Svenska Hickorymästerskapen 2011, Visby Golfklubb

Transkript

1 Svenska Hickorymästerskapen 2011, Visby Golfklubb Så var det dags igen. Jag undrade förra året vem som skulle bli tvåa i år. Jag vet svaret men innan jag avslöjar vem det blev vill jag ta er med på en underbar resa till gutarnas rike. Som vanligt började uppladdningen långt innan själva tävlingsdagen. För att svetsa samman växjös hickoryrepresentanter så bildade vi ett lag i invigningstävlingen. Vi slog inte rakast, vi slog inte längst men vi var snyggast och hade oerhört roligt. Grädden på moset fick vi när Benny med sin Jigger nitade upp bollen till flaggan på det nya hålet. Vilken seger att sätta alla graphite-, titan-, tungsten-, low-kick-, x-stiff-, draw-, upright-, squaregroove- custom fitted- klubbor på plats. A small step for men kind but a big step for a hickorylover. Detta gav oss råg i ryggen och vi såg fram emot det stora mästerskapet. Redan på söndagen gick den moderna Kobben till Gotland eller till Pippi som min son Ville sa. Jag var lite orolig när jag körde av båten för Pierre Fulke hade utlovat att jag inte skulle få visum på Ön. Det löste sig för mig då Pierre hade tagit tillbaka sitt hot eftersom han inte kunde delta i tävlingen. Vi gjorde oss hemmastadda i vårt underbara gotlandshus och det var två pojkar som det pirrade i magen lite extra den kvällen. Den ene skulle få träffa sin stora idol nästkommande dag som var ingen mindre än Pippilotta Rullgardina Viktoralia Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Min son skulle också få träffa henne. Jag hade fått i uppgift av grabbarna (Börje 97:an Gustavsson, Martin Viken Mueller och Mats Villes bästa kompis Nordenberg) att reka lite på ön innan de skulle anlända. En träningsrunda på en anan klubb stod på önskelistan. Jag hade fixat mina åtaganden och allt var klappat och klart utom en liten detalj. De hade exemplariskt bokat en båtresa men missat att boka rum den första natten så med gråten i halsen frågade de försynt om de inte kunde få sova hos oss en natt. Det gick inte att uppbringa ett endaste litet rum på hela gotland grät de ut i kör. Min barmhärtiga fru gick med på att ta hand om farbröderna i nöd. Jag sa på skoj att de fick bo hos oss om de fixade maten. Håll i hatten nu Inger, Lott och Ingrid för här kommer bildbevisen. Ett fantastiskt lagarbete som inte hade något mer att önska, definitivt inte sallad för den salladsskålen hade räckt till hela startfältet vilket gjorde värdinnan mäkta imponerad. Hon hade inte väntat sig någon sallad alls från dessa tre kockar.

2 Mat Tina, Per Moberg och Lallerstedt i farten. Efter middagen blev det lite pyssel med utrustningen innan vi konstaterade att vi hade på tok för lite vin kvar i boxen. Efter lite tidsenlig dryck var skrävlet och skrytet i full gång och vi var övertygade om att vi skulle skörda framgångar även i år. Hade vi månne bränt krutet för tidigt i år? Hur det än skulle gå i tävlingen skulle det ändå inte bli någon segerbankett så därför ordnade vi en egen med allt som hör till. Natten blev tung för Ville. Även Jenny och jag fick vår trumhinna testad trots att vi låg i ett eget rum. Flera gånger den natten kontaktade vi seismologer för att kolla om jordbävningens epicentrum låg nära oss. De svarade att de hade registrerat kraftiga skakningar i Villes rum. Vid närmare kontroll visade det sig att det var Börje som hade sitt gomsegel nere vid övre magmunnen och orsakade en 8 på Richterskalan. Dagen efter började uppladdningen på riktigt med en uppvisningsrunda på Slite GK. Vi blev varmt mottagna av Slites festgeneral Svante och en av klubbens storspelare Bo-Lennart. Det var en härlig runda på en fin bana men tyvärr fick Sverige stryk av Gotland i år. Nåja, vi vet ju vad man säger om ett dåligt genrep

3 Slite gk:s underbara terrass När Jenny och jag kom hem till huset satte vi oss i soffan, tittade på varandra och sa i mun på varandra att det var en hiskelig tur att grabbarna bara skulle sova här en natt. Inspelningsdag Jag hoppade upp på cykeln i full hickorymundering och satte av mot Visby GK. I bilisternas ögon kunde man utläsa en stor trötthet. Inte nog med att medeltidveckan drar hit de mest underliga figurer i konstiga kläder, nu har golfarna börjat stolla till sig också. Väl ute på golfklubben hade allt tvivel till min klädsel förbytts till stolthet. En vackrare plats än där klubbhuset ligger är svårt att hitta och när jag mötte upp tre snyggt klädda växjögolfare kändes allt helt rätt. För att ha en ännu större anledning att ta en öl efter rundan bestämde vi oss för att köra en bästboll-sämstboll. Lotten/ödet förde mig samman med hickorygolfens badboy (han spelade med gubbkepsen bak och fram. Fy!) Mats. Det började inte bra för oss men vi var överens om, vilket vi högt påtalade, att det var bättre att vara tre upp efter 15 hål än efter tre hål. På 6ans tee försvann Martins så skärpta fokus. Martin hörde ett jubel från hålet bakom och direkt ryckte det till i champagneådrorna. Ett sådant jubel måste innebära hole-in-one och chans till gratis dricka. Euforisk sprang han långt genom buskar och snår och skrek till bakomvarande att han såg den gå i. Hur detta rent teoretiskt skulle ha gått till är fortfarande en gåta för Einstein och Platon. Tanken var på ett helt annat ställe och Mats och jag vände på steken. På 17 var det två herrar som fortfarande hade hopp. Vi hade slagit ner oss i samma bunker medan antagonisterna låg fint på green. Som punkterade Michelingubbar sjönk de ihop när Bad by Roddick och jag gjorde det omöjliga och avgjorde till vår fördel med var sin sandy par.

4 På 18e tee började mina kompisar summera de ölbollar som de var skyldiga mig. Förutom vinnarölen i matchen hade de slagit var sin ölboll. Meningen hade inte kommit till punkt förrän Mats slår en till. Fyra! Ropar Börje och håller på att dö av skratt. När Martin svarar upp med en femte väser Gustavsson fram: -5 Med minimalt med luft i lungorna lyckas BG få iväg sin kula förbi röd till mats och Martins stora förtret.

5 Själv gick jag mest och funderade på hur i all sin dar jag skulle orka med sex öl. Jag sköt dem på framtiden men vi njöt alla av en var, vinnare som förlorare. På kvällen skulle vi ta det lite lugnt. Grabbarna skulle se Visby och sen grilla lite i all enkelhet. Martin bjöd in ett par hickoryvänner som visst rååååkade yngla av sig och i all enkelhet förbyttes till något hel annat. Först ut av Växjö hickorysällskaps spelare var Benny Johnsson som hade anlänt med fredagsfärjan. Om han möjligtvis var lite trött på morgonen så vaknade han till ordentligt när han blev varse om Visbys brutala greenområden. Det blev tillslut 95 slag vilket det lätt kan bli om man hamnar lite på fel sida. Näst ut var Martin som säkert kände av sitt gardenparty kvällen innan men han är duktig på att tjata ner bollen i hål och det blev 89 slag. Tyvärr fick han inte se någon hole in one. Det var en före detta champion som peggade upp på ettan med fjärilar och rester av bag in box vin i magen. Jag försökte trösta honom att klumpen i magen släpper snart men tyvärr så hade jag fel och resultatet blev häpnadsväckande 97 slag. Det krävdes en riktig idrottsman som pallar en frostnatt för att Växjö skulle notera en riktigt bra score. Efter att ha köpt, lämnat tillbaka, bytt och köpt igen hade han hittat en passande utrustning som hans klubbmakare varsamt snickrat ihop åt honom. 85 slag var Mats nöjd med och en bra placering hade han också. Det var idel mästare som peggade upp i sista bollen. Finsk, skotsk och svensk mästare spelade ihop och förväntningarna var höga runt ettan men det var inte konstigt att publiken svek efter

6 de sett våra utslag som var långt ifrån mästerliga. För mig höll det i sig hela rundan men med ett fantastiskt närspel blev det rätt bra tillslut ändå. Min ena spelpartner spelade jättefin golf men missade alla puttar och min andra partner hade några dåliga hål och vi skrattade högt när vi summerade scorekorten och kom fram till att alla tre hade 77 slag och vi var i delad ledning. Tre så olika 77-rundor har nog aldrig skådats. Nytt för i år var att mästerskapsmiddagen var på lördagskvällen innan det att tävlingen var avgjord. Vi brukar ha stor anledning att fira men vi kunde ju inte ta ut segern i förskott. Vi hade det mycket trevligt och njöt av gotländska specialiteter och det exklusiva vinpaketet. Mats tog ton och skrålade glatt när det årliga försöket att sjunga the golfmarch gick av stapeln. Undrar om ens han som skrev låten visste hur den skulle sjungas. Innan jag hoppade upp på cykeln satt vi som skulle gå i ledarboll och snackade lite över en whiskey. Vi såg på PGA-mästerskapen och lyssnade på Fulke som även rapporterade resultaten från vår tävling. Personlige tackar jag Pierre för att han redde ut det där med Peggen med Zacke. Rivaliteten var något större bland grabbarna på TVn men lite gliringar delades ut. Det blev inte sent men vi stängde stället. När jag cyklade hem i månskenet var jag glad att Kling och Klang inte patrullerade eftersom dynamon på min lånecykel hade rostat sönder. Jag fick tindra med ögonen för att hitta hem. Finaldagen skulle bli intressant. Jag hade stöd från klubbkamrater i publiken och allt var upplagt för en tredje raka mästerskapstitel. Min analys av spelet dagen innan var att jag inte kunde hoppas på tur två dagar på raken. Jag slog en hel hink till uppvärmning och jag hittade en svingtanke som jag kunde lita på och utslaget på ettan lovade gott. -#%&#!!?# (Jag kan inte beskriva närmare vad jag hade för tankar om min puttning efter inledningen). Slagen rasade iväg och Perry fick en komfortabel ledning. Under tiden hade mina klubbkamrater spelat färdigt. Störst revansch fick our first champion Börje som kom in på 81 slag. I totalen blev han ändå slagen av Vikens stolthet Martin som med en glass (88) kom in på 177 slag. Detta ledde till en 18e plats ett slag bättre och två placeringar bättre än Börje. Benny missade inspelningsvarvet och fick inte tid att lära sig hur svår banan var. Vi kan slå fast att han lärde sig det under varv ett och under varv två så hittade han alla svårigheter. Många hade hoppat i havet och simmat hemåt om de hade vänt på samma score men Benny bet ihop och gjorde bra sista nio. Störst utveckling från förra året har han som missade cuten förra året och fick välja mellan spel i lucky loosers tävlingen på Djursholm eller gå caddy åt mig gjort. Mats hade en lite sämre andra dag men slutade på en fin 14e plats.

7 Förra året skrev jag som sagt kaxigt att jag undrade vem som skulle bli tvåa nästa år. Det blev jag. Utan magi i puttern vinner man inga tävlingar. Perry Somers som vunnit hickorytävlingar runt om i världen behövde inte kämpa för segern och han var synnerligen värd titeln i år. Det kändes alltså inte orättvist att lämna över trofén även om jag självklart helst hade behållit den själv. Det var däremot främmande att det inte var jag som drog ner de största applåderna i familjen på 18e green. Min son Ville tog fram sin Brassie och puttade sig fram mot hål. Publiken följde varje slag noggrant och alla höll andan när han tog ur flaggan och ställde upp för att sätta bollen i hål. Efter en hård box i bakkanten drog han ner dagens största jubel. Han tackade publiken, log och satte med stolthet i blicken tillbaka flaggan varsamt som gör en greenkeeperpappa mycket stolt. Det var ett trött gäng som tog båten hem. Jag hade smält att jag bara blev tvåa men en annan stor sak hade hänt. Jag var inte längre Villes största idol. Om det var min dåliga puttning vet jag inte men helt klart så hade han en ny..

8 Ha det gott Per