N. D. Edlunds slutrapport ~ 126 ~

Transkript

1 olika delar. Men då det vid flere tillfällen hade visat sig faran af att ej hafva äfven dessa förbundna sinsemellan, anordnades efter Schacheslaget längs fronten optisk telegrafering. Hvarje telegrafkompani var utrustadt med 6 heliografer. Då dessa endast kunde användas vid solsken fans äfven en 12 Nangenlampor för signalering nattetid och semaforflaggor vid mulet väder. På detta sätt voro nu ställningens hufvudgrupper förenade sinsemellan liksom äfven bakåt för förmedlande af order och rapporter. Afstånden vexlade i regel mellan 3 och 10 km. Lamporna kunde dock ej användas öfver 5 km. Detta dubbla system af telefon och optisk signalering har dock sina olägenheter. Visserligen äro heliograf och lampor oundgängliga att ha som en reserv om telefonledning ej kan utläggas eller af en och annan orsak blir afbruten. Men den är dock icke alltid möjlig att använda t.ex. i regn, dimma, snöyra o.s.v. Dessutom voro nu de dubbla linierna på flere ställen ett slöseri med arbetskrafter, som helst bort undvikas. Man skulle därför hafva önskat att hafva beridna telegraftrupper med lätt ledning, som hastigt kunna anordna en ledning längs hela fronten något bakom denna med hufvudstationer inom hvarje kårs område, till hvilka sedan hela det öfvriga nätet kunde ansluta sig. Detta blef emellertid aldrig genomfördt. Men som telegrafkompaniernas personal och materiel äfven för öfvrigt ej visade sig räcka till, blef man snart nog tvungen att formera en särskild telegrafbataljon om 4 kompanier hvart och ett med 53,5 km stolpledning, 21,5 km tyngre- och lika mycket lättare kabelledning eller sammanlagdt 96,5 km. På detta sett blef man i stånd att förbinda högkvarteret med armékvarter och självständiga detaschement liksom äfven att förse dessa med telegraftrupp. På enskildt initiativ började man inom de olika truppförbanden dessutom ~ 126 ~ anskaffa mikrotelefoner af Erikssons fabrikat särskildt den lättare kavalleritypen. Dess dimensioner voro 10x19x18 cm och sålunda äfven den väl stor och tung i jämförelse med Ljungmans apparat. Jag medförde en dylik, som gjorde en del uppseende och äfven rekommenderades i armétidningen Nr 153 år 1904, men den kom dock ej till någon användning under kriget. Emellertid var man ej hemifrån van att använda, än mindre uppsätta och sköta telefoner. Det hände därför, att några truppförband, som medfört apparater, kvarlemnade dessa bland regementets öfverflödiga bagage i Charbin, som t.ex. fallet var vid 3.artilleribrigaden. Andra togo dem visserligen med sig, men utan att någonsin begagna sig af dem, släpande dem med sig i trängens 3.linie. Så var t.ex. fallet med 12.regementet vid 3.fördelningen, som dock skulle kunnat hafva haft stor nytta af apparaterna under dess ofvan anförda bevakningstjänst vid Sachepu i september Under den långa slaktningen vid Schache började man dock förstå, hvilken hjälp man skulle kunna ha af telefonen för ledningen af den indirekta elden vid artilleriet. Efter slaget fick sålunda I.12. låna sina apparater till A.3. till dess de egna hunno anlända. Så småningom efterskrefvos allt flere apparater med tillhörande lätt kabel, och det blef här liksom på andra håll system i det hela, så att vid slutet af 1904 kan sägas att såväl inom de lägre förbanden som mellan de högre staberna fans ett helt telefonnät, skött af egen personal. Telegrafkompaniet tillhandahöll härvid endast föregångsmän och instruktörer. I den mån kompaniet fick Erikssons telefoner, lemnades förposttelefonerna ut till trupperna jämte några km lätt kabel, vanligen 4 km per regemente. På detta sätt organiserades så småningom vid en stor del af förbanden egna telefonkommandon. I nr 796 af Rasujädtsjite

2 föreslås att organisera dem på 1 officer och 40 man med 2 kärror och 4 packhästar samt utrustade med 8,5 km lätt kabel 4 Erikssons apparater, 12 förpostapparater af nyare konstruktion, 3 heliografer och 3 lampor. Flaggsignalering 40 Signalering med flaggor har sedan flere år tilllbaka varit under försök inom ryska armén, och slutligen bestämde man sig för semaforsytemet genom en prikas af 1904 Nr 579. Kuropatkin anbefallde ock denna signalering till användning inom fältarmén, och vid en del truppförband började man genast i juli 1904 öfva densamma. Andra kommo sig i alla fall ej för därmed. Kuropatkun förnyade då sin påminnelse och föreskref, att täfvlingar med pris skulle anordnas för snabbaste telegrafering och tolkning. Vid XVII.kåren började ock i slutet af 1904 dylika täfvlingar särskildt vid artilleriet. En svårighet härvidlag utgör den ringa läs- och skrifkunnigheten inom armén hvartill kommer, att ryska språket är svårare än de flesta andra genom flere bokstafstecken, stumma halfvokaler o.d. Emellertid gjorde man på en del håll goda framsteg, äfven om det mötte svårigheter att enligt prikasen öfverallt få 4 signalister på hvarje kompani skvadron och batteri. Att enligt ordern utbilda hela jägarkommandona samt alla officerare i signalering gick naturligtvis ej. Flaggorna voro vanligen små röda. Afståndet emellan stationerna skulle vara 2 verst. Nattetid skulle lyktor användas i stället för flaggor, men vid XVII.kåren åtminstone disponerade man ej lämpliga dylika. Systemet är egentligen en översättning från den engelska flottans alfabet, utförd af den i kriget omkomne amiral Makarof. I genomsnitt tar hvarje bokstafstecken 1½ sekund. För att kunna telegrafera på längre afstånd 6-8 km anordnades på en del håll transportabla lätta semaforer af rotting. De anändes särskildt för att komplettera heliografen och placerades med lätthet å dess packsadel, utan att vikten ökades med mer än 3,5 kgr. Det förordades att anskaffa en dylik per bataljon, men därhän kom man dock icke under min vistelse vid armén. Allt var då ännu lemnadt åt enskildt initiativ. Särskildt vid artilleriet hade man god hjälp af denna semaforsignalering vid ledningen af den indirekta elden. Förut hade man fått anordna kedjor af manskap för öfverförande af iakttagelser och befallningar, hvarvid man t.ex. vid Daschitschao hufvudsakligen fick sina förluster i dessa rapportörkedjor. Nu kunde det hela ordnas fullkomligt doldt för fienden. Äfven vid kavalleriet skulle man vid vissa tillfällen kunnat hafva nytta af systemet, om det ock sällan kom till användning. Så skulle man t.ex. under striden vid Bensichn från Ljubavins kavalleridetaschement på venstra flanken kunnat inrapportera japanernas hela gruppering och alla rörelser, om man då känt till semaforsignaleringen. Nu måste det ske med rapportryttare på en lång och besvärlig omväg. Äfven vid infanteriet kom det någon gång till användning; men man fann det oftast omöjligt använda det under fiendtlig eld, då karlarne skulle stå helt upprätta t.ex. på en obetäckt slätt. Vid dylika tillfällen fann man det fördelaktigare att använda Morsesystemet. Man gjorde 2 tunna skifvor af papp, tyg eller trä den ena rund för att beteckna en punkt, den andra en rektangel för att beteckna ett streck. Vanligen var de dessutom af olika färger, 40 Bilaga 69 ~ 127 ~

3 rödt och hvitt 41. Fördelarne med detta system voro, att det kunde användas: 1) i liggande ställning och sålunda äfven under fiendtlig eld, 2) i mörker om man ersatte skifvorna med olika färgade lyktor, eller ock 1 lykta = punkt, 2 lyktor = streck, 3) äfven om signalisterna ej voro kunniga i alfabetet, om de endast hade ett skrifvet alfabet samt papper och penna att anteckna signalerna i den ordning de afgåfvos, 4) i mörker, om man ej disponerar lyktor, samt i dimma, rägn eller snöyra kan det ersättas genom signaler på jägarhorn eller hvisselpipa. Fördelarne äro sålunda ganska afsevärda, särskildt om man tar i betraktande, att sålunda utbildade signalister äfven äro i stånd att begagna sig af såväl vanliga telegrafapparater som heliografer och afläsa telegram å dylika. Mot Morse-systemet invändes att det på större afstånd kunde vara svårt att urskilja såväl formen som färgen å skifvorna. Men detta var lätt hjälpt genom att sträcka den ena åt höger och den andra åt venster, då Morsetecken blefva vida tydligare än semafortecken under alla förhållanden. Fördelen med semaforsystemet åter var, att manskapet något snabbare inlärde det samma, samt att signalerna något hastigare aflästes. Men olägenheterna voro ock betydande, då det ej kunde användas hvarken under eld eller i mörker och dimma, rägn eller snöyra. Särskildt om man tar hänsyn till den ökade betydelse, som nattliga företag fått i den moderna krigföringen, och att 41 Edlunds fotnot: På vissa håll däremot betecknade en skärm eller flagga punkter, 2 dylika däremot streck. ~ 128 ~ det under dylika mer än någonsin gäller att taga vara på hvarje medel, som kan underlätta rekognoseringen före sammanstöten, sammanhållningen mellan förbanden och ledningen af det hela, torde Morsetecknen hafva utsikter att slutligen segra öfver semaforeringen. Bevakning under marsch Vid framryckning Enligt det ryska fälttjänstreglementet är avantgardets uppgift att kunna föra en fullt självständig strid, hvarför det i regel göres starkare och marscherar på större afstånd från hufvudstyrkan än hos oss är vanligt. Några bestämda föreskrifter för styrka och afstånd lemnas ej, det heter endast att de skola stå i direkt förhållande till hvarandra, och att i avantgardet böra om möjligt ingå alla vapenslagen. I en anmärkning säges att under vanliga förhållanden afdelas till avantgardet ungefär 1/4-1/8 af styrkan, och att afståndet från avantgardets tät till teten af hufvudstyrkan bestämmes t.ex. (normalt) lika med djupet af hufvudstyrkans marschkolonn. Avantgardet framsänder en förtrupp, som benämnes tätdetaschement eller avantgardets avantgarde. Detta afdelar i sin ordning spetsar framåt och åt sidorna samt för att hindra omfattning äfven sidodetaschement. Styrka eller afstånd bestämmes icke i något af dessa fall; det heter endast att ju större afståndet är, dess själfständigare och därmed äfven starkare böra underafdelningarne göras. Spetsarne böra helst utgöras af kavalleri. Endast i brist på dylikt, kan härtill användas infanteri. De bevaka sig genom patruller. Äfven om spetsarne utgöras af infanteri, böra dock patrullerna vara beridna. De utsträcka i så fall bevakningen 1 km från spetsen. Måste man äfven här nöja sig med infanteri, minskas detta afstånd till 500 m.

4 Sinsemellan skola samtliga patruller hålla förbindelse och ej förlora hvarandra ur sikte, så att framför kolonnen bildas en sammanhängande kedja af patrullkarlar. Dessutom kunna spaningspatruller framsändas till aflägsnare punkter. Patrullernas formering är lika som under den stående bevakningen: befälhafvaren och 1 man följas åt, öfvrige utsändas åt sidorna eller framåt. Särskild vikt lägges på att inga paralellvägar icke ens en gångstig mellan de olika marschkolonnerna lemnas obevakad. Förtrafven benämnes numera endast kavalleriet. Dess befälsförhållanden och uppträdande rättas efter omständigheterna. Liksom i den stående bevakningen har det ryska reglementet äfven föreskrifter för en dubbel bevakning under marsch. Hufvudstyrkans marschkolonner äro skyldiga att framsända spetsar med patruller för det närmare skyddet, såväl framåt som å de yttre flankerna åt sidan. Äfven vid framryckning afdelas ett arriergarde, såväl för öfvervakande af ordningen inom kolonnen som betäckning mot oförmodade öfverfall. Arriergardet marscherar ungefär 1 km bakom kön af truppträngen och utsänder patruller bakåt och åt sidorna. För att gifva ett exempel på, huru en dylik framryckning med marschbevakning ordnades ute i verkligheten har jag i bilagorna 49 och 50 medtagit orderna för den stora framryckningen till slaget vid Schache. Af bilagan 49 framgår att hvarje kår i främre linien fick sitt marschområde, och bestämdes i förväg för de 2 första dagarne, hvilka linier skola nås af ~ 129 ~ såväl avantgarden som hufvudstyrkor. Afståndet från avantgardena till de hvilande kårernas hufvudstyrkor hade under föregående tid utgjort km. Detta minskade nu till hälften på så sätt, att avantgardet första dagen står stilla och hufvudstyrkan intager sin plats bakom detta på omkring 8 km afstånd. Sedan vidtog en mycket systematiskt uträknad framryckning, i det att hufvudstyrkan för hvarje dag intager den linie, som under natten innehafts af avantgardet, och här förstärker sig i en s.k. hufvudställning, under det att avantgardet rycker fram till en framskjuten ställning och där befäster sig för natten. Följande dag upprepas samma historia, endast med den skillnad att afståndet för hvarje gång minskas ju närmare man kommer fienden. Första natten var det sålunda 8-10 km, andra natten 5-7 km och tredje natten blef det mycket riktigt 3-4 km. Det hela var uträknadt så, att man alltid skulle kunna möta fienden i en befästad ställning och förena den strategiska offensiven med de så högt uppskattade fördelarne af en taktisk defensiv. Idén hade man, efter hvad som påstods, fått från Baden- Powels bok: War in Practise. Sedan man 3.dagen med avantgardena nått Ljilichebäcken gick det emellertid icke längre. Hade man fortsatt, riskerade man att utan vidare stöta samman med fienden i en renconterstrid, och därför stannade man hellre i sin befästa ställning och väntade på fiendens anfall. Grupperingen inom XVII.kåren synes af bilagan 50. Som avantgarde framsändes ¼ af styrkan nämligen II.brig/3.förd., 5 skv./k.52., 2 skv./k.51. och 4,5,6/A.3. och ½ komp./ing.17. Detta avantgarde delade sedan upp sig i ett tätdetaschement omfattande nära halfva styrkan eller II, III, IV./I.11., 3./K.51, 6./A.3., ½/Ing.17, som marscherade längs järnvägen;

5 Ett höger sidodetaschement bestående af I./I.11., 4 skv/k.52 och 3 kan./4.batt., som marscherade på en paralellväg längre ut åt flanken; Ett venster sidodetaschement bestående af II./I.12., 4./K.51. och 2 kan./ 4.batt. som följde en inre paralellväg 1-2 km öster om järnvägen; samt Hufvudstyrkan utgörande återstoden I, III, IV/I.12., 1 skv./k.52 och. ½ 4, 5./A.3., icke fullt hälften af hela avantgardet, följde efter tätdetaschementet längs järnvägen på omkring 3-4 km afstånd. Tätdetaschemehtet i sin tur delade upp sig på så sätt, att 1 bataljon med skvadronen och det halfva sappörkompaniet framsändes på marschvägen, omkring 1 km, utgörande sålunda, om reglementets benämningar skulle användas, en spets; men framsände i sin tur skvadronen som spets på omkring 1 km afstånd. Någon förbindelse med sidodetaschementens spetsar, i enlighet med reglementets föreskrift, hölls ej och kunde väl näppeligen göra det. Kårens hufvudstyrka marscherade på 2 kolonner i den högra, återstoden af 3.fördelningen, efter avantgardet på omkring 5-6 km afstånd, den venstra, 35.fördelningen + kårstaben och 4skv./K.51 följde efter venstra sidodetaschementet. På grund af att detta bröt upp betydligt tidigare för att hålla sig i höjd med tätdetaschementets främsta afdelningar, var det i regel framme vid dagens marschmål, innan hufvudkolonnen börjat sin framryckning, och dess läge sålunda väl mycket exponerat om fienden skulle gått till anfall. För öfvrigt uppstodo betydliga rubbningar i tätdetaschementets marsch, då det gällde att passera de ganska branta och djupa raviner, som korsade ~ 130 ~ marschvägen. Batteriet kunde endast med svårighet och tidsförlust passera dessa, under det att infanteriet måste göra halt och vänta på detsamma samt biträda vid öfverfarten. Under tiden marscherade framförvarande afdelning på, hvarigenom afståndet till dessa kunde ökas med flere km. Vid mindre detaschement vexlade bevakningsanordningarne högst betydligt. Genomgående regel var dock, att afståndet till hufvudstyrkan var så stort, att avantgardet alltid riskerade att blifva krossadt, innan understöd hunnit fram. Endast japanernas försiktiga taktik räddade situationen vid de flesta tillfällen. Vid framryckningen mot Ajanjamin från Sajmatsy den 22.juni disponerade Rennenkampf 2½ bataljoner, 2 beridna jägarkommandon, 9 sotujer och 12 kanoner. Främst sändes 2 sotujer företrädda af en gles lava, 500 m bakom följde ytterligare 2 sotujer, 2 km där bakom 2 kompanier och så slutligen på 4 km afstånd hufvudstyrkan. Spaningen försummades så att avantgardet helt oförmodadt stötte på fiendens hufvudkrafter, som uppskattades till 3 regementen infanteri, ett par skvadroner och 3 batterier. Man satt af, spridde skyttelinie och kunde sedan hvarken komma fram eller tillbaka. Den fiendtliga elden gjorde elmellertid ringa verkan, och som intet försök till anfall eller omfattning gjordes från fiendens sida, hann hufvudstyrkan fram i tillräcklig tid för att rädda situationen och skydda reträtten. När endast kavalleri disponerades, framsändes af 8-9 sutujer, 1 som avantgarde. Afståndet togs till en början blott ½-1 km, men kunde om vägen var dålig så småningom ökas till 4-5 km. Spetssotujan framsände i regel 3 patruller om 2-3 man, 1 på vägen, de öfvriga på hvardera sidan om, men alldeles inpå densamma så att endast dalbotten täcktes. Icke ens under raster sändes någon patrull upp på

6 höjdkammen för att skydda mot öfverraskningar. Följden blef ock, att man upprepade gånger blef utsatt för dylika, och hade japanerna skjutit bättre, borde förlusterna blifvit betydande. För hvarje gång sökte man under den närmaste tiden att iakttaga någon försiktighet, men återföll snart i den gamla vanan. Så var t.ex. fallet den 14/7 1904, då Rennenkampf själf blef sårad och halfva staben brakt ur stridbart skick. Af 6 sotujer hade en framsändts som spets. Afståndet ökades allt mer till de bakomvarande och framkommen till högsta kammen af bergskedjan, som skilde oss från Fausapusa, marschmålet för dagen, lät generalen göra halt för att invänta de andra. Då dessa emellertid efter 1 timmes väntan fortfarande dröjde, och han fick rapport, att vägen var undersökt och allt klart, satte vi i marsch nedför berget. Men vi hade icke hunnit mer än ett par 100 m förrän en salva brakade lös från en angränsande ås, och sedan vidtog en häftig snabbeld. Hade man under rasten skickat en enda kosack ut åt detta håll, skulle försåtet blifvit upptäckt och japanerna ganska illa ute med Rennenkampfs sotujer i flanken och Gerngross brigad i sin reträttväg. Egendomligt nog blef icke en enda man träffad i spetssotujan. Förlusterna hopade sig däremot i staben, och endast genom de öfvriga sotujernas ankomst fick man så mycket luft, att reträtten kunde anträdas. Madritof var en mera försiktig general och förstod att undvika dylika obehagliga öfverraskningar. Enligt öfverste Churlofs uppgift ordnade han alltid sin framryckning under skydd af sina båda beridna jägarkommandon, som sändes i förväg och med en gles patrullkedja besatte åsarne och särskildt topparne på hvardera sidan om dahlgången. På detta sätt kunde vägen göras klar ända till 15 km framåt. Allt ~ 131 ~ efter som hufvudstyrkan passerat, slöto patrullerna till i kön. När så man hunnit nära gränsen af det tryggade området, var tiden inne för den stora rasten för dagen, och under denna hade man möjlighet att göra om samma manöver för den återstående delen af vägen. Under nattmarscher framsändes en sotuja som spets på kort afstånd från hufvudstyrkan. Denna sotuja bevakade sig med en gles lava m framför teten beroende på mörkrets täthet. Det syntes emellertid tydligt, att man saknade öfvning i utförande af nattmarscher. Fastän man alltid hade förbindelsekarlar hände det dock ofta, att man förlorade sambandet. Det hände t.o.m., att man rätt som det var mötte hvarandra i mörkret och det fastän bergen på sidorna af dalgången gåfvo god ledning vid orienteringen. Man undvek därför om möjligt alla längre nattmarscher. Vanligen inskränktes det hela till en kort framryckning i utvecklad stridsformering mot något bestämt anfallsmål och kommer sålunda mer under rubriken nattstrider. Under återtåg Vid återtåg bör arriergardet kunna upptaga en själfständig strid för att uppehålla fiendens förföljning och göres därför starkare än avantgardet vid framryckning. Afståndet till hufvudkrafterna göres däremot mindre från början, då det genom hvarje strid ökas i väsentlig grad. Från arriärgardet afdelas kö- och sidodetaschement. Dessa bevaka sig liksom vid avantgardet med spetsar och patruller. Äfven här återfinner man de dubbla bevakningslinierna. Är styrkan större än 1 regemente infanteri eller 1 brigad kavalleri skall nämligen ocks hufvudkolonnen afdela dylika kö- och sidodetaschement med spetsar och patruller. Under återtåg

7 afdelas äfven ett mindre avantgarde för att iordningsställa vägen och skydda kolonnen mot öfverraskande anfall af fienden. Afstånd från truppträngens tet utgör liksom vid arriergardet under framryckning omkring 1 km. Det bevakar sig med patruller framåt och åt sidorna. Bilagan 51 ger en föreställning om grupperingen vid och utförande af en dylik reträtt. Äfven här återfinner man samma egendomliga förhållande som vid bilaga 49, att ordern griper så långt in i framtiden och bestämmer i ett sträck huru allt t.o.m. raster skall göras under närmaste 3 följande dagar med påföljd att senare delen af ordern denna gång liksom vanligen annars aldrig kom till utförande. Den 1.sibiriska kårens hufvudstyrka uppdelades här för återtåget från Anschantsjuan mot Ljaojan i 3 kolonner om respektive 5½, 5¼, och 3 bataljoner inf., oberäknadt öfvriga vapen. Arriärgardet under generalmajor Rutkofski består af ej mindre än 7 bataljoner, 2 plastunkommandon, 9 sotujer och 3 batterier. Detta uppdelas i ett ködetaschement och 2 sidodetaschement, hvardera om 1 bataljon och 1 batteri, samt samtliga sotujer. Återtåget fick ej anträdas, förrän hufvudkolonnerna hunnit 7 km från ställningen. Detta hade också till påföljd, att arriärgardet blef så hårdt engageradt i striden med de påträngande japanerna, att förlusterna under reträtten blefvo betydande och bland annat äfven general Rutkofski själf stupade den 28.aug Härigenom blef det ej heller möjligt att utföra återstående delar af ordern i enlighet med dess föreskrifter. Men som japanerna ej fortsatte sin framryckning omedelbart, fick man god tid på sig att ordna försvaret i hufvudställningen söder om Ljaojan under den 29.augusti. ~ 132 ~ Under flankmarsch Flankgardet benämnes i reglementet sidoavantgarde och göres liksom arriärgardet af en betydande styrka för att kunna upptaga en själfständig strid. Under vissa förhållanden säges det, att för den händelse hufvudkolonnen är af större utsträckning i djup, det kan vara fördelaktigt att afdela flere flankgarden samtidigt eller efter hvarandra. Flankgardet afdelar för sitt eget skydd ett flankdetaschement, som mot fienden utsänder flere spetsar med patruller. Såväl hufvudkolonnen som flankdetaschementet skyddar dessutom sin tet och kö genom utsändande af spetsar och patruller. För trängen, som bör hafva sin egen väg längst bort från fienden och i skydd af de båda nyssnämnda kolonnerna, fordras en särskild, stark flankbetäckning. Under kriget förekommo endast undantagsvis sådana förflyttningar, att flankgarden behöfde afdelas. För egen del kom jag endast i tillfälle att iakttaga kortare förflyttningar af kavalleriafdelningar med fienden ej alltför nära i flanken. Under sådana förhållanden löses uppgiften vanligen genom att besätta någon punkt, hvarifrån man i god tid kunde iakttaga en framryckning från fiendens sida och i händelse af behof uppehålla honom tillräckligt länge att hufvudstyrkan i säkerhet kunde draga sig undan. Dylika tillfällen förekommo ej alltför sällan under Rennenkampfs operationer i bergstrakten kring Sajmatsy. Man skulle t.o.m. kunna säga, att hans eget detaschement utgjorde ett dylikt flankgarde gentemot de fiendtliga afdelningarne i arméns vänstra flank. Som redan anförts, löste han uppgiften genom att själf hota fiendens flank, och sitt hufvudsakliga skydd sökte han i

8 snabbheten af sina rörelser. Mer än en gång räddade han sig på detta sätt äfven ur ganska kritiska situationer. Marscher Fördelning af vägnätet När en marsch af hela armén skulle utföras uppgjordes vanligen en noggrann fördelning af vänätet och en marschtablå. Gällde det en reträtt sökte man naturligtvis härvid bibehålla den indelning af bakomvarande trakt i rekvisitionsområden längs hufvudvägarne, som stod i samband med grupperingen af de olika kårernas trängformationer och magasin. För återtåget från Ljaojan hade sålunda långt i förväg i händelse af reträtt uppgjorts en dylik fördelning af vägnätet med tillhörande marschtablå: De 7 genomgående vägarne, som synes å bilaga 54 voro afsedda för och tilldelade hvarsin kår. Genom oförutsedda omgrupperingar ändrades kårernas ställning till hvarandra helt och hållet. De 2 vägarne längst åt öster hotades af fienden, och man ansåg sig endast kunna begagna sig af dem för kavalleri. Den yttersta vägen på högra flanken blef också endast använd af kavalleriet. Återstodo sålunda blott 4 vägar. Under den 3.september fick på denna grund utfärdas ny order för återtåget, hvarvid i regel 2 kårer fingo förena sig om samma väg. Kolonnkorsningar kunde härvid ej undvikas särskildt vid trängens 2. och 3.linier samt kårtransportkolonnerna, hvilka redan grupperats i öfverensstämmelse med föregående order. För öfvrigt höll man ingalunda så strängt på orderns föreskrifter vid utförandet. Så förekom det vid flere tillfällen, att stora delar af en kår för längre eller kortare tid voro öfver på en annan kårs marschområde. Detta kunde ~ 133 ~ understundom bero endast på misstag. Vägnätet var rikt, och svårt var det att kunna afgöra, hvilken väg som var den rätta. Å ena sidan gjorde gaoljanen och öfvriga terrängförhållanden det synnerligen svårt att orientera sig, å den andra voro kartorna genomgående felaktiga, där man tillfälligtvis hade dylika. I regel saknades de alldeles ute på trupperna öfver denna del af landet. Ljaojanbladet var det nordligaste som före kriget utgifvits i skalan 1: Den så kallade 4 verstkartan, 1: , hade visserligen utdelats i ett fåtal exemplar, men fans ej tillhands, när man ens behöfde den. Vid XVII.kåren hade man lemnat kvar dessa blad i kårens depot i Charbin. Det var sålunda naturligt, att man ofta mot sin vilja kom att gå vilse. Men det förekom äfven, att man med full afsikt tog en annan väg då egen befanns spärrad af trängkolonner, som endast med möda steg för steg släpade sig fram. Så hände det, att man den 5.september under en kort stund ansåg sig beskjuten af det japanska artilleriet och på den grund valde en tryggare väg längre bort från fienden. På detta sätt upptäcktes det, att 3.fördelningen, arméns arriärgarde, under större delen af dagen marscherat fullkomligt utan någon bevakning mot fienden, då dess eget arriärgarde, 12.regementet med artilleri, lemnat mandarinvägen och först vid 4-tiden på em. kom i största lugn marscherande vinkelrätt från vester in på hufvudstyrkan. Att under sådana förhållanden kolonnkorsningar ej kunde undvikas är naturligt. Redan af marschtablån framgår att särskildt under den 2. och 3.september flere dylika blefvo en följd af omgrupperingen af krafterna. Men äfven sedermera under återtåget förekommo dylika genom kaukasiska kavalleribrigadens marsch öfver från venstra flygeln till den högra, oafsedt alla tillfälliga mindre af trängkolonner, enskilda truppförband o.d.

9 Några föreskrifter för lämpliga åtgärder att förkorta uppehållet i marschen genom den ena kolonnens uppmarsch eller dylikt har reglementet ej. Det sägs endast att den till tjänsterangen äldste bestämmer, hvilken af de båda kolonnerna skall göra halt och framsläppa den andra. För att nu under framryckningen från Mukden undvika upprepande af dessa kolonnkorsningar tillhållas samtliga befälhafvare i armé och kårorder att ovilkorligen noggrant att följa de dem föreskrifna vägarne. I bilaga 53, punkt 2 ser man dock samtidigt omtalad en öfverträdelse af nämnda föreskrift. För att betaga dem hvarje möjlighet att skylla på de felaktiga kartorna föreskrifves i bilaga 52 punkt 12 att samtliga förband ned till regementet skulle skaffa sig egna vägvisare. Att detta emellertid icke skett eller kanske rent af icke kunnat ske, var man i tillfälle att se på flere håll vid XVII.kåren. För att under vägen komplettera kartorna fördelades under frammarschen området mellan kår- och fördelningsstaberna (se bilaga 52. punkt 13.) Tågmarscher Hvad själfva anordnandet af marscherna beträffar, medgifver reglementet användande af tågmarscher på 3-4 dagsmarscher från fienden, då hvarje vapenslag marscherar för sig. Krigsmarscher Närmare fienden öfvergår man till krigsmarscher. Äfven här förordar reglementet uppdelning på flere kolonner, men vid framryckning dock endast om styrkan är större än en fördelning och inga naturhinder skilja kolonnerna åt. Vid reträtten däremot bör uppdelningen ske äfven vid mindre förband. Då behöfver man icke heller taga hänsyn till luckornas storlek eller mellanliggande hinder. Af bilagan 57 (eller 51?) ser man ock I.kåren uppdelas i små kolonner af hvilka den starkaste räknar endast 5½ bataljon. Marschformen var i regel vid infanteriet rotekolonn. Någon gång kunde iakttagas halftropps kolonner men plutonskolonn, som reglementet talar om, såg jag endast en enda gång under framryckning af en brigad under slaget vid Sandepu, ehuru de stora kolonnvägarne om 40 x bredd (se bilaga 31) särskildt voro anlagda med hänsyn till en dylik formering. Kavalleriet (Bildtext saknas) ~ 134 ~

10 marscherade i regel med kolonn på 1, 2,3 eller 6 allt efter vägens bredd. Egendomligt nog nämner reglementet ej alls de 2 första formerna, ehuru de i bergstrakten ofta nog voro de enda möjliga. Artilleriet vanligen i kanonkolonn, mera sällan i afdelningskolonn. Uppbrottstider Uppbrottstider för hvarje kolonn lemnades ofta nog åt dess befälhafvare att bestämma särskildt om fienden var så långt borta, att man ej väntade sammanstöt med honom under dagens lopp. (se bilaga 52). För att hafva någon kontroll på det hela skulle emellertid klockslaget i god tid inrapporteras till kårchefen, något som dock ofta försummades. Förmaningar och varningar voro med anledning häraf ej sällsynta i orderna (se bilaga 53 punkt 1). Inom kolonnen bestämdes vanligen i enlighet med reglementets föreskrift tiden för passerande af en viss punkt särskildt för hvarje truppdel. En speciel egendomlighet för ryska förhållanden är att göra detta så, att den ena afdelningen skall bryta upp, när föregående afdelning har passerat en viss punkt. Denna metod kunde ibland gå till sådana märkvärdigheter, som t.ex. i bilaga 51, att I.kårens arriärgarde skulle bryta upp från Anschantsjan, när kön af hufvudstyrkan passerat linien Bajtsiatsy Snutsiasautajtsy nära en svensk mil längre norrut. Och detta exempel var ingalunda enastående, ty på liknande sätt formulerades ordern för 3.fördelningens uppbrott den 3.sept. 1904, ehuru denna gång muntligt. En dylik metod har vanligen till påföljd, att uppbrottet sker för tidigt och följaktligen truppen onödigtvis anstränges tvärt emot reglementets afsikt att skona densamma just i detta hänseende. Tiden för framkomsten till nattkvarteret bör äfven af kolonnbefälhafvaren inrapporteras till kårchefen. Marschordning Marschordningen inom kolonnen bestämmes af kolonnbefälhafvaren. Bataljonerna få vanligten turvis intaga teten. Artilleriet marscherar i midten af kolonnen. Så småningom blef det vanligt och bestämdes på order en gång för alla, att hvarje batteri hade ständigt 1 kompani till betäckning under strid och hjälp under marschen. Detta hade härvid sin plats efter batteriet. Marschdjup Under marschen ökades kolonnernas djup i hög grad. Reglementet medgifver att dylik ökning understundom är oundviklig, men föreskrifver, att under sådana förhållanden afdelningen skall göra halt för att låta kön hinna upp. På detta sätt kommer naturligtvis följden att bli ständiga ryckningar i kolonnen, men man har velat undvika en annan metod för sammanslutningen, som tycks hafva varit använd i allt för hög grad. Med spärrad stil förbjudes nämligen att hädan efter Marschkolonn å mandarinvägen. ~ 135 ~

11 under något vilkor låta infanteri sluta till genom språngmarsch. Metoden användes dock fortfarande därute, reglementet är så nytt, att det ännu ej hunnit göra sig gällande öfverallt. Intressant är att se, huru man från officiellt håll beräknar långrotningen. Levitskis handbok för officerare som gillats af hufvudstaben har en tablå öfver marschdjup. För att nå upp till här förekommande siffror måste man beräkna en ökning i marschdjup uppgående till 50% för ett regemente infanteri och 100% för större styrkor. Vid beridna vapen synes man endast beräkna 25-40% ökning. Fälttjänstreglementet beräknar kolonnens förlängning under marsch till 50% vid infanteriet (äfven när det gäller större styrkor) samt vid kavalleriet, ingenjörstrupperna och trängen, men endast till 30 á 40% vid artilleriet. Erfarenheten visade dock, att icke ens handbokens 100% räcker till för större styrkor.. (slutet av sid 400 saknas) förhållanden som kunde förekomma därute. En fördelning utan framsänd bevakning fick på detta sätt under normala förhållanden ett marschdjup på mer än 1 svensk mil. Skulle en kår marschera i en enda kolonn med 1 brigad framsänd som bevakning, skulle hufvudkolonnen upptaga ett djup af omkring 17 km. Afståndet till teten af avantgardets hufvudstyrka skulle enligt reglementets ofvan anförda föreskrift vara lika stort, 17 km hvartill kommer ett par tre km för tätdetaschementet, spetsen och patrullerna. Äfven om man icke beräknar något extra för kavalleriet, skulle sammanlagda marschdjupet sålunda blifva km eller allt för stort, att kåren i sin helhet skulle kunna Packningen aflagd Långrotning ingripa i en under dagens lopp börjad strid. Man förstår sålunda nödvändigheten af föreskriften om, att marschen bör utföras på flere kolonner. Men äfven vid ensam fördelning blifva motsvarande afstånden så stora, att det kan erfordras en ganska forcerad marsch, för att befälhafvaren skall kunna sätta in sin hela kraft under 1.dagen af striden. Så ser man t.ex. i bilaga 50 å hufvudvägen 1.marschdagen afståndet från avantgardets spetsar till hufvudkolonnens tet blifva 11 km och till dess kö 23 km. Vid den venstra sidokolonnen åter, hufvuddelen af 3.fördelningen, fans endast det svaga venstra flankdetaschementet om 1 bataljon, 4 skvadroner och 2 kanoner som avantgarde å marschvägen. Detta flankdetaschement uppbryter samtidigt med teten af avantgardet å hufvudvägen. Då sidokolonnerna skola marschera i höjd med hvarandra, blir sålunda afståndet äfven här på flygeln samma: 11 km mellan ~ 136 ~

12 spetsen och teten af kolonnens hufvudstyrka. Risken var här så mycket större, som detta venstra flankdetaschement var underordnadt avantgardeschefen å hufvudvägen och ej hade någon direkt förbindelse med efterföljande venstra kolonn. Här var det sålunda verkligen af behofvet påkallat att framför hufvudstyrkan framsända ett nytt avantgarde. Utom den stora ökningen af kolonndjupen under marsch hade man alltid ett stort antal efterliggare, som särskildt vid större ansträngningar kunde nå mycket höga procenttal. Detta har först och främst sin förklaring i den ryska soldatens tunga och olämpligt placerade packning. Vikten växlar mellan 29,75 och 32,75 kgr. Den bäres förnämligast en bandolière, i väskor hängande på axlarne, hvilande på höfterna. På detta sätt kommer packningen aldrig att följa kroppens rörelser. Särskildt vid språngmarsch besvära de flaxande väskorna soldaten, öka hans arbete och fördubbla ansträngningen, samtidigt som remmarne, kappan och patrongehänget, korsande hvarandra öfver bröstet, försvåra andhämtningen. Något inflytande utöfvade äfven olämplig beklädnad. Visserligen gjorde man, hvad sommardräkten beträffar, snart en hel del praktiska reformer. Vintertiden däremot tänkte man i första hand på att skydda soldaten mot kölden och lyckades äfven ganska väl häruti. Men att under marschen lätta på dräkten brydde man sig ej om. Den yfviga pälsmössan, halfpälsen och kappan, samt alldeles särskildt de stora och stela filtstöfvlarne blefvo därför mycket besvärande för marschen. ~ 137 ~ Ett stort inflytande utöfvade äfven de dåliga vägarne, som under sommarregnens inflytande på sina ställen kunde bli hardt när oframkomliga. Slutligen har man äfven att taga hänsyn till de vid hvarje rysk trupp förekommande jämförelsevis mycket talrika svagt utvecklade individerna. Hvarje ryskt regemente har nämligen i fredstid sitt manstarka kommando svagstarka. Dessa återfann man ock i fält t.o.m. vid de ostsibiriska skyttetrupperna, som dock skulle hafva särskildt utvaldt folk i sina led. Bland dessa svagare individer hade man naturligtvis alla rekonvalescenter, som ännu hade svårt att (Bildtext saknas) uthärda ansträngningarne. Visserligen hade man i Charbin organiserat ej mindre än 18 dylika kompanier om man, hvarest de tillfrisknade i 1-3 veckor fingo återhemta sina krafter, men många kunde i alla fall icke kallas fullt återställda vid sin återkomst till regementet. Icke alla hade dock lika goda skäl för sig och i orderna upprepas ofta nog (se t.ex. bilaga 52.) uppmaningen att genom de strängaste åtgärder förhindra allt olagligt afvikande ur leden. Dylika föreskrifter tyda ej på någon högre grad af marschdisciplin. Äfven reglementet har en del föreskrifter som peka åt samma håll. För att hindra manskapet att vid passerande af städer och byar afvika ur marschkolonnen rekommenderas att ej blott utsätta

13 vakter utan äfven afpatrullera närmaste gator (punkt 299). Under återtåget tog upplösningen naturligen mången gång de svåraste former, men äfven under normala förhållanden kunde man ej annat än förvåna sig öfver den frihet, som rådde i och utom leden. Särskildt vid reservtrupperna visade det sig svårt att upprätthålla ordningen. Vid frammarschen till slaget vid Schache den 11.okt hade oförsiktigt nog en del af VI.sibiriska kåren gjort rast i byn Chunlinpu Soldaterna spridde sig genast för att genomsöka byn och påträffade sålunda ett brännvinsbränneri. Härmed var det ock slut med all ordning. De mest otroliga scener lära ha utspelats, och officerarne fingo använda sina revolvrar för att samla åtminstone en del af trupperna till fortsatt framryckning. Marschhastighet Samtliga här ofvan anförda faktorer inverkade naturligen också på marschhastigheten, som vanligen ej uppnådde de reglementerade 3,2-4,3 km i timmen för infanteri och af alla truppslag bestående kolonner eller 6,4-8,5 km för kavalleri ensamt. Särskildt den senare siffran är orimligt högt tilltagen som genomsnitt betraktadt. Visserligen kan det sägas, att man sällan under detta krig var i behof af att utveckla någon större hastighet. Det var som om man under vanliga förhållanden alltid tyckt sig hafva synnerligen god tid. Och under återtågen hindrade trängen alltid utvecklande af en större marschhastighet, om japanerna någon gång gjorde ett försök till förföljning. Men äfven vid de tillfällen då man tycker att största möjliga hastighet bort utvecklas, som t.ex. Mischtschenkos raid på nyåret 1905 kom man icke upp till mer än km per dag istället för den 42 Fel årtal angivet av Edlund. Slaget vid Schache stod 1904 ~ 138 ~ reglementerade fordran på 32,1 37,4 under vanliga förhållanden. Dagsmarschens längd Dagsmarschens längd för kolonner af alla vapen skall uppgå till 21,4 26, 7, säger reglementet. Detta torde emellertid hafva varit mera sällsynt vare sig det gällde större eller mindre afdelningar. Vid hela arméns rörelser nedgick det betydligt, som synes af bilaga 54, till i medeltal 12 km. Rasterna Rasterna äro antingen små eller stora. De små skola göras på 10 minuter efter hvarje timmes marsch enligt reglementet. Detta fattade man dock så att efter 50 min. marsch skulle följa 10 min. rast. Reglementet föreskrifver vidare, att ordern härom ges af underbefälhafvarne, och kolonnchefen endast bestämmer den första. Trupperna intaga lovartsidan af vägen, och synes reglementet ej hafva tänkt sig, att manskapet skulle få lägga sig ned, hvilket dock vanligen skedde. Emellertid visade sig dessa bestämmelser opraktiska, och i verkligheten var stor frihet rådande. Vanligen iakttogs dock den 1.rasten tämligen noggrant, men sedan följde ofta 2 3 timmars marsch och sen en half timmes rast. Vid ett tillfälle marscherade man utan tvingande skäl 5 timmar i sträck, hvarpå följde den stora rasten för dagen. Den stora rasten göres på 2-4 timmar, när hälften eller något mer af dagsmarschen tillryggalagts. Truppen kan antingen uppmarschera eller lägga sig utefter vägen. Gevären kopplas, packningen aftages, på hästarne lossas bukgjorden och tages bettet ur munnen. Är dagsmarschen 15 km eller därunder, behöfver man ej göra den stora rasten. Dock gjordes den i regel, äfven när marschen uppgick till endast 8 km.

14 Den stora rasten under frammarschen mot Schache. Trängen Trängen indelar fälttjänstreglementet i 3 linier, men dessa sammanfalla ej med den vanliga organisatoriska indelningen. Reglementet hänför till 1.linien alla de fordon, som äro oundgängliga för striden d.v.s. ammunitionskärrorna, samtliga eller delvis handhästar, artilleriets reservlavetter, verktygsvagnar, reservmanskap, samtliga sanitära fordon, fältkök, officerspackvagnar och högre befälhafvares ekipage. Regementsträngens återstående vagnar skola tillhöra 2.linien. Reglementet lemnar emellertid åt detaschements- och kolonnchefer rättighet att öfverföra fordon från den ena kategorien till den andra, en rättighet hvaraf man äfven gör det vidsträcktaste bruk. Härigenom blef ock indelningen i själfva verket aldrig fullkomligt den samma från den ena gången till den andra. på detta senare kan anföras föreskriften att ur 2. och 3.linien bland annat skall framdragas äfven förbinderikärror och officerspackkärrorna. Enligt reglementet skola dessa alltid höra till 1.linien och behöfva sålunda ej dit framdragas. Samma är ock förhållandet med större delen af ammunitionskärrorna och i vanliga fall fältköken. Söker man emellertid förena de olika föreskrifterna till en helhet skulle fördelningen få följande utseende per infanteriregemente: 1.linien: Samtliga ammunitionskärror 24 st Samtliga 43 förbinderifordon 9 st Samtliga officerspackkärror 6 st Samtliga fältkök 17 st 4 reservhästar 44 Summa fordon 2.linien Lifsmedelskärror Verktygsvagnar 10 reservhästar Per regemente summa 56 st 32 st 4 st 36 st Summa för fördelningen 188 st dessutom sjukvårdskolonn 245 st och flyg. art.parkbrigaden 90 st Summa vid 3.fördelningen 523 st Vid midtelkolonnen 35.fördelningen dessutom Ingeniörspark 86 st Summa vid 35.fördelningen 609 st För den 3.linien liksom äfven kåroch armétransportkolonnerna etc, lemnar reglementet inga närmare föreskrifter. Söker man att ur orderna för framryckningen till slaget vid Schache, bilagorna 49-54, sammanställa de olika bestämmelserna för trängen, ser man dem delvis stå i strid med hvarandra, delvis med reglementet. Såsom exempel ~ 139 ~ 43 Edlunds kommentar: Jag har antagit, att orderns sanitetsfordon omfattar ej endast det s.k. sanitetsfordonet, utan äfven 4 apotekskärror och 4 sjuktransportvagnar eller kärror, men härom lemnar ordern ingen som helst upplysning. 44 Edlunds kommentar: Nämnas ej alls i ordern och skulle sålunda räknas till de öfvriga som lemnas kvar. Sålunda summa för 4 infanteriregementen + 1 artilleribrigad à 6 batterier 238 fordon.

15 3.linien Proviantkolonnen 137 st Trängens 1.linie följer under vanlig marsch straxt bakom sina respektive truppdelar. Väntar man sammanstöt med fienden, behåller man endast ammunitionskärror och förbinderivagnar. Återstoden marscherar i kön på kolonnen. Vid kavalleri marscherar hela 1.linien i kön. Trängens 2.linie plägar man angifva marscherande på ½ dagsmarsch afstånd bakom kön på kolonnen. Reglementet bestämmer afståndet så, att tiden för uppbrottet beräknas med hänsyn till att trängkolonnens tet skulle framkomma till platsen för den stora rasten, just när kön af hufvudkolonnen lämnar den samma. Till 2.linien afdelade patronkärror marschera samlade i en afdeling i teten. - Avantgardets 2.linie kan få följa i kön af detta, om afståndet till fienden är 2 dagsmarscher. Vid återtåg afsändes 2.linien så tidigt som möjligt till nästa nattkvarter. Trängen behöfver endast vid längre dagsmarscher än 30 km göra någon stor rast. Smärre raster äro ej heller oundgängliga. Trängens 3.linie marscherar 1 dagsmarsch bakom kön på kolonnen. De flyttande sjukhusen och fördelningslassaretten öfverfördes ofta till 2.linien (se bilaga 52. punkt 7.) Äfven afdelningen af kåringeniörsparken öfverfördes stundom till 2.linien. Kårtransportkolonnen deltog vanligen ej alls i marschen. I hvarje fall echelonnerades den först sedan 2. och 3.linien intagit sina afstånd. Armétransportkolonner tilldelades endast undantagsvis kårerna. Trängbetäckning Trängbeteckning utgjordes af infanteri och något kavalleri. En mindre del sändes fram för att vid behof laga vagnar, en annan del fördelas längs kolonnen för upprätthållande af ordningen. Hufvuddelen marscherar i hvarje fall bakom eller på sidan af trängkolonnen, beroende på från hvilket håll man väntar fiendens anfall. Nattmarscher Det ryska fälttjänstreglementet framhåller, att rörelser nattetid äro långsamma och tröttande, ordningen är svår att upprätthålla, det är lätt att gå vilse och förlora förbindelsen mellan afdelningarne, hvarhjämte mörkret gynnar uppkomsten af falskt allarm. Men då förhållandena tvingar till att söka dölja förflyttningar för fienden, är nattmarscher ett af medlen härför. Man kan redan häraf se, att reglementet icke vill förorda dylika företag. De förekommo ock mera sällan och vanligen endast kortare sträckor i mer eller mindre utvecklad formering För att undanrödja med alla nattmarscher förenade olägenheter förordar reglementet att: 1.) så omsorgsfullt som möjligt studera vägnätet och det såväl vid dagsljus som nattetid. Hinder skola så vidt möjligt i förväg undanröjas. 2.) Pålitliga vägvisare uppsökas och fördelas på kolonnerna. Särskildt betonas nödvändigheten häraf, om rörelsen sker på okända vägar eller helt och hållet utan dylika. 3.) Trupperna fördelas på flere kolonner allt efter uppgiften, och inom dessa fördelas vapenslagen så, att vid framryckning infanteriet har teten, kavalleri och artilleri kön, vid återtåg tvärt om. Om man väntar strid, får icke ett enda fordon ~ 140 ~

16 gå inne i kolonnen. Stridsträngen följer samlad i kön. 4.) För att behålla förbindelse och rörelseriktning mellan trupperna framsändas starkare spetsar, alla afstånd förkortas och teten af hufvudkolonnen förenas med spetsen genom en kedja af patruller. Vid vägkors kvarlemnas vägvisare, som aflösas af efterföljande afdelningar och sedan sluta till i kön. 5.) Rasterna göras korta, och manskapet får ej lemna vägen, men dock sätta eller lägga sig ned, blott de ej släppa geväret. Beridna afsitta och hålla hästen vid bettet. 6.) Sträng ordning och tystnad iakttages, rökning samtal, högljudda kommandoord och signaler förbjudas. För undvikande af olycksfall och oordning förbjudes ovilkorligen eldgifning; den får endast ske på utrycklig order af detaschementets chef. 7.) Om afsikten är att anfalla, skall marschen utföras så, att anfallet kan börja före gryningen. Lyktor får ej användas utan detaschementschefens medgifvande, om de tillåtits, bäras de i kön på hvarje kompani, så att ljuset ej är synligt åt fienden. Ofvan anförda regler voro önskemål, som naturligtvis i verkligheten blott till en ringa del kunde tillgodoses. Bland de typiska brister, jag var i tillfälle att iakttaga böra anföras: En genomgående brist på fredsutbildning i detta hänseende, som visade sig i långsam uppställning, formering och samling samt en tydlig motvilja för dylika företag hos såväl befäl som trupp. Särskildt framträdde under dylika förhållanden den allmänna oförmågan att orientera sig riktigt bjärt. För att hjälpa sig fram, finna vägar o.d. användes vanligen lyktor i stor utsträckning och nästan alltid för att utmärka samlingsplatser om ej rent af stora bål upptändes, som redan anförts vid nattliga allarm. Någon gång brydde man sig ej ens om någon verklig samling utan sände iväg afdelningar allt eftersom de infunno sig t.ex. vid 12.regementets framsändande den 26.aug för att under natten sätta sig i besittning af Pegou. Studium af vägnätet försummades. Ofta nog mom ordern för rörelsen så sent, att det ej medhanns att göra något extra. Och utan särskild påstötning intresserade sig sällan befäl eller manskap för dylika ting. Af samma anledning hann man ofta ej skaffa vägvisare, äfven om dylika understundom kunde hafva stått att få. På detta sätt blefvo vanligen rasterna både orfivilliga och långa, marschen synnerligen tröttande och efterliggarne många. Ej sällan hände t.ex. vid passerande af vattendrag, att hvar och en valde öfvergången för sig, och sambandet inom kolonnen bröts. Återsamling var under sådana förhållanden ingen lätt sak och lemnades också mera åt slumpen. Kavalleriet satt under rasterna ofta kvar till häst. Gällde framryckningen ett anfall förekommo nog efterliggare, men annars voro de öfverraskande få. Troligen var ensamheten i mörkret mindre lockande för de flesta. Blandning förbanden emellan var dock ej någon sällsynthet. Rökning förekom obehindradt bland både befäl och trupp. Högljudda tillrättavisningar sparade man ej heller på äfven i fiendens närhet, så som t.ex. då det natten till den 5.juli gällde att med en mindre styrka smyga sig förbi japanerna vid Guatsiatsy och stöta till Rennenkampf vid Nitsy. ~ 141 ~

17 Vid reträtt ur en ställning formerades rätt snart hela styrkan i en marschkolonn såsom t.ex. på kvällen den 3.september vid Ljaojan. Afstånden minskades visserligen, men dock ej tillräckligt, för att man genom patruller skulle kunna upprätthålla förbindelsen. Grupperingen inom kolonnen var för öfvrigt ungefär den samma som under dagen. I.12. utgjorde arriärgardets arriärgarde och förlorade helt och hållet känningen med sin hufvudstyrka till dess att båda i närheten af Latataj vid midnatt stoppades af X. och XVII.kårernas trängkolonner. Hade endast en japansk patrull uppträdt och lossat några skott i detta virrvarr af trupper och fordon, kunde följderna ha varit oöfverskådliga. Gällde det att fortsätta en redan påbörjad marsch äfven efter mörkrets inbrott, gjordes understundom inga särskilda åtgärder alls för ordningens upprätthållande som t.ex. vid XVII.kårens reträtt den 27.aug. öfver Tajtsyche utan att dock någon särskild olägenhet häraf kunde iakttagas. Då kavalleriet i fiendens närhet och på grund af terrängens beskaffenhet ej kunde genom sin spaning trygga frammarschen, använde man ofta natten till framskjutande af avantgardet så långt, som detta kunde ske utan att möta allvarligare motstånd från fiendens sida. Särskildt konsekvent gjordes detta vid II.sibiriska kåren under framryckningen i bergstrakten före slaget vid Schache. Hufvudkolonnen låg stilla under natten. Avantgardet under generalmajor Putilof däremot gick i skydd af mörkret fram i ansatser. Främst sändes jägarkommandon såväl längs dalbotten som bergsåsarne på båda sidor därom. Sedan de nått en viss linie och inrapporterat att allt var klart, satte avantgardets hufvudstyrka i marsch till samma afskärning, hvarpå samma förfarande upprepades. Stötte man på starkare motstånd, inställdes framryckningen. Tidigt om morgonen bröt sedan ~ 142 ~ kolonnens hufvudstyrka upp och tillryggalade den vägsträcka som vunnits under natten. Risken med ett dylikt förfarande ligger i öppen dag. Det redan förut stora afståndet till avantgardet ökades än ytterligare, och i sitt isolerade läge kunde detta lätt ha utsatts för en katastrof. Visserligen lydde ordern, att man i händelse af fiendtligt anfall skulle genast gå tillbaka, men frågan är om detta skulle ha lyckats så lätt gentemot en mera energisk motståndare. Nu gjorde äfven japanernas numeriska underlägsenhet, att de aldrig försökte sig på en framstöt, och blef sålunda metoden aldrig utsatt för detta eldprof. Under lugnare förhållanden tog man under den hetaste sommartiden mången gång sin tillflykt till nattmarscher för att skona truppen. Vid dylika tillfällen utfördes allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med reglementets föreskrifter. Men då läget var mera kritiskt, och särskildt om föregående ansträngningar varit stora, blefvo vanligen nattmarscherna så illa förberedda och utförda, att man ovilkorligen tyckte sig se häri följden af en försummad fredsutbildning. Marscher i hetta och köld Reglementet har en hel del goda anvisningar och råd för utförandet af marscher i hetta och köld. I förra fallet rekommenderas tidigt uppbrott, ökade afstånd inom kolonnen, förlängning af de stora rasterna och ökning af deras antal, samt framför allt sörjande för att vattentillgången är riklig, dels så att hvarje karl har sin vattenflaska fylld, dels så att i bebyggda orter frambäres vatten till marschvägen. Då landet där ute lider af brist på vatten, och det, som förekommer, ofta är af tvifvelaktig renhet, var en del af truppförbanden försedda både med vattenkärror och filterapparatkärror, eller i bergstrakten motsvarande anordningar på packåsnor.

18 I köld föreskrifves en ökad utspisning af truppen som kraftigaste medel att hålla lifsvärmen uppe. För öfvrigt föreslås att inskränka rasterna. Längre dylika böra ej förekomma. Manskapet får ej sitta ned eller lägga sig utan bör hållas i rörelse. Beridna afsitta tid efter annan. För att hindra förkylning och förfrysning böra särskildt fötterna uppmärksammas. De skola sorgfälligt tvättas, då smutsen minskar deras reaktionsförmåga. Vidare böra de insmörjas med något fett ämne, skorna vara så stora, att de rymma dubbla strumpor och filt eller halmsulor. I detta hänseende hade man väl sörjt för värmen, åtminstone genom de redan nämnda filtstöflarne. Händerna böra äfven smörjas med fett och beklädas med vantar vid fottrupperna, handskar vid de beridna. För öronen begagnas öroskyddare. När man nalkas nattkvarteret skall tillses, att truppen vid framkomsten dit ej är svettig. Magen skall skötas omsorgsfullt. Särskildt får man ej dricka kallt vatten. I dessa hänseenden kan ej annat än erkännas, att man väl sörjt för soldaternas helsa och välbefinnande. Kuropatkin var outtröttlig i att inspektera att dessa bestämmelser äfven efterlefdes. Kuropatkin inspekterar vinterutrustningen före marchen. ~ 143 ~ Marsch på kanondundret Reglementet har en särskild afdelning för denna detalj. Man skulle sålunda kunna tro, att den vore särskildt framställd som regel för uppträdandet. Början synes också gå i den riktningen. Det säges, att en af de viktigaste reglerna för ömsesidig hjälp i fält är att gå på kanondundret utan inväntande af order. Ja, det heter, att detta bör anses som en befälhafvares heligaste plikt. Men så kommer man med inskränkningarne. Hvarje befälhafvare, heter det, måste dock ständigt komma ihåg det helas välfärd och icke delens. Om han har en särskild uppgift och hvem har icke det, har han icke rätt att lemna sin plats eller riktning, förrän han fått befallning därtill af vederbörande befälhafvare, d.v.s. (med spärrad stil) man marscherar icke på kanondundret. Sedan kommo en del detaljföreskrifter hufvudsakligen angifvande fall, då dylik marsch ej får förekomma och försiktighetsmått, om det någon gång skall göras. I det stora hela är reglementets åsikt om saken fullkomligt klar. Det torde ock under hela kriget icke förekommit ett enda fall, att någon kårchef sökte fylla denna befälhafvares heligaste plikt. Den bokstafslydnad, man kan skymta under reglementets allmäna talesätt, tog sig i praktiken långt ifrån tilltalande former. Och den bidrog mycket till den söndringens ande som spriddes inom armén. När en sidokår trots ifvriga uppmaningar underlät att komma till hjälp eller t.o.m. drog sig tillbaka, ännu mer blottställande den i striden engagerade, tolkades detta som afvundsjuka, illvilja och rent förräderi. Man sparade icke på kraftuttrycken och gjorde ingen hemlighet af sina åsikter. Och dylika historier

19 förekommo i smått och stort från hvarje sammandrabbning med fienden. Och nekas kan ej, att det ofta såg märkvärdigt ut. Äfven när en kort förflyttning skulle varit nog att ändra utgången, ansåg man sig oförhindrad att stödjande sig på orderns bokstaf stå kvar. Hade t.ex. den VI.sibiriska kåren den 11.oktober 1904 endast marscherat fram några km skulle dess blotta närvaro på slagfältet hindrat Oku att koncentrera sitt anfall mot XVII.kåren ensam. Särskildt skulle anfallet mot denna kårs högra flank den 12.okt. i så fall varit omöjligt att utföra, och nederlaget sålunda åtminstone för den gången besparats hela ryska armén. Anfallet Infanteriet Exercisreglementets föreskrifter Infanteriexercisreglementet af år 1900 var det, som under krigets första skeden låg till grund för uppträdandet. I ögonenfallande är dess uppfattning om försvarets styrka. Vid rekrytens enskilda utbildning i skyttelinie låter man nämligen fienden, som markeras af äldre soldater, alltid vända om när han närmat sig ungefär 400 X, i det man förklarar för rekryten eldens förödande verkan på detta afstånd. På samma gång försöker man dock inpränta i soldatens medvetande hans oemotståndlighet i bajonettstriden. Till en ständig påminnelse härom bär han ock bajonetten alltid påsatt geväret. Denna kult af bajonetten, för hvilken ryska armén gjort sig känd, har på de flesta håll uppfattats som en styrka hos denna armé. Med mera fog skulle man kunna säga, att den är ett svaghetssymptom. Den ryska musjiken är icke krigisk till sin läggning. Psykologiskt taget är det mycket riktigt att ersätta bristen genom en kraftig suggestion. I full konsekvens är det ock som den ryska taktikens målsmän ~ 144 ~ icke velat taga någon egentlig hänsyn till elden. Suvorofs gamla ord att kulan är en fjolla, men bajonetten en hel karl lefver ännu i dag med full styrka i armén. Deras förnämsta auktoritet på senare tid, Oragomirof, förklarar på fullt allvar, att öfningar i terräng endast skola afse att öfverfinna den som hinder vid framryckningen. Att använda den som skydd lär en själfbevarelsedriften. Konsten är blott att hindra soldaten att klibba vid dess beteckningar. Ett kompani skall enligt reglementet ej hafva större front än 200 X = 143 m. Ensamt uppträdande afdelar det 1-3 plutoner i skyttelinie, återstoden bildar reserv. I bataljonsförband kan understundom hela kompaniet sprida skyttelinie. Afståndet mellan karlarne bestämmes af fronten heter det; denna är så knappt tilltagen att hela kompaniet knappt får plats i ansluten skyttelinie. I En bataljon utvecklas till strid. Ett kompani rycker fram i gajoljan med ammunitionspackåsnor i ledet.