Jag fick ju som. Hur jag gått från 15 till 45 arter av viktoriaciklider Text och foto där ej annat anges: Albin Ekenberg.

Transkript

1 Stipendieartikel Hur jag gått från 15 till 45 arter av viktoriaciklider Text och foto där ej annat anges: Albin Ekenberg Jag fick ju som bekant Cichla-stipendiet Jag fick det för att bygga upp ett viktoriaciklidcentrum i Norden. Pengarna skulle bara användas till att införskaffa avelsgrupper av viktoriaciklider. När jag fick stipendiet i samband med Ciklidstämman i Linköping hade jag redan etablerat kontakt med Axel Böhner i Schneverdingen söder om Hamburg. Axel har hållit på med viktoriaciklider sedan tidigt nittiotal. Han har fått de flesta av sina arter via universitetet i Leiden. Alltså bar första resan iväg, i slutet av maj Jag fick tips av Axel att en man vid namn Jacob Øgaard från Kalundborg i Danmark också skulle ner till honom. Därför mötte jag Jacob hemma hos honom och vi samåkte därifrån. Självklart fick jag titta på Jacobs akvarier innan vi fortsatte vidare. Jag har för mig att han hade nio akvarier med viktoriaciklider. Sedan bar det vidare mot Tyskland, men innan vi hade nått Schneverdingen hamnade vi alltså i en massa trafikköer i både Danmark och Tyskland. Vi anlände till slut kraftigt försenade, där väntade mat som Axels fru Hannelore gjort klart åt oss. Där träffade vi även Hank från Holland som också var och hämtade fisk. Axel hade redan packat en del fisk åt oss men vi hittade mer vi ville ha, så det var bara att börja håva. Jag fick med mig cirka tjugo nya arter hem. Själv hade jag med mig ett tjugotal yngel ner. Haplochromis thereuterion, hane. Eftersom Axels priser är väldigt överkomliga behövde jag inte spendera mer än kronor av stipendiet. Sedan bar det av hemåt, och nu flöt trafiken på desto bättre. Jag skulle sova i Eket utanför Örkelljunga hos min flickväns föräldrar. Där dök jag upp klockan cirka klockan två på natten, vilket innebar att jag varit ute och åkt i tjugoen timmar. Där sov jag ett par timmar för att sedan åka vidare mot Växjö. Väl hemma kunde jag konstatera att transporten gått bra trots att jag transporterat en del fiskar utan syrgas i luftade hinkar. Självklart var ett fåtal fiskar döda efter den långa resan. Några veckor senare åkte jag till Nols Ciklidhobby för att köpa ett par arter till. Detta var inte ett fullt så stort äventyr men det Foto: Josefin Borglin Röd fågel i Walsrode. Är den månne urvalsodlad. Afrikansk fiskmås i Walsrode. Arten finns i alla tre stora afrikanska sjöar. 22 Ciklidbladet 4/ Årgång 41

2 Foto: Axel Böhner Foto: Axel Böhner Foto: Axel Böhner Albin fångar fisk hemma hos Axel. Henk från Holland hemma hos Axel. Jacob fångar fisk hemma hos Axel. är alltid trevligt att komma till Nol och titta på alla Kents fiskar. Här spenderade jag ytterligare kronor av stipendiet. Efter detta kom det en period då jag bara tog hand om mina fiskar och inte köpte något speciellt. På hösten fick jag dock en sändning fisk från universitetet i Hull. Det var Ola Svenssons pappa som tog med fisken eftersom han varit över och hämtat en del av Olas saker i Hull då Ola skulle flytta hem till Sverige. Den fisken fick jag mot att jag höll lite fisk åt Ola ett par månader. Kontakten med Axel fortsatte dock och på hösten fick jag reda på att Peter Piepenstock, en annan tysk med stort viktoriaciklidintresse, skulle åka till Leiden för att hämta Haplochromis sp. broken bar och Haplochromis thereuterion. Fiskarna var av generation F2 och det lät mycket lovande. Haplochromis thereuterion hade jag redan sett en gång och jag tyckte de var enormt häftiga. Alltså bestämde vi att jag skulle åka till Tyskland i mitten av december. Peter bor i Lüdenscheid som ligger söder om Dortmund, alltså 95 mil från Växjö. Detta var lite långt att åka så jag skulle få sova hos Axel. Även denna gång utgick jag från Eket, den här gången följde även min flickvän med som sällskap. Vi lämnade Sverige tidigt och första stoppet skulle bli i Köpenhamn där vi skulle hämta upp Laetacara flavilabris, Peru åt en man från Leipzig vid namn Stephan. Han hade fått höra av Axel att jag skulle ner till Tyskland. Han berättade att han länge sökt efter denna art och att han hade alla andra arter i det genuset. Jag lovade honom att jag skulle stanna vid Neonfisken i Köpenhamn och hämta upp hans fisk. Neonfisken hade dessutom lovat att öppna för mig vid klockan sex på morgonen för 500 Dkr extra. Dock lyckades jag köra fel en gång, och därför blev jag en kvart sen. Men sedan bar det vidare med hans fisk, väl framme vid färjan missade jag den Katria katria, hane hemma hos Peter Piepenstock Ciklidbladet 4/ Årgång 41 23

3 Foto: Josefin Borglin Neochromis omnicaeruleus, Makobe, hona i Leiden. med en minut och fick alltså vänta. Väl i Tyskland var vi en timme sena. Jag tänkte att det nog ordnar sig på Autobahn, men det blev som vanligt ett par trafikstockningar och till slut dök jag upp hos Peter två timmar senare än vad jag trodde och hade räknat med. Där mötte jag också Stephan som hade åkt från Leipzig för att hämta upp sina Laetacara. Han gav mig också femtio euro för besväret, lite bensinpengar i alla fall. Han verkade dock nöjd med sina fiskar, men jag förstod knappt ett ord vad han sa på grund av hans tyska dialekt. Peter bjöd på lite smörgåsar och visade sitt stora madagaskarciklidakvarium som han hade i köket. Karet var på liter och innehöll Katria katria, Paretroplus nourissati och Ptychochromis grandidieri. Min första tanke var nog att det var det fulaste karet jag någonsin sett. Men eftersom jag ville ha kort på arterna satte jag mig och fotograferade akvariet. Då insåg jag att jag helt plötsligt gillade vad jag såg, trots att allt var brunt eller grått i akvariet. Detta eftersom det gav en mystisk och nästan sagolik stämning att titta in i det akvariet. Men vi hade inte tid att titta på det akvariet någon längre stund utan vi begav oss ner i källaren, där han hade resten av sina akvarier. Det var två rum fyllda med akvarier som i sin tur var fyllda med de mest udda ciklider jag varit med om. Självklart hade han ett flertal arter ciklider från Viktoria- och Kyogasjöarna. Han hade även Iranocichla hormuzensis från Iran, flera madagaskarciklider, flera olika udda västafrikaner, flera ciklidarter från Barombo Mbo i Kamerun och annat udda från andra delar av Afrika. Jag visste redan vad jag ville ha av viktoriaciklider men jag fastnade för Sarotherodon melanotheron melanotheron, Ghana och några Katria katria, som också fick följa med hem. Haplochromis sp. broken bar Sedan skulle vi vidare till Klaus Lahme, eftersom han också håller en hel del viktoriaciklider. Han bodde cirka en halvmil från Peter. Hans rum var på cirka tio kvadratmeter och var ännu mer fullpackat än Peters akvarierum. Klaus odlade till och med i hinkar på golvet. Jag bytte lite yngel med Klaus och sedan skulle vi åka vidare. Peter var i kontakt med Axel och sade att vi åkte. När vi åkte från Lüdenscheid var klockan cirka sex på kvällen och vi räknade med att vara framme klockan nio i Schneverdingen. Allt gick som planerat fram till Soltau som ligger cirka två mil söder om Schneverdingen, men där stämde inte kartorna vi skrivit ut från Google överhuvudtaget. Det var då vi upptäckte att jag inte fått med Axels telefonnummer från Peter. Jag försökte ringa till Peter men där var det ingen som svarade. Vi snurrade nog runt i Soltau en timme innan vi bestämde vilken väg vi skulle ta. Vi hamnade någorlunda rätt trots allt, men det blev en omväg. Till slut hamnade vi i Schneeverdingen, men det visade sig att staden var större än jag uppfattat första gången jag var där. Det var inte alls så lätt att hitta rätt när man kom söderifrån som när man kom norrifrån. Vi snurrade runt där ett bra tag utan att hitta. Dock mindes jag att Axel bodde bredvid järnvägen och jag följde den, men jag lyckades inte hitta rätt ändå. Jag åkte alltså genom staden så jag kunde komma norrifrån istället. Nu blev det genast enklare, jag kände igen mig, men var ändå inte helt säker där i mörkret, men tänkte att nu måste vi vara rätt. Plötsligt ser jag ett blått blinkande sken bakom mig och en lysdiodpanel där det stod Bitte halten och Polizei omväxlande. Vi såg antagligen väldigt misstänkta ut som åkte runt med fullt av frigolitkartonger i baksätet en sen kväll i ett tyskt villakvarter i en bil utan nationalitetsmärke. Vi stannade självklart och polisen ville se papper på bilen, legitimation och körkort. Naturligtvis hade jag inte med mig registreringspappren på bilen och passet hade jag inte heller med mig, men jag försökte ändå förklara mitt ärende. Polismannen såg mycket bister ut och sade att körkort inte var godkänd id-handling i Tyskland. Jag såg framför hur de skulle räcka över en fet ordningsbot till mig och det drog ut mer och mer på tiden. Jag försökte också fråga om nummer till nummerupplysning, men de förstod inte vad jag menade. Efter många om och men lovade han i alla fall att han skulle kolla upp Axels adress. Efter ännu mer tid kom han tillbaka och sa att vi var på rätt gata och det var bara 300 meter längre ner. Vi kunde åka därifrån om vi lovade att han inte skulle behöva se oss igen och det gick vi med på. Väl framme hos Axel undrade han självklart var vi hade varit, men eftersom vi var mer än tre timmar sena var det bara att ta hand om fisken och sedan in och äta och sedan direkt i säng. Tidigt morgonen dagen efter åkte vi vidare mot Sverige, den här gången helt utan missöden. Även denna gång gick det bra med fisken jag tog med. Den här gången spenderades det kr av stipendiet. I februari fick jag reda på att det skulle ske en samimport från Laif de Maison i Florida. Han har en hel del viktoriaciklider i sin lagerlista. Jag kontaktade därför Kent på Nols Ciklidhobby för att höra mig för. Men då var det ont om tid och jag fick bestämma mig snabbt hur jag skulle spendera de sista kronorna av stipendiet. Det gick dock bra och några veckor senare kunde jag åka och möta Kent i Nol direkt när han kom från flygplatsen. Jag fick in två arter som jag blev extra nöjd med, Haplochromis sp. ruby green som jag redan hade, men som började uppvisa tecken på inavel eftersom mina kom från endast tre individer och jag hade avlat några generationer på dem. Dessutom Haplochromis sp. red piebald som tidigare funnits i stora antal i Sverige, men som dött ut eftersom de slutade yngla, även här troligtvis på grund av inavel. Jag bevittnade själv hur honorna ville leka men hanarna inte förstod vad de ville. Resan till Nol blev dock ett litet äventyr eftersom det snöade väldigt mycket mellan Värnamo och Borås, dessutom mådde jag inte bra själv. Men det gick trots allt bra till slut även om jag var helt slut när jag kom hem. 24 Ciklidbladet 4/ Årgång 41

4 Frans Witte Labrochromis ishmaeli i Leiden Rader av tomma spottkar i Leiden. Tiden gick och jag fortsatte att pyssla om mina fiskar och de blev fler och fler. I april 2008 blev jag kontaktad av Ola Svensson som sade att han hört att universitetet i Leiden hade fått minskade anslag och var tvungna att göra sig av med en del fisk. Leiden ligger cirka fem mil söder om Amsterdam. Men det var bråttom, annars skulle de bli tvungna att avliva fisken. Jag fick en kontakt som jag mejlade med och fick samtidigt reda på att en grupp fransmän också var intresserade av ta emot fiskar. Vi bestämde ett datum i slutet av maj, dock blev det en tisdag. Det fick gå det också, men eftersom jag ville möta upp med några tyskar åkte jag ner på söndagen. Den här gången hade jag många beställningar från Frankrike, Tyskland och Belgien och jag hade med mig cirka 250 fiskar ner. Nerresan gick denna gång nästan enligt plan och jag höll tiden någorlunda. Väl i Schneeverdingen packade vi in min fisk i Axels uthus där han har sina akvarier och därefter anlände de flesta som skulle ha fisk i Tyskland. Måndagen hade jag inget särskilt för mig och jag frågade om lokala sevärdheter. Han tipsade om Walsrode Vogelpark som låg fyra mil söder om Schneeverdingen. Detta är världens största fågeldjurpark och jag kan verkligen rekommendera den. Det bara vimlade av fåglar från alla världens hörn som man bara sett på naturfilm. Jag återvände till Axel på kvällen och vi satt och snackade lite om allt möjligt. Men jag gick och lade mig tidigt, sedan gick jag upp klockan fyra morgonen därefter. Jag packade in all fisk i bilen och åkte iväg. Axel tipsade om att det var bättre att åka så mycket som möjligt i Holland eftersom det var mindre trafik där, vilket jag också gjorde och det gick bra ända tills jag närmade mig Amsterdam. Dit kom jag lagom till rusningstrafiken på morgonen, så där tillbringade jag två timmar i bilkö. Men trots allt kom jag en kvart innan utsatt tid till Universitetet där professor Frans Witte själv kom och mötte mig. Jag Richard Velay och Yves Fermon packar fisk i Leiden. följde med ner i fiskanläggningen och hann titta runt en kort stund innan Emilio från Belgien kom till Leiden för att hämta fisk som jag hade med till honom och en annan belgare. Men sedan kunde vi fortsätta ner i fiskanläggningen igen. Där började vi håva upp fisk och lägga i hinkar så vi kunde dela upp dem. Från början hade vi fått en lista med cirka 400 fiskar, men Frans Witte förklarade att läget var värre än jag någonsin kunnat tro. Han visste inte hur har skulle få pengarna att räcka året ut och därför fick vi nästan ta vilken fisk vi ville. De sparade bara ett mindre antal för att hålla kvar de flesta arterna. Dock gav de bort alla Labrochromis ishmaeli trots att de sannolikt är utrotade i naturen. Antalet fiskar de sagt från början visade sig också vara i underkant, till slut blev det nog cirka 600 fiskar. De hade även avlivat alla hybrider de haft i artbildningsexperiment. Några timmar efter utsatt tid dök även fransmännen upp. De som kom var Yves Fermon, limnolog som har varit på flera fångstexpeditioner runt Viktoriasjön och i övriga Afrika, samt Richard Velay ordförande i Haplochromis.org som har en fiskanläggning på mer än 100 akvarier, och ett sjuttiotal olika arter och fångstplatsvarianter av olika haplochrominer från Viktoriasjön och omkringliggande sjöar, men även haplochromina fiskar från övriga Afrika. När vi alla var samlade var samtalsämnet rätt givet. Till att börja med var Frans Witte mycket bekymrad över läget, men när han märkte att vi hade stor kunskap inom området tror jag han kände att det var rätt människor han gav bort fiskarna till. För senare under dagen var han märkbart gladare. Dock berättade han att han fått som förslag att genomföra genetikstudier på zebrafiskar istället av sina överordnade. Tyvärr var det nog också dit det var på väg även om han stretade mot. Det som var glädjande var att Leiden planerade att beskriva ett trettiotal ciklidarter från Viktoriasjön under De arter som de hade riktat in sig på att beskriva Ciklidbladet 4/ Årgång 41 25

5 Foto: Josefin Borglin Pundamilia pundamilia Makobe Island i Leiden var de som lever på öppet vatten samt de som lever över lerbotten. Eftersom jag tyckte ämnet är mycket intressant började jag ställa en massa frågor om att beskriva arter. Jag fick bland annat lära mig att det måste finnas tre olika skillnader för att man ska betrakta två fiskar som olika arter, och till slut frågade han mig om jag funderade på att beskriva någon art själv. Jag svarade att ämnet intresserar mig mycket men att jag inte har rätt kunskaper för att göra det. Fransmännen hade också med förlagan till ett mastodontverk om alla viktoriaciklider i hobbyn som de håller på att sammanställa. Verket skulle delas in i tre delar där den första delen skulle vara ciklider från Viktoriasjön och Kyogasjön. De två övriga skulle innefatta de resterande haplochromina arterna i övriga Afrika. De räknade med att det första bandet om Viktoriasjön skulle vara färdigt i början på Boken kommer att tillverkas helt ideellt och ingen kommer att få någon ersättning för fotografier eller texter. Eftersom vi hade planerat för 400 fiskar fick vi ta en del fisk i hinkar. Fransmännen skulle ju dessutom ha fisk från mig. De hade också bestämt att de skulle ta all fisk och inte låta någon fisk bli avlivad, vilket slutade med att jag tog med cirka 200 fiskar till mig, de tyskar som ville ha och till Kjell Begby i Norge. Labrochromis ishmaeli delade vi jämnt så alla skulle få, i övrigt tog jag så mycket jag hade plats för. Men fransmännen tog cirka 400 fiskar plus femtio från mig. De hade en hel Mercedes-minibuss full med fisklådor. Eftersom jag hade en lång resa framför mig lämnade jag Leiden. I Amsterdam var det trafikkaos och även olyckor denna gång och det gick långsamt även denna gång. När jag till slut dök upp hos Axel för att lämna fisk hos honom var klockan ett på natten. Axel erbjöd mig att sova där men jag ville komma hem så fort som möjligt, dock fick jag lite mat vilket var välbehövligt efter en lång dag. Jag fortsatte mot Sverige och allt flöt på under natten och morgonen tills jag kom till Köpenhamn och morgonrusningen där. Där gick det extremt långsamt och eftersom jag inte sovit på 28 timmar fick jag sitta och sjunga för fulla muggar för att inte somna. Två timmar senare hade jag kommit igenom Köpenhamn och trafiken lättade. Jag dök upp i Eket på förmiddagen för lite mat och därifrån skulle min flickvän köra. Men då var jag så övertrött, att jag inte somnade utan mest satt och smålallade. Till slut var jag framme och gick ner i lokalen och släppte i all fisk. Därefter hem och äta och givetvis kolla av ciklid.se innan jag gick och lade mig efter att varit vaken 38 timmar i sträck och på några få dagar åkt 250 mil. Men jag antar att jag inte är som alla andra Gör som Albin gå på djupet med din hobby! Förnya ditt medlemskap i Nordiska Ciklidsällskapet! NCS, som grundades redan 1967, är en ideell förening vars medlemmar brinner för akvaristik och erbjuder ovärderlig kunskap om ciklider. Genom aktiviteter, diskussioner och delandet av erfarenheter är NCS ett utmärkt sätt att med likasinnade utveckla din hobby och motivera dig till nya idéer. NCS erbjuder även dig som medlem en mängd tjänster i form av en prenumeration på den anrika medlemstidningen Ciklidbladet, webbsajten tävlingar, rabattbutiker, medlemserbjudanden samt den årliga Ciklidstämman med internationella och nationella föredragshållare. Inte nog med det, NCS är en otroligt stark och respekterad organisation som gör allt för att främja akvariehobbyn och ett allsidigt utbud av ciklider i de nordiska länderna. Föreningen stödjer även internationellt samarbete samt arbetar för bevarandet av utrotningshotade ciklidarter och deras naturliga miljöer. Information om hur du förnyar ditt medlemskap finner du på sidan fyra. 26 Ciklidbladet 4/ Årgång 41

6 Ciklidbladet 4/ Årgång 41 27