Svensk arbetarlitteratur ett efterlängtat storverk

Transkript

1 Svensk arbetarlitteratur ett efterlängtat storverk Äntligen har vi fått en aktuell och nära nog heltäckande bok om svensk arbetarlitteratur! utropar Ingemar Sallnäs, som här anmäler Lars Furulands och Johan Svedjedals nyutkomna standardverk: Svensk arbetarlitteratur. Äntligen har vi fått en aktuell och nära nog heltäckande bok om svensk arbetarlitteratur! Den kvinnliga pionjären för folkbibliotek, Valfrid Palmgren, formulerade det så här redan 1923, före det stora genombrottet under 1930-talet: Vilket annat land har att uppvisa diktare, utgångna från fattigfolkets egna leder, som givit sådana prov på självständigt tänkande och kamp med tillvarons djupaste problem som dessa svenska arbetardiktare. Är ej detta i alla fall en triumf för svensk folkbildning, värd en smula glädje och stolthet? Många internationella bedömare med stor sakkunskap har förundrats över att vi svenskar inte riktigt insett vilket värdefullt arv vi förvaltar. Jean-Francois Battail, professor i skandinaviska språk och litteratur vid Sorbonne-universitetet i Paris förundrades över att vi svenskar inte så ofta lyfte fram folkbildning, folkrörelser, arbetarlitteratur och studiecirklar det som representerar något unikt och eget. En annan fransk kännare av vår arbetarlitteratur, Philippe Bouquet, menar att Martin Koch i Guds vackra värld överträffar Émile Zola och att romanen skulle ha räknats till 1900-talets mästerverk, om inte författaren haft oturen att födas i avkroken Sverige. Lars Furuland var under perioden professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, i Uppsala vid en institution han grundat redan Ingen kunde vara bättre skickad att ta sig an denna angelägna uppgift. Detta är hans magnum opus, där delar av hans forskning återanvänts och mycket nytt har tillförts. För många av oss är han välkänd för det stora bidraget till Svensk folkhögskola 100 år vid jubileet 1968, där ett långt och lödigt avsnitt hade rubriken Folkhögskolan en bildningsväg för svenska författare. Forskning om folkbildning 1/2006 3

2 Vad är arbetarlitteratur? En ofta förekommande fråga gäller definitionen på en arbetarförfattare. Furuland ger ett genomtänkt förslag. Med arbetardiktning kan man mena litteratur om arbetare och kroppsarbete, av författare med ursprung i arbetarklassen, för arbetare. Om och av är enklast att handskas med. Då kommer t.ex. verk av Vilhelm Moberg, Harry Martinson, Eyvind Johnson och Lars Ahlin med. De uppfyller också kravet att skriva för arbetare, men då handlar det om motiv, miljö och personteckning. Naturligtvis önskar de nämnda författarna att arbetare skall läsa deras verk med igenkännande och glädje. Om man i för också vill lägga in en stark önskan om ideologisk påverkan och uppmaning till aktiv och gemensam kamp för arbetarnas politiska och fackliga rättigheter är termerna proletärdiktning och proletärförfattare mer adekvata. Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson är då de mest självklara namnen. Lars Furuland föredrar att betrakta arbetardikten inte som en skola utan som en litterär strömning, vilket gör det lättare att klara avgränsningsproblemen. Lars Furuland gör en egen lista över de sex författare han vill placera i den högsta våningen på arbetarparnassen. De två portalfigurerna Gustav Hedenvind Eriksson och Martin Koch finns med, likaså Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson. I egenskap av författare till Romanen om Olof platsar även Eyvind Johnson. Så långt inga stora sensationer. Det sjätte och yngsta namnet är lyrikern Stig Sjödin. Det valet upprörde i någon mån Stefan Spjut, då han anmälde boken i Svenska Dagbladet. Han fann det alltför privat. Jag tycket valet är trevligt och stimulerande. Alla listor av den här typen är till sin natur också personliga. Om fyra av namnen är de mest väntade är det roligt att Eyvind Johnson kommer med trots att större delen av hans författarskap faller utanför arbetarlitteraturen. Som nybliven student läste undertecknad med stor behållning 1954 Stig Sjödins diktsamling Sotfragment i FIB Lyrikklubbs utgåva samma år. Den som läst dikterna Bandvalsaren eller Kolskjutaren kan väl förstå Furulands val och det faktum att han ägnat Stig Sjödin ett långt kapitel. Internationell påverkan Den svenska arbetarlitteraturen är mer internationellt påverkad än vad man ofta tror. Maxim Gorkij, Martin Andersen-Nexö, Johan Falkberget, Upton Sinclair, Jack London, B. Traven, Väinö Linna och de många latinamerikanska författarna 4 Forskning om folkbildning 1/2006

3 under slutet av 1900-talet är exempel på författare som lästs flitigt och som inspirerat många författare. Ett par äldre svenska författare har varit särskilt viktiga i sammanhanget. August Strindbergs betydelse är självklar och stor. När Stockholms arbetare i ett fackeltåg med deltagare hyllade den åldrade diktaren 1912 hade många av dem läst Tjänstekvinnans son, en hänsynslös kritik av ett samhälle, där överklass och underklass stod mot varandra. De såg fram emot den dag då arbetarna som i Röda rummet skulle komma ner från Vita Bergen, från Skinnarviksberget, från Tyskbagarbergen och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få äta potatis, så att magarna ska stå som trumskinn. En annan inspirationskälla var Viktor Rydberg med Den nya Grottesången, som ofta återkom på de möten som i sång och dikt formulerade arbetarklassens krav. Det känns som om nästan allting finns med: de mycket tidiga Alfred Kämpe, Maria Sandel och Karl Östman, Arbetarnorrland med vildmarksromantikern Pelle Molin, industri-romantikern Lubbe Nordström och bondeskildraren Olof Hörberg fram till Helmer Grundström, Karl Rune Nordkvist och Åke Wassing. Ett liknande fylligt kapitel handlar om Bergslagen. Anarkismen och syndikalismen, som erbjöd mera av individuell frihet, belyses i ett eget intressant avsnitt. Peter Krapotkins tankar attraherade många av de största arbetarförfattarna som Gustav Hedenvind-Eriksson, Eyvind Johnson och Lars Ahlin. Folkhögskolan och autodikaterna I kapitlet Parnassens demokratisering får folkhögskolorna och autodidakterna ett eget avsnitt. Om man vidgar kretsen av författare med folkhögskola och tar med journalister rör det sig om minst personer! Många av dem finns med i den antologi, som utgavs till folkhögskolans 125-årsjubileum, Folkhögskolan i litteraturen, redigerad av Björn Höjer. Hedenvind, Dan Andersson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, Artur Lundkvist, Stig Sjödin, Lars Ahlin, Werner Aspenström, Maja Ekelöf och Ann-Charlotte Alverfors är några av dem. Ivar Lo-Johansson brukar ibland citeras med kritiska ord om sin tid på folkhögskola, men ingen har rakare uttryckt vad skolformen betydde: Och dock skulle jag vilja säga: Ingen svensk skola undantagandes småskolan, där vi får lära de första grunderna i att läsa och skriva, kan ha en viktigare uppgift för hela folket än folkhögskolan. Inget universitet, ingen vetenskaplig institution har en så stor uppgift Däri ligger också Forskning om folkbildning 1/2006 5

4 folkhögskolans stora uppgift, icke till att vara en språngbräda ut ur klassen, ur miljön, utan ett medel att berika klassen och miljön. Arbetarkvinnorna Kvinnorna lyfts särskilt fram, eftersom de ofta förbisetts. Ett kapitel heter också Arbetarkvinnorna rycker fram. Moa Martinson, Elsa Appelquist, Inga-Lena Larsson, Hertha Wirén, Maj Hirdman, Helga Bergvall, Mary Andersson, Marit Paulsen, Aino Trosell, Elsie Johansson och Majgull Axelsson är några av de främsta. Portalfigurerna Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch får egna kapitel liksom Dan Andersson, Albert Viksten, Rudolf Värnlund, Eyvind Johnson, 5 unga, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård. Vilhelm Moberg och Lars Ahlin belyses främst genom Soldat med brutet gevär och Tåbb med manifestet. Grottekvarnen Det är ju under 1930-talet som det stora genombrottet sker för flera av de mest betydande arbetarförfattarna. De har ibland en lite romantisk inställning till det hårda kroppsarbetet och tror ofta att kampen skall leda till ett nytt och rättvist samhälle. Annorlunda är det för Folke Fridell, som debuterar 1945 med romanen Tack för mig grottekvarn! Han hade tänkt kalla boken Jag ger dig djävulen! Så lyder fabriksarbetaren Oskarssons förtvivlade rop, när han bryter samman. Han fortsätter: Hör ni det alla där inne: jag ger grottekvarnen djävulen!. Det är ingen tillfällighet att Fridell åberopar Viktor Rydbergs dikt Den nya grottesången. Det nya industrisamhället med långt drivna rationaliseringar och högt arbetstempo raderar ut människovärdet på ett sätt som för tankarna till Grottekvarnen. I Död mans hand fortsätter uppgörelsen med textilindustrin. Folke Fridell kan sägas förebåda en författare som Kurt Salomonsson Mannen utanför. Så kallar Lars Furuland det kapitel som inleder beskrivningen av mellangenerationen, dit han också för Gunnar Adolfsson, författare till en mäktig trilogi om Fattig-Småland och Ove Allansson, en skildrare av det moderna sjömanslivet i Harry Martinsons och Josef Kjellgrens fotspår. Kurt Salomonsson gjorde ett starkt intryck, då han ifrågasatte den enskilde arbetarens möjligheter att påverka facket och arbetarrörelsen. Han var liksom Fridell inspirerad av syndikalismen. Två typer framträder, något Furuland understryker, i Salomonssons berättelser: strebern som klättrar inom facket och materialisten som bara strävar efter fritid, bil och vällevnad. 6 Forskning om folkbildning 1/2006

5 Att Kurt Salomonsson inte blev särskilt uppskattad inom parti och fack är ett understatement! Nystart för arbetarlitteraturen Årtiondena 1960 och 1970 ser Lars Furuland föga överraskande som en ny start inom arbetarlitteraturen. De var ju fyllda av vänsterrörelse, Vietnamkrig och radikal samhällsprotest. Flera förlag med klar vänsterprägel fick ett uppsving: Arbetarkultur, Cavefors, Folket i Bild, Ordfront, Zindermans med flera. En av de viktigaste bland de nya arbetarförfattarna var Bunny Ragnerstam. I fyra välskrivna och tjocka romaner skildrar han arbetarklassens historia i sin hemstad Kristianstad under 1880-talet. Han fortsätter med två romaner, som omfattar tiden tal, under samlingsnamnet En svensk tragedi, titeln antyder svårigheterna att genomföra det socialdemokratiska partiprogrammet. En av Hans Lagerbergs senaste böcker har titeln Ivar och Eyvind. En bok om relationen mellan Sveriges två största arbetarförfattare (2003). Att dessa två tillhör den yppersta eliten i genren kan både Lars Furuland och recensenten instämma i. Lagerberg har skrivit en biografi om Hinke Berggren och flera romaner. Han ingår i författargruppen Fyrskift tillsammans med kollegorna Gunder Andersson, Kjell Johansson och Reidar Jönsson. Utöver dessa nämns Ragnar Järhult och Lars Åke Augustsson, som båda lämnat betydande bidrag till arbetarlitteraturen. Rapportböckerna tillhör det viktigaste som tillkom under tidsperioden. Jan Myrdal var stilbildare genom Rapport från en kinesisk by, som också väckte internationell uppmärksamhet. Sven Lindqvists reportage från Kina, Indien och Latinamerika var viktiga liksom Per Wästbergs böcker om Afrika. På hemmaplan vägde Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms Gruva tungt. Ett udda och märkligt inslag är Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. En okänd städerska med fem barn och studier på Karlskoga folkhögskola gav en skildring från samhällets botten, som vann genklang både hos juryn i en romanpristävling och hos läsarna. Göran Palm skulle vara värd ännu större utrymme på grund av hans mångsidighet och genomslagskraft. En orättvis betraktelse och Indoktrineringen i Sverige öppnade många nya ögon för orättvisor både i Sverige och ute i världen. Hans rapportböcker från arbetet på LM var viktiga. Många av hans dikter är både träffande, humoristiska och eleganta. Som eldsjäl i Liv i Sverige har Göran Palm betytt mycket för det muntliga berättandet och bidragit till ett uppsving för denna försummade kulturskatt och litteraturyttring. Ett storverk är Sverige. En vintersaga i fyra Forskning om folkbildning 1/2006 7

6 delar på blankvers, Shakespeares versmått. Göran Palm har genomkorsat hela landet och gjort iakttagelser av de mest skilda slag. I botten finns en socialistisk grundsyn, men Palm finner miljörörelsen ha större livskraft ute i bygderna än arbetarrörelsen och själv framstår han snarast som ekosocialist. I byar och småkommuner finner Göran Palm solidaritet och jämlikhet. Stockholm, Göteborg och världen För att få med i första hand Per-Anders Fogelström erbjuder Lars Furuland ett kapitel om stadens arbetare och skriver med rätta: Ingen annan författare har med samma genomslagskraft ut mot publik och medier förmått skildra stadens proletärer. Bland andra berättare om Stockholm nämns av de äldre Ivan Oljelund, Erik Asklund och Gustav Rune Eriks. Svante Foersters politiska roman Klasskämpen kom ut 1964 och fick välförtjänt pris för förnyelse av proletärromanen. Den noggranne Lars Furuland ger också exempel på skildrare av arbetare i Göteborg och Malmö. Ett kapitel behandlar arbetarspel och skrivarrörelser. En kort utblick görs över 1990-talet, sedan Furuland konstaterat att vänstern under 1980-talet havererade i samhällsdebatten, medan de marknadsliberala ideologierna ryckte fram. Fem författare får representera det tydliga paradigmskifte, en litterär klimatförändring, som Lars Furuland tycker sig se under 1990-talet. Där finns Kjell Johansson med bl.a. Huset vid Flon, Elsie Johansson med trilogin om Nancy, så uppskattad och älskad av många, Aino Trosell med Socialsvängen och Offshore och Göran Greider som en socialt engagerad förvaltare av traditionen från Stig Sjödin. Majgull Axelsson är kanske det allra tyngsta namnet. Hon gjorde tidigt socialreportage i u-länderna om gatubarn, barnarbete och sexuell exploatering. Romandebuten med Långt borta från Nifelheim väckte berättigad uppmärksamhet och sedan har Aprilhäxan, Slumpvandring och Den jag aldrig var givit henne en rangplats bland moderna svenska kvinnoskildrare. Särskilt Slumpvandring, som behandlar flera generationer kvinnor under industrialismens framväxt i Hallstavik, ger henne en plats som framstående arbetarförfattare. Arbetarförlagen Det vore orättvist att inte nämna bokens andra författarnamn Johan Svedjedal. Han bidrar under rubriken Till vänster på böckernas marknad. Arbetarförlagen från 1880-talet till 1940-talet. Avsnittet är viktigt inte bara för den med särskilt 8 Forskning om folkbildning 1/2006

7 intresse för förlagsverksamhet. Det belyser vikten av att det finns förlag med inriktning också för sådan litteratur de stora förlagen understundom ignorerar. Många av de i boken nämna författarna har debuterat på små vänsterförlag. Inte så sällan har de sedan de erkänts litterärt lockats över till de pengastarka förlagen. Referenser, noter, källor och litteratur är föredömligt redovisade och ett rejält person- och sakregister gör det lätt att hitta i denna tegelsten, som det är en fröjd att sträckläsa, att återvända till och att leta fram fakta ur. Lars Furuland är i ordets bästa mening underhållande. Hans storverk kommer att ha lång livslängd. Ingemar Sallnäs Svensk arbetarlitteratur. Lars Furuland & Johan Svedjedal. 567 sid. Bokförlaget Atlas, Drottninggatan 83, Stockholm. Tfn Hemsida: www. arenagruppen.se Forskning om folkbildning 1/2006 9