Det moderna Med tonvikt på Folkhemmet och bostäder

Transkript

1 Det moderna Med tonvikt på Folkhemmet och bostäder Det moderna Med tonvikt på Folkhemmet och bostäder Samhällsbyggnad Plan och Bygg Östersunds kommun, Östersund Telefon (vx)

2 Innehåll Förord tal 6 Det modernas genombrott tal 14 Enkelt och sparsamt tal 22 Lekfullt tal 38 Storskaligt och rationellt tal 52 Från stor- till småskaligt 54 Producerad med stöd av Länsstyrelsens i Jämtlands län kulturmiljöanslag. Dnr Kommunalhus, skolhus, kyrkor 62 Kommunen, makten och välfärden 63 Skolhus 66 De nya kyrkorummen 69 Utgiven av Östersunds kommun 2013 Textbearbetning: Cajsa Lindström och Svante Freij Kunskapsunderlag: Lena Kroon och Daniel Sving. Projekt Folkhemsbebyggelse, 2012 Foto: Östersunds kommun, Jamtlis arkiv Grafisk form: Lena Ljungkvist (lenagrafiskform.se) Tryck: Accidens, Sundsvall

3 Förord Flertalet hus i kommunen är byggda efter 1930 och de flesta av oss bor i sådana hus. Byggnader som är så vanliga att vi kanske inte tycker att det är något särskilt med dem. Kanske tänker vi inte på deras karakteristiska arkitektoniska egenskaper eller att de är påtagliga uttryck för den tid då det moderna välfärdssverige växte fram. Förhoppningen är att denna bok ska hjälpa oss att upptäcka det tidstypiska för de här byggnaderna. Många värden riskerar att bli bortrenoverade idag. Varsamt underhåll och renovering ger som regel det bästa resultatet, och är dessutom hållbart över tiden. Boken sätter fokus på vardagsarkitekturen, den stora massan bostadshus, snarare än märkesbyggnaderna. Urvalet byggnader representerar ett axplock av alla byggnader från tiden. Skriften om de arkitektoniska pärlorna i Östersunds kommun återstår fortfarande att göra. Kunskapsunderlaget till boken togs fram 2012, av Östersunds kommun med stöd av Länsstyrelsen i Jämtlands län, i projektet Folkhemsbebyggelse tal. Siv Reuterswärd, stadsarkitekt Östersunds kommun Cajsa Lindström, arkitekt Östersunds kommun Augusti

4 1930-tal 6 7

5 Det modernas genombrott 1930-talets byggande visade ett tydligt avsteg från de tidigare decenniernas arkitektoniska stilideal, som hämtat inspiration från klassiska element i antikens Grekland och Rom. Dekoration och utsmyckning ifrågasattes nu av den samtida arkitektkåren, det som bara var till för att pryda och saknade funktion ansågs förlegat. Istället menade man att den mest ändamålsenliga lösningen på ett problem också per definition var den vackraste. Arkitekterna inspirerades av den moderna industrin som var rationell, beräknad och funktionell. De första funktionalistiska arkitekterna ritade hangarer, fabriker och lagerbyggnader kom den socialt engagerade funktionalismens programskrift acceptera. De nya idéerna överfördes till bostadsarkitekturen och fick där ett stort genomslag. Påkostade villor utformades som kubiska skulpturer, slätputsade vita klossar i geometriska former. Men det var folkets bostäder som betraktades som tidens största arkitektoniska uppgift att lösa. Bristen på bra bostäder för arbetare och låginkomsttagare var akut, inte minst i Sverige. Olika arkitektoniska lösningar och standardkrav diskuterades och man tog stöd i vetenskapliga utredningar över människors beteenden för att hitta en optimal lösning. Stadsplaner från den här tiden var ljusa och öppna, ofta med parallellställda längor som placerats för att få maximalt med solljus, enligt ett noga beräknat schema. Radhuset lanserades som en ny platsbesparande hustyp. Typiskt för 30-talets arkitektur är en ren avskalad fasad, ofta asymmetrisk uppdelad och med en fönstersättning som speglade rummens användning. Exempelvis markeras trapphusen ofta med hjälp av höga trapphusfönster. Den inre funktionen gav byggnadens yttre form. Platta tak eller flacka pyramidtak täckta med plåt gick i linje med funktionalisternas idéer om det rätvinkliga. Ny byggnadsteknik gjorde det möjligt att placera fönster över hörn, vilket man gärna gjorde i exponerade lägen. Fönstren kopplades samman i fönsterband med vanligen tre lufter. Balkongen blev en populär arkitektonisk detalj, inte minst för att den gav tillgång till ljus och luft. Balkonger byggdes gärna utkragade över hörn och hade den för perioden mycket populära sinuskorrugerade plåten i fronterna. Entrédörr med rund båtinspirerad glasning var en vanlig syn på de rent funktionalistiska villorna. Flerbostadshusens portar innehöll stora glasade partier, även ovanför och vid sidan av själva dörren. Ovanför entréerna var det vanligt med enkla platta skärmtak där konsolerna byggts in och dolts i konstruktionen. De nya radikala byggnadsidéerna uppskattades inte av alla och spreds inte direkt över hela landet, en kvardröjande 20-talsarkitektur förekom därför en bra bit in på 30-talet talets arkitektur var visserligen framtidsorienterad, men det finanspolitiska läget vacklade; ekonomiska krascher ledde till kris och massarbetslöshet i landet, men innebar i huvudsak ett kort avbrott i en trend av industrialisering och ekonomisk tillväxt. Politiskt innebar 30-talet grunden för folkhemstanken och skapande av välfärdsstaten. Inflyttningen till de svenska städerna tilltog och ledde till en utbredd bostadsbrist och trångboddhet. En statlig bostadsutredning tillsattes för att komma till rätta med problemen och 1933 inrättades Statens byggnadslånebyrå vilket lade grunden till ett nytt bostadspolitiskt ramverk. Dessutom började kooperativa bostadsföreningar bildas på 20-talet och kom under 30-talet att bli en tilltagande kraft i bostadsbyggandet tal 8 9

6 Kooperativt byggande i Kv. Abborren, Odenslund I Odenslund finns en kooperativ pionjär. Bakom den tilläggisolerade och plåtbeklädda fasaden döljer sig, utifrån samhällshistoriskt perspektiv, ett av de mer betydelsefulla bostadshusen i Östersund. I maj 1930 bildade en handfull personer en bostadsstyrelse för att på kooperativ väg bygga nya bostäder i Östersund. Så snart man skaffat sig en tomt beslöt man att utse Sven Wallander till arkitekt för bygget. Wallander var en av den funktionalistiska arkitekturens mer betydande personer i 30-talets Sverige och dessutom chef för den kooperativa HSB-rörelsens arkitektkontor. Totalt tre hus byggdes i kvarteret De är ett mycket tidigt exempel på det sociala engagemang som präglade bostadsbyggandet under 1930-talet. Byggår: 1930 Arkitekt: Sven Wallander, HSB arkitektkontor Adress: Brunflovägen 6 8 Foto: Jamtlis arkiv/petrus Melander Villa i kv. Renen, Karlslund Under 30-talet spreds nya stiluttryck snabbare över landet än förut, men inom villaarkitekturen anlände nya trender fortfarande med viss förskjutning. Även om den här villan i kv. Renen uppfördes i början av 40-talet är det 30-talets stiluttryck som är framträdande; en vitputsad kub med asymmetrisk fönstersättning och flackt pyramidtak. Byggår: 1941 Arkitekt: B. Carlson A-B. Standardhus Hultsfred 10 11

7 Centrumhus, i kv Logen, Gustaf III:s torg Ett tydligt exempel med bevarade funktionalistiska stildrag är Centrumhuset vid Busstorget i Östersund. Det är en hög, kubisk byggnad med slät fasad och platt tak med ett uppskjutande dominerande hörnparti. I bottenvåningen som ursprungligen hyste bl.a. en bensinstation, är den pelarstödda konstruktionen, en modern teknisk finess, tydligt avläsbar. Fasadkulören var tidigare ljusare gul. Byggår: 1937 Arkitekt: Robert Berghagen Adress: Kyrkgatan 47 Flerbostadshus i kv. Brandenburg 30-talets arkitektur tog sig nya uttryck ritade Cyrillus Johansson ett hyreshus i kvarteret Brandenburg, i hörnet av Gränsgatan och Prästgatan. Det mjukt rundade hörnet är placerat i ett mycket exponerat läge och uppglasat av fönsterband med hela sju lufter, liksom för att poängtera hörnets irrelevans för den moderna byggnadstekniken. De blå fönstren är inspirerade av jämtländska allmogetraditioner. Byggår: 1935 Arkitekt: Cyrillus Johansson Adress: Prästgatan/Gränsgatan Vidare läsning: Cyrillus Johansson: Från Askersund till Östersund 12 13

8 1940-tal 14 15

9 Enkelt och sparsamt Arkitekturen fortsatte att vara förhållandevis enkel, men inte fullt lika renodlat stram som under funktionalismens glansdagar på 30-talet. Samtidigt var det först på 40-talet som småhusarkitekturen i större utsträckning började påverkas av de avskalade moderna idealen. Sadeltaket med markerad takfot återkom och täcktes vanligen av tvåkupigt lertegel, inte minst av praktiska skäl eftersom 30-talets platta tak visade sig vara dåligt anpassade till det svenska klimatet. Fasadmaterialen varierades i större utsträckning än tidigare. Putsade fasader i mer livliga färger än under 30-talet, i dämpade gröna, gula och grå kulörer, gjorde sällskap med fasader av rött eller gult tegel. Den rena slätputsen ersattes allt oftare av en grovkornig spritputs som gav fasaderna mer karaktär. Speciellt för Östersund på 40-talet var en grövre kvastad puts på större flerbostadshus. Ett visst mått av dekorativa inslag var vanligt. I tegelfasader kunde dörromfattningar utföras som ett utskjutande rullskift i teglet och enkla friser av mönstermurat tegel förekom i takfoten. Balkonger med företrädesvis sinuskorrugerad plåt i fronterna och eleganta räcken blev en populär nymodighet. Enklare villor och egnahem var ofta små hus i en våning som saknade garage. Entréerna behöll i stort sett 30-talets formspråk och kännetecknas av betongtrappor som löper parallellt med fasaden, svartmålade järnräcken och enkla armaturer av ogenomsiktligt, mjölkigt opalglas. Dörrarna kläddes med smalribbad träpanel, så kallad karosseripanel, och hade i de flesta fall enkla rektangulära glasningar. Skärmtaken var små och lätta med dolda konsoler. Planformen hos villorna rörde sig från det funktionalistiskt kvadratiska till att bli mer traditionellt rektangulärt, medan fasaderna förutom puts allt oftare försågs med locklistpanel i dämpade gröna, ljusgrå eller gula linoljefärger. Stadsplanerna frångick delvis de strikt uppradade bostadslamellerna och experimenterade i större utsträckning med kringbyggda gårdar och rumslighet. 40-talets arkitektur kan uppskattas för sin gedigna enkelhet och uppriktighet. Under andra världskriget stagnerade byggverksamheten i hela landet. Det osäkra läget gjorde investeringar riskabla, tillgången på byggmaterial var dålig och dessutom hade arbetskraften mobiliserats i det militära. Alltsammans ledde till att bostadsbristen bestod. I Östersund pågick dock en relativt hög produktion av bostäder under hela 40-talet. När kriget var över började den svenska staten återigen att göra upp planer för det nya folkhemsbygget. Bostadssociala utredningen föreslog 1945 att knyta bostadsbyggandet närmare staten genom att inrätta statliga bostadslån som premierade allmännyttiga och kooperativa bolag tal 16 17

10 Flerbostadshus i Kv. Hjorten, Karlslund 1942 tog Östersunds ledning ett omfattande grepp om stadsdelen Karlslund då stadsarkitekt Åke Netterbladt presenterade en stadsplan för området. Viss villabebyggelse fanns sedan tidigare i planområdet, men kompletterades med en fullständig tomtindelning. Planens södra delar, mellan Björkbackavägen och Biblioteksgatan, idag bl.a. kv. Hjorten, reserverades dock för hyreshusbebyggelse i fyra våningar med hänvisning till det för närvarande mycket trängande bostadsbehovet talets arkitektoniska gestaltning kan ses som en utveckling från det föregående decenniet. Stadsplanerna utformades för att bli intimare och mer mänskliga. Kv. Hjorten är ett typiskt 40-talsområde. Här placerades husen parallellt i en öppen parkmark, men några hus lades avskärmande mot gatan så att lummiga gårdar bildades. Det är en slags balansakt mellan tradition och funktionalism som ger upphov till den trevliga miljön. Arkitekturen verkade med små medel, med förskjutningar i byggnadskropparna och en varierad balkongsättning. Dekorativa anspelningar i dörr- och fönsteromfattningar, men framförallt balkongernas utformning mjukade upp funktionalismens ideal. Byggår: Arkitekt: Riksbyggens arkitektkontor Adress: Biblioteksgatan Litsvägen Samuel Permans Gata 18 19

11 Indragen takvåning i Kv. Röda Lyktan 1944 stod den kooperativa föreningen Svenska Riksbyggens första bostadshus klart i Östersund. Våningshöjden var reglerad till tre våningar upp till takfoten, men här kringgick man reglerna genom att bygga bostäder i en fjärde indragen takvåning som en tillåten vindsvåning. Fenomenet är mycket tidstypiskt för 40-talets bebyggelse och kan skådas på flera håll runt om i Östersunds innerstad, men förekommer i hela landet. Fasaden är avskalat enkel, men tak och sockel är tydligt markerade och entréerna omfattas av gedigen natursten. Putsen är tidstypiskt gul och kvastad, vilket skänker karaktär och liv. Byggår: 1944 Arkitekt: Riksbyggens arkitektkontor Adress: Färjemansgatan 26 Egnahem i Kv. Skraken, Odenslund Ett större område med små egnahem byggdes i Odenslunds södra utkanter, i Odensvik. Stadsplan upprättades 1934 men utbyggnaden kom inte igång förrän i början av 40-talet. Många valde enkla typhus från olika husfabrikanter, t.ex. Boro-hus och Svenska trähus. I kv. Skraken valde många typhuset 46103a från egnahemsavdelningen på HSB, en liten men praktisk bostad som innehöll tre rum och kök, matplats och bad. Byggår: 1940-tal Arkitekt: HSB 20 21

12 1950-tal 22 23

13 Lekfullt Det föregående decenniets enkla och gedigna arkitektur drevs under 1950-talet mot mer lekfulla och varierade uttryck. Förskjutna byggnadsdelar i höjd- och sidled löste upp de traditionella formerna. Asymmetriskt uppbyggda fasader, förhöjda fasadliv och utskjutande burspråk gav liv och dynamik. Villor byggdes gärna samman med garage, ofta markerade genom förskjuten placering och avvikande fasadmaterial. Ibland byggdes villor samman till längor, så kallade radhus eller kedjehus, där de låga garagen band samman bostäderna. Tegel och puts fortsatte att vara populära fasadmaterial och dekorativa element användes frikostigt, men kulörerna blev dovare. På putsade fasader blev slätputsade ramar omkring fönstren och olikfärgade fält i putsen populära. Omfattningar utförda av rullskift i teglet blev mer allmänt förekommande än under 40-talet, ibland utförda i en avvikande tegelkulör. Smidesräcken vid entréer och på balkonger utfördes i eleganta sicksackmönster. Sinuskorrugerad plåt, ofta monterad på konstruktionens insida, dominerade i balkongfronterna, men mot decenniets slut uppstod en viss konkurrens från olika typer av skivmaterial. Plåtdetaljer i koppar blev vanliga påkostade inslag i arkitekturen. Ek- och teakfanér var vanliga material i ytterdörrar. Dörrarna mönsterspårades i olika geometriska former. Fantasifullt utformade glasrutor är ett mycket tidstypiskt drag, gärna rombformade med mjukt rundade hörn Asymmetriska fönster, där fönsterbågar av olika storlek kombinerats, den ena ofta betydligt smalare än den andra, blev vanliga och bröt ytterligare med arkitekturens konventioner. Det pivåhängda fönstret gav stora eftersträvade perspektivfönster. Efter kriget blev det på ett helt nytt sätt kommunens ansvar att styra bebyggelsens utveckling. Staten ålade kommunerna att beräkna och planera framtida bostadsbehov i femåriga bostadsprogram. General- och regionplaner utarbetades för mer långsiktiga strategier kring hur, var och när ny bebyggelse skulle uppföras. Det fanns ett förslag till generalplan i Östersund 1947, det intensiva byggandet i slutet av 40-talet gjorde den dock inaktuell innan den hann godkännas. Planen vittnar idag om hur man då tänkte sig Östersunds fortsatta befolkningsutveckling femtio år framåt i tiden. Flera nya, stora områden planerades framförallt i Karlslund, Marielund och Eriksberg, men även Odensala framfördes som ett möjligt alternativ, även om det ansågs ligga för avlägset. De nya bostadsområdena utvecklades ungefär som man tänkt sig, problemen fanns i stadskärnan som man ansåg vara för blandad, för sliten och för omodern tillsattes en saneringskommitté för att utreda vad som skulle bort. I sitt betänkande framförde kommittén att stadskärnan skulle reserveras för butiker och kontor och att bostäder skulle förläggas i utkanterna. Punktsanering, förtätning, höghusbebyggelse och breddning av gator ansågs vara citys framtid. Stadsplaneringen under 1950-talet vurmade för grannskapsidéerna och eftersträvade bostadsområden som människor kunde överblicka och känna sig trygga i. Service placerades i små, lokala centra och man försökte efterlikna småstadens korta avstånd, ombonade känsla och trygghet. I större städer byggdes hela stadsdelar på det här viset. Mindre städer, av Östersunds storlek, fick nöja sig med att skapa trygghet och service inom enskilda kvarter och befintliga stadsdelar tal 24 25

14 Grannskapskvarter Häradsskrivaren, Brogränd 1955 revs samtliga hus i kvarteret Häradsskrivaren och blev därmed det första kvarteret att totalsaneras i enlighet med saneringskommitténs förslag. Det nya Häradsskrivaren ritades av bröderna Erik och Thore Ahlsén, två arkitekter som blivit nationellt uppmärksammade i samband med sin utformning av Årsta centrum i Stockholm i början av 1950-talet. Det är en lekfull arkitektur, en varierad, generös användning av färger och former som präglar bröderna Ahlséns arbeten, och som gjort dem så uppskattade, även hos en större allmänhet. Det är ett formspråk som kan sägas representera folkhemmet på 1950-talet. Häradsskrivaren kännetecknas av bröderna Ahlséns arkitektur. Det är ett kringbyggt kvarter med en central gårdsbildning i mitten. Utmed gatan lade man bostadslängor med varierande höjder där byggnadskroppar skjuter upp över andra, kragar ut och skapar en arkitektur full av dynamik. Mot Storgatan har kvarteret ett närmast radhusliknande utseende, andra gånger dominerar mer traditionellt flerbostadsuttryck. Ett högt punkthus skjuter upp i kvarterets ena hörn, något indraget från gatan för att markera kvarterets öppna gårdsrum. Häradsskrivaren planerades som en delvis självförsörjande enhet i linje med epokens idéer om det goda grannskapet och inrymde därför ett flertal butikslokaler, varav de flesta alltjämt finns kvar, även om användningen av dem förändrats. Byggår: 1958 Arkitekt: Erik och Thore Ahlsén Adress: Brogränd-Fältjägargränd-Prästgatan-Storgatan 26 27

15 Grannskapskvarter Stormhatten, Krondikesvägen Tegelbruksvägen Det är den öppna och lummiga utomhusmiljön som präglar många av 50-talets bostadsområden. I kvarteret Stormhatten omger 3-vånings lamellhus ett stort öppet gårdsrum och bildar en enklav av rofylld 50-talsatmosfär. Höga punkthus har effektfullt placerats i gårdens mitt. Punkthusen var en populär nymodighet under 50-talet som drog upp lägenheterna på höjden och sparade värdefull markyta på gården. Färgsättningen är varm, putsen avfärgad i olika sand- och jordfärger och ofta varieras den i olika fält på en och samma byggnad. Balkongerna används som lekfulla element i klarare färger än bebyggelsen i övrigt. Stora delar av Marielund bebyggdes under 1950-talet, småhus öster om Krondikesvägen och flerbostadshus väster om den. Byggår: 1958 Arkitekt: Kjell Ödéen 28 29

16 Putsarkitektur 50-talets livfullt folkliga funktionalism uttrycktes ofta med hjälp av en mer eller mindre avancerad putsarkitektur med olikfärgade fält indelade med horisontella och vertikala band. Markerade omfattningar i putsen, runt fönster och dörrar, längs knutar och takfot var vanliga grepp. Längs Hornsgatan och egentligen hela Hornsberg dyker de upp, ibland med något förenklade formvariationer efter sentida omputsningar, andra gånger helt intakta. Den här stilen förekommer emellertid här och var över hela kommunen, bland annat i Tandsbyn och Brunflo. Byggår: 1957 Adress: Mogärdevägen 3, Tandsbyn Byggår: 1957 Adress: Centrumvägen 9, Brunflo 30 31

17 Hornsgatan och centrala Hornsberg, Frösön Under 50-talet började de svenska konsumtionsvanorna att förändras. Privatekonomin stärktes för det stora flertalet och industrin skapade en produktion där kostnaderna pressades nedåt och det blev möjligt för fler att köpa nytt istället för att reparera eller tillverka själva. Bilismen blev alltmer utbredd, välståndet ökade inom alla samhällsgrupper. På Frösön utvecklades Hornsgatan till en utpräglad handelsgata. Under 40- och 50-talet byggdes många nya bostadshus kombinerade med affärslokaler i bottenvåningen. Utmed Hornsgatan och i delar av Hornsberg finns idag några av våra mest framträdande 40- och 50-talsmiljöer. Övre: Byggår: Byggnad t.v Byggnad t.h Adress: Hornsgatan Nedre: Byggår: Adress: Bergsgatan, Hornsberg Fler 50-talsmiljöer i Östersunds kommun Kv. Björktrasten och Rödstjärten, Skolgatan i Odenslund. Kv. Gullvivan, Tingsgatan i Odenslund. Kv. Fiolen, Fröjavägen på Frösön. Bebyggelsen längs Postvägen i centrala Brunflo

18 Radhus Radhuset lanserades i Sverige redan under 1930-talet men det var inte förrän under talen de blev en vanlig företeelse. På Frösön byggde man flera block av radhus, bl.a. i Fjällglimten där de genom mjuk anpassning till den känsliga miljön och genomtänkt arkitektur bibehållit den vackra utsikten. Kännetecknande för området och för radhuset som form är de många gånger inbjudande entréerna, i Fjällglimten utförda med hjälp av utskjutande röda tegelvolymer på de i övrigt vitputsade fasaderna. Byggår: 1957 Arkitekt: Tore Klarén Adress: Fjällglimten, Vandrarvägen, Frösön 34 35

19 1950-talsvillan Villakvarteren utmed Mällbyvägen och Byvägen på Frösön är ett av Östersunds tydligaste 50-talsområden där enklare och mer påkostade tegelvillor radar upp sig. Enplansvillan i souterrängläge dominerar med rödbrunt tegel, flacka sadeltak och förskjutna garage. Under 50-talet förlades en stor del av bebyggelsens expansion till Blomängen-Marielund. Öster om Krondikesvägen drog man upp planerna för ett nytt villaområde som var en del av det område som i folkmun kallades Korea med anledning av den lervälling som uppstod när husgrunderna grävdes. Området förde helt enkelt tankarna till Koreakrigets skyttegravar. Det kännetecknas av slingrande gatusträckningar och en enhetlig bebyggelse med gula tegelvillor med branta sadeltak i 1 ½-plan. Övre: Adress: Mällbyvägen, Frösön Byggår: Nedre: Adress: Odlarvägen, öster om Krondikesvägen Byggår:

20 1960-tal 38 39

21 Storskaligt och rationellt Den svenska 1960-talsarkitekturen präglades av rationalitet och modernitet. Formspråket blev åter mer sakligt, frigjordes från onödiga ornament och anpassades efter ett ekonomiskt effektivt byggande. Påkostade byggen smyckades istället med dyrbara material som kopparplåt och skiffer. Enkla lamellhus i tre våningar dominerade, även om såväl höga skivhus, låga rad- och kedjehus och nylanserade atrium- och vinkelhus hör perioden till. Bärande betongstommar gav möjlighet till en fasad där ytskikten varierades. Traditionella material som tegel och puts var fortsatt populära, medan slät betong, betong med frilagd ballast och olika skivmaterial var moderna nymodigheter. En sammanhållande enhetlighet betonades vilket gjorde att fasaderna varierades mycket litet inom ett flerbostadshusområde. Platta tak återvände som arkitektoniskt ideal, men pulpettak var också vanligt, många gånger dolt bakom en trä- eller plåtsarg i takfoten. Även flacka sadeltak täckta av mörka betongpannor med mycket små takutsprång förekommer. I stort sett alla flerbostadshus hade balkonger. De var antingen indragna i fasaden eller utanpåliggande med kraftigt avskärmande betongsidor. Entréerna drogs ofta in i fasaden vilket skapade ett naturligt regnskydd och gjorde skärmtak överflödiga. Ytterdörrarna utfördes ofta i trä eller bruneloxerad aluminium. Enplansvillan dominerade villabebyggelsen. Entrén var ofta ett exklusivt avsteg från den rationella sparsamhet som präglade villorna. Ek- eller teakdörrar uppbyggda av geometriska mönster kombinerades med höga sidoljus i dekorationsglas. Den s.k. mexistenen eller mexitegel, en vit kalksandsten i tegelformat med en grovhuggen yta, introducerades på den svenska marknaden under 60-talet och blev snabbt ett uppskattat fasadmaterial som ofta användes i kombination med kontrasterande mörka träpartier och stora glasade fönsterband. Utskjutande omfattningar i form av rullskift i tegel följde med från 50-talet. Smidesräcken med modernistiska geometriska mönster och enkla skärmtak med skivor av plåt- eller plast var en vanlig utformning av entrémiljön. Fabriksproduktion dominerade från och med 60-talet den svenska fönstertillverkningen, vilket likriktade utbudet. Det ospröjsade, sidohängda enluftsfönstret var den absolut vanligaste fönstertypen, ofta med vädringsruta. Bristen på bostäder framstod i början av 1960-talet som alarmerande akut i Sverige och trångboddhet var ett stort problem. Bostadsfrågan hade blivit en brännande fråga som väckte upprördhet hos allmänheten och oro hos politiker och makthavare. En statlig utredning menade att mer än hundra tusen nya bostäder om året krävdes för att bygga bort bostadsbristen. Satsningen kom att kallas miljonprogrammet och varade mellan 1965 och De högt ställda målen skyndade på en strukturomvandling inom byggsektorn som likriktade produktionen. System utvecklades för att förtillverka byggnadsdelar på fabrik. Staten subventionerade bostadsbyggandet genom fördelaktiga lån och kunde därmed styra bebyggelsens utveckling. Stora utbyggnadsprojekt med mer än 1000 lägenheter prioriterades och allmännyttiga och kooperativa bolag fick bättre villkor. Från statligt håll kunde man därmed också kräva att bebyggelsen uppfyllde bestämda standardkrav bl.a. vad gällde rummens storlek, kökens arbetsytor och garderobernas utformning. Grannskapstanken som formats under 50-talet fortsatte att prägla stadsplaneringen om än i större skala. Bostadsområden samplanerades med nya serviceanläggningar, skolor, daghem och vårdcentraler. Stort arbete lades på att göra trafiksäkra och trafikseparerade, gångstråk mellan bostäder och service tal 40 41

22 Valhall, Marielund I miljonprogramsårens början byggde HSB ett större bostadsområde i kvarteret Valhall i Marielund. Bebyggelsen består av ett 20-tal identiska bostadshus. Det är det första exemplet i Östersund på en storskalig stadsplan med trafikseparering. Husen ritades av Thomas Speek och Bertil Engstrand vars bostadsarkitektur ofta präglades av samma låga skala som är kännetecknande för Valhall. Arkitekturen är ett utmärkt exempel på 1960-talets standardisering av former, men också en fantasifull variation av tillgängliga material och volymer. En tidstypisk plåtsarg i takfoten betonar byggnadernas platta tak. Byggår: Arkitekt: Thomas Speek och Bertil Engstrand, Engstrand & Speek Arkitekter Kv. Tröskan, Odensala Kv. Tröskan i Odensala, ett av Östersunds mest påtagliga miljonprogramsområden, tornar upp som en mur mot Odenskogsvägen. Bebyggelsen består av två parallella längor av bostäder som omsluter en bilfri gårdsgata. Bostadsområdet med totalt 460 lägenheter är sammanbundet med ett servicecentrum i de södra delarna. Byggår: 1967 Arkitekt: Riksbyggens arkitektkontor 42 43

23 Körfältet Foto: Jamtlis arkiv/kejll Bollnert. Körfältet byggdes huvudsakligen av HSB, på gammal militär mark, under åren 1968 till Det blev Östersunds första moderna förort. Körfältet är ett typiskt exempel på miljonprogrammets bostadsområden och innehåller i stort sett alla de kännetecknande drag som hör till perioden. Området är mycket storskaligt med plats för över 1300 bostäder, både bostadsrätter och hyresrätter, tydligt avskiljbart från omgivande bebyggelse. Ett system av delvis kringbyggda gårdar löper i en rundel kring en mycket stor gemensam grönyta. Bebyggelsen är tidstypisk, byggnadskropparna identiska och upprepas utan större variation, men struktureras i ett färgkodat system som skiljer grupper av hus från varandra, där balkongfronternas kulörer är ömsom blå, bruna och röda. Arkitekturen vittnar om epokens strävan efter byggteknisk rationalitet där många byggnadsdelar tillverkades i förväg på fabrik. Lägenheterna var rymliga med hög standard. Inom området byggdes såväl ett servicehus för äldre, skola, dagis och en centrumanläggning med innetorg och butiker. Ett höghus i sex våningar skjuter upp över den omgivande bebyggelsen och markerar områdets centrum, även på avstånd. Förhoppningen var att kunna samla så många delar av människors vardag som möjligt inom bekvämt gångavstånd. Byggår: Arkitekt: HSB arkitektkontor, Jan Bjurström 44 45

24 Varuhus i staden Kv. Månadsmötet 1962 invigdes det nya Domusvaruhuset och blev därmed det senaste tillskottet i en rad nya affärs- och varuhus i Östersund. Sedan tidigare fanns varuhusen Tempo och Z-huset tillkom Kärnan och hela kvarteret Månadsmötet var därmed bebyggt. Centrumhandelns utveckling i Östersund är en del av den förändringsvåg som sköljde över de svenska stadskärnorna under 1960-talet. Det moderna varuhuset, en länge emotsedd framtidsdröm som lovade hygien, bekvämlighet och modernitet, gjorde sitt stormande segertåg över landet. Arkitekturen återvände delvis till funktionalistisk enkelhet, men kännetecknades snarare av ekonomisk och byggteknisk rationalitet. Det platta taket är ett tidstypiskt grepp som tillsammans med den något indragna bottenvåningen ger byggnaden ett lätt svävande uttryck. Smala ljusinsläpp har bundits samman i ett långt fönsterband och fasaden har klätts i marmorplattor, vilket vittnar om byggnadens betydelse och påkostade läge. För att få plats med det nya revs de gamla stadskärnorna, kåkar och trähus försvann och gator som varit centrum för handeln i århundraden blev plötsligt, oattraktiva och gamla. Rivningarna nådde även Östersunds innerstad som under loppet av ett par decennier ändrade karaktär och fick ett för tidsperioden modernare uttryck. Varuhuset Domus heter idag Mittpunkten, men förutom en förändrad skyltsättning är det mesta sig likt när det gäller byggnadens exteriör. Byggår: Arkitekt: KF:s arkitektkontor Stockholm, arkitekt Folke Löfberg 46 47

25 60-talets villor Kv. Schäfern, Karlslund I Eriksbergsområdet, i nordöstra Karlslund, ligger flera intressanta småhuskvarter från 1960-talet. Kvarteret Schäfern är ett typiskt exempel som byggdes Sinsemellan varierar formerna, men husen håller sig till en våning och uttrycket är genomgående kontrastrikt, uppbyggt av kalksandsten och panelpartier. Flacka tak och långa fönsterband ger ett karaktäristiskt uttryck. Kv. Vinbäret, Valla, Frösön Samma år, 1969, uppfördes kv. Vinbäret i Valla på Frösön som också påminner en hel del om kv. Schäfern, fast uttrycket är mörkare och en aning tyngre återkommer de starka kontrasterna i fasaden. Här är emellertid formspråket mindre varierat, alla sex husen har en identisk L-form, en nymodighet som introducerades under 60-talet. Vinkelformen ger ett privat avskärmat trädgårdsrum. 60-talets villor 48 49

26 Mjälle, Frösön I takt med det generella välståndslyftet kom bilen att bli allt vanligare. Tekniken förändrade synen på avstånd och avskildhet. Långa avstånd blev korta och resandet enkelt och bekvämt. Plötsligt blev det möjligt att arbeta på en ort och bo i en annan vilket gjorde att stadens omland kunde integreras i staden på ett nytt sätt. Planerarna var inte sena att förstå möjligheterna. I Östersund är det tydligaste exemplet villastadsdelen Mjälle på Frösön som länge betraktats som alltför avlägset, men som fick plötslig attraktionskraft och snabbt byggdes upp under det tidiga 1960-talet. I Mjälle finns en rikt blandad palett över variationerna i 60-talet villabebyggelse. Här finns tegelvillorna med sadeltak, starkt rotade i 50-talet. Här finns de enkla, låga och panelklädda villorna och radhusen. Här finns villor där gavlarna i tegel betonas för sin betydelse i konstruktionen och fasaden i övrigt givits en friare gestaltning. Kedjehus, Eriksberg Kedjehuset är en variant av radhuset som introducerades på den svenska marknaden under 50- och 60-talen. I Eriksberg finns flera intressanta varianter. Principen går ut på att bostadshusen byggs samman med hjälp av mellanliggande garage och/eller förråd. På så vis kombineras radhusets plats- och materialbesparande egenskaper med den friliggande villans fördelar som avskildhet och individualism byggdes tio kedjehus i kvarteret Drevern i Eriksberg. De flacka pulpettaken, de panelklädda fasaderna och de putsade tegelgavlarna är utmärkta exponenter för övergången mellan 50- och 60-tal. 60-talets villor 50 51

27 1970-tal 52 53

28 Från stor- till småskaligt 70-talet var en föränderlig bebyggelseepok. Det storskaliga byggandet som präglat Sverige under 60-talet fortsatte under decenniets första hälft, för att därefter drabbas av kris och självrannsakan. Flerbostadshusområdena blev under decenniets slut tätare, intimare och mer småskaliga, många gånger inspirerade av den svenska allmogetraditionen. Inom villabebyggelsen hämtades inspirationen i flera olika stilförebilder, ofta applicerade i en och samma byggnad. Arkitekturstilarna blev alltmer trendkänsliga och förändrades snabbt, energikrisen gjorde att fönsterytorna krymtes och arkitekturen upplevdes tyngre. Typhuskatalogerna erbjöd en mängd varianter för den som gick i bostadsdrömmar. Det som framförallt kännetecknade 70-tals villan var emellertid de ofta kraftiga uttrycken som gavs av branta mörkt bruna betongtak, i regel ytterligare accentuerade av stora inbyggda takutsprång. Vanligt blev även gavelbalkonger, ofta indragna under takutsprånget. Statliga låneregler detaljstyrde byggandet vilket gjorde den fördelaktiga 1 ½ -plansvillan mycket populär. Fönstren var under perioden vanligen enkla enluftsfönster av brunlaserat trä, ibland sammanbundna i fönsterband, med eller utan omgivande panelpartier. Fönsterfoder användes mycket sällan. Smala vädringsluckor, med eller utan glas är ett tidstypiskt drag på såväl småhus som flerbostadshus. Spröjs och fönsterluckor förekommer på styckebyggda villor. I entrépartierna var glasade sidopartier med omfattningar i teak vanliga element. Nytt var profilfrästa, tredimensionella mönster i de kraftiga teakytterdörrarna. Enklare villor hade enklare rustika trädörrar, ibland målade och helt släta. Den äldre svenska byggnadstraditionen gav inspiration till öppna förstukvistar. Miljonprogrammet, som inletts under 60-talet fortsatte in på 70-talet, men fick ett plötsligt slut kring decenniets mitt. Miljonprogrammets mål i antalet bostäder uppnåddes, men lägenheter stod nu tomma, bostadsbristen hade förvandlats till bostadsöverskott. Miljonprogrammets slut hängde också samman med en kris i världsekonomin. Bland annat infördes 1974 ransoneringar av bränsle och värme från fjärrvärmeverk. Det ledde till att byggandet drevs mot hårdare isolerings- och energikrav, vilket bl.a. gjorde fönsterytorna mindre. Efterfrågan på småhus var stor i hela landet och vid miljonprogrammets slut, i mitten av 70-talet utgjorde småhus en dominerande del av bostäder i nyproduktion. Ofta planerades de nya områdena på jordbruksmark och inte sällan i monotona rader vilket gav upphov till det mindre smickrande begreppet villamattor tal 54 55

29 Lugnvik Lugnvik som byggdes mellan åren 1971 och 1978 var Östersunds stora utbyggnadsprojekt under perioden. Riksbyggen uppförde här en ny stadsdel, med över 1000 nya lägenheter. Lugnvik är ytterligare ett exempel på tidens stadsplaneideal med trafikseparering; bilar och garage i områdets utkant och bilfria gångvägar centralt. En krans av höga loftgångshus bildar en slags modern stadsmur av bostäder innanför finns en tät gårdsbebyggelse av låga tvåvåningshus utanför ett öppet, glest trafiklandskap. Området besitter en slags dubbelhet som utifrån präglas av en imponerande monumentalitet, men inifrån av småskalig täthet. Lugnvik är byggt med en större centrumanläggning kring ett stort stadsdelstorg i den södra delen. Ett punkthus i åtta våningar med bostäder markerar centrum. I centrum fanns från början en skola med låg- mellan- och högstadium, barnstuga, fritidslokaler, bibliotek, hälsocentral, post, butiker och en kyrka. Rött tegel är dominerande fasadmaterial med inslag av träpanel i balkonger och loftgångar i olika kulörer som falurött, brunt, blått och grönt. Byggår: Arkitekt: Riksbyggens arkitektkontor Adress: Semsåvägen/ Mjölnargränd, Lugnvik 56 57

30 Kv. Doktorn och Förvaltaren, Frösön Åren omkring 1970 innebar stora förändringar för området kring brofästet vid Frösöns strand. Den nya bron och det stora medborgarhuset byggdes, men stora delar av Frösöns östra strand exploaterades också för ny modern bostadsbebyggelse. Bostadsområdena i Kv. Doktorn och Förvaltaren, norr om Frösöbron märker ut sig på grund av sin rent modernistiska och iögonfallande arkitektur. Sju parallellställda flerbostadshus har placerats utstrålande från medborgarhusets centrala platsbildning, i en öppen kuperad parkmark, genomdragen av populära gångstråk. De högresta tallarna samspelar med arkitekturen på ett fint sätt. Arkitekturen är dynamiskt uppbyggd av kubiska volymer, byggnadskropparna är förskjutna i både höjd- och längdled och i vinklarna som bildas kragar balkonger ut vilket förstärker fasadens horisontalitet och skapar skuggade håligheter. De platta taken, fönstren över hörn och fönsterbanden är typiska för modernismens formspråk. Den vita putsen med mörkbruna fönster- och dörrpartier är typiska för 70-talet. Arkitekturen har en högklassig utformning och den upprepande estetiken bär likheter med de samtida miljonprogrammen. Byggår: Arkitekt: Örjan Hellgren, K-konsult Adress: Bergsgatan, Frösön 58 59

31 70-talsvillan: Småhusvåg Under 70-talet växte Östersund i flera riktningar. I stans södra utkanter byggdes många hus i grupp och stora villaområden växte fram. Hela Odensala byggdes i princip upp under ett årtionde. Även i Valla på Frösön byggdes stora småhusområden ut under denna tid. Kv. Grönkålen, Östra Odensala Utbyggnaden av östra Odensala skedde etappvis. 1972, under etapp II byggde Indalshus tio kedjehus i 1 ½-plan i kvarteret Grönkålen. Placerade på en lång rad, med gavlarna ut mot gatan ger de en karaktäristisk gatumiljö. Husen är typiska för 1970-talets villabebyggelse där inspiration hämtades i traditionella former. Fönstren är spröjsade och de branta taken täckta av tegelimiterande betongpannor. Det kraftiga uttrycket förstärks av taksprånget som klätts in med träpanel. Det arkitektoniska uttrycket är delvis en konsekvens av lånereglerna som gjorde 1 ½-plansvillan mycket fördelaktig. Fiskvägarna, Valla, Frösön Kritiken mot alltför likriktade nya småhusområden blev efterhand allt hårdare och tvingade fram ett mer varierat byggande. Influenser hämtades bland annat från trädgårdsstaden och den danska tätt-lågtrörelsen. Ett typiskt område är Änge på Frösön, ett samplanerat bostadsområde mellan Mjälle och Valla där ett organiskt gatunät lagts ut i mjuk anpassning till terrängens topografi. Utbyggnaden gjordes i stiftelsen Östersundsbostäders regi. Arkitektkontoret Höjer-Ljungqvist anlitades. Jon Höjer skissade planen och Bertil Schröder stod för byggnadsritningarna. Hela området uppfördes under åren Bebyggelsen består av souterränghus i faluröd modern arkitektur på traditionell grund. Taken är låga och flacka för att inte skymma sikten ut över Storsjön. 70-talets villor 60 61

32 Kommunalhus Skolhus Kyrkor Kommunen, makten och välfärden I slutet av 40-talet satte staten igång ett omfattande utredningsarbete inom vård, skola och omsorg. Samtidigt behövdes en effektiv planeringsapparat för att kunna bygga många nya bostäder. Denna ambitiösa reformvilja la ett allt tyngre ansvar på landets kommuner som ofta var små och därför hade svårt att förverkliga de många statliga påbuden. Genom att slå samman flera mindre kommuner skulle kommunarbetet effektiviseras. Två landsomfattande kommunreformer genomfördes. Den första 1952 resulterade i att drygt kommuner blev Vid den andra minskade antalet ytterligare, till 278 kommuner. Behovet av nya institutioner som kommunalhus och skolor blev plötsligt stort. Kommunalhus Vid den andra stora kommunreformen blev Östersund huvudort i en ny storkommun. Sammanslagningarna gick inte alla gånger lika smärtfritt som de gjort tjugo år tidigare. Frösö köping motsatte sig saken vilket ledde till att två nya kommunalhus byggdes, båda i känsliga kulturhistoriska lägen. I Östersund revs rådhusets södra flygel till förmån för det nya nämndhuset. På Frösön ersattes Runda torget, av ett medborgarhus som blev en del av en tidsenlig kombinationsanläggning med Frösö köpings förvaltningscentrum, kyrka, bibliotek och bank. Kommunindelning efter reformen 1952 Lit av Kykås och Lit landskommuner Brunflo av Lockne, Marieby och Brunflo landskommuner Kommunindelning efter reformen 1971 Östersund av Östersund stad, storkommunerna Brunflo och Lit samt 62 Frösö Köping 63

33 Kommunalhuset i Lit ritat av Kommunalbyggnadsbyrån, Stockholm. Redan 1950 färdigställdes nya kommunalhuset i Lit, medan Brunflos motsvarighet byggdes först i början av 60-talet. De arkitektoniska likheterna är emellertid slående. Bakom sentida förändringar vilar en slags stillsam gemensam och symbolisk elegans. Båda är uppförda i tegel, med markerade entréer placerade centralt i fasaden. Ålderskillnaden syns i detaljerna: Kommunalhuset i Lit har utkragande rullskift i teglet i ramar kring fönstren, en kraftigt markerad stentrappa och eleganta smidda balkongräcken på typiskt 50-talsmanér. Frösö köpings medborgarhus. I en arkitekttävling 1961 utlystes uppdraget att forma Frösöns framtid. Lennart Tham (senare Yngve Tegnér) arkitektkontor vann den prestigefulla tävlingen genom att skapa en kraftfull och robust tegelbyggnad som placerades ovanför bron, i östersundsbornas blickfång. Arkitekturen präglas av en stram arkitektur med blocklika volymer, platta tak, en levande muryta och detaljer i kopparplåt, allt typiska ingredienser i 1960-talets senmodernism. Begreppet Samverkan användes av arkitekterna för att beskriva projektets världsliga och religiösa blandning. Chet Kanra var ansvarig arkitekt för hela projektet med Medborgarhuset och kyrkan som stod klart Kommunalhuset i Brunflo från 1960-talets början, ritat av byggnadsingenjör Olof Svensson. Huset har en sinnrik mönstermurning över fasaden, krönt av ett mycket nätt, flackt sadeltak med valmade kortsidor. Det är delvis ombyggt. Nämndhuset i Östersund, hus B från 1971 med påkostad kalkstensfasad, platt tak och rytmiskt indelade fönsterband. Se även föregående uppslag. Arkitekt Gösta Wiman

34 Skolhus Välfärden krävde reform och nyordning i många samhällssektorer, inte minst inom det svenska utbildningsväsendet. I slutet av 40-talet påbörjades arbetet med att reformera skolan. En ny, allmän och jämlik skolform eftersträvades. Efter några prövoår under 50-talet genomfördes 1962 den svenska enhetsskolan, sedermera nioårig grundskola. Reformen ledde till en längre och mer demokratisk skolgång, men även till att många nya skolbyggnader uppfördes genom höjda krav på ämnesspecifika salar och pedagoger för exempelvis slöjd, gymnastik och kemi. I förlängningen ledde reformen till en ökad centralisering av skolan, begreppet centralskola föddes som en beskrivning av den nya skolan förlagd i kommunens huvudort, dit många barn nu fick att åka skolskjuts. Många gånger var sammanslagningarna av kommuner den utlösande faktorn till uppkomsten av nya institutioner, t.ex. skolor. Under 50- och 60-talen ställdes högre krav på ämnesspecifika salar, bl.a utrymmen för gymnastik. Östbergsskolan på Frösön (nedan) och Treälvsskolan i Lit fick nya kombinerade bad- och sporthallar. Kastalskolan i Brunflo är en typisk centralskola från slutet av 50-talet, tillbyggd 1962, arkitekt LBF, Rune Bengtsson. Det röda teglet är ett återkommande drag i efterkrigstidens nya skolhus. Kännetecknande är dessutom den vinkelbyggda planformen som ger naturliga halvslutna gårdsbildningar, liknande exempel är bl.a. Östbergsskolan på Frösön, Parkskolan, Fagervallsskolan och Österängsskolan i Östersund. Österängsskolan. Under 50-talet utfördes dekorativa detaljer ofta i smidesjärn. Österängsskolans konstfulla balkongfronter har inspirerats av lokala motiv, den högra visar kända byggnadsverk i Östersund, den vänstra ett till synes illasinnat Storsjöodjur. Konstnär Martin Holmgren i samarbete med konstsmeden Gunnar Hult,

35 Fåkers skola är ett avsteg från de tegelröda fasader som 50-talets skolor uppvisar och är ett intressant prov på hur de allmänna stilidealen även påverkade skolhusens utformning. 60-talets fascination för kontrast och materialverkan uttrycks här genom vitslammade fasader brutna av bruna fönster- och panelpartier. Palmcrantzskolan uppfördes som en del av Körfältet i början av 70-talet. Här har gårdsformen helt övergivits till förmån för ett system av öppna atrium i byggnadskroppen, inte olikt Körfältets uppbyggnad i stort. Socialhögskolan. Östersunds första statliga högskola. Socialhögskolans lokaler byggdes och ritades av FFNS arkitekter, Bo Holmberg. Arkitekturen präglas av den långsträckta formen, de långa fönsterbanden, de upprepande kubiska volymerna och den varmröda putsen med mörkbruna fönsterpartier. De nya kyrkorummen I takt med befolkningstillväxten i de svenska städerna växte behovet av nya kyrkor. Bristen på kyrkorum var stor och de som fanns var omoderna och passade inte den moderna liturgin talet innebar början på en våg av kyrkobyggen över hela landet. Kyrkobyggandet blev en kreativ möjlighet för den svenska arkitektkåren där de inte begränsades av byggsektorns rationaliserade, ekonomiska gränser för former och material. Kyrkorna var unika projekt där stor vikt lades vid arkitektoniska kvaliteter. Dyrbara material som skiffer och kopparplåt var vanliga arkitektoniska element. De traditionella kyrkoformerna övergavs till förmån för nya ideer om hur kyrkorummet skulle gestaltas. Stora kyrkan är ett tidigt exempel på det moderna kyrkobyggandet. Såväl den gamla stadskärnan som förstaden Odenslund växte i början av 1900-talet och behovet av en ny kyrka växte i takt med att den gamla kyrkan blev otillgänglig och trång. Kyrkan invigdes 1940 och är uppförd efter arkitekt Lars Israël Wahlmans ritningar. Som kyrkoarkitekt är han betraktad som en av tidens främsta och kyrkan lär vara det sista exemplet på storslaget kyrkobygge i traditionell stil i landet

36 Trons och hoppets kapell, vid östra begravningsplatsen i Östersund uppfördes 1952 och är ett av den utpräglade 30-talsarkitekten Birger Borgströms senare verk. Här är emellertid funkisformerna uppmjukade i varm tegelröd gestaltning. Avancerad mönstermurning och påkostade koppardetaljer åstadkommer en subtilt dekorativ arkitektur. Odenslundskyrkan sökte Baptistförsamlingen i Östersund bygglov för en ny kyrka i Odenslund. Arkitekten Holger Jonsson ritade en säregen kyrka med en kraftfull materialverkan där tegel, kopparplåt, träpanel och skiffer samspelar. Detaljer som fönster, port och armaturer präglas av genuint hög arkitektonisk kvalité. Metodistkyrkan uppfördes 1961 som en integrerad del i ett bostadshus i centrala Östersund. Den danske arkitekten Elmer Husman skapade en diskret stadskyrka vars arkitektur underordnar sig byggnadens helhet, men ändå tydligt markerar kyrkofunktionen med hjälp av stiliserade strävpelare i fasaden, höga fönster och korsformade öppningar i murningen. Hornsbergskyrkan på Frösön uppfördes 1966 i samband med arkitekttävlingen där medborgarhus och kyrka samplanerades i en stor anläggning. Arkitekterna Lennart Tham/Yngve Tegnér ritade tillsammans med arkitekten Chet Kanra en stram och solid kyrkobyggnad med ett uttrycksfullt fasadtegel som skiftar i rödbruna nyanser. Kyrkans blocklika volymer och gedigna material är typiska för senmodernistisk kyrkoarkitektur. Alla detaljer liksom den specialritade inredningen är genomarbetade till ett helhetsintryck av högsta kvalitet. Marielundskyrkan är en av Östersunds 60-talskyrkor, men präglas av en radikalt annan estetisk riktning än de övriga. Här har den trygga, faluröda träkyrkan återuppstått i ny tappning. Kyrkan ritades av arkitekt Tore Virke och byggdes 1969 av Kyrkliga södergruppen, en ideell kyrkobyggarförening

37 72 Lugnvikskyrkan byggdes vid Lugnviks torg i mitten av talet som en del av en samtida centrumanläggning. Arkitekt var Henrik Muhr. Kyrktornets placering påminner om en italiensk kampanil och dominerar en annars mycket lågmäld kyrkobyggnad. Lugnvikskyrkan används av Svenska kyrkan, men ägs av en bostadsrättsförening.