EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION. Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV. om finansiella säkerhetsordningar

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM(2001) 168 slutlig 2001/0086 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om finansiella säkerhetsordningar (framlagt av kommissionen)

2 MOTIVERING 1. ALLMÄNT 1.1. Bakgrund Sedan början av 1990-talet har ett antal branschorganisationer fäst uppmärksamheten på de oklarheter i rättsligt avseende som föreligger med avseende på systemen för avveckling av betalningar och värdepapper samt i fråga om centralbanker och andra aktörer på de finansiella marknaderna. Dessa oklarheter har uppstått på grund av att flödena har ökat inom systemen som också är av stor betydelse för ett väl fungerande modernt samhälle. De ökade volymerna har också lett till högre nivåer på marknadsaktörernas kreditexponering, vilket starkt motiverat dem att minska sina risker genom system för avräkning (nettning) eller finansiella säkerhetsordningar. Många medlemsstater har därför antingen infört lagstiftning om avräkning eller sett över sina befintliga bestämmelser på området vilket lett till en betydande grad av konvergens mellan regelverken inom unionen. Särskilt direktivet om slutgiltig avveckling (1998) 1 innebar ett betydelsefullt framsteg i upprättandet av sunda rättsliga ramar för system för avveckling av betalningar och värdepapper. Direktivet omfattar också de säkerheter som lämnas när medlemsstaternas centralbanker och Europeiska centralbanken genomför transaktioner inom ramen för sina centrala funktioner (inbegripet sådana som hänger samman med deras penningpolitik) på bankområdet. Direktivet skapar därigenom ökad effektivitet i de transaktioner över nationsgränserna som är nödvändiga för att eurosystemet (Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna i de medlemsstater som deltar i EMU) skall fungera friktionsfritt. Avvecklingsdirektivet är den hittills enda EU-rättsakt som reglerar säkerheter som ställs över nationsgränser vid finansiella transaktioner. Ytterligare lagstiftning krävs om sådana transnationella säkerheter skall kunna utnyttjas effektivare. Policygruppen för finansiella tjänster, en grupp bestående av personliga företrädare för ministrarna inom Ekofin och för Europeiska centralbanken som sammanträder under ordförandeskap av kommissionen, har krävt ytterligare konkreta resultat, utöver avvecklingsdirektivet, på området för finansiella säkerhetsordningar. I kommissionens handlingsplan för finansiella tjänster gavs ett direktiv om gränsöverskridande användning av säkerheter högsta prioritet. I mars 2000 ställde sig Europeiska rådet i Lissabon helt bakom handlingsplanen, och kommissionen inledde, i enlighet med denna och i nära samarbete med marknadsexperter och nationella myndigheter, arbetet med att utarbeta förslag till lagstiftning om finansiella säkerhetsordningar. För studiet av denna fråga tillsatte kommissionen under 1999 ett säkerhetsordningsforum, en grupp experter som valts ut från en förteckning över föreslagna nomineringar som inkommit från organisationer på området för finansiella tjänster inom EU. Ledamöterna hade omfattande erfarenhet, representerade skilda intressen 1 Direktiv 98/26/EG, (EGT L 166). 2

3 och kunde bygga på allsidig sakkunskap om branschen och de geografiska förhållandena. Gruppen hade fem sammanträden fram till våren Med stöd av det värdefulla underlag som utarbetats av forumgruppen överlämnade Europeiska kommissionen ett arbetsdokument om säkerheter för samråd till de relevanta organen. Dokumentet innehöll en översiktlig beskrivning av den föreslagna lagstiftningen och en uppsättning frågor för mottagarna att ta ställning till beträffande de slutgiltiga villkoren i och räckvidden för detta lagstiftningsinitiativ. En grupp bestående av juridiska experter från medlemsstaterna och företrädare för centralbankerna undersökte under ordförandeskap av kommissionen dessa frågor under tiden juni-december Förfarandet har lett kommissionen till slutsatsen att det lämpligaste sättet att gå vidare är att anta ett EU-direktiv om användning av säkerheter, genom vilket den sunda rättsliga grund som lagts fast genom direktivet om slutgiltig avveckling av betalningar och värdepapper skulle vidgas och gälla generellt för transaktioner på de finansiella marknaderna Helhetsbedömning Handlingsplanen för finansiella tjänster är kommissionens svar på behovet av att förbättra den inre marknaden för finansiella tjänster. I den uppmanas till snabba åtgärder för att säkerställa att fördelarna med den gemensamma valutan kan utnyttjas till fullo och att den europeiska finansiella marknaden kan fungera optimalt. För detta krävs att den återstående fragmenteringen av kapitalmarknaderna måste undanröjas genom att onödiga skillnader i rättspraxis mellan medlemsstaterna upphävs så att ett gemensamt ekonomiskt område kan skapas. Under genomförandet av direktivet om slutgiltig avveckling har det visat sig att det är betydelsefullt att det finns gemensamma regler för säkerheter som lämnas till system för avveckling av betalningar och värdepapper och till centralbanker. För stabiliteten i EU:s finansiella system och för att EU:s finansiella marknad inbegripet den gemensamma penningpolitiken inom Ekonomiska och monetära unionen, som endast delvis skyddas i EU-lagstiftningen genom avvecklingsdirektivet - skall integreras och fungera kostnadseffektivt är det oundgängligen nödvändigt att säkerheter som ställs över nationsgränserna erkänns och ger upphov till rättigheter. Avvecklingsdirektivet omfattar den första etappen: hur eurosystemet tillhandahåller likvida medel till marknaden som helhet genom att erbjuda kreditinstituten likviditet mot säkerhet. Normalt fördelar aktörerna dessa likvida medel vidare på marknaden genom inbördes transaktioner för att hantera enskilda likviditetsöverskott och underskott. Sådana transaktioner genomförs på penningmarknaderna, oftast utan säkerhet när det gäller korta transaktioner och med säkerhet om transaktionerna sker på längre sikt. Varken avvecklingsdirektivet eller någon annan EU-lagstiftning täcker denna vidare aspekt av penningpolitiken. Aktörer inom EU som vill minska sina kreditrisker genom att använda säkerheter ställs inför femton olika ordningar för kraven på säkerhetsrätter (de förfaranden en säkerhetstagare måste följa för att säkerställa att hans rättigheter när det gäller säkerheten kan hävdas mot tredje man, som även kan vara en konkursförvaltare). De svävar också i ovisshet om vilken nationell lagstiftning som är tillämplig på överföringar över nationsgränserna av kontoförda finansiella instrument. Dessutom måste de ta hänsyn till effekterna av de olika insolvensordningarna i medlems- 3

4 staterna. Allt detta leder till administrativa problem som hindrar EU-marknaden från att integreras och bli kostnadseffektiv och den rättsliga osäkerheten skapar onödiga systemrisker på de finansiella marknaderna, eftersom transnationella säkerheter löper större risk än nationella att ogiltigförklaras. I syfte att nå handlingsplanens mål (att säkerställa en integrerad finansiell marknad inom EU och bidra till att den gemensamma penningpolitiken fungerar friktionsfritt inom Ekonomiska och monetära unionen) föreslås det att en enhetlig minimiordning skapas för tillhandahållande av finansiella instrument och betalningsmedel som säkerhet genom pantsättning eller äganderättsöverföring, och detta även för återköpsavtal ( repor ), enligt vilka finansiella instrument säljs mot kontant betalning samtidigt som det även avtalas att likvärdiga finansiella instrument skall återköpas till ett angivet pris vid en senare tidpunkt eller efter begäran. Direktiven om likvidation av kreditinstitut 2 resp. försäkringsföretag 3 samt förordningen om insolvensförfaranden 4 utvidgade tillämpningsområdet för lex concursus -principerna genom införandet av ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden i en gäldenärs hemland, och avvecklingsdirektivet skyddar avräkning (nettning) inom avvecklingssystemen för betalningar och värdepapper och skyddar säkerheter som överlämnats till operatörer inom sådana system och till medlemsstaternas centralbanker inom ramen för dessas centrala bankverksamheter från följderna av en konkurs. Detta förslag är inriktat på tillhandahållandet av säkerheter mellan de båda parterna i en finansiell säkerhetsordning. 2. SUBSIDIARITETS- OCH PROPORTIONALITETSBEDÖMNING 2.1. Sambandet mellan målen för direktivet och gemenskapens förpliktelser De huvudsakliga målen är följande: Att säkerställa att det finns effektiva ordningar som är så enkla att tillämpa som möjligt för upprättandet av säkerheter, genom äganderättsöverföring (inbegripet återköpsavtal) eller pantsättning. (Detta skall ske genom att det föreskrivs att det enda kravet för att säkerhetsrätter skall uppstå eller det enda förfarande som måste följas för att skydda en säkerhetsordning skall vara att intresset anmäls till, och registreras av, det ombud som för värdepapperskontot. För innehavarvärdepapper skall kravet för att säkerhetsrätter skall uppstå vara att säkerheten överlämnats.) Att i begränsad utsträckning skydda säkerhetsordningar mot vissa bestämmelser i insolvenslagstiftningen, särskilt sådana som kan förhindra att en säkerhet realiseras på ett effektivt sätt eller skapa tvivel om giltigheten av tekniker som slutavräkning, top-up collateral, dvs. kompletterande säkerheter som överlämnas till följd av förändringar av en exponerings eller säkerhets marknadsvärde) och utbyte av säkerheter EGTL...,s.. EGTL...,s.. EGT L 160, , s. 1. 4

5 Att skapa säkerhet i rättsligt avseende när det gäller vilken nationell lagstiftning som skall tillämpas på kontoförda finansiella instrument som ställs som säkerheter över nationsgränserna genom en utvidgning av tillämpningsområdet för den princip som antogs genom artikel 9.2 i avvecklingsdirektivet (dvs. en utvidgad tolkning av den allmänt erkända lex rei sitae -regeln, enligt vilken tillämplig lagstiftning är lagstiftningen i det land där egendomen befinner sig, så att det fastställs var de kontoförda finansiella instrumenten är belägna). Att begränsa de administrativa kraven på användningen av säkerheter på de finansiella marknaderna genom att begränsa tillämpningen av betungande formaliteter när säkerheter skall upprättas eller göras gällande. Att säkerställa att avtal som ger möjlighet för säkerhetstagaren att återanvända en pantsatt säkerhet på avsett vis erkänns som giltiga, t.ex. vid återköpsavtal. Förslaget uppfyller målen i handlingsplanen, eftersom det leder till en ytterligare integrering av EU:s finansiella marknad och underlättar en friktionsfritt fungerande gemensam penningpolitik inom Ekonomiska och monetära unionen. Direktivet kommer därför att ge stöd åt kapitalets fria rörlighet (enligt artiklarna i fördraget) och friheten att tillhandahålla tjänster (enligt fördragets artikel 49) Förslaget ligger inom gemenskapens exklusiva behörighetsområde Denna åtgärd ligger inom gemenskapens exklusiva behörighetsområde enligt artikel 95 i fördraget. Kommissionens förslag riktas därför till rådet och Europaparlamentet för antagande enligt medbeslutandeförfarandet i artikel 251 i fördraget. Samråd med Ekonomiska och sociala kommittén krävs enligt artikel Det lämpligaste medlet för att uppnå målen Den föreslagna åtgärden är avsedd att uppfylla marknadens behov (dvs. en enhetlig minimiordning för tillhandahållande av finansiella instrument och betalningsmedel som säkerhet, som är erkänd inom hela gemenskapen) och därvid så långt möjligt undvika störningar i medlemsstaternas befintliga rättsliga ramar. Det har övervägts om en rekommendation skulle kunna vara ett lämpligt instrument för att nå målen. Som redovisats i avsnitt 2.1 är dessa mål ganska komplexa och avser borgenärers rättigheter, egendom, avtal och insolvenslagstiftning. Mot bakgrund av tidigare erfarenheter av liknande insatser i rationaliserings- eller harmoniseringssyfte på motsvarande områden blev slutsatsen att en lösning som byggde på en rekommendation inte skulle ge tillräcklig överblickbarhet och rättslig säkerhet åt marknadsaktörerna. Ett rättsligt bindande instrument bedömdes därför vara nödvändigt. Det är inte nödvändigt att införa en sådan enhetlig lagstiftning genom en förordning som är rättsligt bindande utan att omvandlas till nationell lagstiftning. Eftersom den föreslagna rättsakten framför allt kommer att komplettera avvecklingsdirektivet är det lämpligt att förslaget avser samma slag av rättsakt. Det är därför lämpligt och tillräckligt med ett direktiv som anger de allmänna mål som redovisas i avsnitt 2.1. Därigenom får medlemsstaterna möjlighet att införliva direktivet antingen genom att införa en ny ordning eller genom att ändra sin befintliga lagstiftning i den omfattning som krävs för att följa det. Under arbetet med detta direktivförslag har kommissionen 5

6 sökt finna en avvägning mellan å ena sidan ambitionen att ge direktivet största möjliga räckvidd, så att det omfattar alla slag av normalt förekommande finansiella säkerhetsordningar, och å andra sidan strävan att minimera följdverkningarna för medlemsstaternas nationella rättsordningar. Förslaget har därför inriktats på de viktigaste problem som för närvarande påverkar användning av säkerheter över nationsgränserna på de institutionella finansiella marknaderna utan några försök till en mer omfattande harmonisering av detta komplicerade rättsliga område Fördelarna med det föreslagna direktivet En sund och ändamålsenlig rättsordning för begränsning av kreditrisker genom användning av säkerheter kommer att ge ökad stabilitet åt de finansiella marknaderna i Europa och få dem att fungera bättre. Deras funktion förbättras på grund av att möjligheterna att genomföra transnationella affärer på den inre marknaden kommer att öka, vilket leder till en mer konkurrenskraftig europeisk finansiell marknad. Detta gäller särskilt små och medelstora finansiella organ, eftersom deras motparter kan vara beredda att göra affärer med mindre högt kreditvärderade, eller inte kreditvärderade, organ om de får säkerheter som de har förtroende för. Stabiliteten ökas, eftersom en lämplig användning av säkerheter minskar risken för att en aktörs tillkortakommande medför att andra aktörer inte längre kan uppfylla sina egna förpliktelser. Dessutom kommer det föreslagna direktivet, särskilt dess bestämmelser om tillåtelse att återanvända pantsatta finansiella instrument, att öka marknadens likviditet, vilket minskar volatiliteten och gör det möjligt för investerarna att lättare köpa och sälja finansiella instrument till skäliga priser. 3. REDOVISNING AV ARTIKLARNA Artikel 1 I denna artikel anges att syftet med direktivet att skydda tillhandahållandet av finansiella säkerheter bilateralt mellan de båda parterna inom en finansiell säkerhetsordning. Artikel 2 I denna artikel fastställs räckvidden när det gäller vilka ordningar direktivet skall tillämpas på. Kraven i artikel 2.3 och 2.5, särskilt det att säkerheten faktiskt måste överlämnas eller vara innestående på ett särskilt konto eller under särskild beteckning, ingår som en del i det resonemang som stöder det föreslagna upphävandet av registreringskrav i artikel 4. I artikel 2.3 klargörs att finansiella säkerhetsordningar kan tillämpas på ett särskilt angivet konto för betalningsmedel eller värdepapper, så att det inte blir nödvändigt att upprätta ett nytt dokument för varje belopp eller leverans av värdepapper som krediteras detta konto. I artikel 2.6 fastställs att förpliktelser enligt en finansiell säkerhetsordning även kan vara framtida och villkorade (t.ex. sådana som följer av en swapp eller annat derivatavtal) och även omfatta förpliktelser för tredje man, samt att s.k. all monies-avtal omfattas. Artikel 3 Denna artikel innehåller ett antal definitioner av termer som används i de följande artiklarna. 6

7 Termen finansiell säkerhetsordning används för att beskriva sådana ordningar som kan omfattas av den ordning som införs genom direktivet. Kategorin delas vidare in i finansiella säkerhetsordningar avseende äganderättsöverföring (som kan omfatta repoavtal och ordningar för äganderättsöverföring som ISDA Credit Support Annex) och finansiella säkerhetsordningar avseende finansiella instrument (den mer traditionella pantsättnings- eller inteckningsmetoden. Termerna finansiell säkerhet, säkerhet i form av kontoförda finansiella instrument, kontoförare, konto för säkerhet i form av finansiella instrument och slutavräkningsklausul är viktiga för förståelsen av de artiklar som avser direktivets räckvidd (artikel 2) och förfoganderätter (artikel 6) och av artikel 10 där den princip som fastställs genom artikel 9.2 i direktivet om slutlig avveckling återges och utvidgas. Definitionen av slutavräkningsklausul innebär att direktivet inte skyddar en s.k. walkaway-klausul som innebär att en felande part genom slutavräkningsförfarandet förverkar rätten till alla sina utestående fordringar eller till uppkommande belopp som annars skulle ha krediterats honom. Att förslaget även omfattar säkerhetstagare och säkerhetsställare från tredje land innebär inte att avsikten är att ge direktivet extraterritoriell verkan. Det är endast tillämpligt i de fall då en säkerhetsställare eller säkerhetstagare omfattas av lagstiftningen, inbegripet insolvenslagstiftningen, i en medlemsstat. En institution omfattas normalt av insolvenslagstiftningen i den stat där den har sitt stadgeenliga säte eller där den är bildad. Kravet på att medlemsstaterna skall ändra sin lagstiftning gäller därför generellt när det gäller säkerhetsställare inom gemenskapen oavsett om säkerhetstagaren är från en medlemsstat. Följaktligen skall en förvaltare vid likvidation av en motpart från en medlemsstat inte göra någon skillnad mellan fall då säkerhetstagaren är från en annan medlemsstat resp. från tredje land. Detta överensstämmer i princip med gemenskapslagstiftningen i dagens läge och kommer även att göra det lättare för parter inom gemenskapen att ingå avtal om säkerheter utomlands (genom att mindre arbete behöver läggas ned på att tillhandahålla rättsliga utlåtanden som styrker att avtalets bestämmelser skall fortsätta att gälla i händelse av konkurs). Artikel 4 Genom denna artikel begränsas antalet formaliteter som kan krävas för genomförandet av en finansiell säkerhetsordning. I artikeln förbjuds krav på formella handlingar som villkor för att avtalet skall gälla utöver de åtgärder som anges i artikel 2. Några sådan formella handlingar redovisas i punkt 2 i den artikeln. Direktivet är inte avsett att påverka medlemsstaternas lagar och andra författningar om information och registrering, annat än i den utsträckning sanktionerna för brott mot dessa inbegriper ogiltigförklarande av en finansiell säkerhetsordning. Skälet till att en sådan påföljd inte bör utdömas är att direktivet endast är tillämpligt på finansiella säkerhetsordningar när säkerheten har överlämnats till säkerhetstagaren eller när dess existens har förts in på det konto eller i det register där säkerhetsställarens intressen dokumenteras. Följaktligen riskerar inte tredje man som gör affärer med säkerhetsställaren inte att vilseledas när det gäller det aktuella läget för säkerhetsställarens intressen i säkerheten, förutsatt att ett skäligt mått av efterforskningar görs. Artikel 5 Denna artikel kompletterar artikel 4 genom att formella och förfarandemässiga krav även förbjuds när det gäller verkställigheten av finansiella säkerhetsordningar, och genom att det föreskrivs att insolvenslagstiftningen inte skall påverka denna. Det görs klart att bestämmelser 7

8 i en finansiell säkerhetsordning (t.ex. om automatiskt förtida avslut) som innebär att insolvensfall utlöser klausuler om åtgärder vid bristande uppfyllelse skall gälla, och det ställs som krav att realisering av säkerheter och verkställande av slutavräkningsklausuler inte skall kunna förklaras vilande, så som normalt sker vid likvidationsförfaranden och rekonstruktionsåtgärder. Därigenom kan säkerhetstagaren, då säkerhetsställaren inte uppfyllt sina förpliktelser, snabbt realisera säkerheten utan att behöva invänta utgången av en tidsfrist, vilket skulle kunna försämra säkerhetens värde för honom i betydande grad och till och med medföra att han själv blir ur stånd att uppfylla sina egna förpliktelser mot andra motparter. Säkerhetstagaren får därför realisera säkerheten utan att omfattas av något sådant krav som avses i artikel 5.1, t.ex. att ett meddelande om avsikten att sälja skall ha utfärdats eller godkänts av någon offentlig myndighet eller att försäljningen måste ske genom offentlig auktion eller på något annat föreskrivet sätt. Möjligheten att snabbt realisera säkerheter kommer att minska de genomgripande störningar på marknaderna som orsakas av insolvensfall och därigenom också systemriskerna. Med hänsyn till arten av säkerheterna i fråga och till marknadernas ändamålsenliga funktion förefaller det inte troligt att ett sådant skydd skulle utsätta konkursboet för risken att säkerheten inte kan säljas till skäligt pris. Artikel 6 I denna artikel behandlas förfoganderätten till, eller rätten att återanvända, finansiella säkerheter som lämnas inom ramen för en finansiell säkerhetsordning. I flera medlemsstater får säkerhetstagare återanvända pantsatta tillgångar genom att i sin tur lämna dem som pant eller hypotek till tredje man, förutsatt att säkerhetsställarens rättigheter respekteras fullt ut (dvs. att man iakttar den ursprunglige pantsättarens rätt till avkastningen av säkerheten sedan lånet betalts). I andra medlemsstater kan säkerhetsställaren bemyndiga säkerhetstagaren att återanvända de pantsatta tillgångarna som om han hade full äganderätt till dem. För att få klara lagstadgade regler och även för att öka likviditeten på marknaden föreslås det att säkerhetsställaren skall kunna tillåta säkerhetstagaren att återanvända säkerheten genom försäljning osv. med förbehåll för att denne skall vara skyldig att överlämna likvärdiga tillgångar när lånet är slutamorterat, så som sker vid repoavtal, där säkerhetstagaren blir ägare till säkerheten. Förutom att återanvändning av pantsatta finansiella instrument medför att likviditeten ökar på marknaderna kan såväl säkerhetsställare som säkerhetstagare dra fördel av rätten till återanvändning. Orsaken till detta är att säkerhetstagaren kan skapa intäkter genom återanvändningen av säkerheten och därför kan erbjuda säkerhetsställaren bättre finansieringsvillkor. Metoden för införandet av ett sådant rättsligt system beskrivs i artikel 6.3-4, där följande anges: (1) Om säkerheter i form av finansiella instrument återanvänds och därefter på nytt krediteras kontot för säkerheten, räknas vid varje tillfälle perioderna enligt den tillämpliga lagstiftningen om ogiltigförklarande (t.ex. skymningsperioder enligt insolvensbestämmelserna; se kommentaren till artikel 9.3) från och med den tid då den ursprungliga säkerheten överlämnades (den återlämnade säkerheten kommer alltså åter att omfattas av ordningen som om ingen användning av de finansiella instrument som utgör säkerheten hade skett). (2) Om en utlösande händelse inträffar under en tid när säkerheten faktiskt återanvänds, kan förpliktelsen att åter överlämna likvärdig säkerhet komma att omfattas av en 8

9 Artikel 7 slutavräkningsklausul (säkerhetstagarens förpliktelse att överlämna likvärdig säkerhet kommer då att uttryckas som ett kontantbelopp, beräknat utifrån aktuella marknadsvärden, och kvittas mot säkerhetsställarens garanterade förpliktelse gentemot säkerhetstagaren, varvid endast nettosaldot skall betalas av den ena parten till den andre). Denna artikel innehåller ett krav på medlemsstaterna att erkänna giltigheten av ordningar som avser äganderättsöverföring, inbegripet repoavtal, och ett förbud mot omklassificering av sådana ordningar till pantsättning. Detta skulle i de fall när kraven för att ett repoavtal skall ge upphov till säkerhetsrätter skiljer sig från kraven vid pantsättning leda till att dessa senare krav inte skulle uppfyllas och att därför hela säkerhetsordningen kan förklaras ogiltig. Genom artikel 7 avlägsnas denna risk, eftersom det uttryckligen föreskrivs att ordningar som avser äganderättsöverföring inte får omklassificeras. Artikel 8 Ordet nettning eller avräkning har först nyligen införts i rättsakter, och det används i olika sammanhang för ett antal kvittningsarrangemang. Den form av avräkning som är särskilt kopplat till säkerhetsordningar är slutavräkning ( close-out netting ) och är en vital del av verkställighetsmekanismen för repoavtal och andra ordningar för äganderättsöverföring. Vid slutavräkning tidigareläggs de tidpunkter då parterna skall uppfylla sina respektive förpliktelser eller också upphävs de helt och ersätts med en förpliktelse för den ena parten att till den andra betala ett enda nettobelopp som utgör skillnaden mellan de uppskattade nuvärdena för de båda parternas förpliktelser. Denna avräkningsforms giltighet kan ifrågasättas utifrån insolvenslagstiftningen i vissa medlemsstater på den grunden att den strider mot en tvingande regel som förbjuder eller begränsar rätten till kvittning vid insolvens. I artikel 8.1 bekräftas giltigheten av slutavräkningsklausuler inom ramen för en finansiell säkerhetsordning enligt definitionen i artikel 3.1 s, och genom artikel 8.2 skyddas slutavräkningsklausuler mot ingripanden under likvidationsförfaranden och från personer som begär avgörande av en rättsinstans om rättigheter som omfattas av sådana klausuler. Artikel 9 Genom denna artikel säkerställs att likvidationsförfaranden eller rekonstruktionsåtgärder inte kan få retroaktiva effekter på finansiella säkerhetsordningar, t.ex. genom klockan noll - regler (som ger retroaktiv effekt vid insolvensfall genom att dessa skall anses ha inträffat vid midnatt, kl ). Genom denna artikel skyddas finansiella säkerheter som överlämnades på den dag, men före den tidpunkt, då förfarandet inleddes mot att automatiskt ogiltigförklaras. Dessutom behandlas förhållandet mellan några av de viktigaste nu förekommande villkoren i standardavtal om säkerheter och insolvenslagstiftningen (kompletterande säkerheter, top-up collateral, och utbyte ( substitution ) av säkerheter). Det förekommer ofta inom säkerhetsordningar att, efter det ursprungliga överlämnandet av säkerheterna, ytterligare transaktioner görs beträffande dessa till följd av förändringar av deras marknadsvärden, exponering eller andra händelser som särskilt anges i avtalet. Sådana ordningar benämns på engelska vanligen top-up (vid komplettering av säkerheter) och 9

10 substitution (vid utbyte av sådana). I punkterna 1 och 2 nedan behandlas två olika slag av komplettering av säkerheter och i punkt 3 redogörs för utbyte. (1) Komplettering av säkerheter bidrar i betydande grad till att minska motpartsriskerna, eftersom marknadsaktörerna därigenom kan begränsa kreditexponeringen i förhållande till varandra. Detta sker normalt genom marknadsvärderingar, vid vilka det aktuella marknadsvärdet för en säkerhet jämförs med det belopp för vilket den ställts. Om denna jämförelse visar på en brist, begär säkerhetstagaren ytterligare säkerhet (och omvänt: om beräkningen visar på överskott är säkerhetstagaren skyldig att återlämna detta). Sådana avtal anses vara sund marknadspraxis och betraktas välvilligt av tillsynsmyndigheterna. Det föreslås därför att kompletterande säkerheter skall skyddas genom detta direktiv. Ett sådant skydd är nödvändigt, eftersom i vissa rättsordningar kompletterande säkerheter kan förklaras ogiltiga på den grunden att säkerhetstagaren kan komma att gynnas i förhållande till övriga borgenärer genom ett sådant förfarande, om säkerhetsställaren blir insolvent under en fastslagen tid, en skymningsperiod, efter överlämnandet av den kompletterande säkerheten. (2) Kompletterande säkerhet kan också krävas om säkerhetsställarens kreditvärdighetsbetyg försämras. Sådana kompletteringar som sammanhänger med kreditrisken skyddas inte genom detta direktivförslag, eftersom de mer direkt kolliderar med inriktningen på insolvenslagstiftningen, som normalt inte ger stöd åt bestämmelser som innebär att en borgenärs situation förbättras till följd av, eller samtidigt med, en insolvensrelaterad händelse eller åtminstone sjunkande eller sänkt kreditvärdighetsbetyg. (3) När en värdepappersportfölj lämnas som säkerhet, är det ofta av vitalt intresse för säkerhetsställaren att kunna ta tillbaka vissa värdepapper och ersätta dem med andra till samma värde. På det sättet kan han fortsätta att handla med de värdepapper som lämnats som säkerhet. Därför innehåller många säkerhetsavtal föreskrifter om en sådan rätt till utbyte. I händelse av att säkerhetsställaren blir insolvent kan säkerheternas status komma att försämras till följd av insolvenslagstiftningen, om utbytet har skett under skymningsperioden, även om, sett till det ekonomiska värdet, ingen ny säkerhet har lämnats. Förslaget är att utbyte skall skyddas genom detta direktiv, eftersom det inte innebär någon minskning av säkerhetsställarens tillgångar. Samtidigt kommer en sådan rättsprincip att öka både värdepapperens reella värde och likviditeten på de finansiella marknaderna på samma sätt som principen om säkerhetstagarens rätt att återanvända pantsatta säkerheter (se kommentaren till artikel 6). Artikel 9 ger begränsat skydd åt kompletterande säkerheter som säkerhetsställaren är skyldig att leverera enligt föreskrifterna i den finansiella säkerhetsordningen och åt utbytessäkerheter som det är tillåtet att tillhandahålla som ersättning för att andra säkerheter tagits tillbaka. Vad gäller de lagstadgade bestämmelserna om ogiltighet, skall kompletterande säkerheter och utbytessäkerheter anses ha överlämnats den dag då den finansiella säkerheten först började gälla. Artikel 10 De allra flesta finansiella instrument på de finansiella marknaderna dokumenteras numera genom att de bokförs på konton hos förvaringsinstitut och förvaltare eller inom avvecklingssystem så att äganderätten till eller rätten att överlämna eller överföra instrumenten i fråga styrks. Detta har skapat vissa svårigheter när det gäller tillämpningen av den traditionella lagvalsprincipen som innebär att ägarförhållandena i samband med dispositioner med 10

11 egendom skall omfattas av lagstiftningen på den plats där egendomen är belägen vid det aktuella tillfället (den s.k. lex situs eller lex rei sitae ), eftersom det i fråga om finansiella instrument är svårt att avgöra deras belägenhet. Detta skapar osäkerhet om vilken lagstiftning som säkerhetsställare och säkerhetstagare måste följa när de skapar intressen i säkerheter och säkerhetsrätter. Svårigheterna är särskilt allvarliga när de finansiella instrumenten innehas via en kedja av förmedlare i olika länder. Denna artikel skapar klarhet i denna fråga genom att det föreskrivs att principen i artikel 9.2 i direktivet om slutlig avveckling skall tillämpas generellt på finansiella säkerhetsordningar, när säkerheterna består av kontoförda finansiella instrument eller betalningsmedel. Detta innebär att frågor som avses i punkt 3 skall styras av lagen i det land som är hemvist för den kontoförare enligt punkt 2 genom vilken säkerhetstagaren innehar sitt intresse. Det är endast här det finns omedelbara bevis på säkerhetstagarens intresse. Denna metod kallas också "Place of the Relevant InterMediary Approach" (PRIMA). Artikeln är tillämplig oavsett om säkerheten innehas inom gemenskapen eller ej. Skälet till detta är att finansiella säkerheter ofta består av finansiella instrument från flera olika länder (även utanför EU) med olika rättsordningar, och att det därför är viktigt att upprätta en klar och konsekvent metod för behandlingen av lagvalsfrågor inom hela gemenskapen. Att direktivförslaget påverkar säkerheter som innehas utanför EU innebär inte att det har extraterritoriell verkan. Det är endast medlemsstaternas rättsordningar (inbegripet deras lagvalsbestämmelser) som påverkas. Bestämmelserna hänvisar till lagstiftningen i en ickemedlemsstat i de fall då säkerheten innehas utanför EU med tillämpning av en gemenskapsbestämmelse om lagval. Med andra ord: direktivet ger en komplettering till tolkningen av den redan befintliga lex rei sitae -regeln genom att det fastställs var säkerheter i form av kontoförda finansiella instrument skall anses belägna. Lex rei sitae -regeln kan redan leda till att lagstiftning utanför gemenskapen skall tillämpas och den komplettering som görs genom direktivet måste överensstämma med grundprincipen. Avsnittet i punkt 3 om skapande av intressen eller rättigheter avser inte den lagstiftning som skall tillämpas på en finansiell säkerhetsordning. I detta fall rör det sig om den lag som parterna väljer i enlighet med Romkonventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktelser. Artiklarna 11 och 12 När så bedöms vara nödvändigt skall kommissionen med bistånd av en värdepapperskommitté 5 se över de tröskelvärden för kapitalbas och bruttotillgångar som avses i artikel 2 och som gäller säkerhetsställare och säkerhetstagare, så att hänsyn till utvecklingen av marknadspraxis. Artiklarna 13 till 15 Formella artiklar i standardutformning. 5 EGTL...,s.. 11

12 Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om finansiella säkerhetsordningar EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR DETTA DIREKTIV ANTAGIT med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta, med beaktande av kommissionens förslag 6, med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande 7 med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande 8, med beaktande av Regionkommitténs yttrande 9, i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget 10,och av följande skäl: (1) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutlig avveckling i system för överföringar av betalningar och värdepapper 11 innebar ett betydande framsteg i upprättandet av sunda rättsliga ramar för systemen för avveckling av betalningar och värdepapper. Under genomförandet av det direktivet framstod det klart att det var av vikt att begränsa de implicita risker inom dessa system som kan uppkomma till följd av att de påverkas av flera olika rättsordningar, samt att gemensamma bestämmelser för säkerheter som lämnas inom sådana system skulle vara till fördel. (2) I sitt meddelande av den 11 maj 1999 till Europaparlamentet och rådet om finansiella tjänster Att genomföra handlingsplanen för finansmarknaderna. En handlingsplan 12 uttryckte kommissionen sin föresats att, efter samråd med marknadsexperter och nationella myndigheter, utarbeta ytterligare förslag till ny lagstiftning om säkerhetsordningar och uppmanade till snabba framsteg på detta område utöver dem som uppnåtts genom avvecklingsdirektivet EGTC,,s.. Yttrande avgivet den [ ] EGTC,,s.. EGTC,,s.. EGTC,,s.. EGT L 166, , s KOM(1999) 232 slutlig. 12

13 (3) En gemenskapsordning bör skapas för tillhandahållande av finansiella instrument och betalningsmedel som säkerhet, både när det gäller pantsättning och i fråga om olika former av äganderättsöverföring, inbegripet återköpsavtal (repor). Detta kommer att bidra till den finansiella marknadens integration och kostnadseffektivitet och till att säkerställa stabiliteten i EU:s finansiella system och därigenom främja friheten att tillhandahålla tjänster och kapitalets fria rörlighet på den inre marknaden, när det gäller finansiella tjänster. Detta direktiv är inriktat på tillhandahållandet av säkerheter mellan två parter inom en säkerhetsordning. (4) För att förtydliga rättsläge när det gäller säkerhetsordningar bör medlemsstaterna säkerställa att vissa bestämmelser i insolvenslagstiftningen inte tillämpas på sådana ordningar, vilket särskilt gäller sådana som kan förhindra att säkerheter realiseras på ett effektivt sätt eller medföra att giltigheten i allmänt använda tekniker, t.ex. slutavräkning, ( close-out netting ), tillhandahållande av kompletterande säkerheter ( top-up collateral ) och utbyte av säkerheter, sätts i fråga. (5) Den princip som fastställs i direktiv 98/26/EG, att den tillämpliga lagstiftningen när det gäller kontoförda finansiella instrument skall vara lagstiftningen i den medlemsstat där det gällande registret, kontot eller centrala depåsystemet är beläget, bör ges en vidare tillämpning i syfte att ge tydligare rättsliga ramar för användningen av sådana instrument när de används över nationsgränser som säkerhet i den mening som avses i detta direktiv. (6) För att minska de administrativa kraven på aktörer som använder kontoförda finansiella instrument som säkerhet bör det enda kravet för att en ordning skall ge upphov till säkerhetsrätter vara att intressena skall ha anmälts till, och registrerats av, det organ som för kontot i fråga, medan för innehavarvärdepapper det enda kravet bör vara att säkerheterna skall ha överlämnats. (7) Att det blir enklare att använda säkerheter genom att de administrativa kraven minskas kommer att bidra till ökad effektivitet i de gränsöverskridande transaktioner mellan Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna i de medlemsstater som deltar i Ekonomiska och monetära unionen som är nödvändiga för genomförandet av den gemensamma penningpolitiken. Dessutom kommer det begränsade skydd som säkerhetsordningarna ges från vissa bestämmelser i insolvenslagstiftningen att stödja den gemensamma penningpolitiken i vidare avseende, när det gäller den inbördes fördelningen av den samlade likviditeten på marknaden mellan operatörerna genom transaktioner med stöd av säkerhet över nationsgränserna. (8) Den s.k. lex rei sitae- regeln, enligt vilken den tillämpliga lagstiftningen vid bedömningen av om en säkerhetsordning är giltig och kan hävdas mot tredje man skall vara lagstiftningen i det land där säkerheten är belägen, även om detta är tredje land, erkänns numera av alla medlemsstater. Belägenheten bör även fastställas för kontoförda finansiella instrument. Om säkerhetstagaren omfattas av en giltig och fungerande säkerhetsordning enligt den tillämpliga lagstiftningen i det land där det gällande kontot förs, oavsett om detta är en medlemsstat eller ej, bör säkerhetsordningens giltighet och verkställighet kunna hävdas mot varje annat anspråk på rättigheter eller intressen uteslutande med stöd av det landets lagstiftning, så att man kan förhindra rättsliga oklarheter till följd av att annan, inte förutsedd, lagstiftning måste beaktas. 13

14 (9) Parter inom gemenskapen bör även få ökade möjligheter att överenskomma om säkerhetsordningar med motparter i tredje land genom att medlemsstaterna säkerställer att vissa bestämmelser i insolvenslagstiftningen inte skall vara tillämpliga på sådana ordningar. Sådana undantag bör därför tillämpas på säkerhetsställare inom gemenskapen även när säkerhetstagaren är från tredje land. (10) Möjligheten att verkställa slutavräkning ( close-out netting ) bör skyddas, inte endast som en utlösande mekanism inom säkerhetsordningar som avser äganderättsöverföring, inbegripet repoavtal, utan också i ett vidare sammanhang när slutavräkning ingår i en säkerhetsordning. Sunda riskhanteringsmetoder som används allmänt på den finansiella marknaden bör skyddas genom att man säkerställer möjligheten för operatörerna att hantera och minska sin riskexponering till följd av alla slag av finansiella transaktioner på nettobasis, så att kreditexponeringen beräknas genom att man lägger samman de uppskattade dagsvärdena för exponeringen inom samtliga pågående transaktioner med en motpart och efter inbördes kvittning får fram ett enda sammanlagt belopp som jämförs med säkerhetens aktuella värde. (11) Skydd bör även ges åt den sunda riskhanteringsmetod som används på marknaden med tillsynsmyndigheternas gillande och som består i att operatörerna tillämpar ordningar med kompletterande säkerheter ( top-up collateral ) för att hantera och minska sina inbördes kreditrisker genom löpande avräkningar av kreditexponeringen med stöd av aktuella marknadsvärden, som leder till att en part antingen kräver att säkerheten skall kompletteras eller återlämnar överskjutande säkerhet. Däremot bör inte något skydd ges åt sådana kompletterande säkerheter som lämnas till följd av att en säkerhetsställares kreditvärdighetsbetyg har försämrats, eftersom detta skulle kunna strida mot den grundläggande principen i medlemsstaternas insolvenslagstiftning att man bör motverka klausuler som innebär att en borgenärs ställning förbättras till följd av en insolvensrelaterad händelse. (12) För att minska systemriskerna på den finansiella marknaden inom gemenskapen bör man begränsa antalet formaliteter som krävs för genomförandet av en säkerhetsordning. Sanktionerna, när det gäller bristande iakttagande av sådana formella krav, bör inte inbegripa ogiltigförklarande av säkerhetsordningen. (13) Betalningsmedel bör kunna lämnas som säkerhet både vid äganderättsöverföring och vid pantsättning, och detta bör skyddas genom erkännande av avräkningsförfarandet respektive pantsättningen. Säkerhetsställaren bör därigenom kunna behålla äganderätten till de betalningsmedel han lämnat som säkerhet, vilket skyddar honom i händelse av att säkerhetstagaren blir insolvent. Detta är särskilt viktigt i de ofta förekommande fall då betalningsmedel används som ersättning för finansiella instrument. (14) Eftersom de åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv är åtgärder av allmän räckvidd enligt artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter 13, bör de antas genom det föreskrivande förfarande som avses i artikel 5 i det beslutet. 13 EGT L 184, , s

15 (15) Denna rättsakt respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter 14. (16) Detta direktiv överensstämmer med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna: dess syfte, att skapa miniminormer för användningen av finansiella säkerheter, kan på grund av åtgärdens omfattning och verkningar uppnås bättre av gemenskapen än av de enskilda medlemsstaterna. Direktivet är även begränsat till vad som minst krävs för att uppnå dessa syften och går inte utöver vad som är nödvändigt för detta. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 Föremål Genom detta direktiv fastställs en gemenskapsordning för finansiella säkerhetsordningar mellan en säkerhetsställare och en säkerhetstagare. Artikel 2 Tillämpningsområde 1. Detta direktiv skall tillämpas på finansiella säkerhetsordningar som uppfyller de krav som anges i punkterna 2, 3 och Ordningen skall ha upprättats eller dokumenterats skriftligen och undertecknats av säkerhetsställaren eller på dennes vägnar. 3. Följande skall anges i ordningen: a) De finansiella säkerheter som den skall tillämpas på skall särskilt anges. Detta krav skall anses vara uppfyllt, om det i ordningen anges vilket konto de finansiella säkerheterna fortlöpande kan krediteras. b) De gällande finansiella förpliktelser för vilka säkerheterna ställs skall finnas redovisade. Om dessa utgörs av en viss kategori eller art av förpliktelser, skall denna kategori eller art beskrivas i ordningen. c) Om ordningen är en finansiell säkerhetsordning avseende pant, och den finansiella säkerheten, helt eller delvis, avser betalningsmedel: att betalningsmedlen skall deponeras hos eller överlåtas till säkerhetstagaren, eller deponeras hos eller överlåtas till tredje man för säkerhetstagarens räkning, eller deponeras på ett konto hos tredje man, för vilket det särskilt skall anges att det omfattas av den finansiella säkerhetsordningen avseende pant. d) Om ordningen är en finansiell säkerhetsordning avseende äganderättsöverföring och den finansiella säkerheten, helt eller delvis, avser betalningsmedel: att betalningsmedlen skall deponeras hos eller överlåtas till säkerhetstagaren eller tredje man för säkerhetstagarens räkning. 14 EGT C 364, , s

16 e) Om den finansiella säkerheten, helt eller delvis, avser innehavarvärdepapper: att dessa värdepapper skall överlämnas till säkerhetstagaren eller till någon annan person som skall förvalta eller förvara dem för säkerhetstagarens räkning. f) Om ordningen är en finansiell säkerhetsordning avseende pant och den finansiella säkerheten, helt eller delvis, avser kontoförda finansiella instrument: attdekontofördainstrumentenskall i) överföras till ett konto för finansiella säkerheter, eller ii) fortfarande vara innestående på samma konto, men på andra villkor eller under annan beteckning, så att det framgår att kontot förs för säkerhetsställarens räkning men är föremål för en finansiella säkerhetsordning. g) Om ordningen är en finansiell säkerhetsordning avseende äganderättsöverföring och den finansiella säkerheten, helt eller delvis, avser kontoförda finansiella instrument: att de kontoförda finansiella instrument som omfattas av säkerhetsordningen skall överföras till ett konto som upprättats i säkerhetstagarens, eller i någon annan, av säkerhetstagaren förordnad, persons namn. 4. Såväl säkerhetsställaren som säkerhetstagaren skall vara något av följande: a) Offentlig myndighet eller centralbank. b) Finansiellt institut som är föremål för tillsyn. c) En juridisk person med en kapitalbas över 100 miljoner euro eller vars bruttotillgångar översteg en miljard euro vid det tillfälle då den finansiella säkerheten faktiskt ställdes, enligt den senaste redovisning som offentliggjorts högst två år före detta tillfälle. 5. Med undantag av de fall som omfattas av artikel 9 skall detta direktiv inte tillämpas på några finansiella säkerheter innan de faktiskt överlämnats eller överförts eller finns innestående på de villkor som avses i säkerhetsordningen. 6. De gällande finansiella förpliktelserna enligt en finansiell säkerhetsordning kan, helt eller delvis, utgöras av a) framtida förpliktelser, villkorade eller planenliga (även sådana som uppstår till följd av standardavtal eller liknande avtal), b) förpliktelser som någon annan person än säkerhetsställaren är skyldig att fullgöra gentemot säkerhetstagaren, eller c) förpliktelser av särskilt angiven kategori eller art som kan uppstå fortlöpande. 16

17 Artikel 3 Definitioner 1. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges: a) finansiell säkerhetsordning: en ordning som avser finansiell säkerhet i form av pant eller överföring av äganderätten till finansiella instrument. b) finansiell säkerhetsordning avseende äganderättsöverföring: ett återköpsavtal eller en ordning enligt vilken en säkerhetsställare till en säkerhetstagare överför äganderätten till en finansiell säkerhet som garanti för att de gällande finansiella förpliktelserna skall fullgöras. c) finansiell säkerhetsordning avseende pant: en ordning enligt vilken säkerhetsställaren överför eller överlämnar en finansiell säkerhet till säkerhetstagarens förmån, som garanti för att de gällande finansiella förpliktelserna skall fullgöras, men själv behåller äganderätten till säkerheten, så länge som den inte överförs eller övergår till säkerhetstagaren eller överförs till tredje man, till följd av att i) säkerhetstagaren utövar rättigheter som tillfallit honom till följd av att en utlösande händelse inträffat, eller att (ii) en förfoganderätt utövas. d) återköpsavtal: ett avtal genom vilket en säkerhetsställare ( säljaren ) till en säkerhetstagare ( köparen ) säljer finansiella instrument, eller intressen i eller avseende finansiella instrument, och i vilket det samtidigt föreskrivs att säljaren skall köpa, och köparen sälja, likvärdiga finansiella instrument vid ett senare tillfälle ( repodagen ) eller när så begärs till ett pris ( repopriset ) som anges i, eller beräknas enligt, avtalet, inbegripet sådana villkor i avtalet enligt vilka i) vardera parten är skyldig att till sin motpart överlåta den fulla äganderätten till en finansiell säkerhet, om detta krävs för att upprätthålla en särskilt angiven kvot eller marginal mellan det aktuella marknadsvärdet för de finansiella instrument som skall köpas på repodagen och det avtalade repopriset, eller att ii) säljaren skall ha rätt att före repodagen kräva att köparen till honom skall överlåta den fulla äganderätten till finansiella instrument som är likvärdiga med vissa av, eller samtliga, de instrument som sålts, på villkor att köparen i utbyte tilldelas den fulla äganderätten till andra finansiella instrument. e) säkerhetsställare: en part som ställer finansiell säkerhet inom ramen för en finansiell säkerhetsordning, oavsett om denna part är från en medlemsstat eller ej. f) säkerhetstagare: en part som tar emot finansiell säkerhet inom ramen för en finansiell säkerhetsordning, oavsett om denna part är från en medlemsstat eller ej. 17

18 g) finansiell säkerhet: betalningsmedel, oavsett valutaslag, och finansiella instrument. h) finansiella instrument: aktier och motsvarande värdepapper, obligationer och andra skuldförbindelser som kan omsättas på kapitalmarknaden samt även värdepapper av annat slag, som normalt omsätts och ger rätt att förvärva överlåtbara värdepapper genom teckning eller utbyte eller föranleder kontantavveckling, samt andelar i fondföretag, penningmarknadsinstrument och intressen i eller avseende något av det föregående, dock med untantag av betalningsmedel. i) gällande ekonomiska förpliktelser: avseende finansiella säkerheter, de förpliktelser, för vilkas uppfyllelse en finansiell säkerhet lämnas, varvid säkerhetsställaren, när dessa förpliktelser infriats, skall ha rätt att återfå den finansiella säkerheten eller erhålla en likvärdig tillgång. j) säkerhet i form av kontoförda finansiella instrument: en finansiell säkerhet, som utgörs av finansiella instrument, varvid äganderätten framgår av registreringar i ett register eller på ett konto. k) kontoförare: när det gäller säkerheter i form av kontoförda finansiella instrument, som omfattas av en finansiell säkerhetsordning, den person - som även kan vara säkerhetställaren eller säkerhetstagaren - som för det konto som avses i avtalet. l) gällande konto: i) när det gäller säkerheter i form av betalningsmedel, det konto som betalningsmedlen krediteras, och ii) när det gäller säkerheter i form av kontoförda finansiella instrument, som omfattas av en finansiell säkerhetsordning, det register eller det konto där anteckning införs om att en säkerhet i form av kontoförda finansiella instrument skall överföras till eller tillskrivas säkerhetstagaren. m) konto för säkerhet i form av finansiella instrument: när det gäller säkerheter i form av kontoförda finansiella instrument, som omfattas av en finansiell säkerhetsordning, i) ett konto hos kontoföraren som är registrerat på säkerhetstagaren eller tredje man, som ombud för denne, och som i den finansiella säkerhetsordningen angivits som konto där de kontoförda finansiella instrumenten skall vara innestående, eller ii) ett konto eller underkonto hos kontoföraren, som är registrerat på säkerhetsställaren, eller på tredje man som ombud för denne, för vilket anteckning gjorts om säkerhetstagarens intressen enligt den finansiella säkerhetsordningen. n) likvärdig säkerhet: i) när det gäller betalningsmedel: utbetalning av samma belopp i samma valuta, 18