Utbytesstudenter i Kenya sommaren 2004

Transkript

1 Utbytesstudenter i Kenya sommaren 2004 Måndag 19/7 Så var jag äntligen på väg. Det känns skönt att den här dagen äntligen är kommen. Nu är fyra månaders förberedelser och väntan över. Det är en massa tankar som far runt i huvudet, så det är svårt att greppa dem. Jag har läst litteratur, pratat med tidigare utbytesstudenter och sett fotografier, men ändock är det mycket om min kommande tid i Afrika som jag inte vet. Det är det som känns så härligt och samtidigt lite skrämmande. Nu är det bara att ta vara på tiden och försöka se, uppleva och lära sig så mycket som möjligt. När planet kör ut på startbanan så känner jag att sex veckor är rätt så lång tid att vara borta, men när vi är tillbaka här igen då kommer det nog kännas som om vi precis åkte. Så var jag framme i Nairobi, dock två timmar försenad. Anna och Sara (SG) som tålmodigt suttit och väntat möter upp mig med stora leenden och deras egenkomponerade sång om mig. Därefter började prutningen, det tar lite tid men tillslut hade vi enats om ett överkomligt pris för taxiresan till svenska skolan. Där mötte vi resten av studenterna från Sverige. Det vill säga: Erik och Monika (LÄK), Kristin och Madeleine (FV). Tisdag 20/7 Vid nio tiden hämtade dr Minings chaufför upp oss och vi lastade in alla saker, ganska mycket faktiskt, och påbörjade den sex timmar långa färden till Eldoret. Allting är så otroligt fascinerande och annorlunda jämfört med hemma. Vägarna här skulle inte kallas väg hemma. Det är gupp överallt. Så fort bussen stannar till kommer människor springande för att titta på oss vita människor. Man märker att man börjar komma längre norrut upp i bergen, för det är fuktigt och mycket grönare här. Stundtals regnar det, vilket det inte har gjort i Nairobi. Den slingriga vägen uppför bergen tar oss till Eldoret. Christine, en folkhälsovetare som har varit i Sverige mötte upp oss och visade oss vårt nya hem. Hon möter oss med ett stort leende och trevligt bemötande. Detta bådar gott tänker vi. Hon visar oss till dr Mathews House, vårt nya hem som vi delar med fyra stycken Kenyanska studenter. Vi tjejer bor tre och tre medan Erik får ett eget rum. Som tur är har vårt hus en dusch. Det är dock lite si och så med vattenfunktionen på toaletten. Vi packar upp och därefter ger Christine oss en rundvandring på stan med avslutande middag i sjukhusets cafeteria. Middagen bestod av grönsaker, sås, ris och läsk. De dricker nästan bara läsk här så ser deras tänder ut som de gör också! Det regnar och är kallt. Så det blir nog till att köpa en tjockare tröja. Onsdag 21/7 Det var ett äventyr att få i sig frukost i morse, allt verkade vara stängt klockan 8 på morgonen (?). Tillslut hamnade vi inne i stan på ett Cafe där vi fick lite Chai och bröd med smör. Mums! Tur att vi inte skulle träffa medicinprofessorn förrän klockan 10. Han välkomnade oss och berättade om Kenya och Moi Teaching and Referral Hospital s organisation. FAKTA RUTA: Landet är till ytan km², Invånarantalet är , Medellivslängden är för män: 59 år och för kvinnor 61 år, 60% av befolkningen är under 15 år, 10% av befolkningen svälter, De vanligaste sjukdomarna är: Malaria, HIV/AIDS, Pneumoni, Diarresjukdomar samt Malnutrition, Sjukhuset har 450 platser och 800 anställda, 16 st. vårdavdelningar (separata avd. för män och kvinnor), Sjukhuset har funnits sedan 1920 och är det näst största i Kenya, Moi University har funnits i 20 år och har tre utbildningar (SSK, LÄK och FV) men planerar att starta upp även SG.

2 Därefter gick var och en till sina institutioner för introduktion, vi till Theresa s kontor och där blev vi kvar ända fram till lunch. Då de fick reda på att vi inte har några kokmöjligheter för närvarande blev det en väldig uppståndelse STORT PROBLEM!!! Vilket betydde att vi blev kvar på kontoret även på eftermiddagen för att fixa detta, ALLT här tar oootroligt lång tid. Det var trevligt att träffa alla igen på eftermiddagen och höra om allas äventyr... och mer kommer det att bli! Det är världens hassel att gå och lägga sig på kvällen här, efter som man måste vara noggrann med att stoppa in myggnätet ordentligt under madrassen så att inte myggen kommer åt en och får festa fritt på en under natten. Torsdag 22/7 En sjuksköterska som heter Evelyn visade runt oss på sjukhuset i dag. Det var mycket intryck, jag börjar med det positiva. Korridorerna går utomhus med tak över och runt om finns gräs med otroligt vackra blommor, träd och buskar där kan patienterna vistas och hänga sin tvätt. Personalen på sjukhuset är helt fantastisk, jag undrar hur många personer som sagt Karibu (= Välkommen!) till oss i dag. De får en verkligen att känna att de är glada över att vi är här. Däremot så är det mer eller mindre hemska dofter, smutsigt och rätt mörkt på avdelningarna. Det är för många avdelningar för att vi skall hinna se allt vi skulle vilja. Tiden är för kort! Men vi fick verkligen se ALLT. Här väntar man inte på att bli insläppt utan vi klampade rakt in under en förlossning, där en kvinna låg helt naken. Det kommer att bli många etiska konflikter i våra huvuden känns det som. Vi fick även se universitetets bibliotek, de har inte så mycket böcker, särskilt brist på modern litteratur i omvårdnad. Vi mötte ansvarig och han blev väldigt till sig och vill att vi gärna kommer tillbaka med böcker till dem. Eftermiddagen tillbringade vi på den privata delen av sjukhuset (Amenity). Här betala patienterna 2000 Ksh/dygn för ett enkelrum, tillskillnad mot 250 Ksh på de andra avd. (då finns det inga enkelrum!). Fredag 23/7 I kväll går jag och lägger mig med ett stort leende på läpparna. I dag inledde vi vår praktik. Första stället var en psykiatrisk avdelning. Avdelningen består av en inhägnad gård, två sovsalar, en matsal och en sjuksköterskeexpedition. Här finns alla diagnoser representerade. Dagen började med gruppterapi, alla (cirka 40) patienterna satt tillsammans i en ring och fick i tur och ordning säga några ord. När detta var gjort fick de sin medicin och sen tid för avkoppling. Ja det är bara att konstatera att det är inte som hemma! Den här helgen spenderade vi på bussen till och från Kampala (Uganda), och även lite tid där. Måndag 26/7 Den här veckan startade vi med introduktion på akutavdelningen. Klockan halv nio infann vi oss på Akuten där avdelningssköterskan mötte upp. Hon visade oss runt på avdelningen och presenterade oss för personalen. Patienterna betalar 50Ksh för ett besök här. För att förhindra att kaos utbryter på kliniken står vakter utanför entrédörren och visar in patienterna. I entrén möter patienterna en sjuksköterska och två sjuksköterskestudenter. De tar blodtryck, puls och temperatur samt gör en första bedömning och prioritering av patienterna. Det finns två akutrum med sjukhusets enda övervakningsapparatur. I ett av rummen finns en stor akutvårdslåda (som en brudkista i storlek) som används när personalen måste åka iväg akut till svårt sjuka eller skadade patienter. Den är så stor och tung att särskild personal måste följa med för att bära den. Vid akuta besök är det personal från medicinavdelningen som åker iväg. Efter rundvandringen blir vi placerade i rum 5. Eftersom det är brist på läkare i Kenya finns en utbildning till Clinical officer. Det är en treårig medicinutbildning. I rum fem träffar patienterna en Clinical officer som tar upp anamnes. Här tas också prover, ges injektioner och infusioner.

3 Tisdag 27/7 Vi fortsatte praktiken på akuten idag. Dagens placering var Minor Theatre. I detta rum utförs lättare ingrepp, katetrar sätts och såromläggningar utförs. De enda förband som används är enkla kompresser och tejp. Dessa används oavsett vilken typ av sår det är. På kompressen närmast såret hälls desinfektion. Vi utför flera såromläggningar. Personalen är duktiga på att sprita av bänken mellan varje patient men är inte noga med sin egen handhygien. De varken tvättar eller spritar av sina händer. Den som utför omläggningen använder handskar. Vi har med oss egna handskar vilket väcker uppmärksamhet. Sköterskorna tycker att de är fina och ser hållbara ut. Onsdag 28/7 Dagen tillbringades på övervakningsrummet på Akuten. Det är som regel inte förrän här som patienten får träffa en läkare. Patienterna får ligga kvar högst 12 timmar för övervakning, behövs längre vårdtid slussas de över till en vårdavdelning. När vi anlände på morgonen var endast en patient kvar för övervakning. Hon hade kommit in p.g.a. ihållande näsblod till följd av hypertoni. Efter morgonrapporten hade hela personalstyrkan ett två timmar långt personalmöte. Inkommande patienter fick vänta!!! På mötet diskuteras personalens oeffektivitet. Det är långt i från Sveriges arbetstempo. På Minor Theatre kunde personalen lugnt sitta kvar och läsa tidningen trots att rasten var slut och patienter stod i kö utanför dörren. Under dagen anländer främst patienter med malaria, pneumoni, komplikationer efter hemförlossningar, frakturer (oftast orsakade av slag och sparkar från djur). Den patient som berör oss mest är kvinna som är tjugo år gammal och har förlöst ett faderslöst barn i sitt hem under morgonen. Hon är mycket illa däran, har förlorat så mycket blod att läkaren inte tror att hon kommer överleva. Patienten kommer in tillsammans med sin mor. Modern är mycket ledsen. Vi kan inte kommunicera men fattar varandras händer. Det känns som hon uppskattar att någon i alla fall bryr sig. Undrar hur det ska gå för barnet? Kommer mormodern kunna ta hand om henne eller kommer det lämnas iväg. Under eftermiddagen fick vi en rundvandring på röntgen. De hade jätte fina apparater; ultraljud, CT (fast den var trasig) m.m. Allt var digitalt, men de har inga datorer ännu utan de får omvandla allt till gamla plåtar! Jämförelse: Thoraxröntgen här: 300 Ksh, i Sverige 400 Skr. Torsdag 29/7 I dag besökte vi till Mother and Child Health/Family Planing. Mödrarna betalar bara en avgift på 50 Ksh för ett startkort åt barnen. På vaccinationsmottagningen är vaccinationerna gratis, det finansieras av amerikanska sponsorer. När barnen kommer vägs och mäts de och sen får de fem vaccinationer (Hepatit B, Influensa, Polio, Mässling och Gula febern). Personalen säger att 90 % av alla nyförlösta kvinnor kommer hit. Där finns också en pediatriskmottagning där en bedömning görs om det är läge att lägga in barnet på vårdavdelning. På FP får vi reda på att det vanligaste preventivmedlet är P-spruta, de har i princip allt som vi, utom pessar, men däremot en kvinnligkondom! Preventivmedel är gratis! Mycket av sjuksköterskornas tid läggs på undervisning, de hjälper familjer att planera sina graviditeter och undvika oönskade graviditeter. En stor del av arbetet på kliniken ägnas åt HIV patienter, de får rådgivning och tester utförs på alla blivande mödrar. Fredag 30/7 I dag gjorde vi en utflykt allihop till SOS Barnby och Eldoret special school for disabled children. Barnbyn består av 10 hushåll, med cirka barn i varje hem. Varje hus har sin egen mamma som jobbar med detta från att hon är 15 år till ungefär 65 års åldern. Det finns en man som är far till alla 150 barnen och de är 42 anställda. Barnen får bo där tills de är 14 år, sen får de bo på hostelen, men kommer fortfarande hem och hälsar på. Man flyttar normalt från byn när man är 21 år. Barnen är friska, men de har ingen i deras biologiska släkt som kan ta hand om dem. Man försöker om möjligt hålla kontakten med barnens familjer. Vi blir förvånade över hur fint de har det och hur väl

4 omhändertagna barnen blir, och detta för endast 600 Ksh/månad, som det kostar att sponsra ett barn här. Vilket är cirka 60 Skr. Däremot på Eldoret special school hade de inte fullt lika mycket resurser. Här är barnen mellan 10 och 30 år och har både fysiska och psykiska handikapp. Det är 94 barn som bor här i två baracker, en för flickorna och en för pojkarna. Det finns bara en sådan här skola i hela landet (!) så barnen kommer från hela Kenya. Avgiften per läsår är Ksh. För tillfället står 200 barn i kö för att få komma hit, platserna fördelas till dom med störst behov. Till skillnad från SOS så var det mycket kalare på väggarna, barnen hade inte lika fina kläder på sig och nästan inga leksaker. Så det var här som vi lämnade alla de fina saker som vi fått skänkt från olika håll i Sverige. Vilket mottogs med stora applåder. Trots att de har det rätt så torftigt så fick man intrycket av att det trivdes och fick mycket kärlek. De var väldigt glada barn allihop. Helgen spenderades vid sjöarna Bogoria och Baringo, där vi spanade efter Flamingos och diverse andra fåglar, Flodhästar, Krokodiler och Maasaier. Måndag 2/8 Lucy en sjuksköterska med special utbildning i ämnet berättade allt vi behövde veta om dialys avdelningen och lite till. De har två stycken dialysapparater och i genomsnitt sex patienter per vecka. Att behandlas kostar 8000 Ksh / gång, vilket är mycket pengar för en kenyan. I Kenya finns ingen sjukförsäkring, utan patienterna får leva på sina släktingar och sparade pengar. Sen följde vi med en patient till Ögonklinken. Den bestod av ett rum där allt skedde samtidigt; väntan på sin tur, anamnesupptagning, undersökning och samtal. Katarrakt är den vanligaste orsaken till operation och det görs cirka 10 stycken per dag här. På eftermiddagen besökte vi operation. Det visade sig att alla har sina egna operationskläder, vilket gjorde att de hade svårigheter att finna några i våra storlekar. Vi var med under en operation där läkarstudenten Erik assisterade. På uppvaket fanns bara en britts, så den ena patienten fick ligga på en madrass på golvet. Tisdag 3/8 Dagen tillbringades på medicinavdelningen. Här finns sängplatser för 35 sängar, men det hindrar inte dem från att ta in fler patienter än så, de får helt enkelt dela sängar med varandra. De vanligaste sjukdomarna här är: Malaria, HIV/AIDS, TBC och lunginflammation. Efter rapporten så följde vi med läkarna på ronden, och försökte höra vad de sa (vilket inte var så lätt!). De flesta patienterna kan inte engelska, men ronden är mestadels på engelska. Onsdag 4/8 Med fickorna fulla av klistermärken och ballonger begav vi oss idag till Pediatriken. På barnavdelningen ligger barnen blandat oavsett kön och det är två vårdavdelningar. Det finns 40 platser på varje avdelning. Föräldrarna får stanna på avdelningen och hjälper till med omvårdnaden. De flesta inlagda patienter har drabbats av malaria, bronkit, malnutrition eller cancer. Det finns särskilda salar avsatta för cancersjuka- respektive malnutrierade barn. Salarna har avsiktligt bättre standard jämfört med övriga på avdelningen, eftersom denna patientkategori ofta ligger inne en längre tid. I mån av plats tar avdelningen emot föräldralösa barn i väntan på barnens adoption eller placering i en barnby. Vi blir idag tilldelade en sal där vi tillsammans med vår handledare ansvarar för patienternas vård. Rutinerna på en vårdavdelning: 7:30 ungefär börjar man med rapporten. När den är slut så måste man vänta på att golvet ska torka innan man kan börja dagens arbete. Där efter byts sängkläderna (varje dag) och medicinen delas och ronden gås. Sen är det matning och observationer.

5 Vid 10-tiden är det dags för fikarast i cirka enhalv till en timme. När man kommer tillbaka från den så skall det rapporteras över till eftermiddags personalen så att man kan gå på lunch vid 13:00. Lunchen är en timme lång och när man kommer tillbaka så är det åter dags att vänta på att golvet skall torka, för då har det varit anhöriga på besök. Kl. 15:00 delas medicin igen som följs av observationer. Därefter är arbetspasset för dag personalen slut. Torsdag 5/8 Återvände idag till medicinavdelningen. Det är den avdelningen som skiljer sig mest gällande diagnoser jämfört med Sverige. De flesta malariapatienter har även cerebrala skador och vår handledare beskriver svårigheterna med dessa oroliga patienter när omvårdnad skall utföras. När dagen är slut förstår även vi vad det är han talar om. En patient i salen som vi ansvarar för börjar plötsligt skrika hysteriskt och rusar ut från salen. Patienten återfinns på toaletten där hon försöker kväva sig själv med sin avföring. Vi kämpar länge med att föra henne till duschen och tar henne därefter till sängen där hon får lugnande medicin. Några kenyanska studenter ber oss idag läsa deras omvårdnadsjournaler med omvårdnadsdiagnoser för att ge konstruktiv kritik och jämföra med utförandet i Sverige. Omvårdnadsjournalen är upplagd på samma sätt som i Sverige. Studenterna skriver inte bara behov utan fullföljer med en omvårdnadsdiagnos. Vi tipsar om relevanta åtgärder som de missat och förklarar vitsen med att utvärdera åtgärderna efter utförandet. Studenterna lyssnar med tydligt intresse och antecknar vad vi säger. SSK stud bet Ksh/år för att dela på ett kryp in som rymmer en säng, dubbel garderob och ett skrivbord, tre stolar + frukost, lunch, middag och två fika. Killarna o tjejerna bor på olika våningsplan. Vi for redan på torsdag eftermiddag till Nairobi, för att hinna med en ordentlig safari i Masai Mara över helgen. Vi såg tyvärr inte alla Big five (Elefant, Buffel, Flodhäst, Noshörning och Leopard) men många andra fantastiska djur. Måndag 9/8 Det tog hela förmiddagen att komma till rätta p.g.a. polisen hade tagit alla campusbussarna för att de inte hade några bilbälten. När vi anlände till Mosoriot Health Centre får Erik all information eftersom han är den enda manliga i sällskapet. På det här stället fick vi var sitt rum och en gemensam dam- respektive herrtoalett. Toaletten består utav ett hål i golvet. Vi fick bo i en korridor och i den andra bodde det nio stycken sjuksköterskestudenter som var placerade på Health centret under en månad. Health Centret var större än vi trodde och betydligt renare och finare lokaler en på sjukhuset i Eldoret. Vi blev visade runt på Health Centret och fick information av Jane, ansvarig sjuksköterska. Hon berättar att Health Centret har ett upptagningsområde på patienter. Här betalar patienterna en grundavgift på 20Ksh för ett besök och därefter är vården gratis. Det finns en avdelning med 15 stycken sängplatser men är det fullt får patienterna dela sängar. Det finns förutom en allmän mottagning även en mottagning för familjeplanering respektive sjukgymnastik en HIVklinik, röntgen, laboratorium, apotek samt en förlossningsal. Normalt sätt arbetar det bara Clinical officers här och inga läkare. När patienterna kommer måste de uppge moderns och faderns namn för att samma patient inte skall komma flera gånger. Detta registreras sedan år 2000 på datorer. Detta är vårt matschema: 8-tiden: Frukost = Fyra stycken brödskivor med smör och te

6 10- tiden: Fika= Te med socker och mjölk 13- tiden: Lunch = Ris, vitkålsröra, bruna bönor/ Mungobönor (varieras varann dag) 16 -tiden: Fika = Te med socker och mjölk 19- tiden : Middag = Köttbitar (av varierande kvalité), Skomaweaki (som Grönkål) med Ugali (Majsgröt)/Chapati (stekt tunnbröd) Måltiderna varierade dock med en försening på en halv timme upp till en timme!!! Tisdag 10/8 Det tog ett tag innan verksamheten kom igång på morgonen. Vi fick förklaringen: det regnade på en del ställen igår, somliga ligger kanske fortfarande hemma och fryser vilket gör att det dröjer innan de kommer till kliniken. Dagen spenderades på Mother and Child/ Family Planning. Vi var med på vaccinationsmottagningen och vaccinerade och mätte barn. Hela verksamheten bygger på sjukskterskestudenternas arbete. På Familyplanning arbetar en sjuksköterska och fem sjuksköterskestudenter. De tio vanligaste sjukdomarna i Kenya (uppgifterna är från 1999 men är ungefär desamma, med undantag för HIV). 1.Malaria 2.Luftvägsinfektion 3.Hudsjukdomar 4.Diarresjukdomar 5.Urinväginfektion/sexuellt överförda sjukdomar 6.Olyckor (bil, cykel och fall) 7.Reumatism 8.Ögoninfektioner (allergier ingår) 9.Tarmmask/ bristsjukdomar 10.Öroninfektioner Onsdag 11/8 Dagen tillbringades på HIV-kliniken. En amerikansk läkare, dr. Mumlin, startade upp kliniken. Dr Mumlin kom hit första gången 1996 och har sedan dess varit med och startat HIV-projekt, kliniker och farmer i Kenya. Han berättar hur de HIV-smittades behov har förändrats under tiden som han har arbetat här. Det grundläggande var att förse patienterna med mediciner, sedan upptäcktes behovet av mat och därefter inkomstens betydelse för patienternas överlevnad. Dr Mumlin har lärt upp ett antal sjuksköterskor och Clinical officers som tillsammans driver kliniken. Det märks att kliniken har en drivande chef och att det är en person med icke afrikansk inställning som driver den. Generellt sätt är personalens arbete effektivare. Patienterna kommer till kliniken efter att de fått ett positivt HIV-svar. Först träffar de sjuksköterskan som tar blodtryck, puls, temperatur och saturation. De tar även blodprover för att få en bild över infektionens spridning. I början får de återkomma med en till två veckors mellanrum. Hos clinical officer tas anamnes, genomförs kliniska undersökningar och information ges om sjukdomsutveckling och medicinering. Det är skrämmande att nästan ingen patient har kryssat i rutan på anamnesen att närstående fått information om att patienten är smittad. Torsdag 12/8 Idag följde vi med folkhälsovetarna, en Public Health Nurse och hennes Hjälp- till-självhjälpsgrupp. Gruppen har funnits sedan 2002 och består utav 35 kvinnor som träffas en gång per vecka. På träffarna talar de om försörjning och utbyter idéer och kunskap med varandra. I dag bar det av till Susans gård för att se hur hon har det och livnär sig. Trots att hon var väldigt fattig så insisterade hon på att bjuda oss alla (16 personer) på te och smörgås.

7 Fredag 13/8 Hela gruppen besökte idag en HIV-farm. Det var dr. Mumlin som startade upp farmen för två år sedan. Farmen finansieras av amerikanska sponsorer. De berättar för oss att av alla HIV-smittade så är det endast 50% som uppsöker sjukvården men till farmen kommer betydligt fler. På Farmen känner de sig inte lika utpekade och det är därför lättare för dem att ta sig hit. Den här farmen har startats upp på prov och är den enda i landet hittills. Planerna är att det ska finnas en farm i anslutning till varje HIV-mottagning dvs. sju stycken. Tanken med farmen är att HIV-sjuka ska kunna komma hit och få mat till sig själva och sin familj samt undervisning mot att de sköter djuren och odlar grödorna. På så vis lär de sig hur de själva ska ta hand om sin sjukdom och leva ett bra liv. Under helgen tog vi en båtur på Viktoriasjön och en promenad i regnskogen. Vi lyxade till det med att bo på ett hotell med helpension för 400 Skr/natt och person. Måndag 16/8 I dag var vi på antenentala och postnentala avdelningen, dvs avdelningen där för- och eftervård vid förlossningar bedrivs. Är det en normal förlossning utan komplikationer ligger mödrarna kvar i sex timmar för observation, men patienterna kan även stanna i upp till tre dagar. Nyblivna pappor får endast besöka sina fruar och barn under besökstimmen, under resten av tiden ligger kvinnan helt själv. Sängarna är ofta fullbelagda och kvinnorna tvingas dela sängar. Eftersom det är en sådan omsättning på patienter upplevs det som en otroligt rörig avdelning. När vi går ronden visar det sig att flera av patienterna, som läkaren har tänkt titta på, redan har gått hem och ersatts av en ny patient eller är på förlossningen för att förlösa. Tisdag 17/8 Idag har vi äntligen fått komma till avdelning 9, förlossningsavdelningen. Det är det här vi har längtat och sett fram mest emot under vår vistelse i Eldoret. När kvinnorna kommer hit får de slå sig ned vid bordet mitt i rummet, där personalen sitter. Runtom står det sex stycken sängar. Ett draperi hänger vid sängarnas fotända. Sjuksköterskan fyller i papperna i lugn och ro. Hon kollar status, sjukdomshistoria och familjesituation. Sedan får kvinnan gå och tömma blåsan för att sedan undersökas. Om det vid undersökningen visar sig att det kommer dröja ett tag innan förlossning skickas kvinnan till avdelning 8. I förlossningssalen finns tre britsar. Under förlossningen är det inte mycket till teamarbete, utan personalen befaller kvinnan att krysta. Den första kvinnan som vi följer till förlossningen var omskuren. Så henne tvingades sjuksköterskan klippa upp innan förlossningsarbetet kunde fortskrida. Kvinnan blödde väldigt mycket, personalen stoppade blödningen med Natriumklorid. Personalen blir efter ett tag irriterade på kvinnan. De suckar och säger till henne att hon inte är seriös. När barnet har kommit ut, andas och bedöms vara okej, så vägs barnet för att sedan lindas in i en filt. Medan barnet ligger under värmelampa återgår personalen till modern. Personalen hjälper till att ta ut moderkakan och synar denna noggrant. Därefter får modern gå tillbaka till sin säng. Den som har förlöst kvinnan bär in barnet till kvinnan. Mödrarna stannar kvar för övervakning på avdelning 9 i ungefär en timme om inga komplikationer har tillkommit. Därefter bär mamman tillhörigheterna och sjuksköterskan bär barnet till avdelning 8. Vi reagerar över att det visas så lite glädje på avdelningen. Varken mödrarna eller personal uttrycker synlig glädje över barnen. Onsdag 18/8 Newborn unit: Här hamnar barn som har problem vid födseln, har föds för tidigt eller väger för lite. Barnen stannar tills de väger 2000g och är friska. De mammor som är pigga kommer hit för att tvätta och amma barnen var tredje timme. De andra barnen får dricka mjölk ur en skål.

8 Det finns två barn vars mödrar antingen har gått bort eller övergivit sitt barn. Dessa barn var inte så högt prioriterade. Det ena barnet skrek och var hungrigt, varpå jag lyfte upp och vaggade henne. Hon slutade då gråta. Då kom avdelningsföreståndaren och sa till mig att jag inte skulle ta upp barn som skriker för då kunde de vänja sig vid det. Torsdag 19/8 Idag fick vi lära oss att utföra vaginala undersökningar, något som var helt nytt för oss. Jag fick undersöka en kvinna, det är ingen som frågar henne om det var okej att bli undersökt av en student. Detta gäller alla patienter på sjukhuset. Att man är anhörig till en patient är uppenbarligen heller inget hinder, eller en sådan sak som att ha på sig nagellack. Alla som kommer hit erbjuds rådgivningsamtal och HIV-test. Efteråt sätts en liten klisterlapp på utsidan av Cardex-mappen. Olika färger för om de ej vill testas, är HIV-negativ/ positiv. Fredag 20/8 Idag var vi med när en kvinna förlöste ett dödfött barn. Babyn hade dött i magen fyra dagar tidigare. Orsaken till detta var oklar. Babyn var ovanligt stor för att föddas i detta land, vägde 4, 8kg. Det var tragiskt att se hur länge mamman fick kämpa för att få ut sin döda baby. Förlossningsarbetet tar tre timmar. När huvudet väl kommer ut, fastnar axlarna och läkare tillkallas. Modern är otroligt stark och kämpar under den långa förlossningen. När barnet kommit ut lindas det in i en filt för att sedan snabbt visas för modern. Modern vill inte att barnet ska begravas, så barnet lindas in helt i en filt och identitetslapp fästs på filten. Därefter kastas barnet på en sophög utanför sjukhuset. Sjuksköterskestudenten som har förlöst kvinnan är chockad över det inträffade och vi sitter ned i grupp och samtalar om det inträffade. Däremot fick inte mamman någon hjälp för att bearbeta händelsen. I helgen hade vi en avslutningsfest för våra kenyanska vänner, hade middag hos dr Mining tillsammans med de kenyanska utbytesstudenterna. Vi hann också med att gå på ett afrikanskt bröllop och påbörjade förberedelserna för att åka hem. Måndag 23/8 I dag satt vi alla vid ett bord och åt frukost! Bananpannkaka stod överst på menyn, mums! De tyckte att vi skulle träffas tidigt på morgonen idag, vilket var klockan 9.00 för att ha utvärdering av vår vistelse här. De var lika nöjda med att ha oss här, som vi var över att ha varit här. De höll med och verkade inte ta illa upp av det vi hade att framföra... skönt för det är inte så lätta att ta upp kritik, men det är ju ett utbyte och vi ska lära av varandra, och det har vi verkligen gjort. Tisdag 24/8 Sista dagen!!! Jag gick tillbaka till förlossningen idag, för att se om jag hade lyckan på min sida. Det hade jag, idag fick jag äntligen förlösa ett barn! Det blev en pojke på 2400 g. Han var frisk och det blev inga komplikationer, skönt! Nu kan jag åka hem och var helt nöjd med min vistelse här i Kenya. Resten av dagen tog vi farväl av alla våra nyvunna vänner, det var inte lätt, vi kommer att sakna dem mycket. Vi lämnade kvar lite minnen från oss i form av foton och vykort som vi hade med oss från Sverige (kungafamiljen var populär!). Sen packade vi ALLA våra saker... undra hur det kommer att gå på flyget i morgon.!?! Onsdag 25/8 Då var den här: den helt klart tråkigaste dagen hitintills! Bilen var nästan lika full med packning nu som när vi kom, och lite till han vi skaffa i Nairobi innan vi hoppade på flyget. När jag satt där i bussen och tittade ut genom fönstret tänkte jag att jag kommer aldrig att sluta slås av denna fantastiska del av världen. Så mycket fattigdom och elände men samtidigt en sådan

9 enorm glädje och stämning mellan människor. Det jag kommer att sakna mest är mina nyvunna vänner, den positiva mentaliteten som präglar hela samhället och lunken - allt får ta den tid det tar. Vi är väldigt nöjda med våran vistelse här, den har givit oss så mycket både på ett personligt plan och yrkesmässigt. En tid vi aldrig kommer att glömma och alltid kommer att ha med oss, men som tyvärr var för kort. De sex veckorna har nu gott och planet går ner för landning. Ett litet dunk hörs och sen är vi där tillbaka på Arlandas landningsbana igen. Vart tog tiden vägen??? Anna Jonsson och Josefin Gustafson