Erfarenheter av Guianacara geayi, Rio Oyapock Text och foto: David Rejdemyhr om inte annat anges

Transkript

1 Sydamerikanska ciklider Erfarenheter av Guianacara geayi, Rio Oyapock Text och foto: David Rejdemyhr om inte annat anges Mitt par av G. geayi. En vacker och mild men mycket intressant ciklid. Guianacaran, cikliden med d e n v ä n l i g a uppsynen och som säljs som bandit eller panda cichlid i engelskspråkiga länder. I artikeln beskrivs mina erfarenheter och de är på intet sätt att värdera som vetenskapliga. Jag har försökt hålla mig till vedertagna fakta men i huvudsak är det mina personliga erfarenheter som kommer in. Varför Guianacara? Jag fastnade för Guianacara efter att ha tittat på en del youtubefilmer och läst en del om släktet. Det är något med uppsynen hos denna vänliga och i första anblicken beskedliga ciklid. De har ett tydligt brant huvud och högt placerade ögon men en liten rund mun och långa svepande fenstrålar. Färgmässigt bedras man lätt då de i butiken och vid sökningar på internet kan uppfattas som ganska vita och nästan blåaktigt färglösa. I själva verket har de en enastående förmåga att växla färg på mycket snabb tid vilket många andra ciklider också visar upp. Jag vill ändå hävda att just Guianacaran sticker ut här genom att den på ett tydligare sätt använder färgerna för att kommunicera än de flesta arter jag sett på nära håll. Det är väldigt svårt att artbestämma med avseende på fläckar och ränder på kroppen då de kan gå från skarpt markerade ränder (kolsvarta) till ingen rand alls och även inverterade ränder, det vill säga ljusare ränder. Den växlingen kan ske mycket snabbt om den blir skrämd eller under lek. Randen övergår ofta i punkter i olika former och på olika positioner längs randen. De har också en rand som börjar vid kanten av käken och går uppåt och passerar ögat. Ofta är randen reducerad till en utsträckt fläck som inte når hela vägen upp till ögat. Denna rand över ögat är upphovet till det kommersiella namnet bandit cichlid. Guianacara geayi är också en inte alltför stor ciklid och kan hållas i akvarier från 100-liter och uppåt vilket är fördelaktigt om man som jag då jag skaffade mitt par inte hade andra lösningar än just ett 112-litersakvarium men ändå ville prova denna spännande ciklid. Fredligheten gentemot andra arter är också en viktig egenskap för de flesta med begränsade storlekar på sina akvarier. Artöversikt av Guianacaras Det finns i nuläget ett antal varianter inom arten som har eget namn. De är inte lätta att skilja åt, men i huvudsak är skillnaderna dem emellan hur de svarta markeringarna på kroppen och ryggfenan är placerade och formade. Alldeles nyligen har ytterligare en art beskrivits, G. dacrya. G. cuyunii: tunt streck, ingen fläck, svart på ryggfenan. G. geayi: brett streck, ingen fläck, inget svart på ryggfenan. 6 Ciklidbladet 3/ Årgång 44

2 Foto: Arria Belli Bild från Arbour m.fl. (2011) Maripa Falls vid Oyapockfloden sett från Franska Guyana-sidan av gränsen. Brasilien är på andra sidan. I dessa strida strömmar finner man G. geayi sökande efter föda i glesa grupper. Under leken intar hanen huvudsakligen helt avblekta färger utan vare sig ränder eller prickar. Ryggfenan färgas grafitgrå och hakpåsen svagt röd. Kännetecken kring Guianacara. G. oelemariensis saknas, den är den enda i undersläktet Oelemaria. Övriga tillhör undersläktet Guianacara. G. oelemariensis: inget streck, fläck endast under sidolinjen, svart på ryggfenan. G. owroewefi: brett streck, fläck på och under sidolinjen, svart på ryggfenan. G. sphenozona: streck, fläck ovanför sidolinjen, inget svart på ryggfenan. G. stergiosi: tunt streck, fläck under sidolinjen, svart på ryggfenan. G. dacrya: tunt streck något bredare än hos G. stergiosi, fläck under sidolinjen, svart på ryggfenan, svag linje på käken. G. stergiosi kallades tidigare G. sp. Rio Caroni. Det finns även en art som fångas i rio Aro som har alla kännetecken som stergiosi har fast med undantaget att den dessutom har en röd fläck på gällocket. Den kallas också G. sp. "red cheek" eller G. sp., Rio Aro. Huruvida "red cheek" är en egen art eller en färgmorf av G. stergiosi är oklart och det krävs fler studier för att utröna det. Jag har inte sett någon information som förtydligar detta efter 2006 då G. stergiosi beskrevs. Guianacara tillhör inte, liksom Acarichthys, de äkta Geophagina arterna men har en hel del utseendemässiga likheter. Dock gick de tidigare under namnet Acara geayi och senare Aequidens geayi som tydliggör att det finns utseendemässiga likheter också arterna i släktet Aequidens. Men i och med att Guianacaras så genomgående ändrar mönster är de svåra att identifiera på enstaka bilder. Man behöver följa dem någon minut eller så för att bli säkrare. Jag upplever bland annat G. owroewefi som en rundare art med en huvudform som skiljer sig något från övriga. G. geayi har ett högt svagt böjt huvud medan G. owroewefi har ett väsentligt kraftigare böjt huvud. Vad gäller G. geayi är det även generellt svårt att se skillnad på könen men hanarna blir större och får med åldern längre fenstrålar, det börjar synas vid 1 till 1,5 års ålder. Honorna visar också upp kraftigare lekfärger än hanen. Hanen får ett allmänt kraftigare uttryck och ett brantare huvud. Med tiden kan vissa hanar utveckla en viss pannpuckel eller snarare nospuckel då den främst syns under ögonnivån strax över munnen längst fram på fisken. Under leken och yngelskyddet färgar både hane och hona ut genom att övergå från blekt gul till kraftigt orange på framkroppen. Skillnaden är som hos många ciklider markant. Hos honan är denna skillnad än mer märkbar. Det är tydlig skillnad på färgen mellan främre delen (framför rand över bålen) samt bakre delen som ofta är i ljus kontrast mot den mörkare främre delen. I vilka biotoper lever geayi Många av oss vill skapa miljöer som efterliknar fiskarnas naturliga miljö. I detta fall en Guianacara geayi vilken finns främst i Franska Guyana i floderna Approuague och Camopi, som fortsätter in i Oyapock som ligger längs gränsen till Brasilien. Approuaque har ingen direktförbindelse med Oyapoque och Camopi, men möjligen finns mindre vattendrag som ansluter vattendragen. Min personliga fundering är ifall geayi från dessa floder verkligen är samma art eller ifall de har divergerat så pass att de borde kallas två olika arter. Alla fångstplatser ligger här i de östra delarna av landet. Det finns även fler områden dessa fiskar kan finnas i. Dock bör nämnas att det fulla artspannet är oklart och det finns för närvarande en hel del öppna frågor kring vilka arter som egentligen finns. Åtminstone får jag den uppfattningen då jag söker information kring Guianacara-arterna. Därmed kan möjligen vissa fångstplatser senare bli upphov till andra arter. G. geayi föredrar främst lugna vikar där de kan forma riktigt stora kolonier, men de finns även i strömmar men inte i fullt samma stora antal. I strömmar finner man dem som enstaka individer letande efter mat som passerar i strömmen. De har också hittats i rena forsar, såsom i Maripa falls. Lugnt vatten är därmed inte ett krav som jag ser det. I de flesta situationer finner man dem i förhållandevis grunda vatten och inte gärna djupare än på 1,5 meter. Faktum är Ciklidbladet 3/ Årgång 44 7

3 att de är snabba kraftfulla fiskar som är förvånansvärt svåra att fånga i akvarium. De kan hoppa högt över vattenytan med väldigt kort accelerationssträcka. Bottenmaterial varierar beroende på hastigheten på vattnet, men filmer från det vilda visar dem där de simmar över ren sandbotten men även i slamtyngda bottnar samt rena sten- och grusbottnar. Gemensamt för lekplatser är dock ett något mer stillastående vatten samt möjlighet till att gräva ur hålor under grenar eller stenar för att där lägga rommen på någon någorlunda vertikal yta. Vad äter de då? De uppskattar de flesta fodersorterna, men har en liten mun och enligt min erfarenhet föredrar de små bitar. Matar jag dem med större pellets (>2 mm) brukar de omedelbart spotta ut dem för att senare smaka igen. Även kantiga pellets såsom Tetra discus, brukar ratas i första steget, men accepteras efterhand. Favorit har jag märkt är NLS 1 mm eller ännu bättre fryst mysis eller mygglarver. De äter långsamt och vill inte stressa i sig maten, det ställer en del krav på vilka andra arter man har och hur man matar. Använd gärna snabbsjunkande foder så att de får gå och böka lite i bottnen efter sin mat. De tillhör jordätarna, men silar inte sand på samma sätt som Geophagus. Under de två år jag haft arten har jag egentligen aldrig sett att de tagit in sand i munnen för att sedan släppa ut sanden genom gälarna vilket man ofta (kontinuerligt) kan se arter från Geophagus göra. Mata gärna flera gånger per dag eftersom de inte är några storätare och andra arter i akvariet sannolikt äter upp tillgänglig föda innan G. geayi hunnit ätit sig mätt. Akvarieväxter kan hållas och lämnas helt ifred vad gäller som föda. Däremot kan de ligga illa till då bohålor ska grävas fram eller då hanen ska gräva ur en utkiksplats utanför bohålan. Beteende i akvarium Jag har haft denna art till att börja med i ett 112-litersakvarium där jag fick uppleva tre lyckade lekar. De gick då tillsammans med fyra nyckelhålsciklider och tre bolivianer. I trängsta laget men på grund av alla dessa cikliders milda temperament var det aldrig några problem. En sak jag noterade var att Guianacaran var förhållandevis skygg och höll sig i huvudsak borta från allt vad insyn hette. Jag hade ändå en hel del gömställen och växter som skulle öka tryggheten för cikliderna, men just G. geayi höll sig undan. Endast då jag satt en längre tid framför akvariet, vilket jag inte hade något emot, kunde jag observera dess beteenden utan symptom på stress. G. geayi är en fredlig art och håller ett litet revir under lek, åtminstone i ett akvarium av den storleken. Växter lämnas ifred, men räkna med att de gräver en hel del. Huvudsakligen är grävandet en förberedelse inför lek, men även långt innan lek grävs det fram bohålor. De verkar känna sig tryggast i en situation då de har både väggar och tak samt kan gräva sig avsevärt djupare än omgivande sandnivå. De håller aldrig eller väldigt sällan till i samma hålor utan gräver var sin ett stycke ifrån varandra. När de gräver fram sina hålor är det inte ovanligt att en del växter lämnas åt sitt öde som flytväxter. Det kan i viss mån undanhjälpas genom nogsamt placerade stenar kring växternas rötter. Det senaste året har de gått i ett väsentligt större akvarium, 430 liter. Där har de uppvisat ett annat beteende som överraskar något vid första anblicken. De har en tuffare attityd gentemot andra ciklider, dock endast vid lek, och tar avsevärt mer plats i akvariet. Även här gräver de ut var sin bohåla där de stundtals spenderar en hel del tid. Ofta håller hanen dock till i mitten av akvariet framme vid rutan, som om han markerar att här bestämmer jag, och för att hålla utkik på vad som händer utanför. Också skyggheten mot rörelser utanför akvariet blev som bortblåst från första dagen efter flytten till det större akvariet. Dessa observationer gör att jag rekommenderar att endast i undantagsfall ha geayi i ett akvarium i storleken 100 liter. De kommer att visa ett avsevärt trevligare och mer varierat beteende i ett större akvarium. Lekobservationer Leken påbörjas ofta av hanen som bygger upp en präktig håla som han stolt vill visa upp för sin maka. Genom små subtila puffar i sidan på honan och genom kraftfullt uppvisande framför henne lockas hon ned i hålan för inspektion. Det går åt åtskilliga försök från hanen innan hon övertygas om att det kan vara lämpligt att stanna. Stegvis håller hon sig i den framgrävda hålan i allt längre tidsintervall för att inför leken helt stanna kvar ända tills ynglen är frisimmande. Hanens uppvisande är spektakulärt. Han intar lekfärger, som är fullständigt avblekta av alla färger och i motsats till många andra sydamerikanska ciklider antar han en osynligare teckning och spänner ut alla fenor kraftigt samt de mjuka partierna under hakan mellan gällocken, som då lyser i rött och orange. Det området mellan gällocken kallas branchiostegal rays och spänns ut ordenligt liknande Thorichthys meeki, fast inte alls fullt så lysande röda. Jag har uppfattat att det kallas haklapp i svenska texter. I övrigt är det endast ryggfenan som antar någon tydligare färg och den skiftar i halvgenomskinligt svart. I denna skepnad kastar sig hanen snabbt fram och tillbaka i ett viftande rörelsemönster, som jag också ser hos mina Geophagus orange head tapajos, framför honan som ibland lockas med i denna dans. Under hela den fasen är hanen helt blek förutom haklappen som lyser svagt orange. Honan, när hon lockas in i dansen, bleknar delvis men snabbt och också hon spänner ut sig under hakan. Hanen ser ut att kasta sig stokastiskt, men vid närmare observation kan man se en dold agenda, hans rörelsemönster för dem båda sakta mot ingången till grottan där han kan visa upp sitt bygge. När väl honan är övertygad och funnit sig till rätta i grottan stannar hon där och makarna återgår till normala färger där man tydligt ser den kilformade fläcken på sidan och randen över ögat. Honan lägger äggen på grottans väggar eller en bit upp på taket. Hanen besöker grottan endast då och då för att befrukta och hålla henne sällskap. I huvudsak befinner han sig utanför och håller i viss mån undan andra fiskar. Det är dock ganska tydligt att även i denna fas av leken tar honan huvudansvaret för bevakningen, men främst över de inre områdena kring äggen. Äggen kläcks efter ett par dagar i 27 graders värme och efter ytterligare sju till tio dagar kan man börja se en yngelsvärm i grottans mynning. Andra och tredje dagen simmar de avsevärt friare och ynglen är nu svårare att bevaka då de tar upp en större volym kring bohålan. G. geayi har sin mest färgsprakande del av sin livscykel nu under yngelförsvaret. Hanen mörknar och blir kontrastrik i sina svarta mönster. Färgskalan ligger åt det gula hållet men med viss orange ton. Speciellt främre delen av kroppen får den mer orange tonen till skillnad från bakre delen, bakom den kilformade fläcken på sidan, som antar en ren och klar ljusgul färg. Honan är nu den med de starkaste färgerna och hon är starkt orangefärgad på huvudet och bak mot sidofläcken. Längre bak på kroppen vitnar hon för att visa på besked om sin hormonella situation, så håll er undan. Huvudfärgen kan både i 8 Ciklidbladet 3/ Årgång 44

4 Hanen spänner ut sin blekröda hakpåse för att imponera på sin hona som, om hon är med, svarar på samma sätt. Under äggläggning finns en viss tveksamhet hos honan kring hanens intentioner och vissa försiktiga nyp kan ske. Men efter hand släpps han in i grottan för befruktning. Den klart gula hanen som för första gången försvarar sina yngel då de är frisimmande. Man kan också se puckeln som har bildats framtill strax under ögonlinjen. Ciklidbladet 3/ Årgång 44 9

5 10 Ciklidbladet 3/ Årgång 44

6 färgnyans och djup liknas vid rinnande färsk honung. Djupt och svårt att se ytan på grund av klarheten från fläckar. Under den intensivaste delen av försvaret kommer i det närmaste röda pigmentfläckar fram mellan ögonen och längst fram vid roten till ryggfenan. De blir efter varje lek kvar hos honan och förstärks gradvis. Honan är mycket aktiv i sitt försvar och kan i ett fullt akvarium hålla sina yngel från angripare under flera veckor upp till månader. Aggressiviteten hos honan är avsevärt starkare i det större akvariet där hon medelst kraftiga och snabba anfall mot andra ciklider och fiskar tar upp 40 x 40 cm bottenyta kring ynglen. Det sker inga bett med snabba hotfulla svängar mot de andra. Hanen har en mer avslappnad inställning och håller undan övriga fiskar huvudsakligen innan ynglen är frisimmande, efter det avtar hans intresse och honan får ta ett alltmer övervägande ansvar för skyddet. Hanen har under hela leken en egen grotta som han går till då inget annat behov av skydd finns. Ytterst sällan går hanen in i grottan med ynglen och honan och skulle han närma sig skickas han bestämt men försiktigt iväg av honan. I ett fall har dock hanen på samma sätt som honan vaktat ynglen och det var vid sista leken i samband med att denna artikel skrevs, men även denna gång höll han inte ut mer än ett par dagar och snart nog jagade honan bort även honom. Så snart han inte är välkommen gräver han sig en ny grop intill där han kan bevaka hela skådespelet. Han tycks besviken och sårad då han gång efter annan försöker uppvakta honan genom att spänna ut hakpåsen, men jagas snabbt undan. Chockad tappar han färgerna och intar en blek dock brunaktig jämn ton över hela kroppen och ser riktigt dyster ut när han ser sig omkring ensam och övergiven i övriga delar av akvariet i väntan på nästa tillfälle för lek och närhet med sin hona. Jag har själv bara en hona och en hane av arten, men har läst att hanen inte har något emot att bilda harem. Han uppvaktar då sina honor i var sina hålor från sin egen håla som ligger i anslutning till de hålor han grävt till sina honor. En spännande aspekt som jag inte skulle ha något emot att observera. Över: Det samarbetande paret i sitt yngelförsvar Under: Honan med sitt Nalle Puh -aktiga honungsfärgade huvud. En djupare ton med inslag av orange i jämförelse med hanens klarare gula färger. Akvariemiljö Guianacara finns i både svartvatten och klarvatten och är tåliga mot de flesta vattenparametrar. Som i de flesta sydamerikanska biotoper ligger ph i huvudsak något under 7, men just G. geayi har fångats i floder där ph legat på 7,5. Då G. geayi inte ofta silar sand utan snarare bökar fram mat vid botten anser jag personligen att det inte behöver vara en finkornig botten, det går lika bra med mindre stenar utan vassa kanter. Däremot måste man betänka att de måste få utlopp för sitt behov att gräva fram grottor och alltför stora stenar på bottnen försvårar just detta. Lämpligt är att hålla sig med ren sand eller stenar på upp till 5 mm i diameter. Ett alternativ kan vara att mixa med större stenar och sand så att områden kring de större stenarna kan grävas fram för att skapa lekhålor. När de i sin naturliga miljö lever i strömmar är det vad jag kan bedöma i perioder då de söker föda. Vid lek letar de sig till lugnare vatten och där finns sand. Vill man ha större chans till lek i sitt akvarium bör man tillgodose just behovet av att gräva fram grottor. Ett måste är däremot att inreda med rötter eller annat som skapar rejält med gömställen. För att lyckas med lek måste hanen och honan ha tillgång till egna hålor eller grottor där de kan ha sina läger. De gillar att simma runt tunna grenar och jag tycker det bidrar till en vacker miljö att ha just slingrande smala grenar som sveper längs botten eller strax ovanför. Om man inreder med mindre bitar av trä eller löv kommer de att lyfta på och bära runt dessa i sökandet efter matrester, vilket är ett väldigt intressant beteende att betrakta. Om man använder löv eller småbitar av trä kommer avföring och slam att samlas därunder och jag rekommenderar att lyfta på dem vid vattenbyte och byta ut löven var tredje till fjärde vecka. De verkar inte besväras av kraftigt ljus, jag har i mitt 430-liters fyra T5 lysrör på 54 W per styck. Det ger ett bra sken och snabbt växande växter. I det akvariet är dessa ciklider trygga och synliga. Ofta rekommenderas svagt ljus, men de erfarenheter jag har visar inte tecken på att så krävs. Dock har jag en tät inredning med många höga grenar och höga växter vilket skapar skugga och möjligen gynnar tryggheten hos fisken. De är helt klart känsliga för vattenkvaliteten, inte så att de lätt utvecklar sjukdomar, men aktiviteten hos fisken är väldigt tydligt kopplat till rent vatten. Jag byter 50 procent varje vecka i mitt 430-litersakvarium, men det skadar inte att byta 30 procent två gånger per vecka. Man får då en än mer aktiv fisk som leker tätare. Jag tycker mig sett ett samband med just lekfrekvensen och större vattenbyten. Tidigare bytte jag 30 procent per vecka och då lekte de var tredje månad. Nu när jag byter 50 procent leker de varje sjätte vecka. Det finns givetvis andra faktorer, men det intrycket har jag. Även vattenberedningsmedel påverkar fiskens lekfrekvens hos mig. Jag använder i allmänhet inte beredningsmedel dock och tycker att det inte behövs eftersom skillnaden inte är alltför markant. Alla vänliga arter kan hållas tillsammans med dem. Jag vet de som har G. geayi med hantlar, diskus, Apistogramma och det fungerar bra. Det vill säga de är väldigt anpassningsbara och lämnar i allmänhet övriga arter i fred. Själv har jag ett Crenicichla regani-par samt några bolivianer som sällskap. Framtida planer Jag har alltför många planer kring vilka ciklider jag vill ha och få till lek. Men inom denna grupp ligger G. owroewefi högt på listan, men då ska det vara vildfångat från floderna Grand eller Petit Laussat. Där lever den owroewefimorf som många kallar copperhead på grund av dess kopparfärgade huvud. De är otroligt vackra och intressanta. Det finns några läckra filmer på youtube att se som inspirerar en hel del. Referenser: Arbour, J. and H. Lopez-Fernandez Guianacara dacrya, a new species from the rio Branco and Essequibo River drainages of the Guiana Shield (Perciformes: Cichlidae). Neotropical Ichthyology 9(1): Ciklidbladet 3/ Årgång 44 11