RUTTEN. Järna. Qaqortoq. Lomma. Hare Bay. New York Ft Lauderdale. Gomera. Martinique. Tobago. Panama Galapagos Ecuador. Cocos Keeling Christmas Island

Transkript

1 INNEHÅLL FÖRORD 9 Världskarta 12 BÖRJAN PÅ ETT ÄVENTYR 15 Båtköp 26 MED KURS SÖDERUT 29 Första resan med Kuheli 53 DEN STORA ATLANTEN 59 Säkerhet 75 KARIBIEN 77 PANAMAKANALEN 89 Byråkrati 99 ECUADORIANSK GÄSTFRIHET 103 PÅ HÖG HÖJD I ECUADOR 119 GALAPAGOS 129 TILL PÅSKÖN 139 Väder 155 DE FYRA PITCAIRNÖARNA 157 Ankring 171 FRANSKA POLYNESIEN 173 Landstigning 199 NIUE 203 TONGA OCH SEGLINGEN SÖDERUT 217 Sjökort och navigering 229 LANDLIV 231 Kuheli nu och då 248 CYKLINGEN 251 ÖVER TASMANHAVET 275 Rädsla 287 AUSTRALIENS LÅNGA KUST 289 Bajstanken 303 STORA BARRIÄRREVET 305 Strömproduktion och förbrukning 322 I KROKODILTÄTA VATTEN 325 CHRISTMAS ISLAND OCH COCOS KEELING 337 Bromsa farten 358 MOT MAURITIUS 361 Fiske 373 RÉUNION OCH ETAPPEN TILL AFRIKA 377 RUNT SYDAFRIKA 391 Underhåll 419 SEGLINGSRACE TILL ST HELENA 421 Långa passager 438 TILLBAKA TILL KARIBIEN 441 Kommunikation 455 NORDAMERIKAS ÖSTKUST 459 Murphys lag 495 UPP TILL ISEN 497 Seglig i kallare vatten 531 SISTA BITEN HEM 533 SVENSK VARDAG 545 Ett heltidsjobb 549 SLUTORD 550 Båt och utrustning 553 Ekonomi 556 Kuhelis långseglar tips 558 En liten marin ordlista 563

2 Qaqortoq Järna Lomma Hare Bay New York Ft Lauderdale Gomera Martinique Panama Galapagos Ecuador Tobago Niue Tahiti St Helena Cocos Keeling Christmas Island Darwin Tonga Gambier Pitcairn Påskön Richards Bay Mauritius Réunion Sydney Simons Town Nya Zeeland RUTTEN Avfärd Järna 3 augusti 2010 Lämna Lomma 18 augusti 2010 Kanarieöarna 13 oktober 2012 Lämna för Atlanten 18 november 2010 Tobago 15 december 2010 Panamakanalen 21 februari 2011 Ecuador 6 mars 2011 Galapagos 8 april 2011 Påskön 11 maj 2011 Pitcairn 4 juni 2011 Gambier 8 juni 2011 Tahiti 9 juli 2011 Niue 20 augusti 2011 Tonga 1 september 2011 Ankomst Nya Zeeland 30 september 2011 Avfärd Nya Zeeland 26 mars 2012 Ankomst Australien 5 april 2012 Avfärd Australien 18 juli 2012 Christmas Island 30 juli 2012 Cocos Keeling 8 augusti 2012 Mauritius 21 september 2012 Réunion 30 september 2012 Ankomst Sydafrika 27 oktober 2012 Avfärd Sydafrika 22 december 2012 St Helena 5 januari 2013 Martinique 10 februari 2013 USA 22 mars 2013 Kanada 18 maj 2013 Grönland 1 juli 2013 Hemkomst till Sverige 17 augusti 2013

3 N ' E ' BÖRJAN PÅ ETT ÄVENTYR DET VAR EN MÖRK fredagskväll i mitten av januari Inne i värmen på X2000-tåget mot Stockholm var det svårt att tänka sig den isande kylan utanför där vi susade förbi upplysta städer, byar och någon ödslig perrong längs spåret. Det pirrade i magen, klockan närmade sig halv nio och nu, nu bromsade tåget in. Nästa station; Södertälje syd. Det var här jag skulle hoppa av för att möta honom, Ivan. Killen som jag lite av en slump träffat på nätet, om man nu kan kalla ett möte för en slump när man träffas på en dejtingsida. Men ingen av oss var egentligen någon internetdejtare och det här var första mötet med någon från nätet för oss båda. Skulle jag träffat någon på samma sätt idag skulle jag nog gjort annorlunda. För efteråt kan man ju fråga sig hur smart det var att åka 60 mil tåg, anlända till en ödslig station sent en fredagskväll, hoppa in i killens bil och åka med ut på de mörka vintervägarna. Det tog inte mer än drygt tio minuter innan vi var framme i upplysta Järna och kunde tända en värmande brasa inne i Ivans lilla röda stuga. På söndagskvällen var jag tvungen att åka ner till studierna i Lund igen, då hade Ivan och jag funnit varandra och bara ett och ett halvt år senare skulle vi lämna Sverige för en tre års världsomsegling. Men det visste vi förstås inte då, att vår långsegling skulle komma att bli tre år lång och ta oss hela vägen runt jorden. Det BÖRJAN PÅ ETT ÄVENTYR 15

4 visste vi inte ens när vi kastade loss från vår sista svenska hamn. Nej, där på tågstationen, då vi kramades hejdå innan tåget avgick söderut, visste vi nog inte mer än att vi skulle komma att ses igen. Vi hade redan planerat att Ivan skulle komma ner till Skåne påföljande helg. I mars hade vårvärmen fått vitsipporna att slå ut och Ivan var på väg över till USA. Åtta månader tidigare hade han köpt den tio meter långa båten Kuheli, en Hallberg-Rassy Rasmus från 1976, osedd. Tillsammans med vännerna Sigfrid och Love tog han sig till North Carolina där Kuheli låg uppställd vid floden på marinan Bock Marine. Kuheli iordningställdes och utrustades för Atlantöverfarten innan de gav sig av, först till New York och därifrån vidare över havet till Azorerna. I maj hade jag just skrivit klart de sista tentorna för vårterminen, det tredje året på min civilingenjörsutbildning och kunde flyga ner för att mönstra på seglingen, från Azorerna och hem till Sverige. Trots roderhaveri, dricksvattenbrist och en genomblöt koj i den läckande i akterruffen var det på denna resa som tanken på en längre segling långt, långt bort väcktes. Mot slutet av sommaren hade vi bestämt oss, vi ville ge oss ut på ett seglingsäventyr, planerna för vart och hur länge var oklara men vi skulle iväg. Varför ge sig ut på långsegling? En fråga vi nog egentligen inte har något bra svar på. Jag ville efter många års studier, från gymnasiet direkt in på Lunds tekniska högskola, få en paus i pluggandet och göra något annat. Ivan som jobbat sedan studenten kände också att ett avbrott från vardagens rutiner passade bra. Sedan flera år hade jag längtat efter att ge mig ut på en längre resa men inte funnit någon form som riktigt lockade. Segling har alltid fascinerat mig och tanken på att korsa Atlanten och befinna sig långt ut på ett ödsligt hav kändes spännande. Nu hade jag ju precis mött Ivan och han just köpt en båt, så både färdmedel och resesällskap fanns. Man kan väl inte hävda att vi visste särskilt mycket om vad långsegling innebar, jag hade nog då inte läst mer än en eller kanske två böcker om seglingar till fjärran platser och än mindre funderat på hur det praktiskt skulle gå till. Men det var inte det viktiga, det viktiga var att vi ville ut på ett äventyr, båda två och tillsammans. Under seglingsförberedelserna bodde vi knappt ett år tillsammans i en liten stuga i Järna. Kuheli stod skyddad i sitt presenningshus bakom Ivans pappa Anders snickeriverkstad. 16 BÖRJAN PÅ ETT ÄVENTYR På verkstadsvinden låg Kuhelis nerskruvade inredning tillsammans med rigg, mast, segel och motor.

5 N ' E ' N ' W ' MED KURS SÖDERUT I BÖRJAN AV AUGUSTI 2010 var det dags att lämna hemmabryggan i Åbykvarn och bege oss av söderut längs Sveriges östkust. En avskedsfest var planerad i Lomma hamn om någon vecka och vi ville iväg innan höststormarna drog in. Min lillebror Pontus hade jobbat med kaffeförsäljning på en festival och kom efter tre nätter nästintill utan sömn med tåget till Södertälje. Min stackars slitna bror kom rakt in i vårt intensiva sista dygn i Järna och fick hjälpa till med allt som skulle göras innan avfärd. Alla tre for vi runt på vinden till Anders verkstad och försökte att inte glömma något viktigt. Bilen fylldes till max innan vi åkte ut till båten för tömning inför nästa packlass. På vägen stannade vi till hos Ivans föräldrar, Anders och Lilly-Ann, för att hämta ytterligare några prylar. De hade bakat kanelbullar och vi fick varsin varm bulle i handen, vilken var slukad långt innan vi var tillbaka på verkstaden för nästa omgång på vinden. Kanske borde vi ha stannat upp ett par dagar för att i lugnare tempo packa båten och se till att få med allt vi behövde. Några dagar hit eller dit gör ju inget i längden. Men vi var redan stressade över vår sena avfärd och festen var inbokad nere i Lomma. När den sena sommarnatten lagt sig över bryggan i Åbykvarn höll vi fortfarande på att få allt stuvat och i ordning i båten. Storseglet MED KURS SÖDERUT 29

6 hade just kommit upp på bommen och någon tanke på att provsegla Kuheli fanns inte på kartan. Vid midnatt stupade Pontus i en koj, och nog måste han varit trött som somnade med kudden intill väggen där Ivan just var igång med hålsågen. Till slut orkade varken jag eller Ivan mer utan sov några timmar innan arbetet satte igång igen, vid soluppgången nästa dag. Efter ännu en intensiv dag var det mer än dags att lämna, om vi ville hinna till vårt eget avskedskalas i Lomma. Eller egentligen var det kanske inget avskedskalas, utan mer en lyckatill-fest som väntade. Vattnet låg spegelblankt inne mellan öarna i Järnafjorden och i den tysta sommarkvällen puttrade vi ut för motor. Nu var vi äntligen på väg, även om vår båt var långt ifrån redo för en långsegling. Kuheli var i en enda röra. Ryggsäckar, skor och kläder låg tillsammans med omonterade instrument, båtdelar och bananlådan med Ivans kontor i förpiken. Varken dricksvattentankar eller navigationsdator var installerade och den mesta av elen var ännu inte inkopplad. Stuva ner allt och bygga klart båten fick vi helt enkelt försöka göra längs vägen. Trötta beslutade vi oss för en kort första etapp och stannade redan på Oaxen för några timmars sömn innan vi kastade loss klockan dagen därpå. I tät dimma och med dova tutande från andra fartyg tog vi oss ut genom skärgården med radarn som enda öga. Pontus är en duktig seglare och det kändes skönt att ha honom med ombord dessa första dagar, vi fick många bra tips och idéer kring trimning och segelsättning, bland annat. Några distans norr om Kalmar la sig vinden och efter ett härligt dopp från den nybyggda badstegen bestämde vi oss för att starta motorn. De gällde att ligga på om vi skulle hinna fram i tid. Ivan dök ner i motorrummet men tittade snart förfärat upp igen. Det är vatten i motorn. Jag kunde inte mycket om motorer men visste att det helt klart inte är bra att ha vatten i motoroljan. Inte alls bra. Kör man en motor där vatten blandat sig i oljan skär den sig och går sönder, kanske för gott. Utan motor kunde vi inte ge oss av och vi hade definitivt inte råd eller ens tid att köpa en ny om vi ville iväg det året. Och det ville vi, för jag hade redan tagit ett års studieuppehåll och ville absolut inte stanna hemma ytterligare ett år för att jobba. Tankarna snurrade runt i huvudet. Hur skulle vi klara oss på de stora haven när vi inte ens hade kommit ut ur Östersjön innan motorn rasade? Hade vi gjort ett så dåligt jobb med båten på land? Och vad mer skulle då gå sönder? Efter några dystra minuter satte Ivan fart. Kanske var det bara en packbox som spruckit. Men när packboxen ersatts med en ny, oljan var bytt och vi kört motorn en stund visade oljestickan åter på en gråvit grumlig färg. Det var vatten i motoroljan, igen. Vi behövde ta oss i hamn där Ivan verkligen kunde gå igenom motorn och hitta felet. I Kalmar mötte vi upp med Sigfrid, som var med på seglingen hem från USA. På kajen stod han med en dunk ny motorolja och samtidigt passade hans farfar på att kolla in Kuheli, som han så länge varit nyfiken på. När vi sommaren innan seglade upp Kuheli till Järna hade vi stannat en natt i Mörbylånga, på Öland. Det var en gullig liten hamn där man nästan ensam kunde ligga långsides mot kajen för bara en liten avgift per natt. Någon dyr marina ville vi inte lägga pengar på, framförallt inte innan vi ens lämnat Sveriges gränser och därför tog vi oss ner till Mörbylånga för att åtgärda motortrasslet. På Öland fick vi tid att stuva ner det mesta och bygga vidare på Kuheli samtidigt som Ivan skruvade isär motorn och kunde laga vattenläckaget. Datumet för festen i Lomma passerades och det var inget att göra mer än att skjuta upp kalaset. Eftersom Ivans föräldrar inte hade möjlighet att ta sig ner till Lomma en vecka senare än planerat ordnades det familjeträff med både dem och mina föräldrar i Mörbylånga. Min cykel som blivit kvar i Järna fick följa med ner, byta bil och sen fortsätta till Skåne. Samtidigt lämnade även Pontus oss för att under några veckor gå på som besättning i kryssarklubben. Nästa dag anlände vår nya besättningsmedlem Stina, en av mina bästa vänner sedan vi som fyra- och femåringar samtidigt flyttade till Eslöv, jag till den ljusa villan med stor vit veranda och hon till huset mitt över gatan. Stina drabbas lätt av sjösjuka och jag hoppades innerligt att vi skulle få en lugn och behaglig segling till Lomma. Till en början gick allt fint men när vi mot eftermiddagen styrde in över Hanöbukten tilltog vågorna, Stina kröp ner i soffan och där blev hon liggande. Väderprognosen visade på fortsatt stark motvind där 30 MED KURS SÖDERUT MED KURS SÖDERUT 31

7 IVAN FUNDERAR SJÖKORT OCH NAVIGERING Vår navigation har helt och hållet varit digitalt baserad, vi har förlitat oss på elektroniska finesser och hade varken sextant eller några högar med papperssjökort ombord. Till största delen har vi använt oss av ett datorbaserat navigationsprogram som heter OpenCPN och är gratis att ladda ner på internet. Sjökorten till programmet har vi fått från andra seglare, i olika uppdaterade versioner. Att förlita sig på digitala sjökort som vi fått gratis har fungerat alldeles utmärkt, det är faktiskt inte många gånger som information saknats eller varit felaktig, även om det har hänt. Exempelvis var många Stillahavsatoller inte helt korrekt inritade på sjökortet och bilden kunde hoppa en sjömil åt ena eller andra hållet när man väl kom in i inloppet där korten är mer detaljerade. Detta var egentligen inget vi bekymrade oss över, man måste ju trots allt se sig omkring även om man har sjökort i digital form. För att visa sjökorten och ta in GPS-position hade vi en speciell inbyggd dator som bara var avsedd för navigering och annat rörande vår framfart. Sjökortsprogrammet fanns dessutom installerat på våra bärbara datorer och som extra backup hade vi en handhållen batteridriven GPS, även den med världens alla sjökort inlagda. Skärmen till navigationsdatorn satt monterad över navigationsbordet inne i båten, vilket gjorde att man utifrån sittbrunnen behövde böja sig fram och kika in för att se på sjökortet och därmed tvingades släppa ratten. När vi kom till USA, där många sjömil av kustsegling och kanaler väntade, plus en hel del dimma, inhandlades en billig liten plotter som monterades ovanför ratten i sittbrunnen. Detta för att kunna styra och följa med på både sjökort och radar samtidigt men också för att få strömmen att räcka till. Plottern drog ungefär en sjundedel så mycket ström som vår navigationsdator vilket gav utrymme för att köra både värmare och radar mer frekvent. Att veta var man befinner sig är väsentligt ute på havet men oftast räcker det faktiskt med att veta att man är på väg åt rätt håll. Man behöver alltså inte alltid veta sin exakta position. Det är, i förhållande till tiden vi spenderat på havet, inte många gånger vi kikat på våra sjökort för att se om det finns något att segla på, oftast har vi haft flera kilometer vatten under kölen och långt till närmsta land. Därmed har vi till stor del av all seglad tid bara använt oss av en vanlig handhållen GPS som visar kurs och fart. 229