JALLE OCH TJIMBO OCH SNATTARNA. av Mikael Eliasson

Transkript

1 JALLE OCH TJIMBO OCH SNATTARNA av Mikael Eliasson

2 2

3 Kapitel 1 Jalle och Tjimbo låg gömda bakom frysdisken i ICA-affären. Där hade dom ganska bra uppsikt över en misstänkt person dom fått syn på. Det var en medelålders dam, som just nu stod vid grönsaksdisken och valde mellan olika slags paprikor. Som alla vet gäller det att vara uppmärksam om man vill vara en framstående deckare. När dom så fått syn på den här medelålders damen, hade dom reagerat direkt och instinktivt. Det var något skumt över henne, helt klart. I böckerna Jalle brukade läsa, ungdomsdeckare alltså, var det ofta just så man lade märke till brottslingar. Det fanns någonting mystiskt över dom, ofta svårt att säga exakt vad. Framför allt tyckte Jalle om att läsa böckerna om Olikdeckarna två unga detektiver som kännetecknades av att dom såg helt olika ut, eftersom dom inte var tvillingar. Där kunde man lära sig mycket. 3

4 -Kan ni flytta på er, pojkar? sa nu en herre bakom dom. -Sssch! sa Jalle. Förstod inte mannen att dom var upptagna? Dom var ju ute på spaning. -Grabbar, ni är i vägen där. Jag behöver komma åt fiskgratängerna. -Ledsen, sa Tjimbo. Vi måste stanna precis här en stund. Kan du vänta i tjugo minuter? -Tjugo minuter!? Ska ni sitta där och trycka i tjugo minuter!? -Det kan gå snabbare också, sa Jalle. Det beror på hur snabbt vi löser det här fallet. Mannen som för övrigt hade ett stort brunt skägg såg nu alldeles stendum ut. Det är förstås vanligt bland vuxna. Dom förstår ju inte alls hur viktigt det är att sätta fast brottslingar i ICA-affären. Om vuxna fick bestämma skulle det väl få springa kriminella typer lösa längs hela brödhyllorna. -Jag vet inte vad ni pratar om, sa mannen till sist. Men nu får ni faktiskt flytta på er. -Du får väl gå runt och klättra över från andra sidan, sa Tjimbo. -Klättra över från andra sidan! Är du inte klok, pojk? Mannen började nu bli lite röd i ansiktet. Ja, han var i den där känsliga åldern som dina föräldrar kanske också är i. Dom tål ju nästan ingenting i den åldern. Jalle beslöt att pröva en ny taktik. 4

5 -Dom här fiskgratängerna är förresten inget att ha ändå, sa han därför. -Nä, sa Tjimbo. Det är bättre att du går till Konsum eller Netto och handlar. -Jaha? sa mannen. Vad är det för fel på dom här fiskgratängerna, då? -Dom är inte alls bra, sa Tjimbo. -Nä, det är inte ens riktig fisk i dom, sa Jalle. Nu såg mannen mycket konfunderad ut. -Nähä? Vad är det i dom istället då? -Hund, sa Tjimbo. Det här fick mannen att helt komma av sig. Han stod länge och glodde på killarna. -Hund, upprepade han tyst för sig själv. Ja, mycket ska man höra. Så gick han därifrån. Av någon anledning såg han lite medtagen ut. Kanske hade han förlorat på Bingolotto dagen innan. Vem vet? -Skönt, sa Jalle lågt. -Ja, jag trodde att han aldrig skulle gå, sa Tjimbo. Återigen kunde killarna fokusera på damen vid paprikorna. Genast hände det saker. Den skumma damen placerade ett föremål bland nyss nämnda paprikor och började gå därifrån. -Precis vad jag misstänkte, sa Jalle. En bomb! -Vad gör vi? sa Tjimbo. -Vi tar henne! Fort! Grabbarna hoppade upp och sprang rakt över frysdisken. Den kortaste vägen är som bekant alltid den bästa. Utan undantag. 5

6 Med blixtens hastighet var dom framme vid tanten och sa: -Stopp där! Tanten, som redan hade stannat upp med en förundrad min när hon sett killarna komma sättande över frysdisken, såg nu mycket förvånat på dom. -Den gick inte, den! sa Jalle. -Nä, inga bomber bland paprikorna här inte, sa Tjimbo. Så gör man inte. Damen stod tyst en stund. Så sa hon: -Ursäkta, vad pratar ni om? -Det vet du nog mycket väl, sa Jalle. -Försök inte komma undan här nu, sa Tjimbo. Bomber bland paprikorna är allvarliga saker. Det tog ännu en stund för damen att reagera på detta. Ja, vuxna människor är långsamma av sig, inte alls lika kvicktänkta som glada ungdomar. Hur ofta ser man en vuxen ta genvägen över frysdisken? Till exempel i pur glädje över att ha fått syn på en ny sorts glasstårta som han eller hon aldrig sett förut? -Jag vet faktiskt inte vad ni försöker komma med här, sa damen. -Då får vi ropa på hovmästaren, sa Tjimbo. -Inte hovmästaren. Butiksföreståndaren, rättade Jalle. -Just det, sa Tjimbo. Det var det jag menade. Han tog i med båda lungorna: -BUTIKSFÖRESTÅNDAREN! 6

7 Många ansikten vändes mot dom, men inget verkade tillhöra butiksföreståndaren. -Nog bäst att du ropar en gång till, sa Jalle. -BUTIKSFÖRESTÅNDAREN! ropade Tjimbo. Så kom en man småspringande tvärs över affären (fast utan att gena över frysdisken). Han hade en röd jacka på sig där det stod ICA över bröstet. Snyggt ska det vara, minsann. -Vad står på? sa mannen. -Arrestera denna dam! sa Jalle. -Arrestera!? sa butiksföreståndaren. -Arrestera? sa damen. Varför i allsin dar? -Hon har placerat en bomb bland grönsakerna! sa Tjimbo. Om damen hade sett häpen ut innan så var det ingenting jämfört med hur hon såg ut nu. -Vad i all världen säger ni? -Ja, vi såg henne placera ett föremål bland paprikorna alldeles nyss, sa Jalle. -Det kan inte ha varit något annat än en bomb, sa Tjimbo. -Varför kan det inte det? sa butiksföreståndaren. -Men det säger väl sig självt! sa Jalle. -Gör det? -Ja, annars skulle vi väl knappast ropa på butiksföreståndaren? sa Tjimbo. -Nä... hm... sa mannen i den fina röda jackan. Han beslöt sig tydligen för att följa upp den här frågan. -Har du placerat någonting bland paprikorna? sa han därför riktad mot damen. 7

8 Som i sin tur stod och tycktes fundera över något. -Jag tog upp en paprika och lade tillbaka den igen, sa hon. Kan det vara det ni menade? Grabbarna tänkte igenom detta. -Jag fick i alla fall känslan av att det var en bomb, sa Jalle. -Jag med, sa Tjimbo. Och vi är två mot en. Tjimbo tyckte tydligen att man borde rösta om saken. Butiksföreståndaren hade dock en bättre idé. -Varför går vi inte bort till paprikorna och ser efter om det ligger en bomb där? Dom finns fem meter härifrån. -Bra tänkt, sa Jalle. -En klok man, sa Tjimbo. -Eh... jaha... ja... sa den kloke mannen i den röda jackan och började gå mot det nyss angivna målet, det vill säga grönsaksdisken, med sällskapet efter sig. -Försök inte smita nu, sa Tjimbo till damen. -Nä, jag lovar, svarade hon. Nämnas bör att hon inte såg det minsta rädd ut. Uppenbarligen en förhärdad gangster alltså. -Då ska vi se här, sa butiksföreståndaren och gjorde en gest mot paprikorna. Hur såg den där bomben ut? -Jag tyckte att den var röd, sa Jalle. Och ganska rund. -Och med en slags grön stjälk på ovansidan, sa Tjimbo. 8

9 Både butiksföreståndaren och damen tvärglodde på killarna. -Det är precis så paprikor ser ut, sa butiksföreståndaren. -Kan du bevisa det? sa Tjimbo slugt. Mannen gjorde en ny gest mot paprikorna. -Han har en poäng, sa Jalle. -Det har han helt klart, sa Tjimbo. De två vuxna stod nu väldigt tysta och liksom granskade killarna mycket ingående. Kanske var det för att killarna hade snygga frisyrer. Dom brukade klippa sig hos en fårskötare. -Killar, vad håller ni på med egentligen? sa butiksföreståndaren. Jalle och Tjimbo släppte ifrån sig varsin suck. -Okej då, sa Jalle. Vi kanske tog fel. Men det var bara för att nån snubbe distraherade oss medan vi utförde vårt spaningsarbete. -Just det, sa Tjimbo. Vi fick inte vara ifred bakom frysdisken. Det är hans fel. Helt och hållet. -Annars hade vi löst det här fallet nu, sa Jalle. -Vilket fall? undrade butiksföreståndaren. -Tja, alltså... sa Jalle. -Tja, alltså... sa Tjimbo. Båda killarna rev sig i huvudet och kom inte på något riktigt bra svar. Damen, som alltså inte var fullt så skyldig som hon verkat, tog nu till orda: -Är jag friad från misstankarna nu? -Ja, det är klart, sa Jalle. 9

10 -Du var inte alls så skum som du verkade, sa Tjimbo. -Då kanske ni är skyldiga damen en ursäkt, tyckte butiksföreståndaren som var en rättrådens man. -Ja, förlåt, sa Jalle. -Förlåt att vi arresterade dig, sa Tjimbo. Damen log mot killarna. När hon log såg hon inte alls lika skum ut längre. -Ursäkten godtas. Jag har själv en grabb i er ålder. Jag vet vilka idéer han kan få ibland. -En smart kille alltså, sa Jalle. -Precis, sa damen och log igen. Tjimbo erinrade sig något och vände sig mot butiksföreståndaren. -Förlåt om vi råkade trampa på några av dina senapsfiléer i frysdisken också. -Trampa på!? sa butiksföreståndaren och höjde på ena ögonbrynet. -Ja, dom låg i vägen, sa Jalle. Mannen ruskade på huvudet och beslöt tydligen att det var bäst och enklast att strunta i det senaste inlägget i diskussionen. -Något mer jag kan stå till tjänst med? sa han istället. -Inte för min del, sa damen och gick iväg mot kassan. -Inte för våran del heller, sa Jalle. Tjimbo hade fått syn på något. -Oj, titta! Persikor i ananassås! sa han och ryckte åt sig en burk från en stapel. 10

11 Varpå hela stapeln rasade ihop under ett öronbedövande oväsen. Både killarna och butiksföreståndaren hade plötsligt konservburkar i massor rullande omkring fötterna. Den sistnämnde vände sig mot Tjimbo och sa med en djup suck: -Varför tog du den understa burken? Tjimbo tänkte efter. -Jag vet inte, sa han. Får man inte köpa burkarna i vilken ordning man vill? Mannen, som nu började ångra bittert att han valt ett yrke där man hade en snygg röd jacka, suckade om möjligt ännu djupare. -Vi ska plocka upp igen, sa Jalle. -Strunt i det, sa mannen. Jag fixar det. Men om vi var färdiga här så kanske ni kunde avlägsna er härifrån. -Tycker inte farbror om oss? sa Jalle sårat. -Tycker farbror kanske att vi är onda pojkar? sa Tjimbo och lät riktigt ledsen. -Ta det inte så, sa butiksföreståndaren. Jag känner bara att jag behöver komma bort från er en liten stund. Det har råkat bli lite mycket. -Vi förstår, sa Jalle. Då ska vi genast gå härifrån. -Det ska vi, sa Tjimbo. Nu när farbror har fått klart för sig att det var någon annans fel att vi råkade haffa fel tant. -Eh... ja... sa butiksföreståndaren. Bara ni går så är allting bra. -Just det, sa Tjimbo. Det var alltså en man med brunt skägg som... 11

12 Här avbröt han sig och pekade mot en man med brunt skägg som just var på väg åt deras håll. -Där kommer han, förresten. Butiksföreståndaren tittade frågande upp mot mannen som kom emot honom med något frustrerat i blicken. Vad kunde nu denne man tänkas ha på hjärtat? -Är det du som är butiksföreståndare här? sa mannen med det bruna skägget upprört. -Ja? sa butiksföreståndaren och vinkade diskret mot killarna att dom skulle avlägsna sig. -Grabbarna här säger att ni har hund i fiskgratängen. Den suck som nu slapp ur butiksföreståndaren fick folk i andra änden av affären att tro att luftkonditioneringen plötsligt hoppat igång på maxfart. Han vände sig mot killarna med ett plågat uttryck i ansiktet. -Vad har ni gjort nu? -Vi? sa Jalle. -Vi kan väl inte hjälpa vad den här snubben går omkring och inbillar sig? sa Tjimbo. -Ni sa till mig förut att i den här affären har man hund i fiskgratängerna istället för fisk. Butiksföreståndaren såg ut att vara väldigt nära att börja gråta nu. Kanske skulle han snart börja snyta sig i sin röda jacka. -Ta det inte så bokstavligt, sa Jalle. -Bokstavligt! utbrast mannen med skägget. Hur menade ni, då? -Vi menade förstås bildligt, sa Tjimbo. 12

13 -Det förstår väl vem som helst, sa Jalle, att det inte på riktigt är hund i fiskgratängerna. -Det kan du själv se på innehållsförteckningen, sa Tjimbo. Detta logiska argument fick mannen med skägget att traska bort till frysdisken och lyfta upp en portion fiskgratäng. Där stod han sedan en bra stund och läste noggrant innehållsdeklarationen. Rätt så, man kan inte vara nog försiktig med vad man köper. Kanske är det mosad babian i havregrynsgröten? Det vet man inte, om man inte läst innehållsdeklarationen riktigt ordentligt. Där torde det stå i så fall. Butiksföreståndaren gav nu killarna en trött blick som inte gick att misstolka. -Vi går nu, sa Jalle. -Gör det, sa mannen med den trötta blicken. -Förresten, den här ska jag inte ha, sa Tjimbo och ställde tillbaka burken med persikohalvor. -Inte? sa Jalle. -Nä, vi har såna hemma. 13

14 Kapitel 2 Killarna fann det vara en god idé att traska ut ur affären. Men innan dom hann så långt råkade dom fastna framför godishyllan. Där fastnar man lätt, som du säkert har märkt. Som om det vore klister i golvet just där. Jalle och Tjimbo stod en stund och kollade in alla chokladbitar, tablettaskar, skumgummipåsar, hallonklubbor och annat. Dom kollade även in några snygga tjejer som stod alldeles bredvid och också uppenbarligen hade svårt att bestämma sig för vilket godis som skulle inhandlas. -Jag känner för en russinchoklad, sa en tjej som var mörkhårig. -Jag med, sa en tjej som var mellanblond. Men jag vet inte om jag har några pengar. -Äsch, strunt i det, sa en tjej som var helblond. Hon såg sig diskret omkring. Så nappade hon åt sig en chokladbit och stoppade i fickan. Killarna hajade till, men försökte ändå hålla masken så gott 14

15 det gick. Dom andra tjejerna fnissade till och utförde själva samma manöver som den första tjejen. Ivrigt viskande gick dom sedan vidare mot utgången. Det verkade inte som om dessa tjejer hade för avsikt att betala. -Såg du? sa Tjimbo. -Ja, sa Jalle. Det här borde vi rapportera för vår nye vän butiksföreståndaren. Snabbt sprang dom fram till butiksföreståndaren som ju fanns alldeles bakom hörnet och ryckte honom i armen. När dom gjorde så, rasade hela burkstapeln i golvet igen. Den stackars mannen hade nämligen just hållit på att försiktigt placera ut den sista burken persikohalvor när killarna grep honom i armen. -Kom fort! sa Jalle medan burkarna rullade omkring runt fötterna på honom. -Det är några tjejer som försöker stjäla russinchoklad, sa Tjimbo. Butiksföreståndaren vände blicken mot killarna. Det var den mörkaste blick dom någonsin hade sett. Det nästan pulserade ren ondska ur ögonen på denne hårt arbetande människa när han nu åter fick syn på killarna. -NI TVÅ!!! NU IGEN!!! -Ja, alltså... -Stjäl dom russinchoklad!!!? Säkert att dom inte placerat en bomb bland jordgubbspralinerna? Och att dom sedan borrat en flykttunnel i någon av väggarna? Och att dom tagit fru Nilsson i charken som gisslan!!? 15

16 -Nja, alltså... Jalle insåg att det kanske vore bättre att avlägsna sig igen. Innan mannen blev galen och började kasta konservburkar omkring sig. Man visste aldrig med temperamentsfulla människor. -Förlåt, vi kanske tog fel, mumlade han därför och drog Tjimbo med sig mot utgången. Butiksföreståndaren stod kvar och såg killarna försvinna. Han andades häftigt nu. När han kom hem skulle han be sin fru laga honungsmjölk åt honom och bädda ner honom i sängen. Kanske skulle han rentav låna lillgrabbens tyggiraff och ligga och gosa med en stund. Då skulle han kanske lugna ner sig. Kanske. När Jalle och Tjimbo kom ut hade tjejerna hunnit en bit därifrån. -Det är uppenbart att vi får lösa det här fallet själva, sa Jalle. -Ja, den där butiksgubben har vi nog ingen större nytta av, verkar det som, sa Tjimbo. -Hysterisk man det där, sa Jalle. Killarna följde efter tjejerna. Fast på betryggande avstånd, förstås. Det får ju inte synas när man följer efter skummisar, det vet ju alla deckare. -Den där snubben med fiskgratängen verkade också lite nervöst lagd, sa Tjimbo. -Ja, sa Jalle. Hund i fiskgratängen? Var fick han det ifrån? -Det förstår ju vem som helst att man inte kan tillverka fiskgratänger med hund i, sa Tjimbo. Det skulle ju bli alldeles för dyrt. 16

17 -Exakt. Tjimbo kom att tänka på en sak. -Hur går det med din hund, förresten? -Min hund? sa Jalle. -Ja. -Jag har ingen hund. -Inte? -Nä, var fick du det ifrån? Tjimbo rev sig i huvudet. -Konstigt. Jag hade precis för mig att du hade en hund. -Äh! Det har du drömt, sa Jalle. -Ja, det har jag nog, sa Tjimbo. Lika bra det förresten, husdjur kan vara jobbiga. Speciellt apor. -Apor? -Ja, så som dom ränner omkring och stökar till och äter äpplen. -Äpplen? Apor äter väl bananer? -Jaså? sa Tjimbo förvånat. Jag hade precis för mig att dom åt äpplen. Han funderade så han fick en rynka mellan ögonen. -Strunt samma. Dom är jobbiga att ha som husdjur i alla fall. -Onekligen. Tjejerna vek runt hörnet en bit fram och killarna skyndade på stegen lite. Man fick ju inte hamna på efterkälken, det här kunde ju vara en smart skurkliga som visste hur man gömde sig för lagens långa arm. -Hur gamla tror du dom är? frågade Jalle. 17

18 -Tja, kanske ett eller två år äldre än oss, sa Tjimbo. -Ungefär vad jag också tror, sa Jalle. Killarna rundade samma hörn som tjejerna just gjort. Dom gick fortfarande en bit framför och var till synes ovetandes om killarna. Dom bara gick där framme och åt choklad och skrattade åt någonting. -Hör du? sa Jalle. Vilket hånskratt! Det är en känslokall skurkliga vi har att göra med. -Tror jag det, sa Tjimbo. Egentligen tyckte både Jalle och Tjimbo att det var ett ganska gulligt tjejskratt dom hört. Men nu ville man ju leva sig in i dramatiken lite. Det var ju inte varje dag man hade med en förhärdad chokladbitsnattarliga att göra. Detta kunde vara killarnas tyngsta fall hittills. Tjejerna fortsatte att gå medan dom pratade och skrattade. Dom rundade några hörn till och killarna följde förstås efter, gata upp och gata ner. Har du förresten tänkt på att tjejer ofta skrattar väldigt mycket när dom pratar med varann? Tydligen är det roligt att vara tjej. Så slank tjejerna plötsligt in genom en portingång. Killarna hade precis rundat ett hörn och fick en skymt av den blonda tjejens hårsvall just som hon försvann in. Detta visade att killarna hållit sig på exakt rätt smygavstånd. Egentligen borde man mäta det avståndet någon gång. Det kunde vara bra att ha. Kanske kunde man bygga någon liten manick som tjöt så fort man kom lite för nära den man skuggade. Ju närmare man kom ju 18

19 högre tjöt den. En smart idé som jag tänker ta patent på. -Har du anteckningsboken med dig? sa Jalle. -Jadå, sa Tjimbo och tog fram denna. Han antecknade adressen. Det här var ju en värdefull ledtråd, nu visste man var skurkligan höll hus. Åtminstone måste väl någon av dom bo här, dom övriga fick man i så fall snoka rätt på senare. En sak i taget. Jalle gick fram och kände på portdörren. Den var olåst. -Vi sticker in och ser om vi kan lura ut vart dom tog vägen, sa han med låg röst. Tjimbo följde genast med. Ljudlöst som en skolpojke som försöker smita ut från en mattelektion. Jalle gick fram till första lägenhetsdörren och satte örat mot denna. Det hördes ingenting. Tjimbo gick fram till en annan dörr och gjorde likadant. Där inifrån hördes ljud som från en TV men ingenting annat. Dom fortsatte att undersöka dörr efter dörr på samma sätt. Efter första våningen knallade dom förstås upp till andra våningen och upprepade proceduren där. På tredje våningen verkade det som om undersökningen gav resultat. -Lyssna här, viskade Jalle. Tjimbo kom närmare och lade även sitt öra mot dörren. Det hördes tydligt röster där inifrån. Några tjejer som pratade och skrattade. -Vad tror du? sa Jalle. -Det är nog dom. Nu gäller bara att... 19

20 Här märkte killarna att en tant stod och tittade på dom. Dom avbröt sitt lyssnande och gav henne en frågande blick. -Ja? -Vad håller ni på med? sa tanten. -Vi jobbar för hyresvärden, sa Jalle. -Jobbar? Hurdå? sa tanten. Hon var uppenbart den nyfikna typen. Den sortens person som ska lägga sig i så fort man klättrar in genom någons fönster eller gömmer sig under någons bil. -Vi lyssnar efter om folk har husdjur i lägenheterna. -Husdjur i lägenheterna? Varför det? -Det är inte tillåtet. -Nähä? Det har jag aldrig hört något om, sa tanten. -Nä, det är nya regler, sa Jalle. -Gäller från och med idag, sa Tjimbo. -Därför går vi runt och lyssnar, sa Jalle. -Det är vad vi gör, sa Tjimbo. Tanten tittade konstigt på dom. -Varför ringer ni inte bara på och frågar? -Det går väl inte? Då gömmer ju folk sina abborrar. Tanten såg nu alldeles förvirrad ut. -Abborrar? -Ja, sa Jalle. Man kan inte lita på folk. -Tyvärr, sa Tjimbo. Sorgligt är det. -Därför måste vi smyga runt så här och tjuvlyssna, sa Jalle. 20

21 -Så är det, sa Tjimbo. -Men hur hör ni om någon har abborrar? sa damen. -Abborrar var förstås bara ett exempel, sa Jalle tålmodigt. Det finns väl andra djursorter också. -Ja, sa Tjimbo. Jag förstår inte varför du hänger upp dig på just abborrar. Det är väl ändå ett ganska ovanligt husdjur. -Har damen kanske haft en abborre som husdjur någon gång? sa Jalle. -Eh... nä... sa tanten. -Trodde inte det heller, sa Jalle. -Och från och med idag är det alltså för sent att skaffa en, upplyste Tjimbo. -Bara så du vet, sa Jalle. Damen stod stilla en lång stund och tycktes grubbla. Så kom hon att tänka på något. -Får man ha katt? -Ja, det är klart, sa Jalle. -Självklart får du ha katt, sa Tjimbo. Det är väl skillnad? -Men varför inte abborre, i så fall? -Det förstår väl vem som helst, sa Jalle. -Det kan finnas folk i huset som är allergiska, sa Tjimbo. Nu såg damen ännu mer förvirrad ut. Hon bara stod där och verkade ha glömt både var hon varit och var hon bodde. Kanske önskade hon just nu att hon bodde lite längre söderut. Till exempel i trappuppgången närmast till vänster. -Nä, nu har vi inte tid att stå här längre, sa Jalle. 21

22 Han vände sig mot Tjimbo. -Om du bara antecknar den här lägenheten, så går vi och lyssnar vidare. -Just det, sa Tjimbo och drog fram sin anteckningsbok. Han skrev: L. Jonsson Misstänkt gösodlare -Klart, sa Tjimbo. -Då går vi, sa Jalle. -Hälsa katten, sa Tjimbo. Damen svarade inte. Oartigt, detta. Hon stod bara tyst kvar medan dom två väluppfostrade ungdomarna försvann nerför trappan och ut ur huset. Kanske funderade hon på vart hon skulle åka på semester till jul. Vem vet? Själv åkte jag till Afrika på semester förra julen. Det blev inte alls bra. Till att börja med gick det knappt att få tag på liftkort någonstans. När jag till sist lyckats ordna det gick det inte att hyra skidor eller pjäxor någonstans. Och jag som hade glömt mina hemma. Det är precis sådant här dåligt bemötande som gör att många drar sig för att åka till Afrika på skidsemester. Jag tänker minsann klaga hos Reseombudsmannen, jojomensan. Men det här kanske jag kan ta upp mer någon annan gång. Nu är vi ju mitt uppe i en spännande deckarhistoria. 22

23 Kapitel 3 Utanför huset strosade Jalle och Tjimbo förnöjt fram längs gatan. Det var egentligen ganska kallt ute denna första dag på höstlovet. Men det brydde sig inte killarna om, dom kände det knappt. Nu hade dom en utgångspunkt i sitt nyaste fall. En lyckad start på lovet. Egentligen hade lovet på sätt och vis börjat redan i lördags, två dagar tidigare. Men det tog ju några dagar att återhämta sig från fasorna som utspelades bakom skolans fängelsemurar. Fasor i stil med matematik och historia och samhällskunskap och andra dylika tortyrens redskap. Och så är det ju alltid mer känsla att vara ledig på en vardag på helgerna är man ju ledig ändå. -Jag tror att vi är halvvägs mot att sätta fast ligan nu, sa Jalle. -Minst, sa Tjimbo. -Nu ska vi bara luska ut var dom andra tjejerna bor, vad dom heter, hur mycket dom har snattat, 23

24 hur vi bevisar allting, hur vi ska fånga dom och vilken dag vi lämnar över dom till polisen. -Lördag funkar för mig, sa Tjimbo. -Ja, det blir nog lagom, trodde Jalle. Jag tänkte på en annan sak också. -Vadå? -Vi kanske borde beväpna oss. Tjimbo tänkte på saken. -Ja, dom såg faktiskt lite hotfulla ut, dom där tjejerna. -Bara för säkerhets skull alltså, sa Jalle. -Precis. Man kan aldrig veta vad såna brottslingar tar sig till, sa Tjimbo. -Dom kanske också är beväpnade, trodde Jalle. -Möjligt, sa Tjimbo. Kan dom snatta russinchoklad drar dom sig troligtvis inte för något. -Det gäller att vara förberedd i den här branschen, sa Jalle. -Tror jag det, sa Tjimbo. -Sedan ska vi väl kunna klura ut vad snattarna heter. Tjimbo fick något finurligt i blicken. -Men det vet vi väl redan? -Vadå? sa Jalle. -Vad snattarna heter, sa Tjimbo och såg om möjligt ännu mer finurlig ut. -Vet du det? sa Jalle förvånat. -Snatte, Fnatte och Tjatte, förstås. Detta i sanning makalöst roliga skämt fick förstås Jalle att börja gapskratta. 24

25 -HAHAHAHAHAHAHAHAAHAHAHA! skrattade han. -HOHOHOOHOHOHOHOHOHOHOHO! stämde Tjimbo in. -HÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖ! skrattade Jalle. -HEHEHEHEHEHEHEHEEHEHEHE! skrattade Tjimbo. Folk vände sig om och tittade lite undrande på grabbarna som låg på marken och vred sig av skratt. -IIIIIIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHIHI! flabbade Jalle helt hjälplös. -ÖÖÖÖÖÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖHÖ! flabbade Tjimbo med tårar i ögonen. -ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖHEHEHEHEHEHEHEHEHE! frustade Jalle. -HÖEHÖEHÖEHÖEHÖEHÖEHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! gnäggade Tjimbo. Ingen av dom båda märkte hur människor liksom tog en omväg runt dom när dom gick förbi. Kanske ville ingen störa dom två hysteriska pojkarna som låg där och väsnades så rart. Behjärtansvärt detta. Minsann så att det tänds ett ljus av värme inom en. -OJ OJ OJ HOHOHOHOHOHOHOHOHO! skrattade Jalle och försökte resa sig upp. -EEEEEEHEHEHEHEHEHEHEHEHE! skrattade Tjimbo som låg kvar på marken. Det tog en lång stund innan dom hade skrattat av sig det värsta. 25

26 -Hahaha hihihi! skrattade Jalle lite tyst. -Höhöhö hehehe! skrattade Tjimbo som med viss möda tagit sig upp och nu stapplade runt på trottoaren i ett försök att bli sig själv igen. -Den var bra, den! sa Jalle. Ja, det var nästan helt säkert ett av världens roligaste skämt någonsin. Kom ihåg var du läste det först. Efter att ha gått vidare en bit och tagit en stor omväg runt ICA-affären, bara för säkerhets skull var man så hemma på Jalles gata. Där hade killarna sitt högkvarter. Ja, inte ute på gatan förstås utan inne i lägenheten där Jalle bodde tillsammans med två föräldrar och en lillasyster. Den sistnämnda brukade ibland lägga sig i killarnas förehavanden, men det är tydligen vanligt bland småsyskon. Studier visar att 4 av 5 småsyskon lägger sig i saker ibland. Inne på Jalles rum, slog sig killarna ner i varsin stol. Tjimbo tog fram sin anteckningsbok. -Vad har vi att gå på så här långt? sa Jalle. -L Jonsson, sa Tjimbo. -Alltid något, sa Jalle. -Tror jag det, sa Tjimbo. Han sträckte ut sig lite i stolen. Så som deckarna brukade göra i TV. Dom som aldrig såg ut att vara särskilt engagerade i sina fall, dom bara satt och liksom dåsade i fåtöljen medan folk berättade att en usling just nu torterade deras gamla farmor med vässade virknålar. Hutlöst. Man 26

27 kan väl åtminstone sitta upp ordentligt i stolen när någon berättar en sådan sak. -Du sa någonting om ett vapen. -Just det, sa Jalle. Han öppnade en skrivbordslåda och grävde lite. Snart fann han vad han sökte. -Oj, sa Tjimbo. -Ja, sa Jalle som nu höll i en pistol. -Är den riktig? -Tja, det är en riktig vattenpistol. Tjimbo begrundade detta. -Då är det ju på sätt och vis en riktig pistol. -Precis. -Men tror du tjejerna blir rädda för en vattenpistol? -Om vi låter bli att säga till dom att det är en vattenpistol. Vi låter dom tro att det är en riktig pistol. Alltså inte en riktig vattenpistol utan en riktig riktig pistol. -Smart, sa Tjimbo. Fast då får vi hoppas att vi inte blir tvungna att skjuta dom, för då märker dom ju att dom fortfarande lever. Och då kanske dom misstänker något. -Det tror jag med, sa Jalle. Men den funkar säkert bra till att skrämmas med. Pistolen såg faktiskt ganska verklig ut. Hade man inte vetat om att den var köpt i kiosken, skulle man nog ha kunnat tro att den smällde till ordentligt när man klämde åt avtryckaren. Det var en större modell med vilken man skulle kunna blötlägga en hel lillasyster om man ville. Fast då kanske hon 27

28 skulle skvallra. Småsystrar ser ju olyckligtvis inte alltid humorn i sådana situationer. -Jag tror bestämt det blir lagom att göra ett besök hos L Jonsson i morgon, sa Jalle. Han började känna sig lite kaxig nu när han var beväpnad. -Hm, sa Tjimbo. -Vadå hm? sa Jalle. -L Jonsson kanske är en stor och stöddig typ. Jag menar, det är ju knappast den där tjejens namn som står på dörren. -Nä, det är väl hennes farsa antagligen. -Så vad gör vi om det är han som öppnar? -Du menar att han inte skulle bli lika hotad av våran vattenpistol? -Det menar jag, sa Tjimbo. Jalle ryckte på axlarna. -Vi får väl chansa helt enkelt. -Bra plan, sa Tjimbo. -Dom enklaste planerna är ofta dom bästa, sa Jalle. Efter en stunds eftertanke tillade han: - Hennes föräldrar är antagligen ute och arbetar om vi går dit på dagen. Jag tror inte vuxna har höstlov så som vi stackars skolelever. -Så om vi kommer dit mitt på dagen är det bara hon där? -Om ens det. -Annars letar vi ledtrådar, sa Tjimbo. -Det gör vi, sa Jalle. 28

29 Eftersom det började en hockeymatch på TV lade Jalle undan pistolen i samma låda där han hittat den och pojkarna gick ut i vardagsrummet. Jalle hade ingen egen TV eftersom hans föräldrar var för snåla och själviska för det. Han funderade på att ringa till BRIS någon dag om detta. Det var hur som helst en spännande match. Redan i första halvlek var det en spelare som nickade pucken, så att den nästan hamnade i krysset. Målvakten hade dock sinnesnärvaro att styra pucken med klubban så att den gick förbi stolpens utsida och därmed av planen. När en annan spelare då lade en hörna, fick ena laget sitt första poäng i matchen. I början av andra halvlek dök det upp en ny målchans efter att en annan spelare gjort ett farligt inkast, men efter att hans lagkamrat råkat ta i pucken med handen blev det istället frispark. (Jag är egentligen inte så insatt i ishockey, men jag har låtit faktagranskare Daniel Dåligtpålästsson se över uppgifterna. Så jag tror att jag fått ihop en ganska realistisk beskrivning av en ishockeymatch. förf. anm.) Efter att matchen slutat med 2 1 efter straffsparkar och killarna satt och vilade sig i soffan (det hade varit en hård match) kom lillasyster Nina in och ville att dom skulle vara med och leka. Jalle och Tjimbo förklarade tålmodigt för henne att dom var alldeles för stora och vuxna och mogna för att leka. Men av någon anledning lyckades dom inte övertyga henne om det. 29

30 -Kan vi inte leka Inte Nudda Golv, försökte hon. -Vad är det för något? sa Tjimbo som inte var alldeles helt allmänbildad. -Man får inte nudda golvet. Bara möbler och sånt. Tjimbo tittade på Nina som stod framför honom på golvet. -Hurra! Vi vann. Nina suckade. -Vi måste komma överens om när vi börjar först, fattar du väl? anmärkte hon. -Ska det vara nödvändigt? sa Tjimbo. Jalle reste sig upp. -Låt gå då. Det är inte fel att hålla sig i trim. Tjimbo förstod vad hans kompis menade. När man var deckare kunde man behöva vara spänstig och snabb. Man kunde ju se det som en sorts konditionsträning. Närmsta timmen efter det klättrade alltså Jalle, Tjimbo och Nina på väggarna och möblerna och hade nästan skoj tillsammans med varann, trots att Jalle och Tjimbo var för stora och vuxna och mogna för sånt egentligen. Det roligaste var när Tjimbo hoppade från kylskåpet till en bokhylla, genom att mellanlanda på Jalles pappa, som satt och läste tidningen i köket. -Äääääöööööuuu! sa Jalles pappa och spratt till. -Ursäkta, sa Tjimbo. Rätt så, man ska alltid be om ursäkt när man råkar landa på någon som man felaktigt trodde var en möbel. 30