nom värjemålsed kan befria sig från krafvet. Det är möjligt att någon våda i detta afseende ej förefinnes. Genom något oförklarligt missförstånd

Transkript

1 Betänkande till Helsingfors stads Fullmäktige i anledning af det underdåniga förslag till förordning om näringarne, som en dertill utsedd komité den 27 Maj 1875 afgifvit. Jemlikt Herrar Fullmäktiges remisser af den :»0 September och 8 Oktober utsedda att i frågan afgifva betänkande, få undertecknade deri anföra följande. Den utbildning, som under innevarande århundrade kommit förädlingsindustrin till godo, är stark och mäktig; menskligheten har deraf dragit omätliga fördelar, men ogräset har icke heller uteblifvit. Der finnas förhållanden, som redan väckt och i framtiden säkert än mer skola väcka en allvarlig uppmärksamhet. voro arbetstagarne icke talrika och arbetsgifvarne i förhållande många. Förut Om de senares bildning icke var synnerligen hög, så var de förres deremot icke anmärkningsvärdt låg. De lefde tillsammans i mindre verkstäder, der det mått af bildning, ordning och moralitet, som arbctsgifvarcn innehade, liitt öfverflyttades på arbetstagaren. Numera är svalget dem emellan oändligen stort. Arbetsgifvaren är ofta rik och högt bildad, medan den skara af arbetstagare, som han sysselsätter och med hvilken han vanligen icke ens står i någon direkt beröring, i otaliga fall endast har till rättesnöre maskinen, som kan förslöa bans själ, och till föredöme lasten uti de lägre kretsar, utom hvilka han sällan får blicka. Detta förhållande har verkat att man ju längre dess mer gjort skolundervisningen obligatorisk för det uppväxande slägtet, ehuru man annars låtit individerna, beträffande näringsväsendet och mycket annat, vederfaras all den frihet, som kan vara med samhällsordning förenlig. Det kunskapsmått, som kan komma i fråga för de lägre klasserna, är väl icke stort, och verkningarne deraf få följakteligcn icke heller uppskattas alltför högt, helst kunskap och sedlighet icke alltid åtfölja hvarandra, men der finnes en omständighet, som borde kunna verka mer för den sedliga karaktärens utbildning. Den unge arbetaren bör finna uti skolan en ersättning för den uppbyggelse, som han förut kunnat påräkna i den lilla verkstaden. Skolans atmosfär kan för mången vara den enda af moralisk halt

2 2 han får inandas, och den borde icke vara dålig, då skolan ledes af personer, hvilka derför vunnit samhällets särskilda förtroende. Samhällsförhållandena i Finland äro härutinnan icke exceptionella, såsom det ofta påstås, ty den dag skall icke vara långt aflägsen, då den moderna bildningen är här lika hemmastadd som annorstädes, både i godt och ondt, och derföre kan det vara skäl att i tid söka värn emot det onda. Låt vara att den obligatoriska undervisningen, som utgör vår tids lösen, ännu icke behöfver utsträckas till alla samhällsklasser. Jordbrukaren och hans arbetare, likasom i det enskilda lifvet husbonden och hans tjenare, stå kanske ännu till hvarandra mer eller mindre i samma patriarkaliska vexelförhållandé, som förut; egt riim mellan mästaren och arbetaren. Här föreligger åtminstone tills vidare icke någon egentlig fara för att arbetstagarne komme att försjunka till en sådan parias-klass, som icke vidare kan höja sig och som eger anspråk på mer eller mindre missförstådda menskliga rättigheter, men knappt någon aning om menskliga skyldigheter. Annat är förhållandet med arbetarne i förädlingsindustrin och delvis äfven med dem, som betjena handeln. Då det redan gäller såsom lag, att de hvilka önska drifva handel och handtverk, skola hafva inhemtat ett visst mått af kunskaper, så tyckes det nu, då man hellre sträfvar att öka anspråken i detta afseende, icke vara skäl att låta detta vilkor bortfalla, såsom detta skett uti ifrågavarande författningsförslag. Beträffande dem, som utan lejda arbetare sysselsätta sig med någon förädlingsindustri för att derigenom lifnära sig, kan det vara rätt och billigt att man, såsom det blifvit föreslaget, icke uppställer dylika anspråk, men då förslaget derjemte medgifver att dessa personer icke ens behöfva göra någon anmälan om sin verksamhet, så kan detta svårligen godkännas. Det får icke gälla såsom regel att enhvar som utan lejda arbetare idkar någon näring, skall derföre blifva obeskattad, ty detta skulle försvåra konjunkturerna för de öfriga och likasom innebära en påtryckning från lagstiftarens sida emot den större och bättre industrin till förmån för den mindre och sämre. Men om de små idkarne icke ens behöfva göra någon anmälan om sin sysselsättning, så torde det blifva nära nog omöjligt att få dem beskattade i riktigt förhållande. Af vigt är det äfven att en god polisordning icke kan, lika litet som en nödig statistisk utredning om landets näringsväsende, åstadkommas utan en sådan anmälan, och att samhället då äfven saknar tillfälle att med sitt öga följa antalet af de vagabonder utan känd sysselsättning, som det bär i sitt sköte. Undertecknade anse derföre att enhvar, som vill för sin bergning utan lejda arbetare utöfva något till handeln eller förädlingsindustrin hörande yrke, bör särskilt

3 3 för hvarje år göra anmälan omj yrket och sin hostad hos någon dertill förordnad tjensteman, som eger att mot ringa lösen genast utfärda bevis om den förbehållna rättigheten samt göra anteckning der om uti en särskild längd; dock med undantag aj sådan arbetsverksamhet, som tillfälligtvis och på lediga stunder utöfvas af någon, hvars tid eljest är upptagen af annan hufvudsaklig och året igenom fortfarande sysselsättning. Vidkommande åter dem, som önska bedrifva sagde yrken med lejda arbetare, torde förmånen att för enskild räkning och vinning få begagna andras krafter, lättvisligen kunna betinga en motsvarande skyldighet, som åtminstone i någon mån medför garanti för att dessa krafter, ofta nog späda och outvecklade, icke blifva vanvårdade och förspillda. Om man icke ställer sådana anspråk på yrkesidkarne, så torde för öfrigt äfven det lofvärda sträfvande för lärlingars och arbetares bildning, som 34 a f förslaget innebär, förfela sitt ändamål. Om den unge arbetaren motser, att han 1 framtiden kan utan alla förbehåll och vilkor vinna rättighet att drifva sitt yrke i huru stor skala som helst, hvilken drifkraft kan man väl tänka sig hos denne, oförmögen som han vanligen är att uppfatta bildningens betydelse såväl för sitt andliga som materiella välbefinnande, att då likväl på fullt allvar besöka skolan och vinna den förmån, som 34 åsyftar? Enhvar som vill utöfva handel eller förädlingsindustri med biträde af andra personer än dem, som tillhöra dennes familj, borde der före ådagalägga att han eller hon innehar de kunskaper, som ingå uti lärokursen vid lägre folkskolan i den stad eller ort, der han eller hon söker vinna näringsrält. Härjemte bör ett annat lörliållandc tagas under öfvervägande. Uti 17 kp. 2 R. B. medgifves åt dem, som idka handel och köpenskap, en exceptionel bevisningstörmån. Om en köpman har ordentligt förd bok och beedigar den, anser lagen hans fordringsanspråk fulleligen styrkt. Uti många andra länder har en dylik bevisningsrätt blifvit anordnad på ett från allmänna principer mindre afvikande sätt, såvida den endast får under vissa förbehåll utöfvas mellan affärsmän inbördes, hvilka kunna åberopa bok emot bok. Sedan manufakturisterna hos oss upprepade gånger ansökt om rättighet att med köpmännen få dela sagde förmån, blef den omsider genom Frdn. den 3 Mars 18(>H utsträckt till fabrikanter jemte bokhandlare, apothekare och bergsmän, men dervid gjordes, hvad särskilt beträffar affärsman emot annan enskild person, den inskränkning att boken icke får utan svarandens medgifvande eller domstolens särskilda bestämmande beedigas af affärsmannen, men boken behörigeu inrättad medtör likväl i hvarje händelse det vitsord, att svaranden endast ge-

4 4 nom värjemålsed kan befria sig från krafvet. Det är möjligt att någon våda i detta afseende ej förefinnes. Genom något oförklarligt missförstånd angående gällande stadganden har det händt att man nästan öfverallt i landet med frikostig hand tilldelat fabriksrättigheter åt personer, hvilka icke kunna likställas med andra än den förra tidens fuskare eller bönhasar, men desse bafva icke gjort bruk af sagde bevisningsrätt, som emellertid står för dem lagligen öppen. Det är dock nödigt att vissa oeftergifliga grundsatser i all lagstiftning hållas i helgd. Hvarje undantagsrätt bör i allmänhet hafva sin motsvarighet i någon särskild skyldighet. Också kan det vara skäl att icke hålla möjligheten att kringgå lagens bud så öppen, att enhvar som det vill kan först anmäla sig såsom handlande eller fabrikant, och sedan på grund af en bok, som han fört i nitidaste form, eller låtit föra, ty lagen medger äfven detta alternativ, utväljer åt sig bland allmänheten ett eller flere ofier, hvilka endast kunna undgå hans kraf genom värjemålsed. Det finnes der före skäl att antingen fordra af handlande och fabrikanter, som anmäla sig för att erhålla näringsrätt, utredning om deras förmåga att föra bok, eller att för dem af skaffa all derpå grundad exceptionel bevisningsrätt, såvidt den angår andra än deras yrkesmän, som sjelfva är o förbundna att föra bok. Näst dessa anmärkningar böra några andra af mindre och företrädesvis formel betydelse här tilläggas. Enligt förslagets rubrik komme författningen att handla om näringarne, och uti texten säges det i 1 att näringsrätten omfattar handel, fabrik och handtverk samt annan till förvärf eller försörjning bedritven näring eller rörelse i stad eller på landet, och enl. 2 handel och öfriga näringsyrken. Om man efter ordalydelsen anser jordbruksnäringen äfven vara här åsyftad, skulle deraf uppstå såsom en följd, att jordbrukare, hvilka uti sin näring använda lejda arbetare, jemväl vore pligtige att derom särskildt anmäla, och möjligen äfven att utländingar, som i landet vilja bedrifva jordbruk, vore oförhindrade att härstädes ega och besitta jord, men något sådant har uppenbarligen icke varit åsyftadt. Uti förslaget hafva ingått flere speciella bestämningar, hemtade från den äldre lagstiftningen, såsom om enkas och sterbhusdelegares rätt att fortsätta afliden näringsidkares rörelse, 3, samt om rättigheten för enhvar att utan tillstånd uppsamla och uppköpa lumpor, tagel, borst m. m. Dessa stadganden, hvilka härförinnan varit behöfliga i anseende till den annars inskränkta näringsrätten, torde efter förslagets fria system vara fullkomligen umbärliga, och för öfrigt borde det icke heller, såsom 3 upptager, efter förslagets plananläggning numera fordras af enka eller

5 sterbhusdelegare, mer än af andra, att de skola uppgifva hvem rörelsen förestå skall. Den som gör anmälan härom bör väl i allmänhet betraktas såsom rörelsens ansvarige föreståndare, ifall fråga icke'är om sådant farligt yrke, som omnämnes i 17. För samma orsak torde bestämningen i B om rättigheten att utarrendera en rörelse böra bortfalla, helst den lätt kan leda till förvecklingar. Om arrendet angår redskap eller en verkstad, så beror frågan af civilrättens stadganden, men ifall aftalet deremot afser rättigheten att såsom firma begagna en annans namn, så bör aftalet lagligen intecknas, såsom om firma finnes stadgadt. Beträffande slutligen de jemväl förut gällande och uti 10 intagna detaljerade inskränkningarna rörande militärens rätt att utöfva näringar, så tyckes icke heller dessa rätt foga sig till förslagets öfriga stadganden och särskilt till 4 och 13. De i 2 mom. 2 begagnade orden: den firma, torde böra utbytas mot orden: det namn eller den firma. Stadgandet i 3 mom. 2 borde omfatta all äktenskapsskillnad och deremot icke gifva anledning till en sådan tolkning, att hustru, om hvilken man kan förmoda att hennes man förlupit henne, utan särskild domstolspröfning kunde anses berättigad att få för någon näring eller annorledes fritt förfoga om makarnes gemensamma bo. Den pröfning, som enligt 6 tillkommer Magistrat eller Guvernör, då vanfrejdad person, ansöker om rätt att få med lejda arbetare utöfva ett yrke, synes icke böra medgifvas, om icke en tid af minst tre år förflutit sedan vanfrejden tillkommit, och föröfrigt torde pröiningen böra bindas vid det vilkor, att något misstänkeligt i afseende å sökandens vandel och uppförande under en sådan pröfningstid icke förekommit. Stadgandet i 8 mom. 3 borde så affattas att det icke blefve möjligt för dem, som äro i stad bosatta och ständigt idka handel på torget, att undandraga sig stadens beskattningsrätt derigenom att de icke begagna för ändamålet stånd eller disk. Den uti 8 mom. 4 och 13 mom. 6 för in- och utländing medgifna rätt att uti hamn vid musten försälja äfven andra lin landtmannavaror kan lätt medföra oöfvervinneliga svårigheter vid bevakningen emot tullförsnillning. Jemte bestämningen om den scglationsfrihet, som utländing jemlikt 14 komme att åtnjuta, borde stadgandet i 2 af 1789 års Försäkran till borgerskapet och det der åberopade så kallade Produktplakatet i grundlagsenlig ordning upphäfvas Vid 28 kan det sättas i fråga, om icke det förstärkta antalet af fullmäktige för yrkesförening förmår mindre väl än ett färre antal personer bemedla förlik-

6 a ning mellan der omnämnda parter, äfvensom om någon definitiv domsrätt bör tillerkännas dessa fallmäktige, samt huruvida den åtminstone icke bör begränsas, såsom detta förut skett i Skrå- och.hallordningarna. Den uti förslaget gjorda anordningen synes emellertid vara lämplig, om sådana arbetsinställningar, som i utlandet numera allmänt förekomma, skulle härstädes inträffa. Jemte det mom. 2 af 30 tillåter att läroaftal få ingås för en tid af fem år, bestämmes i mom. 1 att andra eller vanliga legoaftal kunna omfatta tre år. Det är undervisningen, som i förra fallet utgör ett motiv för tidens utsträckning, men då någon sådan i senare fallet icke särskilt afses, och då der icke heller förekommer sådan anledning, som föranledt Sjölagen att bestämma förhyringstiden till två eller högst tre år, synes det mest öfverensstämma med personlig frihet och vår lags städganden angående tjenstelega i allmänhet, att aftalet i sistnämnda fall icke får omfatta mer än ett år i sender. Vid 30 mom. 3 anmärkes att målsman i ingen händelse borde få genom läroaftal binda en omyndig person, som redan uppnått femton år, utan att denna blifvit hörd och samtyckt till aftalet, samt att der sådant samtycke förekommer, aftalet borde vara bindande för hela lärotiden, äfven om lärlingen under tiden skulle uppnått myndig ålder. Förrän de uti 33 omnämnda ordningsregler angående viten, arbetsordning, försummelse m. m. borde erhålla bindande kraft, synes nödigt att desamma pröfvas af yrkesförening eller annan myndighet, och i all händelse måste det gälla att de icke få strida emot gällande civil och kriminal rättsordning. Vid 35 kan det sättas i fråga, om icke arbetstiden för barn under 12 år borde såsom härförinnan skett begränsas till sex timmar af dagen, men att äldre barn deremot under 15 år finge hållas i arbete tio timmar, såvidt de icke äro af skolgång derifrån hindrade, hvarjemte det synes nödigt bestämma att läkaren i de uppgifna fallen borde taga i betraktande såväl barnets individuella tillstånd som sysselsättningens beskaffenhet. Den uti 39 mom. 1 intagna bestämningen borde så affattas, att arbetare uti sådana yrken, som generelt måste anses skadliga för helsan, ej må komma i tillfälle att godtyckligt öfvergifva sitt arbete. Slutligen anmärkes, att ordet borgare i Landtdagsordningen af den 3 April mom. 2 borde i laga ordning sålunda förklaras, att derunder inbegripas alla

7 7 de, som i stad idka handel och förädlingsindustri, då rörelsen sådan sjelförsörjning, som i 5 af förslaget omförmäles. En reservation bifogas. Helsingfors den 2 November icke inskränkes till F. W. Grönqvist. Edvin Bergroth. Axel Liljenstrand. G. W. Edlund. C. Qvist. Reservation: Då jag icke kunnat biträda öfriga utskottsledamöters åsigt att uppställa visst mått af kunskaper såsom vilkor för erhållande af rättighet att bedrifva handels-, fabriks- och handtverksrörelse, eller såsom förslaget med ett gemensamt uttryck benämner detta ^näringsyrket", så är det derföre, att jag anser, att vår tids stora fråga, den allmänna upplysningen, bör söka sin lösning, utan att störande inverka på näringsfriheten, eller menniskans naturliga rättighet att försörja sig och de sina, och någon synnerlig anledning till denna fordran finnes icke hos oss, ty näringsförfattningen af år 1868, som uppställer nära nog inga fordringar på bokligt vetande af blifvande näringsidkare, har visserligen, derigcnom att sagde författning icke medgifver s. k. sjelfförsörjningsrätt, utan tvingat enhvar som önskat på egen hand försörja sig att söka burskap, framalstrat en mängd okunniga principaler. Men detta motverkas ofta derigenom, att såsnart någon individ med tekniska kunskaper uppstält och bedrifvit en näringsrörelse, så har vanligen den af honom idkade branchen inom kort tid uppblomstrat på hela orten, och de idkare, som icke mäktat följa med denna raska utveckling, hafva härvid fått återgå till sina förra inskränkta sysselsättningar såsom arbetare. Sålunda reglerar denna sak sig sjelf utan alla bestämmelser i näringsförfattningen. Det återstår endast såsom önskningsmål, att den reala och tekniska bildningen må åtnjuta något af den omvårdnad, som hittills nästan uteslutande egnats den lärda bildningen. En sådan fordran som öfrige utskottsledamöter uppstält torde dessutom, under vår nu gällande kommunaiförfattning icke mera vara i sin ordning, enär den kommunala rättigheten häri blifvit utsträckt i vidsträcktaste grad, och följaktligen bör väl rättigheten att bedrifva näringsyrket också utsträckas och icke vara beroende af några hämmande omgångar. De enda anspråk, som nu-

8 8 mera med fog kunna ställas på näringsyrkets idkare, gälla de biträden han använder, och detta torde vara enda sättet hvarmed bildningens befrämjande, utan mehn för näringarnes utveckling, kan ske genom näringslagstiftningen. Uti 34 och 44 af förslaget, hafva komitterade också häruti gått så långt som rimligtvis kan begäras. Undertecknad anser derföre, att för rättigheten att utöfva något till handeln och näringarne hörande yrke, med andra biträden än hustru och barn, erfordras god frejd samt att råda öfver sig sjelf och sin egendom, äfvensom skyldighet att härom göra anmälan, skriftligt eller muntligt, inför magistrat eller ordningsrätt i stad och kommunalnämnd på landet. F. W. Grönqyist. Helsingfors, tryckt hos J. Simelii arfvingar 1875.