Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 4/ december HUGIN&MUNIN. Enmansföreställning

Transkript

1 Medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar - 4/ december HUGIN&MUNIN Enmansföreställning

2 Redaktören har ordet HUGIN&MUNIN 4/ december Hugin & Munin är Befälsföreningen Militärtolkars medlemstidning. Tidningen distribueras i tryckt format till föreningens medlemmar, men finns också på Adress Befälsföreningen Militärtolkar Box 24130, Stockholm Chefredaktör Erik Andermo hm@militartolkar.org Biträdande redaktör Markus Ekström Grafisk redaktör Gustaf Fellenius Annonsansvarig Carl-Adam von Schéele Ansvarig utgivare Wilhelm Löwenhielm ordforanden@militartolkar.org Tryck Wikströms Tryckeri, Uppsala Styrelsen i MT Wilhelm Löwenhielm, ordförande Anders Borg, vice ordförande David Sager-Stenlund, sekreterare Lars Gezelius, kassör Harald Öfverholm, vice sekr. Per Sonnerby, vice kassör Anders Torefalk, C TolkS Ylva Santesson Nicolae, Källviken- och kursansvarig Lukas Magnusson, webbredaktör Erik Andermo, red. Hugin & Munin Postgiro Orgnr Annonsbokning annons@militartolkar.org Adressändring register@militartolkar.org Anmälan till nyhetslista mt-nytt-subscribe@yahoogroups.com Omslag Rysslands president Vladimir Putin. Foto: Den här spalten borde egentligen handla om valet i Ryssland. Det gör den inte. Jag hörde just på Ekot nyheten om att chefen för CIA medger att de 2005 förstörde videoinspelningar som visade hur fångar i amerikanskt förvar förhördes med tvivelaktiga metoder. Tortyrmetoder skulle många säkert kalla det. Vid det här laget har vi vant oss vid dylika anklagelser, men det hör inte till vanligheterna att underrättelsetjänstens högsta chef säger detta öppet. Att han nu gör det är bra, för det bevisar att det är ett problem även i hans ögon. Jag har växt upp med bilden av USA som Europas befriare och den fria världens beskyddare. Tidigare har jag kritiserat Rysslands frånvaro i den svenska historieskrivningen om andra världskriget. Orsaken till att Ryssland ofta förringas är förstås att västmakterna kämpade mot ondskan för ideal som vi bygger hela vårt samhälle och vår självbild kring. Dessa ideal utgör grunden för en folkförankrad försvarsvilja i en demokrati. Men vad återstår att försvara när idealen förkastas? Efter den elfte september är det lätt att som utomstående betraktare uppfatta kampen mot terrorn som en process där hämnden har blivit ett självändamål. Att förnedra sina fiender och se mellan fingrarna med internationell rätt bidrar till den känslan. Det är upp till varje generation att erövra och återerövra de grundläggande fri- och rättigheterna. Så fort vi tar dem för givet urholkas deras innebörd. Vi måste ständigt övertyga oss själva om varför det demokratiska systemet är värt alla uppoffringar och ansträngningar. I morse bläddrade jag i Om detta må ni berätta, boken om förintelsen som gavs ut på initiativ av regeringen 1998 kanske den viktigaste publikationen i Sverige under min generation och en gammal tanke slog mig på nytt: jag har den amerikanska krigsmakten att tacka för att jag lever i den fria delen av världen. Jag hoppas att USA hittar tillbaka till sina ursprungsideal. Trots bristerna förblir jag emellertid trygg i förvissningen om att makthavarna i USA måste finna sig i att ständigt bli granskade. Ryssland har ännu lång väg kvar att vandra innan dess politiska system åtnjuter ett sådant förtroende i omvärldens ögon, Putins popularitet till trots. Jag är med en dåres envishet övertygad om att demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är överlägsna alla andra former av samhällsorganisation. Det är värt att försvara! Erik Andermo Chefredaktör I DETTA NUMMER s 4 Parlamentarism på ryska: Dumavalet 2007 s 6 s 8 s 11 s 13 s 14 s 15 Gratistidningar i Ryssland Eftertanke och vansinne i Tjornobyl Flisni Shqip? - Språkspalt om albanska Kalabalik i Kaliningrad Tolkar i nya jaktmarker Intervju med Håkan Hedström

3 MT-vänner! Sveriges engagemang i internationella insatser skall bli mer omfattande. Samtidigt kan man konstatera att de konflikter som svenska och andra länders soldater sätts in i väsentligen har ändrat karaktär under de senaste årtiondena. Väpnade konflikter mellan tydligt uppdelade stridande grupper har övergått till en svårdefinierad blandning av militärt våld, socialt och kulturellt förtryck och beväpnad civilbefolkning. Nya och svåra krav ställs därmed på internationella fredsinsatser. Denna utveckling har inte gått den svenska försvarsmakten förbi. Den har under den senaste tioårsperioden genomgått en smärtsam omställning från ett invasionsförsvar till ett mobilt insatsförsvar för att bland annat bättre kunna stödja fredsbevarande insatser långt utanför landets gränser. Men hur rustar man en försvarsmakt för insatser i komplicerade inbördeskrig i Afrika, Mellanöstern och Asien? I Irak har det med all önskvärd tydlighet framgått att unga, oerfarna amerikanska soldater i mörka solglasögon bakom tunga kulsprutor i bepansrade jeepar inte har kunnat ingjuta det förtroende hos civilbefolkningen som hade krävts för att stävja fientligheten mot den amerikanska militärmakten. Svenska soldater kommer förvisso med all sannolikhet inte hamna i rollen som direkt ockupationsmakt, men folkrättsliga definitioner sammanfaller inte alltid med lokalbefolkningens subjektiva uppfattning. Till exempel uppfattar den serbiska befolkningen i Kosovo knappast FN som en opartisk aktör, även om den enskilde soldaten i den svenska kontingenten ser sig som ett redskap i den allmänna fredens tjänst. Försvarsmakten måste helt enkelt förbereda sina soldater på att agera i en miljö där militära handlingar är ett resultat av religiösa, etniska, ekonomiska, historiska och sociala trätor snarare än ideologiska. I en fredsbevarande eller fredsframtvingande insats krävs det mer av den utländska truppen än att stå beredd till väpnad strid det handlar om att samverka och föra en dialog med lokala myndigheter, byäldstar, krigsherrar, lokalbefolkning och andra länders förband. Värdet av underrättelsepersonal med expertis inom språk, historia, lokala seder och bruk kan i sådana lägen inte överskattas och i denna fråga torde det onekligen finnas en gryende insikt även i den svenska försvarsmakten. MT:S KALENDARIUM Årstämma, helgkurser och fest Deadline Hugin & Munin Läs mer på Häromveckan läste jag i ett nummer av den brittiska tidskriften The Economist om hur USA:s väpnade styrkor går till väga för att bättre kunna hantera den nya typen av internationella insatser ( Brain, not bullets, 27 oktober). The Economist konstaterar att de konflikthärdar där utländsk trupp i dag är engagerad oftare handlar om att bekämpa milisgrupper än reguljära arméer. Talibanrörelsen i Afghanistan och den sunnitiska motståndsrörelsen i Irak är två aktuella exempel. I USA har en särskild manual tagits fram, som behandlar hur milisgrupper skall bekämpas,. Som författare står bland andra general David Patreus, USA:s högste militäre befälhavare i Irak. Med ledning av manualen konstaterar tidningen bland annat att [Counter-insurgency] requires more brain than brawn, more patience than aggression. The model soldier should be less science-fiction Terminator and more intellectual for the graduate level of war, preferably a linguist, with a sense of history and anthropology. Som representant för det militära språkskrået kan man ju inte annat än nicka instämmande till denna beskrivning. Samtidigt har jag då med viss förvåning kunnat konstatera hur Försvarsmakten i och med det senaste omfattande sparbetinget från regeringen har beslutat att dra ner väsentligt på resurserna till utbildningen vid Försvarsmakten underrättelse- och säkerhetscentrum. De inneliggande tolkarna kommer inte att få genomföra en rad av de övningsmoment som planerades för Och det ser inte ljusare ut under kommande år. I mina ögon är detta en gigantisk felprioritering; den verksamhet som bedrivs vid Centrumet, bland annat på Tolkskolan, för att utbilda de soldater och officerare som utgör en kritisk resurs i dagens internationella insatser får stå tillbaka till förmån för andra uppenbarligen mer nödvändiga utgiftsposter. Förmågan att föra the graduate level of war kringskärs. Sveriges framtid som betydelsefull och trovärdig aktör i internationella fredsinsatser avgörs i dagsläget inte på Finansdepartementet utan i Försvarsmaktens prioritering av resurser. Wilhelm Löwenhielm Ordförande slutet av mars 28 februari HUGIN&MUNIN 4/2007 3

4 Parlamentarism på ryska: Dumavalet 2007 Redan i samband med dumavalet 2003 och presidentvalet 2004 blickade många kommentatorer framåt till vinterns ryska valomgångar. I skrivande stund ter sig emellertid Rysslands omedelbara framtid alltjämnt höljd i dunkel. Valet till Duman är avklarat och utfallet till synes helt i enlighet med Kremls avsikter. Världen följer med spänt intresse vad som pågår och gissningslekarna i media leder tankarna till forna dagars kremlinologi, även om informationsflödet ut ur landet är oändligt mycket mer omfattande idag. Jenny Söderström ger här en genomgång av turerna kring det senaste valet. Text: Jenny Söderström Den 2 december hölls val till den ryska duman. Eller kanske snarare val. Med tanke på den politiska ordning som utvecklats i Ryssland under Putin, och rapporterna om oegentligheter både före och under valet, är det få, om någon, som tror att valresultatet ger en rättvis bild av folkets verkliga politiska preferenser. Det ryska politiska systemet har utvecklas till vad som har kommit att kallas en styrd demokrati, där demokratiska inslag som val, olika politiska partier, och självständiga domstolar endast finns på pappret, medan all makt i praktiken är centrerad till presidenten och hans närmaste krets. Detta framgår tydligt i en opinionsundersökning som publicerades i november, där två tredjedelar av de ryska väljarna angav att de inte trodde att valet skulle komma att utföras på ett korrekt sätt och endast en femtedel trodde att valresultatet skulle avspegla väljarnas verkliga politiska preferenser. Nära hälften av de tillfrågade trodde att det var Putin och hans administration som skulle avgöra vilka partier som skulle få platser i duman. Valets stora segrare blev som väntat det Kremltrogna Enade Ryssland, med president Putin som nytillkommen spetskandidat, som fick över 60 Enade Ryssland /.../ avstod från att delta i politiska debatter. ligare tre partier lyckades kravla sig över den nyinförda sjuprocentspärren Kommunisterna, Liberaldemokraterna och Rättvisa Ryssland, varav endast det förstnämnda kan betraktas som ett oppositionsparti. Det arbete Putin och hans närmaste krets lagt ner på att få kontroll över det politiska systemet har således lönat sig Ryssland kan idag närmast betraktas som en enpartistat. Den politiska oppositionen i Ryssland har blivit allt svagare de senaste procent av rösterna. Sedan det blev känt att presidenten skulle kandidera för Enade Ryssland kom dumavalet att beskrivas som en folkomröstning om huruvida Putin skulle sitta kvar vid makten eller inte, snarare än som ett val till parlamentet. Enade Ryssland beskylldes för att försöka vinkla valet på just det sättet, med tanke på att man räknade med att få en extra skjuts tack vare presidentens popularitet. Sedan Putin offentliggjorde sin kandidatur steg partiets opinionssiffror från 50 till 67 procent. Ytteråren, vilket kan förklaras såväl av president Putins popularitet som av ett alltmer påtagligt förtryck av oppositionella grupper. I ljuset av de så kallade färgade revolutionerna, som störtade regimerna i Georgien, Ukraina och Kirgizistan, har en rad åtgärder vidtagits för att förhindra en liknande folkresning i Ryssland. Det har blivit svårare för regimkritiska NGO:er (ickestatliga organisationer) att verka i landet och möjligheten för utländsk finansiering av desamma har kraftigt begränsats. I Kreml ser man med misstänksamhet på västerländska medier och demokratifrämjande organisationer och dessa anklagas för att vilja störta den sittande regimen genom att konspirera med olika oppositionsgrupper i landet. Oppositionsgruppernas möjligheter till demonstrationer har kraftigt inskränkts. Dels har det varit svårt att få tillstånd att genomföra demonstrationer och dels har de protestmarscher som hållits i regel upplösts av polisen, ofta med våld. Detta står i kontrast mot de ofta förekommande demonstrationer som hålls av regimvänliga grupper till stöd för Putin. Valkampanjen präglades helt av Putin och Enade Ryssland, som dominerade de rikstäckande tv-kanalernas 4 HUGIN&MUNIN 4/2007

5 nyhetstid och som även var det mest synliga partiet i utomhusreklamen. Oppositionspartierna motarbetades kraftigt. Kampanjmaterial beslagtogs och förstördes och oppositionen utsattes för godtyckliga gripanden och trakasserier. Under demonstrationer i Moskva och St. Petersburg veckan före valet greps hundratals oppositionella, däribland oppositionsledaren och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, som dömdes till fem dagars fängelse för otillåten demonstration. Vidare anklagades Enade Ryssland för att ha utnyttjat den så kallade administrativa resursen under valkampanjen. Som exempel kan nämnas att lokala regeringar och valkommissioner propagerat för Enade Ryssland och att offentliga institutioner beordrats att tillse att de anställda röstade på partiet. Putin själv kritiserades för att ha utnyttjat sin ställning som president då han uppmanat väljarna att rösta på partiet. Sakfrågorna hade överhuvudtaget inte någon betydelse i valrörelsen, om man kan tala om någon sådan. Oppositionen försökte föra fram problemet med de kraftigt höjda livsmedelspriserna, men detta ignorerades i stort av Enade Ryssland, som avstod från att delta i politiska debatter. Den ryska demokratins tillbakagång gjorde sig tydligt påmind även före valrörelsens början. Ett uppseendeväckande exempel var att OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) avstod från att delta som valobservatör. Saktfärdig visumhantering från den ryska sidan gjorde att OSSE:s observatörer vid starten för den ryska valkampanjen ännu inte hade fått sina viseringar utfärdade, varför organisationen inte bedömde det som meningsfullt att överhuvudtaget delta i valövervakningen. Ryssland har länge sett med misstroende på OSSE, som ofta har kritiserat de val som genomförts i de forna sovjetstaterna. Dispyten mellan OSSE och Ryssland inför dumavalet började redan tidigare i höstas då Ryssland, sent omsider, skickade sin inbjudan till organisationen att delta En medborgare till en annan: Vem ska du rösta på i valet om Putin? - rysk historia i valtider mansvalkretsarna, vilket innebar att samtliga 450 dumaledamöter i år valdes utifrån partilistor. Tidigare fördelades mandaten lika mellan partilistor och enmansvalskretsar. Förändringen gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt, för populära lokala politiker att ta sig in i duman, såvida de inte anslöt sig till Enade Ryssland. Dumavalet har dock kommit att betraktas mest som en temperaturmätare, eller avledningsmanöver, inför presidentvalet i mars Enligt den ryska författningen kan Putin inte bli omvald för ytterligare en mandatperiod. Samtidigt är det många inom den ryska makteliten som har ett intresse av att Putin på ett eller annat sätt finns kvar vid makten. Putin står under ett mycket hårt tryck från dessa olika intressegrupper, vilkas inflytande han hittills varit framgångsrik med att balansera. Putin har även som valobservatör. Endast 70 observatörer var välkomna att övervaka valet, att jämföra med de 450 som deltog vid valet Ytterligare oroande tecken kunde ses i de nyligen införda förändringarna i vallagen, som försvårade för partier att såväl registrera sig som att vinna platser i duman. De höjda kraven för registrering av partier fick som följd att endast elva partier, de flesta regimvänliga, deltog i valet en kraftig minskning från parlamentsvalet 2003 då 23 partier deltog. Vidare hade procentspärren för inträde i duman höjts från fem till sju procent, vilket medförde att det redan före valet tedde sig uppenbart att Kommunisterna skulle bli det enda oppositionsparti att lyckas få mandat i parlamentet. En tredje förändring som ytterligare försvårade för oppositionen var att Ryssland från och med årets val avskaffade enegna intressen att se efter och för honom torde samma regel gälla som för många andra auktoritära politiska ledare de har ingen annanstans att ta vägen än att hänga kvar vid makten. De sedan länge pågående spekulationerna om hur Putin ska behålla sin maktposition efter presidentvalet tog en ny vändning när presidenten i början av oktober meddelade att han ställde upp som första namn på Enade Rysslands partilista, trots att han inte är medlem i partiet. Presidenten är sedan tidigare nära knuten till partiet utan att tillhöra det formellt. När Putin inför parlamentsvalet deklarerade att han kunde tänka sig att bli premiärminister målades nya scenarier upp. En möjlighet skulle vara att den reella makten överförs från presidenten till premiärministern genom ändringar i författningen. Putin själv hävdar dock att han är emot en sådan maktförskjutning och framhärdar i att han heller inte har för avsikt att ändra grundlagen för att kunna sitta kvar på presidentposten, vilket också setts som en möjlig manöver. En del bedömare har även diskuterat möjligheten att en nyvald president kort efter valet skulle träda åt sidan, så att Putin skulle kunna bli omvald utan att behöva genomdriva grundlagsändringar för att kunna sitta en tredje period. Det ryska dumavalet 2007 kom således mest att handla om president Putin och spekulationer om hans vidare maktambitioner. Oavsett vad man anser om Putins politik och den nuvarande ordningen i dagens Ryssland, kan man fråga sig hur hållbart ett system är som är så starkt knutet till ledarskapet av en enda person. När det gäller politiska system som bygger på auktoritärt ledarskap och personkult ger historien få exempel på långsiktiga framgångssagor Jenny studerar pol. mag. vid Uppsala universitet och arbetade efter lumpen som vaktkvinna på ambassaden i Moskva. HUGIN&MUNIN 4/2007 5

6 Gratistidningar i Ryssland Den svenska mediebilden av den ryska mediebilden målar upp en homogen massa av tidningar och tv-kanaler som tävlar i att blidka överheten. Det finns dock alternativ, och flera aktörer som försöker ta sin del av en alltmer attraktiv marknad. Erik Kahlin har lockats av de möjligheter som finns och styrt kosan österut och hamnat mitt i ett ryskt medielandskap i vardande. Här berättar han om det norska medieföretaget Schibsteds inträde på den ryska marknaden. Text och bild: Erik Kahlin Den 6 december 1830 grundade Lars Johan Hierta en tidning som skulle granska makten i Sverige. Tryckfrihet på den tiden hade en annan innebörd än idag och till följd av sina avslöjanden om administrativa missförhållanden och kritik av kungen förbjöds tidningen snart. Men Lars Johan lät sig inte stoppas. Med ekonomiskt stöd från stearinljustillverkning, som han drev vid sidan av, startade han tidningen under ett annat namn varje gång den förbjöds. Så stor var hans motivation att, trots påtryckningar från maktens företrädare, förmedla en sann bild av samhället. Dagens samhälle skiljer sig mycket från Lars Johans verklighet. Men problemet med politiska påtryckningar finns kvar i ett flertal länder och likheterna med forna tiders Sverige är ibland slående. Ett land där mediernas frihet uppmärksammats ligger inte särskilt långt österut. Det är ett land där jag jobbar, med media. Landet är Ryssland. Det norska medieföretagets Schibsted resa till Ryssland började förra året när man köpte in sig i en regionaltidning i Sankt Petersburg. Moj rajon, så heter tidningen, är en gratisutdelad nyhetstidning som ges ut en gång i veckan. Innehållet är en blandning av lokala och regionala nyheter, där På den ryska marknaden finns en stor potential i form av medelklassen som ökar snabbare än i något europeiskt land. den lokala delen varierar beroende på utgåva. Totalt ges tidningen ut i 14 olika utgåvor som täcker in hela Sankt Petersburg. Varför väljer ett norskt medieföretag att satsa på nyhetsförmedling i Ryssland? Över hela världen sker en förskjutning från betalda till fria medier, så även i Ryssland. Gratistidningar växer stort och drivkraften bakom detta är annonsörer. På den ryska marknaden finns en stor potential i form av medelklassen som ökar snabbare än i något europeiskt land. Dessa vill annonsörerna nå, vilket resulterar i en stadigt växande reklammarknad. En marknad som Schibsted gärna vill ta del av. Ända sedan grundandet 1839 har Schibsted sysslat med publicistisk verksamhet. Traditionellt har det handlat om morgon- och kvällspress, men idag driver man också flera gratistidningar runt om i Europa. MTGägda Metro är en bekant tidning för de flesta. Många känner också till denna tidnings internationella framgångar. Betydligt färre känner till 20 minuter och 15 minuter. Namnen anspelar på den tid en genomsnittlig läsare ägnar åt sin morgontidning och tillhör de största tidningarna i Frankrike och Spanien respektive Litauen. Alla drivs av Schibsted. Med en sådan erfarenhet och aspirationer på att bli ett ledande medieföretag i Europa var klivet in på den ryska marknaden, om inte naturligt, så åtminstone förutsägbart. Men det finns förstås andra faktorer som spelar in. Politisk risk är en sådan. I ett land där de flesta media har en politisk anknytning kan oberoende nyhetsrapportering, som är ett ledord för företaget, vara problematisk. När beroende rapportering är normen kan oberoende rapportering lätt uppfattas som vinklad. Ungefär det problemet stod Lars Johan Hierta inför 170 år tidigare. För Moj rajon är dock problemet av begränsad omfattning, eftersom tidningen publicerar främst lokala nyheter. När det gäller affärer bör man kanske mer än annars beakta ordspråket att ta seden dit man kommer. Nya erfarenheter, i form av utländsk kunskap, är viktigt. Det är kryddbland- 6 HUGIN&MUNIN 4/2007

7 I Ryssland skiljer sig taktiken för gratistidningarna från vad vi är vana vid i Sverige. Tidningarna distribueras i första hand i större bostadsområden i storstadens ytterkant. ningen som ger stuvningen en helt ny smak. Men man får inte glömma den lokala kompetensen. Den är särdeles viktig när man går in på en ny, obekant marknad. Just därför består Moj rajon av drygt hundra ryssar och bara en utlänning. Den utlänningen är jag. Tekniskt sett tillhör jag inte Moj rajon. Jag är anställd av Schibsted och är mer att betrakta som en konsult som ska verka som brobyggare mellan Schibsteds etablerade verksamheter och den ryska verksamheten. Fast egentligen är jag främst här för att lära. Första draget efter att Schibsted köpt in sig i Moj rajon var att lansera tidningen i Moskva. Efter drygt ett år består upplagan av 18 utgåvor och täcker in stora delar av Moskvas ytterområden. Spridningen skiljer sig från hur gratistidningar normalt distribueras. För att ta ett svenskt exempel: Metro, Punkt SE och City började alla delas ut centralt, i anslutning till kollektiva transportmedel. Moj rajon, å andra sidan, delas ut i bostadshus, köpcenter och matbutiker i Moskvas utkanter. Förklaringen står att finna i olika målgrupper, men kanske framförallt i olika kommunikationsmönster. Att ta sig fram i Moskvas rusningstid är en intressant upplevelse. Köandet har en annan dimension i en stad med dryga tio miljoner invånare. Antingen köar man under jord i ett slags vilt tillstånd där den som lyckas armbåga sig fram kan vinna ett par sekunder på vägen till rulltrappan. Eller så köar man med komfort ovan jord, förvisso på bekostnad av miljön och en och annan fotgängare som får sätta livet till när skalbaggar av stål myllrar fram längs stadens gator. Tunnelbana eller bil är en vattendelare. Att åka bil är ett tecken på framgång, ett steg framåt i evolutionen. För en utlänning kan denna uppdelning te sig främmande. Som när min företrädare, en norrman, skulle bjuda in en sökande till en chefsposition. Mannen var märkbart intresserad av jobbet, ända tills han fick veta hur man tar tunnelbanan till kontoret. Metro!? svarade han besviket, jag åker ju redan bil. Är man intresserad av den ryska medelklassen når man den inte i tunnelbanan. Det är därför tidningen distribueras i Moskvas yttre bostadsregioner, där merparten av medelklassen bor via tidningsställ i köpcenter, matvarubutiker och direkt i uppgången till många bostadshus. Moj rajon har haft en fascinerande utveckling. Efter fem år är den Sankt Petersburgs största nyhetstidning med drygt läsare, vilket gör den större än Sovjetdrakar som Argumenty i fakty, en gång världens största tidning. Moskvatalen är mer blygsamma, knappt läsare, men det är kanske inte så illa för en ettåring. Inte mindre än tjugosex gånger startade Lars Johan Hierta sin tidning under nytt namn. Idag är tidningen störst i Norden och har återfått sitt ursprungliga namn Aftonbladet. Uppskattad av vissa och avskydd av andra har Aftonbladet onekligen en viktig roll i dagens Sverige. Man kan fråga sig om den hade haft det om Lars Johan ryggat för motståndet och inte följt sin övertygelse. Liksom Lars Johan följer Schibsted sin vision. Och så länge man kämpar för det man tror på finns all anledning att tro att det förr eller senare kommer att lyckas. Erik är trainee på Schibsted och jobbar sedan september 2007 på Moj rajon i Moskva. Han har tidigare arbetat på Aftonbladet i Stockholm och har även ett förflutet i MT som webbredaktör. HUGIN&MUNIN 4/2007 7

8 Eftertanke och vansinne i Tjornobyl När reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjornobyl havererade den 26 april 1986 var katastrofen ett faktum som snabbt drabbade oerhört många människor över en betydande del av jordens yta. Kärnkraften har varit kontroversiell sedan sin tillblivelse, men riskerna och hoten kan ibland förefalla något abstrakta. I Tjornobyl anar man emellertid katastrofens fulla vidd. Strålningen har visserligen sjunkit till sådana nivåer att man kan besöka platsen för olyckan, men förödelsen bär ännu vittnesbörd om exakt hur illa det kan gå. Martin Rosén har besökt ett spöklikt Tjornobyl och sett resterna av ett samhälle i ekonomiskt, socialt och moraliskt förfall. Text och foto: Martin Rosén Fem svenskar samlas tidigt en söndagsmorgon i Kiev för att göra en dagsutflykt till Tjornobyl. Passande nog är himlen grå och det är lågtryck. Vår minibusschaufför småpratar lite medan vi lämnar centrala Kiev, men tröttnar snart. För att slippa höra svenska språket hela tiden låter han Retro FM skvala på alldeles för hög volym under de två timmar det tar att åka från Kiev till Tjornobyl. Genom fönsterrutan ser vi att mänsklig aktivitet fortfarande pågår bara några tiotal mil från detta världens mest ökända katastrofområde. Mitt i en rondell står en figur som ser ut som ett gigantiskt ägg sjuk och förmodligen ofrivillig humor. Ju närmre vi kommer Tjornobyl, desto färre blir tecknen på mänskligt liv och desto grällare kontrasterar de sovjetiska schlagersångerna mot omgivningen. Vi når zonen, trettiokilometersgränsen. Till skillnad från annars i Ukraina är det noga med dokumenten här. Brevet från myndigheterna samt passen kontrolleras samvetsgrant. Ert namn stavas Rozen i brevet, säger vakten. De administrativa byggnaderna i Tjornobyl omges av välklippta gräsmattor och prydliga blomsterrabatter. Jag associerar till liksminkning. Det är inte första gången det händer, säger jag. Vakten rycker surt på axlarna. Vi blir insläppta i zonen och når så småningom staden Tjornobyl. På vänster sida står ett hiskligt monument till räddningsarbetarna som arbetade dygnen efter katastrofen. Ett par personer knallar målmedvetet längs gatorna och en och annan katt smyger omkring i de överväxta trädgårdar som omger vissa av stadens bostadshus, annars är det öde. De administrativa byggnaderna i Tjornobyl omges av välklippta gräsmattor och prydliga blomsterrabatter. Jag associerar till liksminkning. Vi svänger in på en gård och hoppar ur. Här ligger myndigheten som övervakar katastrofområdet och ansvarar för information till allmänheten. Det luktar mat och i ett hörn står en gigantisk apparat som mäter strålning. På andra våningen möts vi av en guide i uniform och solglasögon. Vant och utan minsta tecken på entusiasm redogör han för fakta om Tjornobyl. Detaljerna är många men den stora bilden är följande. Myndigheterna har kontroll över situationen, men för bara ett par år sedan såg det illa ut, då reaktorbyggnaden var nära att 8 HUGIN&MUNIN 4/2007

9 Radioaktiva radiobilar i den övergivna staden Prypjat, alldeles intill kärnkraftverket. kollapsa. De vitryska myndigheterna har en mer avslappnad attityd än de ukrainska och tillåter svamp- och bärplockning inne i den kontaminerade zonen. I övrigt är historien om Tjornobyl även en sorglig berättelse om korruption och biståndsproblem. Väst ger inte tillräckligt stort stöd, samtidigt som de medel som ändå ställs till förfogande lätt försvinner in i korruptionens svarta hål. Redan i lektionssalen där vi befinner oss drabbas jag av en lätt overklig och obeskrivlig känsla som kanske bäst sammanfattas med orden: Det är alltså så här det kan gå. Redan här börjar jag också känna strålningens inverkan inte fysiskt men väl mentalt. Man vet ju inte om man just i detta ögonblick står mitt i en dödlig dos. Vår guide visar tecken på illamående: solglasögonen, den dova och tysta rösten, burkarna med energidryck och bristen på engagemang. Vi vill gärna tro att han jobbat hårt eller dylikt, men andedräkten avslöjar att han troligen är bakfull. Vi sätter oss i minibussen och åker mot reaktorn. Ett stopp görs vid en samling små kullar. Det är hus som täckts med jord i ett Nedanför bron är strålningsdosen 400 gånger högre än normalt, säger guiden ointresserat. Kliv inte på mossan. försök att innestänga strålningen. Det var ett experiment, säger vår guide. Vi stannar även ett par gånger på vägen mot reaktorn och får ta kort av den på avstånd. Sista gången är vi bara några hundra meter från denna byggnad, vars mest kontaminerade delar avger åtta dödliga strålningsdoser i timmen. Vi står mitt i historien, på en plats vars namn tillhör världens kändaste, men som väldigt få har sett med egna ögon. Vi åker vidare till Röda Skogen, ett av de mest kontaminerade områdena. Nedanför bron är strålningsdosen 400 gånger högre än normalt, säger guiden ointresserat. Kliv inte på mossan. Kraftverket är döpt efter Tjornobyl, men ligger i själva verket nära den lilla staden Prypjat, som på sin tid hade invånare. Idag har två personer dispens för att bo där, i övrigt är det förbjudet. Vi får tillfälle att besiktiga Prypjat. Vi går in i bostadshusen, simhallen, daghemmet och polishuset. Överallt står gamla möbler. På daghemmet ser vi barnskor och dockor. I polishuset ligger gamla protokoll kvar och skräpar. Vår guide har sett det förr. Han gör en po- HUGIN&MUNIN 4/2007 9

10 Den kusliga stämningen i Prypjat förstärks av säregna konstyttringar som minst sagt manar till eftertanke. äng av att det egentligen är förbjudet att gå in i byggnaderna, trots tydliga tecken på att turister som vi vistas här då och då. Vi spekulerar i om vissa av scenerna är arrangerade i förväg barnskorna och den trasiga dockan på daghemmet är lite för otäcka för att vara sanna. Å andra sidan vem vill stjäla en samling utnötta, radioaktiva barnskor? Fotbollsplanen i Prypjat har förvandlats till en liten skogsdunge och enligt guiden kan man tidvis se både vildsvin och älgar i staden. Man hade kunnat säga att naturen återtagit det som människan lämnat om det inte varit för strålningen osynlig, knäpptyst och luktfri gör den sig ändå påmind genom att sprida en känsla av olust hos alla som är i närheten av den. De dåliga ordvitsarna på temat strålande, som vi försöker lätta upp stämningen med, faller platt till marken. Vi reagerar också på det märkliga i att vistas i en stad där det enda som hörs är susande löv och våra egna fotsteg. Trots att vi hela tiden berättar för varandra att detta är intressant och spännande är lättnaden som sprider sig när vi lämnar Prypjat påtaglig. Vi tar några avslutande kort och åker tillbaka till Tjornobyl för en sista titt på monument, en skeppskyrkogård och en gammal kyrka. Till sist äter vi lunch och samtalsämnena blir mer och mer vardagliga. Vi tackar vår guide, som ber om ursäkt för att han inte deltog i lunchen. Jag mår inte så bra, säger han och ingen tvivlar på att han talar sanning. Hur det egentligen är i Tjornobyl inser man inte förrän man lämnat det och smält intrycken. Anledningen till att man är där, en dödlig härdsmälta, kontrasterar bjärt mot det man ser: grå hus, tystnad, tomhet. Informationen man får kunde man lika gärna ha läst i en bok eller hämtat från Internet. Det jag tar med mig från Tjornobyl är just denna känsla av lugn efter stormen och att det är precis så här illa det kan gå, men också insikten om att stora händelser i grunden förändrar väldigt lite. Ukraina och väst har svårt att samarbeta, en riktig karl skall kunna ta ett glas även dagen före en arbetsdag och bara fem mil från historiens kändaste kontaminerade område står tanter längs vägkanten och säljer egenplockade bär och svampar. När vi åker de sista kilometrarna genom Kiev bollar vi restaurangtips och om planerna för den närmsta veckan. Vi har sett allt och absolut ingenting har hänt. 10 HUGIN&MUNIN 4/2007

11 mycket gammal albansk minoritet finns på a mer sentida, albanska minoriteter finns i Nor albaner. Majoriteten av de sistnämnd Flisni shqip? Ett visst mediafokus ligger just nu på provinsen Kosovo (albanska: Kosóva), där en majoritet av de dryga två miljonerna invånare nyligen röstade för självständighet. Sverige är som bekant en av de nationer som bidrar med trupp till den multinationella KFOR-styrkan och TolkS drar sitt strå till stacken genom att utbilda de svensk-albanska tolkar som tjänstgör i missionsområdet. Men vad är albanska för ett språk? Text: Thomas Rosén Albanskan (gjuha shqipe) har sin hemvist på Balkanhalvön. Språket har inga nära systerspråk, utan bildar en egen gren inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Antalet talare uppgår idag till dryga sju miljoner människor. Av dessa bor ca tre och en halv miljon i republiken Albanien och ca två miljoner i provinsen Kosovo. Stora albanska minoriteter finns i Makedonien och i Montenegro. En annan, mycket gammal albansk minoritet finns på andra sidan av Adriatiska havet, i Italien. Ytterligare andra, mer sentida, albanska minoriteter finns i Nordamerika, Väst- och Sydeuropa. I Sverige finns omkring albaner. Majoriteten av de sistnämnda härstammar från Kosovo. Det albanska språket är som sagt indoeuropeiskt. Det var emellertid länge inte självklart att det förhåller sig så. Franz Bopp, en av 1800-talets stora inom den komparativa indoeuropeiska språkvetenskapen, kom först år 1854, efter långa funderingar, fram till att albanska bör räknas som indoeuropeiskt. Tidigare hade man haft mycket dimmiga föreställningar om språkets släktskapsförhållanden och på sina håll har man levt kvar i okunskap fram tills ganska nyligen. I Bonniers Konversationslexikon, 1922 års upplaga, heter det till exempel såhär: [det albanska] språket är ett italienskt-grekiskt-turkist-slaviskt blandspråk. Det är visserligen sant att albanskan har hämtat de flesta av sina lånord från de språk som nämns i artikeln, men albanska är sannerligen inget kreol- eller pidginspråk. Albanskans äldsta historia är ännu otillräckligt utforskad. De äldsta skriftliga beläggen härstammar från 1400-talet. För att vara ett någorlunda stort språk i Europa är detta mycket sent, i synnerhet om man jämför med grannspråket grekiska som finns belagt sedan 1500-talet före vår tideräkning. Det är en skillnad på nästan år. De flesta specialister är eniga om att den moderna albanskan härstammar från de språk som talades på södra Balkan under brons- och järnåldern. Av dessa är illyriskan den mest sannolika anfadern, men helt säker kan man inte vara. Av illyriskan finns nämligen bara obetydliga rester kvar, mest i form av personnamn och enstaka andra ord. I jämförelse med svenska och andra europeiska språk har albanskan genomgått mycket omfattande ljudförändringar. Det kan därför vara näst intill omöjligt att identifiera det gemensamma europeiska lexikaliska arvet. Bland de mest uppenbara exemplen på likheter hittar man ujk varg (jfr sv. ulv, ry. волк), mi mus, pjek steka, grädda, derë dörr, miell mjöl och gardh stängsel, gärdsgård Det albanska språket är som sagt indoeurope förhåller sig så. Franz Bopp, en av 1800-tale språkvetenskapen, kom först år 1854, efter lå indoeuropeiskt. Tidigare hade man haft myck släktskapsförhållanden och på sina håll har m Bonniers Konversationslexikon, 1922 års up är ett italienskt-grekiskt-turkist-slaviskt blan de flesta av sina lånord från de språk som nä eller pidginspråk. Albanskans äldsta historia är ännu otillräckli från 1400-talet. För att vara ett någorlunda st man jämför med grannspråket grekiska som en skillnad på nästan år. De flesta specialister är eniga om att den mo södra Balkan under brons- och järnåldern. A helt säker kan man inte vara. Av illyriskan fi personnamn och enstaka andra ord. Albaniens statsemblem. I jämförelse med svenska och andra europeis ljudförändringar. Det kan därför vara näst in (jfr sv. gård och ry. город). Verbet är lexikaliska arvet. Bland de mest uppenbara e ser också ), ganska mi mus, bekant pjek steka, ut i presens: grädda, derë d gård och ry. ). Verbet är ser också g Singular Plural 1 jam 1 jemi 2 je 2 jeni 3 është 3 janë Albanskan Albanskan har har två två huvuddialekter: gegiska o gegiska medan och toskiska. talas Gegiska i södra Albanien. talas i Gräns norra Shkumbin Albanien som och klyver i Kosova, Albanien medan i två delar o toskiska europeiska talas i länder södra håller Albanien. dialektskillnaderna Gränsen mellan de två huvuddialekterna d standardspråket bygger i sin moderna form p går längs floden Shkumbin som klyver Albanien i två delar och rinner ut i Adriatiska havet. Precis som i andra europeiska länder håller dialektskillnaderna dock sakta med säkert på att försvinna. Det albanska standardspråket bygger i sin moderna form på toskisk grund. Det albanska språkets uppbyggnad påminner om andra europeiska språk. Substantivet har fem kasus och, precis som i svenskan, finns en efterställd bestämd artikel. Ett böjningsmönster Det albanska språkets uppbyggnad påminner o kan och, i singularis precis som se i ut svenskan, såhär: finns en efterställd ut såhär: Obestämd Bestämd Nominativ mik vän miku vännen Ackusativ mik mikun Dativ miku mikut Ablativ miku mikut Genitiv i miku i mikut foto: Wikipedia På adjektivets område uppvisar albanska en he verben. Verbsystemet är mycket formrikt. Ver HUGIN&MUNIN 4/

12 Faktaruta: Albanskt alfabet och uttal Bokstav: Ungefärligt uttal: Exempel: a a i mamma aksion aktie b b birrë öl c ts citim citat ç tj (hårt tje-ljud): Tchad çantë väska d d dardhë päron dh läspljud: eng. this dhomë rum e e edhe och ë ö; oftast stumt i ordslut është är (pres. 3. p. sg.) f f freski svalka g g gur sten gj dj: ital. giorno gjuhë språk h h harmonikë dragspel i i interesant intressant j j jug söder k k kompjuter dator l lätt pataliserat l lajm nyhet ll hårt l mollë äpple m m modern modern n n nitrogjen kväve nj palataliserat n njeri människa o o i mossa omëletë omelett p p përkthyes tolk, översättare q tj (mjukt tje-ljud) qind etthundra r eng. r i rob radhë rad rr rullande r: sp. perro rregull regel, norm s s sallatë sallad sh sje-ljudet i mellansvenskt uttal av fors shok vän t t televizor teveapparat th läspljud: eng. thick thikë kniv u som u i ty. Ruhe ujk varg v v vajzë flicka x dz xixë gnista xh dzj; som eng. budget xhaketë kavaj y y yll stjärna z z zakon vana, sedvänja zh zj; fr. jour zhaluzi persienn Betoningen i albanska ord ligger ofta på paenultima, den näst sista stavelsen: Kosóva, Háshim Tháçi, Tiránë etc. Från denna tumregel finns dock många undantag. På adjektivets område uppvisar albanska en hel del egenheter och likadant förhåller det sig med verben. Verbsystemet är mycket formrikt. Verben böjs i tre personer i singularis och pluralis och man har rikt utvecklade modus- och tempussystem. Ett fascinerande och ofta omskrivet fenomen bland språken på Balkan är att de delar många grammatiska innovationer, trots att de inte är nära besläktade med varandra. De utgör ett Sprachbund, ett språkförbund, som den tyska termen lyder. Sådana språkförbund finns på flera håll i världen, men det balkanska är det mest kända. Förbundet omfattar, förutom albanska, även rumänska, nygrekiska, de sydslaviska språken samt romani. En typisk balkanism är avsaknaden av infinitiv. Det saknas alltså en verbform motsvarande svenskans skriva. Balkanspråken klarar sig dock utmärkt utan infinitiv. I albanskans fall placerar man istället partikeln do framför ett verb i presens konjunktiv: do të hap jag vill att jag öppnar = jag ska öppna, do të hapësh du ska öppna o.s.v. Som alla albansktalande läsare av Hugin & Munin väl förstod, betyder rubriken till denna språkspalt talar ni albanska?. Om du inte förstod rubriken, rekommenderar jag att du börjar studera språket omgående. Snart finns nämligen goda möjligheter till detta. Uppsala universitet kommer, som första akademiska institution i Sverige, att från och med höstterminen 2008 erbjuda en nätbaserad kurs i albanska. Mer information om detta kommer till våren att finnas i Uppsala universitets utbildningskatalog och på webbadressen Mirupafshim! (På återseende!) 12 HUGIN&MUNIN 4/2007

13 Kalabalik i Kaliningrad Sveriges generalkonsulat i Kaliningrad invigdes den 17 februari 2006, men har redan i år drabbats av nedläggningshot från UD. Situationen har tidvis varit synnerligen oklar och beskeden många. Gustav Niblaeus arbetar för tillfället på konsulatet och försöker bringa lite klarhet i vad som har hänt. Text: Gustav Niblaeus På kvällen den 30 september publicerar Svenska Dagbladets nätupplaga en artikel med rubriken Kritik mot att ambassader tas bort. Enligt SvD:s källor ska ambassaderna i Botswana, Nicaragua och Angola samt generalkonsulaten i Phuket, Hamburg, Gdansk och Kaliningrad läggas ned. Utrikesutskottets vice ordförande Urban Ahlin (s) citeras i artikeln, där han för första gången myntar uttrycket ambassadslakt. Under förmiddagen den 1 oktober börjar olika, främst svenska, medier Sveriges generalkonsulat i Kaliningrad. höra av sig till konsulatet. På kvällen skickar UD en så kallad Språkregel om förändringen i utlandsorganisationen till de berörda myndigheterna, som vägledning vid kontakter med media. Språkregeln översätts snabbt till ryska, och kommer mer än väl till pass på tyskarnas nationaldagsmottagning den 3 oktober. Det är emellertid redan den 2 oktober som ryska medier på allvar börjar intressera sig för nedläggningsplanerna och höra av sig till konsulatet. Lokal-TV visar ett inslag om förslaget att lägga ner generalkonsulatet. Att det hela är just ett förslag framgår dock inte helt. Vår chaufför hävdade till exempel att han inte skulle ha gått till jobbet dagen efter om vi inte hade diskuterat saken i förväg. Nu börjar också andra än media, såsom svenska företagare, kommunpolitiker från svenska och ryska vänorter, andra konsulat och den lokala regeringens internationella avdelning att vända sig till konsulatet för att uttrycka sitt missnöje med förslaget. Många skickar brev direkt till utrikesminister Bildt. Chefen för ryska UD:s filial i Kaliningrad framför att guvernören ämnar vända sig till utrikesminister Lavrov, med en begäran om att denne i sin tur ska vädja till sin svenske kollega att inte lägga ner generalkonsulatet. Söndagen den 7 oktober, på konferensen Russia in United Europe i Stockholm, får Carl Bildt efter sitt anförande en fråga av en svensk journalist om förslaget att lägga ner generalkonsulatet i Kaliningrad. Enligt min tredjehandsinformation svarar då Bildt att inget beslut har fattats. Själv tror han inte att det kommer att stängas. Man ska inte tro allt som står i tidningarna! Några myndigheter måste dock stängas av budgetskäl. Byggnaden i Kaliningrad är ganska dyr, och jag antar att det är ni två som är skyldiga till det, säger Bildt och pekar på Sven Hirdman och Alexander Kadakin, Rysslands ambassadör i Stockholm, som båda skrattar gott. Tisdagen den 16 oktober anordnar generalkonsulatet en middag för svenska företagare i Kaliningrad, och en svensk affärsklubb bildas, vars första mål blir att motverka konsulatets nedläggning. Affärsmännen menar att en nedläggning skulle vara olycklig tidsmässigt nu när flera företagsetableringar och andra projekt är på gång i regionen. Dagens Industri har den 6 november ett helt uppslag om svenska företag och generalkonsulatet i Kaliningrad. Affärsmännen har sedan dess träffat UD:s ledning HUGIN&MUNIN 4/

14 flera gånger och erbjuder sig att hyra en del av konsulatets lokaler. Dagen efter DI-artikeln ringer chefen för Kaliningrads länsregerings internationella avdelning till generalkonsuln och berättar att Bildt har kallat upp Kadakin för att bekräfta att generalkonsulatet i Kaliningrad inte kommer att läggas ner helt. Samma dag skriver kaliningrad.ru om ett brev till Kaliningrads myndigheter från Lavrov om att konsulatet inte kommer att stängas. Man anser att länsregeringens ansträngningar har gett resultat, och Sverige har insett konsulatets värde för relationerna mellan Sverige och Ryssland. En mängd gratulationer skickas till konsulatet och även direkt till Bildt från både Kaliningrad och Sverige. Den 15 november 2007 publicerar regeringen ett pressmeddelande om att ambassaderna i Nicaragua och Botswana, samt generalkonsulaten i Gdansk och Phuket kommer att avvecklas nästa år. Kaliningrad finns alltså inte med på den listan. Redaktören för Sveriges Radios ryska redaktion nämner emellertid under en intervju med generalkonsuln den 20 november ett telegram från TT om att bara två personer skulle komma att representera Sverige i Kaliningrad, inhysta på det tyska generalkonsulatet. Detta har precis börjat diskuteras, och jag frågar mig själv vem det egentligen är som avlyssnar vårt kontor. I skrivande stund är inget definitivt beslut fattat om generalkonsulatet i Kaliningrad. Alternativet med en mindre representation hos tyskarna diskuteras fortfarande. Händelseförloppet kan, även från mitt perspektiv, beskrivas som något av en soppa. Fotnot: Beträffande den övriga utvecklingen på östfronten har redaktionen erfarit att Sveriges sektionskontor i Minsk inom en snar framtid kommer att uppgraderas till en ambassad och att Exportrådet kommer att stationera en konsult (inte konsul!) i Kazakstan med rapportansvar till Exportrådet i Istanbul. Nya jaktmarker Text: Markus Ekström Försvarsmakten genomgår stora förändringar i allt snabbare takt och Tolkskolan med den. De inneliggande tolkkurserna i arabiska och ryska är drabbade av en del besparingar och har dessutom fått sin grundläggande soldatutbildning, GSU, flyttad från K3 i Karlsborg till Ledningsregementet i Enköping. Undertecknad, med en känsla av att ha genomlevt och knappt överlevt Karlsborgs fasor för ett antal år sedan, blev nyfiken på hur denna flytt av GSU:n skulle kunna påverka framtida tolkars syn på liv och död och genomförde därför en kort personbaserad inhämtning hos en av inneliggande tolkarna i arabiska, Lisa. - Enligt vad vi hade hört från tidigare tolkar skulle inte GSU:n bli så farlig, säger Lisa på arabiskkursen när jag pratar med henne. Det brukar låta så. I själva verket hade GSU:n börjat med det som alla tolkar fruktar mest: fältdagar. Redan första torsdagen efter inryck den 11 juni skickades de intet ont anande tolkarna ut i skogen på sina första fältdagar. Det blev fem kärva dagar ute i bushen. Vecka tre efter inryck följde sedan tolv dagar i skogsmiljö. Soldatprovet sedan bestod av en femmilamarsch över två dygn. - Vi var mer ute i fält än vi var på kasern, konstaterar Lisa. - Befälen bestod av galna jägarofficerare och sedan även av kadetter. Men generellt var de uppskattade som befäl, duktiga. Det värsta måste nog ha varit sjukvårdsövningarna - Varför är det alltid så att de största personerna i gruppen stupar och måste bäras av dem som är minst?, suckar Lisa Till skillnad från tidigare årskurser gör tolkar och televäpnare inte längre GSU tillsammans med underrättelseassistentskolan, utan tillsammans med de värnpliktiga från Värnpliktsnytt. Stämningen har varit god kurserna emellan och en julavslutningsfest är planerad tillsammans med journalisterna på VP-nytt. Tolkskolan har i år drabbats av en del hastiga besparingskrav. Som resultat av detta är en hel del moment inställda för tolkarna. För första gången kommer tolkarna exempelvis inte utbildas till förhörsledare, utan endast till samtalsledare. Som kompensation kommer dock antalet språktimmar att utökas. Alla större övningar är inställda för tolkarnas del, både vinterutbildningen och sommarkurserna i Källviken ryker. Möjligheten att åka på språkresa ligger dock kvar som planerat till tolkarnas stora lycka. Förra årets vistelse i Odessa och Kairo var ett uppskattat och lyckat inslag i undervisningen för den förra årskullen. Huruvida det blir någon överlevnadsvecka för tolkarna är ännu oklart, men med tanke på att även detta djävulska inslag i utbildningen brukar förbli en hemlis in i det sista och fram till det ändå är för sent, ska man kanske inte dansa någon segerdans riktigt än. De kraftiga besparingarna påverkar också tolkarnas och televäpnarnas lämplighet för utlandstjänstgöring. Tidigare har minimikravet för utlandstjänstgöring legat på en bedömd lämplighetsnivå 4. Tolkarnas lämplighet för tjänstgöring utomlands är sänkt till 2, varför en kompletterande utbildning i så fall krävs i efterhand för att förbereda tolkarna för utlandstjänstgöring. Frågan om vad som är billigast för Försvarsmakten kan givetvis diskuteras kan man ju tycka. - Intresset för att åka på mission utomlands är i och för sig ganska svalt bland tolkarna, säger Lisa. 14 HUGIN&MUNIN 4/2007

15 Håkan Hedström I somras återvände Håkan Hedström efter fyra år som Sveriges försvarsattaché i Ryssland. Han är nu chef för Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala, som Tolkskolan är en del av, och gästade nyligen MT med en höstföreläsning. Henrik Ohlsén har intervjuat honom om tiden i Ryssland och Putins roll i politiken. Text: Henrik Ohlsén Om man ser tillbaka på Putins åtta år vid makten, vad ser du som hans största bedrift och misslyckande? Putins enskilt största bedrift är den stabilitet han lyckats skapa i landet. När Putin tillträdde som president ärvde han av Jeltsin ett Ryssland som stod på randen till kollaps efter 90-talets kaotiska förhållanden och misskötsel. Ur detta lyckades Putin gradvis och utan större omvälvningar framkalla stabilitet och återupprätta det ryska anseendet utomlands, åtminstone i ryssarnas ögon. Vad gäller Putins största misslyckande är det betydligt svårare att peka på något enskilt. I Ryssland uppfattas Putin som i princip felfri. Det som skulle kunna ses som misslyckanden är katastrofer såsom gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva, ubåten Kursks förlisning och terrordådet i Beslan. Putin har framstått som svag i media i samband med dessa händelser och fått ta på sig det yttersta ansvaret för att inte ha kunnat förhindra dem. Malcolm Dixelius skrev nyligen att Putin är ett instrument för andra krafter och beskrev en lojal tjänsteman som går elitens ärenden. Anser du att Putin är styrd av olika grupper i Kreml? Putin saknar en egen maktbas på så sätt att han varken tillhör silovikier (gruppering med koppling till säkerhetstjänsten) eller St. Petersburgliberaler, men det betyder inte alls att han saknar egen makt. Jag ser Putin som spindeln som på ett oerhört skickligt sätt hanterar nätets olika trådar och balanserar de olika grupperingarnas inflytande. Jag tror att Putin själv fattar många beslut, inte minst tidpunkten att genomföra besluten. Ett exempel är i våras när Putin utsåg Anatolij Serdjukov till försvarsminister samma dag som han lät Ramzan Kadyrov bli president i Tjetjenien. På så sätt kom Kadyrovs utnämning lite i skymundan, både i inhemska och utländska media. Har Putin byggt upp makten successivt under sin tid som president? Visst är det så. Jag anser att den stora brytpunkten inträffade kring dumavalet 2003, då Putin gjorde sig av med sin stabschef Volosjin och premiärminister Kasianov, som båda hade ett förflutet i Jeltsinregimen. Därtill hade Chodorkovskij gripits strax före valen, ytterligare en signal om vem som satt på den verkliga makten. Varför tror du att Putin så öppet valt att förena sina krafter med Enade Ryssland? Jag ser framför mig ett scenario där Enade Ryssland vinner en jordskredsseger i dumavalet och Putin tar över som talman i duman och ledare för partiet. Då sker en maktöverföring samtidigt som man behåller status quo, vilket är det viktigaste för den sittande eliten. I ett sådant scenario kommer det att ske att en maktförskjutning från Kreml till Duman, och vi kommer i så fall att få se Duman ta över Kremls roll som generator av lagförslag. Jag tror att Putin genom att ställa upp på Enade Rysslands vallistor dels försöker överföra sin egen popularitet på partiet, dels se till att partiet vinner valet och får en betryggande majoritet i Duman. Jag tror att det är mindre troligt att Putin skulle bli premiärminister, eftersom han då gör sig beroende av den nye presidenten. Ja, vem blir det? Det finns förstås flera möjligheter. Jag skulle inte bli förvånad om Putin enligt tidigare nämnt scenario gör en rockad med Dumans talman Boris Gryzlov. Då skulle Putin få en lojal och inte allt för stark president. Om han däremot lämnar maktens korridorer, vilket jag själv tror är mindre sannolikt, är nog de förhandstippade Ivanov, Medvedev och eventuellt nye premiärministern Zubkov mer troliga alternativ. Av det tjugotal personer som hittills anmält sin kandidatur är dock alla från oppositionen. Kandidaterna måste registrera sig inom 25 dagar från den 28 november, då valdagen den 2 mars formellt fastställdes. Har du slutligen någon anekdot från Moskva för läsarna? Jag kan berätta om när jag var ganska ny och hade åkt med ministern till Frankrikes ambassad. När jag skulle lämna mottagningen visade det sig att det hade skett ett missförstånd, ministern hade redan åkt. Det slutade med att värdarna letade fram en svarttaxi. För att öva på ryskan säger jag till föraren Хорошая машина ( Bra bil ) och han svarar Неплохая ( Helt ok ). Plötsligt kommer jag på att jag inte frågat om priset och säger därför Сколько стоит? ( Vad kostar det? ) , blir svaret рублей!? ( rubel!? ), utbrister jag bestört. Нет, конечно долларов ( Nej, förstås dollar ). Nej, tänker jag och beordrar: Остановитесь! ( Stanna! ) mitt på Trädgårdsringen. Då går det upp ett ljus för chauffören: Ах, вы про поездку спрашиваете? ( Ah, ni frågar om resan? ) Da, svarar jag. Ну, это будет бесплатно ( Tja, det blir gratis ). Jag pustar ut. HUGIN&MUNIN 4/