N. D. Edlunds slutrapport. Barjaninen tröskas. Man hämtar tjumisan. ~ 26 ~

Transkript

1 Landet indelades ur denna synpunkt i 3 regioner, 1. slättlandet, 2. bergstrakten österut från järnvägen till en linie Daguschau-Kajuansian- Bejschantsjensian, Sytsiadian, Chuajsjensian, Tsjgaumyn. 3. bergstrakten österut från ofvannämnda linie fram till gränsen mot Korea. Om 1.regionen säges det, att vid inkvartering och operationer af trupper i dessa trakter kunna äfven betydande afdelningar finna sitt behof tillgodosedt under ganska lång tid på allt nödvändigt utom mjöl och bröd, te och socker. Om 2.regionen, med hvilken större delen af Svealand och Götaland torde kunna jämföras, heter det, att trakten här blir allt fattigare och glesare befolkad, ju längre österut man kommer, men att likväl smärre afdelningar (intill 2000 man och hästar) kunna lefva på ortens tillgångar, dock ej alltid vid samlad förläggning och endast under mycket kort tid. Naturligtvis, tillägges det, finnas här jämförelsevis rika trakter, där man kan förlägga äfven större styrkor också för längre tid, men sådana Barjaninen tröskas Man hämtar tjumisan. ~ 26 ~

2 trakter äro mycket få! Den 3.regionen, med hvilken större delen af Norrland torde närmare kunna jämföras, säges endast med stor svårighet kunna underhålla äfven så små afdelningar som man och lika många hästar. Ofta, heter det, finner äfven en så liten afdelning icke det nödvändiga för sin tillvaro hvarigenom det blir nödvändigt att den uppdelas i små afdelningar och förlägges i mycket vidsträckta trakter. Dessa beräkningar, säges det, vunno äfven sin bekräftelse under expeditionerna för kufvande af oroligheterna 1901 och Åkerbruk Det förnämsta sädesslaget, gaoljanen, är kinesens allt i allo. Den växer på all slags mark och fordrar ingen vidare gödsling eller omvårdnad. De stora vipporna gifva korn och utgöra hufvudfödan för menniskor och djur. Stjälkarne användas till byggnadsmaterial, takläggning, mattor och husgeråd, bladen till foder, stubben och rötterna till bränsle. Därnäst kommer tjumisan, ett slags korn som fordrar bättre jord, gödsling och skötsel och är mindre gifvande än den förra, men anses mera välsmakande. Bönor af olika slag odlas i stor mängd och gifva den bönolja som användes som smör. De öfverblifna skalen pressas lämte stjälkar och blad till runda kakor som används till foder. sparsamt. Hö produceras endast i nordvestra delen af landet. Ris och indigo förekomma sparsamt i södra delen af Sungaridalen, bomull öfverallt söder om Mukden, tobak och opium öfver hela landet i stor myckenhet, hampa invid städerna, ricin, rabarber, kål och andra grönsaker samt svamp odlas i trädgårdarne, mullbär och silkesmaskar i sydöstra delen längs Liaoches stränder. Lifselexiret, den vildt växande sjenschenroten sökes med ifver i den östra bergstrakten, men odlas äfven, ehuru då mindre värderad, i trakten af Tunchuasan. Fruktträdsodlingen står lågt. Där finnes nästan alla europeiska trädslag, men frukten är synnerligen dålig. Boskapsskötsel Boskapsskötseln intar en egen ställning i Mansjuriet. Som kinesen anser det vara synd att dricka den mjölk, som naturen afsett för kalfven, hålles korna endast för afvel af dragoxar. Men som äfven köttet i ej ringa utsträckning användes som föda, fann man under krigets gång tillgången af slaktboskap vara större än man förmodat. Som exempel kan nämnas att ännu i januari detta år, sedan armén under 11 månader tagit hvad den behöfde, kunde man på marknaden i Mukden för rubel få köpa präktiga oxar. Där funnos 2 olika raser nötkreatur, den koreanska och den mongoliska, båda i storlek jämförliga med de ryska. Majs, hvete, bovete, vanligt korn och hafre förekomma jämförelsevis mera ~ 27 ~

3 Mongolisk häst Mulåsna å hästmarknaden i Mukden ~ 28 ~

4 Får voro ej så särdeles vanliga men af utmärkt god beskaffenhet. Rasens egentliga särtecken var den egendomliga fettsvansen. Svin förekommo däremot i stora hjordar öfverallt i hvarje by. De voro af den svarta kinesiska rasen och som föda ej synnerligen välsmakande, samt undvekos helst af européerna. Skogshushållning Skogshushållningen står som redan nämnts synnerligen lågt. Timmer fick man under början af kriget taga från Jalu och de södra hamnarne, sedermera från Sibirien. Till bränsle tog man slutligen allt som kunde tagas, bjälklagen i husen, träden å grafplatserna, och veden kostade i Mukden i januari ända till 40 rubel famnen. Hästarne voro små men välbyggda antingen af kinesisk eller mongolisk ras. För sin storlek voro de särdeles starka och ganska snabbfotade, ehuru de naturligen ej kunde jämföras med dem af europeisk ras. Så småningom gjordes alla jägare vid infanteriet och äfven större delen af kavalleriet beridet på dylika hästar. Priset var före kriget på en bättre häst omkring 50 rubel, men sprang genast vid krigsutbrottet upp till rubel., ja, för enstaka exemplar ända till rubel. Priset steg och sjönk sedermera allt efter den tillfälliga efterfrågan, men var i det stora hela tämligen konstant. Åsnorna voro mycket små och ej så mycket använda som hästarne, och såldes hela tiden ganska billigt, icke hälften af priset på en häst. Mulåsnorna däremot voro af en ovanlig storlek öfverträffande i regel sina föräldrar. Kraftiga, lugna och kloka djur stodo de nära dubbelt så högt i pris som en vanlig häst. (Beträffande priser för öfrigt före och under kriget se bilaga 18). För fullständighetens skull bör kanske nämnas att renar förekommo i Chejlunshan, kameler i trakten af Girin, samt samt höns, ankor och gäss i stor myckenhet öfver hela landet. ~ 29 ~ (Bildtext saknas) Jakt och fiske Jakt och fiske äro däremot mycket gifvande. Bergsbruk Bergsbruket har före sig de största möjligheter. Mineralrikedomarne äro ofantliga och ännu ingalunda helt utforskade. Guld finns öfverallt i östra delen men företrädesvis i trakten af Ninguta och Girin, silfver och järn hufvudsakligen omkring Tjelin, öster om Tunchuasjan och Ljaojan, stenkol på många ställen öster om järnvägen, särskildt känner man ju nu Jentajsgrufvor som lemnar kgr i dygnet, och Fuschun. Stenkolet anses dock ej förstklassigt på grund af den stora svafvelhalten. Vidare har man svafvel och salpeter öfverallt, soda utefter Nonni och Sungari, salt längs södra kusten och perlor i Sungari. Man ser sålunda, att landet är nog rikt att utgöra ett lockande byte för de

5 täfvlande stormakterna. Om alla dess tillgångar på olika områden tillgodogöras i industriens och kulturens tjänst, kommer utan tvifvel en gång därifrån göras en betydande insats i världsmarknaden. Landstigningar I min instruktion var jag anbefalld att taga kännedom om ryssarnes åtgärder för hindrande af japanernas landstigningsföretag. Som vid den tid då japanerna företogo sina landstigningar, vi ännu ej fått tillstånd att begifva oss till fronten har jag endast ur andra hand, från general Mistschenko och några af hans officerare, de upplysningar om ryssarnes åtgärder att i tid upptäcka och möta dylika. I Korea Före krigets utbrott funnos inga ryska trupper i Korea, om man frånräknar legationsvakten i Seul. De landstigningar, som under följande dagar, den 9. och 10. februari utfördes af japanerna i Fusan-Masampo, Gensan och Tsjelmulpo mötte sålunda intet motstånd från rysk sida. I sistnämda hamn inlöpte enligt Daily Telegraph den 8.februari om aftonen 5 japanska kryssare och 7 minbåtar jämte 3 transportångare (enligt ryska uppgifter 6 kryssare, 8 minbåtar och 9 transportfartyg), och synes landsättning af 2??? Man hafva utförts under natten den februari, utan att de två ryska krigsfartygen kryssaren Varjag och kanonbåten Kosejets(?), som lågo i samma hamn, gjorde något försök att hindra detta eller att själfva undkomma, förrän det redan var för sent. Äfven vid de öfvriga hamnarne synes man icke hafva organiserat spaningstjänsten, som sig borde. Vederbörande agenter, som delvis bestodo af utlänningar, lemnade dels oklara och oriktiga, dels rent af falska och vilseledande rapporter. Den 16. februari gingo emellertid de ryska kosackpatrullerna öfver Jalu, och sedan Mistschenko fått befäl öfver härvarande kavalleri ryckte han fram mot Penjan, som han fann besatt af en japansk styrka om 1000 man. Efter att under några dagar hafva fortsatt spaningen och inrapporterat, att japanerna ordnat sin bas i regionen Penjan-Tsinanpo-Tsjemulpo-Seul, drog han sig på grund af den börjande tjällossningen tillbaka bakom floden Tsjintsjangan, eller Velin på andra kartor. Hans uppgift var att å ena sidan bevaka landfronten mot en fiendtlig framryckning landvägen, å den andra kuststräckan från Antsjou till Jalus mynning mot en befarad landstigning i hans rygg. Kavalleribevakning af kusten Enligt sitt eget påstående hade han en sammanlagd front af mer än 250 km och en ännu längre förbindelselinie till närmaste järnvägsstation. Den styrka han disponerade bestod af 1.tsjitinska, 1.argunska och något senare 1.ussurijska kosackregementena, till en början 12 sedan 16 sotyer + 1.transbajkalska kosackbatteriet. Enligt bifogade order för framryckningen 22 framsändes 1.tsjitinska regementet som avantgarde utefter den väg, som går närmast kusten, hvilken afpatrullerades och lemnades därvid brefposteringar på hvar 10.km. Dessa aflöstes sedermera af hufvudstyrkan, 1.argunska regementet + batteriet. Denna, som med en sotnja iakttog inre vägen öfver Husen, följde med återstoden efter avantgardet och afpatrullerade i sin ordning kusten och kvarlemnade dessutom i alla stötte byar patruller ända till 1 tropp styrka, hvilka hade till uppgift att ständigt patrullera ned mot hafvet. Särskildt fruktade man en landstigning vid Sentchon och Kasan, hvilka ock därför skulle skarpare iakttagas. ~ 30 ~ 22 Bilaga 19

6 De 160 km (drygt räknadt) till Antsjou tillryggalades i 5 dagsmarscher. Då var också hela hufvudstyrkan splittrad längs vägen. När så avantgardesregementet spriddes längs Velin-floden, blef följden att nästan intet fans kvar i reserv. När nu förstärkningen, Ussurijska regementet, anlände fick detta öfvertaga brefposteringarne efter båda vägarne, hvilket gjorde att fortfarande reserven blef alldeles för liten för den stora front, som skulle skyddas. När japanernas patruller började blifva mer närgångna, måste därför den ändringen vidtagas, att de sotnjer, som voro spridda efter kusten, fingo öfvertaga brefposteringarne efter hufvudvägen. Men äfven med denna inskränkning kunde Mistschenko aldrig uppbringa sin samlade reserv till mer än 4 sotnjer och batteriet. Kustbevakningen bestämdes i detalj af detaschementschefen och hade i regel följande utseende. Hvarje sotnje bevakade en kuststräcka af km. Styrkan fördelades i 8-10 poster om i regel 5-9 man. Hufvudstyrkan omkring 1 tropp, placerades vid den viktigaste posten helst i midten af området. Kusten var klippig utan egentliga hamnar och i regel ledde endast gångstigar till stranden. Till en början var faran för landstigningsföretag ganska ringa, då hafvet var isbelagt till ett par km från stranden. Men sedan isbandet smält undan, måste man blifva noggrannare med patrulleringen. I regel inskränktes dock denna till en patrull på ett par man för- och eftermiddag, där afståndet var kort, eljest endast från sotnjans hufvudstyrka en starkare patrull om 8 man en gång om dygnet, som utsträckte sin spaning km. Patrullerna skulle enligt ordern taga reda på: om landstigning företages, om fiendtliga fartyg nalkas, om invånarne vänta dylika eller om förråd uppläggas på något håll. Sotnjan aflöstes hvar 14.dag för att få en veckas hvila. ~ 31 ~ Som exempel på anordningen af bevakningen och utseendet af rapporterna bifogas chefens för 1.arguntska sotujans skiss öfver förläggningen 23, och för jämförelses skull 4.sotnjans anordningar 24 i samma linie. Den redan befintliga rikstelegrafafdelningen genom landet togs helt i anspråk. De ordinarie stationerna indrogos och apparaterna förstördes, men ersattes af egna, bland hvilka äfven förekommo Erikssons telefonapparater. Ryskt uppträdande vid de japanska landstigningarne Den 29.mars gjorde japanerna kl.3 fm. en mindre landstigning med ungefär en bataljon under skydd af en kanonbåt i närheten af Santchen. Företaget inrapporterades i god tid. Då starka japanska krafter samtidigt trängde på från landsidan, drog sig Mistschenko tillbaka innåt landet, samlade under tiden sin hufvudstyrka och förde densamma på inre vägen förbi fienden och gick den 31. samma månad öfver Jalu, bakom hvilken flod bevakningen ordnades ånyo hvarvid icke mindre än 2 regementen, 1.Argunska och Ussurijska, fråntogos honom af general Sasulitsj. På öfvriga ställen af kusten gjorde ryssarne så gott som intet motstånd mot de japanska landstigningsföretagen. Dock berodde ej detta på att man försummat bevakningen af kusten. Men som man här i blott ännu högre grad begått samma fel som vid Mansjuriska arméns östra detaschements venstra flanks kavalleridetaschement, som den officiella titeln på Mistschenkos afdelning lydde, var det naturligt, att det icke kunde bli tal om något försvar. Där infanteri deltog i bevakningen som t.ex. på Kvantunhalfön, hade man bildat en tät linie af underbefälsposter; där kavalleri utförde bevakningen stodo posterna visserligen 23 Bilaga Bilaga 21.

7 glesare, men i alla fall så tätt att styrkan fullkomligt bortplottrades efter den långa sträckan, och nästan inga reserver återstodo att ge kraft åt försvaret. De större afdelningarne på alla vapen stodo återigen alldeles för långt tillbaka. Den snabbhet japanerna utvecklade vid sina landstigningar afskräckte vederbörande ryska afdelningar från att ens göra ett försök att oroa de ännu ingalunda fullt stridsfärdiga japanska landstigningstrupperna. rapport uppgifves floden vara segelbar för mindre fartyg (1½m djupgående) ända upp till 400 km från mynningen. Den engelska rapporten åter omtalar, att Antung 30 km uppför floden är en ganska god hamn och centrum för silkesexporten från denna del af landet. Ångbåtar om 4 m djupgående besöka densamma. Det visade sig också att de japanska kanonbåtarne kunde trafikera floden till nämnda stad. Kustens beskaffenhet För att möjliggöra ett närmare bedömande af de svårigheter, med hvilka de japanska landstigningarne voro förenade torde här böra anföras de upplysningar, jag inhämtade om kusten. Detaljuppgifterna äro hämtade ur den ryska och den engelska rapporten, af hvlika den senare i denna fråga i många afseenden öfverträffar den förra. Kusten från Jalu till Bitsivo utgör i rak linie omkring 170 km, men med alla krökar nära 250 km. Den är mycket grund och ännu ej närmare uppmätt. Djuplinien för 7-8 m går icke närmare stranden än 7-8 km, på många ställen t.o.m km. På stranden höja sig sakta kullar om m med mellanliggande breda dalar med mången gång sumpig mark. Först m 25 in i landet resa sig bergen till omkring m höjd. Flodmynningarne äro i regel uppslammade och svårtillgängliga. Nämnvärda hamnar äro Jalumynningen, som är 5 km bred, och af en 6 km lång ö delas i 2 armar. Enligt ryska uppgifter är den östra af dessa endast vid hög flod framkomlig för mindre fartyg. Den vestra åter skulle vara framkomlig för 4 m djupgående fartyg till 7 km från Dadungou, stor timmerhamn, och för 2 m djupgående ytterligare 1 eller par km. På ett annat ställe i samma 25 Sannolikt skrivfel av Edlund. Bör rimligen stå km. ~ 32 ~ Nästa hamn af någon betydlighet är Dagusjan. Den ryska rapporten fäster ingen uppmärksamhet alls vid denna, utan nämner blott i allmänhet om återstående del af kusten, att den är svårtillgänglig och ytterst olämplig för landstigningar. Den engelska är bättre underrättad och omtalar, att på högra stranden af Tajangfloden finnes en hamn, som stundom besökes af mindre ångbåtar och att på den utanför liggande ön Talutao japanerna år 1894 förlagt sin hjälpbas till dess att isläggningen tvang dem att uppgifva den samma. Det ryska förbiseendet är sålunda så mycket mera märkligt, som sistnämnda faktum ej borde varit dem obekant. Japanerna visade också denna gång, att de kunde använda sig af denna plats och utförde här 2 af sina största landstigningar den 5. och 18.maj. På ett annat ställe räknar den ryska rapporten upp några ställen där landstigningar kunna förekomma och nämner därvid äfven Tajangches mynning, men tillägger dock genast att lämpligaste punkten är floden Datsjuanches mynning som skyddas af öarne Vantsiadao. Följden var också, att man här koncentrerat sin bevakning, men utan resultat. Denna ort nämnes också ej alls i den engelska rapporten, lika litet som Tungusbukten, hvilken åter finnes i den ryska uppräkningen.

8 Chuajuanskau och Bitsivo äro de nästa landstigningspunkterna af större betydelse. Äfven dessa lida af stora olägenheter med flacka stränder och vidsträckta slambankar. Vesterut från Bitsivo blir stranden bättre och Jentauviken har ganska djupt vatten samt delar med förutnämnda tvänne orter fördelen af att vara något skyddad mot sydliga vindar genom ögruppen Elliot. Liksom 1894 blef också nu denna plats föremål för japanernas operationer. Redan i början af mars inredde de Elliotöarne som bas och den 4.maj gjorde de här sin 1.stora landstigning. Den återstående delen af kusten har mindre intresse, då japanerna ej där företogo några större landstigningar, och torde därför kunna här förbigås. Endast i Dalnyjs stora och goda hamn bör en del af 3.armén ha landstigit. Mobilisering I den ryska pressen har under senaste tiden mobiliseringen gjorts till föremål för en häftig kritik. Det är ju naturligt, att det skall förefalla den oinvigde bra hårdt, att ur en krets tages alla 13 årgångarne reservister, när man ur angränsande tager ingen alls. Men detta var ju blott en nödvändig följd af mobiliseringens partiella natur. Det fans icke någon möjlighet att fördela inkallelsen af reservister öfver hela landet för hvar gång en ny truppdel skulle göras i ordning att afgå till krigsskådeplatsen. Arméns reserv ett enda uppbåd Dock kan man med fog säga att nu visade sig särskildt det olämpliga i att ej hafva reservisterna uppdelade i 2 uppbåd. Apparaten verkar alldeles för klumpigt och vid många tillfällen våldsamt störande på det civila lifvet, när den sättes igång. Man har nämligen ~ 33 ~ under nuvarande förhållanden af många skäl svårt att skilja på massan, och när man ville inskränka sig till vissa årsklasser, har man sett sig nödsakad att likväl inkalla dem alla för att sedan hemförlofva de äldsta. Det blef så småningom regel att hemförlofva eller åtminstone ej afdela till fälttrupperna de 3 äldsta årgångarne jämte alla familjefäder med 3 barn. Dessa föreskrifter blefvo dock ofta endast en tom bokstaf. Därför fingo kejsarens flygeladjutanter, som kommenderades att öfvervaka mobiliseringarne, order att noga tillse att dessa bestämmelser efterlefdes. Man hade nämligen genom erfarenhet funnit att dessa äldre årgångarne voro så godt som odugliga i fält och genom sitt dåliga föredöme utgjorde en fara äfven för de yngre elementen. Då många kretsar, som synes af bifogade planer, blefvo utsatta för mobilisering 2 och flere gånger skulle man möjligen däraf kunna draga den slutsatsen att för hvarje gång inkallades endast vissa årsklasser reservister. Men i själfva verket var det endast vissa kategorier som inkallades t.ex. 1.gången alla sjömän, 2.gången specialtrupper, 3.gången infanterister etc. Emellertid hafva alla dessa mobiliseringar, icke mindre 8 före slutet af år 1904, gifvit många viktiga upplysningar om den ryska mobiliseringsapparaten, och torde man därför böra ägna densamma ett närmare studium. Mobiliseringen 1876 Vid mobilisering till senaste ryskturkiska kriget år 1876 hade enligt de officiella uppgifterna apparaten verkat med en öfverraskande snabbhet och presicion. Ehuru årstiden var den sämsta möjliga inträffade de värnpliktiga vid samlingspunkterna inom 5(!) dagar och voro trupperna marschfärdiga inom 15 dagar. Hästutskrifningen tog i allt 11

9 dagar. Vissa siffror låto visserligen oroliga, men ingen kunde ju bestrida dem. Nya mobiliseringsinstruktioner Sedermera har man energiskt arbetat på förenklande af metoderna och på grundvalen af upprepade försöksmobiliseringar hade man år 1900 färdig en ny mobiliseringsinstruktion för infanteriet och 1903 ett förslag till en dylik för kavalleriet och det ridande artilleriet förutom en mängd korta och praktiska instruktioner för i arbetet ingripande myndigheter. Man trodde sig sålunda nu kunna vänta ett betydligt framsteg sedan Mobiliseringen 1904 Utgången har icke motsvarat förväntningarne. De tider man denna gång haft att anteckna äro ytterst ojämna och på många håll ingalunda bättre än de ofvan anförda. Af bilaga 22, uppgjord efter hufvudstabens cirkulär nr 249 under jämförelse med prikaserna för vederbörande mobiliseringar ser man, att vid X.kåren, Charkof, behöfts från 4 till 13 dagar, vid XVII.kåren, Tula, från 6 till 13 dagar, vid I.kåren, Petersburg, från 9 till 30 (40?) dagar. Alla dessa linietrupper kommo från de folkrikaste trakterna, och till på köpet voro de nu under bästa årstiden, i mycket god tid på förhand underrättade om 1.mobiliseringsdagen. Hvarpå kan nu detta bero? Ett slutgiltigt svar på desa frågor torde ej här kunna lemnas, men vill jag dock söka belysa en del faktorer, som måste hafva medverkat i resultatet. Centralisation En mycket viktig faktor är den allt för stora centraliseringen af planernas utarbetande. Den ojämna fredsförläggningen af 2/3 af den stående hären längs vestgränsen gör, att man lika litet kan uppgöra som utföra planerna inom hvarje militärdistrikt för sig, utan allt ~ 34 ~ måste gå genom den centrala myndigheten, hufvudstaben. Planerna äro naturligtvis i regel på förhand utarbetade och t.o.m. utlemnade till vissa centralmyndigheter för en eller par s.k. hufvudtabeller = hufvudalternativ, men hvarje afsteg från dessa måste direkt utgå från hufvudstaben eller improviseras i de lägre instanserna. I samband härmed torde böra påpekas, att en rysk mobiliseringsorder ej kan utfärdas telegrafiskt. Det är en diger handling med många bilagor, som afsändes från vederbörande centralmyndigheter per post tillräckligt många dagar i förväg att kunna nå fram till alla underlydande instanser, innan 1.mobiliseringsdagen bestämmes per telegraf. I regel var det också 5-7 dagar mellan mobiliseringsorderns datum och den däri bestämda s.k. 1.mobiliseringsdagen. Men äfven detta telegram måste afgå från hufvudstaben i Petersburg 2 dagar före den 1. för att samma dag från militärdistriktets stab expedieras vidare direkt till kretsbefälhafvaren. Denne bör sålunda ha telegrammet mer än 24 timmar före den 1.mobiliseringsdagen, något som äfven måste tagas i beaktande vid bedömande af ryska mobiliseringstider. Partiell mobilisering En annan faktor, som äfven torde hafva inverkat, var det förhållandet, att man nu icke använde sig uteslutande af de på förhand uppgjorda detaljerade planerna, som endast äro afsedda för en allmän mobilisering. (Tidningarne hafva också framhållit det felaktiga i att ej hafva planer uppgjorda för hvarje särskildt fall och ej endast för hufvudalternativen. Af det försvar som förebrakts från officiellt håll synes det som om anmärkningen träffat rätt i sin förmodan om bristande specialisering för mindre viktiga fall.) För att något mildra den tunga, ojämt fördelade bördan tog man behofvet af reservister ur en något vidare

10 krets än planen utvisar. På så sätt blef det till någon del en improviserad inkallelse utom den uppgjorda planen med delvis nya vägar för samlingen. Ju mera de underlydande organen hållits i ett osjälfständigt beroende af hufvudstaben, desto större blir friktionen vid en dylik improvisering. Detta förklarar också de stora skillnader i tid, som förekommo, då naturligen olägenheterna i det nya göra sig olika gällande på olika håll. Annars skulle så stora tidsskillnader i och för sig bevisa en betänklig svaghet i planen, då denna naturligtvis måste lägga an på att få jämnheten så stor som möjligt genom en praktisk läggning av inskrifvingsområdena. ~ 35 ~ Myndigheter Inskrifningsväsendet är för öfvrigt helt och hållet skildt från armén, endast som förmedlande myndighet har man under hufvudstaben militärdistriktets generalsab, hvilken samlar uppgifterna från lokalbrigadernas befälhafvare och till dem åter öfverlämnar närmare detaljerade hufvudstabens bestämmelser. De 23 lokalbrigaderna delas efter häraden eller kretsar, af hvilka finnas ej mindre än 575 i europeiska Ryssland och 189 i Sibirien. Dessa äro mången gång af betydande storlek och folkmängd. Då det dessutom händer, att flere kretsar äro förenade under samma befälhafvare, kan denna hafva att redovisa för öfver ½ miljon invånare och lika många kvadratkm. Kretsbefälhafvaren, en f.d. militär, är den egentliga verkställande myndigheten, lokalbrigadchefen är hufvudsakligen kontrollerande. Här har man en af systemets svaga sidor. Med den enorma utsträckningen af området hinner denna senare ofta blott en gång hvart 3.år inspektera kretsen. För öfvrigt är det en känd sak, att inspektion i Ryssland icke brukar vara alltför sträng. Nu har man till på köpet yttest svårt att till bägge dessa poster få kompetenta personer, då ingen befordringsmöjlighet finnes. För att göra platserna mera begärliga har man nu gifvit kretsbefälhafvaren t.o.m. öfverstes grad, och genom att platsen endast får besättas på förslag af närmaste befälhafvare har man sökt skaffa sig garanti, att ej fullkomligt odugliga personer skulle komma att besätta platserna. Enligt ryska officerares eget omdöme var emellertid den utvägen mindre lyckligt vald. Protektion gör sig gällande öfverallt. Rullföringen En annan svaghet i maskineriet ligger i själfva rullföringen. Man har här som öfverallt tvänne dylika, en militär och en civil. Enligt den i den nya instruktionen förenklade formen skall kretsbefälhafvaren ensam svara för den militära, för den civila åter i städerna lokalpolisen, på landet poliskommissarien med biträde af byarnes och valorternas äldste. Kretspolisen har sålunda nu intet med rullorna att göra, utan är inskränkt till en kontrollerande och utförande myndighet. Såsom öfverallt i vest-europa lägger man ej längre hufvudvikten vid rullorna, utan vid det faktiska tillståndet inom kretsen. Kretsbefälhafvarens rullor rätta sig sålunda uteslutande efter lokalpolisens och de äldstes uppgifter. Anmälningsskyldigheten är nedbrakt till ett minimum och skulle helst alldeles kunna strykas, då den i alla fall ej kan upprätthållas och blott förorsakar onödiga skrifverier. Hufvudsaken är att generalstaben skall veta huru många reservister af olika kategorier som med säkerhet kunna beräknas från hvarje krets. Därför lägges hufvudvikten vid afflyttning, hvarom man ju bör kunna få tämligen pålitliga uppgifter från de civila myndigheterna, tyckes det. Tillkomsten genom inflyttning åter betraktas som ett plus, hvaröfver man är både glad och tacksam, men hvaröfver man näppeligen beräknar tillförlitliga uppgifter från något håll. En annan faktor som också spelar in i långt högre grad än hos oss är

11 afgången på grund af allmän svaghet och invaliditet. Vid profmobiliseringar har man mången gång härvid lag blifvit utsatt för öfverraskningar, som kunna blifva allvarsamma nog i farans stund. Man kan nästan förstå omfattningen, då man ser, hvilket medel tillgripits däremot. Vederbärande behöfver nämligen egentligen endast själf anmäla sig oduglig till tjänstgöring. Intyg af läkare eller kommunalmyndighet betraktas mera som en tom formalitet. Emellertid lider äfven den civila rullföringen af befolkningen i Ryssland trots passtvånget af stora brister. Man har där en ständigt vandrande stam af fabriksarbetare, omkring 4 miljoner bönder, som ej längre se sin utkomst på den 2-3 tunnland jord, de fått sig tilldelade. Större delen af dessa äro just i värnpliktsåldern och söka af varjehanda skäl att ha så lite att göra med polisen som möjligt. Att allt detta särskildt i stora fabriksområden skall utöfva ett menligt inflytande är själfklart. Chefen för 1.lokalbrigaden, som omfattar hufvuddelen af Petersburg, general Ljubovitskij, yttrade också före kriget, att inom hans distrikt troligen minst 40% af de värnpliktige icke skulle infinna sig inom beräknad tid. Man har nu sett, att han var ganska sannspådd. Ortsmyndigheterna föra endast alfabetisk förteckning öfver reservisterna. Kretsbefälhafvarne åter föra utom dylika alfabetiska listor, stamrullor, öfverföringshandlingar i 2 exemplar och slutligen antagnings- och inkallelsekort ordnade efter kommuner. 26 Kontrollen Kontrollen söker man åvägabringa dels genom föreskrifter, att kretsbefälhafvaren en gång om året är skyldig att jämföra sina rullor med ortsmyndigheternas listor, dels genom att anställa kontrollinkallelser. Men å ena 26 Bilaga 23. ~ 36 ~ sidan är kontrollen på, att kretsbefälhafvaren fullgör sina skyldigheter, för svag, å den andra återkomma kontrollinkallelserna alltför sällan och inskränka sig i regeln till att endast konstatera det disponibla antalet reservister. Trots alla försiktighetsmått visade det sig också, att man icke hade reda på styrkan, som kunde påräknas. För att ställa upp de erforderliga kontingenterna måste man understundom bryta icke blott mot kejsarens ofvan omtalade välvilliga påbud att de 3 äldsta årsklasserna skulle frikallas, utan även mot författningen om frikallande af familjeförsörjare. Enligt Brouskijs uppgifter var det ett betydande antal dylika som inkallades. Inkallelsen När nu mobiliseringsordern kommer, är kretsbefälhafvaren skyldig att inom 3 timmar öfverlemna de redan färdiga inkallelsekorten till polismyndigheterna. Dessa sända dem genom beridna ilbud till valorterna. Valortsäldsten befordrar dem vidare till byäldsten och denne utdelar dem bland byns tjänstepliktige. Samtidigt annonserar polisen i alla tidningar och anslår kungörelser om inkallelsen å alla offentliga ställen. Inkallelsekorten hafva emellertid redan vid försöksmobiliseringarne och särskildt år 1899, visat sig i hög grad fördröja mobiliseringen. Först och främst voro de vanligen ej fullt i ordning och åstadkommo redan därigenom svårigheter. Vidare hände det understundom, att de under vägen förvexlades eller bortslarfvades. Vederbörande bymyndigheter kunna mångenstädes hvarken läsa eller skrifva eller ock äro de af andra anledningar förhindrade att själfva utdela korten. På så sätt blir det ytterligare mellanhänder och möjlighet af byte och fusk. Slutligen förorsaka de äfven vid reservisternas

12 inställelse en del olägenheter och de anteckningar, som enligt formuläret böra göras å ena sidan ifyllas efter vanligheten ej, som man ock ser på bifogade exemplar. Man har därför redan före kriget börjat söka reda sig utan dem. Särskildt i större städer tillgripas de endast nödfallsvis. Äfven denna gång lära de hafva varit till besvär, och mången ifrar för att slopa dem alldeles. Andra föreslå, att inkallelsekortet kunde lemnas karlen, då denne afslutar sin fredstjänstgöring, med skyldighet att ständigt medföra detsamma, och om det skulle gå förlorat genast anmäla detta till vederbörande myndighet för att få det ersatt. Karlen skulle på detta sätt ständigt bära på en personlig order. Tidpunkten för dess trädande i kraft meddelas genom allmän annonsering och kungörelser i vederbörande orter. På en del håll tyckes man emellertid denna gång, efter hvad jag inhämtade där ute af menige från olika både europeiska och sibiriska trupper, hafva gått en medelväg, som dock endast kan ifrågakomma, när man är på förhand underrättad om mobiliseringsdagen. säkert infinna sig på utsatt tid i kretsstaden. Men afsikten med fristen är icke endast, att den inkallade skall hinna göra sig i ordning. Den är äfven tilltagen så kort, för att vederbörande ej skall hinna sätta sig i säkerhet. Denna sista synpunkt blef sålunda ej tillgodosedd, och följden visade sig också. I pressen har man sett långa skildringar af den mest drastiska art, huru de värnpliktige förstodo att lura sig undan. Därvid användes många knep, det enklaste var att lemna orten utan anmälan, andra läto insända sjukintyg eller ännu hellre dödsattest, hvilket ju dock alltid kostade något extra. För bemedlade ansågs en utländsk resa att föredraga. Passet kostade i så fall från 2 till 40 rubel extra. Bodde man nära gränsen, gick man gärna öfver den torr, d.v.s. utan att besvära pass- och tullbetjäningen, men riskerade därvid att bli skjuten af gränsvakten. Preussen ansågs ej fördelaktigt, där var ordningen alltför stor, man blef strax ertappad och tillbakaskickad med fångtransport. Galizien däremot var idealet, särskildt passerades Lemberg af en massa flyktingar, och i Krakau samlades tusental. Samlingen Kretsbefälhafvarne, som naturligen voro angelägna om en vacker samling, expedierade nämligen korten långt i förväg till de civila myndigheterna, och dessa likaså till de värnpliktige. Enligt författningen är byäldsten ansvarig för, att de inkallade efter en frist af 24 timmar afgå till kretsstaden. Är denna mer än 25 km aflägsen samlas reservisterna till någon viss punkt inom valorten, därifrån de befordras vidare genom ortsmyndigheternas försorg medels skjuts, ångbåt eller järnväg. Denna frist synes nu åtminstone på många håll hafva blifvit betydligt utsträckt för att de inkallade skulle hinna göra sig riktigt i ordning och ~ 37 ~ Vid armén kom man snart underfund med, att där fans äfven andra knep utom de ofvannämnda. Man hade på många håll förstått att använda tiden till tjänstebyte. Mot en billig penning var det lätt att få en fattig stackare att byta namn och taga ett inkallelsekort som gällde för sig, allra helst om han genom sin ålder eller kroppskonstitution ansåg sig ha utsikt att blifva befriad vid mönstringen. På detta sätt fick man vid trupperna en stor del gamla och svaga element, hvilka under fälttåget voro dem en ständig black om foten. Vederbörande befälhafvare låto därför utfärda stränga order att vid reservisternas ankomst med dem anställa undersökning för att så vitt möjligt utgallra och till bestraffning befordra dylika bytare. (Se äfven

13 Rasvjädtsjik nr 709). Såväl genom dylika bytare som genom det vanliga slarfvet vid rullföring, inkallelse och samling blefvo reservisterna betänkligt blandade om hvarandra. General Gerngrass klagade så t.ex. redan efter slaget vid Vafangou, att han till sin 1.ostsibiriska skyttedivision fick både kavallerister, artillerister och flottister. Med kavalleristerna kan jag reda mej, artilleristerna byter jag ut mot infanterister som man skickat till artilleriet, men hvad skall jag göra med flottisterna? frågade han med komisk förtviflan. Vid dragonregementena klagade man bittert öfver, att de fingo infanterister istället. B. Apusjkin skrifver också i den officiella Regeringstidningen : Tydligen är det icke så riktigt ställdt med rullföring och inkallelse af reservister hos oss! Dock hade man vidtagit åtgärder, som skulle trygga ordningen i detta hänseende; alla inkallelseblanketter hafva olika färger för olika vapen och sysslor, infanteriet grönt, kavalleriet gult, artilleriet rödt etc, samt dessutom å båda sidor inom cirklar antecknadt befattningen. Men kanske blef det allt för brokigt med icke mindre än 10 olika färger. Man synes icke ha fäst sig vid dessa detaljer. Faktum är, att någon nytta tycks man icke ha haft af denna åtgärd, åtminstone icke den man väntade sig. Som bidragande faktor bör nog också anföras, att man af gammalt icke varit så noggrann i detta hänseende. Enligt de vid hufvudstaben uppgjorda tabellerna skall kretsen lemna manskap till ett antal truppdelar af olika vapen. Och vedrebörande får taga hvad han har för att fylla behofvet. Redan enligt officiella föreskrifter får fästningsinfanteri gå till fältinfanteri och skyttar eller tvärt om. Samma förhållande eger rum vid artilleriet och ingenjörtrupperna Endast 1.klass kavallerister gå till depotskvadronerna, öfvriga till trängen o.s.v. Utan att mycken fackutbildning ~ 38 ~ sålunda går förlorad få vederbörande därigenom det intrycket, att det icke är så noga. Och i hvarje fall torde felet hufvudsakligen här som öfverallt ligga i bristande kontroll, icke formellt, hvad pappren angår, ty i den vägen brister det icke därute, men reelt, hvad det personliga ingripandet beträffar. Inkvarteringen I kretsstaden inkvarteras och förläggas de inkallade genom kretsbefälhafvarens försorg. Å en del ställen har man härför anlagt en s.k. provianteringspunkt, där manskapet utspisas på statens bekostnad. På andra håll har man gjort det genom kvartersvärdarne. Ett 3.sätt slutligen att förpläga de samlade genom penningar, har alltid haft uppträden till följd, då penningarne vanligen gå till krogen. Man vill därför helst undvika detta sätt, men det förekommer dock ständigt, på grund af att det är så bekvämt. Läkarundersökningen I kretsstaden få de nu genomgå en tämligen noggrann läkarundersökning. För att denna ej skall taga allt för lång tid äfvensom för att försvåra mutors gifvande och mottagande användas 2 läkare, den ene gör endast en hastig okulär besiktning och afskijer därvid dem, som synes böra undergå en noggrannare besiktning, hvilken utföres af den andre läkaren. Allmänt klagade man dock öfver, att läkarebesiktningen utfördes alltför ytligt, och på så sätt en allt för stor procent svaga individer kommo med i kontingenterna. Andra påstodo, att detta berodde på den mindre lyckliga affattningen af bestämmelserna för kassationen. Där saknades i den långa uppräkningen t.ex. allmän svaghet, och alla läkare voro ej nog praktiska att förstå det såsom själfvklart, att hänsynen härtill vore bland de viktigaste. Vidare saknades där åtskilliga sjukdomar särskildt hvad ögonen beträffar, såsom

14 t.ex. trachoma, hvilken till på köpet är smittsam. Säkert är, att alla trupper hade därute liksom i fredstid sina kommandon af s.k. svag-starka, hvilka måste skonas på alla sätt. I regel användes dessa till trängbetäckning, men utgjorde likväl en black om foten på truppens rörlighet och utöfvade särskildt i moraliskt afseende ett fördärfligt inflytande. Det var nämligen ett alltför bekvämt sätt att undandraga sig deltagande i strider och strapatser att ej ofta och allmänt användas. Transporten Efter verkställd läkarebesiktning indelas de fältdugliga i kommandon, och under befäl af en underofficer sändas dessa sedermera per järnväg eller ångbåt till respektive truppförband. På grund af de stora afstånden i Ryssland blir förflyttningen af dessa kommandon en mycket omfattande och invecklad affär. Den massa värnpliktige, som nu trafikera banorna i alla riktningar, gör att denna transport måste ordnas fullkomligt som vanliga trupptransporter och ingå i järnvägarnes mobiliseringstidtabeller. Såväl längden som anordningen af dessa transporter tager sin rundliga tid, som gifvetvis måste göra sig märkbar vid en jämförelse med mobiliseringen i andra länder. Kretsbefälhafvaren är ansvarig för den nödtorftiga utrustningen med kläder för resan och disponerar i händelse af behof ett mindre förråd af kappor och stöflar, beräknat efter 5% af hela antalet reservister i kretsen. Men hvem, som är ansvarig för underhållet under resan, tyckes man icke ha varit på det klara med. Tidningarne hafva öfverflödat på beskrifningar af de oroligheter, som tillställts af dylika kommandon. Och det vill synas, som om hufvudsakliga anledningen varit otillfredställdande inkvartering och förplägnad såväl i kretsstaden som under färden från och till densamma. Särskildt omtalas uppträden vid Cyenstaschau där reservister hopats med ty åtföljande stigning i alla priser. Drifna af hunger plundrade manskapet bodarne, särskildt på mat- och dryckesvaror. Bostadsfrågan löstes mycket originellt. Man satte sig på tågen helt enkelt och följde med, hvart det bar. Gendarmerna voro fullkomligt maktlösa. Manskapet stannade tågen på öppen linie och klef in i sammlad tropp. Sedan 14 dagar gått, och förplägnaden blef allt svårare, hemförlofvades ändtligen 3 årgångar. De öfriga anträdde resan under Banzaj -rop och med löften att icke under några förhållanden skjuta på japanerna. Detta hindrade icke samma manskap att efter några dagar vara mjuka som vax i befälets händer. Jag hade just tillfälle att under transporten se dessa reservister, som varit med om de vildaste excesserna. Man skulle icke kunnat tro det vara samma människor. Fastän de gjorde den långa, besvärliga och tröttsamma resan genom Sibirien, sågo de nöjda och glada ut, omedvetna och barnsliga, endast med sinne för ögonblickets behof och stämningar. De dansade, sjöngo och skrattade med full hals åt hvarje skämt, sprungo omkring och tiggde papyroser och tidningar och blefvo öfverlyckliga för en slant. Enligt Novoje Vrenja förekommos oordningar i Vilna därigenom, att stationsbefälhafvaren lemnade reservisterna 2 hvetebullar, några sockerbitar och en bundt cigaretter per man. Om man öfverallt längs reservisternas transportvägar företagit så blygsamma åtgärder för mättande af dessa människors mest trängande behof, skulle det tydligen ingenstädes ha kommit till oordningar, säger det officiösa regeringsorganet. Rusj, som tillhör oppositionen, tviflar på möjligheten att bota det onda med ett så ~ 39 ~

15 enkelt recept, och frågar om det icke vore skäl att lägga till ytterligare en bulle. Oroligheterna antogo för hvarje ny mobilisering en mer elakartad karaktär och voro redan vid oktobermobiliseringen på många ställen fullt revolutionära till sin anläggning. Detta var särskildt fallet i Polen, där man sköt på polis och gendarmer samt t.o.m. öppnade eld mot trupperna. För att ytterligare försvåra samlingen af de värnpliktige förstörde man t.o.m. järnvägsbroar, telegraf- och stationsanordningar m.m. I Radom mördade man en regementschef och 2 officerare. Officiöst försäkrades, att det var endast vid 1/10 af samtliga kretsar, som oordningar förekommo. Om ock detta påstående vore sanning, kan man med fullt skäl säga, att det är vackert så! På grund af den höga åldersgränsen gör det manskap, som nu samlats å vederbörande mobiliseringsplatser icke något tilltalande intryck. Genom fattigdom och förtryck, tungt arbete och dålig kost åldras den ryska allmogen fortare än fallet är hos oss. Oberäknadt den ofvan antydda möjligheten af element öfver åldersgränsen är redan 39-åringen mången gång närmast liknande en gubbe. Brouskij tecknar dem i Novaje Vrenja: gamla bräckliga familjeförsörjare med ringa eller ingen kännedom om geväret och moderna reglementen, kunde de ej ens i yttre måtto smälta in i sina nya afdelningar, den gemensamma anda, som är så oundgänglig i nutidens strider för hvarje trupp, var icke att tänka på en gång. De kände icke befälhafvaren, han kände icke dem. Det hela blef en hop, men ingen trupp! Under sådana förhållanden får man ej undra på, att denna oktobermobilisering på en del håll synes hafva tagit hela 14 dagar längre tid, än beräknadt var. Några officiella uppgifter äro visserligen ej offentliggjorda, men man vet, att kejsarens inspektion af truppförbanden blef uppskjuten i 2 veckor. I pressen har det framställts som förorsakadt af transportförhållandena å sibiriska järnvägen, men i själfva verket torde det hafva varit den försvårade mobiliseringen, som hade skulden. När man nu ser alla dessa svårigheter, som voro förenade med reservisternas samling vid en mobilisering af jämförelsevis så blygsamma propotioner, frågar man sig ovilkorligen, huru det skulle gått, om det gällt en allmän mobilisering. Ryssland behöfver för att bringa samtliga linie- och reservtrupper på fältfot reservister, men inkallar i ett slag dylika. Finnas då som nu inga åtgärder på förhand vidtagna för inkvartering och förplägnad, kan det hela lätt nog gå sönder. ~ 40 ~ Utrustning och beväpning Dessa skulle nu klädas upp, utrustas och beväpnas. Af samtliga mobiliseringsåtgärder synes denna detalj hafva varit den bäst ordnade. Krigsministern Kuropatkin, hade ock ägnat den en outtröttlig omsorg. Genom täta och noggranna inspektioner hade man förvissat sig om, att allt, som stod på pappret, verkligen fans och fans på sin plats. Truppernas mobiliseringsjournaler voro ock profvade, genomgångna, kritiserade och omarbetade till högsta fulländning. Här gick allt sålunda lätt och snabbt. Dock finnas just under denna period åtskilliga andra faktorer, som kunna försena arbetet. Hästanskaffning Vid kavalleriet En af dessa är hästanskaffningen. Kavalleriet är däraf minst beroende då det samma redan i fred skall hafva full fältstyrka och endast behöfver komplettera för trängens behof 1/6 af hela antalet eller omkring 150 st. per regemente. På grund af dessa

16 omständigheter har man påstått, att kavalleriet skulle vara färdigt att rycka ut endast några timmar efter erhållen order. Detta visade sig dock ej vara fallet. Några bestämda uppgifter har man ej lämnat angående 2.dragonbrigaden, men synes den dock hafva behöft 2-3 dagar, oberäknadt trängen. Förvånande lång tid togo kosackregementenas mobilisering, men härvid bör ock tagas i betraktande, att de hufvudsakligen tillhörde 2.uppbådet. Vid artilleriet Artilleriet däremot behöfver visserligen endast med ¼ öka sin manskapsstyrka, men har å andra sidan mer än 2/3 eller 111 af 160 hästar att nyanskaffa per batteri. Vid den flygande parken gäller det så godt som hela styrkan, då i fredstid endast finnes 6 och i krig skall uppsättas 332 vid den större och 288 vid den mindre brigaden. Att detta nödvändigt måste fördröja artilleriets mobilisering är ju naturligt. Likväl påstod man före kriget, att den skulle gå lika snabbt som infanteriets. Nu visade sig emellertid, att dessa förhoppningar slogo fel; man behöfde i regel betydligt längre tid ock öfverträffades häri endast af trängen. Vid infanteriet Infanteriet som endast behöfde fördubbla sin manskapsstyrka, måste öka sin hästuppsättning med 5/6 eller från 24 till 158 per regemente. Men dessutom skall vid regementet mobiliseras en god del af divisionsträngen, såsom stabens, hospitalens och lasarettens. Att detta måste taga tid är naturligt, och äfven om den ej direkt medräknas i infanteriregementenas mobilisering, måste det ytterligare arbete som häraf blir en följd likväl verka hämmande på den egna mobiliseringen. Dessutom torde faktiskt en del befäl och handräckning stanna kvar i depoten till dess trängen är färdig och först därpå sluta till truppen. På så sätt borde strängt taget infanteriets mobiliseringstid i allmänhet räknas ~ 41 ~ åtskilligt drygare, än de officiella uppgifterna antyda. Vid ingenjörtrupperna Ingeniörbataljonerna måste fördubbla sin manskapsstyrka och äro sålunda i detta hänseende jämställda med infanteriet, frånsedt att reservisterna med anledning af specialutbildningen tagas från ett jämförelsevis betydligt större område. Men hästuppsättningen måste nästan helt och hållet tagas genom utskrifning; å fred finnes nämligen endast 14 hästar af i krig. Detta förklarar också den längre tiden, som öfverallt åtgått för deras uppbringande på fältfot. Trängbataljoner Att de i fred så svaga trängbataljonerna få ett drygt arbete vid uppsättandet af lifsmedelskolonnerna är naturligt. Deras manskapsstyrka skall 10-dubblas, och hästarne så godt som helt nyuppsättas. Man torde väl sålunda få anse I.europeiska och V.sibiriska kårernas resultat i detta hänseende mera närma sig det normala, än X. och XVII.kårernas, hvilkas tider torde bero på de särskildt gynnsamma förhållanden, under hvilka denna mobilisering försiggick. De hade dessutom full uppsättning af fordon och behöfde ej anskaffa ett enda genom rekvisition, något som mera sällan torde vara fallet. För officerarne En omständighet, som förorsakar mer missnöje än besvär vid mobiliseringen, är den bestämmelsen, att officerare och tjänstemän icke få uttaga hästar bland de rekvirerade, utan äro skyldiga att emot en knappt tilltagen ersättning själfva skaffa sig dylika. Naturligen blef och tjänsten lidande på att många till följd häraf gjorde sig beridna på fullkomligt odugliga krakar. Anskaffning af lifvsmedel En annan faktor, som åtminstone försvårar om icke fördröjer arbetet är

17 anskaffningen af furage och proviant. Att ligga inne med tillräckliga reservförråd af lifsmedel är omöjligt och anskaffningen af behofvet är ingalunda väl organiserat i Ryssland. Genom undvikandet af mellanhänder och skärpta kontrollbestämmelser har man sökt trygga sig mot bedrägerier och försnillningar, hvilka stodo armén så dyrt i sista kriget. Men därigenom har man belamrat anskaffningen med en hel del försiktighetsmått, som endast fördröja arbetet utan att ernå det åsyftade resultatet. Särskildt opraktisk torde den bestämmelse vara, att truppförbandet själft skall försörja sig med bröd för hela mobiliseringstiden och dessutom anskaffa ett reservförråd för 4 dagar. Då det gäller att förse en styrka från 2-10 gånger större än den vanliga, måste man på många håll organisera fältbagerier. Har man tillgång till dylika af fälttyp, som lemna en 500 kg i dygnet kan det ju gå raskt nog, men vanligen måste allt improviseras. Man kan tänka sig de svårigheter, som häraf blifva en följd just vid den tidpunkt, då man i andra arméer söker aflägsna alla onödiga extraarbeten. Likväl fann man, att anskaffandet af furage genom intendenturens eget försorg beredde ännu större svårigheter. Reservtrupperna Reservtruppernas mobilisering skedde i tillämpliga delar i enlighet med linietruppernas. Hvad angår utsvällningen bestå de flesta af de mobiliserade reservbrigaderna af 4 regementen om 2 bataljoner à 4 kompanier, endast den 61.reserv-brigaden hade endast 4 bataljoner à 5 kompanier. Hvarje brigad bildar nu 2 divisioner därigenom, att hvarje bataljon sväller ut till ett regemente. Vid sistnämnda reservbrigaden bildas de båda divisionerna så, att hvarje bataljon bildar 2 regementen därigenom att 5.kompanierna ensamma för sig bilda ett. Egendomligt nog synes denna starkare utsvällning i sistnämnda fall icke ha tagit längre tid, än den svagare förstnämnda. Den 61.reservbrigaden hade nämligen en medeltid per regemente af 10½ dag, då 51. och 56.brigaden, som endast mobiliserade regementena till fredsstyrka behöfde 10 dagar. Den 54. och 55.brigaden åter, hvilka svällde ut till fältstyrka, behöfvde respektive 14½ och 11½ dagar. Tydligen är det vägsträckan, som skall tillryggaläggas vid samlingen, som spelar den afgörande rolen. De sibiriska trupperna behöfde ock en ojämförligt mycket längre tid eller i medeltal 31 dagar. Före kriget påstods i den militära pressen, att formationerna af 1.ordningen bildades före dem af 2.ordningen och några utländska tidskrifter hafva t.o.m. af förevarande mobilisering dragit slutsatser, som bekräfta detta antagande. I själfva verket skedde mobiliseringen af bägge divisionerna från hvarje brigad i regel enligt uppgift jämsides, hvilket ock visade sig vara det enklaste. I ett fall sades man hafva försökt att ordna trupperna af 2.ordningen först, hvilket hade den fördelen, att en stark kader kunde biträda vid den svagare kaderns ordnande af sina förband. Men den 1.ordningens formationer tog då längre tid, och tidsvinsten blef ej betydande. Reservartilleribrigaderna, som vid mobilisering skola 4.dubblas, torde denna gång hafva arbetat under exceptionellt gynnsamma förhållanden. Deras tider äro t.o.m. något bättre än infanteriets eller dagar. Reservbefäl Bristen på reservbefäl, öfver hvilken jag före kriget gjort en utredning i generalstabens ryska detalj, visade sig i verkligheten vara ännu större, än de statistiska siffrorna antydde. Tillgången på reservofficerare kan praktiskt taget nu sägas vara uttömdt. ~ 42 ~