Gud och de fattiga. Texten

Transkript

1 Gud och de fattiga Texten Scenen är världen: vi rika i kyrkan och de fattiga i världen. 1,2 miljarder människor lever på mindre än en dollar per dag. 3 miljarder, hälften av världens befolkning, lever på mindre än 2 dollar om dagen. Dagligen dör barn av ren svält eller av sjukdomar relaterade till svält. Tyvärr är detta inget skådespel på scenen utan verkligheten. Texten är 1 Kor 1: 28: och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till Tyvärr är detta inget ord från en befrielseteolog utan Guds Ord. Inledning För några år sedan besökte jag Stockholm för att delta i två sammanträden. Det ena gällde ett sammanträffande med personer från de s k väckelsesamfunden i samarbetet kring tidningen Petrus och det andra var teologgruppen på den frikyrkliga biståndsorganisationen Diakonia. Detta betydde att jag först lyssnade till synpunkter kring den senaste typen av andliga upplevelser, då i form av Torontoväckelsen. Men vid fikat på Diakonia kom en sekreterare ut med tårar i ögonen och berättade om en brand i slummen i Manila. Då bestämde jag mig för att på alla sätt uppehålla kontakten med de sociala och politiska frågorna, exempelvis genom Diakonia. Jag behöver den kontakten för att lära mig hur jag gråter över de fattigas nöd. Men hur förhåller sig allt detta till begreppet frälsning? Finns det frälsning på Petrus eller på Diakonia? Är det Diakonia som står för de fattiga och Petrus som arbetar för frälsning? Eller kanske Diakonia ligger närmast frälsningen och Petrus bara kan förknippas med fattigdom? De fattiga och frälsningen Evangeliet är bara goda nyheter för de fattiga om det inkluderar Guds aktiva ingripande för att upprätta rättvisa. När Anden kommer över Jesus börjar den tid då synder förlåtas, sjuka helas och då social och ekonomisk ondska bekämpas. Allt detta är ett integrerat helt och inte åtskilt som evangelisation (word), social rättvisa (work) och tecken och under (wonder). Det handlar inte om att få ordning på begreppen evangelisation, social rättvisa och tecken och under utan om att vara öppen för Guds Rikes hela agenda. Ett Gudsrike där man förblir fattig skulle vara en motsägelse i sig själv. Det är helt klart att de fattiga inte kommer att diskrimineras i detta rike. Frågan är då om begreppet frälsning får någon betydelse nu, när de fattiga fortfarande måste lida av hunger och exploatering. Guds verk i frälsningen har stor betydelse för de fattiga. Den gudomliga förlåtelsen är en tydlig motsats till tanken på ödet. Psykologiskt sett härdar många fattiga ut i sin fattigdom genom att tillskriva den just ödet. Resultatet blir att den fattige ser sig som offer för krafter som han inte kan kontrollera. Tanken på ödet hindrar allt ansvar och all kreativitet. Försoningen förkunnar däremot att priset för det förflutna är betalt. De fattiga kallas att vara Guds barn, att bära ansvar inför Gud. Missionens främsta förtjänst har varit att ge de 1

2 fattiga en känsla av identitet och ansvar. De fattiga måste befrias från sin självuppfattning av att vara ödets offer. Försoningen innebär också goda nyheter om att segern över onda makter är vunnen. Även den fattige kan se sig själv som placerad med Kristus i seger över det onda. Försoning med andra människor måste bli en följd av detta. Korset har brutit ner barriärer mellan grupper som tidigare varit fiender (Ef 2). Rik och fattig är då inte de viktigaste kategorierna. Avgörande är istället att alla är försonade människor. Man delar försoningen med varandra. Den försoning som täcker livets helhet och därför medför förändringar. En stor förändring är att denna försoning också skapar kreativitet. En ny livsstil blir en följd av omvändelsen. Kallelsen till omvändelse bland de fattiga är inte en undanflykt från det som tycks vara oöverstigliga problem. Dessa fattiga människor är istället beredda att ta en avsevärd risk med tydliga kostnader. De är förändringsagenter genom att bryta med gamla traditioner och delta i något nytt och revolutionerande. Denna förändring måste leda till ett medvetandegörande, som motiverar människan för befrielse. Den förtryckte är avhumaniserad. Han ser sig som en åskådare utan en egen historia. Man måste bli ansvarig för sitt eget öde. Då blir man en ny människa. Jag minns en sådan ny människa: kvinnan vid vävstolen i Sri Lanka. Hennes kropp hade utnyttjats av många män. I sin smärta valde hon den totala tystnaden. När jag som man närmade mig hennes arbetsplats blev reaktionen försiktigt avvaktande. Efter en stund vågade hon le. Hon log över mitt beröm för den vackra vävnaden. En kvinna som funnit sitt värde. Tydligast är detta medvetandegörande bland de fattiga pingstvännerna i exempelvis Sydamerika. Många av dessa pingstvänner har förnekats mänskliga rättigheter och marginaliserats till slummen. Andedopet tolkas då som både andlig värdighet och social jämlikhet. Tungotalet har också en social innebörd: Tungotalet låter den olärde blanda sitt tal med de utbildade. Enkla människor predikar, sjunger och talar i tungor och får samma erfarenheter som personer med högre social position. Ett annat tecken på ett nytt socialt liv är det gudomliga helandet. Helandet är nämligen inget andligt fenomen utan något mycket praktiskt och jordiskt. Pingstvänner gör anspråk på ett erfara det övernaturligas kraft i varje del av livet. Här handlar det inte om karismatiska guldtänder utan om de fattigas karismatik, d v s att Gud handlar på livets elementära plan. Jag har bara känt mig som en kung en gång i livet. Det skedde på Filippinerna, när en grupp fattiga väntat på mig i fyra timmar. Dessa härliga, intelligenta människor ville visa upp sina olika projekt inom kooperativet. Fiskaren tog oss ner till Stilla Havets kust. Vi hade sett hans enkla hus och nu hans lilla båt vid det stora havet. En västerlänning i sällskapet ville vara humoristisk och sa: Här skulle du behöva ett under!. Då vände sig fiskaren till oss och sa: På den här stranden går Jesus varje morgon. Hans under handlade inte om välstånd utan om Jesu närvaro i livets hårda kamp. De fattiga och vår livsstil Denna fokusering av person, familj och församling betyder inte att det kristna livet begränsas till den privata sfären. Församlingens tjänst är inte enbart inåtvänd utan innefattar också ett ansvar för kärlekens gärningar i världen. Det handlar då om människor av kött och blod med konkreta materiella behov. Antingen älskar vi en människa i hennes helhet (1 Joh 3:17-19) eller också älskar vi överhuvudtaget inte alls. En kristen social omsorg innefattar därför också profetisk kritik av all orättvisa (Jes 1:17). Trohet mot Kristi 2

3 rike bör i ett överflödssamhälle innebära en radikal prövning av vår livsstil och ett otvetydigt avståndstagande från kapitalistiska livsvärden. Själva drivkraften i väst ligger i denna form av kapitalistisk avgudadyrkan. Mammons kraft är förfärande. Det krävs övernaturlig kraft för att motstå den. Denna kraft är just det som Jesus ger sina efterföljare genom sin helige Ande, vilket Apg visar i berättelserna om de första kristnas relation till pengar (Apg 2:42-47, 4:32-37). Vi behöver en Andeuppfyllelse som fyller oss mer än börsnoteringar och bilannonser! De första kristna var så Andefyllda att de inte kunde bli kapitalister! Den mest radikala följden av ett arbete kring den sociala rättvisan skulle därför drabba vår livsstil som kristna. För att göra detta möjligt krävs en passionerad lidelse, som kan uttrycka sig både i medlidande med de utsatta och indignation mot de makthavande. Med begreppet medlidande menas inte någon allmose-mentalitet med en individualistisk tendens. Vi måste lära känna rättvisans Gud, den Gud som hör de förtrycktas rop, den Gud som lever på sophögen bland de fattiga. Den tidigare ledaren inom Lausanne-rörelsen John Stott har eftersträvat att påminna evangelikala kristna om hur intensivt Gud är engagerad i rättvisa och befrielse: Vi måste känna det som Jesus kände smärtan hos de hungriga, främlingskapet hos de maktlösa, och ovärdigheten hos de eländiga i världen Förrän vi känner moralisk indignation över den världsvida sociala orättvisan och starkt medlidande för det världsvida mänskliga lidandet, tvivlar jag allvarligt på att vi kommer att röras till handling. Trots mina sex års studier av Stotts teologi är det tveksamt om jag drabbats av denna lidelse för de förtryckta människorna. Trots att jag själv stått vid den vulkan i Nicaragua där Somozas män slängde i sina fiender, måste jag fråga mig om jag verkligen känner smärtan över orättvisan i världen. Känner jag rättvisans Gud? Befrielseteologerna utmanar oss att lära känna rättvisans Gud. En av dem jag fascinerats av är Pablo Richards. Han berättade om förhöret inför militärdomstolen, där en vän från skoltiden nu presiderade. Denne general sa: Vi är som Gud, vi är överallt, vi ser allt och vi kan göra allt. Visst, förtrycket har sin egen gud. Förtryckets samhälle har ställt upp sig själv som avgud. Kyrkan har ofta bekräftat detta genom att ge förtryckarna gott samvete. Befrielseteologerna vägrar att tro på denna förtryckets gud, även om den tar kristen förklädnad. Eller som Pablo Richards sa: Den kyrka som stöder förtrycket kan inte vara en kyrka åt Moses Gud. De tror istället på de fattigas Gud. Skapelse och frälsning Denna syn på social rättvisa bör dock först sättas in i den större teologiska frågan om förhållandet mellan skapelse och frälsning. Vi bör hålla samman skapelse och frälsning och se frågan om social rättvisa i ljuset av dem båda. Enligt min mening sker detta om vi håller samman allt under begreppet Guds rike. Guds rike är ett tydligt kristologiskt begrepp och bör begränsas till de sammanhang där Jesus erkänns som Herre. Riket finns bara där Kristus regerar genom att ge frälsning och där Han får människors dyrkan och lydnad. Vårt arbete för de fattiga behöver hålla sig till det yttersta målet för mänskligheten, nämligen Guds rike. Det gör vi genom att fokusera vårt arbete på Jesus Kristus. Församlingens yttersta syfte är vare sig evangelisation eller social rättvisa i sig - utan församlingen syftar fram till Guds rike (Matt 6:33). Det Rike som är för de fattiga (Matt 5:3), som är bundet till tron på Kristus (5:19, som är rättfärdighet och rättvisa (18:23-35), som är närvarande redan nu men ännu inte fullt uppenbarat (3:2, 13:30). 3

4 Församlingen har då att bekänna sig till både rättfärdighet och rättvisa, evangelisation och social rättvisa på ett integrerat sätt. Vi behöver därför utgå från grundsynen i Ef 1:10: allt i himlen och på jorden ska sammanfattas i Kristus. Gud ska upprätta en ny ordning, en ny skapelse med Kristus som huvud. En dag ska allt räknas samman i Jesus Kristus. Det kommer att innefatta allt, både andligt och materiellt. Gnostiker ville dela upp livet i heligt och profant. Men Kristus är intresserad av allt. Allt får sin rätta plats i Honom. Det Guds rike som Jesus förkunnade var fjärran från allt förandligande. Det var konkret närvarande i Jesu person och i hans kärleksgärningar. Hela människan med alla hennes omständigheter är målet för Guds frälsning. Ett tecken på detta är Jesu under. Dessa kraftgärningar för att hela människan skulle frälsas är en oskiljaktig del av evangeliet. Andens gåvor blir på detta sätt en utrustning till att föra in Guds Rikes kraft i världen. Där ligger det andliga: att nådegåvorna medverkar till upprättelsen av skapelsen genom den helige Ande. Guds Rike innebär att allt förstört kommer att bli helt. Jag har lärt mig denna teologi av några evangelikala befrielseteologer i Mellanamerika: Guillermo Cook och John Stam. Studiemiljön utgjordes av professor Stams vardagsrum i ett enkelt hus i ett slumområde. Dessa teologer utgår ifrån att Jesu löften i Nasarets synagoga om ett jubelår är giltiga idag: Riket har en ständigt förnyande, revolutionerande kraft menar de. Den bibliska visionen av Guds Rike tvingar oss att ta ansvarig ställning mot det onda i samhället. Det är dock nödvändigt att pröva saken utifrån tanken på "redan nu och ännu inte". Människans tillvaro som Guds avbild omfattar tre relationer, till Gud, medmänniskor och skapelsen. Guds shalom (helhet) inbegriper egentligen alla dessa relationer. Men i NT sker en tydlig koncentration på relationen till Gud. Frälsning i alla tre relationerna förkunnas bara som en framtida verklighet. Redan nu är dock Gudsriket närvarande i Jesus. I honom erbjuds syndernas förlåtelse. Däremot ges ingen helhet på livets alla områden ens för oss kristna. Frid som ett fullkomligt faktum (indikativ) finns nu bara i den vertikala dimensionen gentemot Gud. Riket kan nu ibland glimma till i hela sin bredd genom exempelvis den diakonala tjänsten för hela det mänskliga livet. Även helbrägdagörelsens under är ett tecken på att frälsningen innefattar människans helhet. Men återstoden av upprättandet av Guds avbild i människan sker vid den slutliga frälsningen. Därför kallas vi (imperativ) att följa Guds vilja så långt som möjligt och på ett föregripande sätt manifestera Guds rikes kännetecken också i våra horisontella relationer till medmänniskan och till skapelsen. Det kommande riket är ju en plats för godhet, rättfärdighet och sanning. Vi som längtar efter det Riket måste visa på Rikets verklighet genom att arbeta för dessa värden nu. Vi uppnår dem inte fullt ut - men vi visar hur Guds rike är beskaffat. Rättfärdighet exempelvis utmärker Guds kommande rike. Ett exempel på orättfärdigheten i denna värld är ju fördelningen av jordens rikedomar mellan rika och fattiga länder. En svensk äter minst 20 gånger så mycket mat som en genomsnittsindier. Vi lägger ut miljontals kronor på bantningspiller medan miljoner människor dör av svält varje år. Jag tycker nog att det mesta talar för att vi inte alls kommer att känna oss hemma i himlen - där rättfärdighet bor! Sanning är i NT inte bara en intellektuell aktivitet. Sanning står också för handling: den ska man inte bara känna till utan också göra något av. Sanning mäts inte i hyllmeter utan i handlingar. Hur ska vi kunna säga sanningen om vissa partiers minskade vilja till u-landsstöd, när vi använder våra miljoner till kyrkoprydnader och privat konsumtion? 4

5 Men även min egen teologi kommer att mätas utifrån mina handlingar eller kanske utifrån det jag inte gör. När vi åt på busstationens restaurang i Managua omgavs vi av många tiggare. En pojke i tioårsåldern lyckades rafsa till sig lite från en tallrik men fick då en örfil av vakten. Han föll precis bredvid mig. En gråtande tiggare vid mina fötter och jag vet inte hur jag ska bete mig! Det är ett tillfälle då jag frågar mig: Vad har jag all min teologi till? Men vi får inte förledas att tro att Guds rike är detsamma som framgång för ett visst politiskt system. Det borde historien ha lärt oss. Kristen tro blir lätt en tjänare åt politiska önskningar. Evangeliet blir en fånge. Men detta sker naturligtvis också i den kapitalistiska västvärlden. Den politiska teologin, exempelvis befrielseteologin, riskerar att göra evangeliet till något yttre, till att enbart bli politik och social rättvisa. På det sättet sker en reduktion av evangeliet. Men det sker också i medelklassens sätt att göra tron till något inre. Hos befrielseteologerna betonas Guds rättvisa men utan kärlek, hos kapitalistiska teologer betonas Guds kärlek men utan rättvisa. Den ena gruppen faller offer för vänsterpolitik, den andra för högerpolitik. Befrielseteologerna gör tron till en politisk aktivitet men vår medelklassteologi har dämpat all vår oro inför de lidande. Kristen tro har blivit en medelklassmyt med sentimental kärlek, en kärlek som stöder status quo. Bara för att Guds Rike dröjer ska inte all rättvisa dröja. Jag säger inte att kyrkan bör bli en kommunistisk gerillagrupp men den bör inte heller vara en kapitalistisk retreatgård, där de fromma väntar på Jesu tillkommelse. Eller som professor Nunez i Guatemala uttryckte det vid en intervju: Vi måste bli tillgängliga för de fattiga. Men för det behöver vi inte följa en politisk ideologi. Det räcker med att följa Jesus. Om vi är öppna för Andens ledning, kommer han att leda oss till de fattiga. Men då gäller det att vi är just öppna för Andens ledning. Inte i en massa struntsaker, om i vilken affär jag ska köpa nästa pryl, utan Andens ledning att gå till de fattiga. De fattiga och vår frälsning Guds folk måste stå på de fattigas sida. Profeterna fördömer de religiösa ceremonierna hos dem som förtrycker folket (Jes 1:10-17). Gud är vred på den som söker förena ett fromt liv med förtryck av de fattiga. En undersökning av frikyrklig verksamhet skulle knappast entydigt visa att vi står på de fattigas sida. Risken är stor att svensk kristenhet befinner sig alltför nära centrum i samhället istället för att röra sig i marginalen. Gud utvalde det svaga och det ringaktade. Gud väljer inte bland de visa och starka, bland "det vackra folket". Gud använder de träbitar som vi förkastat när han bygger sitt tempel. Detta uppmärksammades också av kristendomens fiender under fornkyrkans tid. Celsus skriver om de kristna: "Låt ingen utbildad, ingen vis, ingen förståndig komma nära dem. För dessa förmågor ses av dem som onda. Men en okunnig, en dum, ett barn, låt dem komma med djärvhet. Därigenom att de själva erkänner att dessa människor är värdiga deras Gud visar de att de bara kan övertyga de dåraktiga och dumma och bara slavar, kvinnor och barn." För Celsus bevisar detta att kristendomen är falsk, eftersom den bara kan dra till sig de svaga och dåraktiga. Men för Paulus ligger en viktig sanning om Gud i detta tillvägagångssätt: Guds syfte är nämligen att förhindra varje anledning till att vara stolt inför Gud och istället kasta sig helt i förtröstan på honom. Guds kärlek till marginalmänniskorna, de fattiga, visar alltså både att han är nådefull men också att han inte ställer sig i något beroende till de rika och de visa. Gud ser sig inte som ansvarig inför de visa och mäktiga. 5

6 Nu har visserligen historiska studier visat att den kristna församlingen även på Paulus tid omfattade alla sociala skikt. Medlemmar kom också från välbärgade kretsar. Men Paulus är inte intresserad av att ge en sociologisk redogörelse. Paulus är ute efter en teologisk sanning: Gud har kastat världens bedömningar över ända också när det gäller kallelsen till frälsning. Genom att ge evangeliet till de fattiga har han för alltid ställt sig på deras sida. Gud har en särskild omsorg om de fattiga. Detta betyder inte att Gud enbart bryr sig om de fattigas frälsning. De rika och mäktiga är inte lämnade utanför möjligheten att få frälsning. Om vi är villiga att bli svaga och dåraktiga kan även vi bli frälsta. Men evangeliets ära ligger i att Gud frälsar det som ringaktas, ja det som inte finns till (v 28). Gud vill frälsa de rika - men evangeliets ära ligger inte där. Det kristna budskapets största härlighet ligger i Guds barmhärtighet mot de fattiga och svaga. Låt oss använda exegeten Gordon Fees ord för att se hur Gud går tillväga: Dessa människor som var ting, blir i frälsningen verkliga människor, de som inte hade något liv får evigt liv, de som i världens ögon var värdelösa får höra att de är värda Guds Sons död, Gud tar jordens avskum och gör dem till präster och konungar i sitt rike. Avslutning Vi tror att de som betyder mest är de visa, de rika, de som hör hemma i maktens korridorer. Första gången KDS kom in i riksdagen lade en student på Örebro Missionsskola fram detta som tacksägelseämne, eftersom det nu skulle bli väckelse. Det tacksägelseämnet har inte upprepats. Väckelsen har av förståeliga skäl uteblivit. Paulus trodde istället på den kraft som fullkomnas i svaghet. Frågan är om Guds vägar till de fattiga är våra vägar i evangelisation och social rättvisa. Vi måste absolut som väckelsens folk åter komma i nära beröring med marginalmänniskorna i vårt samhälle. De passar inte in i församlingens trygga småborgerlighet. Som frikyrklig medelklass har vi tämjt evangeliet. Då sviker vi evangeliet genom att göra det till en spinnande huskatt vid lyckoreligionens värmande brasa, en katt som spinner behagligt vid våra mysiga predikningar. Den kristna församlingen har blivit en Volvoklubb och en slipsförening. Om någon fattig är intresserad av vårt gudstjänstliv ska han först ta sig förbi en stor bilparkering och sedan en foajé full med välklädda människor. Skulle han mot förmodan våga sig in i kyrkan får han där höra att vi som finns där är frälsta av nåd. Det får man ha en sjusärdeles fantasi för att räkna ut. Allt talar för att vi är kristna för att vi är duktiga och präktiga. Guds rike börjar med Jesus det är sant men det är också sant att det börjar hos de fattiga. God-talk has to be God-walk. Vår tal om Gud måste bli en vandring med Gud ut i marginalen bland de fattiga. Per-Axel Sverker 6

7 7