Dansen. Av Birgitta Johansson

Transkript

1 Dansen Av Birgitta Johansson Den här morgonen var så långt från en nådens dag man kunde komma. Jag brukar dra upp rullgardinen och öppna sovrumsfönstret på vid gavel så fort jag kommit ur sängen. Så studerar jag himlen, och drar ett djupt andetag. Efter den här ceremonin tror jag att jag kan avgöra hur dagen skall bli. Naturligtvis kan jag inte se exakt vad som ska hända, men jag brukar låtsas att jag kan se om en bra dag eller en dålig ligger framför mig. Det allra bästa är om jag kan se tecken på att det kan bli vad jag kallar en nådens dag. Till exempel när jag möts av fågelkvitter, luften är sval men inte kall, behaglig att andas och himlen har ett löftesrikt skimmer. Då brukar jag fyllas av förhoppningar en sådan morgon måste bara innebära en god fortsättning. Naturligtvis en barnslig lek och ingenting annat, men det ger mig en drivkraft till att fortsätta dagen så gott jag kan. Men så tydliga tecken uppvisar bara de ljusa morgnarna, från sen vår till höst. Nu var det vinter och den här morgonen bådade inte gott. Nattlinnet blev iskallt i morgonvinden som kastade sig in i rummet och fick gardinerna att fladdra, inte lekfullt och graciöst på sommarvis utan som om de ville skynda längre in i rummet och söka skydd, skrämda av kylan. Himlen syntes inte eftersom allt därute fortfarande var gråsvart. Den kanske inte ens fanns kvar där bortom mörkret. Med en sådan olycksbådande start blev resten av förmiddagen som väntat motbjudande, och jag kände ingen lust att gå på offensiven och kämpa mig fram till en positiv ja-sägardag. Det säger sig ju självt att jag knappast hade kunnat föreställa mig att den här dagen skulle bli en av de viktigaste i mitt liv. Det är möjligt att jag tar i, men en alldeles särskild dag blev det i alla fall. Nu var det ju inte bara det här med det onådiga vädret redan innan jag stack ut huvudet genom fönstret var jag tung i sinnet och nattens drömmar krälade under skinnet. Den instundande festen hade spökat i mitt huvud hela natten och blivit till en tillställning där allt på typiskt drömvis gick fel, där människor och händelser gled in i varandra, med bisarra rollbyten och scenförändringar. Jag vaknade då och då och de förvirrade drömmarna flöt ihop med vakentankar på vad som skulle kunna hända. Till exempel att jag råkade sätta en fläck på klänningen innan vi kom iväg. Det var också tänkbart att skorna inte var klara hos skomakaren i tid, som han hade lovat. Eller också kunde det inträffa att Ragnar kom hem och klagade över att han fått känning av sin hjärtsvikt, något som ofta hände inför förestående 1

2 begivenheter utöver det vanliga, speciellt om jag var inblandad. Jag hade å andra sidan min migrän som alltid låg och lurpassade på lägliga tillfällen. Vid flera tillfällen under förmiddagen tänkte jag att jag inte skulle orka med att gå på den där festen, eller att jag skulle se utvakad och glåmig ut om vi ändå begav oss iväg.. Men dagen tog över och redde ut det värsta och mina spådomar kom på skam. Klänningen förblev fräsch in i det sista, skomakaren hade gjort det som förväntades av honom, migränen uteblev och Ragnar var frisk som en nötkärna när han kom hem från jobbet på eftermiddagen, lite fredagstidigt. Han lät till och med handen glida över min rygg ner mot troskanten, som av en händelse, när vi klädde om, visserligen lite förstrött, men ändå så att mitt skinn hann knottra sig lite. Det är inte så att jag längtar efter den där nyförälskelsens klåfingrighet, då man ibland nästan behöver värna om kroppens integritet, men jag kan inte neka till att jag längtar efter fysisk beröring ibland. Jag kände inte någon omtumlande glädje inför festen, men tänkte att jag nog ändå skulle stå ut. Klänningen hade jag ju provat långt tidigare och jag visste att dragkedjan åtminstone gick igen. Det var ett par år sedan jag använde den vilket också betyder att det var lika länge sedan jag var på en större tillställning. Man kan ju inte köpa en ny klänning varje gång det beger sig. Förra gången var det på en jubileumsfest på min arbetsplats, och det var faktiskt inte något vidare. Då, minns jag, klagade Ragnar över sitt hjärta redan hemma när han letade efter lämplig slips, med påföljd att han satt ganska tyst under festmåltiden. Sedan när dansen började ville han inte dansa utan satt tätt intill mig hela kvällen, antagligen så att ingen annan skulle komma på idén att bjuda upp mig. Han kunde lika gärna satt upp en skylt med orden Henne äger jag ovanför mitt huvud. Hans beskyddarinstinkt visade sig ha god effekt. Vi satt där båda och stirrade på hur de andra festdeltagarna roade sig, och det var ännu värre än att sitta framför teven och uppleva att allt händer men inte en själv. Man kan knappast kalla Ragnar en hängiven och uppmärksam äkta man, men lite svartsjuk är han i alla fall. Antagligen beror det mest på lättsårad fåfänga. Själv blev det nog så att jag drack lite för mycket vid det tillfället och när min armbåge råkade slinta från bordet tyckte Ragnar det kunde vara idé att dra sig hemöver. Vi tog en taxi och jag minns att Ragnar kommenterade hur dyr den här festen hade blivit sammanlagt med drinkar och allt. Jag tänkte då att en fest kunde få kosta vad den ville bara den hade en livsförhöjande effekt, om än aldrig så blygsam, men i kombination med tråkighet var det definitivt inget att slänga pengar på. 2

3 Klänningen satt alltså fint i år också, den var svart med stenkolspärlor, ganska kort och med en urringning som jag själv upplevde som aningen djärv. Ragnar tyckte den var onödigt utmanande. Det tog jag som en komplimang. Festen började ganska bra. Det var Ragnars arbetsplats som firade jubileum den här gången så jag kände inte så många. Men våra vänner, Lasse och Anja, var där. Vi såg till att vi fick sitta bredvid dem under middagen så vi hade någon att prata med. Gästerna utgjordes förutom av de anställda av lönsamma kunder, förklarade Lasse, bland annat ett par från Danmark, ett par engelsmän och någon från Estland. Stackars jävel, sa Lasse. Dom söker sig hit, men dom sitter fortfarande kvar i öststatsskiten. Jag tyckte det var skönt att jag inte blivit placerad bredvid någon av de utländska gästerna, eftersom min engelska är bristfällig och jag är verkligen inte särskilt spirituell eller underhållande. De utländska gästerna såg inte så roliga ut heller. Det kändes tryggt mellan Ragnar och Lasse. Jag tänkte att jag inte skulle dricka så mycket som förra gången, och det gick bra att hålla igen, åtminstone i början. Men sedan blev det både sött vin till desserten och likör eller konjak till kaffet för den som ville ha. Riktigt hur mycket vi fick minns jag inte, men de som serverade frågade inte, utan tog för givet att alla ville ha nu när firman bjöd. Hemma dricker vi mest öl. Vin blir det de gånger jag tar initiativet. När det någon gång är något som ska firas blir det vitt vin och då dricker jag alltid mer än Ragnar. Sen dansade Ragnar och jag. Dansade är inte riktigt det rätta ordet, med Ragnar kliver man runt på golvet, som om det gällde att mäta upp avståndet mellan väggarna i lokalen, ju fortare desto bättre. Man kan verkligen säga att hans stil är speciell. Någon sorts tangovariant oavsett vilken musik som spelas. Han tar några långa kliv, sen stannar han till, böjer ryggen lite bakåt och då gäller det att hänga med. Sedan några steg till och man hoppas att kjolen inte skall spricka upp nertill, om den är snäv. Så går det baklänges, tills han når väggen, då det blir tvärvändning och så tillbaks i samma spår. Hela tiden plöjer han sammanbiten och moltyst sin fåra med kraft tvärs över dansgolvet. Till hans fördelar som dansör ska sägas att han aldrig krockar med någon, det verkar som de andra viker undan. Om det är av hänsyn till Ragnar och hans partner eller av omsorg om sitt eget välbefinnande är svårt att säga. Efter dansen tyckte Ragnar tydligen att han gjort sin insats som kavaljer och kunde pusta ut med en konjak. Lasse och Anja stod fortfarande kvar på dansgolvet och såg nyförälskade ut, precis som om de hade stuvat undan vardagen och nu var det andra regler som gällde. Så värst kärt är det inte mellan dem heller till vardags. Själv var jag beredd att samla ihop det som var 3

4 kvar av mig och smyga ut i damrummet, då jag kände en hand på min axel. En lätt beröring, någon ville mig något. Jag tittade upp och hukade mig inombords mannen från Estland. Jag kunde inte tacka nej, han var ju en av hedersgästerna. Han bjöd mig armen på gammaldags vis och vi stegade ut på dansgolvet. Ett fast grepp om min midja, stadig handfattning. Varma, torra händer. Ett par trevande steg. Och så hände något! Utan förvarning började ett liv i en annan värld. Våra kroppar sögs ihop som två magneter och dansgolvet blev vårt. Orkestern spelade en tango, något som jag inte trodde jag kunde dansa, men han kunde och jag följde med. Här handlade det inte om två pusselbitar som passade väl ihop, vi ingick i symbios med varandra, där vi förvandlades till en rörelse, styrda av en kraft som genererades av musiken. Detta var inte en dans, det var ett tillstånd. Det var mera sensuellt än sexuellt, det fanns liksom inget utrymme för sådana känslor. Jag befann mig i ett vakuum där jag rörde mig utan minsta ansträngning. Fötterna kände inte av golvet, jag vet inte hur vi höll om varandra. Jag blundade och doften av hans rakvatten förstärkte på något sätt upplevelsen. Ingenting annat i hela världen fanns som kunde påverka mitt tillstånd. Jag var inte medveten om att jag hade min svarta festklänning med stenkolspärlor på mig, den kunde lika gärna ha varit sydd av grå skurtrasor eller av spindelväv. Eller ingenting alls. Hade vi dansat ut genom ett fönster är jag säker på att vi hade fortsatt ut i rymden där vi kunde svävat i all evighet. Så var det och jag var totalt lycklig. Musiken tystnade och jag stod med båda fötterna på golvet igen. Torkade bort glidigt svett från min högra ansiktshalva. Sneglade lite i smyg på mannen vid min sida. Han var bara något längre än jag och ganska mager. Håret var glest, lite tunnstripigt. För övrigt var han en som jag aldrig skulle ha tittat närmare på om vi setts på en buss eller annars ute bland folk. Kostymen var skrynklig, helt tydligt av dålig kvalitet. Men hans ögon var grå och varma när han såg på mig, bugade lätt och sa: That was good dancing. Jag ville egentligen säga att jag kunde lika gärna ha dansat in i himlen med honom, men sa och jag vet fortfarande inte hur jag fick ihop det: That was not dancing, that was living. Då log han och jag kände hur han tryckte min hand. Utan att säga något mer gick jag ifrån honom, mitt på dansgolvet tillbaks till min man, för jag hade inte klarat av situationen längre. Jag vågade inte vända mig om och se hur han reagerade normalt borde vi ju ha dansat en dans till. Men det finns gränser för hur bra det kan bli. Bäst att ta tillvara den lycka som uppstått, placera den som i en liten ask och snabbt lägga på locket för att kunna ta fram den vid behov. Ragnar satt kvar där jag hade lämnat 4

5 honom, med min handväska tätt bredvid sig och grogglaset, som om han ville försvara den från eventuella tjuvar. Kan vi inte gå hem nu, sa jag. Jag står inte ut med den här tillställningen längre. Ragnar såg förvånad ut, men verkade samtidigt lättad över att jag tycktes föredra hans sällskap trots allt. Men det såg i alla fall ut som om du stod ut ganska bra alldeles nyss, sa han lite syrligt. Det var fan vad ni verkade intima, du och den där öststataren. Jag försökte lägga rösten rätt. Han är estländare, sa jag. Du har rätt. Jag stod ut. Man får lov att göra det ibland. 5