Friheten att slippa välja eller konsten att köpa ett par strumpbyxor

Transkript

1 Friheten att slippa välja eller konsten att köpa ett par strumpbyxor De vardagliga besluten är betydligt fler än vi tänker oss. Genom filmens berättande visar Jenny Johansson på hur valfrihet inte alltid inger en känsla av frihet och HUR en medvetenhet kring alla val snarare kan framkalla ångest. TEXT JENNY JOHANSSON BILD ELINOR ENTELL 21

2 Välj ett jobb. Välj en karriär. Välj en familj. Välj en jävligt stor tv, välj tvättmaskiner, bilar, cd-spelare, och elektriska konserv burks öppnare. Välj god hälsa, lågt kolesterol och tandvårdsförsäkring. Välj lån med fasta räntor. Välj ett första hus du har råd med. Välj dina vänner. Välj fritidskläder och matchande resväskor [...] Välj din framtid. Välj livet. Detta är en fri översättning av monologen som inleder filmen Trainspotting (1996) i regi av Danny Boyle. Huvudpersonen i filmen, Mark Renton, spelad av Ewan McGregor, är en ung kille i Edinburgh som reflekterar över det brittiska Svenssonlivet. I slutet av monologen konstateras att han har valt bort allt detta och i stället valt ett - visserligen föga lyckligare, liv som heroin missbrukare. Monologen skulle kunna ses som en sorts ironiskt försvarstal, men framför allt är den en kritisk kommentar till det ofta ytliga och enformiga äta sova dö -liv som många västerlänningar i modern tid lever. Det skulle även kunna vara en betraktelse över alla de val som vi människor ställs inför i våra liv. Val som kräver mer eller mindre allvarliga överväganden, beslut av större eller mindre vikt. Likväl; vi är tvungna att välja och vi väljer hela tiden, av olika skäl, i olika situationer. Det är en del av konsumtionssamhället. Det är också en bieffekt av den fria viljan. Frihet är att slippa välja, var det någon 22

3 som sade en gång. Och jag håller med inte i det politiska avseendet, utan i det kommersiella. Idag är vi fria att handla och därmed också fria, eller rättare sagt tvungna, att välja. Det är den friheten jag vill slippa; valfriheten. Det är dessa ständiga val vi måste göra som begränsar oss och i slutänden gör oss ofria. Låt mig ta ett exempel: Jag är en kvinna i 30-årsåldern som bor i en förort till Stockholm. Det händer att jag behöver köpa ett par strumpbyxor. För att köpa strumpbyxor be höver jag bege mig till en affär som säljer den typen av produkter. Redan här börjar jag välja, omedvetet eller medvetet. Jag överlägger noggrant med mig själv vart jag ska gå: till den internationellt framgångsrika modekedjan, till det stora varuhuset, eller till den lite mindre men exklusivare boutiquen? Var är strumpbyxorna bill i gast? Var är de snyggast? Vad går fortast? Jag kan sätta mig på bussen och åka till närmaste köpcentrum, eller bara gå till förortscentrumet som ligger betydligt närmare för där finns också en butik som säljer damunderkläder. Dessutom har Det är den friheten jag vill slippa; valfriheten. nästan varje matvarubutik numera ett litet urval dam- och herrstrumpor samt strumpbyxor. Eller vänta, jag behöver egentligen inte förflytta mig någonstans för produkten finns ett knapptryck bort. På med datorn, öppna webbläsaren, surfa in på någon onlineshopping - klart. Nu får jag förstås vänta ett par dagar innan jag får mina nya strumpbyxor, men det är ju så bekvämt. Till slut kommer jag i alla fall iväg, till fots, eftersom jag kommit fram till att det måste vara det bästa alternativet. Både billigast, mest miljövänligt och dessutom får jag motion en inte helt oviktig aspekt i sammanhanget. Jag vill gärna komma i strumpbyxorna när jag väl ska sätta dem på mig. Väl inne i butiken, inser jag ganska snart att valen och därmed kvalen inte stannar vid transportsätt och tillvägagångssätt. Nu är det nämligen dags att välja sort. Jag tittar misstroget på mängden av strumpbyxförpackningar och tänker: Vilka är bäst? Vilka har bäst kvalitet? Bäst passform? Vilken färg vill jag ha? Ska de vara släta eller mönstrade? Och priset, framför allt. Kan det verkligen vara så stor skillnad på ett par strumpbyxor för 30 kronor och ett par för 230 kronor? Det är trots allt samma material. Även om dessa val i sig inte är betungande, är det mycket tidsödande och innebär en hel del velande och funderande. De enklaste valen har helt plötsligt blivit komplicerade. Det är inte bara det mest direkta, kvaliteten på produkten, som avgör, det är också en mängd andra parametrar. Visst är det ett lyxproblem 23

4 framför allt i den meningen att det är en fråga om lyx, inte behov. Strumpbyxor är inte en livs nödvändig produkt. Men varor som vi verkligen behöver, som mat till exempel? Det måste ju vara enklare. Jag återvänder till mitt förortscentrum och går in i matbutiken för att köpa ingredienser till en middag. Här upprepas den ångestfyllda processen. Det finns så många olika sorters pasta att välja bland: det är matbutikens eget märke och matbutikens eget lågprismärke, det lyxiga italienska märket och det inte fullt så lyxiga italienska märket, fullkornspasta, vit fiberpasta, och ekologisk närproducerad pasta. Det finns fjärilsmakaroner, små makaroner, skruvmakaroner och så fortsätter det. Det känns absurt när jag tänker på att det bara är mjöl och vatten. Jag börjar känna mig som den stackars mannen i Hasse och Tage-sketchen Aftonbladet eller Expressen från Mannen, spelad av Gösta Ekman, ska köpa en kvällstidning men han har inte tänkt på att det finns två: Aftonbladet och Expressen. Detta leder till en lång stunds jämförande mellan tidningarna, som slutar med att mannen ger upp och säger att han kanske ska köpa en kola i stället: Vi har mintkola och lakritskola, säger butiksföreståndaren, nu ganska irriterat. Mannen är återigen tyst en lång stund, sedan säger han: Hmmm... jaa du... vilken är segast? Vad är det då som styr våra val? I filmen La femme Nikita från 1990 (i regi av Luc Jag väljer ofta samma sak och samma köpställen om och om igen, helt enkelt för att det är lättast så. För att jag ska slippa tänka. Besson) susar den unga Nikita, spelad av Anne Parillaud, runt med en varuvagn inne på en stor matbutik. Hon är full av tillförsikt, det här är hennes första riktiga shoppingrunda sedan hon blev utsläppt ur fängelset - vilken frihetskänsla! Men energin övergår snart till apati. Här går människor obekymrat omkring och plockar varor från hyllan men Nikita har ingen aning om var hon ska börja. Gångarna med höga hyllor på båda sidor tycks bågna, överfulla av färgglada förpackningar. De tycks sträcka sig i all oändlighet. Plötsligt får Nikita syn på en ensam ung kvinna vid konserverna. Kvinnan tar en burk från hyllan, lägger ner den i vagnen och går vidare. Nikita kastar sig fram och rafsar ner ett tiotal likadana burkar i vagnen. Sedan följer hon efter kvinnan genom butiken och köper exakt samma varor som henne, naturligtvis utan att hon märker någonting. Scenen är komisk, men den har en allvarlig underton. Den är en konkret bild av Nikitas längtan efter att vara som alla 24

5 25

6 andra, att leva ett vanligt liv efter åren av missbruk och kriminalitet. Den vardagliga shoppingrundan i matbutiken blir en symbol för normalitet. Precis som Bessons Nikita väljer vi vissa saker för att passa in. Vi väljer efter våra ekonomiska förutsättningar, efter hur medvetna vi är om hälsa och miljö eller utefter vad som anses vara god smak inom vårt sociala fält. Valen kompliceras dessutom av hur mycket det finns att välja på. Undersökningar har visat att ju större utbudet är, desto större tveksamhet och beslutsångest hos den som väljer. Chansen att välja rätt produkt av två är större än att välja rätt av åtta produkter. För många alternativ gör oss helt enkelt förvirrade. Utbudet har blivit enormt mycket större på kort tid, inom alla områden. Från mat och mode till utseende och livsstil. Det finns inte heller några säkra fakta att hålla sig till, ett högt pris är inte längre synonymt med kvalitet och inom mode finns det inte längre bara en stil som är rätt. Som medveten konsument idag bör vi också ha koll på varumärken som kan dölja oetiska värderingar. Med allt detta i bakhuvudet när vi står där i affären är det inte konstigt att själva väljandet framkallar svettningar och det ständiga tvivlet: jag kanske har valt fel? Det andra kanske var bättre? Friheten att välja är i stället mycket begränsad i Barry Levinsons film Rain Man från Dustin Hoffman spelar den autistiske Raymond Babbit som på grund av sin psykiska funktionsnedsättning är beroende av tydliga rutiner i sin vardag för att må bra. När hans yngre och till en början helt oförstående bror Charlie (Tom Cruise) tar med honom på en långresa från Cincinnati till Los Angeles blir Raymonds rutiner och tvångsmässighet än viktigare för honom. Vid en punkt i berättelsen behöver Raymond nya underkläder. Charlie ger honom ett nytt par av sina egna men detta leder till att Raymond får ett utbrott och insisterar på att hans kalsonger måste vara boxershorts inhandlade på K-mart i Cincinnati: Men det finns ju en massa ställen att handla underkläder på! skriker Charlie irriterat. Vi behöver inte åka tillbaka hela vägen till Cincinnati för att köpa boxershorts! Trots Charlies försök att övertala Raymond slutar det med att Charlie snällt vänder tillbaka och Raymond får sin vilja igenom. Ett extremt exempel förstås, men jag är övertygad om att den här typen av tvångstankar inte är helt otänkbara även hos ickeautistiska människor. Den stackars mannen i sketchen Aftonbladet eller Expressen bryter till slut ihop och säger: Jag klarar inte det här. Jag är sjuk. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag känner en djup förståelse för honom, hur han bara vill slippa alltihop; en intensiv längtan efter att lämna över valet till någon annan och slippa beslutsångesten. Faktum är att jag själv ofta väljer samma sak och samma köpställen om och om igen, helt enkelt för att det är lättast så. För att jag ska slippa tänka. Om det sedan beror på den allmänmänskliga viljan att sortera in saker, att skapa mönster som är förståeliga och logiska i en kaotisk värld, eller om det beror på min egen velighet och min oförmåga till beslut, det låter jag vara osagt. 26