Växelvis boende. Att bo hos både pappa och mamma fast de inte bor tillsammans

Transkript

1 Växelvis boende Att bo hos både pappa och mamma fast de inte bor tillsammans 1

2 Socialstyrelsen klassificerar från och med år 2001 sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Kunskapsöversikt. Det innebär att rapporten baseras på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet. Kunskapsöversikter ska bland annat kunna ge stöd för en kunskapsbaserad vård och behandling, metodutveckling och annat förbättringsarbete, stimulera och underlätta kvalitetsuppföljning och/eller stimulera till effektivt resursutnyttjande. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. ISBN Artikelnr Omslag: Grafotext Margareta Moberg Omslagsbild: Koopman/Scanpix Sättning: Grafotext Margareta Moberg Tryckeri: Bergslagens Grafiska, Lindesberg, oktober 2004 Tredje upplagan, första tryckningen, oktober

3 Förord Socialstyrelsen hade i slutet av 1990-talet i uppdrag av regeringen att genomföra studier och sammanställa kunskap över hur små barn påverkas av växelvis boende. Uppdraget gällde också att utreda hur berörda parter bäst kan få information och stöd så att barnets bästa kan tillgodoses. Uppdraget resulterade i rapporten Växelvis boende, som har blivit flitigt använd som källa när det gäller kunskap om vilka faktorer som är väsentliga när barns boende ska avgöras. Syftet var att ge en bred och mångsidig bild av vad växelvis boende innebär, för- och nackdelar, konsekvenser på sikt samt att ställa denna bild mot barns behov av en god uppväxtmiljö, präglad av god kontakt med båda föräldrarna och ett gemensamt föräldraansvar. Nu har det gått några år sedan undersökningen gjordes, och rapporten har därför uppdaterats vad gäller statistiska uppgifter och kortats ner något i de delar som rör bakgrund och metoder Rapporten har utarbetats av Margareta Carlberg, Anna Hardy, Eva Elfver-Lindström och Suzanne Julin vid Socialstyrelsens Individ- och familjeenhet. Inger Widén Cederberg Socialtjänstavdelningen Individ- och familjeenheten 3

4 4

5 Innehåll Förord 3 Sammanfattning 7 Inledning 7 Erfarenheter 8 Slutsatser 8 Inledning 10 Växelvis boende definition och förekomst 10 Bakgrund till uppdraget 11 Barnets bästa i Barnkonventionen och i föräldrabalken 11 Ekonomiska aspekter 12 Barns grundläggande behov av anknytning 12 Uppläggning av undersökningen 13 Forskning och debatt 15 Anknytning och växelvis boende 15 Tidigare undersökningar växelvis boende och umgänge 17 Erfarenheter och åsikter som framkommit i debatten 19 Växelvis boende olika perspektiv 23 Föräldrarnas berättelser 23 Anhöriga 28 Föräldrar som bor växelvis 28 Så här säger ungdomar och unga vuxna 28 Erfarenheter av växelvis boende efter beslut i tingsrätten 31 Experterfarenheter 33 Slutsatser 36 Växelvis boende eller utökat umgänge? 36 Samarbetet mellan föräldrarna 37 Kontraindikationer för ett växelvis boende 38 Med fokus på barnet 38 Hjälp och stöd till föräldrar och andra 40 Slutord 43 Bilaga Växelvis boende för små barn utvecklingspsykologiska aspekter Artikel av Anders Broberg & Gunilla Bohlin 45 5

6 6

7 Sammanfattning Inledning Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen undersökt hur barn påverkas av växelvis boende. Uppdraget gäller också att utreda hur berörda parter bäst kan få information och stöd så att barnets bästa kan tillgodoses. Föräldrabalken slår fast att barnet har rätt till en god och nära kontakt med båda sina föräldrar. Efter en separation behöver båda föräldrarna ha möjlighet att på lika villkor vara delaktiga och ansvariga i barnets liv, så att de kan fortsätta ha ett gemensamt föräldraskap. Ett sätt att lösa detta är att barnet växelvis bor hos föräldrarna. Då vistas ett barn ungefär lika mycket, har ett varaktigt boende, hos båda. Denna boendeform har blivit allt vanligare. Cirka barn i Sverige, 4,5 procent av alla mellan 0 17 år, bodde växelvis år 2001/2002. Barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla beslut som rör barn. Vid vårdnadstvister kan domstolen fatta beslut om barns boende när föräldrar inte är överens. Man kan t.ex. döma till växelvis boende mot en förälders önskan. Syftet med denna undersökning är att få en bred och allsidig bild av vad växelvis boende innebär, föroch nackdelar, konsekvenser på sikt att ställa denna bild mot barns behov av en god uppväxtmiljö, präglad av god kontakt med båda föräldrarna och ett gemensamt föräldraansvar att belysa hur berörda parter kan få information och stöd. Tidigare undersökningar visar att växelvis boende kan vara en bra boendeform. En viktig förutsättning är dock att föräldrarna kan samarbeta och på ett lyhört sätt kan se till barnets behov. Utvecklingspsykologiska aspekter belyses utifrån anknytningsteori. Från födelsen har små barn en instinktiv strävan att knyta an till de vuxna som finns i närheten. Kvaliteten på anknytningen beror på hur lyhört och samstämt det känslomässiga samspelet är mellan barn och vårdare. Kontakten med den eller de föräldrar som tar hand om barnet blir en trygg bas. Utifrån denna bas kan barnet hänge sig åt sin nyfikenhet och 7

8 utforska världen. Ett litet barn har svårt att hålla minnesbilden av en förälder levande och små barn klarar inte långa separationer från sina huvudsakliga vårdare. Den trygga basen sträcks så småningom ut till att även omfatta t.ex. förskolepersonal. Erfarenheter Föräldrar som valt växelvis boende har oftast en positiv inställning. De tycker att detta är en bra lösning på barnens boende och beskriver både svårigheter och möjligheter. De ungdomar som har erfarenhet av växelvis boende betonar att de fått chans till nära och bra kontakt med båda föräldrarna. Samtidigt har det ibland varit stressande att inte ha en egen fast punkt. En del av dem hade önskat att deras boende skulle ha förändrats periodvis, men de var rädda för att ta upp detta med sina föräldrar, eftersom de inte ville såra någon. De experter som deltagit i undersökningen har oftast mött föräldrar som inte kunnat lösa barnets boende på egen hand. De möter sällan den föräldragrupp som fattar besluten själva, och detta styr i viss mån deras åsikter. De flesta anser dock att växelvis boende kan fungera bra. För den föräldragrupp där tingsrätten fattat beslut om växelvis boende var attityden inte lika positiv. Hälften av de intervjuade betonade att de inte kunnat samarbeta tidigare och inte lyckades med detta nu heller. Själva rättsprocessen beskrevs som mycket påfrestande. I hälften av fallen hade det växelvisa boendet, trots tingsrättens dom, upphört. Många föräldrar talade om ekonomiska problem och ekonomiska konsekvenser av växelvis boende. De betonade att orättvisor måste åtgärdas, eftersom ekonomin kan vara en mycket stor källa till osämja. Slutsatser Växelvis boende är inte bra eller dåligt, det blir vad föräldrarna gör det till. Ideala lösningar finns inte. Varken föräldrar, experter eller anhöriga kan låsa tanken vid så här ska inte barn ha det utan att ta ställning till vad som blir följden på kort och lång sikt av andra alternativ. Många föräldrar tycks kunna upprätthålla en någorlunda konfliktfri zon runt föräldraskapet i samband med separationer. Detta är en förutsättning för ett bra växelvis boende. Föräldrarna bör bo så nära varandra att barnen kan ta sig till skolan och behålla samma kamrater. Barn ska inte gå på två förskolor eller i två skolor. Lyhördhet inför barnets behov och flexibilitet är viktiga egenskaper hos föräldrarna. Det är arbetsamt 8

9 för barnet att flytta; man kan säga att barnet får betala ett pris för att kunna ha lika stor tillgång till båda sina föräldrar. Stora konflikter mellan föräldrarna, liksom långa avstånd mellan bostäderna talar emot ett växelvis boende. Växelvis boende kräver ömsesidig respekt, omfattande kontakt, flexibilitet och gott samarbete mellan föräldrarna. Allvarliga och ihållande konflikter mellan föräldrarna kan leda till att de inte samarbetar tillräckligt mycket för barnets bästa. Om misshandel har förekommit, mot förälder eller barn, från den ena partens sida, ska barnet inte bo växelvis. Barn kan reagera psykiskt eller somatiskt i skilsmässokrisen. Det är även vanligt att barnens reaktioner kommer efteråt, när allt tycks ha fallit på plats. Föräldrarna är de som främst kan hjälpa barnen, men vid långvariga problem kan barn- och ungdomspsykiatrisk rådgivning behövas. Föräldrarna behöver kännedom om vilka alternativ som finns när det gäller vårdnad, boende och umgänge, och vilka konsekvenserna blir av olika val. Inte minst de ekonomiska konsekvenserna måste redas ut. Rådgivning av personal med goda kunskaper i familjerätt, om barn och barns behov och om konflikthantering krävs för att hjälpa föräldrar i beslutsprocessen. Detta ställer krav på tvärvetenskaplig kunskap och/ eller nära samarbete mellan olika yrkesgrupper. Så långt det är möjligt bör rättsprocesser undvikas. De erfarenheter som framkommit här är att denna utväg varit mycket påfrestande och dyrbar, utan att några större resultat nåtts. Samarbetssamtal, egna beslut eller avtal är att föredra. I de fall det ändå blir rättsprocesser, önskar de berörda föräldrarna att dessa handläggs skyndsamt och med ett tydligt fokus på barnen och deras behov. Uppgivna föräldrar vill tro att någon annan kan fatta de svåra besluten, men i slutänden måste föräldrarna själva ta besluten och konsekvenserna av desamma. Växelvis boende är ett sätt för föräldrar att gemensamt skapa en god uppväxtmiljö för barnet. Om goda förutsättningar finns, ger det barnet möjligheter till vardagskontakt med båda föräldrarna. Det handlar dock även om barnets rätt och möjlighet att skapa en egen tillvaro och egna relationer. Det kostar på för barn att bo växelvis, men under rimligt goda förutsättningar kan detta vara en bra lösning. 9

10 Inledning Växelvis boende definition och förekomst Normalt avses med växelvis boende att barnet vistas ungefär lika mycket, och har ett varaktigt boende, hos båda föräldrarna. Barnet kan dock bara vara folkbokfört hos en förälder. Högsta domstolen har behandlat frågan om gränsen mellan umgänge och växelvis boende. I en dom från framgår att det normalt är fråga om umgänge, och inte varaktigt boende, när barnet vistas hos den ena föräldern endast en tredjedel av tiden. Även om skillnaden i vistelsetider hos de båda föräldrarna är mindre, bör bedömningen ofta bli densamma om det inte finns faktorer som klart pekar i en annan riktning. Faktorer utöver vistelsetiden som kan få betydelse vid bedömningen är var barnet är folkbokfört, hur barnets boende är ordnat, var barnet förvarar sina tillhörigheter och hur barnets försörjning fördelats mellan föräldrarna Under åren bodde 4 procent av separerade föräldrars barn i åldrarna 0 17 år växelvis. 2 Det växelvisa boendet har ökat. År 2001/ 2002 bodde ca 18 procent av alla barn till separerade föräldrar växelvis. Det rörde sig då om 4,5 procent av alla barn, totalt omkring barn. 3 Gemensam vårdnad grundar sig på att föräldrar ska komma överens i viktiga frågor som rör barnet och gemensamt ansvar bygger på att föräldrarna samarbetar för barnens skull. I de flesta fall är gemensam vårdnad att föredra framför ensam vårdnad. Ensam vårdnad kan ibland vara nödvändig, till exempel om en förälder gjort sig skyldig till våld mot den andre föräldern eller mot barnet. 4 Ett annat exempel är då konflikten är så svår och djup att det är omöjligt för föräldrarna att samarbeta. 5 Det är heller inte möjligt att besluta om gemensam vårdnad om båda föräldrarna motsätter sig detta. Många föräldrar tror att gemensam vårdnad betyder att barnet måste bo halva tiden hos vardera föräldern, vilket inte är fallet. 1 NJA 1998, s Barn och deras föräldrar 1998 om familjesammansättning, separation mellan föräldrar, boende, inkomster, barnomsorg och föräldrars sysselsättning. SCB, Demografiska rapporter 1999:3. 3 Upp till 18 fakta om barn och ungdom. Barnombudsmannen /98:LU12 sid.30 5 HD dom 28 juni 2000 mål nr T

11 Bakgrund till uppdraget Vid riksdagsbehandlingen av propositionen Strategi för att förverkliga FN:s barnkonvention om barnets rättigheter i Sverige 6 behandlades en motion om hur små barn påverkas vid växelvis boende. Motionärerna anförde att små barn efter en separation eller skilsmässa kan tvingas att bo omväxlande hos mamma eller pappa på ett sätt som direkt strider mot vad man vet är barnets bästa, och ansåg att det snarast borde initieras studier av hur små barn påverkas av detta. Frågan restes också att det borde utredas hur föräldrar bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov får styra hur boendet och umgänget utformas. 7 Barns växelvisa boende behandlades av lagutskottet i ett betänkande, där det framkom att barnets självklara rätt till båda föräldrarna ibland sammanblandas med föräldrarnas behov och önskningar om att få en rättvis tillgång till sina barn. 8 Växelvis boende ur ett barnperspektiv har också behandlats i departementspromemorian Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. Den av departementet anlitade experten i barnpsykiatri, Torgny Gustafsson, kom fram till att växelvis boende inte var att rekommendera för mindre barn som har stora behov av trygghet och kontinuitet. De har svårt att hålla kvar minnet av en frånvarande förälder en längre tid, t.ex. en hel vecka. Han anser också att ett växelvis boende ska vara till för barnet och inte för att skipa rättvisa mellan föräldrarna. Torgny Gustafsson lyfter fram att barnets boende bör kunna förändras över tid, i enlighet med de behov som barnet har i olika skeden av sin uppväxt och utveckling. 9 Barnets bästa i Barnkonventionen och i föräldrabalken Sedan den 2 september 1990 gäller FN:s barnkonvention i Sverige. En av grundpelarna är principen om barnets bästa. Vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. 10 Den 1 oktober 1998 infördes i föräldrabalken att barnets bästa skall komma i främsta rummet när frågor om vårdnad, boende och umgänge avgörs. 11 Genom denna bestämmelse knyts också regleringen av dessa 6 Prop. 1997/98: /99:SoU /99:LU18 9 Gustavsson, T. (1999). Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnad, boende och umgänge. Ur Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar, Ds 1999:57, bilaga 1 10 Artikel 3, artikel 18, FN:s Barnkonvention 11 6 kap. 2 a, Föräldrabalken 11

12 frågor tydligt till bestämmelserna i barnkonventionen. Samtidigt infördes en bestämmelse om att tingsrätten i samband med vårdnadstvister ska kunna besluta om barnets boende. Rätten kan nu besluta om växelvis boende även mot en förälders vilja. 12 I föräldrabalken finns inte någon definition eller något bestämt angivande av vad som ska anses vara barnets bästa. Barnets bästa är ett begrepp som förändrar sig över tid och bedömningen av vad som är det bästa för ett barn är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Ekonomiska aspekter Idag går de flesta former av bidrag till den förälder som barnet är skrivet hos. Om ett barn bor växelvis hos föräldrarna kan varje förälder ansöka om underhållsstöd. Vid växelvis boende är underhållsstödet inkomstprövat mot den förälder som ansöker, till skillnad från de andra typerna av underhållsstöd. 13 Barns grundläggande behov av anknytning 14 Människan föds med en biologiskt grundad programmering för att under sitt första levnadsår knyta an till en eller ett par vårdare. Små barn kan inte låta bli att knyta an till de vuxna som kontinuerligt finns i närheten. Liksom hos djuren sker detta automatiskt och instinktivt. Kvaliteten på anknytningen beror på hur lyhört och samstämt det känslomässiga samspelet är mellan barn och vårdare. När ett barn knutit an till en vårdare behöver barnet tillgång till den personen för att söka tröst eller skydd när fara hotar. Barnet reagerar med stark oro om det separeras från sin huvudsakliga vårdare. Ju yngre barnet är, desto större är kravet på kontinuitet, eftersom barnets minneskapacitet ännu är outvecklad. Detta gör att det lilla barnet kan reagera kraftigt även på kortvariga separationer. Det kan inte hålla minnesbilden av föräldern levande någon längre tid. Föräldern utgör en trygg bas för barnet och utifrån denna kan det hänge sig åt sin nyfikenhet och utforska världen. När det uppstått en trygg anknytning, litar barnet på att föräldern finns tillgänglig när barnet behöver den. 12 Prop.1997/98:7 sid Se 14 Avsnittet bygger på en artikel av Broberg och Bohlin (2001) om växelvis boende för små barn, se bilaga. 12

13 Modern får ofta ett försprång i och med att hon burit fram barnet, är den som ammar och oftast också är den som matar barnet. Mamma och barn delar tidigt många erfarenheter och mamman blir därför som regel den som barnet först knyter an till. Pappa och barn kan också tidigt skaffa sig gemensamma upplevelser och erfarenheter genom lek, samvaro och dagliga aktiviteter. I vår kultur börjar små barn tidigt i förskola. De behöver då en invänjningsperiod, då föräldrarna är med för att barnet ska kunna bygga upp en tillit och känna trygghet hos personalen. Efter tillräckligt många goda möten mellan barn och personal kan barnet finna sig till rätta. På detta sätt kan den trygga basen sträckas ut, först till en och sedan till flera vuxna i förskolan. Förskolan kommer i och med detta att utgöra ett viktigt inslag i barnets uppväxtmiljö. För det lilla barnet dominerar behovet av vuxenkontakt över behovet av kamrater. Intresset för kamrater är dock stort, även om de inte kan ersätta behovet av de vuxna. Ju äldre barnet blir, desto viktigare blir kamraterna. Under hela förskoleperioden och långt upp i skolåldern är det dock de vuxna som står för den trygga basen, även om barnet alltmer sällan behöver söka trygghet. Alla barnets relationer stärks av ett regelbundet umgänge. Gemensamma erfarenheter och upplevelser gör att man har lättare att förstå varandra och kan leva sig in i varandras världar. Detta gäller i hög grad för syskon. Att ha nära vänner utgör en stor trygghet för barn i förskoleoch skolåldern och är en bas för att bygga upp såväl empati som självkänsla och att vidga och utforska världen. Barnets psykologiska uppväxtmiljö har sin rot i den tidiga anknytningen till föräldrarna och utvecklas sedan genom de nya kontakter som tillkommer. En hög grad av stabilitet i denna miljö ger barnet en trygg grund och större utrymme för utveckling, undersökande och lärande. Uppläggning av undersökningen I den undersökning som redovisas ingår en genomgång av tidigare forskning, en redovisning av aktuell debatt inom området samt en teoretisk studie, där två experter i anknytningspsykologi redovisar aktuell forskning och kopplar denna till barns växelvisa boende (se bilaga). Studien har också en empirisk del. Denna är kvalitativ till sin karaktär. Datainsamlingen har styrts av strävan att få en allsidig belysning av möjligheter och problem i det växelvisa boendet. För att nå de vanliga föräldrarna, de som själva fattat besluten, annonserades i tidningarna Socionomen och Psykologtidningen samt för- 13

14 eningen Makalösa Föräldrars hemsida på Internet efter personer som på olika sätt har erfarenhet av växelvis boende. Svar kom från föräldrar vars barn bott växelvis samt ungdomar och unga vuxna med egna erfarenheter. Kontakten med ungdomarna har oftast förmedlats via föräldrarna. Föräldrar som inte själva kunnat fatta beslut om barnens boende nåddes via tingsrättsprotokoll. Under det första halvåret 1999 fattade tingsrätterna beslut om växelvis boende för barn till 22 föräldrar. Dessa föräldrar hade som regel tidigare haft barnen boende växelvis, men en av föräldrarna önskade få en ändring till stånd. En uppföljning har genomförts ca ett år efter tingsrättsbesluten. Elva föräldrar från sammanlagt åtta f.d. familjer medverkade. 15 Intervjuer har genomförts i personliga möten eller per telefon. Information har också tillvaratagits i erfarenheter som förmedlats via brev och e-post. Personal vid tre familjerätter, en familjerådgivningsbyrå och två barnoch ungdomspsykiatriska mottagningar har delgivit sina erfarenheter skriftligt. Dessa uppgifter kompletterades i två fall med diskussioner med hela arbetsgrupperna. Även andra personer med utbildning på området, t.ex. psykologer och socionomer, har bidragit. Makarna Bente och Gunnar Öberg, som genomför longitudinella studier inom området, har också intervjuats. Hur mycket går det att generalisera utifrån befintliga data? Urvalet är inte slumpmässigt. Sammantaget är det ändå rimligt att anta att de åsikter som kommer fram ger en bred och allsidig bild av barns växelvisa boende. 15 Hardy, A. (2000). Att döma till samarbete om växelvis boende som konsekvens av ett domslut. Stockholms universitet, psykologexamensuppsats. 14

15 Forskning och debatt Anknytning och växelvis boende 1 Trots den stora omfattningen av studier om anknytning mellan barn och föräldrar finns mycket lite kunskap av direkt relevans för slutsatser om växelvis boende. Det man utan tvekan kan säga är att barn under det första levnadsåret bör ha någorlunda kontinuerlig kontakt med åtminstone en vårdande vuxen och att kontakten under denna tid inte bör ha längre avbrott. En slutsats av detta är kanske att en av föräldrarna bör vara huvudperson under det första året. Det finns också goda skäl att tro att anknytningen till den andra föräldern inte behöver ta skada av att dennes samvarotid med barnet inte är jämställd från början utan ökas successivt. Om, och i så fall när, det är lämpligt att ha en jämn fördelning av barnets boende mellan föräldrarna kan vi inte dra säkra slutsatser om utifrån existerande vetenskaplig kunskap. Mot bakgrund av att forskningen dokumenterat negativa effekter av längre separationer (en vecka eller mer), men inga motsvarande effekter av dagliga separationer som inte innefattar övernattning, är det dock rimligt att anta att korta och frekventa byten är bättre för små barn än alternerande mellan föräldrarna under längre perioder. För detta talar också kunskapen om hur minnet fungerar hos små barn. Tätare byten torde också minska risken för långdragna övergångsreaktioner i samband med bytet av vårdare. Även om det för barnet på kort sikt är viktigast att utveckla en trygg relation till en person, är det rimligt att tänka sig att det för förälderns engagemang i barnet, och därmed barnets utveckling på lång sikt, är viktigt att båda föräldrarna får möjlighet att tidigt utveckla nära relationer till barnet. En sådan bindning från förälder till barn förstärks av aktivt engagemang i barnets dagliga liv och skulle alltså kunna gynnas av växelvis boende. Det ter sig således som en svår balansakt att värdera risken att barnet utsätts för upprepade separationer, som kan skada anknytningsrelationen till båda föräldrarna, mot risken att barnet senare i livet kommer att känna sig sviket av en oengagerad förälder. 1 Denna del är skriven av Anders Broberg och Gunilla Bohlin, och är en sammanfattning av deras redovisning om aktuell forskning i anknytningspsykologi och dess relevans för undersökningen om växelvis boende. Rapporten presenteras i sin helhet i bilagan. 15

16 Separation mellan föräldrar till små barn utgör, med nödvändighet, en svår situation för alla inblandade. Samtidigt som man som vuxen befinner sig i känslomässig obalans, ska man försöka komma fram till en lösning av vårdnads- och boendesituationen som gör det möjligt för barnet att bibehålla starka känslomässiga band till båda föräldrarna. Förhoppningsvis ökar möjligheten till en god lösning om båda föräldrarna kan känna sig trygga med att chansen till en djup och nära långsiktig relation mellan barn och förälder inte står och faller med att föräldrarna delar allt lika från första början. I stället kan ett antal olika lösningar vara förenliga med långsiktigt goda barn-föräldrarelationer. I detta sammanhang är det också viktigt att poängtera att barn mår väl av att utveckla nära relationer till flera personer i sin närmaste omgivning (mamma, pappa, äldre syskon, mor- och farföräldrar, daghemspersonal). Omvårdnadssystem som är uppbyggda på enbart en eller ett par vårdare är mer sårbara än de där barnet byggt upp en trygg anknytning till flera olika personer, vilka kan rycka in när den primära vårdaren av en eller annan anledning inte räcker till. Vad gäller risker för barnet i samband med skilsmässa finns tämligen fast kunskap som visar att osämja, konflikter och dålig kommunikation mellan föräldrarna är en stark riskfaktor för ogynnsam social och känslomässig utveckling hos barn, helt oavsett hur boendet ordnas. Det ter sig alltså som att det är detta område man framför allt bör arbeta med i vårdnadsutredningar och rådgivning i samband med skilsmässa. Lagstiftningen och tillämpningen av gällande lagar måste utformas så att utdragna strider om vårdnad och boende, som ger upphov till stark osäkerhet hos barnet och placerar det i centrum för de vuxnas konflikter, så långt möjligt undviks. I samband med rådgivning i komplicerade vårdnadsfrågor kan det vara nödvändigt att beakta att förälderns egen historia är av betydelse för dennes förmåga att fatta mogna beslut av känslomässigt påfrestande natur. Förälderns egna erfarenheter under uppväxten kan vara en bidragande faktor till en oförmåga att se barnets behov, vilken gör att man blir mer upptagen av att kämpa sin egen kamp när man, t.ex. i samband med en vårdnadstvist, känner sig kränkt eller hotad. Växelvis boende för riktigt små barn (0 3 år) är en ny företeelse vars konsekvenser det idag finns mycket begränsad kunskap om. Situationen liknar i mycket den som rådde i mitten på 1970-talet när den svenska barnomsorgen byggdes ut. Då höjdes starka röster för att daghemsplacering av små barn skulle visa sig förödande för barns utveckling. Denna oro ledde till att en rad metodologiskt avancerade forskningsprojekt initierades i Sverige och i andra länder. 16

17 Tidigare undersökningar växelvis boende och umgänge 1985 kom Gunnar och Bente Öbergs forskningsrapport Den delade familjen 2, i vilken de presenterade resultaten av en omfattande intervjuundersökning med barn och föräldrar i skilsmässofamiljer. Den vanligaste anledningen (ca 70 procent) som uppgavs till varför man valt delad vård, det som här kallas växelvis boende, var jämlikhet mellan föräldrarna och att ingen av föräldrarna ville avstå från vården om barnet. Detta var vanligare än att man angav barnets bästa som skäl. Barnet får behålla båda sina föräldrar, får två vardagsföräldrar, får ett mindre isolerat liv och blir självständigare. Det blir en kontinuitet i kontakten mellan barn och föräldrar. Ingen behöver bli söndagsförälder och de vuxna får mer tid för sina egna behov. De negativa konsekvenserna för barnen av delad vård/växelvis boende utgörs mest av avsaknad av en fast punkt och en känsla av splittring på grund av de ständiga bytena av bostad och förälder. Det som var negativt för föräldrarna var att utstå vissa praktiska svårigheter som följer med boendeformen, samt emotionella aspekter som oro och saknad då barnet var hos den andra föräldern. Förutsättningar för att boendeformen ska fungera redovisas. Båda föräldrarna måste på ett djupare plan vara helt överens om att dela på den praktiska vården, och det måste finnas en ömsesidig respekt och sympati för varandra ; dvs. det får inte finnas sådana spänningar och konflikter mellan föräldrarna att de hamnar i prestigekonflikter. Vikten av att föräldrarna klarar av att samarbeta i vardagstillvaron lyfts också fram, liksom vikten av att föräldrarna bor nära varandra så att barnet slipper långa resvägar, kan ha samma kamrater och gå i skolan på ett ställe. Det finns ytterligare fördelar med växelvis boende. Barnet får känna att det är rättvist, dvs. att ingen av föräldrarna favoriseras, barnet får uppleva att det är behövt och älskat av båda sina föräldrar, pojkarna får behålla pappan som identifikationsfigur, skilsmässan behöver inte upplevas som en förödande förlust och barn (särskilt i tonåren) kan tycka att det är skönt att vila upp sig från den ena föräldern ibland. 3 Två extra känsliga skeden uppstår dock i skilsmässoprocessen. Det första är i samband med separationen, och det andra i samband med att 2 Öberg, B. och Öberg, G. (1985). Den delade familjen. Stockholms universitet, Pedagogiska Institutionen. 3 Öberg, B. och Öberg, G. (1987). Skiljas - men inte från barnen. Stockholm: Natur och Kultur. 17

18 föräldrar träffar nya partner. I dessa lägen uppstår ofta starka känslor och kristillstånd. 4 Eriksson och Lindström redovisar resultat och reflektioner som i hög grad är desamma som makarna Öbergs. 5 De har gjort intervjuer med 12 barn som bor växelvis. Dessa barn pratar om fördelen med att träffa båda sina föräldrar lika mycket och nackdelen med att packa och flytta ofta. Eriksson och Lindström tolkar detta som att fördelarna ligger på ett emotionellt plan, medan nackdelarna finns mer på det praktiska planet. Barnen i undersökningen klagade inte på att det växelvisa boendet var jobbigt, vilket var något författarna väntat sig att de skulle göra. Tornstam 6 har gjort en sammanställning av svenska och utländska, främst nordamerikanska, undersökningar om växelvis boende. Han lyfter fram vikten av att alla som ska delta i rådgivning eller beslutsprocesser om separationsbarns boende måste basera sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet inom området. Det finns inte många vetenskapliga undersökningar i ämnet. Huvuddelen av den forskning som finns kommer från Nordamerika, där välfärdssystemet inte är lika utbyggt som i de nordiska länderna. Detta minskar användbarheten av denna forskning. Barn i enföräldersfamiljer har fler svårigheter än andra. Detta gäller för skilsmässobarn över huvud taget. En förlust av pappan kan, särskilt för pojkar, leda till en betydligt ökad risk för uppkomst av beteendestörningar hos barnet. Flera undersökningar refereras där man med hjälp av olika psykologiska mätmetoder kommit fram till att barn i växelvis boende (hos Tornstam kallat hälftenboende) visar gynnsammare utveckling, högre tillfredsställelse, bättre anpassning, bättre självkänsla etc., än barn i enföräldersboende. I några studier har det bara funnits marginella eller mycket små skillnader mellan grupperna, men ändå märktes dessa i barnens emotionella anpassning, till fördel för de barn som bodde i hälftenboende. Tornstam skriver också om undersökningar som gjorts om papporna. Pappor som förlorat kontakten med sina barn har inte upplevt att de själva dragit sig undan, utan att de blivit utkastade från sina barns liv. En studie visar att pappor i ett hälftenboende kom att ta större del i barnens dagliga liv efter separationen än innan. Undersökningar finns som visar på fördelar för de kvinnor som hade hälftenboende för sina barn, jämfört med de som hade ensam vård. De kvinnor som delade vården med barnens pappa hade en bättre psykisk 4 Öberg, B: och Öberg, G. (1985). Den delade familjen. Stockholms universitet, Pedagogiska Institutionen. 5 Eriksson, E. Och Lindström, B. (1998). Och du är hos din mamma eller hos din pappa den här veckan? C-uppsats i socialt arbete. Örebro universitet. 6 Tornstam, L. (1996). Separationsbarns boende, nordisk Sosialt arbeid, 3/

19 hälsa och var mer tillfredsställda med sin situation. Det fanns dock en studie av åtta kvinnor som genom ett domstolsbeslut tvingats till ett hälftenboendearrangemang, där det verkade som om detta förstärkt den konflikt som ursprungligen varit orsaken till att makarna inte själva kunnat komma överens i vårdnadsfrågan. I uppföljningen av denna undersökning kom dock tecken på att situationen blivit bättre, och att kvinnorna nu kunde se fördelar med det växelvisa boendet, i form av mer ledighet och frihet för dem själva. Tornstam avslutar sin sammanställning med att redovisa policyrekommendationer och goda råd från forskare och kunniga i ämnet. Alltför stora konflikter föräldrarna emellan kan vara kontraindicerande för ett växelvis boende. Små barn mår troligen bäst av tätare byten mellan föräldrarna; långa separationer ska undvikas. Ett sätt att undvika konflikter föräldrarna emellan är att ha dubbla uppsättningar av kläder och saker till barnet, så att dessa inte behöver flyttas fram och tillbaka hela tiden och därmed riskera att glömmas hos en av föräldrarna. Även frågan om i vilken utsträckning barnen själva ska få bestämma hur de vill bo tas upp. Tornstam lyfter fram barnets utsatthet i en sådan situation och citerar sakkunniga som säger att man bör undvika att utsätta barnet för en sådan lojalitetskonflikt. Galtung 7 har i en norsk sammanställning av erfarenheter av växelvis boende dragit slutsatsen att forskningen inte kan ge något entydigt svar på vilken boendeform som är bäst för barn när deras föräldrar inte bor tillsammans. Växelvis boende kräver ömsesidig respekt, omfattande kontakt, flexibilitet och gott samarbete mellan föräldrarna. Allvarliga och ihållande konflikter mellan föräldrarna kan leda till att de inte samarbetar tillräckligt mycket för barnets bästa. Det tycks inte vara tillrådligt att tvinga till växelvis boende när konflikterna är stora eller föräldrarna inte själva, eller med medlingshjälp, kan komma fram till ett avtal om växelvis boende. Erfarenheter och åsikter som framkommit i debatten Under hösten 1999 fördes en debatt i media om gemensam vårdnad och framför allt om växelvis boende. Utifrån barnpsykiatern Torgny Gustafssons slutsats, som den presenterades i media, att växelvis boende 7 Galtung, T. (1998). Delt bosted. NOU 1998:17. 19

20 inte var att rekommendera 8 för barn under tre års ålder startade en debatt i dagstidningarna. 9 Både experter och föräldrarättsorganisationer uttalade sig till försvar för det växelvisa boendet. Man ansåg att Torgny Gustafssons åsikter var gammaldags och inte förankrade i modern kunskap om bland annat utvecklingspsykologi. Åsikterna om vilket som var bäst för barnet gick isär. Även förändringar i lagstiftningen togs upp. Det faktum att föräldrar som inte kan samarbeta nu kunde dömas till just samarbete riskerade att skapa en svår situation för barnet. I Barnets rätt till båda föräldrarna skriver sakkunniga inom rättsväsendet och socialtjänsten om olika aspekter av vårdnadstvister och konsekvenserna för barnen. 10 Ewerlöf skriver här att tingsrätten vid vårdnadstvister ska fatta beslut som baseras på vad som är bäst för barnen, men att domare och nämndemän ofta saknar kompetens i frågor om vilka behov barn har. Ewerlöf efterfrågar därför kurser där exempelvis barnpsykologer lär domare och nämndemän mer om barn. Utöver detta lyfter han också fram att de flesta vårdnadsutredningar som görs är bra och professionella, och att problemet med dem snarast är åt det motsatta hållet utredarna är så angelägna om att göra ett gediget arbete att beslutet i frågan drar ut alldeles för mycket på tiden. Som domare är han mycket skeptisk till att döma till gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja, eftersom grundförutsättningen för den gemensamma vårdnaden är att föräldrarna kan lösa problem i samförstånd. Wetter och Rydelius lyfter i varsin artikel fram problemet med att barn används av sina föräldrar för att utöva makt gentemot den andra föräldern, något man enligt dem bör se allvarligt på från samhällets sida och försöka förhindra. Rydelius anser att föräldrar bör bilägga sin konflikt om barnet mår dåligt av den. I de fall där föräldrarna ändå fortsätter tvisten har de diskvalificerat sig som föräldrar och bör kunna ersättas med en annan vuxen stödperson. Kihlberg skriver i samma bok att det är viktigt att barnets rätt till båda sina föräldrar skyddas, eftersom barnets identitet och självuppfattning växer fram i ett ständigt samspel mellan barnet och de viktigaste personerna i dess liv. Barnets upplevelse av sammanhang och kontinuitet är viktig för att barnet ska kunna uppfatta sig som en egen individ. Därför behöver barnet kontakt med båda sina föräldrar. Kihlberg betonar däremot att det i vårdnadsfrågor inte är angeläget med matematisk rättvisa i fråga om hur mycket föräldrarna ska ha hand om barnet. 8 Gustavsson, T. (1999). Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnad, boende och umgänge. Ur Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar, Ds 1999:57, bilaga 1. 9 TT , Arbetet , GP , Aftonbladet , DN, SvD m. fl. 10 Barnets rätt till båda föräldrarna (1998). Stockholm: Rädda Barnen. 20