertain about playing drums in this particular cathedral because of its acoustics. But in an interview, Bellson tells how Duke instructed him how to introduce In The Beginning God; In the beginning we had lightning and thunder. That s you, Lou! By the end of January 1966, Bellson was forced to leave Duke Ellington in order to concentrate on his job as Pearl Bailey s manager. After his stay with Ellington, Louie Bellson had a lucrative career not only with Pearl Baily but with all sorts of jazz groups. In 1962 Count Basie s drummer Sonny Payne was unable to play because of an accident and Louie Bellson was substituting him for a period of five weeks, which happened to include a tour of Europe. When Sonny Payne in July 1966 decided to leave Basie for good, Bellson replaced him until a permanent substitute was found. Later on he took part in several so called Basie Jams and similar groups that Norman Granz recorded for his Pablo label. Louie Bellson had a very good relation with Count Basie. Moreover, Louie Bellson had longer or shorter engagements with artists and orchestra leaders like Lionel Hampton, The Dorsey Brothers, Dizzy Gillespie, Tony Bennett, Mel Tormé, and Joe Williams to name a few in a long row. He also appeared quite often with JATP. At one time Buddy Rich asked Louie to sub for him both as drummer and leader of Rich s band because of sudden illness. 6

7 Orchestra leader From 1954, Louie Bellson appeared as leader of his own band. He made numerous recordings with his own band of various configurations. According to the discographies we find no less than 74 recording sessions of his band, most of them for Norman Granz various labels. Quite a few of these recordings are for obvious reasons drum orientated, and we find LPs like Concerto For Drums, Drumorama, Drummer s Holiday, Around the World in Percussion, all released under Bellson s name. In 1978 he introduced a big band that he named The Louie Bellson Explosion, a band that included several ex-ellingtonians plus local studio band musicians. Needless to say, Bellson was very influenced by Duke Ellington, and in 1992 he made a recording of Ellington s Black, Brown & Beige, which was well received by the public. His last recording with his own band was made in In fact, Louie Bellson also composed a musical titled Portofino, that got a chance on a Broadway Theatre, but it folded after just three performances. It was probably Louie s only flop. Simultaneously with his band activities he also taught drum clinics, and he was an inspiration and mentor for many young percussionists. Drum set Most of the great jazz drummers were in one way or the other committed to some of the drum manufacturers. Sonny Greer s big set of drums was supplied by Leedy Drums. Both Gene Krupa and Buddy Rich played Slingerland. Chick Webb and Jo Jones were committed to Gretsch while Sidney Catlett and Cozy Cole preferred Ludwig. When it came to Louie Bellson he started out with Slingerland, but later on switched to Gretsch. It was together with Gretsch that he developed his concept of two bass drums. However, on later pictures of Bellson behind the drums we can see the name Remo on the bass drums. Belli Remo was a good friend of Bellson s, and in 1957 he started to produce drums with plastic skins rather than calf skins, as commonly used by the other makers. Calf skins are sensible to temperature and humidity and require constant tuning, whereas this problem did not affect plastic skin drums. Bellson was asked to invest in the Remo company, which he did but would constantly have to reinvest in order to keep the company afloat. Later, he took up a leading position in the company, and it eventually became a successful competitor to the established drum manufacturers. Over the years, Louie Bellson wrote several books about the art of drumming. Family Pearl Baily passed away in Louie and Pearl had no children of their own but they adopted a son Tony and a girl Dee Dee. Dee Dee, who made a career as a singer and appeared a few times together with her father s band. A few years after Pearl s death Louie married Francine Wright, who would eventually become his manager. Louie Bellson had a very kind personality. He was loved by everyone who dealt with him. When somebody needed his help he was the first to assist. The writer had the opportunity to meet Louie Bellson under casual surroundings and noted what a pleasant person he was. Despite his big name he was in no way high-pitched. He willingly answered questions and explained things for an uneducated amateur. Nothing can be more truthful about Louie Bellson than Paul Gonsalves description; He s a beautiful cat. Louie Bellson left this world on February 14, He is buried in his hometown Moline, IL. Bo Haufman The Author and Louie Bellson Mysterious Session In most discographies can be read that Louie Bellson formed a recording group that went under the name of Louie Bellson Just Jazz All Stars and they recorded on May 23, 1952, a total of eight numbers for Capitol Records. This was Louie Bellson s first recording under his own name. The manager was obviously Gene Norman. The group consisted of Clark Terry, Juan Tizol, John Graas, Wardell Grey, Willie Smith, Harry Carney, Billy Strayhorn, Wendell Marshall and Louie Bellson. The music was initially released on three 78rpm records but later on a rerelease was made on LP. The sleeve notes written by Gene Norman said the following about the bandleader: Louie Bellson is one of the great new stars of jazz. His performance at the drums brings wild enthusiasm from the fans and genuine admiration from even the coolest musicians. A quiet unassuming young man, Louie approaches his art with devotion that inspires everyone around him. The Duke Ellington band took on an entirely new spirit when Louie joined in 1951 after serving with Tommy Dorsey and Harry James over a period of six years. His sense of rhythm, the freshness of his ideas and his remarkable ability to blow two bass drums at the same time add a new dimension to modern percussion. Few drummers know and write music, but Mr. Bellson is as agile with a pen as with the sticks. He has contributed two original compositions to this album. What is so mystery about this session? At this time Duke Ellington and his Orchestra were on tour in the Mid West and on May 23 they appeared in Duluth for a University of Minnesota prom. It is most unlikely that such important members of the band, as those mentioned above, were away on this day. The full session is included in the Mosaic box Classic Capitol Jazz Sessions and such a trustworthy writer as Dan Morgenstern says the recording was made on May 23. The only conclusion that can be made is that the discographies and Dan Morgenstern are wrong, and the Louie Bellson session was made earlier in 1952 prior to Willie Smith s departure. Possibly Jörgen Grunnet Jepsen is correct as he seems to be the only one who suggests the recording was made in February Maybe some of our readers can put some light on the problem? Bo Haufman 7

8 Louie Bellson s drumkit 8 From a publication called Star Sets - Drum Kits of the Great Drummers by Jon Cohan we quote the following article about Louie Bellson. We believe it was written in 1994: Louie Bellson has been there for all of it. He played with Benny Goodman at age 17, held the drum chair in Duke Ellington s band, beat the skins for Count Basie and Harry James, and toured with the prestigious JATP troupe that included Ella Fitzgerald and Oscar Peterson. Oh, and by the way, he pioneered the double-bass-drum setup while he was still in high school. See, Bellson says, I was a tap dancer when I was a kid. You d learn how to do a time step and shim-sham-shimmy. That helped my drumming. I was also ambidextrous. They always had me up on stage at pep rallies, and the cheerleaders had me come up and play drums. I often wondered how it would be to have another big sound with the left foot besides the hi-hat. I sketched the first double-bass-drum idea in high school art class around My teacher, Mr. Faber, looked at it and asked me what it was, and I said, Well, this is a new idea for a drum kit with two bass drums instead of one. Of course when I started that I didn t realize it would mushroom into quite a thing. About the time I did this, Ray McKinley came out with two bass drums. I guess both of us had the idea at the same time. In those days, tom-toms were usually mounted on the bass drum rims, which was impractical for what Louie had in mind for his drum set. He wanted an 11 tom-tom on either side of two 13 tom-toms, somehow suspended over the two 20 bass drums. To this end, he put a very deep 16 floor tom between his two bass to anchor the smaller toms. I was trying to get a connection by putting up that big tom-tom in the middle to hold up those 9 x 13 and 7 x 11 tom-toms on either side. Then I discovered that even with a 20 x 20 bass drum, I had too wide a span and my legs got tired after a while from that stretch. I got rid of that big tom-tom in the middle and just put one 9 x 13 tom-tom on each bass drum. I always wanted to make sure my time elements (cymbals) were in place where I could reach them, because we were playing fast tempos in those days. You couldn t have a ride cymbal five feet away from you or you d be lost in the shuffle. When Bellson became Benny Goodman s drummer, he was a Slingerland endorser, having won a nationwide talent search in a Gene Krupa drum contest. When I joined Benny, the manager told me Benny had a contract with Gretsch, but at 17 years old I was afraid to go up and say, Hey Benny, I m sorry, but I play Slingerland drums. He wouldn t have said a word, but I was a green kid and I didn t want to disrupt him at all, so I moved over to Gretsch. Bellson stayed with Gretsch through the 1950s, playing his double-bassdrum kit with Duke Ellington s band. Duke was like a second father to me, he remembered fondly. With Duke, I learned not only about drums, but also composition from him and Billy Strayhorn. I listened to everybody when I was growing up, from Baby Dodds on down to Chick Webb and Zutty Singleton. Then along came Jo Jones. To me he was one of the greats, because he picked up from all those other guys and played with Basie, and you know how that band was. They were swinging so hard! And Big Sid Catlett taught me a lot too. There s a guy who was so big, you d think he d have a rough touch, but he could play that Chinese cymbal better than anybody. He would play it so it had a musical texture to it. I learned from Big Sid and those guys how to really ride on that China boy cymbal. Which brings to mind another subject close to Bellson s heart: cymbals. I like to have about three or four different ride cymbals for all the different colors. I don t like to ride on one cymbal, it gets too boring. The China Boy with the six rivets is my Dizzy Gillespie cymbal. Dizzy used to carry one of those all the time. He d give it to the drummer he was playing with and say, I don t want to tell you what to play, but you play this for me. Louie has lasted a long time in a business that is notorious for shortening the employment of its practitioners. He still enjoys doing clinics and teaching the next generation of drummers the wisdom that he has gained in his long career. Jo Jones and Sid Catlett used to show me things and say, Now pass it on. You ve got to pass on all that beautiful heritage. First of all you have to believe in yourself. Put your mind to having fun working and sweating. Make sure you know your craft. Even though I m 70 years old, I m just starting to learn.

9 Duke Ellington and Fredi Washington co-starred in 1929 film Black and Tan In 1929, RKO Radio Pictures invited Duke Ellington and his orchestra to Astoria Studios in the borough of Queens in New York City to film a musical short film titled Black and Tan. It was the first film to feature Duke Ellington and His Orchestra performing as a jazz band. It was also the film debut of actress Fredi Washington. Black and Tan was directed by Dudley Murphy, who also directed St. Louis Blues with Bessie Smith in In addition to Ellington and Washington, Black and Tan starred Arthur Whetsel, Barney Bigard, Wellman Braud, Joe Tricky Sam Nanton, and the Ellington Orchestra. RKO released Black and Tan on December 8, Fredi Washington Fredi Washington, who toured as a dancer with the Ellington Orchestra, was brown haired, hazel eyed, attractive, and light skinned. In an article on Miss Washington s life at the time of her passing in 1994, Sheila Rule of The New York Times wrote: She did pass for white when she was travelling in the South with Duke Ellington and his band, said Jean-Claude Baker, a restaurateur, author, and friend of Miss Washington. They could not go into ice cream parlors, so she would go in and buy the ice cream, then go outside and give it to Ellington and the band. Whites screamed at her, Nigger lover! said Mr. Baker. Early life Fredi was born Fredricka Carolyn Washington in Savannah, Georgia on December 23, Her mother died when she was 11, and Fredi was educated at St. Elizabeth s Convent in Philadelphia until her maternal grandmother brought her to Harlem. She graduated from Julia Richmond High School in New York City. Fredi Washington made her first cabaret appearance at 16 years-of-age in By Fred Glueckstein New York as a member of the Happy Honeysuckles group. She was hired by Josephine Baker, who was her friend s Jean-Claude Baker s foster mother. Following an audition in 1921, Washington made her first stage appearance as a dancer in the touring company of the Broadway musical hit Shuffle Along, which was the first major production in more than a decade produced, written, and performed entirely by African Americans. Washington performed with Shuffle Along until Afterwards, while performing at Manhattan s Club Alabam, Washington was seen by producer Lee Shubert, who recommended her for a dramatic costarring role opposite Paul Robeson in the play Black Boy. She played the part under the stage name Edith Warren. Black Boy opened on October 6, 1926, and closed November 26. After the play s run came to an end, there were no serious imminent productions for black actors, so Fredi went back to dancing and toured Europe with her dance partner Al Moiret. While touring as a dancer with the Ellington Orchestra, Fredi dated Duke for a while. It was during this time that RKO Radio Pictures filmed Ellington, his Orchestra, and Fredi Washington in the film Black and Tan. The plot involved a romance between Ellington, who played a bandleader named Duke, and the debut of actress Fredi Washington, who played a dancer named Freddie. The film introduced Ellington s new piece Black and Tan Fantasy. Ellington and Washington relationship David Bogle, the film historian and author of six books on African Americans in film and television, wrote in his book Bright Boulevards, Bold Dreams: The Story of Black Hollywood that for years rumors circulated about an affair between Fredi Washington and Paul Robeson. However, the love of her life was Duke Ellington, said her sister Isabel. Bogle wrote that Ellington and Washington had a discreet but passionate affair. According to Mercer Ellington, it was no secret that she and my father had been involved, during and after the making of the film Black and Tan. Yet, wrote Bogle, Washington s hopes that he would leave his wife never materialized. I just had to accept that he wasn t going to marry me. But I wasn t going to be his mistress, said Washington. At one point, Washington was so despondent that she left the country to get over Duke, said blues singer Alberta Hunter. She just got on a boat and went to Paris, said her sister Isabel, and when she got back, Duke had taken up with a friend of hers. In July 1933, she wed Lawrence Brown, the trombonist in Ellington s orchestra. I guess I was still trying to be as close to Duke as I could, Washington said of her decision to marry Brown. In 1933, Washington was cast opposite Paul Robeson, in his first film role, in Eugene O Neill s The Emperor Jones, which had been adapted from the stage play that Robeson and Washington appeared in. With strict censorship prohibiting the mixing of races on the screen in the 1930s, it was discovered that Washington photographed too light against Robeson. This resulted in her being blacked up and their love scenes having to be re-shot. In 1934, Fredi Washington gained movie prominence for her performance as Peola, a young mulatto who passes for white, in the Hollywood film Imita- 9

10 tion of Life with Claudette Colbert and Louise Beavers. Imitation of Life was nominated for three Academy Awards. Returning to New York While in Hollywood, Washington was urged by studio heads to pass for fully white, so they could make her a bigger star than Norma Shearer, Joan Crawford, Constance Bennett, and Greta Garbo. She refused and publically expressed her views about masquerading as white: Why should I have to pass for anything but an artist? When I act, I live the role I am assigned to do. If that part calls for me to be West Indian half caste, a Spanish or Creole maiden, a French maiden, a lady of great social distinction or a prostitute how can I, or anyone, essay such roles with the bugbear of national heritage constantly dangled before my eyes? I don t want to pass, because I can t stand insecurities and shame. I am just as much colored as any of the others identified with the race. Three years after Imitation of Life, Fredi Washington s next film was One Mile in Heaven in 1937 with Claire Trevor and Bill Bojangles Robinson. Film marks reappearance of Fredi Washington, as the Negress nurse, wrote Variety, and she is splendid. Has looks. Good voice and real acting ability. She s deserving of a better chance than this picture offers. As it turned out, One Mile of Heaven was Fredi Washington s last Hollywood film. 10 With no further roles forthcoming for black actresses, Washington left California and returned to New York, where she appeared on stage in such productions as Mamba s Daughters (1939) with Ethel Waters; Lysistrate (1946); A Long Way From Home (1948), and Anta s Experimental Theatre allblack version of Gorky s The Lower Depths. Negro Actors Guild In 1937, Fredi Washington was a cofounder of the Negro Actors Guild, whose mission was to create better opportunities for black actors in film, television, and the stage. The bandleader Noble Sissle was named president, dancer Bill Bojangles Robinson, his deputy, and Washington was appointed the Guild s first executive secretary. Duke Ellington was made an offer of the Guild, which was an honorary function with no specified duties. All of us felt we needed Duke in the organization, recalled Washington. He was the most glamorous, elegant man in Harlem. Everyone in show business looked up to him. During this time, Washington was also a theatre writer and columnist for the People s Voice, a weekly newspaper for African Americans published in Harlem by her brother-in-law, Adam Clayton Powell, Jr., a Baptist pastor and an American politician, who represented Harlem in the US House of Representatives from In the years that followed, Duke Ellington and Fredi Washington participated in various fund raising events, such as the thirtieth anniversary NA- ACP birthday ball on February 11, 1939, in New York at the 369th Regiment Armory. With people in attendance, Ellington and his Orchestra were a chief attraction. Among the stars who also appeared were Fredi, Ivie Anderson, W.C. Handy, who played St. Louis Blues, Bill Robinson, and Ella Fitzgerald. Washington s marriage to Lawrence Brown ended in divorce. On December 13, 1952, she married Dr. Anthony Bell, a dentist. In recognition of her movie career, she was inducted into the Black Filmmakers Hall of Fame in Fredi Washington died at the age of 90 on June 28, 1994, in Stamford, Connecticut. Her appearance, sixty-five years earlier, with Duke Ellington in the 1929 film Black and Tan began her successful career as one of the first black actresses to achieve recognition in Hollywood. Notably, her experiences in film and stage led to Fredi Washington s commitment to equal rights for African-Americans in the theatre and film industry. Notes to reader: 1. Duke Ellington and Fredi Washington in the nineteen minute film Black and Tan can be seen on YouTube: 2. John Edward Hasse in Beyond Category: The Life and Genius of Duke Ellington wrote: Ironically, Ellington s first motion picture (Black and Tan) of many would be almost his only opportunity to have an acting role in latter movies he was normally seen only as a musician. Billie Holiday and Peola Fred Glueckstein mentions in his article about Fredi Washington and her acting in the film Imitation of Life and the character named Peola, which she impersonated. Peola, who wanted to pass for white despite her true origin, seems to have given a name to this practice. In the literature we find Billie Holiday s experience of the phenomenon: There was the time the Basie band arrived in a small Southern town which didn t even have a colored hotel. Quartered at the home of the local black minister, the Basie band and Billie had just finished an idiomatic but nearly indestigable dinner. One of their number, a very light-skinned member of the orchestra, had been missing from the table. On the street they saw him jauntily emerge from the best white restaurant in town. He pretended not to recognize his coworkers, and Billie, placing herself in front of him, shouted for all the town to hear: All right for you, Peola!

11 Duke Ellington i Sverige 1963 Under detta år besökte Ellington och hans orkester Sverige vid två tillfällen. Första gången i februari och andra gången gjordes en längre turné i Sverige 1-25 juni. Den senare turnén gjordes i Folkparkernas regi och bandet kunde höras på platser som Borlänge, Huskvarna och Mjölby för att nämna några i den långa raden. På varje ort registrerades besöket i den lokala pressen och nedan återger vi vad som skrevs i Karlshamns Allehanda efter Ellingtons besök i Karlshamn den 16 juni. DESS-medlemmen Sven-Gunnar Schröder har varit vänlig nog att tillställa oss materialet. Ingen bör vara missnöjd med den jazzspis som Karlshamn Folkets Park i går kväll bjöd på. En månghövdad publik tog tillfället i akt att in natura uppleva formidable Duke Ellington och hans lika formidabla orkester. Nu var sommarkvällen ljum, men inte ens bistra nordanvindar kunde tagit udden av den höga stämningen och den förväntansfulla publiken fick vad den ville ha. Det framgick tydligt av applåder med en intensitet som man sällan hört. Den tio nummer långa konserten, som föredömligt började prick klockan åtta inleddes med rytmisk uppvärmning i form av en bolero Afro Bossa som genom härlige trummisen Sam Woodyard redan från början satte upp stämningen på en hög nivå. Jimmy Hamiltons lyriska klarinett var nästa godbit och efter denna ansågs stunden vara inne för the Duke himself. En oefterhärmlig pianointroduktion och sedan visade en orkester av världsklass vad jazz är då det verkligen svänger. Lullaby of Birdland med äkta Ellingtontouche och vår egen Rolf Ericson som trumpetsolist tillhörde konsertens höjdpunkter, liksom Johnny Hodges vilsamma altsax i I Got It Bad och Cootie Williams långtifrån vilsamma men desto mer stingiga trumpetakrobatik. Cootie var för övrigt solist i kvällens kanske mest uppskattade nummer, en blues för sordin och naken trumpet med orkestern som suggestiv uppbackning. Ellingtonorkesterns lustigkurre Ray Nance är betydligt mer sympatisk när han spelar än när han är lustig och hans lite bökiga clownerier jämte en illa dold trötthet hos orkestermedlemmarna blev kvällens plumpar i protokollet. Aldrig har man sett någon på scen gäspa så ogenerat som Johnny Hodges. Bortsett från detta gjorde rutin och skicklighet att behållningen blev stor. Hur njutbart var inte det långa potpurriet av Ellingtonstandards och evergreens! Där fick vi höra de flesta av de melodier vi förknippar med Duke Ellington, Solitude, Caravan, In A Mellotone, Sophisticated Lady m.fl och de flesta av orkesterns världsberömda solister lät höra sig. Publiken visade sig vara högst följsam och de många applådåskorna kulminerade i en slutapplåd som inte gav vika förrän ett extranummer annonserades. Det blev en förkortad version av Crescendo and Diminuendo in Blue och Paul Gonsalves intensiva solo på tenorsax satte punkt för en timmes jazz av högsta kvalitet. Duke Ellington avtackades förutom med applåder också med en bronskopia av Utvandrarstatyn. Den kommer att pryda mitt piano sade Duke och kan vi kanske då hoppas på ett återbesök. Duke Ellington är högst välkommen tillbaka. H.S. En annan lokal jazzentusiast, Billy Bengtsson, journalist i Blekinge och senare chefredaktör för Norra Skåne, har beskrivit konserten med följande ord: Hard and soft facts concerning the Ellington-concert in Charlesport Den här konserten ägde rum en söndagskväll i början av juni 1963 i Bellevueparken i Karlshamn. Konserten fick en officiell inramning med tal av drätselkammarens ordförande Rune Malmros, som överlämnade stadens minnesgåva till Duke Ellington. Den amerikanska flaggan prydde fonden. Det syntes att maestro Ellington trivdes med det högtidliga protokollet. Så började då konserten. Håller mig till de låtar som jag är säker på framfördes: Mood Indigo med Harry Carney, Russell Procope och (tror jag) Jimmy Hamilton. Rockin In Rhythm med hela saxsektionen i fronten, Tootie For Cootie med Cootie Williams dansande på scenen med growltrumpeten i högsta hugg, I Got It Bad med sedvanligt sensuellt glissando och med en även i övrigt sedvanligt halvslumrande Johnny Hodges bakom notstället, Main Stem med en dubbelvikt Paul Gonsalves i ett solo som han framförde med kraften hos en lavasprutande isländsk vulkan. Ray Nance lät vid något tillfälle höra sin trumpet-ton, varm så att den kunde smälta smör samt även sin zigenarinspirerade fiol. På det instrumentet kan han ha framfört Guitar Amore från den aktuella LP-plattan Midnight In Paris som getts ut några månader tidigare. Efter konserten flyttades föreställningen från konsertscenen in i den vidlyftiga danslokalen där några av låtarna från konserten spelades upp igen som Satin Doll, Don t Get Around Much Anymore och andra dansvänliga låtar ur repertoaren. Jag minns en kompakt mur av publiken, mest grabbar, stod framför orkesterpodiet och spisade. Det blev trångt på dansgolvet eftersom en stor publik samlats. Tidens mode vilade över samvaron; grabbar i mörk kostym, vit nylonskjorta, smal slips och spetsiga skor. Tjejer i höga Fara Dibahfrisyrer, decimeterhöga klackar, hårt åtdragna skärp och klänningar som spändes ut som paraplyer av alla underkjolarna. Ellingtons grabbar blandade sig glatt med publiken. I pausen satt Paul Gonsalves vid ett bord och drack öl medan han ivrigt konversera- 11

12 de några grabbar. Minns att sista låten var Tootie For Cootie. Då buggades det på dansgolvet. Själv föredrog jag att få hålla om Barbro från Ryd, blond i sitt långa hår som en småländsk rågåker, när jag äntligen kommit åt att bjuda upp henne. En svag ljusstrimma varslade den nya dagen när vi for hem. Harmoni i Harlem I tidningsläggen från gamla ESTRAD (April 1947) hittar vi följande referat av Nils Micro Färnström från hans besök i New York i februari samma år. Ett tidstypiskt referat som tål att läsas även i dag och vi citerar det här: Med största sannolikhet skrevs liknande recensioner i lokaltidningar från de femton Folkparker runt om i Sverige som Duke Ellington besökte i juni DESS-medlemmen Lennart Persson, Halmstad, berättar i ett brev till föreningen om sina erfarenheter från Ellingtons besök 1963 och vi saxar följande ur hans brev: Besökte Dans Inn på autografjakt. Eftersom Rolf Ericson satt i bandet tänkte jag anlita honom som hjälp. På en meny från Dans Inn skrev så många i Ellingtons band sina autografer, bl.a. Paul Gonsalves. När vi står där och väntar på att det skall skrivas färdigt, frågar Paul om det finns någonstans man kan få en hamburgare. Han var hungrig sa han. Visst, sa jag, följ med mig så skall jag visa dig. Sagt och gjort vi gick till en kiosk och tog oss en hamburgare. Paul bjöd varje gång vi gick och tog någonting. Han insisterade på att få bjuda! Paul var en mycket generös och varm människa och vänlig mot alla. Efter dessa kvällar på Gröna Lund lyssnade jag till orkestern i Karlshamn, Huskvarna och Halmstad. Halmstad blev en särskild upplevelse med nattjam ute i Tylösand men det är en annan historia, som jag kan återkomma till. Med på jammet var Ernie Shepard och Ray Nance. Skulle därefter ha åkt till Göteborg, men fick förhinder. Hörde sedan att Paul hade blivit sjuk så jag hade inte fått träffa honom ändå. Efter detta hade vi ingen mer kontakt. Jag tog några kort när jag hörde bandet. Ett är på Ellington i Huskvarna. Negativen ligger i mina gömmor någonstans, kanske kan jag hitta dessa, då får jag återkomma. Dumt nog såg jag inte till att fånga Paul och mig själv på någon bild. SORRY ALL SOLD OUT är ett anslag, som varje kväll under en veckas tid gäckat förhoppningarna hos många, som haft sina vägar till Apollo Theatre i Harlem. Det var mellan 14 och 21 februari, då Duke Ellington gästspelade där. För att få ett verkligt fullödigt intryck av Duke och hans musik bör man höra honom i den rätta miljön i New Yorks Harlem en kväll när tusentals coloured people till bristningsgränsen fyller den teater han spelar i. Kontakten mellan orkester och publik betyder en hel del, för att musikerna riktigt skall komma till sin rätt. De måste bli inspirerade, och därför är det en väsentlig skillnad att lyssna på Duke i Harlems Apollo Theatre och exempelvis Stockholms konserthus. Första gången jag hörde Duke var i Musikaliska Akademien, och det var ännu sämre än Konserthuset. Jag satt för långt fram och vacklade efter konsertens slut ut nästan helt bedövad av de alltför kraftiga ljudkaskaderna! Jag har nu tillbringat tre kvällar i Apollo Theatre första gången på parketten och de båda andra bakom scenen. Vilken oerhörd skillnad från Stockholmskonserterna var det inte att lyssna på the Duke i Harlem. Orkestern är lika bra som den någonsin varit trots förlusten av Barney Bigard, Cootie Williams m. fl. Efter att ha lyssnat på för all del rutinerade och i sitt slag äkta men enligt mitt tycke ej så värst njutbara Pee Wee Russell, Miff Mole och Muggsy Spanier i Nick s Tavern i Greenwich Village samt alltför kommersiella Ink Spots i Para- 12

13 mount Theatre, blev Dukes konserter oförglömliga upplevelser. Tyvärr kunde Joya Sherrill ej medverka (hon väntade barn) men Kay Davis sjöng bl.a. i en tämligen ny komposition The Beautiful Indians i första avsnittet Minnehaha. Klockrent, sensibelt och med verklig inlevelse. I andra delen Hiawatha fick man höra Al Sears i ett glänsande tenorsolo. Kay Davis sjöng också Brown Penny ur Beggars Holiday. Ellingtons konserter ja han spelar tre gånger varje kväll utgjorde en del av ett större program och man fick därför tyvärr ej höra så många nummer, som man skulle ha önskat. Konserterna bjöd för övrigt på lika mycket show som musik strålande show med bl.a. tokrolige Ray Nance, som hoppade omkring på scenen och ideligen lockade publiken till skratt. Men varje nummer som spelades var en fullträff. Mest fick man höra långsamma melodiska arrangemang med underbar harmonik och en otroligt raffinerad nyansrikedom. Utstuderade belysningseffekter med olikfärgat ljus förstärkte effekten. Ibland var hela orkestern i halvdunkel med spotlight på Duke. Jag har aldrig i någon konsertsal varit med om en sådan hjärtlig och spontan kontakt mellan orkester och publik som i Apollo Theatre. Där förekom inga visslingar, stampningar eller våldsamma applåder, men i stället små skämtsamma inlägg från publikens sida och om man kan använda uttrycket varma applåder. Man märkte hur intensivt, nästan andaktsfullt publiken levde med och man skämdes smått, när man tänkte på den okultiverade hop, som utan sinne för det verkligt värdefulla i jazzen, brukar stampa och bära sig åbäkigt åt i Stockholms konserthus, så snart någon rutinerad solist presterar något ytligt fyrverkeri på trumpet eller trummor. En av de bästa saker som spelades var Dukes senaste komposition Happy- Go-Lucky Local ur Deep South Suite med fina soli av Cat Anderson och Lawrence Brown. Den finns inspelad på skivmärket Musicraft. Squeeze Me But Don t Tease Me var en annan fin sak med en sordinerad trio trombon och två trumpeter senare förstärkt med Hodges altsax. Johnny Hodges hade för övrigt flera soli, som kändes djupt ned i hjärterötterna. Lionel Hampton dök upp en kväll och klev in på scenen i hatt och rock för att hälsa på publiken. Han skulle säga några ord och tyckte då att Dukes musik var som champagne och intygade, att han redan efter ett par nummer kände sig helt berusad. Vilket synbarligen roade Duke, som förstrött lekte på flygeln medan Hampton pratade. Efter första konserten sökte jag upp Duke för att få höra litet om hans planer. Han verkade en smula trött, vilket inte är att undra på, då han måste köra hårt förmodligen har han knappast en dag ledigt och dessutom är han ju ingen ungdom längre han fyller 48 år i april. Efter gästspelet i New York skulle han en vecka till Washington och sedan var det fulltecknat hela sommaren. När blir det Sveriges tur? frågade jag Tyvärr knappast i år, svarade Duke. Och hur det kan bli nästa år vet jag inte. Men var lugn för att jag gärna vill komma över igen. Sverige har en alldeles särskild plats i mitt hjärta jag tycker om det landet. Några nya kompositioner? Ja, jag arbetar för närvarande på en ny show, men jag har ju ganska nyligen avslutat arbetet med Beggar s Holiday. För detta verk komponerade jag ett 40- tal melodier. Så det får räcka ett tag. Man kan ju för övrigt inte bara sätta sig ned och tänka, att nu skall jag komponera någonting. Det kommer av sig själv när man känner sig inspirerad. Nå, hur är det med orkestern? Hur inverkar förändringarna i dess sammansättning? Det finns folk, som anser att orkestern i viss mån ändrat karaktär. Det är nog riktigt att sammansättningen av min orkester ändrats genom att det kommit nya medlemmar i den. Men det innebär ej att min musik ändrats. Orkestern kan bli större eller mindre, men ytterst beror ändå allt på den personliga prägel man kan sätta på en orkester, den form och det innehåll man kan ge spelet. Huvudsaken är att man kan ge något av sig själv och att man förstår att jazzmusik är frihet att uttrycka sig oberoende av några lagstadgade former eller normer. Man skall känna sig lycklig när man spelar, nöjd med sig själv och sitt arbete. Man skall med sin musik kunna göra andra människor lyckliga. Då blir det någon mening med det hela. När man lyssnat på Duke några kvällar finner man det mesta i musikväg som New York kan bjuda på (det gäller jazzmusik och liknande underhållning) ganska likgiltig. Jag har hört Ella Fitzgerald och hon var utmärkt på Café Society Downtown, Josh White, som är exakt lika fascinerande som i de grammofoninspelningar man hört honom i. Men sedan finns det inte mycket värt att lyssna på. Ja, man kan även nämna en utmärkt harpsolist, Alewette Miller, som också uppträdde på Café Society Downtown. Hon var rytmisk och även trevlig att se på. Café Society Downtown ligger också i Greenwich Village och kan rekommenderas för eventuella New York-resenärer, då man i regel brukar ha goda program där. Den stora schlagern i New York är för närvarande Open the door Richard. Den har blivit en best seller på grammofon och lever mest på sin lustiga text, som handlar om en gosse, som varit ute och rullat hatt och följaktligen blivit en smula vad man kallar på lyran. Bemälde gosse kan ej hitta portnyckeln när han skall dra sig tillbaka och följden blir en animerad dialog mellan honom och folk i huset. Som avslutning på detta lilla resebrev skulle jag vilja tillfoga att New York är en långt mer förbryllande stad än man kan föreställa sig. Goda skivor finns här i överflöd, album med både gammal och ny jazz, och i affärer som handlar med secondhand material kan man komma över litet av varje. Synd bara att man inte kan ta med så mycket man vill i ett flygplan. Flyga är modellen för en amerikaresa. Jag har aldrig gjort en så lugn och fin långresa med flyg som med American Overseas Airlines atlantplan. Åker man båt så här års, kan det kränga ganska våldsamt med ty åtföljande sjösjuka. Men flygplanet gick stadigare än en spårvagn. Många amerikaresenärer är rädda för flyget. Men det är fel. Olyckorna i Europa beror nog till stor del på att försiktighetsåtgärderna ej varit så noggranna som vore önskvärt. Men AOA:s säkerhetsanordningar är minst lika tillförlitliga som ABA:s. Svensk och amerikansk flygservice och säkerhetstjänst torde vara den bästa i världen. 13

14 Bojangles Duke Ellington komponerade och spelade in flera stycken, som utgjorde hyllningar till personligheter främst inom den amerikanska underhållningsvärlden men också inom medborgarrättsrörelsen. Det började med Black Beauty som var en hyllning till Florence Mills, och avslutades med King Fit the Battle of Alabam, som var en hyllning till Martin Luther King. Under Ellingtons framgångsrika period i början av 1940-talet komponerade han flera s.k. portraits som hyllningar till artister som han beundrade och uppskattade. Bl.a. skrev han Bojangles eller som undertiteln lyder, A Portrait of Bill Robinson. Den första inspelningen gjordes för Victor i Hollywood den 4 maj Den gavs aldrig ut av Victor och kom samlare till del först på LP Meritt 1 i slutet av 1970-talet. Den inspelning som Victor valde att ge ut gjordes i Chicago den 28 maj Inspelningarna skiljer sig marginellt åt. I den första inspelningen kan Rex Stewart höras, vilket inte är fallet i den andra. Ben Webster har i båda inspelningar ett vackert solo över ett korus. Bojangles torde ha funnits på Ellingtons repertoar de följande åren, men utöver de ovan nämnda inspelningarna finns endast 5 tillfällen bevarade. Ben Websters insats ökades successivt till att omfatta två korus. En upptagning gjordes vid en radioutsändning från Hotel Sherman i Chicago den 7 september 1940, vilken DESS hade nöjet att få återutge på sin senaste CD-produktion (DESS CD 4). Därefter kan numret avnjutas från den berömda upptagningen från Crystal Ballroom i Fargo den 7 november Nästa gång Bojangles finns bevarad är från konserten i Carnegie Hall den 23 januari 1943 och senare vid en radioutsändning från Hurricane Restaurant den 18 juni Sista tillfället från vilket numret finns bevarat är likaledes en radioutsändning från Hurricane den 11 september Då hade Ben Webster lämnat orkestern och tenorsolot framförs nu av Skippy Williams. Denna radioutsändning har ännu inte givits ut kommersiellt. Vem var han? Duke Ellington träffade säkert Bojangles vid flera tillfällen och de flesta av våra läsare vet säkert att han hette Bill Robinson och var en välkänd dansare, men många kanske inte vet så mycket mer. Han hette egentligen Luther Robinson, men han tyckte aldrig om det förnamnet. Här följer en kortare presentation av Bill Bojangles Robinson: Han såg dagens ljus i Richmond, VA., den 25 maj Han blev tidigt föräldralös och från 8 års ålder var han ett gatubarn och fick ihop till brödfödan som skoputsare och butikssnattare. Men tidigt upptäckte han att om han uppförde en improviserad dans framför biografköer och restaurangköer kunde han få sig tillslängt ett antal nickels och dimes. Hur fick han namnet Bojangles? I Richmond fanns en hattmakare med det franskklingande namnet Beaujonson som alla hade svårt att uttala och han gick därför under namnet Bojangles. En gång stal Bill en hatt ur hans butik under stor uppmärksamhet och av någon anledning fick Bill därefter namnet Bojangles. De följande åren förde Bill ett ambulerande liv deltog han i Spansk/Amerikanska kriget som trumslagarpojke. Han blev faktiskt träffad av ett skott i knät, men konstigt nog påverkade detta aldrig hans rörelseförmåga. Det påstås att kulan satt kvar i knät under resten av hans liv. Han hamnade senare i New York och bildade en dansduo tillsammans med en kompanjon vid namn George Cooper. De höll ihop i flera år men till slut börjar Bill uppträda som soloartist. Han ingår i många shower och turnerar runt i USA med olika vaudevilles. Han var en levnadsglad och något oberäknelig person. Trots att han var nykterist och dessutom icke rökare råkade han ofta i klammeri med rättvisan. Hans stubin var kort och han hamnade lätt i bråk. Men han hittade en metod att även hantera detta. När han vid sina turnéer besökte en ny stad var det första han gjorde att besöka den lokala polisstationen och göra sig bekant med poliserna och betala en inte oföraktlig summa till deras personalkassa eller pensionsfond. Om han senare

15 Denna egenskap utvecklade Bill så till den grad att han hamnade i Guinnes Book of Records som världsrekordhållare i 100 meter baklängeslöpning. Tiden 13,5 sekunder slogs inte förrän Bill gjorde en tidig grammofoninspelning med Duke Ellington. Formellt är det Bill Bojangles Robinson accompanied by Irving Mills and his Hotsy Totsy Gang men det rör sig i realiteten om Duke Ellington och hans orkester. Den 13 september 1929 sjunger och dansar Bill till Ain t Misbehavin och Doin The New Lowdown. Det senare numret spelade Bill in med flera andra orkestrar. Vid en radioutsändning den 10 maj 1947 ackompanjerar Duke Bojangles när han dansar just Doin The New Lowdown. Mycket material från denna radioutsändning har getts ut på olika märken men just detta framförande är än så länge outgivet. Bill Bojangles Robinson avled den 25 november I Richmond finns nu en staty av honom i Bojangles Park. Flera böcker har författats om Bill Robinsons liv och karriär. Bl.a. Jim Haskins och N.R. Mitgangs Mr. Bojangles: The biography of Bill Robinson. Bo Haufman under besöket hamnade i svårigheter hade han poliserna på sin sida. Bill Robinson var en inbiten pokerspelare och detta ledde ibland till att han hamnade i problematiska situationer. Det berättas att han vid ett tillfälle uppträdde i samma stad som Duke Ellington och hans orkester och bodde på samma hotell. En kväll kom några av orkestermedlemmarna något slokörade tillbaka och förklarade att de blivit vägrade servering på en närliggande restaurang. Bill blev uppretad, tog med sig vännerna tillbaka till restaurangen, lade upp sin pärlemorinfattade revolver på disken och gjorde sin beställning. De blev alla serverade. Som dansör var Bill Bojangels Robinson helt fantastisk och han bildade skola för alla efterkommande dansörer. Många dansare, inte minst vita som Fred Astaire och Gene Kelley, kopierade många av hans steg. Hans speciella gimmick var att dansa i en trappa. Han konstruerade en trappa som kunde monteras upp på scenen och i den utförde han sina fantastiska nummer. Han började alltid sina föreställningar med orden Good Evening, Everything Is Copasetic. Ordet copasetic hittas inte i ett vanligt lexikon men i moderna slanglexikon sägs det betyda better than all right. Senare bildades det i New York en förening bestående av dansare och andra kulturpersonligheter som gick under namnet The Copasetics. Billy Strayhorn var ordförande i denna förening under ett antal år. Bill Robinson hade också en karriär i Hollywood och gjorde fyra filmer tillsammans med Shirley Temple och han uppträder dessutom i ett antal kortfilmer. Alla kan beskådas på YouTube. Han hade en fantastisk fysik. Hans kropp var som byggd för dans. Vid 57 års ålder tvingades han genomgå en blindtarmsoperation och läkarens kommentar var att han hade en kropp motsvarande en 17-årings. Han kunde inte bara dansa. Han älskade baseball och som utespelare bör man kunna springa baklänges för att fånga upp en lyra. 15

16 Ny bok Varje gång det kommer ut en ny bok på marknaden om Duke Ellington kan man inte låta bli att förundras. Finns det mer att skriva om? Men det är tydligen så att varje Ellingtonentusiast har sin egen uppfattning om Ellington och har man dessutom en god penna så kan man låta andra få ta del sina åsikter och synpunkter. Den senaste boken i raden är författad av Wolfram Knauer, som inte är helt okänd i jazzsammanhang. Han har tidigare skrivit böcker om Louis Armstrong och Charlie Parker, och han är ledare för Jazzinstitut Darmstadt, som regelbundet distribuerar nyhetsbladet We Read The Morningpapers For You, som hänvisar till tidningar runt om i världen, där något av intresse för jazzintresserade finns att läsa. Knauers bok, som helt enkelt har titeln Duke Ellington, är skriven på tyska och utgiven på förlaget Reclam ( och kan där inhandlas för 29:- Euro. När vi ber Knauer säga något om bokens innehåll beskriver han den med följande ord: What I have tried to do in the book was literally listen to the music and constantly ask, why did Ellington write, play, like he did at that particular time. What made him make aesthetic or musical decisions, where are the experiments which he is trying out leading, when and why did he choose to redirect his path, why does his music in different decades sound differently and how should one approach these different parts of his career in order to fairly write about (or listen to) his music. As I write in my foreword, my framing approach was a little unusual but very rewarding. I went into the Ellington archives at the Smithsonian Institution before I wrote a single word, having them bring me boxes I chose out of curiosity more than because I had a specific interest in their content, hoping that what was in them might pose some of the questions I might want to answer in my book (after all, hasn t everything been written already?). After that I started listening to, it feels like, everything and constantly asked, Why and What more than Who and When or Where. That led to contextualizing his life, his compositional process, the idea of composition in jazz in general, his interaction with his band members as well as with other musicians, his private life, his business affairs, and most of all his recordings. When I was done with the rough manuscript, I returned to the Ellington archives with very specific questions, had them bring me mostly music manuscripts and studied his composition notes, his score sketches, the parts, to get an idea of what exactly is in the notation and where the magic happens to make it all come alive and become so personal. I believe that my approach is different from most books previously written about Ellington, and I do hope to see it being translated into English eventually. But at this point there is only the German edition. Bo Haufman Nya medlemmar DESS hälsar våra nya medlemmar välkomna i vår illustra förening: Maj Bäck, Bromma Jan-Erik Ivansson, Rönninge Per-Olof Lund, Sandviken Love Lundqvist, Tyresö DESS behöver fler medlemmar. Inspirera Dina vänner och bekanta att också vara med! A word from our sponsor WRAPSONS Wraps, sallader och catering Jättegott-Jättesnabbt TILL MINNE AV CLAES ENGLUND Claes, som betydde mycket för vår förening och framför allt som medlem i redaktionen för Bulletinen, efterlämnade en större samling böcker om jazz. För dödsboets räkning har DESS lyckats sälja merparten av samlingen men ett 50- tal böcker återstår. Med de efterlevandes godkännande kommer nu dessa böcker att få utgöra vinster i våra kommande lotterier vid våra medlemsmöten. Alla böcker är av värde för en jazzintresserad person och vi räknar med att få sälja många lotter i framtiden. Vi tackar Claes familj för den generösa gåvan. 16

17 Stockholm Swing All Stars In the Spirit of Duke Ellington Den 3 september hade vi nöjet att få avnjuta gräddan av Sveriges jazzmusiker, Stockholm Swing All Stars, i deras årliga konsert i Stockholms konserthus. Nu är bandet så publikdragande att man kunnat flytta konserten från Grünewaldsalen till den stora konserthallen, som var i det närmaste fullsatt. Man kan dock inte låta bli att reflektera något över publikens sammansättning. En grov uppskattning ger vid handen att minst 90% av publiken bestod av äldre pensionärer, vilket kan ge anledning till vissa funderingar om jazzens framtid. Men vi som uppskattar denna form av musikalisk underhållning skall vara tacksamma att vi har SSAS och Kustbandet. Den senare gruppen är mera stiltrogen, medan SSAS tar ett modernare grepp på arvet efter Ellington. SSAB består nu av Fredrik Lindborg, (ts, kl., baskl.), Klas Lindqvist, (as. kl.), Karl Olandersson, (tp, voc.), Daniel Tilling, (p.), Göran Lind, (b.), Mattias Puttonen, (tr.) och den nytillkomne trombonisten Dicken Hedrenius, som ersatt Magnus Wiklund. Självklart öppnade man konserten med Take The A Train, och därefter följde Satin Doll i ett arrangemang av Fredrik Lindborg, som han själv riktigt uttryckte det, man endast kan känna igen om man vet om vilken melodi det rör sig om. Konserten innehöll inte enbart Ellingtonkompositioner, men Fredrik framhöll dock att de alla var i Ellingtons spirit enligt konsertens devis. Dicken Hedrenius glänste i sitt egen komposition And Clyde, som skulle vara andra delen i en svit. Man får anta att första delen då heter Bonnie? Man framförde även en intressant komposition av Jan Johansson, betitlad Blues i Oktaver, och Fredrik Lindborgs On the Back Side, där han själv briljerade på sin basklarinett, ett instrument som inte är så vanligt förekommande. Fredrik kan emellertid verkligen hantera instrumentet och utnyttjade dess höga register så skickligt så man blev tveksam till om det verkligen var en basklarinett som hanterades. Men för övrigt fick vi avnjuta både kända och mindre kända Ellingtonkompositioner som Blue Pepper med en boppig Dicken Hedrenius. Trombonen är ett intressant instrument eftersom det inte har några fasta positioner utan ger utövaren möjlighet till glidningar och böjningar. Dicken kan den konsten. Perdido var det enda numret där man var riktigt Ellingtontrogen, med en inledning av Jimmy Hamiltons långa variation på melodin innan man kom in på själva temat. Kinda Dukish, som är ett pianonummer, hade Daniel Tillling arrangerat om till ett nummer för hela bandet och här fick även Göran Lind demonstrera sin skicklighet som slapbassist. Karl Olandersson både spelade och sjöng i Solitude, och Fredrik Lindborg honkade sig fram i I m Beginning To See The Light. Isfahan, som traditionellt är ett altsaxnummer, hade nu gjorts om till en feature för Daniel Tilling. Trumsolot för kvällen kom i It Don t Mean A Thing, där även Klas Lindquist på sin klarinett samarbetade med Mattias Puttonen på ett sätt som förde tankarna till Artie Shaws Concerto for Clarinet. Extranumret för kvällen blev Mood Indigo, vackert framfört, varefter publiken, efter de ymniga applåderna, kunde samla ihop sina käppar, stavar, kryckor och rollatorer för att ta sig hem i den svala septemberkvällen. Bo Haufman T-shirt Om Du gillar denna T-Shirt så gå in på Duke-Ellington-T-shirt-NEW. Där kan Du köpa den för $24:95 17

18 Duke Ellingtons notskrivare I litteraturen omnämns denna befattning som copyist men jag hittar ingen bättre översättning än notskrivare. Befattningen var mycket viktig i Ellingtons organisation. Ellington var mer eller mindre ständigt upptagen med att komponera nya verk av större eller mindre omfattning. Men han hade sällan tillräckligt med tid och tålamod för att göra en kanske tidskrävande orkestrering av sina kompositioner. Ofta skrev han på ett enkelt notpapper ned ett antal noter, ackord och några idéer i korta drag och sedan överlät han åt sin copyist att skriva ut stämmorna för de olika instrumenten. Säkerligen ingen lätt uppgift, som fordrade förutom grundligt kunskap i att transponera musik men framför allt att förstå Ellingtons intentioner. Den första notskrivaren vi känner till i denna befattning var Juan Tizol, som alltså utöver sitt uppdrag som ventiltrombonist i orkestern och även superb kompositör av egen musik, tog på sig uppdraget som notskrivare. Med största sannolikhet innebar en sådan tilläggssyssla en extra ekonomisk ersättning. Flera andra instrumentalister i Ellingtons orkester har även tjänstgjort som notskrivare. Joe Benjamin, John Sanders, Mercer Ellington och Herbie Jones var några av dem. Men Ellingtons mer och mer omfattande aktivitet som kompositör och orkesterledare fordrade en specialist på jobbet som notskrivare och redan 1941 anställdes Tom Whaley. Tom Whaley Tom Whaley är, för de flesta av oss, en obskyr figur i Ellingtons organisation, men nog så viktig. Han fanns i bakgrunden inte bara som notskrivare utan även som repetitör och körledare när Ellington framförde sina Sacred Concerts. Hans karriär kan vara värd ett närmare studium. Han föddes i Boston den 18 maj Han fick tidigt lära sig spela piano och studerade för flera kapabla lärare. Harry Carney, Tom Whaley, Duke och Billy Strayhorn Hans intention var att bli en klassisk konsertpianist. En ambition som många svarta pianister hade men segregationen tillät inte detta och de tvingades därmed in i den populärare musiksektorn eller till jazzen. Så också för Thomas Le Roy Whaley. Under 1910-talet spelade Whaley i olika orkestrar i Bostonområdet. Han spelade på danshak, kabaréer och hotell. Men 1914 blev han inkallad till US Army och kom att ingå i en orkester ledd av Will Vodery, som turnerade bland trupperna i Europa. Efter kriget spelade han i Wilbur Sweatmans orkester, dock inte samtidigt med Duke Ellingtons tillfälliga engagemang i bandet ledde han en orkester som spelade på Avery Hotell i Boston och han har berättat att en kväll kom en ung Johnny Hodges med sin C-melody sax och bad att få sitta in. Whaley kunde redan då konstatera Hodges enorma talang. Så småningom hamnade Whaley i New York, där han startade sitt eget band, Whaley s Serenaders, och fick engagemang på allt från enkla speakeasies till kändare ställen som Small s Paradise och Connie s Inn. Med den grundliga musikaliska utbildning han hade, komponerade han musik för de orkestrar han spelade i, men framförallt arrangerade han den musik banden framförde och han skaffade sig ett gott renommé på detta område. Detta resulterade i att han fick anställning på Harlem Opera House och senare på Apollo Theatre som musikaliskt ansvarig och han arrangerade ofta den musik som de olika orkestrarna och artisterna skulle spela upp. Duke Ellington hade fått upp ögonen för Tom Whaleys kapacitet och 1941 anställde Duke honom i sin organisation som copyist, choirmaster and rehearser. Han ersatte Juan Tizol på posten som copyist. I en intervju har Whaley berättat att han trodde han skulle komma in i orkestern som arrangör men sade sig ändå acceptera uppgiften som copyist. Han uppehöll denna position fram till 1972 med undantag för en period i början på 1950-talet då han turnerade med en orkester i Sydamerika. Orsaken till uppehållet lär ha varit att han ansåg sig för dåligt betald av Ellington. (Jämför situationen med Johnny Hodges, Lawrence Brown och Sonny Greer vid denna tidpunkt). Emellertid lär de så småningom ha kommit överens om lämplig ersättning och Whaley återvände till Ellington var han dock tvingade att lämna branschen helt på grund av ögonproblem. Duke Ellington har ägnat ett kortare kapitel åt Tom Whaley i sin Music Is My Mistress. Han har lika mycket beröm för Whaleys karaktär som människa som han har för hans kapacitet att konsumera hundred-proof bourbon. Whaley utvecklade en särskild känsla för både Ellingtons och Strayhorns intentioner och lärde sig att tyda deras kodliknande anteckningar i ett lead sheet när han transponerade musiken för orkesterns olika instrument. Men som den konstnärlige improvisatör Ellington var så var aldrig något avgjort på förhand. I en intervju gav Whaley följande beskrivning hur det kunde gå till: Duke will give me a score, and I extract it. We go into the record session and Duke will tear that score all apart. I have it marked A, B, C, and D. And the first thing you know, Duke says: We start at E, and we ll go back to B. När Duke framförde sina olika Sacred Concerts med körer i bakgrunden var det Whaley som ledde dessa körer, en uppgift som han tog på största allvar. 1969, när Duke av dåvarande president Nixon tilldelades the Medal of Freedom, var det Tom Whaley som ledde det pick-up band som vid tillfället hedrade Duke. Dukes ordinarie orkester var engagerad på annat håll. Stanley Dance gjorde 1969 in ingående intervju med Tom Whaley, som kan läsas i boken The World of Duke Ellington (Charles Scribner s Sons, NYK). När den första Duke Ellington Study Group Conference arrangerades av Jerry Valburn i hans bostad 1981 deltog Tom Whaley. Han hade säkert mycket att tillföra i forskningen kring Duke Ellington. Tom Whaleys afterlämnade tillhörigheter rörande hans musikaliska aktivitet finns bevarade hos 18

19 Smithsonians Archive Center som The Whaley Collection tillsammans med Duke Ellingtons material. Tom Whaleys synförmåga avtog successivt och när han gick ur tiden den 5 september 1986 var han i det närmaste blind. Bo Haufman För att i någon mån ytterligare beskriva Tom Whaleys roll i Duke Ellingtons orkester citeras här ett avsnitt ur Rex Stewarts bok Jazz Masters of the 30s där Rex beskriver hur en grammofoninspelning kunde gå till: Part of Ellington s international recognition stems from his very successful records. These have been created in a completely unorthodox manner. The usual procedure, in the business of making records, with such bands as Count Basie s or Woody Herman s, say, is to rely for the most part on a written score, with the various parts assigned to the respective instruments on separate sheets of paper. However, Duke confounds his contemporaries with his departures from this procedure. Half of the time, there ll be no written parts, and on arriving at the studio, everybody will sit around smoking, noodling on their horns, and reading while waiting for Ellington. He usually dashes in fifteen minutes late. In any case, Duke makes his entrance trailed by his alter ego and sometime collaborator Billy Strayhorn, or Tom Whaley, who has the unenviable role of music copyist for Ellington. Duke s writing is of a special personal quality, and his musical shorthand has baffled many a copyist, but Whaley, a competent arranger in his own right (although Ellington has never utilized this skill), seems to have a sixth sense concerning what Duke has in mind when he comes on with those peculiar musical hieroglyphics. Hedersmedlemmen Göran Wallén Den 18 oktober fyllde Göran Wallén 75 år och det firade han med en gendobel fest på Stacken, en av Nalens lokaler i Stockholm. Toastmaster för kvällen var Jens Lindgren som skötte sysslan med bravur. Inledningsvis så förklarade en blygsam Göran att festen bekostades av överskottet från hans nyligen utkomna bok om Arne Domnérus, så egentligen var det ju de cirka 100 gästerna som själva stod för kalaset menade han. Under festens gång förklarade en av bokens sponsorer, Eva Kylberg, vilket fantastiskt arbete Göran lagt ner i mer än tio år för att få till den fantastiska boken. En bok som alla jazzälskare bör skaffa sig. Utöver den njutbara buffé med vin som tillhandahölls så bjöd Göran dessutom på en musikalisk underhållning, som inte hade mycket övrigt att önska. Organisatör var Jan Lundgren som tillsammans med Hans Backenroth, Erik Söderlind och Joakim Ekberg bildade en välljudande kvartett. Jens Lindgren med en grupp ur Kustbandet bestående av Klas Lindqvist, Bent Persson och Bo Juhlin spelade glad jazz av typ äldre årgång. En överraskning för de flesta av oss var Karin Krog som gjort sig besväret att komma till Stockholm för att närvara denna kväll, och det var ett nöje att få höra hennes tolkningar av kända och mindre kända låtar. Men kvällens överraskning, enligt undertecknad, var Davor Kajfes, som satte sig vid pianot och på det mest charmanta sätt framförde ett antal Ellingtonkompositioner. Under kvällens lopp fick vår ordförande, Leif Jönsson, tillfälle att för DESS räkning överräcka en present i form av en flaska bättre whisky, som Leif tyckte att Göran, om han någon gång händelsevis skulle vara ensam, skulle ta sig ett glas därur samtidigt som han lyssnar på en väl vald Ellingtonplatta. Leif hade dessutom nöjet att få förklara Göran som hedersmedlem i Duke Ellington Society of Sweden. En ära som han är mer än väl värd. Bo Haufman En lämplig julklapp! Har Du en jazzintresserad vän kan denna bok vara den bästa julklappen: Svensk Jazzhistoria, som den inte skrivits förut Bengt Arne Wallin En grundsten i svensk jazzhistoria konstkritikern Thomas Millroth Diskografi och personregister Över 150 bilder Boken kan inhandlas för 323:- hos Adlibris eller hos Din bokhandlare. Besöker Du DESS medlemsmöten kan den inköpas för 300:-. Alternativt kontakta goran.wallen@telia.com 19

20 Posttidning B Duke Ellington Society of Sweden c/o Leif Jönsson, Anbudsvägen TÄBY KALLELSE! Duke Ellington Society of Sweden hälsar sina medlemmar välkomna till årets sista medlemsmöte torsdagen den 7 december (Obs. veckodagen) Duke Ellington Society of Sweden, DESS PLATS: Franska Skolans Aula, Döbelnsgatan 3, Stockholm. Portkod för kvällen: Entrén öppen från kl Entréavgift: 200:- i kontanter. Notera portkoden som endast gäller för denna kväll. Kommer Du inte in så ring: eller PROGRAM: Den i musikerkretsar kände Ivan Sundberg, som grundade och ledde Adlib, bjuder på musikalisk Pytt-i-Panna à la Duke efter behag. Vi får ta del av en personlig betraktelse på Duke Ellingtons mångåriga produktion. Meningen var att Ivan skulle hållit sitt kåseri vid senaste medlemsmötet men han fick då förhinder. Nu ser vi fram emot hans föredrag PAUS med möjlighet till mingel och inköp av öl/vin 30:- och wraps 40:-.Obs. Endast kontanter gäller Vi gästas av Stockholm Jazz Trio bestående av Daniel Tilling piano, Jan Adefelt bas och Jesper Kviberg trummor. Denna högklassiga trio kommer att framföra något de kalllar för History of Piano Trio Jazz. Det kommer att innehålla verk av Ellington, Strayhorn och andra kompositörers opus. Tiderna är ungefärliga. Nästa års medlemsmöten är planerade att äga rum: 12 februari (Även årsmöte. Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast 31 december i år) 7 maj 1 oktober 10 december Reservera dessa dagar i Din almanacka! ISSN DESS c/o Leif Jönsson Anbudsvägen 15, TÄBY , leif.jonsson14@comhem.se Redaktionsgrupp: Bo Haufman, Claes Brodda, Thomas Harne, Lars Björkman,Ulf Callius (layout) Hemsida: Facebook: Duke Ellington Society of Sweden E-postadress: ellington.sweden@telia.com Bankgiro: PayPal account: ellington.sweden@telia.com International Bank Account IBAN#: SE BIC: HANDSESS DESS medlemsavgift är per kalenderår: Inom Norden 250 kr Membership outside Scandinavia annual fee USD 40 20