JONATAN OCH SOFIE DRAKAR OCH RÖVARE JULIA BENGTSSON 6:2 BJÖRNEKULLASKOLAN

Transkript

1 JONATAN OCH SOFIE DRAKAR OCH RÖVARE AV JULIA BENGTSSON 6:2 BJÖRNEKULLASKOLAN

2 Hjälp!!! skrek Jonatan. Han var alldeles kallsvettig. Svetten rann över hela kroppen. Han hade drömt en mardröm. Han låg på en madrass stoppad med halm på ett jordgolv. Det var tidigt på morgonen och solen var inte uppe än. Han tog på sig jackan och tofflorna och gick ut. Det var en vacker morgon. Daggen låg som glittrande diamanter på gräset. Han gick in i stallet där Klara (kon) stod och väntade på att bli mjölkad och grisarna på att bli matade. I det sista båset stod Stapell hans egen häst. Han var en fuxhingst. Han gnäggade ett välkomnande gnägg. Jonatan log och gick in till honom. Han la sina kalla händer under hans varma man. Du har såklart inte drömt en mardröm, sa han. Stapell gnäggade och nickade med huvudet. Du är en klok häst, sa han och borrade in sitt huvud i hans päls. Jonatan! Är du här? ropade hans mamma. Jonatan måste ha somnat om för det var ljust ute. Här är jag, svarade Jonatan. Har du drömt en mardröm om Markus igen? undrade mamma. Jonatan nickade. Markus var Jonatans storebror. För ett år sedan blev han bortrövad av rövare från Västanskogen. Då var Jonatan tio år men nu är han elva. Hans pappa hade gått ut och letat efter honom men kom aldrig tillbaka. När hans mamma hade gått in så bestämde Jonatan sig för att rymma och leta rätt på Markus. I gryningen så rymmer vi Stapell, viskade han i hästens öra. Han låg på sin madrass och tittade upp i taket. Snart, snart skulle han gå upp och packa ner sina grejer. Han hade redan kvällen innan sadlat Stapell. Ding, ding. Klockan i köket ringde två på morgonen. Jonatan trevade under madrassen och fick fram en sadelväska. Han tassade ut i köket och öppnade dörren ner till jordkällaren. Det hängde korvar i taket som de fått när de slaktade grisen i julas. Det hängde också knäckebröd i taket som mamma bakat igår. På hyllorna på väggen fanns både jordgubbs- och hallonsylt. Det fanns lite fläsk också. Inte mycket men lite. Han packade ner fem korvar, två runda knäcke bröd, en burk jordgubbssylt, en burk hallonsylt, en bit fläsk och en limpa i sin sadelväska. Han smög upp ur källaren och bort till en byrå där han och mamma hade sina grejer. I den översta lådan som var hans låg hans kniv, en filt, en extra tröja och ett par extra strumpor. Allt detta stoppade han ner i sadelväskan. Han packade även ner några morrötter till Stapell. Jonatan tog på sig men den här gången inte tofflor utan ett par kängor. Han öppnade dörren så tyst han kunde och sen sprang han ut till Stapell som stod i stallet sadlad och klar. Jonatan ledde ut honom och slängde upp sadelväskan och sedan hoppade han själv upp. Sedan bar det ut i galopp. Vinden ven förbi och öronen blev kalla och röda.

3 När Jonatan var så långt borta från gården att han inte längre kunde se den mer, saktade han av till skritt. Stapell var trött efter den långa färden och pustade tungt. Nu är det bara vi, Stapell, sa Jonatan. Han tog ett stort andetag och sa sedan: Nu börjar färden till Västanskogen. De red hela morgonen och fram på förmiddagen kom de fram till en äng och mitt på ängen växte det en hel dunge med vildäppleträd. Jonatan hoppade av och gick fram till ett av träden. Han tog ett äpple som såg fint ut. Trodde han ja. Han tog en stor tugga men spottade ut det igen. Mask, kunde just tro det, sa Jonatan. Titta Stapell. Jonatan räckte äpplet till Stapell som hungrigt kom i mot honom men ryggade tillbaka så fort han såg masken. Du gillar alltså inte heller maskar, skrattade Jonatan. Vi får nog övernatta här Stapell, sa han och lastade av Stapell. Han hängde upp sadeln och tränset i ett av äppelträden. Stanna här nu Stapell så ska jag gå och hämta ved, sa Jonatan. Stapell nickade och åter en gång sa Jonatan att han var en klok häst. Jonatan gick in i dungen. Det låg inte många torra pinnar. Men han tog dom som fanns. När han kom tillbaka hade Stapell nästan somnat, men han vaknade när Jonatan kom. Jonatan gjorde upp en brasa och tog upp en av korvarna och grillade den. Han tog också upp ett av knäckebröden och delade dem på mitten och smetade på lite jordgubbssylt med bara händerna. Han gav Stapell en morot som han åt upp i ett nafs och återgick sedan till att äta av gräset. Jonatan la sig ner på marken för att somna och tog på sig filten för även om det var sommar blev det lite kallt på kvällen. Jonatan somnade snabbt och sveptes genast in i sina mardrömmar om Markus. Nästa morgon vaknade Jonatan med tuppen. Solen var halvvägs uppe när han red iväg längst den steniga landsvägen. Stapell gäspade stort. Han var ingen morgonpigg häst. Fram på dagen mötte de en bonde som kom åkande på sin vagn dragen av två hästar. Vad gör du ute på vägarna ensam?, undrade han. Jag ska ut och leta efter min bror, sa Jonatan. Vet du inte att den värsta stormen någonsin kommer i dag, sa bonden. Nej det vet jag inte, svarade Jonatan. Har du någonstans att ta skydd, undrade bonden. Jonatan skakade på huvudet. Du kan sova hos mig, sa bonden. Men på ett villkor. Att du hjälper mig idag. Okej, sa Jonatan. Så följde han efter bonden hem. Jonatan hjälpte bonden (som hette Max) att ta in allt som stod ute. När de kom in fick de sill och potatis. Jonatan hade aldrig varit så mätt. Jonatan fick en

4 sovplats i stora rummet, framför brasan. Jonatan låg vaken och lyssnade på vinden som ven i skorstenen. Ljudet vaggade honom till söms. Den natten fick Jonatan en drömlös natt. Nästa morgon vaknade Jonatan av tuppen som gal på höskullen så det skar i öronen. Det kom en härlig doft från köket. Jonatan reste sig upp och gick sömnigt ut i köket. God morgon, pojk, sa Max fru, Alice. God morgon, gäspade Jonatan. Han var förundrad över hur stort huset var jämfört med hans som bara bestod av ett kök och ett sovrum där mamma sov. Han själv sov i köket. Det fanns ju ett stall också men det var väldigt litet och mamma och han hade fått spara i flera veckor. Men den här gården var mycket större. Ett ganska stort och hemtrevligt kök, ett rum med en öppen spis (även det största rummet i huset) och två sovrum. Nu tittade ett litet ansikte fram bakom Alice. Det lilla ansiktet tittade nyfiket på honom. Jonatan tittade tillbaka. Alice märkte detta och sa plötsligt: Hälsa på vår gäst nu, sa hon och föste fram en liten figur. Den lilla figuren vred och vände nervöst på sig. Jonatan såg att det var en liten flicka. En liten mager flicka. Hon hade lent kastanjebrunt hår. Hennes ögon var gröna som Skånes alla gröna ängar och hennes lilla röda mun var så vacker så man skulle vilja kyssa den. Hon var klädd i en blå liten klänning med ett lika litet vitt förkläde. Hon var nog inte mer än sju år men redan den sötaste flicka Jonatan hade sett. Hej, sa Jonatan. Han använde sin lenaste och snällaste röst. H hej, sa hon nervöst. Vad heter du? Undrade Jonatan. So Sofie, stammade flickan. Och vad heter du? Sofie, ett sånt vackert namn. Jag heter Jonatan. Det blev gröt till frukost. Fast Jonatan inte tyckte om gröt var det den goaste frukost han ätit. Både Max, Alice, Sofie och hennes systrar, Pia och Anna satt med vid frukostbordet. Efter frukosten gick Jonatan ut till Stapell som stod i Max stall. Han gnäggade välkomnande och puffade lätt med sin mule på Jonatan. Jonatan tänkte ge Stapell lite hö, men något stötte i mot grepen. Jonatan böjde sig ner och tog bort halmen. Där låg ett knivvasst svärd och rövarkläder! Handtaget till stalldörren rörde på sig. Jonatan skyndade sig att täcka över kläderna med halm igen och satte sig bredvid Stapell. Han hann precis sätta sig ner när Max kom in. Är du här? undrade han. Jag gör i ordning Stapell för avfärden, svarade Jonatan. Och jag är klar nu. Så du ska rida nu, sa Max. Jonatan nickade.

5 Den kvällen stod alla utanför huset för att säga farväl till Jonatan. Sofie grät. Hon hade fäst sig vid Jonatan. Hej då Jonatan, sa Alice. Jag kommer att sakna dig. Jag med, sa Sofie gråtfärdigt. Jag kommer att sakna er med, sa Jonatan. Trevlig resa, sa Max. Jonatan nickade ett svar. När han var på väg till Stapell som stod bunden vid ett träd vände han sig om och tittade. Men han kunde inte hitta Sofie bland resten av familjemedlemmarna. Hon har väl gått in. Det blev nog för mycket för henne, tänkte Jonatan. När Jonatan och Stapell ridit en stund tyckte Jonatan det rörde sig i den ena sadelväskan. När han öppnade den hoppade Sofie upp! Sofie, vad gör du här!? undrade Jonatan. Sofie tittade generat ner i marken. Okej, jag förstår, sa Jonatan. Men spring hem nu innan de märker att du är borta. Men jag vill inte! sa Sofie. Kom igen Sofie, de letar nog efter dig nu. Men jag vill ju inte! sa Sofie med darrande röst och hennes ögon var blanka och tittade upp i Jonatans stränga ögon som genast mjuknade. Hoppa upp då, sa Jonatan och makade på sig. Sofie sken som en sol när Jonatan hjälpte henne upp. De red genom Svartsjöns gråa berg. Genom Storkskogen med sin gröna mossa och storkar. På båda ställena var det farligt att rida. Vid bergen kunde man slinta och trilla i det nästan svarta vattnet. I skogen fanns det farliga rovdjur och det skulle Jonatan och Sofie snart få reda på. Dom hade ridit i nästan ett dygn när de äntligen slog läger mitt inne i Storkskogen. När de hoppade av Stapell sjönk de en hel decimeter, så hög var mossan. Men den hade ju vuxit ostörd där i tusentals år. Jonatan hittade några torra pinnar runt lägerplatsen och tände en eld. Stanna här med Stapell medan jag letar efter mer ved, sa Jonatan. De vilda djuren tycker inte om eld. Ok, men lova att du kommer tillbaka så snabbt som möjligt, sa Sofie. Det lovade Jonatan. Han hade inte tänkt gå så långt från lägret men när han inte hittade någon ved gick han längre och längre bort. Plötsligt hörde han ett gällt skrik. Han slängde veden ifrån sig och började springa. Han sprang och sprang allt vad han kunde. Sofie! Sofie! Ropade han ibland med hjärtskärande ton. Plötsligt tvärstannade han när han såg den enorma best som tornade upp sig framför honom. Den hade en svans som var större än kroppen och ett enda slag med den kunde riva ett slott byggt av den starkaste sten i världen hur lätt som helst och det kunde döda en elefant. På dens fötter satt knivvassa klor och sist men inte minst hade den tänder som kunde slita en i stycken. Ur munnen kom blossande röd eld. På ryggen hade den en halv meter långa taggar. Jonatan viste precis vad det var. En

6 DRAKE! Jonatan höll på att svimma men lyckades ändå få upp kniven. Hans hand var svettig och han höll på att tappa kniven. Men på något sätt kunde han hålla kvar den. Han var livrädd och drog efter andan en gång och smög sedan närmare. Då såg han en liten tygklump. Hela klumpen darrade av rädsla. Det var Sofie! Jjonatan hhjälp! hela kroppen darrade och hon fick inte fram ett ljud till. Nu förstod Jonatan. Att han har varit så dum. Han visste ju att drakar drogs till eld. Jonatan hade stannat tog ett djupt andetag och hoppade. A, sa han när han landade på den fjälliga röda kroppen. Han hade haft tur för han hade landat mitt i mellan två av de höga tagarna. Svisch sa det när en eldboll flög för bi Jonatans ena öra. Draken hade upptäckt honom! Jonatan tog kniven i ett fast grep och kröp ut på drakens hals. Draken svängde med halsen för att få av Jonatan. Nu hängde Jonatan upp och ner på drakhalsen. Utan att tveka stack han in kniv i drakens hjärta. Det hördes ett hjärtskärande skrik och draken föll död ner. Sofie, skrek Jonatan och kravlade sig loss. Han hade ju hamnat under halsen. Jonatan, hjälp mig! Jag kan inte gå. Jonatan sprang fram till henne och tittade på hennes ben. Det var alldeles rött och det hade svullnat. Sofies ben var förlamade. Kan jag någonsin gå igen, undrade Sofie gråtfärdig. Jag tror inte det, sa Jonatan bekymrat. Sofie kastade sig om hans hals och grät och Jonatan försökte trösta henne. När Sofie äntligen hade slut på tårar så lyfte Jonatan upp henne på Stapells rygg och de red iväg. Jonatan gick bredvid Stapel hela tiden medan Sofie red. Jonatan började bli trött i benen och det sved förfärligt i den vänstra armen. Sofia kan du titta på min arm. Jag når inte. Så drog han upp armen. Oh, sa Sofie och tittade bort. Vad är det? undrade Jonatan. Ditt sår, sa Sofie. Det är jätte fult och stort. Och det var det. Det var en decimeter långt och säkert en centimeter djupt. Hela såret var fullt med blod. Lite hade stelnat. Hela tröjan var nerblodad. Såret var också smutsigt. Vi måste tvätta det, sa Sofie. Där finns en bäck. Jonatan lyfte av Sofia och de gick fram till bäcken. Ja, det var ju bara Jonatan som gick. Han bar Sofie fast det inte var bra för såret men vad skulle de göra? Jonatan satte ner Sofie vid bäck kanten. Sofie började skölja Jonatans sår. Jag har lärt mig lite för jag har sett på när mamma gjorde i ordning Pias sår hon fick när hon trillade ner från höskullen och landade på en sten, förklarade Sofie. Det gjorde ont va, undrade Jonatan. Ja, hon grät i en vecka. Värst var det när doktorn skulle ta ut alla stenflisorna, skrattade Sofie. Ajj!! Vad gör du? skrek Jonatan.

7 Förlåt, jag glömde att förvarna dig. Det kommer att svida rejält. Jag märker det, kved Jonatan. En stund senare satt dom vid bäck kanten och njöt. Fågelkvittret var vackrare än vad man än kunde hitta på, solen sken varmt så vinden som susade i bok kronorna blev ljumna och bäcken porlade så vackert, det lät nästan som musik. Hör hur näcken spelar, skojade Jonatan. Säg inte så, sa Sofie där hon låg i hans knä. Jonatan tittade in i den ljusgröna skogen när han såg en skugga av en kvinna. Han gnuggade sig förskräckt i ögonen. Kunde det vara skogsrået? Han tittade igen men han såg ingen skugga. Vad är det?, Undrade Sofie. Jag trodde jag såg skuggan av skogsrået, sa Jonatan. Nu får det räcka med sago väsen, sa Sofie. Först näcken sen skogsrået. Förlåt med det där med näcken men jag såg faktiskt henne, jag lovar, sa Jonatan. Sofie orkade inte säga i mot men hon höll fast vid sin sak. Några timmar senare satt Jonatan och Sofie vid elden och åt grillad korv och en knäckebröds halva var med hallonsylt på. De åt två korvar var, så de blev mättare än de hade varit på flera dagar. Men nu hade de bara en bit fläsk, en limpa och en halv burk hallonsylt kvar. De hade ätit upp all mat de fått av Sofies föräldrar. Vi får nog stanna här vid bäcken ett tag, sa Jonatan. Vi har inte mycket mat kvar så vi får försöka fiska. Men det är inte säkert det finns någon fisk. Vad bra att vi ska stanna här ett tag för då kan jag tvätta dina kläder, sa Sofie och tittade på Jonatans kläder. Titta dom är ju alldeles blodiga, fortsatte hon. Har du en extra tröja. Ja det har jag faktiskt, sa Jonatan och gick fram till ett träd där han hade hängt upp sadelväskan så att Stapell inte behövde bära den. Stapell som stod bunden vid en bok lite längre bort tittade undrande upp på honom. Jag ska bara hämta en sak och föresten har jag slut på morötter, sa Jonatan. Stapell tittade besviket ner och fick istället intresse för gräset som växte där. Jonatan gick tillbaka till Sofie med tröjan. Jag tycker inte du ska ha den blodiga tröjan på dig en enda natt till, sa Sofie. Ta av dig tröjan och sätt på dig den du hämtade. Jonatan gjorde som hon sa och tog av sig tröjan och satte på den andra. Sofie sa att hon skulle tvätta den blodiga tröjan dan där på. Jag tror vi ska gå och lägga oss nu, sa Jonatan. Vi har en jobbig dag i morgon. Sofie höll med. Jonatan stoppade om Sofie med filten. Han tyckte hon skulle få ha den, den här natten Den natten var så varm att kläderna klibbades fast på kroppen och så att Sofie fick ropa på Jonatan så han kunde hjälpa henne med att ta av filten. Efter det kunde Jonatan inte somna om. Värmen plågade honom. Han trodde nästan han

8 skulle dö. Men medan han låg där och vände sig fram och tillbaka på den hårda marken tänkte han på sin mamma. Hur mådde hon? Saknade hon honom. Hon kanske var utfattig eller kanske död? Han rös vid tanken. Kanske hade hon sålt Klara och slaktat grisarna för att få mat och pengar? Han visste inget. Han längtade otroligt mycket hem men han hade en känsla av att han var otroligt nära slutet på sitt letande. Han visste att han skulle hitta Markus. Han bara visste det! Jonatan krängde och vred på sig men han kunde inte somna. Han reste sig upp och gick ner till den porlande bäcken. Den såg så fridfull ut där den rann nerför bergen ut till havet. Han böjde sig ner och drack. Det rena, iskalla vattnet sköljde hans torra strupe. Efter några djupa klunkar satte han sig och badade fötterna. Han tittade upp på dom åskmolns färgade bergen. Berg? Berg?! tänkte Jonatan. Han la sig på knä och sköljde ur sina ögon. Hade han sett rätt? Sådana berg som dessa fanns bara i Västanskogen. Dom var framme! Jonatan reste sig upp och var på väg att börja gå när han såg något som glänste i gräset. Han tog upp det glänsande föremålet. Ett fickur! Och inte nog med det, fickuret var av guld!!! Jonatan hade aldrig sett ett fickur och allra minst ett av guld. Dom var ovanliga både dom av guld och dom utan guld. Det var bara borgmästaren i staden som hade ett fickur och en klocka på väggen. Han tog med sig fickuret tillbaka till lägret. När Jonatan kom fram till lägret var Sofie redan vaken. Var har du varit?, undrade Sofie. Jag var bara nere vid bäcken och drack, sa Jonatan. Han hade gömt fickuret bakom ryggen. Men du kunde väl ha sagt till?, undrade Sofie. Ja, men jag ville inte väcka dig, svarade Jonatan. Några timmar senare satt Sofie och tvättade kläder i bäcken. Just då kom Jonatan bort till henne. Han hade berättat om bergen och hur han kom på att de är vid gränsen till Västanskogen. Men han hade inte berättat om guldfickuret. Vill du ha lite hjälp? undrade han. Ja tack du kan ju hänga upp dom tvättade kläderna, sa Sofie. Jonatan gjorde som Sofie sa. Ett tag senare bar han upp Sofie till lägret och så gjorde han gjorde i ordning kvällsmaten. Idag Sofie ska du få något varmt, Stekt fisk, sa Jonatan. Fast se upp för benen. Tror du jag kan få två av fiskens ben?, undrade Sofie. Jag tror dom är för små och tunna, skrattade Jonatan. Sofie började också skratta. Nästa dag gjorde Jonatan i ordning Stapell. Det var en tidig morgon och dimman låg som ett vitt täcke. Om man hade lite fantasi kunde det se ut som om det var dansande älvor. Jonatan gick bort till den sovande Sofie. Hon såg ut som en av porslindockorna som borgmästarens dotter hade i sitt rum. Den så vackra

9 blå klänningen var inte lika fin utan smutsig och söndrig. Hennes vita förkläde var inte vitt utan grått, fast Sofie hade tvättat både förklädet och klänningen dagen innan. Hon var så vacker fast allt det slitna. Några timmar senare var dom långt inne i skogen. Tystnaden var förfärligt tyst och Jonatan kunde höra sitt hjärta slå sakta som en snigel går. Dunk, dunk, dunk. När är vi framme? undrade Sofie plötsligt och bröt den otrevliga tystnaden. Jag vet inte? svarade Jonatan och så blev det åter igen evig tystnad. Efter ett tag hördes svaga röster. Jonatan lyfte av Sofie och sa: Vi binder Stapell här och så smyger vi närmare. Det gick Sofie med på och så band de fast Stapell vid en stor bok. Jag kommer snart tillbaka, sa Jonatan och tittade in i Stapells svarta, snälla ögon. Jonatan lyfte upp Sofie på ryggen och så smög de iväg. För varje steg Jonatan tog blev rösterna högre och det dröjde inte länge förrän dom såg ett ljussken från en eld. Jag ser något, sa Sofie. Det ser ut som människor. Hur många är det, undrade Jonatan. Tio, femton stycken, svarade Sofie. Dom gick närmare. Jag släpper av dig här och så går jag närmare, viskade Jonatan. Jag vet inte om jag vågar vara själv här, sa Sofie. Det kanske finns fler drakar menar jag. Men Jonatan fick som han ville och var snart på väg mot gläntan. Han satte sig vid det närmaste trädet. Det var bara män som satt vid elden och alla var kläda i rövarkläder. Det var rövarna! Jonatan tittade noga på männen men han hittade inte någon som såg ut som Markus. Men vänta nu, kände han inte igen den där manen där borta, han som verkade vara ledaren. Var det inte Max!! Jo, det var Max! Max, det kan inte vara sant, sa Jonatan lite väl högt. Vad var det? hörde han Max röst. Max vände sig om och fick syn på Jonatan. Kom fram ur mörkret så att jag får se dig, sa han. Jonatan tvekade men sen gick han fram. Han kände ju faktiskt Max. Jonatan? Är det du? Jonatan nickade. Det var du som rövade bort Sofie. Var har du gjort av henne? Nej, jag har inte rövat bort Sofie. Det var hon som följde med. Hon gömde sig i ena sadelväskan. Men jag kan hämta henne. Det gjorde Jonatan och snart satt Sofie i sin pappas famn. Efter ett tag tittade Max upp och sa: Ta honom! Jonatan blev så förvånad att han inte hann springa. Han stod snart med bundna händer framför Max. Vad har jag gjort dig? undrade Jonatan. Du har dödat min älskling. Den sista i sin sort, svarade Max. Vem? Astasia, min fina drake.

10 Vet du om att Astasia gjorde som Sofie blev förlamad i båda benen. Max tittade ner på sin lilla dotter som satt i hans knä och nickade. Förlåt mig Sofie men jag skickade ut Astasia för att döda Jonatan. Varför, undrade Sofie. För jag trodde han hade rövat bort dig. Förlåt att jag tvivlade på dig, Jonatan. Det gör inget men nu när vi är sams kanske du kan berätta var min bror Markus och min pappa är. Javisst dom är i tältet där. Dm kom till oss för ett år sen och sen ville dom stanna kvar. Men titta där kommer dom ju. Och det gjorde dom verkligen. Markus med brunt hår, gröna ögon och solbränd hy. Och hans pappa i ljust hår, blå ögon och väldigt vit hy. Pappa! Markus!, skrek Jonatan och kastade sig i sin pappas famn. Det var för mycket för Sofie för hon började gråta. Det är så lyckligt! Jonatans pappa gick med på att han och Markus skulle åka hem med Jonatan. Han längtade faktiskt hem sa han. Plötsligt kom Jonatan på att han måste fråga Max en sak. Vet Alice om att du är en rövare?, sa han. Nej, det vet hon inte hon tror att jag är på krogen med en kompis. Nästa morgon red dom iväg. Jonatan, Markus och deras pappa. Sofie stannade kvar hos Max och skulle följa med honom hem nästa dag. Kvällen innan hade dom festat riktigt mycket och Sofie och Jonatan hade för första gången på länge blivit mätta. Nu satt Jonatan på Stapell och halvsov. Hans pappa och Markus hade fått låna vars sin häst. Det här äventyret kommer vi att minnas i evigheternas evighet, sa han till Stapell och han frustade nöjt.