Några av Våra första civilisationer Och ANTIKENS GREKLAND OCH ROM

Transkript

1 1 Några av Våra första civilisationer Och ANTIKENS GREKLAND OCH ROM Ojämlikhetens äldsta historia För mer än tio tusen år sedan blev människor bönder När människor slutade vara jägare och samlare och istället blev bönder som bodde på samma plats hela livet ledde detta till ökad ojämlikhet mellan människor. Mellan kvinnor och män: Eftersom det är tungt att gå med en plogen nertryckt i marken, tog männen över arbetet på åkrarna. Männens arbete blev därför helt avgörande för att familjen skulle överleva och detta gav männen makt. Många forskare menar att männen började bestämma över kvinnorna när bönder började använda plogen. Mellan fattiga och rika: De bönder som fick en bra skörd kunde byta bort det som de inte behövde äta själva. Några fick det bättre och började vakta sina ägodelar. Deras barn ärvde och fick det kanske ännu bättre. Samtidigt blev andra fattiga. Så småningom uppstod olika samhällsklasser med några få som bestämde mycket, medan andra var maktlösa. För 6000 år sedan växte de första högkulturerna fram. Några av dessa är Egypten, Kina och nuvarande Irak. Gemensamt är att de växte fram vid en stor flod där jorden runt om gav stora skördar En högkultur är ett samhälle som kunde skaffa fram så mycket mat att en stor grupp människor kunde göra annat än att skaffa mat. För att alla skulle få mat fick bönderna betala en del av det de odlade fram i skatt. Den maten kunde sedan gå till de som inte var bönder: Några kanske handlade med saker (=köpmän) Några tillverkade saker krukor till exempel (=hantverkare) Några försvarade området mot fiender (=soldater). Några samlade in skatt och räknade och skrev så att allt skulle gå rätt till (=skrivare) Några ritade hur husen, broarna, templen och dammarna skulle se ut (=arkitekter) Några berättade vad gudarna ville att man skulle göra och inte göra. Det var viktigt att hålla gudarna på gott humör och inte göra dem arga (=prästerna) Några hjälper kungen styra (=ämbetsmän) Kungen hade makten och styrde med hjälp av sina ämbetsmän. Kungen och de viktigaste ämbetsmännen kom alltid från de rikaste familjerna.

2 2 Genom att människor specialiserade sig på olika saker ökade skillnaden mellan människor. En del fick mer att säga till om och de som bestämde såg till att de själva blev rikare, och då blev andra fattigare. Allra sämst hade slavarna det. Dessa var ofta krigsfångar och ägde ingenting inte ens sitt eget liv. Arkitekten får betalt? Samhällsklasser i Egypten Hellas (Grekland) ca 500 f.kr Varje stad i Grekland, med jordbruken runt om, var ett eget litet land. Eftersom de styrde sig själva kallar vi dem för stadsstater (= varje stad var en egen stat). Grekerna tyckte inte heller att det var fel att använda slavar. Slavarna tvingades till tunga och otrevliga arbeten som grekerna inte själva ville ha. Kroppsarbete betraktades till och med som någonting fult, som ingen rik och förnäm grek kunde hålla på med. Under Atens storhetstid räknar man med att det fanns nära slavar i stadsstaten.

3 3 Kvinnorna hade väldigt låg status i Grekland. Redan som nyfödda behandlades de sämre än pojkarna. Om det var ont om mat hände det att pappan bestämde att den nyfödda flickan inte skulle få leva. Under uppväxten fick flickor mindre och sämre mat än pojkarna och det gjorde att de fick dålig motståndskraft mot sjukdomar. Över hälften av alla flickor dog innan de fyllt tio år. Flickorna, även i de rika familjerna, fick inte heller någon utbildning och de giftes bort när de var femton år. Ofta var deras man dubbelt så gammal och han måste tyckt att hans fru var väldigt barnslig. En ung flicka som inte kunde något blev en bekräftelse på vad man ansåg om kvinnor de var oförnuftiga och svaga. Men det fanns ett undantag: i stadsstaten Sparta fick flickorna lika mycket mat och de fick också lära sig läsa och skriva. Dessutom tränades flickorna i olika idrotter. Tanken var att de skulle bli starka och friska mammor som kunde föda många barn. Man kan säga att Spartanerna inte hade råd att förakta kvinnor eftersom det var viktigt att det föddes många starka barn som kunde försvara stadsstaten mot alla Spartas fiender. Kvinna från Sparta Det romerska riket ca 500 f.kr till 400 e.kr Under lång tid hade Rom och de andra Italienska städerna styrts av kungar som hörde till folkgruppen etrusker. När latinarna, eller romarna som man började kalla dem, blev fria bestämde de att de aldrig mer skulle låta en person bestämma. I stället hade man en senat som styrde. Senaten bestod av män från stadens allra rikaste familjer, de så kallade patricierna. En senator fick ingen lön för sitt arbete i senaten och var därför tvungen att vara rik för att kunna arbeta med politik och samtidigt kunna försörja sin familj. Människorna i Rom delades annars in i två huvudgrupper: patricier och plebejer. Plebejerna var småbönder, hantverkare eller enklare köpmän. Patricierna (adeln) hade stora jordegendomar med många slavar. I Rom fanns många arbetslösa och de kunde bli farliga för ordningen i staden eftersom de var så många. Dessutom hade de rösträtt. Därför brydde sig senatorerna om de arbetslösa: bröd delades ut gratis och för att få extra många röster kunde någon som ville bli konsul ordna med underhållning. I Rom saknades allt det skydd som medborgaren har idag: polis, allmän

4 4 sjukvård med mera. I stället hade man ett system där en rik man skyddade ett antal familjer och som tack kunde den rike mannen räkna med att männen i dessa fattiga familjer röstade på honom när höga ämbetsmän skulle väljas. Kvinnorna fick det bättre än i Grekland. En förklaring kan vara att de fick ta mer ansvar när deras män var borta för att försvara riket vid gränserna. Krigen gav alltså lite mer frihet till kvinnorna! Romarna hade också slavar. Dessa var ofta krigsfångar som blivit tillfångatagna. De såldes på slavmarknader och ägarna brände in sitt bomärke i huden på dem så att de aldrig skulle kunna dölja att de var hans ägodelar. I romarriket var det stor skillnad mellan olika slavar: en utbildad grek var dyrast och användes som sekreterare eller som lärare till barnen. Andra slavar levde korta liv i gruvor där de aldrig fick se dagsljuset. Bärslavar med sin ägare Politikens historia För mer än tio tusen år sedan blev människor bönder Inom familjen var det mannen som bestämde över sin fru, sina barn och över sina tjänare eller slavar. När människor blev jordbrukare och små byar växte fram, valde byn en ledare. Ledarens uppgift var att organisera arbetet i byn till exempel att bestämma vilken dag det var dags att plöja, så eller skörda på åkrarna. För 6000 år sedan växte de första högkulturerna fram. Några av dessa är Egypten, Kina och nuvarande Irak. Gemensamt är att de växte fram vid en stor flod där jorden runt om gav stora skördar Ju större städer, desto viktigare var det med en bra organisation. Borgar till skydd mot fienden skulle byggas, dammar och kanaler till hjälp för jordbruket skulle byggas med mera. En eller flera små städer och jordbruksmarken runt om fungerade som ett eget litet land och ledarna kallades nu kungar (=när kungar styr kallar man det för en monarki). De mäktigaste kungarna var de som lyckades erövra andra kungars områden. Kungarna kunde bli mycket mäktiga, så mäktiga att de till och med ansågs vara gudar.

5 5 Hellas (Grekland) ca 500 f.kr Geografisk bakgrund Grekland är den sydligaste delen av det man kallar Balkanhalvön och har därför en lång kust och en stor arkipelag (=många öar). Mellersta Grekland är väldigt bergigt och klimatet är inte särskilt bra för odling av spannmål. Grekland var alltså beroende av bra fartyg och spannmål från andra delar av världen. Bergen gjorde det svårt att skapa en gemensam stat, eftersom det helt enkelt var svårt att komma till andras bosättningar det var långt till grannarna. Dessa geografiska förhållanden påverkade politiken. Stadsstater Fr f.kr. har arkeologerna hittat glest placerade boplatser. Varje boplats, varje grupp av människor blev en självständig kommun eller en självständig liten stad. Så uppkom det grekerna kallade pólis, en samhällstyp som bildades som skydd mot fientligt anfall. Mot fiender är man alltid säkrare i en grupp. Varje pólis styrde alltså över sig själv och därför kallar vi dom för stadsstater (= en stad som är en egen stat). Människorna var bönder och bondgårdarna låg samlade som en liten stad gärna vid foten av ett berg eller en hög klippa. På klippan byggde man en borg dit folk kunde fly om fienden kom. Klippan med borgen kallade grekerna akrópolis. Ordet pólis betyder gemenskap eller samhälle och från detta ord har vi fått ordet politik. Politik och samhälle hänger ju ihop. Utan en politisk organisation hade ingen sammanslutning av människor fungerat. Folket och dess organisation Vilka slog sig då ihop i grupper? Vilka ingick i samma stadsstat? Några av Greklands alla stadsstater Varje individ ingick i en familj och varje familj i en släkt. Detta är inget konstigt, vi tänker ju likadant idag. Flera släkter bildade tillsammans en klan där den största makten låg hos en man: klanhövdingen. Historiskt har alla samhällen haft denna klanuppdelning - från Island till Sydafrika och från Nordamerikas indianer till Kina. Varje klans överhuvud bildade ett gemensamt råd i stadsstaten. Dessa klanöverhuvuden eller klanhövdingar var ofta lite äldre män som sågs som mer erfarna och kloka. Råden kallades

6 6 därför oftast för "de äldstes råd". Männen i detta råd diskuterade och grälade sig fram till olika beslut som gällde gemensamma angelägenheter i stadsstaten. Men, för att kunna genomföra besluten måste rådet ha stöd av alla män som med vapen försvarade stadsstaten. Männen som kunde försvara samhället kallades démos (= folket). Kvinnor, slavar och barn tillhörde inte démos/folket. När démos samlades kallades mötet för folkförsamling. De äldstes råd la fram sina önskemål inför folkförsamlingen. Det var önskemål om hur saker och ting borde ordnas: lagar, beslut om att gå i krig, beslut om större byggnadsprojekt m.m. Folkförsamlingen skulle sedan förhoppningsvis gå med på att det genomfördes och se till att saker och ting blev gjorda. De äldstes råd fick ofta ägna mycket tid till att övertala, lova saker i gengäld eller hota folkförsamlingen. Allt detta gjordes muntligt och retorik (= konsten att tala väl, vältalighet) blev naturligtvis viktig. Aristos och vanligt folk "De äldstes råd" hade alltså makten att lägga fram alla förslag, men det fanns ekonomiska skillnader också. De rikaste familjerna, eller släkterna, inom en klan kallade sig aristos (= de bästa) och tyckte det var självklart att de skulle ha mest att säga till om. Vanliga bönder blev beroende av aristos eftersom de ofta hade ekonomiska skulder till dessa när de varit tvingade att söka hjälp av olika anledningar. De kanske var tvungna att låna utsäde eller dragdjur till sina åkrar till exempel. När skulderna skulle återbetalas blev aristos ännu rikare på ny jord, får, hästar eller andra betalningsmedel. Skillnaderna mellan fattiga och rika blev allt större. Aristos blev en överklass och de vanliga bönderna en underklass. Ojämlikhetens risker och hur man löste dessa Naturligtvis var överklassen/aristos rädda för att den betydligt större underklassen skulle bli så missnöjda att de vände sig mot de rikare i samhället och gjorde revolt. För att rädda sig själva och stadsstaten från kaos måste aristos styra de fattigas missnöje och ilska utåt, mot andra samhällen. Man organiserade ofta utvandring för att skapa kolonier (= ett erövrat område i ett annat land där man slår sig ner och bestämmer). Kolonierna skapades i länder där det fanns bra åkerjord, eftersom bristen på spannmål alltid var ett problem i Grekland. När soldaterna byggt murar kring sin koloni och underkuvat landets invånare, kunde deras familjer följa efter. För att man inte skulle tänka att dessa erövringar var moraliskt fel, handlade det om att försvara sitt beteende. De besegrade folken kallade grekerna barbarer, ett ord som helt enkelt upprepade hur grekerna tyckte det lät när de talade: bar... bar... bar... Ordet lever kvar idag och används nedsättande om andra folk som vi tycker är "ociviliserade", det vill säga annorlunda från oss själva. Även grekerna delade denna syn på de underkuvade folken - barbarerna var primitiva och sämre och därför var det inga problem med att ta deras land. Denna tanke har levt vidare genom århundradena. När till exempel engelsmännen skaffade kolonier i Asien och Afrika under 1800-talet försvarade de sig på liknande sett som grekerna gjort långt tidigare.

7 7 Aristos vill ha aristokrati De olika aristosfamiljerna stred också sinsemellan om vilken familj, eller vilken familjs överhuvud, som skulle vara ledare för de andra. I bland kunde ett familjeöverhuvud få så mycket makt att han hade möjlighet att utropa sig själv till kung, eller tyrannos som det hette på grekiska. Makten fick han genom en militärkupp där han ofta hade hjälp av köpta legosoldater. Tyrannen/kungen minskade "de äldstes råd" makt och kunde tvinga sina fiender att gå i landsflykt. Men legotrupperna räckte sällan för att behålla makten någon längre tid - han måste också ha stöd av demos (= medborgarna/de beväpnade männen). En tyrann/kung var sällan populär i längden, det fanns hela tiden en press från andra aristos i "de äldstes råd" att få vara med och bestämma. Tyrannen kunde störtas om de andra aristossläkterna gick samman. Resultatet blev då ofta att "de äldstes råd" och aristossläktingarnas överhuvuden gemensamt bestämde och detta kallade grekerna för oligarki (= ett fåtal styr) man kan också kalla det för aristokrati (= de bästa styr). Aristos och rådet kunde strunta i folkförsamlingens vilja om de hade tillräckligt många köpta soldater eller gjorde sig populära hos demos på andra sätt. Aristokrati är också ett ord som används fortfarande. Historiskt brukar man säga att aristokrat och adel är samma sak. Ett lands aristokrati/adel är ofta den grupp som är födda till vissa privilegier bara genom att tillhöra "rätt" familj. Långt in på 1900-talet var det aristokratin som hade den politiska makten i många av världens länder. I slutet av 1700-talet ledde revolutionen i Frankrike till att män som inte tillhörde aristokraterna också kunde få de betydelsefullaste jobben. Jean Baptist Bernadotte var inte aristokrat men kunde nu arbeta sig upp med hjälp av sin egen begåvning och sluta som kung i Sverige - och en kung är väl alltid aristokrat? Vår nuvarande kung hade alltså inte varit kung om aristokratin inte störtats i Frankrike. Demokratins födelse i Aten Precis som i andra statsstater ingick varje individ och varje familj i en klan där klanens ledare (klanöverhuvudet) var representant i "de äldstes råd". Klanledaren ville naturligtvis få igenom beslut som var bra för den egna klanen, men när Aten hotades av en mäktig fiende - perserna (ursprungligen från nuvarande Iran) gjorde detta att man måste tänka på nya sätt. Smågräl mellan klanledarna i "de äldstes råd" hade man inte tid med - nu krävdes samarbete och enighet mot det yttre hotet! Nu kom en period där enskilda män med styrka och militär begåvning fick mycket att säga till om. Men kriget mot perserna ledde också till motsatsen - fler människor fick vara med och bestämma. Folkförsamlingen i Aten bestod alltså av demos, de vapenföra männen (precis som i de andra stadsstaterna). Dessa var nu avgörande för att man skulle kunna rädda Aten från perserna. Nu blev även de fattigaste männen inom demos betydelsefulla, för de var dessa som rodde de viktiga stridsfartygen. När demos förstod sin betydelse kunde de driva igenom att de fick mer att säga till om. Varje man i demos fick nu en röst var i alla beslut som skulle fattas, vilket innebar att varje enskild individ, oavsett om han var fattig eller rik, hade lika stort inflytande! Nu var det demos som hade makten över hur Aten skulle styras - demokratin (= folkstyret) var född. I Aten började man allt mer tala om folket som något positivt och fint. Idén att bara

8 8 en skulle bestämma blev så negativt för atenarna att det grekiska ordet för kung - tyrann fick en ny betydelse som fortfarande lever kvar. En tyrann kallar vi den som härskar helt själv och förtrycker sitt folk. Tyrann och diktator betyder i princip samma sak. Nu fattades majoritetsbeslut i folkförsamlingen och viktigast var kanske att medlemmarna i folkförsamlingen själva kunde lägga fram förslag och inte som innan bara ta ställning till förslag från "de äldstes råd". I folkförsamlingen ingick de män som fyllt 18 år och var födda av atenska fria föräldrar. De var dessa män som kunde bära vapen och försvara staden. Utan dem hade Aten gått under och därför fick de vara med och bestämma. De var dessa män som räknades som medborgare. Grekiska stridsfartyg där roddarna var avgörande och därför fick ökat inflytande i Aten Kvinnor, barn och slavar fick eller kunde inte försvara staden. Dessutom ville de atenska männen inte dela med sig av sin makt med de som sågs som invandrare och utlänningar. Även om man var född i Aten var man alltså inte medborgare om inte föräldrarna också var från Aten. Bara medborgare fick köpa, äga och sälja mark inom statsstaten. Hade man inte atenska föräldrar hade man inga politiska rättigheter, fick inte gifta sig med en atenares dotter, fick inte äga mark och kunde alltså inte bli medborgare. Slavarna (ca 30% av befolkningen), de man såg som utländska män (ca personer) och kvinnorna stod utanför medbestämmandet. Det som då räknades som demokrati gällde för ca individer. Å andra sidan utövade dessa män direkt demokrati. De samlades för att lägga fram förslag, diskutera och rösta mellan förslagen. I vårt moderna samhälle har vi i stället indirekt demokrati eller representativ demokrati. Detta innebär att vi inte röstar om alla förslag, utan röstar på de personer/representanter som sedan ska rösta om varje enskilt förslag. Om jag till exempel röstar på moderaterna, röstar jag på de personer jag tror tycker ungefär som jag gör och dessa får sedan rösta på olika förslag. Direkt demokrati har vi bara när vi har så kallade folkomröstningar då vi röstat om ett förslag: till exempel om vi ska gå med i EU eller om vi ska ha kärnkraft. De atenare som var intresserade av politik kände sig nog närmare makten och mer betydelsefulla än vad vi gör idag.

9 9 Direkt demokrati i Aten Demokratin i Aten varade inte länge och historiskt tog det lång tid innan demokratin slog i genom i världen. I Sverige fick alla män rösträtt först Kampen för demokrati sammanfattades i slagordet: "en man, ett gevär, en röst". Tanken att bara män som kunde försvara landet i krig var riktiga medborgare, levde alltså kvar så sent som på 1900-talet i Sverige! Först efter första världskrigets slut 1918 började många länder införa rösträtt också för kvinnor (1920 i Sverige). Många menar att detta kunde genomföras först när man insett att kvinnorna var helt avgörande för tillverkningen av vapen, alltså betydelsefulla i försvaret av landet. Sparta - krigarstaten Stadsstaten Sparta var på många sätt Atens totala motsats. Medan man i Aten byggde fantastiska tempel fulla med marmorstatyer satte Sparta en ära i en enkel livsstil. Spartanernas kultur var helt inriktad på ett krigiskt liv. Spartanerna hade erövrat sitt område från en annan folkgrupp och var hela tiden beredda på att dessa skulle försöka ta tillbaka sin mark. Det besegrade folket kallades heloter, som betyder fångar. De var heloterna som utförde allt arbete i Sparta. De användes i hushållet för allt från städning till barnuppfostran, de arbetade på åkrarna och arbetade med hantverk. Spartanerna var förbjudna att arbeta på åkrarna och att syssla med hantverk eller handel. En spartan arbetade bara med att kriga eller träna inför krig. Eftersom heloterna var så många fler och ett konstant hot, var detta kanske inte så konstigt Sparta hade till skillnad från Aten kungar (= grek. tyranner). De var två stycken som regerade tillsammans och bevakade varandra. Det handlade om att undvika att makten hamnade hos en person. Precis som i de andra stadsstaterna hade man "de äldstes råd" som bestod av män som måste ha fyllt 60 år. Männen var representanter för de ledande klanerna. Man hade också en folkförsamling som bestod av alla vuxna spartanska krigarmedborgare. Dessa skulle alla vara infödda "äkta" spartaner. För att vara medborgare, krävdes det att man var man och kunde försvara Sparta. Men det krävdes också att man var tapper. Visade man sig feg kunde man förlora sitt medborgarskap. Spartanernas krigarkultur var ganska extrem. Som tonåring skickades pojkarna ut ur staden med endast en dolk som beväpning och fick själva försöka skaffa mat genom att samla, jaga eller stjäla. De förväntades också döda varje helot de stötte på (man tänkte sig att ensamma heloter de kunde träffa på förmodligen var rymlingar). Uppdraget var ett slags mandomsprov. I tjugoårsåldern gällde det att väljas in i ett matlag. Det fanns flera, och det finaste var det lag där de två kungarna själva åt. Männen åt alltså tillsammans i lag och bara kvinnorna och barnen åt hemma. I matlagen åt man gärna det man själva jagat. Jakten var viktig och sågs

10 10 som god övning för en soldat. Inom laget avgjordes ens status efter hur mycket mat man kunde bidra med. De rikare hade högst status, eftersom de kunde ge matlaget mest mat. Männen sov också tillsammans i stora salar och fick bara besöka sina fruar genom att smyga hem till dom under natten. Det sades att många gifta par aldrig sett varandra i dagsljus. Detta enkla och hårda liv som spartanerna levde har gett oss ordet spartanskt. Med det menar vi enkelt på gränsen till torftigt och simpelt. Kung Leonidas av Sparta (enligt filmen 300) Från demokrati till monarki I de mäktiga riken som funnits och i de som fortfarande fanns öster om Grekland hade man monarki (= en kung styr och ofta ärver den äldste sonen kungatiteln efter fadern). Även Italien styrdes av kungar under denna tid. Det vanliga var att en kung delade in sitt ofta stora rike i mindre delar som styrdes av en adelsman som fick fungera som småfurste. Dessa småfurstar var alla tvungna att lyda den gemensamma kungen. Ganska ofta kunde en sådan småfurste, om han var smart, framgångsrik i krig och hade tur ta makten och själv bli kung. Under 300-talet f.kr. hade landet Makedonien, som låg norr om Grekland, en kung som hette Alexander. Under 300-talet f.kr. var de grekiska stadsstaterna mycket svaga. Efter att gemensamt försvarat sig mot perserna under 400-talet f.kr. började man kriga sinsemellan. De två största stadsstaterna, Aten och Sparta, var så svaga efter att ha krigat mot varandra under flera år att de var ett lätt byte för någon utifrån, och den som kom var Alexander. Alexander lade under sig hela Grekland och besegrade därefter perserkungen. Efter detta tog han Egypten och grundlade en ny stad i norra Egypten som fick namnet Alexandria. Därefter drog hans armé vidare och erövrade allt land österut fram till floden Ganges i Indien. Några år senare dog Alexander i malaria endast 33 år gammal. Alexander hade hållit ihop sitt enorma rike genom sin egen personlighet och kraft. När han var död ville varken greker, perser eller egyptier hålla ihop som en stat. Alexander hade ingen son och därför delade hans närmsta män (som alla var höga makedoniska generaler) upp riket mellan sig och blev kung i var sitt land. Generalen Ptolemaios fick Egypten och hans barn,

11 11 barnbarn etc. - den ptolemaiska dynastin - skulle sedan härska i landet fram till år 30 e.kr. då drottning Kleopatra besegrades av romarna och Egypten blev en del av det stora romarriket. Monarki var den absolut vanligaste styrelseformen i världen fram till 1900-talet. Under år styrdes Europas länder av kungar. Många länder kallas fortfarande för monarkier, Sverige till exempel. Men dagens europeiska monarker/kungar har ingen makt. Länder som avskaffat monarkin kallas republiker. Tyskland och Frankrike och USA är till exempel republiker medan Norge, Sverige och Danmark fortfarande är monarkier. Romarriket Geografisk bakgrund Arkeologerna har grävt fram boplatser från 900-talet f.kr. i nuvarande staden Rom. Runt om och på de sju kullarna i Rom växte det fram byar som sedan smälte samman till en stor stad. Precis som i Grekland ville man bosätta sig vid höjder som var lättare att försvara. Dessutom rann Tibern där som var viktig inte bara som dricks- och tvättvatten utan också för transporter av varor. Folkgruppen i området kallades latinare efter sitt språk latin, men runt om i Italien fanns andra städer med andra folkgrupper som sinsemellan talade olika språk. Längst ner i söder, vid stövelns sula och klack, anlade de grekiska stadsstaterna sina kolonier. Den romerska republiken På 500-talet f.kr. lyckades latinarna, eller romarna som man började kalla dom, bli fria och bestämde att de aldrig mer skulle låta en person få all makt. Republiken organiserades på följande sätt: Diktator: en person valdes och fick all makt under högst 6 månader. En diktator valdes bara vid största fara när någon fiende hotade och man inte hade tid att låta senaten rösta sig fram till vad som skulle göras. Två konsuler: Motsvarar den moderna tidens statsminister eller president. De var två för att inte en skulle få för mycket makt. De hjälptes åt och kontrollerade varandra. För säkerhets skull fick man dessutom bara vara konsul under ett år. Senaten: Motsvarigheten till grekernas "de äldstes råd" kallades senaten. I senaten satt de aristos, eller patricier som romarna kallade dom, som var överhuvuden för de rikaste familjerna. Som senator fick man ingen lön och var därför tvungen att vara rik. Senaten hade ansvar för utrikespolitiken, krigsmakten och ekonomin. Senaten motsvarar den moderna tidens regering. Folkförsamlingen: Precis som i Grekland fanns också en folkförsamling. Rom delades in i olika stadsdelar och varje stadsdel hade en röst var i folkförsamlingen (tänk er att Hammarby

12 12 sjöstad hade en röst i kommunens alla val). Precis som i Grekland röstade man bara ja eller nej till färdiga förslag. Männen som fick sitta i folkförsamlingen var alla sådana som kunde försvara Rom om det blev krig. Störst makt över hur man skulle rösta hade de som kunde kämpa med tunga och dyra vapen - patricier som hade råd med stridshäst. Minst inflytande hade de fattigaste, proletarii (proletärerna, de utan egendom) som bara var beväpnade med stenar eller slungor. När en ung man fyllde 17 år fick han rösträtt i folkförsamlingen. Den valde de personer (ämbetsmän) som skulle styra riket. Men folkförsamlingen var indelad så att de rikaste oftast hade kontrollen. Diskussioner i senaten innan de är dags att rösta. I de grekiska stadsstaterna kunde de fattigas missnöje vändas utåt genom att man t.ex. skaffade kolonier eller åkte på plundringståg. I Rom blev det en kraftig klasstrid som slutade med att plebejerna också fick något liknande konsulerna. Nämligen tio så kallade folktribuner. Dessa valdes också på ett år, och hade vetorätt gentemot senaten. Två konsuler med vetorätt, tio folktribuner med vetorätt, en senat och en folkförsamling - var ett komplicerat system som gjorde det svårt att fatta beslut. Romarna förstod detta, så om staden var allvarligt hotad lade man ner detta långsamma system där det var svårt att fatta nya beslut och valde en man med absolut makt som man kallade diktator. Erövringar, slavsystem och farliga proletärer Under republikens tid lyckades romarna erövra först hela Italien och sedan successivt lägga under sig alla länder runt Medelhavet tills havet var ett romerskt innanhav, eller "mare nostrum" (= vårt hav) som romarna kallade det. Erövringarna handlade först om att trygga gränserna till staden Rom, men när riket blev mycket större än staden blev det längre gränser som skulle skyddas. I bland kunde romarna i stället för att ta över ett land göra landet till sin "bundsförvant". Folket i landet fick behålla sin kung och sina lagar, men var tvungna att lyda Rom om det handlade om riktigt viktiga saker. Erövringarna gav mängder av slavar och mängder av invånare som var tvungna att betala höga skatter som skulle skickas till Rom.

13 13 Från republik till kejsare År 107 f.kr valdes Gajus Marius till konsul för ett år. Därefter blev han befälhavare för en stor armé som kämpade i nuvarande Nordafrika. Efter stora segrar kom han tillbaka till Rom och genom att muta folktribunerna och medlemmar i senaten och genom hot och övertalningar blev Marius vald till konsul fem år i rad! Detta hade aldrig hänt innan och var naturligtvis mot republikens lagar. Tiden som konsul gav nu Marius möjligheten att göra stora förändringar som krävde lång tid. Han ville skärpa disciplinen i armén och göra den mer effektiv. I stället för att varje medborgare i Rom kunde kallas ut i krig, införde han yrkesarmén. Soldater som hade krig som yrke var naturligtvis mer effektiva och framgångsrika. Denna förändring ledde efter Marius till republikens fall. Nu blev soldaten inte i första hand lojal mot Rom, utan mot sin befälhavare som såg till att han fick ut sin lön och att han fick en liten jordplätt att odla när han gick i pension. Nu kunde en befälhavare använda sin armé för att ta makten. Hur fick man då politisk makt i Rom? För det första skulle man ha turen att vara född som pojke i en rik och inflytelserik patricierfamilj. Därefter handlade det om att sega sig upp till makten genom diverse ämbetsmannaposter. Det gällde att få Folkförsamlingen att rösta på en och detta kunde man ordna genom att beskydda ett antal familjer som i gengäld då röstade på en. Hade man riktig tur (och släktingar med mycket makt) kunde man bli högsta chef i något land som romarna erövrat. Som högste chef (= prokonsul) i en provins (=besegrat rike som styrdes av romarna) kunde man lägga beslag på en del av de skattepengar som folket i de erövrade länderna var tvungna att ge Rom. När ens chefperiod var slut kunde man sedan återvända till Rom nu med mycket pengar! För pengarna köper man sedan folkets röster genom att göra sig populär på olika sätt (man kan ordna gratis matutdelning eller gratis kapplöpningar och gladiatorspel till exempel). Därefter gällde det att bli vald till konsul. Efter att ha varit konsul ett år var det inte så dumt att bli högsta befälhavare för en armé som kämpade för att lägga nya länder under romarriket. Vann man då stora segrar kunde man bli hjälte och få ett eget triumftåg. Allt ovan gjorde historiens mest berömde romare Julius Caesar. Caesar blev prokonsuli provinsen Spanien och sedan befälhavare i Gallien (=ungefär nuvarande Frankrike). Målet var att lägga Gallien under romarriket. Under femtiotalet före Kristus besegrade och erövrade Caesar stora delar av Västeuropa. En följd av detta är att dagens fransmän talar ett språk som från början var en latinsk dialekt franska. Senaten i Rom oroade sig för att Caesar blev allt mer populär och gav honom order att lämna sitt befäl och komma hem till Rom. Caesar lydde till hälften: han kom hem till Rom men han tog hela sin armé med sig!

14 14 Med hjälp av alla sina soldater tog sedan Caesar makten i Rom och utropade sig till diktator på livstid. För att få soldaterna med sig belönade han dem med mycket pengar. Pengarna hade Caesar fått genom att sälja nästan en miljon galler som slavar. Men, bland folket var Caesar populär. Det gick så långt att man gjorde statyer av honom och satte dem i de olika gudarnas tempel. Han skulle bli gud och särskilda präster anställdes för att offra till honom. Några senatorer blev avundsjuka och andra senatorer ville ha republiken tillbaka. Dessa gick ihop och mördade Caesar med sammanlagt 23 knivhugg år 44 f.kr. Julius Caesar Efter Caesars död blev det inbördeskrig (= krig inom ett land). Två mäktiga män samlade var sin armé: Octavianus (Caesars adoptivson) och Antonius (gammal vän till Caesar). Octavianus hade ärvt Caesars pengar som han kunde använda att betala soldaterna med. Antonius behövde också pengar till sina soldater och vände sig därför till Egyptens rika drottning Kleopatra om hjälp. Kleopatra å sin sida ville ta över hela de östra delarna av romarriket och bli härskare över dessa. Det blev krig och Octavianus vann. Antonius tog sitt liv och Kleopatra, som inte ville tas till Rom för att gå i Octavianus triumftåg och sedan dödas, beslöt sig för att följa Antonius i döden. Hon lät en giftorm bita henne. Kleopatra

15 15 Nu hade Octavianus makten över romarriket. Men, Octavianus hade lärt sig av Caesars misstag och kallade sig inte diktator. Han delade ut mycket pengar till sina soldater och till Roms befolkning. Senaten var helt utan makt, men Octavianus behöll den för att det inte skulle se ut som att han gjort sig till kung. Han visste att romarna hatade kungar. Senaten jublade för att det nu var fred i Rom och gav Octavianus namnet Augustus som betyder den vördnadsvärde. Folket älskade fortfarande den döde Caesar och därför lät Octavianus sig kallas för Augustus Caesar för att visa att han ju faktiskt var Caesars adoptivson. Caesar uttalas kajsar. Alla som styrde efter Augustus kallades också för Caesar och detta namn kom då att få den betydelse det har: kejsare =en som styr enväldigt över flera länder (kaiser på tyska, tsar på ryska). Augustus styrde i 45 år. Romarriket var nu enormt stort och det fanns många provinser. I en av provinserna - Palestina - föddes under Augustus tid en liten pojke som fick namnet Jesus. Augustus Livia Romarrikets undergång Romarriket gick under långsamt och det är inte så lätt att hitta ett bestämt årtal då man kan säga: Här slutar antiken och året efter börjar medeltiden. Den siste kejsaren som härskade

16 16 över hela romarriket hette Theodosius (dog 390 e.kr.). Vid denna tid hade kristendomen slagit igenom som religion och dessutom blivit den enda tillåtna religionen. Efter Theodosius död delades romarriket i två hälfter: Västrom med en kejsare i staden Rom och Östrom med en kejsare i Konstantinopel (nuvarande staden Istanbul i Turkiet). Den siste kejsaren i Västrom avsattes år 476 av germanerna. Östrom fortsatte att blomstra fram till år 1453 då turkarna intog Konstantinopel, döpte staden till Istanbul och bytte religion från kristendom till islam. Västrom försvagades och gick under av flera orsaker, till exempel: Starka fiender Från 200- talet e.kr. började stora folkgrupper i Europa dra sig söderut och ville in och bosätta sig inom romarrikets gränser. En förklaring kan vara att klimatet en period blev sämre och att människor drog sig söderut när de började svälta på grund av att skördarna blev sämre. Några av dessa folkgrupper var starka krigare: hunnerna och germanerna till exempel. Romarriket invaderades flera gånger av andra arméer. När en kejsare misslyckades dödades han av sina egna soldater som sedan valde en ny kejsare. Många kejsare satt bara något år innan de dödades av sina egna soldater. Inre svaghet När fienden tryckte mot romarrikets gränser behövdes många soldater och dessa skulle ha lön eller jord att bruka som tack. Kejsarna fick höja skatterna för att få pengar till soldaterna och bönderna fick det då svårt. Bönderna höjde då priserna på sina varor och då fick folket i städerna problem med de höga priserna. Stadsbefolkningen flyttade till landet för att leva som bönder eller som jordbruksarbetare på de rikas stora gårdar. Dessa rika gårdar behövde skyddas och byggdes så småningom ut till borgar. Pengarnas värde försämrades och människor återgick till byteshandel. Perioden medeltiden var född. En lyxig patriciervilla riddarborg behöver byggas om för att bli säkrare och blir en