Regeringens proposition 2003/04:56

Transkript

1 Regeringens proposition 2003/04:56 ILO:s konvention och rekommendation om arbetarskydd i lantbruket m.m. Prop. 2003/04:56 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 15 januari 2004 Göran Persson Hans Karlsson (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner den av Internationella arbetskonferensen år 2001 antagna konventionen (nr 184) om arbetarskydd i lantbruket. I samband härmed informeras riksdagen även om den av konferensen antagna rekommendationen (nr 192) i samma ämne. I propositionen lämnar regeringen även en redogörelse för ILO:s konvention (nr 183) och rekommendation (nr 191) om skydd vid havandeskap och barnsbörd i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. Regeringen anser att Sverige för närvarande inte bör tillträda konventionen nr 183. I propositionen informeras riksdagen slutligen om återkallandet av fem ILO-konventioner. 1

2 Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut Ärendet och dess beredning Konventionen (nr 183) och rekommendationen (nr 191) om skydd vid havandeskap och barnsbörd Bakgrund Konventionens och rekommendationens huvudsakliga innehåll Regeringens överväganden Konventionen (nr 184) och rekommendationen (nr 192) om arbetarskydd i lantbruket Bakgrund Konventionens och rekommendationens huvudsakliga innehåll Godkännande av konventionen Återkallandet av fem ILO-konventioner...18 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 ILO:s konvention (nr 183) om skydd vid havandeskap och barnsbörd...20 ILO:s rekommendation (nr 191) om skydd vid havandeskap och barnsbörd...32 ILO:s konvention (nr 184) om arbetarskydd i lantbruket...37 ILO:s rekommendation (nr 192) om arbetarskydd i lantbruket...53 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 januari

3 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner ILO:s konvention (nr 184) om arbetarskydd i lantbruket. 3

4 2 Ärendet och dess beredning Genom sin anslutning till Nationernas förbund år 1920 inträdde Sverige som medlem av Internationella arbetsorganisationen (ILO). ILO:s beslutande församling Internationella arbetskonferensen sammanträder i regel en gång per år. Arbetskonferensen kan enligt artikel 19 i organisationens stadga beträffande förslag, som förts upp på mötets dagordning, besluta antingen om en internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller om en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt men utan den bindande karaktär som en ratificerad konvention har. Om beslutet är av mindre räckvidd eller huvudsakligen av formell innebörd, t.ex. då det gäller en begäran om utredning, brukar det ges formen av en resolution. I några få principiellt viktiga frågor har beslut fattats om en deklaration. Inom högst arton månader efter att konferensens session avslutats skall varje medlemsstat förelägga landets lagstiftande församling antagna konventioner och rekommendationer för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlemsstat har vidare skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla denna förpliktelse samt om vilka åtgärder som i övrigt har vidtagits. Internationella arbetskonferensens åttioåttonde möte, som hölls i Genève den 30 maj 15 juni 2000, antog en konvention (nr 183) och en rekommendation (nr 191) om skydd vid havandeskap och barnsbörd. Konventionen antogs med röstsiffrorna 304 för, 22 emot och 116 nedlagda. Rekommendationen antogs med 315 röster för, 16 emot och 108 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade regerings- och arbetstagarrepresentanterna för såväl konventionen som rekommendationen medan arbetsgivarrepresentanten avstod i båda fallen. Konferensen beslöt även enhälligt att återkalla fem konventioner, som inte erhållit tillräckligt antal ratifikationer för att träda i kraft. Internationella arbetskonferensens åttionionde möte, som hölls i Genève den 5 21 juni 2001, antog en konvention (nr 184) och en rekommendation (nr 192) om arbetarskydd i lantbruket. Konventionen antogs med 402 röster för, 2 emot och 41 nedlagda. Rekommendationen antogs med 418 röster för, ingen emot och 33 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade såväl regerings- som arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanterna för båda instrumenten. Texterna på engelska och svenska till de fyra antagna instrumenten finns i bilagorna 1 4. Konventionen nr 183 och rekommendationen nr 191 samt konventionen nr 184 och rekommendationen nr 192 har, enligt bestämmelserna i ILO-konventionen (nr 144) om samråd på trepartsbasis för att främja genomförandet av ILO:s normer, remitterats till ILO-kommittén, som i sin tur inhämtat yttranden från i respektive fråga berörda myndigheter och organisationer. Sammanställningar av remissyttrandena finns att tillgå i Näringsdepartementet (dnr N2000/6590/ARM resp. N2001/8808/ARM). 4

5 3 Konventionen (nr 183) och rekommendationen (nr 191) om skydd vid havandeskap och barnsbörd 3.1 Bakgrund Arbetande kvinnors särskilda behov av skydd vid havandeskap och barnsbörd var en fråga som uppmärksammades av Internationella arbetsorganisationen (ILO) redan vid den första Internationella arbetskonferensen år Konferensen antog då konventionen (nr 3) om kvinnors arbete före och efter barnsbörd. År 1952 antog konferensen en reviderad konvention (nr 103) och en kompletterande rekommendation (nr 95) om skydd vid havandeskap och barnsbörd. De tre instrumenten anmäldes för riksdagen i propositionen 1921:361 och propositionen 1953:73. I fler än 120 länder runt om i världen finns lagbestämmelser om betald moderskapsledighet och vårdförmåner samt om anställningsskydd för gravida kvinnor. Det kan konstateras att de nämnda ILO-instrumenten har varit vägledande för många regeringar vid utarbetandet av lagstiftningen i fråga. Dock har de båda konventionerna ratificerats i ringa omfattning konventionen nr 103 av 40 länder och konventionen nr 3 av ytterligare 17 länder. Trots att de nordiska länderna i ILO:s bakgrundsrapport framhålls som de mest avancerade när det gäller skydd för gravida kvinnor och föräldraledighet har inte något nordiskt land ratificerat någondera av de två konventionerna. Ett skäl har varit att konventionerna ställer ovillkorliga och mycket detaljerade krav på tillämpningen av det skydd som föreskrivs, vilket även bidragit till att instrumenten i dag ter sig föga moderna. I 1953 års proposition angavs som hinder för Sverige att ratificera konventionen nr 103 bl.a. dess föreskrifter om en obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten av minst sex veckor och dess vittgående regler om ersättning samt hälso- och sjukvårdsförmåner under tiden för ledigheten samt om ledighet för amning. ILO:s styrelse beslöt i mars 1997 att föra upp ämnet Revidering av 1952 års konvention (nr 103) och rekommendation (nr 95) om skydd vid havandeskap och barnsbörd på dagordningen för 1999 års Internationella arbetskonferens i syfte att år 1999 hålla en första diskussion och år 2000 anta nya instrument i ämnet, att revidera eller ersätta 1952 års instrument. Efter avslutad utskottsbehandling antog Internationella arbetskonferensen i juni 2000 konventionen (nr 183) och rekommendationen (nr 191) om skydd vid havandeskap och barnsbörd med de i avsnitt 2 angivna röstsiffrorna. 3.2 Konventionens och rekommendationens huvudsakliga innehåll Konventionen hänvisar inledningsvis till bl.a års Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om avskaffande 5

6 av all slags diskriminering av kvinnor, FN:s konvention om barnets rättigheter, ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljning, antagen 1998, samt till ILO:s konvention (nr 156) om arbetstagare med familjeansvar. I inledningen konstateras att det är angeläget att revidera 1952 års konvention (nr 103) och rekommendation (nr 95) om skydd vid havandeskap och barnsbörd för att ytterligare främja jämställdhet för alla kvinnor i arbetskraften samt moderns och barnets hälsa och säkerhet. Konventionens operativa del omfattar tolv artiklar. Konventionen skall tillämpas på alla kvinnliga arbetstagare, inklusive dem som är sysselsatta i atypiska former av beroende verksamhet (art. 2.1). Dock medges undantag för begränsade kategorier av arbetstagare när tillämpningen på dessa kategorier skulle förorsaka betydande problem (art. 2.2). Varje ratificerande medlemsstat åläggs att vidta åtgärder så att gravida eller ammande kvinnor inte är tvungna att utföra arbete som av behörig myndighet fastställts vara skadligt för moderns eller barnets hälsa, eller när en betydande risk bedöms föreligga för moderns eller barnets hälsa (art. 3). Varje kvinna skall ha rätt till mammaledighet om minst 14 veckor på grund av barns födelse (art. 4.1). Denna ledighet skall inkludera en obligatorisk mammaledighet efter nedkomsten om minst sex veckor, såvida inte annan överenskommelse träffas på nationell nivå mellan regeringen och arbetsgivarnas och arbetstagarnas representativa organisationer (art. 4.4). Om nedkomsten inträffar senare än beräknat skall den del av ledigheten som tas ut före födseln förlängas utan att den obligatoriska ledigheten efter nedkomsten reduceras (art. 4.5). Före eller efter mammaledigheten skall ytterligare ledighet beviljas vid sjukdom, komplikationer eller risk för komplikationer till följd av graviditeten eller nedkomsten (art. 5). Kvinnor som är borta från arbetet på grund av mammaledighet eller sjukdom eller komplikationer till följd av graviditeten eller nedkomsten skall erhålla kontanta förmåner (art 6.1). De kontanta förmånerna skall vara på en nivå som tillförsäkrar att kvinnan kan upprätthålla god hälsa och en lämplig levnadsstandard för sig och sitt barn (art. 6.2). Förmåner under mammaledighet får, om de grundas på tidigare inkomster, inte understiga två tredjedelar av kvinnans tidigare inkomster eller sådan del av dessa inkomster som utgör grund för beräkningen av förmåner (art. 6.3). När en kvinna inte uppfyller villkoren för kontanta förmåner, skall hon ha rätt till tillräckligt stöd från det sociala trygghetssystemet (art. 6.6). Hälso- och sjukvårdsförmåner skall ges kvinnan och hennes barn och omfatta vård före födseln, vid förlossning och efter födseln, liksom nödvändig sjukhusvård (art. 6.7). För att värna kvinnors situation på arbetsmarknaden skall förmåner under mammaledighet och vid sjukdom eller komplikationer till följd av graviditeten eller nedkomsten ges inom ramen för en obligatorisk socialförsäkring eller bestridas av allmänna medel. Med vissa förbehåll skall en arbetsgivare inte individuellt vara ansvarig för de direkta kostnaderna för någon sådan kontant förmån till en anställd kvinna (art. 6.8). 6

7 I en medlemsstat vars ekonomiska och sociala trygghetssystem är otillräckligt utvecklade kan kontanta förmåner ges med ett belopp som inte understiger det belopp som betalas vid sjukdom (art. 7). Det skall vara förbjudet för en arbetsgivare att säga upp en kvinna under hennes graviditet eller mammaledighet eller ledighet på grund av sjukdom eller komplikationer till följd av graviditeten eller nedkomsten eller under en, nationellt fastställd, period efter hennes återgång till arbetet utom av skäl som saknar samband med havandeskapet eller barnets födelse och konsekvenser därav eller vården av barnet. Det skall åligga arbetsgivaren att bevisa att skälen för avskedande inte har samband med havandeskapet eller nedkomsten och konsekvenser därav eller vården av barnet (art. 8.1). En kvinna skall ha rätt att återgå till samma anställning eller en likvärdig anställning med samma lön då hennes mammaledighet upphör (art. 8.2). Varje medlemsstat skall vidta lämpliga åtgärder för att garantera att graviditet eller barnsbörd inte medför diskriminering i anställningen, och inte heller vid tillträde till anställning (art. 9.1). Sådana åtgärder skall inkludera ett förbud att kräva graviditetstest eller ett intyg om ett sådant test när en kvinna söker anställning utom i fråga om arbete som antingen är förbjudet eller för vilket restriktion råder för gravida eller ammande kvinnor, eller där en konstaterad eller betydande risk finns för kvinnans och barnets hälsa (art. 9.2). En kvinna skall ha rätt till en eller flera dagliga pauser eller en daglig minskning av arbetstiden för att amma sitt barn (art 10.1). Dessa pauser eller minskningen av den dagliga arbetstiden skall räknas som arbetstid och ersättas som sådan (art. 10.2). Konventionen skall genomföras genom lagar eller föreskrifter, utom i den mån den genomförs på annat sätt såsom genom kollektivavtal, skiljedomsförfarande, domstolsbeslut eller på annat sätt i överensstämmelse med nationell praxis (art.12). Rekommendationen innehåller bl.a. förslag att förlänga mammaledigheten till minst 18 veckor och att mammaledigheten förlängs i händelse av flerbarnsbörd. Kvinnan bör ha rätt att fritt välja den tidpunkt, före eller efter barnets födelse, vid vilken hon utnyttjar den del av mammaledigheten som inte är obligatorisk. Förmånerna vid mammaledighet eller vid sjukdom eller komplikationer till följd av graviditeten eller nedkomsten bör enligt rekommendationen höjas till ett belopp som fullt motsvarar kvinnans tidigare inkomster eller sådan del av dessa inkomster som utgör grund vid beräkningen av förmåner. Rekommendationen innehåller närmare anvisningar om de hälso- och sjukvårdsförmåner som bör ges. Den anger åtgärder som bör vidtas för att tillhandahålla alternativ till sådant arbete som kan vara skadligt för moderns eller barnets hälsa. Den innehåller förslag om inrättandet av lokaler där amning kan ske under lämpliga hygieniska förhållanden på eller nära arbetsplatsen. Slutligen innehåller rekommendationen ett avsnitt om annan ledighet för vård av barn. I händelse av moderns död före utgången av den mammaledighet som ges efter barnets födelse bör fadern till barnet ha rätt till ledighet från sin anställning under en tid som motsvarar den återstående delen av mammaledigheten. I händelse av moderns sjukdom eller sjukhusvistelse efter nedkomsten och före utgången av den ledighet 7

8 som ges efter barnets födelse, och då modern inte kan vårda barnet, bör fadern till barnet ha rätt till ledighet från sin anställning under den tid som motsvarar den återstående delen av mammaledigheten för att vårda barnet. Modern eller fadern till barnet bör ha rätt till föräldraledighet från anställningen under en period efter utgången av mammaledigheten. När det finns nationella regler om adoption bör adoptivföräldrar ha tillgång till det skyddssystem som erbjuds i konventionen, i synnerhet beträffande ledighet, förmåner och anställningsskydd. 3.3 Regeringens överväganden Regeringens bedömning: Sverige bör för närvarande inte tillträda konventionen (nr 183) om skydd vid havandeskap och barnsbörd. ILO-kommittén: Konventionen (nr 183) och rekommendationen (nr 191) om skydd vid havandeskap och barnsbörd har remitterats till ILO-kommittén, som i sin tur har inhämtat yttranden från Kammarrätten i Stockholm, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, Arbetarskyddsstyrelsen (nu Arbetsmiljöverket), Arbetslivsinstitutet, Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF; nu Föreningen Svenskt Näringsliv), Arbetsgivarverket, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) och Enheten för Internationell Mödra- och Barnhälsovård vid Akademiska sjukhuset i Uppsala (IMCH). ILO-kommittén har vid sin granskning av konventionens förhållande till svensk lagstiftning funnit att vissa konventionsbestämmelser kan sakna full motsvarighet i det svenska regelverket. I avvaktan på ett klarläggande finner kommittén att Sverige inte bör ratificera konventionen. Remissinstanserna: Bland remissinstanserna råder delade meningar i frågan om ratificering av konventionen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet avstyrker ratifikation. SAF finner avvikelser mellan konventionen och svensk rätt som innebär ratifikationshinder. JämO, Arbetsgivarverket och Landstingsförbundet bedömer att det svenska regelverket i stort uppfyller de krav som uppställs i konventionen. IMCH anser att Sverige uppfyller ILO-konventionens artiklar på ett tillfredsställande sätt. Socialstyrelsen bedömer att konventionens krav inte strider mot eller kräver komplettering av hälso- och sjukvårdslagstiftningen och att detsamma synes gälla beträffande socialtjänstlagstiftningen. Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att konventionens artikel 3 om hälsoskydd uppfylls genom föreskrifterna om Gravida och ammande arbetstagare (AFS 1994:32). Arbetslivsinstitutet, LO, TCO och SACO finner inte några hinder för en svensk ratifikation av konventionen. Flera remissinstanser, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, JämO och SAF, har pekat på problem med definition av 8

9 arbetstagarbegreppet med anledning av konventionstextens formulering atypiska former av beroende verksamhet. Riksförsäkringsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, SAF, Arbetsgivarverket, Landstingsförbundet och SACO har påtalat att svensk lagstiftning saknar bestämmelse om sex veckors obligatorisk mammaledighet. Skälen för regeringens bedömning: Konventionens krav uppfylls i stort sett genom bestämmelser i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS), föräldraledighetslagen (1995:584) (FL), jämställdhetslagen (1991:433) (JämL) och genom Arbetarkyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1994:32) med föreskrifter om gravida och ammande arbetstagare. Regeringen konstaterar att Sverige har ett regelverk som i huvudsak vida överträffar konventionens krav. En ratifikation av konventionen förutsätter emellertid att varje enskild detaljbestämmelse har sin motsvarighet i svenska förhållanden. Artikel 2.1 i konventionen ålägger varje medlemsstat som ratificerar konventionen att tillämpa den på alla kvinnliga arbetstagare, inklusive dem som är sysselsatta i atypiska former av beroende verksamhet. Regeringen finner i likhet med ILO-kommittén att begreppets innebörd närmare behöver utredas. Tillämpningsområdet för den svenska arbetsrätten bestäms av arbetstagarbegreppet. Bedömningen nedan av de olika artiklarna i konventionen utgår från arbetstagarbegreppet såsom det utformats i svensk rätt. Huruvida en utvidgning till nya grupper leder fram till att svensk rätt inte på någon punkt uppfyller konventionen är oklart. Enligt artikel 3 skall en gravid eller ammande kvinna inte vara tvungen att utföra arbete som är skadligt för hennes eller barnets hälsa, eller när en betydande risk bedöms föreligga för moderns eller barnets hälsa. Med anledning av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar 1, som genomförts bl.a. genom Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1994:32) med föreskrifter om gravida och ammande arbetstagare, uppfylls konventionens krav om skydd för såväl moderns som barnets hälsa. Enligt 3 kap 9 AFL har en kvinna rätt till havandeskapspenning om havandeskapet satt ned hennes förmåga att utföra påfrestande arbetsuppgifter och hon inte kan omplaceras till mindre ansträngande arbete enligt 19 FL. Enligt 3 kap 9 AFL har en kvinna även rätt till havandeskapspenning om hon inte får sysselsättas i sitt förvärvsarbete på grund av en föreskrift om förbud mot arbete under havandeskap, som har meddelats med stöd av 4 kap 6 arbetsmiljölagen (1977:1160), om hon inte kan omplaceras till annat arbete enligt 18 FL. Svensk rätt uppfyller konventionens krav i dessa delar. Artikel 4.1 innehåller krav om minst 14 veckors mammaledighet. Konventionens krav är uppfyllt genom 4 FL som ger rätt till hel mammaledighet i samband med barns födelse under en sammanhängande tid av minst sju veckor före den beräknade tidpunkten för förlossningen och sju veckor efter förlossningen. För rätt till mammaledighet enligt 4 1 EGT L 348, , s. 1, Celex

10 FL krävs inte att arbetstagaren skall ha varit anställd hos arbetsgivaren en viss tid (kvalifikationstid). Artikel 4.4 innehåller krav om obligatorisk mammaledighet efter förlossningen om minst sex veckor. Med anledning av rådets direktiv 92/85/EEG införde Sverige två veckors obligatorisk mammaledighet fr.o.m. den 1 augusti 2000 genom ett tillägg i 4 FL (prop. 1999/2000:87). Om kvinnan inte är ledig på annan grund, t.ex. semester, skall två veckor av mammaledigheten vara obligatoriska under tiden före eller efter förlossningen. Obligatorisk föräldraledighet är främmande för svensk rätt. Det svenska systemet bygger på föräldrarnas lagstiftade rättighet att vara lediga för vård av barn. Denna rätt är sammankopplad med arbetsgivarens skyldighet att tillgodose arbetstagarens önskemål om sådan ledighet. Att ytterligare utvidga den obligatoriska mammaledigheten står inte i överensstämmelse med den inriktning svensk rätt har på området. Svensk rätt uppfyller således inte konventionens krav avseende obligatorisk mammaledighet. Regeringen har emellertid uppmärksammat den möjlighet som konventionen anvisar för staten och arbetsgivarnas och arbetstagarnas representativa organisationer att träffa annan överenskommelse och därmed tillgodose konventionen. Någon sådan överenskommelse finns inte för närvarande. Artikel 5 föreskriver att ytterligare ledighet skall beviljas före eller efter mammaledigheten vid sjukdom, komplikationer eller risk för komplikationer till följd av graviditeten eller nedkomsten. Genom de ersättningsmöjligheter som finns inom AFL med sjukpenning, havandeskapspenning och föräldrapenning samt rätt till ledighet enligt FL uppfylls kraven i konventionen i denna del. Artikel 6.2 innehåller krav om att kontanta förmåner till följd av mammaledighet skall fastställas på en nivå som tillförsäkrar att kvinnan kan försörja sig och sitt barn vid god hälsa och vid en lämplig levnadsstandard. Föräldrapenning innefattar enligt 4 kap 6 AFL en grundnivå om 180 kronor per dag fr.o.m. den 1 januari I tillägg till detta finns det yttersta skyddsnät som försörjningsstöd utgör. Det får därför antas att svensk rätt uppfyller konventionens krav om kontanta förmåner. Artikel 6.3 föreskriver att när de kontanta förmånerna till följd av mammaledighet baserar sig på tidigare inkomster, skall förmånen inte understiga två tredjedelar av kvinnans tidigare inkomster eller sådan del av dessa som utgör underlag vid beräkningen av förmånen. Föräldrapenning med anledning av ett barns födelse ges enligt 4 kap AFL om föräldrapenningförmåner med högst 480 ersättningsdagar sammanlagt för föräldrarna. Av dessa dagar ersätts 90 med 60 kronor per dag (lägstanivå), lika för alla. Resterande 390 dagar ersätts med 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). För de första 180 ersättningsdagarna på sjukpenningnivå finns ett särskilt kvalifikationsvillkor. För dessa dagar krävs att föräldern under minst 240 dagar i följd före barnets födelse har varit försäkrad för en sjukpenning över lägstanivån (60 kronor per dag). För resterande 210 ersättningsdagar enligt sjukpenningnivå finns inget sådant kvalifikationskrav. Som lägst ges alltid grundnivå för dessa dagar, 180 kronor per dag. Ersättning enligt sjukpenningnivå ersätts upp till 7,5 prisbasbelopp för närvarande. 10

11 Detta kan innebära att kvinnor med inkomster överstigande det s.k. taket inte får ersättning med två tredjedelar av tidigare inkomst. Med hänvisning till utformningen av konventionstexten får antas att begränsningen av förmånen genom taket medges enligt konventionen. Det får därför förutsättas att svensk rätt uppfyller konventionens krav i dessa delar. När andra metoder används för att fastställa kontanta förmåner skall förmånsbeloppet enligt artikel 6.4 vara jämförbart med det genomsnittliga belopp som blir följden av tillämpning av artikel 6.3. Till de föräldrar, som varken har sjukpenninggrundande inkomst eller uppfyller det särskilda kvalifikationsvillkoret inom föräldrapenningen, ges som lägst ersättning motsvarande grundnivån om 180 kronor per dag. Det synes tveksamt om svensk rätt uppfyller konventionens krav i denna del. Artikel 6.5 innehåller krav på att medlemsstaten säkerställer att en stor majoritet av de kvinnor som omfattas av konventionen kan uppfylla villkoren för att vara berättigade till kontanta förmåner. År 2001 fick cirka kvinnor föräldrapenning i Sverige. Av dessa fick cirka ersättning motsvarande inkomstbortfall (SGI), vilket utgör 85 procent av de kvinnor som fick föräldrapenning år Konventionens krav uppfylls i denna del genom att en betydande majoritet av kvinnorna erhåller föräldrapenning motsvarande SGI samt att alla kvinnor som bor i landet har rätt till den s.k. grundnivån om 180 kronor per dag. Artikel 6.6 innehåller en särskild skyddsregel för kvinnor som inte uppfyller villkoren för att vara berättigade till kontanta förmåner. En kvinna skall ha rätt till tillräckligt stöd från det sociala trygghetssystemet, med förbehåll för den behovsprövning som krävs för sådant bistånd. En sådan yttersta skyddsregel får anses finnas genom rätten till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen. Därutöver finns den generella rätten till föräldrapenning enligt grundnivån om 180 kronor per dag. Det får därför antas att svensk rätt uppfyller konventionens krav i denna del. Artikel 6.7 innehåller krav om att hälso- och sjukvårdsförmåner skall ges till kvinnan och hennes barn och omfatta vård före födseln, vid förlossning och efter födseln, liksom nödvändig sjukhusvård. Hälso- och sjukvårdsförmåner ges till kvinnor bosatta i Sverige. Svensk rätt uppfyller konventionens krav i denna del. Artikel 8 innehåller förbud för en arbetsgivare att säga upp en kvinna under hennes graviditet, mammaledighet, havandeskapsledighet, vid vård av barnet eller under en period efter hennes återgång till arbetet, utom av skäl som saknar samband med havandeskapet eller barnets födelse och konsekvenser därav. Arbetsgivaren har att bevisa att skälen för avskedandet inte har samband med havandeskapet eller nedkomsten och konsekvenser därav eller vården av barnet. Enligt 16 föräldraledighetslagen får en arbetsgivare inte säga upp eller avskeda en arbetstagare enbart på grund av att arbetstagaren begär eller tar i anspråk den rätt till ledighet som följer av föräldraledighetslagen. Föräldraledighetslagen gäller för samtliga kvinnliga såväl som manliga arbetstagare. Beträffande skydd mot uppsägning på grund av graviditet omfattas flertalet kvinnliga arbetstagare i Sverige av bestämmelserna i lagen om anställningsskydd. Enligt den nämnda lagen krävs saklig grund för att en arbetsgivare skall kunna säga upp en arbetstagare. 11

12 Uppsägning på grund av graviditet kan inte anses utgöra saklig grund för uppsägning. Enligt konventionen skall skyddet mot uppsägning även finnas under en period efter hennes återgång till arbetet. I svensk lag finns inget sådant generellt efterskydd. Även här skyddar dock den grundläggande regeln att saklig grund måste föreligga för att uppsägning skall få ske. Om en arbetstagare sagts upp utan saklig grund skall uppsägningen enligt anställningsskyddslagen på arbetstagarens begäran förklaras ogiltig. Detsamma gäller om arbetstagaren sagts upp eller avskedats i strid mot föräldraledighetslagen. Det är arbetsgivaren som har att visa att saklig grund för uppsägning föreligger. Även vid diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen har arbetsgivaren att visa att ett missgynnande av en arbetstagare saknar samband med könstillhörigheten. Anställningsskyddslagen omfattar dock inte alla kvinnor. Från lagens tillämpningsområde undantas arbetstagare som får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning, som tillhör arbetsgivarens familj, som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll eller är anställda med särskilt anställningsstöd eller i skyddat arbete. Även om bestämmelserna om saklig grund för uppsägning inte är tillämpliga på kvinnor som omfattas av något av undantagen skulle det sannolikt anses strida mot god sed på arbetsmarknaden om en arbetsgivare säger upp arbetstagaren på grund av graviditet, mammaledighet, havandeskapsledighet eller vård av barn. Med stöd av det anförda bör slutsatsen bli att svensk rätt uppfyller konventionens krav i dessa delar. Artikel 9.2 innehåller ett förbud att kräva graviditetstest eller ett intyg om sådant test när en kvinna söker anställning. Svensk rätt innehåller inte något sådant förbud. Däremot följer av god sed på svensk arbetsmarknad att det inte är tillåtet att neka någon anställning för att sökanden inte lämnar graviditetstest eller ett intyg om sådant och det kan även anses könsdiskriminerande av en arbetsgivare att kräva sådant test med åtföljande skadeståndsansvar. Artikel 10.2 innehåller krav om att en kvinna skall ges rätt till amningspauser eller en daglig minskning av arbetstiden för att amma sitt barn. Amningspauserna eller minskningen av arbetstiden skall enligt konventionen räknas som arbetstid och ersättas som sådan. En kvinna har rätt att vara ledig för att amma barnet enligt 4 FL. Någon rätt att räkna sådan ledighet som arbetstid eller någon rätt till lön för sådan ledighet finns inte enligt svensk rätt. Däremot finns möjlighet för föräldrar att vara föräldralediga enligt 3 FL i form av förkortning av arbetstiden helt, med tre fjärdedelar, hälften, en fjärdedel eller en åttondel. Rätt till ersättning med föräldrapenning finns i motsvarande mån enligt 4 kap 7 AFL. Svensk rätt uppfyller dock inte konventionens krav att amningspauser skall betraktas som arbetstid och ersättas som sådan. Sammanfattande bedömning Regeringen noterar att stor oenighet rådde under såväl första- som andraårsbehandlingen om de nya instrumentens inriktning och ambitionsgrad. Å ena sidan hävdades att konventionen enbart borde erbjuda minimi- 12

13 normer till skydd för gravida kvinnor och nyblivna mödrar, å andra sidan hävdades att ILO borde utarbeta mer jämställdhetsinriktade instrument. Inför andraårsbehandlingen uttalades från svensk sida att den nya konventionen borde innehålla en bestämmelse om skydd av moderns och barnets hälsa. Internationella arbetsbyrån hade inför konferensdiskussionen inte beaktat detta i den föreslagna konventionstexten. Sverige lade därför under konferensen med stöd av ett tjugotal regeringar fram ett ändringsförslag om en ny artikel innefattande hälsoskydd för kvinnan och barnet. Förslaget stöddes av arbetsgivar- och arbetstagargrupperna och antogs som artikel 3 i konventionen. Inför såväl första- som andraårsbehandlingen framförde Sverige förslag om en andra, frivillig, del i konventionen med bestämmelser om föräldraledighet. Regeringen hänvisade därvid till att det globala mönstret tydligt visar att kvinnors förvärvsfrekvens ökar och bibehålls även under år med små barn. Många familjer är numera beroende av två inkomster för sin försörjning. Familjer behöver stöd för att kunna kombinera förvärvsarbete med familjeansvar och sådant stöd bör tillmötesgå småbarnsföräldrars önskemål om att förvärvsarbeta. Regeringen pekade därför på möjligheten att införa en andra, frivillig, del i konventionen som förutom moderskapsförmån även innefattade föräldraförmån. Båda föräldrarnas ansvar för barnen skulle på sådant sätt ha kunnat återspeglas i konventionen som därmed blivit ett modernt och framtidsinriktat instrument. Det primära målet med en föräldraförmån bör vara omtanken om barnets bästa i enlighet med FN:s barnkonvention och jämställdhet mellan könen. Genom att införa möjlighet för båda föräldrar att vara lediga när barnen är små skulle konventionen markera att även fäder har ansvar att delta i tillsyn och vård av familjens barn. Under andraårsbehandlingen lade Sverige med stöd av Finland, Norge, Portugal och Kroatien fram ett ändringsförslag om en ny artikel innefattande föräldraledighet. I linje med många länders önskemål om en flexibel och ratificerbar konvention var förslaget utformat på ett så pass flexibelt sätt att det inte kunde innebära ratifikationshinder för något land. Trots att flera regeringar stödde förslaget drog Sverige tillbaka det, eftersom tillräckligt stöd inte kunde uppnås för antagande. Sverige lade därefter med stöd av Finland, Norge, Danmark, Portugal, Kroatien, Italien, Österrike och Nya Zeeland fram ett ändringsförslag om en ny punkt i rekommendationen innefattande föräldraledighet. Syftet med förslaget var att återinföra den rekommendationstext som fanns med vid förstaårsbehandlingen men som strukits från rekommendationen inför andraårsbehandlingen. Förslaget antogs efter omröstning. Granskningen av konventionen i förhållande till svensk lagstiftning visar att vissa konventionsbestämmelser kan sakna full motsvarighet i det svenska regelverket. Konventionens tillämpningsområde som inkluderar sysselsatta i atypiska former av beroende verksamhet (art. 2.1), dess ovillkorliga krav på obligatorisk mammaledighet om sex veckor efter nedkomsten (art. 4.4), regeln om fastställande av förmånsbelopp (art. 6.4), kravet på förbud mot graviditetstest eller ett intyg om sådant test (art. 9.2) och regeln om att amningspauser skall betraktas som arbetstid och ersättas som sådan (art. 10.2) synes utgöra hinder för ratifikation av konventionen. För att utröna om så är fallet har ILOkommittén ansett att det finns anledning för regeringen att ta kontakt med 13

14 Internationella arbetsbyrån för ett klarläggande om svenska förhållanden tillmötesgår konventionens krav i artiklarna 2.1, 6.4, 9.2 och Beträffande art. 4.4 har kommittén pekat på möjligheten att genom en överenskommelse mellan staten och arbetsmarknadens parter tillgodose konventionen. Regeringen delar kommitténs uppfattning att ett klargörande beträffande vissa artiklar i konventionen behövs och har i september 2003 begärt ett sådant hos Internationella arbetsbyrån. I avvaktan på Arbetsbyråns tolkningsbesked finner regeringen att Sverige inte bör ratificera konventionen. 4 Konventionen (nr 184) och rekommendationen (nr 192) om arbetarskydd i lantbruket 4.1 Bakgrund ILO har tidigare antagit ett antal konventioner och rekommendationer med direkt eller indirekt relevans för arbetarskyddet inom lantbruket. Här bör särskilt nämnas 1958 års konvention (nr 110) om plantagearbete, 1963 års konvention (nr 119) om maskinskydd, 1964 års konvention (nr 121) om förmåner vid yrkesskada, 1981 års konvention (nr 155) om arbetarskydd och arbetsmiljö, 1990 års konvention (nr 170) om säkerhet vid användning av kemiska produkter i arbetslivet samt 1969 års konvention (nr 129) om yrkesinspektion (jordbruk). Den senare räknas som en av ILO:s fyra s.k. priority conventions men har med sina 40 ratifikationer inte på långt när fått den anslutning som motsvarande konvention (nr 81) om arbetsinspektion (industri och handel) som ratificerats av 128 medlemsstater. Sverige har ratificerat samtliga nämnda konventioner med undantag för konventionen nr 110. De nämnda instrumenten har dock inte befunnits tillräckliga för lantbrukets behov. I den underlagsrapport, som Internationella arbetsbyrån utarbetade inför förstaårsbehandlingen, anges att hälften av världens arbetskraft, dvs. ca 1,3 miljarder människor, är sysselsatta inom jordbrukssektorn. I industriländerna är andelen sysselsatta inom lantbruket mindre än 10 procent, medan närmare 60 procent av den arbetande befolkningen i utvecklingsländerna är sysselsatta inom lantbruket. Vid sidan om gruvarbete och byggnads- och anläggningsarbete räknas lantbruket till de tre mest riskfyllda näringsgrenarna. Ökad användning av maskiner, bekämpningsmedel och andra kemiska produkter har medfört allvarliga risker. I åtskilliga länder är antalet olyckor med dödlig utgång dubbelt så högt som genomsnittet för övriga branscher. Av beräknade arbetsolyckor med dödlig utgång i världen 1997 inträffade inom lantbruket. Anställningsformerna varierar mycket inom lantbruket. Inom sektorn återfinns bl.a. egenföretagare, hel- och deltidsanställda, ackordsarbetare och säsongarbetare. I många länder är skyddet för dem som arbetar inom lantbruket ytterst bristfälligt. De omfattas inte av den generella arbetsmiljölagstiftningen, 14

15 inte heller av några trygghetssystem. De arbetare som är mest utsatta är de som arbetar i familjejordbruk, daglönare på odlingar, säsongarbetare, kvinnor och barn. De flesta av de arbetande barnen i världen återfinns i jordbruksarbete och i småföretag, vilka ofta är familjeföretag, och i tjänst i arbetsgivarens hushåll. Barn påverkas mer än vuxna av usla och skadliga arbetsförhållanden. Som ett exempel kan nämnas att 90 procent av de arbetande barnen på landsbygden i u-länder är sysselsatta i jordbruksverksamhet och att fler av dem dör till följd av förgiftning än av traditionella barnsjukdomar. ILO:s styrelse fattade i mars 1998 beslutet att föra upp ämnet arbetarskydd i lantbruket på Internationella arbetskonferensens dagordning i syfte att år 2000 hålla en första diskussion och år 2001 anta instrument i ämnet. Efter avslutad utskottsbehandling antog Internationella arbetskonferensen i juni 2001 konventionen (nr 184) och rekommendationen (nr 192) om arbetarskydd i lantbruket med de i avsnitt 2 angivna röstsiffrorna. 4.2 Konventionens och rekommendationens huvudsakliga innehåll Konventionen hänvisar inledningsvis till bl.a års konvention (nr 110) och rekommendation (nr 110) om plantagearbete, 1964 års konvention (nr 121) och rekommendation (nr 121) om förmåner vid yrkesskada, 1969 års konvention (nr 129) och rekommendation (nr 133) om yrkesinspektion inom jordbruket, 1981 års konvention (nr 155) och rekommendation (nr 164) om arbetarskydd och arbetsmiljö, 1985 års konvention (nr 161) och rekommendation (nr 171) om företagshälsovård, 1990 års konvention (nr 170) och rekommendation (nr 177) om säkerhet vid användning av kemiska produkter i arbetslivet samt till 1948 års konvention (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, 1949 års konvention (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, 1973 års konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete och 1999 års konvention (nr 182) om de värsta formerna av barnarbete. Konventionen innehåller 21 operativa artiklar. Del I gäller tillämpningsområdet. Med uttrycket lantbruk avses de jordbruks- och skogsbruksverksamheter som äger rum i lantbruksföretag, inklusive växtodling, skogsbruk, husdjurs- och insektsskötsel, t.ex. biodling, bearbetning av jordbruksprodukter och animaliska produkter samt användning och underhåll av maskiner, utrustning, redskap, verktyg och jordbruksanordningar. Dessutom ingår i begreppet verksamheter som hänför sig direkt till lantbruksproduktionen, exempelvis lagring och transporter (art. 1). Utanför begreppet står husbehovsodling, industriella processer där lantbruksprodukter används som råvaror samt tjänster som anknyter till dem och industriellt skogsbruk (art. 2). Medlemsstaten kan, efter att ha hört representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, begränsa konventionens tillämpningsområde genom att undanta vissa företag eller avgränsade arbetstagarkategorier. Om så har skett är medlemsstaten dock 15

16 skyldig att utarbeta en plan så att dessa företag och arbetstagarkategorier successivt omfattas av bestämmelserna i konventionen (art. 3). Del II i konventionen innehåller allmänna bestämmelser som förutsätter utarbetandet av ett enhetligt nationellt åtgärdsprogram för arbetarskydd inom lantbruket. Lagstiftningen och övriga nationella bestämmelser skall för detta ändamål ange en myndighet som svarar för åtgärdsprogrammets genomförande, definiera arbetsgivarnas och arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter samt upprätta de organ för samordning som behövs och definiera dessas ansvarsområden. Myndigheten skall kunna ingripa i sådan verksamhet som medför fara och vid behov avbryta den (art. 4). Det system för tillsyn av arbetsplatserna som konventionen förutsätter kan också genomföras så, att myndigheterna vid förrättandet av inspektioner bistås av därtill bemyndigade offentliga eller enskilda inrättningar (art. 5). Del III i konventionen innehåller bestämmelser om förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder som arbetsgivaren skall vidta för säkerställande av arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Om två eller flera arbetsgivare eller en eller flera arbetsgivare och en eller flera egenföretagare bedriver verksamhet på ett och samma arbetsställe skall de samarbeta för att uppfylla kraven på arbetarskydd (art. 6). I arbetsgivarens skyldigheter ingår att övervaka risker för arbetstagarnas säkerhet och hälsa och att lämna instruktioner som gäller arbetsrelaterade riskfaktorer. Arbetsgivaren skall vidta omedelbara åtgärder för att stoppa varje verksamhet som medför överhängande fara för hälsa och säkerhet samt evakuera arbetstagarna på lämpligt sätt (art. 7). Ytterligare innehåller denna del bestämmelser om arbetstagarnas rätt att bli informerade om de faror på arbetsplatsen som kan påverka deras säkerhet och hälsa, att delta i tillämpningen och översynen av arbetarskyddsåtgärder samt att välja skyddsombud och medlemmar i skyddskommittéer. De skall ha rätt att avlägsna sig från arbetet, om de har skälig anledning att tro att allvarlig fara uppstått för deras hälsa eller säkerhet. De skall vara skyldiga att rätta sig efter föreskrivna skyddsregler (art. 8). Vidare finns i denna del bestämmelser om säkerhet vid användning av maskiner och redskap samt ergonomi och maskinförarnas behörighet (art. 9 10), hantering och transport av varor (art. 11), ändamålsenlig hantering av kemiska produkter (art ), hantering av djur och skydd mot biologiska risker (art. 14) och lantbruksanordningarnas säkerhet (art. 15). I del IV i konventionen ingår bestämmelser om arbetstagarkategorier som det anses vara särskilt viktigt att skydda. Arbetstagare under 18 år får, med vissa undantag, inte sysselsättas i farligt arbete. Vilka uppgifter som avses skall fastställas i den nationella lagstiftningen eller av den behöriga myndigheten (art. 16). Tillfälligt anställda och säsongarbetare skall ha samma arbetarskydd som jämförbara fast anställda arbetstagare (art. 17). Kvinnliga arbetstagares särbehov som anknyter till havandeskap, amning och reproduktiv hälsa skall beaktas (art. 18). Denna del innehåller även bestämmelser om personalutrymmen och om miniminormer för inkvartering av arbetstagare (art. 19) samt om arbetstid (art. 20). Slutligen skall det sociala skyddet eller försäkringssystemet för arbetstagare inom lantbruket motsvara det som gäller för arbetstagare 16

17 inom andra branscher och vid sidan av arbetsskador med dödlig utgång och andra arbetsskador, täcka arbetsoförmåga och andra arbetsrelaterade hälsorisker (art. 21). Rekommendationen preciserar och kompletterar bestämmelserna i konventionen. Här anges att vid inspektioner på lantbrukets arbetsplatser bör principerna i konventionen (nr 129) och rekommendationen (nr 133) om yrkesinspektion inom jordbruket beaktas. Multinationella företag bör, oberoende av var de är verksamma, skydda sina lantarbetares hälsa och säkerhet enligt nationella lagar och bestämmelser samt den trepartiska ILO-deklarationen om de multinationella företagen och arbetsmarknaden. Det skydd som konventionen föreskriver bör utvidgas till att omfatta egenföretagare inom lantbruket. 4.3 Godkännande av konventionen Regeringens förslag: Riksdagen godkänner ILO:s konvention (nr 184) om arbetarskydd i lantbruket. ILO-kommittén: Konventionen (nr 184) och rekommendationen (nr 192) om arbetarskydd i lantbruket har remitterats till ILO-kommittén, som i sin tur inhämtat yttranden från Riksförsäkringsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Kemikalieinspektionen, Arbetsmiljöverket, Föreningen Svenskt Näringsliv, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala. ILO-kommittén förordar att Sverige ratificerar konventionen. Remissinstanserna: Inte någon remissinstans har funnit att det föreligger hinder mot en svensk ratifikation av konventionen nr 184 eller att rekommendationen skulle föranleda att några särskilda åtgärder behöver vidtas i Sverige. Skälen för regeringens förslag: Grundläggande regler om arbetsmiljöns utformning finns i arbetsmiljölagen (1977:1160) och vissa kompletterande regler i arbetsmiljöförordningen (1977:1166). Bestämmelser om yrkesinspektion finns i 7 kap. arbetsmiljölagen. I 7 kap. 1 anges att tillsyn över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av Arbetsmiljöverket. Reglerna i arbetsmiljölagen ger ramen för Arbetsmiljöverkets föreskrifter som mer i detalj anger krav och skyldigheter beträffande arbetsmiljön. Arbetsmarknadens parter deltar i föreskriftsarbetet och inför Arbetsmiljöverkets styrelsemöten hålls partssamråd. Vidare ingår samhällsrepresentanter i Arbetsmiljöverkets styrelse. Konventionens krav på samråd tillgodoses ytterligare genom den verksamhet som bedrivs inom Lantbrukets Arbetsmiljökommitté (LAMK). I kommitténs arbete deltar representanter för parterna inom lantbruksområdet, Arbetsmiljöverket samt andra intressenter inom lantbruket. De frågor som behandlas i konventionen nr 184 och rekommendationen nr 192 regleras i följande av Arbetsmiljöverket utfärdade föreskrifter: AFS 1990:11 Arbete med försöksdjur 17

18 AFS 1994:11 Organiskt damm i lantbruk AFS 1994:32 Gravida och ammande arbetstagare AFS 1994:48 Maskiner och vissa andra tekniska anordningar AFS 1996:1 Minderåriga AFS 1997:12 Biologiska ämnen AFS 1998:1 Belastningsergonomi AFS 1998:4 Användning av arbetsutrustning AFS 1998:6 Bekämpningsmedel AFS 2000:4 Kemiska arbetsmiljörisker AFS 2000:42 Arbetsplatsens utformning AFS 2001:1 Systematiskt arbetsmiljöarbete. Föreskrifter om arbete med djur är för närvarande under utarbetande. Konventionens bestämmelse beträffande arbetstid, nattarbete och vilotid tillgodoses i arbetstidslagen (1982:673) och bestämmelsen om försäkring mot olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Slutligen kan tilläggas att Arbetsmarknadsstyrelsen i samband med beviljande av arbetstillstånd ställer krav att säsonganställda skall ges dräglig bostad. Sammanfattande bedömning Regeringen konstaterar att konventionen om arbetarskydd i lantbruket som antogs av Internationella arbetskonferensen år 2001 fått en bred anslutning av samtliga parter. Remissinstanserna har inte funnit några hinder för en svensk ratifikation av konventionen nr 184. Regeringen gör ingen annan bedömning utan anser att konventionen kan och bör ratificeras av Sverige. Enligt regeringens uppfattning är konventionen nr 184 och den kompletterande rekommendationen nr 192 tillsammans med konventionen (nr 129) om yrkesinspektion inom jordbruket viktiga instrument i det pågående internationella arbetet för att främja arbetarskyddet inom lantbruket. Rekommendationen föranleder enligt regeringens mening ingen ytterligare åtgärd. 5 Återkallandet av fem ILO-konventioner ILO:s styrelse och en arbetsgrupp under denna har, inom ramen för en översyn av Internationella arbetsorganisationens normverksamhet, identifierat ett antal ILO-konventioner som omoderna. Beträffande vissa av dessa konventioner har gruppen funnit anledning att föreslå en revidering. Beträffande andra har gruppen ansett att de är helt förlegade och inte längre tjänar ILO:s syften och föreslagit att de lyfts ut ur ILO:s regelverk. I artikel 19 i ILO:s stadga återfinns regler för antagande av konventioner och rekommendationer samt om medlemsländernas förpliktelser med anledning av antagna konventioner och rekommendationer. ILO:s styrelse beslöt på arbetsgruppens förslag att år 1997 sätta upp frågan om en ändring i stadgan på Internationella arbetskonferensens dagordning, vilken skulle göra det möjligt att upphäva en föråldrad konvention. Genom ett tillägg till artikel 19 genom en ny punkt 9 ändra- 18

19 des stadgan. Ändringen innebär att Internationella arbetskonferensen, på förslag av ILO:s styrelse, med två tredjedels majoritet kan upphäva en föråldrad konvention, som anses ha förlorat sin mening eller inte längre anses fylla ILO:s syften. Ändringsakten har ratificerats av Sverige (prop. 1997/98:185) men ännu inte trätt i kraft. I samband med antagandet av ändringsakten beslöt konferensen att anta vissa följdändringar i Internationella arbetskonferensens arbetsordning. Genom ett tillägg till dess artikel 11 och en ny artikel 45 bis fastställs den procedur som skall följas vid upphävande av konventioner som är i kraft och återkallande av konventioner som inte är i kraft (sådana som inte trätt i kraft och sådana som upphört att gälla till följd av uppsägningar) och av rekommendationer. För återkallande av konventioner som inte är i kraft och av rekommendationer är denna procedur omedelbart tillämplig medan den beträffande upphävande av konventioner i kraft inte kan tillämpas förrän stadgeändringen trätt i kraft. ILO:s styrelse beslöt i november 1997 att införa en följdändring i styrelsens arbetsordning genom en ny artikel 12 bis, varigenom fastställdes att ett beslut att på konferensens dagordning föra upp frågan om upphävande eller återkallande av en gång antagna instrument måste tas med minst fyra femtedels majoritet. Härigenom garanteras att ett sådant beslut inte kan tas med stöd enbart av två av de tre (regerings-, arbetsgivar- och arbetstagar-) grupperna i styrelsen. Återkallande av fem konventioner som inte trätt i kraft I mars 1998 beslöt styrelsen på förslag från arbetsgruppen att på konferensens dagordning år 2000 sätta upp frågan om återkallande av följande fem konventioner vilka inte trätt i kraft, samtliga antagna på 1930-talet: konventionen (nr 31) om begränsning av arbetstiden i kolgruvor, konventionen (nr 46) om begränsning av arbetstiden i kolgruvor (reviderad), konventionen (nr 51) om förkortning av arbetstiden vid offentliga arbeten, konventionen (nr 61) om förkortning av arbetstiden inom textilindustrin, och konventionen (nr 66) om migrerande arbetares rekrytering, arbetsförmedling och arbetsvillkor. Av de fem konventionerna hade nr 31 och nr 46 visserligen erhållit två respektive tre ratifikationer men inte trätt i kraft eftersom de inte tillträtts av något av de större kolproducerande länderna. Konventionerna nr 51, nr 61 och nr 66 hade inte erhållit någon enda ratifikation. Konventionen nr 66 var stängd för ratifikation sedan den reviderande konventionen (nr 97) om migrerande arbetare trätt i kraft. De fem instrumenten anmäldes för riksdagen i prop. 1932:18, 1936:15, 1937:56, 1938:45 respektive 1940:19. Internationella arbetskonferensen beslöt år 2000 enhälligt att återkalla de fem konventionerna. 19